Kafkapaviljongen – en kontrafaktisk idéroman.

För drygt en månad sedan läste jag den kontrafaktiska idéromanen ”Kafkapaviljongen” av Tony Samuelsson, (2014) och det tog ett tag innan jag hämtade mig från den läsupplevelsen för oftast vågar man inte tänka tanken fullt ut vad det gäller vissa skrämmande scenarios. Men Tony Samuelssons gör jobbet; han använder sig av ett fritt fantiserande om ett Sverige som efter Tysklands seger i andra världskriget väljer att gå i Nazitysklands med dess nationalsocialistiska ideologi. Berättarperspektivet är ömsom allvetande, ömsom förstaperson och glidningen mellan dessa i ton, intimitet och stämning gör att jag som läsare håller mig alert och intresserad. Gestaltningen och det kontrafaktiska greppet är verklighetstroget. Vissa namn på diktare och politiker är bekanta för mig, men de ingår som karaktärer i den fria fantasin. Inflätad i romanen är också en kärlekshistoria som löper genom hela romanen och till stor del ger upphov till dess vändpunkter. I alla fall på det inre planet. I det här inlägget vill jag ge ett längre referat av romanen och avsluta med några egna funderingar. Inlägget delas upp i två.

När romanen inleds 1976 skriver författaren Sigge Eriksson i hemlighet på en förlorarnas historia – ett lappverk av texter. Han upplever att han måste skriva den. Den har aldrig berättats och han själv utgör en del av den för i början av 1940-talet tillhörde han en grupp ungdomar som började göra motstånd mot nazisterna. Vi får tillbakablickar till årtalen i början och mitten av 1940-talet. Sigge Eriksson ”kidnappas” och förs i väg, bryts ner och kommer i maktens tjänst. Därför har han också ett annat syfte, mer självbiografiskt, med sin hemliga historieskrivning: Han vill förklara sina handlingar, varför han själv hade underkastat sig realiteterna, nödvändigheten. (s. 17) Varför han hade sagt ja till att jobba för den nya regimen och blev medlöpare fast han avskydde den. Han vill leva. Därför gick han med i rikslitteraturkammaren som det hette på den tiden och därför ligger partiboken i en byrålåda.

”Han hade aldrig trott, inte ens efter det ryska nederlaget vid Kursk, inte ens efter Hitlers fred, att nazismens idéer skulle få fäste i befolkningens djupaste lager och därmed bärkraft. Eyvind Johnson, den tunnhårige, finlemmade autodidakten var hans litterära idol när han var ung, Johnson var en stridbar humanist som satte en klar gräns mot de ”nationella” som de konservativa högernationalisterna kallade sig, om de inte rent ut kallade sig nysvenskar och nationalsocialister. Den ”ungdomens vishet” Eyvind Johnson hållit fram som en dygd hade inte övergivit Sigge, solidariteten med det rätta och riktiga som varit hans och kamraternas rättesnöre. Det var en mänsklig plikt att sätt stopp för hitlerismens inflytande och ”den stora europeiska nödvändighetslinjen”, en enorm kuslig, alltmer påtaglig kraft som trängde in dem alla i ett hörn och gjorde dem skräckslagna och modlösa”. (s.25-26)

Efter att ha tillbringat lång tid på Säkerhetstjänstens häkte på Norrmalm, ”där han levt i veckor i sin egen skit som en skrämd råtta,” (s. 29) förs han till Kronohäktets huvudentré, till det gamla fängelsets undre regioner först för att bada och skrubbas ren. Som ett danteiskt purgatorium, fast i mindre skala. Därefter fördes han uppåt till det fjärde och högsta våningsplanet. (s. 34) Han befann sig i en salsliknande korridor och ett himmelskt ljus strömmade emot honom från ett gavelfönster. Han fattade inte att han levde. (s. 29) Hur hade exekutionspatrullen, de svartklädda soldaterna kunnat missa honom när de hade skjutit de övriga?

”Han borde vara död. Ligga nergrävd under jord tillsammans med olycksbröderna från T-gatans källarceller”. (s. 30)

Först långt senare fick han veta att han hade varit den enda med tyghuva i gruppen som skulle arkebuseras. Det var inte meningen att han skulle dö. Eftersom han var författare fanns det andra planer för honom. Han fördes därför till ett specialfängelse. Och inte bara han. Snart fanns andra författare inrymda på fjärde våningen – som Stig Dagerman – en plats som dessa författare kom att kalla ”Kafkapaviljongen”. Därefter snappas epitetet upp av fångvaktarna som också börjar använda det.

Mannen som ligger bakom iden med ”Kafkapaviljongen” heter Kurt Robladh och är antagonisten som är med och för handlingen framåt. Han hade också varit inne på författarbanan men berättar för Sigge Eriksson om sig själv och tiden efter NSSK (Nationalsocialistiska Samlingsrörelsen) kommit till makten. Tiden efter det nationalsocialistiska maktövertagandet hade varit en arbetsam tid för honom. I maj 1942 hade han börjat arbeta för Allmänna säkerhetstjänsten som på den tiden låg under Socialdepartementet, och då med Gustav Möller som statsråd. När kriget tog slut kom han att arbeta med stenhård inriktning på vad som kallades nationellt övergripande kulturfrågor. Han lämnade därmed säkerhetstjänsten och reste till Berlin där han mötte högt uppsatta tjänstemän som insåg behovet av en nationalsocialistisk kulturrörelse. Det fanns få uppgifter inom Stadsförvaltningen som var mer angelägna att lösa än att själsligt och mentalt förbereda den svenska befolkningen på det nya styret efter Tysklands seger. Det handlade faktiskt om liv och död för oss, berättade Kurt Robladh för Sigge Eriksson, och upprepade hur en av hans närmaste medarbetare hade uttryckt saken.

Kurt Robladh utnämndes till chef och fick handplocka sin stab av särskilt engagerade medhjälpare. (s. 376) Initiativet till K-byrån kom från moderlandet, från Tyskland och från högsta politiska ort. Det fick han senare veta från statsministern själv. (s. 376)

Samtalet äger rum på Författarföreningens terrass där de åt middag. (s 374) Sigge var 34 år och hade då haft framgång med sin fjärde roman. Under middagen hade de båda lossat på slipsen och en och annan skjortknapp.

Inom K-byrån arbetade man med programmet ”Operation Lethe”. Istället för att jaga, skrämma och fängsla, stuka och döda motståndets diktare skulle man omvända dem. (s. 377)

När Robladh presenterade målen för K-byrån för Lindholm och Engdahl, de två ledande svenska nazisterna, var det med följande ord:

”Kulturpolitikens uppgift ( ) är att förändra människors upplevelser och tänkande så att de utan att det strider mot deras samvete passar in i ett nationalsocialistiskt utformat samhälle. Det kunde göras på olika sätt, men ett sätt vara att aktivt använda sig av diktarna. ( ) ” (.s 377)

Han ville utveckla och få fram en högtstående arisk litteratur, fullt kapabel att både mätta oroliga själar som sökte efter botgöring och samtidigt blidka och kringgå samvetets protester i det i nazismen som var orättfärdigt. En glömskans litteratur. Det var tänkandet bakom ”Lethe”. (s. 378)

Medan Sigge Erikssons kärlekshistoria med Nina, som är av judisk börd, utvecklar sig och han invigs något i det som hon arbetar med inom motståndet så fortgår det fasansfulla, trappas upp:

”Ute i vintermörkret pågick utrensningen, den stora blod- och ordreningen av nationen, klappjakten på de som hade fel åsikter, fel utseende, fel samvete, fel arvsanlag, fel böcker.” (s. 250)

Månader senare kommer Nina och besöker Sigge i ”Kafkapaviljongen” och har då med sonen Thomas – Sigges och hennes gemensamma barn. För att komma in och besöka Sigge i fängelset har hon uppgett att hon är hans syster.

Att romanen stundtals ligger nära den historiska verkligheten visar bland annat den avslutande passagen nedan, (men mer om detta i nästa inlägg). Läsningen, även om den är en fri fantasi, ger perspektiv på historien, inte minst politisk historia och hur kultur, i det här fallet litteratur, kan utnyttjas och användas för att få en att glömma att man en gång exempelvis varit folkpartist eller socialdemokrat (för att illustrera med mig själv; jag har mer eller mindre gått från det förstnämnda till det senare under senare delen av mitt liv) och varit genuin motståndare mot allt vad fascism och nazism heter i alla fall när det kommer till valurnan. Att övergången från ett politiskt ”mode” till ett annat ska ske så ”glapplöst” och omärkligt som möjligt att det upplevs som ”smooth”; i princip ingen övergång alls: sömlöst. Och jag tänker på Heidi Frieds varningar, hennes mod: hennes vilja att möta människor och förmåga att berätta om det hon sett, upplevt och känt in på bara kroppen.

”Madagaskarplanen” var ett förslag som innebar att Europas judar skulle deporteras till den dåvarande franska kolonin Madagaskar – en av Eichmann och Himmlers planer. I Tony Samuelssons kontrafaktiska roman deporteras de judar som inte mördats till förvar i nybyggarstäder bortom Ural, och en annan grupp är förvisade till förstäderna runt Stockholm. De kallas ”nattgermaner”. Det är med den ledtråden Sigge Eriksson börjar nysta i något som visar sig vara ett motstånd. Hela tiden i stort sett bildligt talat, med Kurt Robladh kikandes över axeln.

Källhänvisningar, tips och länkar:

Tony Samuelsson. 2014. Kafkapaviljongen. Wahlström & Widstrand förlag.