Rör inte religionsfriheten.

Jag gör ett avsteg från min paus i bloggandet för att betona vikten av religionsfrihet och betydelsen av interreligiös dialog.

Religionsfriheten trädde i kraft så sent som 1952 i Sverige – sju år efter andra världskriget och Förintelsen och de årtionden då rasbiologin, rashygienen och antisemitismen och andra rasismer fått härja mer eller mindre fritt. Ett andra världskrig då soldater av många olika slags bekännelser och tro, slogs på de allierades sida mot Nazityskland. Det är förskräckande om det nu ska komma föranstaltningar eller framstötar om inskränkningar i muslimers fri- och rättigheter – de som vi alla andra har som medborgare jämte de skyldigheter som också följer – beroende på om man är ”fullt utövande” eller inte, enligt en debattartikel i dagens GP? (se här https://www.gp.se/debatt/ingen-slump-att-sd-sp%C3%A4r-p%C3%A5-r%C3%A4dslan-f%C3%B6r-muslimer-1.98824529)

För mig hänger hälsa och religion (andlighet) ihop. För mig är en daglig andlig praktik av exempelvis medveten närvaro (mindfulness) och inre samling, som bön, till stor hjälp och främjar hälsa i det långa loppet såväl som i det lilla trots mina ”avfall”. Genom min tro orkar jag på något sätt komma tillbaka.

Vad innebär det att vara fullt utövande i en religion eller tro? Vad kokar det ner till?