TALBART

I ett regnoväder kommer Paul Ivory till Caros lägenhet i New York och han vill avslöja den hemlighet som han går och bär på: mannen som utpressade honom och som han underlät att rädda och som därmed omkom. Han anförtror henne också att Ted Tice vet om detta och att han hela tiden trott att Ted berättat om mordet för henne. Caroline är chockad, det har han inte, men i inledningen av boken förstår vi att Caroline anar att det finns något mellan de två männen när Paul anländer i sin sportbil och de två männen ska till att hälsa på varandra:

”Then came the moment in which Ted was almost to blame, since it was he who stopped and looked, and lowered his hand. Whatever spontaneous antipathy announced itself between these two, Paul at least came on, introducing himself and making things possible. Even as his candid glance went over Ted Tice, sizing up and deciding. They did shake hands, but Ted stood impassive while Paul Ivory heaved a leather suitcase from the car and slammet a door. [ ] It was a show of instinct so prounounced that Grace half- turned from the window, waiting for Caro to interpret.” (s. 68)

Nu får Caro förklaringen till Teds avmätthet och avståndstagande, eller distanserade beteende vid Pauls ankomst till Peveter. Samtidigt som hon minns detta berättar hon för Paul om Teds hemlighet: att han hjälpte en tysk krigsfånge att fly.

Ted Tice genomgår en slags psykisk kris i vilken han inte är sig själv när han läser om Caros bröllop: han önskade ha henne bara för sig själv och nu är det omintetgjort.

När han träffar Caro i London efter Adam Vails död är det den stora tunga armbandsklockan hon har på sig som han lägger märke till och drar genast slutsatsen att den måste ha varit hennes makes.

”Her lifted wrist, and her husband there on her pulse keeping track of her time.

I have no happiest memories of her, yet the hours with her have been the best.

Caro said, ‘And then one distorts memory to one’s own advantage, from vanity or remorse. I do anyway. Not you – you were born truthful, and have also been trained in the truth.’ She thought of his work vaguely as ever, imagining a great deal of silence and exactitude.

‘Even through a teleskopet, some people see what they choise to see. Just as they do with the unassisted eye .’ He said, ‘Nothing supplies the truth except the will for it.’ Looking away as if ashamed. I cannot so much as say l’ve been true to her; she has never required that form of truth from me.” (s. 293)

På besök hos Grace och Christian anförtror Caro till sin syster att hon vill åka och besöka Australien och hoppas att systern vill göra henne sällskap; återupptäcka sina rötter, den barndom som de så hastigt tvingades skiljas ifrån. Och jag får uppfattningen att det verkar som Caro är besluten att lägga vänskapen med Ted bakom sig. I alla fall att aldrig mer träffa honom. Grace ”intrigerar” emellertid eller spelar försynen bakom ryggen på henne och talar om för Ted att Caro ska till Sverige och träffa sin styvdotter samtidigt som Ted ska dit på konferens.

De förutsägelser som gjordes i bokens början besannas nu.

Caro omkommer i en flygolycka när hon ska sammanstråla med Ted i Italien. Ted har ombesörjt biljetten och ska själv ta komma efter med ett senare plan efter avslutad konferens. När han får höra om flygolyckan tar han sitt liv. Här anas släktskap med de grekiska dramerna i all sin tragedi.

Men skulle Ted Tice verkligen ha älskat Caro när han väl erövrat henne?

Det är min yttersta fråga när det gäller karaktären Ted Tice. Han är gift med Margaret och har barn, men älskar uppenbart inte sin familj tillräckligt. Hela äktenskapet har varit baserad på en lögn, som det antyds att Margaret också anat. Ted ser inte henne, och gör sig inte besvär med att prata med henne. Hon tar hand om hemmet som om hon vore en hushållerska, undantaget den kompensatoriska hobby som hon har att ty sig till . Det är så sorgligt att föreställa sig. En fasad upprätthålls, fast Ted älskar en annan.

Kunde han ens älska? Han hann aldrig riktigt känna sorgen, än mindre gå in i något sorgearbetet för den förtvivlan, desperation och outhärdlighet han kände när han hörde att planet med Caro hade störtat. Han tog sitt liv. Han hade redan talat om för Margaret att han ville skiljas, att Caro och han älskade varandra.

Kanske är en förutsättning för att kunna sörja att faktiskt älska? Att tillåta sig sörja är faktiskt den största gåva man kan ge sig själv.

Kanske missförstår jag i min läsning av romanen, kanske är jag för moraliserande för jag läser ju romanen utifrån min erfarenhet av att ha vuxit upp i ett av världens mest jämställda länder (och enligt Sociologipodden peakade Sverige i ekonomisk jämlikhet 1980; sedan dess har klyftorna enbart ökat) och tidigt insupit vikten av kvinnlig frigörelse och vikten av självförverkligande. Men vore inte risken eller sannolikheten hög för att Caro skulle få axla samma roll som Margaret om Ted Tice och hon hade gift sig? Utan chans att få utveckla sin fulla potential? Och vad säger att inte Ted Tice bortsett från sitt synliga trauma inte bär på ett osynligt?

Det finns kärlekar som är direkt katastrofala, och kärlekar som är destruktiva. Förhållandet med Paul Ivorys hör till den senare. Båda har dessutom undanhåller saker för Caro.

I och med giftermålet med Adam Vail i New York börjar andra röster sippra in i Caros liv. Paret Vail åker också till Sydamerika tillsammans och det är först här som människor med annan hudfärg (eller snarare pigmenthalt).

Jag ska referera kort från verandan i ett latinamerikanska land där en man står och ser ut över Anderna. (s. 247) Vid ett av borden sitter Caro Vail, hon har en bok vilande i knäet. Vid ett närliggande bord sitter hennes make inbegripet i ett samtal med värden.

Betraktaren av bergen är över femtio och har en haltande gång på grund av en skada. Han har suttit i fängelse och torterats som straff för vissa skriverier men sedan en ny regering hade tillträtt är han numera frisläppt. Hans namn är Ramon Tregéar, och han är poet. Hittills har han tillbringat två år på landsbygden, men klär sig fortfarande som den stadsbo som han i själ och hjärta är. Skulle den dittande regeringen tvingas avgå skulle Tregéar sannolikt dö, antingen genom ett dekret eller genom en arrangerad olycka.

Han frågar Caro om han får sätta sig bredvid henne och hon gör plats åt honom genom att maka på en tidning på stolen bredvid.

”It was October and therefore spring.

Caroline Vail sat on the veranda and said again, No, it was not like Australia. She was thinking, All these places glimpsed in transit. She could not remember who had once said to her, ‘Not travel, but dislocation.’ It might have been Adam, or Ted Tice. ” (s. 248)

Tre kvinnor befinner sig i huset förutom Caro. Det är ägarens fru, hennes syster och en vuxen dotter. De sitter inte på verandan, men ifrågasätter inte att Caro gjorde det. Hon var intresserad av rättvisa och därför som en man. De har rötter i Europa till skillnad från dem som passar upp som tillhör ursprungsfolket. (s. 248)

Roman Tregéar inleder ett samtal som handlar om rättvisa och de talar om hans eget fall. Caro undrar om han inte kan lämna landet innan regeringen byts ut, men eftersom värden (som var med i London när petitionen lämnades in) gått i god för honom är det ingen utväg. Caro ger värden, Vincent, en forskande blick och anmärker till Tregéar att värden är på den rätta sidan var Tregéar säger:

”Better than that, he has no side. Even a right side imposes wrongful silences, required untruths. As the timid say, there is strenght, or safety, in numbers; but solidaritet is an extension of power, that is, the beginning of the lie. The only proper solidarity is with the truth, if one can discover it. [ ] In any groupies there are masters and followers. Even the right side rather dislikes a man who stands alone.” (s. 249)

Ramon Tregéar berättar sin historia på rak arm och Caro beslutar sig för att översätta hans dikter och smugglar med sig en bunt hem. När hon väl översatt dem nappar inget förlag. De svarar att de redan uppfyllt sin kvot av pro bono publico för året. En vän till Tregear för emellertid ut fler dikter för Caro att översätta. Adam, en känd filantrop bland annat, ska också intervjuas i teve om situationen i Sydamerika. På en ledarsida dagen därpå kommer det bland annat att stå:

”Mr. Adam Vail did a clever job in his television interview last night of depicting ‘serious aggression’ practiced by giant American corporations in Latin America (som United Fruit Company, min anm.) with, as he claimed, the connivance and covert support of the United States Goverment. He will draw enthusiastic if automatic applause from irresponsible elements in our divided society. [ ] There was an element of dangerous misrepresentation in Mr. Vail’s remarks, of which his television audience should be aware. ” (s. 261)

Caro sitter och väntar på honom i ett annat rum under intervjun. Hon sitter lite fördolt och tre anställda kommer in i det mörka rummet för att i likhet med henne följa tv-sändningen på en stor skärm. Den ene av dem fällde en kommentar i stil med att altruistiska människor sällan fick några tittarsiffror att tala om. Sedan är det Kennedy, Grisbukten, Vietnamnkriget, Laos och Kambodja och fler namn på tapeten. En vidrig framfantiserad konversation, i stora stycken, rasistisk och nedsättande, och den speglar säkert väldigt adekvat den retorik och krigshets som var i omlopp omkring och under Vietnamnkriget. Det är väldigt skickligt återgivet, jag läser det med obehag och det blir som ett slags deja vu efter att ha hört en del av Trumps tal på radio och tv under hans tid som president…väldigt obehagligt. Dessutom ekar det av ”Nixons tapes”, dvs. det som blev Watergateskandalen.

Men som tur är finns det andra röster, andra samtal. För sedan dess har precis som i romanen andra röster inte bara ”sipprat in” utan etablerat sig, precis det som romankaraktären Ramon Tregear gjorde, som blev utgiven först efter sin död; mördad av den nya regimen som han hade på känn. Exempelvis de författarröster som Lars Håkan Svensson tar upp i ”Från Rhys till Rushdie. Brittisk och irländsk prosa från 1965 till i dag” som gavs ut 1999. Som framgår av titeln tar han bland annat upp Salman Rushdie, Jean Rhys, men också, för att nämna några fler, Jamaica Kincaid, Caryl Phillips, China Achebe, och Kazo Ishiguro; tar upp den postkoloniala litteraturen och hur 1980-talet såg fler och fler författare med dubbel eller i vissa fall flerdubbel kulturell och geografisk hemhörighet framträda och med rötter i det kolonialvälde som började rämna under den första hälften av 1900-talet. (s. 115)

Sheryl Hazzards ”Transit of Venus” kom ut 1980 och med den visar hon hur alla ”vita resonemang” (white supremacy) och diskurser på något sätt ”nått vägs ände” och att det var hög tid att lyssna på resten av jordklotet och göra något åt den globala orättvisan.

När jag såg K-special om Paul Auster på SVT play i påsk tyckte jag att mycket i det programmet så bra sammanfattar det som jag upplever att ”Transit of Venus” på något sätt vill uttrycka och som passerar revy så snabbt om politiken, hemmets sfär och de offentliga samtalen de närmaste årtiondena efter andra världskriget.

Paul Auster kokar ner det som han ser som mest angeläget i några få meningar som handlar om, i programmets svenska översättning, att USA grundades på två faktum: förslavandet av de svarta och utrotandet av ursprungsbefolkningen. Och han menar att innan han och övriga amerikaner kan stå för de brott som finns i deras egen historia tror han inte att de någonsin kan bli friska.

Det är verkligen något att tänka på och överföra till den egna kontexten: Vilka faktum grundades Sverige på som vi måste stå till svars för och göra upp med för attt vi ska bli friska och hela i våra sinnen?

Sverige har till exempel också en urbefolkning mot vilken vi begått svåra brott och övergrepp mot och utsätter för kulturellt folkmord. Vi har antisemitismen och Förintelsen. Och många av de underlåtenheter och övergrepp som har begåtts under i stort sett första hälften av 1900-talet är på något sätt kopplade till rasbiologin och rashygienen, och det finns fortfarande alltid en fara för en passiv eugenik när alla medborgare i ett samhälle inte ges samma förutsättningar vad det gäller exempelvis skola och utbildning. Särskilt som min upplevelse är att vi inte riktigt tycks ha gjort upp med den delen av vår historia. För varför har vissa uttryck från den perioden dammats av och dykt upp igen? Som ”vandel”, ”dårhushjon” och ”vagabonderande”.

Författaren och läkaren Gabor Maté och medförfattaren Daniel Maté skriver i ”The Myth of Normal,” från 2022, att det genetiska argumentet används för att berättiga sociala ojämlikheter och orättfärdigheter som annars är svåra att försvara. (s. 252)

De menar att mycket av det förflutnas ”junk science” – som frenologi och eugenic och så vidare – tjänade en djupt konservativ funktion:

” if phenomena like addiction or mental distress are determined mostly by biological heredity, we are spared from having to look at how our social environment support, or does not support, the parents of young children, and how social attitudes, prejudices, and policies burden, stress and exclude certain segments of the population, thereby increasing their propensity for suffering. (s.252)

Nu är det hög tid att knyta ihop säcken: Som jag nämnt i ett tidigare inlägg ser jag affiniteter mellan ”The Transit of Venus ” och ”The Great Fire” som kom 2003; tematik som återkommer, nystas upp.

Så nästa inlägg ska jag helt kort försöka ge några exempel på tematik som går igen och ”fullbordas” i ”The Great Fire”.

(uppdaterad 230518(

Källhänvisningar, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin books.

Lars-Håkan Svensson.1999. Från Rhys till Rushdie. Brittisk och irländsk prosa från 1965 till i dag. Bibliotekstjänst.

Gabor Maté och Daniel Maté. 2022. The Myth of Normal. Trauma, Illness and Healing in a Toxic Culture. Ebury Publishing.

https://www.svtplay.se/video/eWV6BV1/paul-auster-what-if?id=eWV6BV1

https://sverigesradio.se/grupp/7705

https://poddtoppen.se/podcast/1594910466/sociologipodden/10-det-nya-klassamhallet

https://www.dn.se/sverige/harda-sparkrav-vantar-stockholms-grundskolor/ (hämtad: 23-04-13)

https://www.dn.se/sverige/lararfacket-planerar-demonstration-mot-nedskarningar-i-skolan/ (hämtad: 23-04-13)

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/pro-bono-publico

https://youtu.be/YTsSvHWVZeE (hämtad: 23-04-13)

https://poddtoppen.se/podcast/1649894077/samtal-med-cwejman [hämtad: 23-04-18]

Siri Husvedt om hur ”allt är en enda historia som fortsätter ”.

”1936 års förhoppningar knöts bland annat till rasbiologiska åtgärder”

https://www.norden.org/sv/information/10-fakta-om-jamstalldhet

Caroline Bell försöker forma sin roll som kvinna utan att slaviskt följa konventionen. Hon axlar ansvaret för den äldre halvsystern Dora, känner huvudansvaret för deras lilla familj. Men hon odlar också sina intressen och har förhållanden.

En dag när hon ser ut från ett fönster i sin lägenhet i London möter hon en mans blick. Han står på motsatta sidan av gatan där det ligger ett hotell.

”She leaned, he looked. From her arched figure to his inexorable one was no great distance, and their eyes now met as they might have done in a room. There was momentary, complex stillness until, with a show of normality, Caro lifted her hands and dissolved the spell.” (s. 180)

Nästa dag möttes de igen på Caros kontor. Det visade sig att mannen, Adam Vail, en amerikan som bott några år i Latinamerika, var i Storbritannien med en deputation därifrån. De fyra männen som levde i exil och var med honom vädjade för sina fängslade kamrater och bad om att intervention från brittiska regeringen om benådning. Annars skulle männen hängas eller skjutas. Sådana här vädjanden var inte ovanliga vid nära förestående avrättningar i andra länder. De två brittiska tjänstemännen, kollegor till Caro, var sena och deras budskap var att de helt frankt inte kunde se att en intervention från Hennes Majestäts regering (Her Majesty’s government) skulle göra någon nytta. (s. 181)

Att Adam Vail alls fick någon uppmärksamhet berodde på att han var förmögen:

”Attention was paid him here because he was wealthy and did not come from a gimcrack country like the other petitioners – or the auditors themselves. For these reasons consideration was shown him, although it was plan he had not the authority. When he described certain tortures, the officials became disconcerted, withdrawn, fascinated as if he were discussing in public the act of love.” (s. 181)

Caro hade dagen före hört den här petitionen diskuteras och det var sagt att det var uteslutet att Storbritannien skulle in och i intervenera i andra staters interna angelägenheter. Och Sydamerika tillhörde USA:s intressesfär, precis som det slagits fast i Monroedeklarationen. Man hade faktiskt ringt Washington och fått till svar att det var kontraproduktivt.

Adam Vail ger sig inte utan argumentation. Han får bland annat som svar:

”Any loss of life is always to be regretted. If only we were in a position to assist. I do not mind telling you I feel for your situation very very. Speaking on a strictly personal. I am bound to point out, however, that under existing conditions charges of physical abuse cannot of course be verified.” (s. 182)

‘Even if we produce a man without balls?’

”Mr. Vail, you will not convince me by losing your temper’.

‘The American sat at his ease. ” You are right to reprove me. And I am right to be angry.” (s. 182)

Caro Bell kanske känner igen sig i Adam Vail. I slutändan är hon den av gästerna på den inledande middagen på Peveter som visar ryggrad. Det är som hon har efterlyst den humanism som Vail visar, den hon saknat på sin arbetsplats. När den gästande delegationen möts av något lamt svepskäl och inte bjuds på den utlovade lunchen tar Caro Bell och Adam Vail det i egna händer. Sedan första ögonblicket är det till synes något som dragit dem till varandra och det vi får se utveckla sig mellan dem är en kärlek som leder till giftermål. Det innebär att Caro säger upp sig från sitt arbete. Flytten går till New York och fortsatt engagemang i Sydamerika: Ett arbete och kamp för mänskliga rättigheter har inletts. Och ska man vara riktigt noggrann inleddes det samma dag då de möttes på Caros gamla arbetsplats efter att deras blickar möts dagen förut. Romanens text är så rik på detaljer och jag har inte förmågan att göra den rättvisa, däremot hoppas jag att locka till läsning av ”The Transit of Venus” och Hazzards andra romaner och novellsamling.

Jag får en känsla av att giftermålet bekommer Caro väl. Första tiden vilar hon bara, som om hon behövde en lång återhämtning som skjutits upp gång på gång i London. Maken och hon drar åt samma håll, delar människosyn, värderingar och rättspatos. För första gången i sitt liv får hon trygghet istället för att vara den som ger trygghet. Och hon har någon i styvdottern att ta hand om så småningom enligt Adam Vails önskemål. Han hoppades att Caro skulle kunna älska sin styvdotter Josie längre fram, de första åren var det inte så bra mellan dem utan ganska konfliktfyllt.

”He thought it would be a pity if only the lovable were loved.” (s. 209)

Någon att dela med sig av sina erfarenheter till, inte minst efter Adam Vails död så småningom. Caros giftermål sänder mer eller mindre chockvågor till Paul Ivory och Ted Tice, i synnerhet till den sistnämnde. Paul Ivory och hustrun Tertia begrundar hennes plötsliga rikedom då Adam Vail är mycket förmögen och Paul tror sig veta att att den kommer från bauxit.

Ted Tice å andra sidan genomgår en slags psykisk kris i vilken han inte är sig själv när han läser om Caros bröllop: han blottar en besatthet; han önskar ha henne bara för sig själv och nu är det omintetgjort.

Om det var något eller någon som utmanade vid middagsbordet kvällen då ovädret rasade i inledningen så var det Caroline och hennes förmåga till att överraska eller vara rebellisk och den förmågan att inte vara ”färdigtänkt” eller undergiven i onödan bildar ett driv boken igenom. Jag ska ge ett exempel, men jag återger inte det i sin helhet så det är väl värt att gå tillbaka till och checka upp den fullständiga dialogen i romanen. Den framträder som en teatertablå: Sällskapet sitter vid middagsbordet och professor Thrale berättar att Paul Ivory är så gott som förlovad med Tertia Drake på slottet en bit bort. Han gör reflektionen att det är en modig man som gifter sig med en lords dotter nuförtiden. (s. 15) Speciellt med alla er radikaler runtomkring, lägger han till. Yttrandet var avsett för Ted och Caro eftersom Grace var utesluten från konversationen då hon stod och staplade tallrikar, den ena ovanpå den andra. Ändå var det hon som såg upp och gav sin kommentar: ”Han kanske älskar henne”.

‘Helt rätt’. Professorn är med på noterna och säger att unga människor ska följa sina infall (fancy). Och fortsätter med att påpeka varför inte Caro här, närvarande vid bordet, skulle gifta sig med en mekaniker hon var så sinnad. Blickarna vänds mot Caro som replikerar att hon inte var mekaniskt lagd. (s. 15)

”Sefton Thrale always felt worsted when there was laugher.The girl went on, ‘It’s true, I am not only ignorant but have no affinity for mechanical things. Or for science either.’

‘You owe your existence to astronomi, young women’. Young man, young women; yet they could not say, old man, old woman. The professor was preparing to explain, when Caro said, ‘Do you mean, the transit of Venus’? It was not the first time she had spoiled things.” ( s. 15)

Professorn berättade om James Cook och H.M.S. Endeavour, och resten är historia: Cook råkade ”upptäcka” Australien när han hans egentliga syfte var att skåda och göra beräkningar under ”Venuspassagen den 3 juni 1767. Efter en genomgång av detta historiska händelseförlopp vändes blickarna åter mot Carol, nu var hon ”established as a child of Venus”. (s. 15)

När jag tänker över romanen kan jag inte låta bli att associera till paradigmskiften, som övergången från geocentriska till en heliocentrisk världsbild och vad det kostade exempelvis för Giordano Bruno som brändes på bål av inkvisitionen, avbön för Kopernikus del vad det gällde hans vetenskapliga resultat och förvisning för Galileo. Kanske drar jag det för långt, men medan vissa kanske lever kvar med en ptoleimeisk världsbild är andra redo att omfatta en värld där alla är jämlika. För det är på tröskeln till något nytt som hela romanen utspelar sig. Också vad det gäller dekolonialiseringen som påbörjats. Och kanske är det Shirley Hazzards erfarenheter från Asien och FN med mera som ligger och vibrerar i under ytan? Hon upplevde förmodligen systemet för trögt och låter några av karaktärerna famla efter en ny världsbild. Eller är det så att jag borde skilja hårdare mellan författare och verk utan att blanda in författarens eget liv?

Med Adam vid sin sida börjar Caro arbeta för människors fri- och rättigheter. Då befinner vi oss på 1960-talet. Det är gott om tidsmarkörer. Inte minst genom tidningar som ligger framme och exponerar sina rubriker och bilder. En av karaktäriseringarna av årtiondet i romanen lyder:

”In America, a white man had been shot dead in a car, and a black man on a veranda. In Russia, a novelist had emerged from hell to announce that beauty would save the world. Russian tanks rolled through Prag while America made war in Asia. In Greece the plays of Aristophanes were forbidden, in China the writings of Confucius. [ ] On the Old World History lay like paralysis.” (s. 245)

De flesta kan nog pricka in vilka de båda männen är som åsyftas i paragrafens första mening; den ena president och den andra pastor och ledande i Medborgarrättsrörelsen. Tragiskt mördade 1963 respektive 1968.

Inte ens kapplöppningen i rymden negligeras; berättarjaget har sinne för detaljer som antytts, men också för dialoger.

Jag ska emellertid runda av med ett citat från historikern Ian Kershaw. Han skriver i ”Rollercoaster. Europe 1950-2017″ att de flesta européer omkring 1950 höll uppfattningar eller åsikter (views) som sjuttio år senare skulle komma att ses som bannlysta.

”The Universal Declaration of Human Rights (arising from their catastrophic breach during the Second World War) had been adopted by the United Nations as recently as December 1948, but there was little popular understanding of what it meant in practice. Racist views and blatant racist discrimination were widely accepted and scarcely seen as remarkable. Few people of skin colors other than white lived in European countries. Capital punishment was still in existence, and executions were routinely carried out for people guilty of the worst crimes. Homosexuality remained a criminal offence. Abortion was illegal”. (s. xxiii)

I motsats mot vad jag sagt tidigare blir det ett inlägg till om ”The Transit of Venus”.

Källor, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin books.

Ian Kershaw. 2018. Rollercoaster. Europe 1950-2017. Allen Lane görlag.

Boken om två män som kämpade för ett tryggare och rättvisare rättsamhälle, globalt såväl som nationellt:

Har vi ”glömt” bort en fundamental aspekt av vår mänsklighet?

Det finns egentligen inga genvägar när någon människa mår dåligt. Oavsett om det är orkanstyrka eller kraftiga vindbyar så är det närvaron av en annan människa som behövs. Så mycket mer krävs oftast inte. Bara någon som finns där, som förmedlar lugn med sina jämna andetag. Som kanske småpratar lite. Som inte tränger sig på, men är lyhörd. Någon som stannar, som har förmåga att vänta. En människa som sprider en förvissning om att den har tillit så det räcker, att saker och ting faktiskt kan bli bra. Någon som är med och uthärdar paniken, det fasansfulla, den akuta krisen. Det behövs för det mesta inga långa utbildningar för att vara närvarande med en annan människa; det behövs empati och människokunskap. Ändå är det just den biten som tycks ha ”rationaliserats” bort inom vården, skolan et cetera. På alla de platser där mänsklig närvaro verkligen behövs: handräckning mitt i livet därför att ordinarie personal redan har händerna fulla. Jag kan se många platser framför mig där människor behövs som kompliment till den verksamhet som redan pågår, men även till nya: människor som förkroppsligar trygghet, tron på att det finns ljus i tunneln och alla människors inneboende värde.

Men psykiatrin exempelvis har skalats ner, klassrum har för många elever för att gruppen ska fungera och arbetsro infinna sig, och människor som skulle behöva mänsklig närvaro sitter ensamma och deras mående blir sämre och sämre utan att någon lyfter blicken och slår larm. Utlämnade till chatrobotar, och sociala medier et cetera och kanske snart hologram. Vart tar en människa vägen? I vilken slags mänsklighet ska hen känna igen sig i? Hitta ”återförbindelsen” (the reconnection) till något som börjar likna liv i igen? Något som är ”hen”?

Om man får hand om en häst, exempelvis, som är orolig, inte lämnar man den: Man sitter där i boxen med sin närvaro, pratar lugnt eller kanske bara förmedlar trygghet tills hästen blir lugn igen. Likadant med en hund som är rädd för smällare. Man överger den inte, utan skyddar och lugnar den, pratar med den. Försöker komma till en lugn plats.

Jag säger det igen: det behövs fler människor i människovårdande yrken och kanske nya sådana? Och det som gjort att jag känner mig så bestört och upprepar det igen är Sydsvenskans artikel om Alex Engholm, 26 år och hennes självmord. Det är så djupt tragiskt att läsa om hur hon vädjade om att hjälp, att få vara kvar på psyket. Det är tragiskt att så många unga människor tar sitt liv för att de har mer eller mindre övergivits när de mår som sämst. Det kanske låter oerhört förnumstigt, m e n det hade inte behövt ske om det fanns fler platser och personal inom psykiatrin – eller människor i den externa psykiatrin eller människovården som jobbade 24/7 med barn, ungdomar och unga vuxna i akut kris. Ja, alla människor. Att aldrig ”chansa” med en människa som mår dåligt utan vara närvarande. Inte släppa människan ifrån sig.

Det fanns en medmänniska i närheten av järnvägsspåret där Alex tog sitt liv. Han gjorde vad han kunde och det är fantastiskt att läsa om. Också hans fråga brevledes till Ivo (Inspektionen för vård och omsorg), enligt Sydsvenskan ”Hur mår psykiatrin” kunde inte ställas bättre.

Om man frågar mig är det enkla svaret på den frågan att dess mående beror på antalet personer som jobbar där. För hur gärna exempelvis politiker och andra som förordat och fortfarande förordar bortrationaliseringar av människor i människovårdande yrken och visar på sparbeting så anser jag det vara en pågående felsatsning. Jag ser bara hur barn och ungdomar som har alla chanser att klara sig igenom sina kriser och akuta kristillstånd – kanske efter övergrepp eller annat – förlorar på ett sådant misstag.

Samhället behöver släppa till med den mänskliga närvaro och hjälp som behövs: stödinsatser på längre eller kortare tid. Föräldrar kan inte ensamma ta hand om en krissituation, i synnerhet som de jobbar. Och de har svårare att handskas med situationer där personen i fråga kanske inte vill ha närvaro. Men den behövs då också. Samtidigt som föräldrar också kan behöva stöd och inte lämnas ensamma med sin oro.

Det handlar om människosyn, hur man väljer att prioritera. Alltför länge har psykiatrin varit inriktad på det mekanistiska och bara medicinerat. Nu finns det andra synsätt inom psykiatrin också (alla ska erbjudas samtalsterapi till exempel) och det finns nya förutsättningar för att hela människan kan rymmas inom det psykologiska-psykiatriska synfältet på ett bättre sätt med trauman och allt. Ska då så mycket hänga på plats- och personalbrist?

Ska människor som behöver hjälp ovanpå det tvingas färdas som ”rö för vinden” och till slut inte se en utväg ut ur sitt tillstånd?

För några timmar sedan såg jag en skadad duva ligga mellan husen där jag bor. Den lyfte på huvudet och halsen och såg på mig. Jag gick en bit därifrån och ringde en djurvårdare som tar hand om vilda fåglar. Jag stod återigen vid fågeln och pratade med rösten i luren. Duvan sträckte inte längre på halsen. Huvudet hade lagt sig till ro mot asfalten. För säkerhets skull fick jag skicka en bild. Den hade gått in i den eviga vilan. Jag fångade den sista livsgnistan, sa jag till mannen i andra änden av luren. Tack för att ni finns, sa jag sedan och gick in.

Någon timme senare läser jag om Alex Engholm i Sydsvenskan. Jag är lite tagen just nu.

(Länkarna nedan är generella och inte specifikt kopplade till artikeln i Sydsvenskan).

/Abdelhamid & Helena

Källa:

Joakim Björck. 2023. Alex sju sista dagar i livet. 2023-03-26. Sydsvenska Dagbladet.

Johan Bengtsson. 2023. Psykiatrin kan inte bära allt/ mänskligt lidande. 2023-03-27. Kultur. Svenska Dagbladet.

https://www.svd.se/a/VPaeqp/recension-healing-our-path-from-mental-illness-to-mental-health-av-thomas-insel

Nalin Baksi. 2023. Vardagslidande behöver inte vårdas. Kultur/Kommentar. Svenska Dagbladet. 2023-04-17. [Hämtad: 2023-04-18]

https://www.svd.se/a/ve8eJm/nalin-baksi-vardagslidande-behover-inte-vardas

Karin Schulz. 2023. Självmord sker ofta helt utan förvarning. Debatt. Expressen. 2023-04-30. [Hämtad: 23-04-30]

https://www.expressen.se/debatt/sjalvmord-sker-ofta-helt-utan-forvarning/

https://alaskapublic.org/2022/12/16/anchorage-teachers-class-sizes/

https://talbart.blog/2022/06/03/vikten-av-en-narvarande-manniska/

”Sjukdomsförklara inte känslor”.

”Förmågan att möta en annan människa försvinner om den inte är i bruk”- del 2.

När Ted Tice friar till Caroline Bell får han ett bestämt nej. Men genom deras gemensamma intresse för historia och kultur formas en vänskap mellan dem och Caro får lova Ted att de alltid ska vara vänner och stå i korrespondens med varandra. Från det ögonblick när Ted berättade, runt middagsbordet, att han var ute på en längre vandringstur innan han kom till Peveter, fattade Caro tycke för honom. Särskilt när han nämnde att han besökt Avesbury Circle vid sommarsolståndet. Avesbury Circle, Stonehenge och Ale stenar i Kåseberga, Sverige (nära Dag Hammarskjölds Backåkra) har ibland associerats med olika tolkningar som rör astronomi- även om tolkningarna har förkastats ur vetenskaplig synvinkel, men det understryker temat med rymden. Astronomi har också förknippats med astrologi långt tillbaka – med tanke på alla predilektioner/spådomar som förekommer i romanen – men också det en koppling som vetenskapen kunnat påvisa inte stämmer. Ted Tice kallas faktiskt, utan att själv närvara, vid ett tillfälle ”astrologen” av Grace Bell, tror jag det var, det vill säga Caros syster. Det var förmodligen en felsägning, men en rolig detalj.

Jag utgår från att Hazzard har valt platsen omsorgsfullt och att det finns en mening med att romanen börjar just på Pevetergodset: som ett slags mikrokosmos av samhället och geografin. Också med ett hot vilande över sig i form av en missilbas i närheten av Stonehenge. Vibrationerna som utgick därifrån var kännbara vid vid vissa tillfällen:

”Though considerately fired away from the monument, the rockens were not without local danger. A window had once shattered in a guest’s bedroom, luckily causing no injury.” (s. 13)

1950 var Europa en fattig kontinent och i begrepp både Väst- och Östeuropa, påpekar Kershaw. (s. 148) Vilket förmodligen innebär att de flesta hem var för fattiga för att till skillnad från familjen Thrale kunna ta emot gäster och undfägna dem. I alla fall inte i den skala som på Peveter.

På en punkt skiljde det brittiska publika medvetna ut sig från kontinentala Europa, påtalar historikern Ian Kershaw i sin bok ”Rollercoaster”.

”Britain had been unconquered, had not been occupied, and had emerged victorious. Its wartime history encouraged the creation of a national self-image built on wartime heroisk. This embellished the sense – already derived from its historical traditions and institutions – that Britain was both exceptional and stood apart from mainland Europe. History, memory and myth were all brought into service to unfold a glorious episode in ‘our island story’, one of heroism and triumph, of good vanquishing evil.” (s. 190)

Segern över Nazityskland; skuldra mot skuldra med sin allierade USA drog dessutom Storbritannien närmare USA och och förminskade intresset för vad som hände på andra sidan kanalen, menar Kershaw. Det bör dock hållas i minnet att USA bidrog ofantligt till återuppbyggnaden av Europa genom Marshallplanen exempelvis. Kershaw igen:

”The crucial development during the 1950s and first half of the 1960s was the firm establishment, directly or indirectly assisted by American military and financial support, of liberal democracy in most of Western Europe. Without this foundation the freedom that soon benefited from the extraordinary and sustained growth of the 1950s and 1960s would not have flourished. It was a clear case of the primacy of politics.” (s. 41)

Världen delas in i två block och de två superstaterna har enorma propagandamaskinerier till sitt förfogande.

Människorna runt den inledande middagen utgör i stort sett bokens huvudkaraktärer och de får alla i stort sett varsitt kapitel som går mer på djupet med deras längtan, önskningar och behov. Detta filtreras inte av religion exempelvis, som tycks mer eller mindre frånvarande, utan genom värdsbild och ideologi (och personliga intressen och ambitioner). Och då hämtar jag definitionen av ideologi från Susan Neimans definition i ”Moral Clarity” från 2008. Där föreslår hon en definition som ”vilket förståeligt trossystem som helst i världen” (any comprehensive system of beliefs about the world). (s. 75) Neiman sällar sig här till David Gauthier och hans förståelse av ideologi som del av en djupare struktur av vårt självmedvetande, framhäver hon.

”This means that ideologies concern our our capacity to understand ourselves in relation to other people, and they function at a very fundamental, often preconscious level.” (s. 75)

Susan Neiman menar också att ideologier kan utgöras av/innehålla nästan allting bara någon eller några tror på det tillräckligt länge för att det ska tas seriöst. (s. 75) Och i dialogen eller samtalen i romanen är statuspositionerna tydliga, och det finns ett klassförakt (parat med kvinnoförakt i vissa fall) hos de flesta parter runt middagsbordet, mer eller mindre subtilt, som kommer till uttryck när någon biter ifrån. Men för det mesta är det lakonismerna, som för övrigt Hazzard tycks vara en mästare på, som flödar och bidrar till ett vänligt, spirituellt och polerat konsensus. På ytan i alla fall. För Ted Tice, romanens självklara klassresenär som är i fokus med sina dåliga kläder och skamfilade väska, verkar det som att han landat i självpåtagen anpasslighet och i en förnekelse av sina föräldrar och deras tillvaro. I alla fall längre fram genom romanen.

Slående är hur frånvaron av resten av världen ekar tom. Oavsett om det rör sig om gruvarbetare i England eller i Kongo kan de tyckas vara ungefär lika främmande och osynliga, i alla fall under kolonialismens hand och era. Men då har jag inte tagit med aspekten av att vara ”rasifierad”, och det är här det uppenbarar sig hur viktigt det är med olika perspektiv, att inte nivellera andra människors erfarenheter.

Enligt litteraturvetare Jimmy Vulovic så är makt en fråga om perspektiv.

”Väljer man att enbart se ett perspektiv utövar man på sätt och vis makt genom att osynliggöra andra perspektiv. Väljer man att istället ta in ytterligare perspektiv uppstår dialog. Romanen är en narrativform där ett dialogiskt förhållningssätt har stora möjligheter att tillvaratas. I romaner kan personers perspektiv mötas. (s. 131)

Och fler människors perspektiv kommer att mötas, längre fram i romanen.

Caroline Bell ville besöka Avesbury Circle så snart hon fick höra talas om den, och andra med den. Och så museer förstås, exakt som de gjorde som i hennes barndom återvände med de stora passagerarfärjorna efter besök, sightseeing och förkovran i moderlandet. Hon pluggade också för ett inträdesprov som om den gick bra skulle innebära att hon blev statsanställd.

Ensam och på väg till Avesbury Circle stöter Caro på Paul Ivory, dramatiker och i hemlighet homosexuell och Charmian Thrales gudson som ska gifta sig med en ung kvinna, Tertia Drake, som bor på ett slott i närheten av godset. Namnet kan inte bli övertydligare

Men Paul Ivory är intresserad av att ha en vid sidan av relation med Caro och Caro gensvarar. Och i samband med besöket på Avesbury Circle inleder de ett förhållande som kommer att vara till och från under många år.

Slottet överskuggar Peveter i all sin magnifikthet, men det tycks inte vara den samlingspunkt av människor från olika skikt av samhället som Peveter med professor Thrale som värd. Genom Fin Dwyer, historiker, författare och arkeolog som driver the Irish History Pod får jag till mig den människosyn som kunde vara rådande inom aristokratin, i alla fall i extrema fall som på slottet Strokestown Park. Dwyer berättar att arbetarna som jobbade hos familjen Packham Mahon på Irland i princip skulle vara osynliga. De fick exempelvis inte inte vistas eller gå framför slottet. Guiden Oisin berättar i podden att det istället löpte en en trång, kall och fuktig underjordisk gång från slottet till stallbyggnaden så aristokratin skulle slippa se arbetarna. Det var lågt i tak så arbetarna fick gå nerböjda. Tunneln uppges vara från mitten av 1700-talet. Arbetskraften fick heller inte gå på baksidan av slottet i händelse att någon av familjen eller gästerna skulle kunna se dem från ett av de stora fönstren. Det låter helt otroligt, men är en nyttig påminnelse om hur människosynen har sett ut under under olika epoker och hos olika skikt av samhället och att den inte är något statiskt utan föränderlig och ytterst är det vi som samhälle som måste vaka över att människovärdet inte devalveras.

Laurajane Smith (2006) betonar att herresätenas (the country houses) historia är långt ifrån elegant eller rumsren, inte enbart på grund av den betydelse den har för det engelska klassystemet, utan på grund av att mycket av den förmögenhet som delar av den bygger på och följaktligen bevarat kommer från det brutala förvärvandet och den kommersiella exploateringen av de brittiska kolonierna. (s. 119) se gärna också https://talbart.blog/2022/08/22/det-finns-ocksa-imperiefornekare/

”The understatement of the history of the slavetrade in public historical debate and consciousness in England is, it must be emphazised, a long term and significant phenomena that has implications about how these houses are understood and valued. As Gilroy (1987:208) notes, the incomplete acknowledgement and understanding of slave history in Britain is an expression of, and underpins, ongoing racism.” (s. 119)

Laurajane Smith förklarar att turistströmmarna till slott och herresäten ökade betydligt under 1950-talet och att den här ”kulten” av dessa platser och byggnader karakteriseras som att den hängde samman med dels ökad fritid, dels ökad inkomst sammankopplat med större rörlighet. Men det finns ett delvis motsägande perspektiv. Laurajane Smith refererar till Mandler (1997) som för fram argumentet att herresätena under 1800-talet drogs in i en slags europeisk ”drive” som handlade om att utveckla

”… a sense of national history, and that by the mid-nineteenth century the country house was viewed as ‘common property’, belonging to all ‘England’ and, with this view in place, the first wave of mass country house visiting occured. This consensus fragmented after the Second World War, and country house visiting rapidly and markedly declined. (s. 119-120 och här citerar Smith Tinniswood och Mandler)

Jag får en känsla av att den ”uppåtgående stjärnan” i boken är USA och professor Thrale som med sin snabba uppfattningsförmåga vad det gäller människor, bedömer exempelvis att Ted Tice en dag kommer att vara verksam där.

”Sefton Thrale said to himself that Ted Tice would wind up in America:

”That is where he will wind up – a young man’s ambition envisaged as a great winch on which abilities might be deftly and profitably coiled.” (s.11)

Och inte bara Ted Tice, utan också Caroline Bell och Paul Ivory kommer att tillbringa tid där. Paul Ivory som professor Thrale för övrigt höjt till skyarna.

Faktum är att Ted, framberättad genom den äldre professorn blick, framträder djupare, oavsett om det var avsikten:

( )…”it was downright fashionable these days to be a poor boy from a grimy town.” ( ) (s. 11)

Och Sefton Thrale gör den ofrånkomliga reflektionen att det är den yngre generationen som måste ta över. Det finns en punkt där den tidigare generationen måste släppa taget och överlåta ansvaret till den yngre. Och i sitt stilla sinne kan han bara hoppas att de gjort vad de har kunnat i uppfostran och vidarebefordran av lärdomar och livserfarenheter et cetera.

Under en av sina promenader anförtror sig Ted Tice Caro med en hemlighet. Många år senare kommer också Paul Ivory att anförtro henne en hemlighet: att han avsiktligt tillåtit en människa att dö som han hade kunnat rädda, och han berättar omständigheterna. Men inte bara det utan att Ted Tice bevittnat detta och inte anmält Paul. Men då är vi inne i tredje akten: kulmineringen. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det kommer ett inlägg till, om romanens nav, Caroline Bell, som alla cirklar runt, och hennes giftermål och det får sedan avsluta mina tankar kring ”The Transit of Venus”.

Källa, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin books.

Ian Kershaw. 2018. Rollercoaster. Europe 1950-2017.

Susan Neiman. 2008. Moral Clarity. A Guide for Grown-Up Idealists. Harcourt, Inc.

Laurajane Smith. Usages of Heritage. 2006. Routledge.

Jimmy Vulovic. 2013. Narrativanalys. Studentlitteratur.

https://podcasts.nu/poddar/irish-history-podcast

https://www.enjoy-irish-culture.com/big-house-strokestown.html

https://www.researchgate.net/publication/306091276_An_astronomical_basis_for_Avebury’s_astounding_2Pi7_latitude

https://www.theguardian.com/news/ng-interactive/2023/mar/28/slavery-and-the-guardian-the-ties-that-bind-us

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ales_stenar

Den frågan ställer TT i en artikel i Sydsvenskan till den amerikanske historieprofessorn och författaren Timothy Snyder. Han är i Sverige som en av de inbjudna talarna på Svenska Akademins konferens ”Thought and Truth under Pressure”.

Som svar på frågan ger han en uppmaning:

”Prenumerera på tidningar. Jag är avundsjuk på svenskar och tyskar och alla andra som fortfarande har flera tidningar och lokalradio. Förlorar du dem som i USA, kommer de inte tillbaka”.

(ur en TT intervju i Sydsvenska Dagbladet med historikern Timothy Snyder, publicerad den 23-03-22)

Källa:

https://www.sydsvenskan.se/2023-03-22/timothy-snyder-yttrandefriheten-ar-i-kris

[

https://www.sydsvenskan.se/2023-04-01/vid-min-svans-bjorn-wiman-och-horace-engdahl-tycker-likadant [hämtad: 23-04-01]

https://www.svenskaakademien.se/konferens-thought-and-truth-under-pressure [hämtad: 23-04-01]

Eftersom ”vision”, ”synvinkel” och från vilken plats vi ser saker och ting spelar roll i Shirley Hazzards ”The Transit of Venus” och The Great Fire” vill jag passa på att göra en utvikning till romanförfattaren och filosofen Iris Murdoch. Och detta på grund av att termen ”vision” utgör en betydelsefull metafor i hennes moralfilosofiska arbete. Hon avfärdade existentialismens ”choice” till förmån för ”vision” och det som har med perception att göra, enligt Anil Gomes i artikeln ”Iris Murdoch and the power of love” från 2019. (se https://www.anilgomes.com/)

”If there is a philosopher whose views Murdoch most approaches, it is Platon shorn of his hostility to art. Goodness is real, we perceive it dimly as it is reflected around us, and part of the role of moral philosophy is to improve ourselves, to get us in a position were we can liberate ourselves from fantasy and see things as they really are.”(s. 4)

Anil Gomes ger emfas åt Murdochs tankar om att se med noggrannhet.

”By looking carefully – by looking with love – we can se others for who they are. Here is a link between morality and fiction; both want us to recognize what can be the most difficult thing to see – the reality of other people.” ( s. 4)

Anil Gomes, verksam vid Oxford universitetet, är en av de filosofer som författaren och forskaren Melvyn Bragg diskuterar Iris Murdochs filosofi och romanförfattarskap med i BBC Radio 4, ”In our time” från den 21 oktober, 2021. De två övriga är professor Anne Rowe, Chicesteruniversitetet och Miles Leeson, direktor för The Iris Murdoch Research Center, Chicester.

Anil Gomes betonar i BBC podcast inslaget att Iris Murdoch lämnade bakom sig det som hon senare i livet kallade ”pre-Hitler thinking” i en intervju. Hennes moralfilosofi kom som en reaktion på andra världskrigets fasor står det i summeringen av vad radioprogrammet/podcasten handlar om och vidare:

”…morality was not subjective or a matter of taste, as many of her contemporaries held, but was objective, and good was a fact that we could recognize. To tell good from bad though, we would need to see the world as it really is, not as we want to see it, and her novels are full of characters who are not enlightened enough to do that.”

Anil Gomes framhåller också att Iris Murdochs arbete på finansdepartementet under kriget, och sedan på FN:s bistånds- och rehabiliteringsorganisation med fördrivna personer i Europa, fick henne att fundera på de här frågorna. Inte minst sedan nyheter om Förintelsen började komma ut. Det innebar att det fanns ”a real question” för den tidens filosofer, poängterar Anil Gomes och beskriver det med som ”How can ethics deal with the magnitude of what they seen? And can we really say there is no truth about the matter of morality, that the Nazis have all the facts right, but it it is just that they made different choices about which values they held as opposed to us. Would’nt there not be more natural to say that was genuine evil in the world?”

Iris Murdoch fann den rådande filosofin ytlig och självgod efter allt hon erfarit under kriget, enligt Melvyn Bragg. 1946 började hon undervisa vid Oxford.

Hon valde sin egen linje i allt detta, och var väldigt inspirerad av författaren Simone Wiel, säger Melvyn Bragg vidare i ”In Our Time”. Men hon var inte ensam utan ingick i en konstellation av kvinnliga filosofer som kallades ”The Wartime Oxford Quartet”. De övriga var filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot och Mary Midgeton. Anil Gomes lyfter fram det ”commitment” (förpliktelse, engagemang) som dessa kvinnor bar med sig efter andra världskriget och Förintelsen, ”that there must be something as the right or wrong in morality”.

I centrum för den här kvartetten enligt filosofen och forskaren Valerie Aucouturier var att

”...pulling the importance of being human back at the center of ethics”. (se https://www.nordicwittgensteinreview.com/article/view/3638

Det är till hjälp att ha det här resonemanget med sig in i Hazzards romaner.

Ett annat användbart begrepp att ha i åtanke vid läsningen är begreppet ”colourblind” som bland annat dr. Martin Luther King använde sig av: i vilken mån är exempelvis karaktärerna i Hazzard två nämnda romaner ”färgblinda”? Jag kommer att återkomma till begreppet i nästa inlägg, men här vill jag presentera begreppet mer uttömmande utifrån nätartikeln ”Reggie Jackson: MLK’s ”Dream” was not about being colorblind but seeing the same value in every color” i milwaukeeindependent.com.

Reggie Jackson visar verkligen vad som står på spel när vita människor uppträder som eller säger sig vara färgblinda.

Han berättar att han mött vita människor på sina resor runt om i USA som talat om för honom att de var upplärda till ”färgblindhet”. Bland annat hade de fått höra att ”color doesn’t matter” och vem vill inte tro det, egentligen? Men det matter, har avgörande betydelse. I den verkliga världen gör det så, och Reggie Jackson förklarar och belyser det så tydligt:

”Assuming it does not matter allows people to dismiss the lived experiences of people of color. Centuries of discrimination faced by people of color throughout American history simply because they are not white can’t be ignored. When someone says to me ‘I don’t see color”, it does not resonate as something positive with me. Instead, I hear the fact that I’ve faced discrimination and my family members who came before me were enslaved, raped, murdered, and treated as less than human is not relevant. It unintentionally sends the wrong message”.

Och Reggie Jackson fortsätter:

”Colorblindness has been used to dismiss the lived experience of people of color for far too long. It’s time we stop pretending to be colorblind and telling people we don’t see color. We all see color. If we use what we see to give different levels of values to people based on the color of their skin that’s problematic”.

Det behövs människor som Reggie Jackson som reser i hela landet, som i det här fallet USA, och för dialog med människor. Som vill folkbilda och har tilltro till människors förmåga att omfatta det han talar och skriver om. Jag tänker på Anthony Ray Hinton och hans bok ”The Sun Still Shine” och den enorma kärlek och tilltro han ger uttryck för trots det hemska han varit med om, kärlek som han hämtar från Gud och som han fått av sin mamma sedan han var liten. (se här https://talbart.blog/2022/06/27/en-bok-som-inte-kan-vanta/?preview=true)

Utan tvekan är människor som Reggie Jackson, Ray Hinton och personer som Iris Murdoch mänsklighetens lärare. I många avseenden liknar de min Guru, Ayang Rinpoche. De i sin tur har haft lärare, och ingår i en tradition. Formellt eller informellt. När vi inte längre vill lära oss något nytt är något allvarligt fel.

Och genom de förklaringar/beläringar som Reggie Jackson förmedlar kan jag också se hur vi kan ha blindhet inför exempelvis fattigdom, en ”fattigdomsblindhet som gör att vi att vi anser det vara helt i sin ordning att vissa grupper lever under fattigdomsstrecket; att våra samhällen präglas av ojämlikhet. Vi kan också vara ”funktionsnedsättningsblinda”, ”hbtq-blinda” eller ”blinda” för lidande i allmänhet och mer specifikt. ”Blind” för hererofolkets och samernas lidande exempelvis eller förintelsens offers lidande och deras efterlevande. ”Blind” för människor med farliga arbeten och så vidare. Den ”blindhet” som Iris Murdoch också ville visa på.

I relation till Murdochs vision-metafor skriver Anil Gomes:

”We can look carefully, we can attend to people and their situations and when we do so, we can come to know how things are in the moral realm, to know how people have behaved, and to know what we ought to do.” (s. 3)

Gomes understryker att det här sättet att tänka på vår kapacitet att bli vägledda av vår välvilja (the good will) kan tyckas underlig om man tänker på perception som en begränsad kapacitet, som bara är kapabel till att skönja former och färger hos tingen runt oss. (s. 3)

Och klargör vidare att om det vore det enda som vår varseblivning hade att komma med så tycks de moraliska värdena ligga bortom dess horisont (…then moral values would seem beyond its ken). (s. 3) Han betonar också, som jag berört i första inlägget om ”The Transit of Venus” att vad vi ser beror, till en del, på de begrepp vi har att röra oss med, och att de med rätt begreppsliga resurser kan fånga upp aspekter av världen som någon annan är blind för. Och det är klart att här spelar utbildning in men också perspektiv och ”lived experience”. Och Anil Gomes belyser diskussionen genom botanikern som ser mer på ett fält fullt med vilda blommor än en uttråkad urbanit. (s. 3)

”And someone who understands kindness will see when to change a topic of conversation to avoid someone’s being hurt. Perception of the moral realm requires initiation into a certain schema of concepts, into a way of thinking about the world, and changes in conceptual schemes can enlarge, or restrict, the range of things we are able to see. For Murdoch, moral perception requires both sense and sensibility, and someone who possesses both can see how things ought to be.” (s. 3)

Genom Murdochs föreställning om ”attention” kommer metafysik och psykologi sammans och genom denna uppmärksamhet kommer vi att se världen för vad den verkligen är, menar Anil Gomez och hänvisar till Simone Weil. Det är genom den noggranna läsningen av Simone Weil som Iris Murdoch hämtat ”attention”. (s. 3)

Till min glädje ser jag på bokförlaget Daidalos hemsida att de under april månad kommer att ge ut en bok om ”Oxfordkvartetten”. Den är skriven av Benjamin J.B Lipscomb, professor i filosofi vid Houghton College, USA, och översatt av Henrik Gundenäs. Hela titeln lyder som följer: Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgeton och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin.

Lipcomb skriver bland annat att de fyra ville hitta en väg tillbaka till etiken efter att den tonangivande filosofin hade förklarat moraliska omdömen vara helt subjektiva, blott uttryck för gillande och ogillanden. Och berättar hur de hävdade att det är möjligt att seriöst resonera om vad som är gott och rätt, om moraliska dygder och hur vi bör leva våra liv. (se källförteckningen)

Sist men inte minst förstår jag av BBC podcasten att Iris Murdoch kämpade för homosexuellas rättigheter tolv år innan det blev lagligt att vara homosexuell i Storbritannien. Hon var också buddhist eller i alla fall intresserad av buddhismen.

Ska man lära sig något av Iris Murdoch om världen och tänkande är det att läsa brett och våga gå utanför den egna bekvämlighetszonen. Innan jag läste ”Transit of Venus” et cetera hade jag läst Iris Murdochs ”Grönt och rött” från 1966 som skildrar dagen före Påskupproret på Irland. Iris Murdoch föddes på Irland 1919 och dog i Storbritannien 1999. Jag var nästan på väg att lägga romanen ifrån mig med sina något långa och sirliga, men mättade meningar. Samtidigt som jag fascinerades av att hon hade tre alitterationer på s i samma mening. Jag blev så begeistrad att jag fortsatte, och i någon mån var det Iris Murdoch som förberedde mig inför Shirley Hazzards prosa.

Looking carefully is a moral activity”, skriver Anil Gomes och genom att lära oss hur man gör det lär vi oss att ”how to remove ourselves from the view and how to see how the world really is.”

Det handlar också om mod att se. Jag rekommenderar läsaren att läsa Anil Gomes artikel i sin helhet: den är nedladdningsbar på https://www.anilgomes.com/)

Källor, tips och länkar:

Valerie Aucouturier. 2022. Philosophy of everyday life. Rethinking the role of philosophy in our lives with the Oxford women philosopher quartet. nordicwittgensteinreview.com Special Issue (Dec. 2022) Wittgenstein and Feminism.

https://www.nordicwittgensteinreview.com/article/view/3638

Anil Gomes. 2019. Iris Murdoch and the power of love. Trinity College, Oxford.

https://www.bbc.co.uk/sounds/play/m0010q90

Reggie Jackson: MLK’s “Dream” was not about being colorblind but seeing the same value in every color

https://www.daidalos.se/oxfordkvartetten-br-hur-elizabeth-anscombe,-philippa-foot,-mary-midgley-och-iris-murdoch-f%C3%B6r%C3%A4ndrade-moralfilosofin.htm

https://www.theguardian.com/books/2023/feb/23/affinities-by-brian-dillon-review-in-the-eye-of-the-beholder

https://www.theguardian.com/books/2022/oct/03/the-big-idea-do-we-all-experience-the-world-in-the-same-way

https://0-www.alex.se.www.gotlib.goteborg.se/lexicon/article/murdoch-iris

https://www.owltail.com/people/zytdN-rebecca-walker/appearances

https://www.gp.se/kultur/kultur/sjukt-att-sk%C3%A4ra-ner-p%C3%A5-folkbildningen-1.95050743

https://www.adn.com/opinions/2023/03/14/opinion-alaska-students-need-investment-not-more-excuses-for-inaction/

I det här och följande inlägg återvänder jag till författaren och tidigare FN- medarbetaren Shirley Hazzards ”Transit of Venus” (1980) för att se hur den och längre fram ”The Great Fire” (2003) kan ge något perspektiv på samtiden. Inläggen ska mer ses som reflektionsyta än försök till vetenskaplig framställning.

Står vi verkligen inför ett tredje världskrig och vad har i så fall lett oss hit? Det ligger i sakens natur att frånvaron av krig, social oro och svält främjar hälsa för alla.

Romanerna tar utgångspunkt i andra världskriget eller strax därefter. Shirley Hazzard levde mellan 1931- 2016.

”The Transit of Venus” börjar i utkanten av godset Peveter i södra England. En av huvudkaraktärerna Edward ”Ted” Tice närmar sig herresätet i regnväder och snart befinner han sig innanför dess dörrar.

Det som tilldrar sig berättas utifrån ett allvetande perspektiv, men i det här inledande skedet fokaliseras det som utspelar sig genom karaktären Ted Tice.

Efter det inledande stormiga vädret och alla iakttagelser- långa, snarlabyrintiska och poetiska meningar utmärker Hazzards stil – sprakar det så till vid dagens slut vid middagsbordet. Inte av något försenat åskmuller men av laddningarna i samtalet och mer eller mindre delikata klasskillnader eller det som vi i samtiden benämner intersektionalitet. Intersektionalitet som är ett kompletterande och betydligt fylligare begrepp. Det som spelar in här är kön och klass. De föräldralösa systrarna Grace och Caroline Bell, som lämnat sitt födelseland Australien för Europa tillsammans med en äldre halvsyster Dora som tillfälligt befinner sig på annan ort, bor temporärt på Peveter. Grace är förlovad med Christian, sonen i huset. För närvarande är han på resa i jobbet.

Via en tidning som ligger på ett bord någonstans i huset får vi tidsmarkörer: som genom en rubrik rörande Koreakriget. Vi lär befinna oss någonstans i slutet av 1940-talet början av 1950-talet. Korea delades efter andra världskriget enligt en överenskommelse mellan Sovjet och USA kom aldrig att bli ett helt Korea igen. Redan 1948 försvann möjligheten av ett enat Korea, skriver historikern Ian Kershaw i ”Rollercoaster. Europe 1950-2017”,” som kom ut 2018. (s. 2) 1950 bröt Koreakriget ut. Som kuriosa blev Storbritannien den tredje nationen med innehav av atomvapen i oktober 1952 när landet utförde sitt första atomvapenprov på Monte Bello öarna utanför västra Australien, enligt Kershaw (s. 11)

Vid huvudsidan av bordet residerar värden och professorn i astronomi, Sefton Thrale som ska handleda Ted Tice i specialärende. Han säger:

”Your generation will be the one to feel it. Some form of social structure existed until now. Say what you like about it. Now we’re at the end of all that. You’ll be the ones to bear the brunt.”

Den äldre generationen talar till den yngre med två världskrig i ryggen, direkt eller indirekt. Fasorna efter det andra har knappast hunnit falla i glömska. Första akten kallar Shirley Hazzard också den ”Gamla världen” (The Old World). Karaktären Sefton Thrale är dess talesperson och representant i romanen. Själva Peveter står för något. Den aristokratiska kulturen och dess kulturarv:

”( )’The quintessence of Englishness: they epitomize the English love of domesticity, of the countryside, of hierarchy, continuity and tradition’ and that they are, ultimately, the ‘embodiment of the English character’ that their aristocratic owners have ‘bequeathed’ to the future (Peter Mandler ( 1997:1) citerad i Laurajane Smith (2006:117).

Kershaw igen:

”In 1950 Europe was reawakening from the dark years of the worst war in history. The physical scars were to be seen throughout the continent in the ruins of bombed- out buildings. The mental and moral scars would take far longer to heal than the time to rebuild towns and cities. The inhumanity of the recent past would, in fact, cast a deep shadow over Europe throughout subsequent decades.” (s. xxi)

När professor Thrale fortsätter och påpekar att världen fram till alldeles nyligen hade en slags världsordning är det underförstått vad han menar.

”There has been global order of a kind. Say what you like’.

”That of of course they could not do.

When Sefton Thrale said the Word ”global” you felt the earth to be rund as a smooth ball, or white and bland as an egg. And had to remind yourself of the healthy and dreadful shafts and outcroppings of the world. You had to think of the Alps, or the ocean, or a live volcano to set your mind at rest”. (s. 10-11)

Namn, allt har betydelse i romanen, och så många händelser nämns. För övrigt finns det föranstaltningar om vad som kommer att hända; förutsägelser (foreboding). Det är en komprimerad text; lager på lager. En del meningar och passager behöver jag läsa om. Och det är kanske därför jag känner behov av att uppdatera mig på historien: hur var det nu omkring 1950? Storbritannien fick släppa Indien som delades, och Indien och Pakistan blev självständiga 1947. Hela den koloniala världen rämnade, och övergick i neoimperialism: multinationella och transnationella företag, utan hemvist, kan sätta tumskruvar på vilken regering som helst öppen för utpressning och korruption eller enskilda ledare begivna på och öppna för mutor som kan fylla på deras bankkonton utomlands.

De historiska hållpunkterna ger mig något att luta mig mot; genom att stödja mig mot dem i läsningen har jag vidtagit ett försiktighetsmått så jag inte går vilse i den ymniga och förgrenande texten; dess förebud, undermeningar och poesi.

Världen har inträtt i atomåldern och Kalla kriget, terrorbalansen mellan Sovjetunionen och USA har tagit sin början.

Ted Tice har varit i Hiroshima och sett efterverkningarna av atombomben. Hur den dödat och skadat människor och jord. Engelsmännen var redan överflödiga, amerikanarna hade tagit över. (s. 51)

Själv hade han också en skada, en ögonskada men inte från kriget. Den hade åsamkats honom av hans bror under en lek med en pinne. (s. 11) Det signalerar något, tolkar jag. På ett symboliskt plan är det något med Ted Tices ”vision” som är bristfällig.

De båda systrarna Grace och Caroline Bell bär också på upplevelser av andra världskriget. De märkte av det på sitt sätt, skolflickor som de var under de åren. De var med om en evakuering i rädsla för japanerna, de bodde granne med en judisk flykting och såg krigsskadade personer återvända hem under kriget. (s. 42) De hade kamrater vars pappor stred. De såg italienska krigsfångar. (s. 44) Men de fick bara fragment, ingen helhet. Det fanns ingen som kunde sätta sig ned och försöka förklara vad som hade orsakat kriget också vidare. I skolan läste de om Stuartätten. Caro försöke fylla luckorna på egen hand, och läste på om Pearl Harbor. Hon slog upp platsen i en atlas. Hon var högst medveten, som barn är.

”The great war being deeply known to them, learn before memory, as infants know the macabre from dreams. (s. 35)

Om Australiens historia, försummad, skambelagd och nervärderad i jämförelse med Storbritanniens, är systrarna ganska okunniga. De får sig till livs en ”upptäckarnas historia” med kapten Cook i första ledet. (s. 34) Själva har de aldrig åkt längre än Gosford och har aldrig mött någon från Australiens First Nation. Inlandet förknippas med ”the Bush”. (S. 37) Det här kan ses som författarens kommentar angående historieskrivningen.

Grace och Caroline Bell flyttade med sin förmyndare och halvsyster Dora till ett mindre hus från vilken de kunde se Sydney Harbour Bridge och skåda öppet hav mellan North Head och South Head. De iakttog oceanångarna som transporterade de tursamma till England (the fortunate ones).

”Going to Europe, someone had written, was as final as going to heaven. A mystical passage to another life, from which no one returned the same.” (s. 37)

Får jag gissa att här har vi den ”sanna” passagen; transiten som Dora och flickorna bevittnar när de följer passagerare och de stora fartygen med blicken. Fartygen som människor avreser och ankommer med.

”Those returning in such ships were invincible, for they had managed it and could reflect ever after on Anne Hathaway’s Cottage or the Tower of London with a confidence that did not generate at Sydney. There was Nottingham mythic at Sydney: [ ] (s. 37)

Innan middagen börjar löpa på beskrivs Grace och Caroline Bell på följande sätt och det är framberättat genom Ted Tices blick:

”You could see the two sisters had passet through some unequivocal experience, which, though it might not interest others, had formed and indissolubly bound them. It was the gravity with which they sat, ate, talked and, you could practically say, laughed. It was whatever they exchanged, not looking at one another but making a pair. (s. 9)

Det finns ett band mellan systrarna som Tice tycks åtstunda och sakna. Förmodligen är han inte nära sin bror, kanske är det skadan som brodern oavsiktligt orsakat honom som kommit emellan. Han vill komma i åtnjutande av en sådan förgiventagen, trygg och nära relation. Caro vill bekanta eller familiarisera sig med det ”culturally english”, söka en ny identitet och pröva sig fram. Hon har till största delen levt i en kvinnlig sfär sedan föräldrarna omkom i en färjeolycka och i någon mån är ”män från Mars” i hennes erfarenhet, ett något främmande väsen. Dora, den äldre halvsystern och förmyndaren hade emotionella ”ups and downs” som destabiliserade flickornas tillvaro: hon skrämde dem genom att tala om döden och hur hon kunde dö från dem vilket satte skräck i Grace och Caroline till den milda grad att de knappt vågade andas när Dora var i ”havoc” – Dora som hade förlorat sin mamma i samband med förlossningen.

”Keeping up emotional apperances, they were learning to appease and watch out for her. Dora’s flaring responses to error might now be feared, or any kindling of her enchafed spirit. The bruises of a fall must be concealed from Dora’s shrill ado, and so with other falls and bruises.

They were losing their mother a second time.” (s. 38)

Ted Tice vill erövra Caro.

Källförteckning, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. 1990. (1980) Penguin books.

Ian Kershaw. 2018. Rollercoaster. Europe 1950-2017. Allen Lane, Penguin books.

Laurajane Smith. 2007. Uses of Heritage. Routledge, Taylor & Francis.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Shirley_Hazzard

https://www.bbc.co.uk/sounds/play/m001czzc

https://www.svtplay.se/video/jNnWRdp/dox-tre-minuter-fore-forintelsen

https://www.un.org/en/academic-impact/who

https://mailchi.mp/drchatterjee/friday-five-the-happiness-wave-joy-through-play-and-home-health-improvements?e=2782ee8679

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nykolonialism

https://www.autlookfilms.com/films/twice-colonized [hämtad: 23-03-21]

Lakha Lama kommer från Tibet, men har levt merparten av sitt liv i Danmark. Han är en Guru som personifierar ödmjukhet. Men hur ska man beskriva en lärare, någon som betyder mycket för en?

I kvällens ”Norsken, dansken och svensken” på sr.se P1 avslutades programmet med en sång ”Lyset” av Tönes, se https://music.apple.com/se/album/lyset/1160717442?i=1160717574. (finns i sin helhet på youtube) När jag lyssnade på den fick jag svar: den fångar så väl upp metaforiskt vad Lakha Lama betytt och betyder mig för mig.

Det är längesedan nu som Lakha Lama var i Göteborg, men jag har haft anledning den sista tiden att påminna mig om hans beläringar. I ett allt mer segregerat samhälle måste jag påminna mig om mina lärare med rötter i Asien och inte tappa taget om ”lyset”, deras beläringar, kärlek och outtröttliga arbete på att visa i undervisning och handling att vi alla är beroende av varandra, förbundna med varandra och behöver varandra: mänskligheten är en enda familj. Jag är alltid lika tacksam för det. När samhället eller någon svävar på målet kan jag alltid luta mig mot min tro, min Guru.

Länkar och tips:

https://poddtoppen.se/podcast/1543876523/sa-in-i-sjalen/127-lama-victoria-chimey-vitore-fran-programpresentator-i-tv-till-buddhistisk-prast [hämtad: 23-03-27]

https://sverigesradio.se/norskensvenskenochdansken

Sigge Eriksson, huvudperson i Tony Samuelssons kontrafaktiska idèroman ”Kafkapaviljongen” anklagas bland annat för att ha spridit lögnpropaganda för främmande makts räkning och för att ha umgåtts med människor som sysslar med själslig infiltration.

Det är Kurt Robladh som berättar det för honom. Samtidigt ”smörjer” Robladh Sigge Eriksson inför det som väntar. Han får önska sig dagligt wienerbröd och kaffe och böcker, böcker. En tid senare kommer Robladh med Kafkas ”Processen”.

”Jag fick anstränga mig för att få tag i den. Har du läst den om Gregor Samsas öde? Det har du säkert. Jag erkänner att jag är svag för Franz Kafka, jag vågar väl tillstå att jag är något av en kännare, när jag var ung och röd läste jag honom på tyska vid universitetet i Tübingen och det gjorde mig febrigt deprimerad. Jag tror jag blev Kafkaförgiftad.” (s. 150)

Sigge frågar ”Vad är du, något slags litterär Gestapo?” (s.150) Strax efteråt undrar han oroligt vad som kommer att hända med honom?

Han berättar att T-gatan vill ta in honom på förhör igen, men att han, Robladh, har förhandlat fram en kompromiss åt honom.

Sigge måste skriva en bekännelse eller hamna på T-gatan igen. Han måste ge dem ett namn. Kasta åt dem ett ben, uppmanar Robladh. Så många namn urkramade ur honom redan på T-gatan, tänker Sigge. Hans lärare magister B som öppnade dörren mot författarlivet för honom och som jagas för att han är jude är en av dem som nu dyker upp för hans inre syn. (s. 153)

Han måste skriva en bekännelse och formen ska vara en redogörelse. (s.152) Nästa dag hämtar Robladh den, och den är på knappt en sida.

En tid återkommer Robladh varje dag, de spelar schack. Och dialogerna mellan dessa två som utvecklas genom boken är som en övning i ”moralisk föreställningsförmåga” (moral imagination) för läsaren – ett begrepp hämtat från 1700- talet enligt litteraturforskaren och professorn Lasse Horne Kjaeldgaard (2012) . Den förmågan beskriver han som en förmåga att leva sig in och analysera de förbindelser som verkar mellan omständigheter, bevekelsegrunder, handlingar och konsekvenser i mänskligt beteende.

”Det går vi runt och gör – eller försöker göra – hela tiden i det verkliga livet, men absolut inte kostnadsfritt.” (s. 218)

Som karaktär visar Robladh upp många sidor, han är både fadersfigur och motståndare, intellektuell samtalspartner och fiende och Sigge Eriksson känner sig också bunden av honom och väntar ivrigt på samtalen med honom. Han vårdas och passas upp på en smula som för att han ska läka från tortyren och allt det hemska som han gått igenom och förberedas för sin nya uppgift.

Det är Kurt Robladh som först säger åt Sigge Eriksson att han ska skriva förlorarnas historia; att historien måste skrivas också av förlorarna, och uttrycker att Sigge Eriksson har känsla för förlorarna (s.159)

 Sigge säger åt honom att:

”Dikten jäses och bakas i frihet, inte i blodlukt, har du glömt det? Du tjänar främmandemakt. I mina ögon är du en femtekolonnare.” (s.159)

I en av tillbakablickarna återvänder huvudkaraktären Sigge Eriksson till dagen då det på kioskernas löpsedlar stod ”FRED i EUROPA” med tjocka versaler och Hitler ropats ut som segerherre. Det är Sigge som berättar, ur hans synvinkel vi ser det som tilldrar sig:

”Det var en lättnad att komma därifrån, vi vandrade Malmskillnadsgatan ner tills vi kom till Nordiska Kompaniet och där vi hoppade på en buss. I tidningarnas snabba extraupplagor trycktes enorma bilder på okända och kända människor som deltagit i segerparaden, eller fredståget som vissa demokratiska tidningar uttryckte det. Där i bussen satt vi (Gunbritt och Sigge, min anmärkning) tysta och slagna och förmådde inte prata.  Jag tror hon tänkte det, precis som jag tänkte det. Det var inget fredståg, det var inte ens ett segertåg. Det var diktaturen som redan var här.” (s. 175)

Alice och Bengt, som är ett par, är en del av kamratgänget och motståndsgruppen tar en gråmulen vinterdag som spårvagnen in till Slussen och Alice som är judinna börjar dela ut flygblad till som förespråkar mänskliga rättigheter, icke-våld och humanitet med de judar som drabbades av de svenska raslagarna. (s. 252) Sigge anar genast att det kommer att sluta illa, och när han sedan hör att de har gripits blir han rädd och försiktig.

”Sigge höll sig undan, såg sig ängsligt över axeln. Rädd att polisen var efter honom och oroade sig för att fastna i en poliskontroll, där han skulle bli tvungen att legitimera sig. Eller att de skulle vänta på honom hemma hos hans mamma eller dyka upp på bussgaraget i Hornsberg och gripa honom efter avslutat pass.” (s. 254)

Han kunde inte göra sig fri från tanken att hemliga polisen hade hans namn och sjönk ner i mörker och lät sig vägledas av det. Det innebar att han sa upp sig från jobbet och började hålla sig undan. (s. 254)

Som jag tidigare berättat om kommer flera andra författare till Kafkapaviljongen med liknande bakgrund som Sigge Eriksson. Även de skolas in i tjänst av Robladh. Också Stig Dagerman, som Sigge Eriksson beundrar anländer dit och det skakar om Sigge. Även honom hade de fått tag i.

Resonemangen som författarna kommer att föra sinsemellan och deras vänskap till vilken även Dagerman ansluter sig, om än något försiktigt, visar den moraliska inre kamp som författarna för med sig själva, också deras existentiella utsatthet och hur de tar stöd i varandra. De har fått veta av Robladh att de inte ska dömas i en vanlig svensk domstol utan rannsakas och dömas i Paviljongen. När de har sonat sin skuld till samhället kommer de att släppas ut i frihet, förklarar Robladh och det är de själva som bestämmer längden på sitt straff. ”Hur är det möjligt?”, undrar en av dem.

”Var och en rannsakar sitt samvete och erkänner sin skuld, det är allt K: byrån begär av er. Ni skriver en bekännelse – men det ska vara i form av ett konstnärligt verk, en grannlaga uppgift. (  )De tittade på honom som om han hade rymt från sinnessjukavdelningen uppe vid Kronohäktet.  (   )” (s. 223)

Sedan frågar Dagerman om de får ta emot besök.

Jag associerar till en annan paviljong under läsningen, eller mer korrekt, flygel, kavaljersflygeln på Ekeby. Det rör sig om en helt annan kontext och tid, men också där brottas människorna, Selma Lagerlöfs ”kavaljererna” med prästen Gösta Berling i centrum, med frågor meningen med livet, rätt och fel, ont och gott, vad som är värt någonting eller inte…Men medan Kavaljersflygeln på Ekeby består till stor del av berusning, syner bakom ögonlocken och en pakt med en ondskefull person i trakten, så är det andra krafter som råder i den fiktiva Kafkapaviljongen och som kanske kan fångas med några ord från Hanna Fenichel Pitkins diskussion av det totalitära systemet i boken ”The Attack of the Blob” (1998): Fortsätt läsa ”Kafkapaviljongen” – forts.

För drygt en månad sedan läste jag den kontrafaktiska idéromanen ”Kafkapaviljongen” av Tony Samuelsson, (2014) och det tog ett tag innan jag hämtade mig från den läsupplevelsen för oftast vågar man inte tänka tanken fullt ut vad det gäller vissa skrämmande scenarios. Men Tony Samuelssons gör jobbet; han använder sig av ett fritt fantiserande om ett Sverige som efter Tysklands seger i andra världskriget väljer att gå i Nazitysklands med dess nationalsocialistiska ideologi. Berättarperspektivet är ömsom allvetande, ömsom förstaperson och glidningen mellan dessa i ton, intimitet och stämning gör att jag som läsare håller mig alert och intresserad. Gestaltningen och det kontrafaktiska greppet är verklighetstroget. Vissa namn på diktare och politiker är bekanta för mig, men de ingår som karaktärer i den fria fantasin. Inflätad i romanen är också en kärlekshistoria som löper genom hela romanen och till stor del ger upphov till dess vändpunkter. I alla fall på det inre planet. I det här inlägget vill jag ge ett längre referat av romanen och avsluta med några egna funderingar. Inlägget delas upp i två.

När romanen inleds 1976 skriver författaren Sigge Eriksson i hemlighet på en förlorarnas historia – ett lappverk av texter. Han upplever att han måste skriva den. Den har aldrig berättats och han själv utgör en del av den för i början av 1940-talet tillhörde han en grupp ungdomar som började göra motstånd mot nazisterna. Vi får tillbakablickar till årtalen i början och mitten av 1940-talet. Sigge Eriksson ”kidnappas” och förs i väg, bryts ner och kommer i maktens tjänst. Därför har han också ett annat syfte, mer självbiografiskt, med sin hemliga historieskrivning: Han vill förklara sina handlingar, varför han själv hade underkastat sig realiteterna, nödvändigheten. (s. 17) Varför han hade sagt ja till att jobba för den nya regimen och blev medlöpare fast han avskydde den. Han vill leva. Därför gick han med i rikslitteraturkammaren som det hette på den tiden och därför ligger partiboken i en byrålåda.

”Han hade aldrig trott, inte ens efter det ryska nederlaget vid Kursk, inte ens efter Hitlers fred, att nazismens idéer skulle få fäste i befolkningens djupaste lager och därmed bärkraft. Eyvind Johnson, den tunnhårige, finlemmade autodidakten var hans litterära idol när han var ung, Johnson var en stridbar humanist som satte en klar gräns mot de ”nationella” som de konservativa högernationalisterna kallade sig, om de inte rent ut kallade sig nysvenskar och nationalsocialister. Den ”ungdomens vishet” Eyvind Johnson hållit fram som en dygd hade inte övergivit Sigge, solidariteten med det rätta och riktiga som varit hans och kamraternas rättesnöre. Det var en mänsklig plikt att sätt stopp för hitlerismens inflytande och ”den stora europeiska nödvändighetslinjen”, en enorm kuslig, alltmer påtaglig kraft som trängde in dem alla i ett hörn och gjorde dem skräckslagna och modlösa”. (s.25-26)

Efter att ha tillbringat lång tid på Säkerhetstjänstens häkte på Norrmalm, ”där han levt i veckor i sin egen skit som en skrämd råtta,” (s. 29) förs han till Kronohäktets huvudentré, till det gamla fängelsets undre regioner först för att bada och skrubbas ren. Som ett danteiskt purgatorium, fast i mindre skala. Därefter fördes han uppåt till det fjärde och högsta våningsplanet. (s. 34) Han befann sig i en salsliknande korridor och ett himmelskt ljus strömmade emot honom från ett gavelfönster. Han fattade inte att han levde.  (s. 29) Hur hade exekutionspatrullen, de svartklädda soldaterna kunnat missa honom när de hade skjutit de övriga?

”Han borde vara död. Ligga nergrävd under jord tillsammans med olycksbröderna från T-gatans källarceller”. (s. 30)

Först långt senare fick han veta att han hade varit den enda med tyghuva i gruppen som skulle arkebuseras. Det var inte meningen att han skulle dö. Eftersom han var författare fanns det andra planer för honom. Han fördes därför till ett specialfängelse. Och inte bara han. Snart fanns andra författare inrymda på fjärde våningen – som Stig Dagerman – en plats som dessa författare kom att kalla ”Kafkapaviljongen”. Därefter snappas epitetet upp av fångvaktarna som också börjar använda det.

Mannen som ligger bakom iden med ”Kafkapaviljongen” heter Kurt Robladh och är antagonisten som är med och för handlingen framåt. Han hade också varit inne på författarbanan men berättar för Sigge Eriksson om sig själv och tiden efter NSSK (Nationalsocialistiska Samlingsrörelsen) kommit till makten. Tiden efter det nationalsocialistiska maktövertagandet hade varit en arbetsam tid för honom. I maj 1942 hade han börjat arbeta för Allmänna säkerhetstjänsten som på den tiden låg under Socialdepartementet, och då med Gustav Möller som statsråd.  När kriget tog slut kom han att arbeta med stenhård inriktning på vad som kallades nationellt övergripande kulturfrågor.  Han lämnade därmed säkerhetstjänsten och reste till Berlin där han mötte högt uppsatta tjänstemän som insåg behovet av en nationalsocialistisk kulturrörelse. Det fanns få uppgifter inom Stadsförvaltningen som var mer angelägna att lösa än att själsligt och mentalt förbereda den svenska befolkningen på det nya styret efter Tysklands seger. Det handlade faktiskt om liv och död för oss, berättade Kurt Robladh för Sigge Eriksson, och upprepade hur en av hans närmaste medarbetare hade uttryckt saken.

Kurt Robladh utnämndes till chef och fick handplocka sin stab av särskilt engagerade medhjälpare. (s. 376) Initiativet till K-byrån kom från moderlandet, från Tyskland och från högsta politiska ort. Det fick han senare veta från statsministern själv. (s. 376)

Samtalet äger rum på Författarföreningens terrass där de åt middag. (s 374) Sigge var 34 år och hade då haft framgång med sin fjärde roman. Under middagen hade de båda lossat på slipsen och en och annan skjortknapp.

Inom K-byrån arbetade man med programmet ”Operation Lethe”. Istället för att jaga, skrämma och fängsla, stuka och döda motståndets diktare skulle man omvända dem. (s. 377)

När Robladh presenterade målen för K-byrån för Lindholm och Engdahl, de två ledande svenska nazisterna, var det med följande ord:

”Kulturpolitikens uppgift (   ) är att förändra människors upplevelser och tänkande så att de utan att det strider mot deras samvete passar in i ett nationalsocialistiskt utformat samhälle. Det kunde göras på olika sätt, men ett sätt vara att aktivt använda sig av diktarna. (   ) ” (.s 377)

Han ville utveckla och få fram en högtstående arisk litteratur, fullt kapabel att både mätta oroliga själar som sökte efter botgöring och samtidigt blidka och kringgå samvetets protester i det i nazismen som var orättfärdigt. En glömskans litteratur. Det var tänkandet bakom ”Lethe”. (s. 378)

Medan Sigge Erikssons kärlekshistoria med Nina, som är av judisk börd, utvecklar sig och han invigs något i det som hon arbetar med inom motståndet så fortgår det fasansfulla, trappas upp:

”Ute i vintermörkret pågick utrensningen, den stora blod- och ordreningen av nationen, klappjakten på de som hade fel åsikter, fel utseende, fel samvete, fel arvsanlag, fel böcker.” (s. 250)

Månader senare kommer Nina och besöker Sigge i ”Kafkapaviljongen” och har då med sonen Thomas – Sigges och hennes gemensamma barn. För att komma in och besöka Sigge i fängelset har hon uppgett att hon är hans syster.

Att romanen stundtals ligger nära den historiska verkligheten visar bland annat den avslutande passagen nedan, (men mer om detta i nästa inlägg). Läsningen, även om den är en fri fantasi, ger perspektiv på historien, inte minst politisk historia och hur kultur, i det här fallet litteratur, kan utnyttjas och användas för att få en att glömma att man en gång exempelvis varit folkpartist eller socialdemokrat (för att illustrera med mig själv; jag har mer eller mindre gått från det förstnämnda till det senare under senare delen av mitt liv) och varit genuin motståndare mot allt vad fascism och nazism heter i alla fall när det kommer till valurnan. Att övergången från ett politiskt ”mode” till ett annat ska ske så ”glapplöst” och omärkligt som möjligt att det upplevs som ”smooth”; i princip ingen övergång alls: sömlöst. Och jag tänker på Heidi Frieds varningar, hennes mod: hennes vilja att möta människor och förmåga att berätta om det hon sett, upplevt och känt in på bara kroppen.

”Madagaskarplanen” var ett förslag som innebar att Europas judar skulle deporteras till den dåvarande franska kolonin Madagaskar – en av Eichmann och Himmlers planer. I Tony Samuelssons kontrafaktiska roman deporteras de judar som inte mördats till förvar i nybyggarstäder bortom Ural, och en annan grupp är förvisade till förstäderna runt Stockholm. De kallas ”nattgermaner”. Det är med den ledtråden Sigge Eriksson börjar nysta i något som visar sig vara ett motstånd. Hela tiden i stort sett bildligt talat, med Kurt Robladh kikandes över axeln.

Källhänvisningar, tips och länkar:

Tony Samuelsson. 2014. Kafkapaviljongen. Wahlström & Widstrand förlag.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lethe

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/madagaskarplanen

https://archives.history.ac.uk/makinghistory/resources/interviews/Kershaw_Ian.html

https://www.google.com/amp/s/amp.theguardian.com/books/1949/jun/10/georgeorwell.classics