I det här och följande inlägg återvänder jag till författaren och tidigare FN- medarbetaren Shirley Hazzards ”Transit of Venus” (1980) för att se hur den och längre fram ”The Great Fire” (2003) kan ge något perspektiv på samtiden. Inläggen ska mer ses som reflektionsyta än försök till vetenskaplig framställning.
Står vi verkligen inför ett tredje världskrig och vad har i så fall lett oss hit? Det ligger i sakens natur att frånvaron av krig, social oro och svält främjar hälsa för alla.
Romanerna tar utgångspunkt i andra världskriget eller strax därefter. Shirley Hazzard levde mellan 1931- 2016.
”The Transit of Venus” börjar i utkanten av godset Peveter i södra England. En av huvudkaraktärerna Edward ”Ted” Tice närmar sig herresätet i regnväder och snart befinner han sig innanför dess dörrar.
Det som tilldrar sig berättas utifrån ett allvetande perspektiv, men i det här inledande skedet fokaliseras det som utspelar sig genom karaktären Ted Tice.
Efter det inledande stormiga vädret och alla iakttagelser- långa, snarlabyrintiska och poetiska meningar utmärker Hazzards stil – sprakar det så till vid dagens slut vid middagsbordet. Inte av något försenat åskmuller men av laddningarna i samtalet och mer eller mindre delikata klasskillnader eller det som vi i samtiden benämner intersektionalitet. Intersektionalitet som är ett kompletterande och betydligt fylligare begrepp. Det som spelar in här är kön och klass. De föräldralösa systrarna Grace och Caroline Bell, som lämnat sitt födelseland Australien för Europa tillsammans med en äldre halvsyster Dora som tillfälligt befinner sig på annan ort, bor temporärt på Peveter. Grace är förlovad med Christian, sonen i huset. För närvarande är han på resa i jobbet.
Via en tidning som ligger på ett bord någonstans i huset får vi tidsmarkörer: som genom en rubrik rörande Koreakriget. Vi lär befinna oss någonstans i slutet av 1940-talet början av 1950-talet. Korea delades efter andra världskriget enligt en överenskommelse mellan Sovjet och USA kom aldrig att bli ett helt Korea igen. Redan 1948 försvann möjligheten av ett enat Korea, skriver historikern Ian Kershaw i ”Rollercoaster. Europe 1950-2017”,” som kom ut 2018. (s. 2) 1950 bröt Koreakriget ut. Som kuriosa blev Storbritannien den tredje nationen med innehav av atomvapen i oktober 1952 när landet utförde sitt första atomvapenprov på Monte Bello öarna utanför västra Australien, enligt Kershaw (s. 11)
Vid huvudsidan av bordet residerar värden och professorn i astronomi, Sefton Thrale som ska handleda Ted Tice i specialärende. Han säger:
”Your generation will be the one to feel it. Some form of social structure existed until now. Say what you like about it. Now we’re at the end of all that. You’ll be the ones to bear the brunt.”
Den äldre generationen talar till den yngre med två världskrig i ryggen, direkt eller indirekt. Fasorna efter det andra har knappast hunnit falla i glömska. Första akten kallar Shirley Hazzard också den ”Gamla världen” (The Old World). Karaktären Sefton Thrale är dess talesperson och representant i romanen. Själva Peveter står för något. Den aristokratiska kulturen och dess kulturarv:
”( )’The quintessence of Englishness: they epitomize the English love of domesticity, of the countryside, of hierarchy, continuity and tradition’ and that they are, ultimately, the ‘embodiment of the English character’ that their aristocratic owners have ‘bequeathed’ to the future (Peter Mandler ( 1997:1) citerad i Laurajane Smith (2006:117).
Kershaw igen:
”In 1950 Europe was reawakening from the dark years of the worst war in history. The physical scars were to be seen throughout the continent in the ruins of bombed- out buildings. The mental and moral scars would take far longer to heal than the time to rebuild towns and cities. The inhumanity of the recent past would, in fact, cast a deep shadow over Europe throughout subsequent decades.” (s. xxi)
När professor Thrale fortsätter och påpekar att världen fram till alldeles nyligen hade en slags världsordning är det underförstått vad han menar.
”There has been global order of a kind. Say what you like’.
”That of of course they could not do.
When Sefton Thrale said the Word ”global” you felt the earth to be rund as a smooth ball, or white and bland as an egg. And had to remind yourself of the healthy and dreadful shafts and outcroppings of the world. You had to think of the Alps, or the ocean, or a live volcano to set your mind at rest”. (s. 10-11)
Namn, allt har betydelse i romanen, och så många händelser nämns. För övrigt finns det föranstaltningar om vad som kommer att hända; förutsägelser (foreboding). Det är en komprimerad text; lager på lager. En del meningar och passager behöver jag läsa om. Och det är kanske därför jag känner behov av att uppdatera mig på historien: hur var det nu omkring 1950? Storbritannien fick släppa Indien som delades, och Indien och Pakistan blev självständiga 1947. Hela den koloniala världen rämnade, och övergick i neoimperialism: multinationella och transnationella företag, utan hemvist, kan sätta tumskruvar på vilken regering som helst öppen för utpressning och korruption eller enskilda ledare begivna på och öppna för mutor som kan fylla på deras bankkonton utomlands.
De historiska hållpunkterna ger mig något att luta mig mot; genom att stödja mig mot dem i läsningen har jag vidtagit ett försiktighetsmått så jag inte går vilse i den ymniga och förgrenande texten; dess förebud, undermeningar och poesi.
Världen har inträtt i atomåldern och Kalla kriget, terrorbalansen mellan Sovjetunionen och USA har tagit sin början.
Ted Tice har varit i Hiroshima och sett efterverkningarna av atombomben. Hur den dödat och skadat människor och jord. Engelsmännen var redan överflödiga, amerikanarna hade tagit över. (s. 51)
Själv hade han också en skada, en ögonskada men inte från kriget. Den hade åsamkats honom av hans bror under en lek med en pinne. (s. 11) Det signalerar något, tolkar jag. På ett symboliskt plan är det något med Ted Tices ”vision” som är bristfällig.
De båda systrarna Grace och Caroline Bell bär också på upplevelser av andra världskriget. De märkte av det på sitt sätt, skolflickor som de var under de åren. De var med om en evakuering i rädsla för japanerna, de bodde granne med en judisk flykting och såg krigsskadade personer återvända hem under kriget. (s. 42) De hade kamrater vars pappor stred. De såg italienska krigsfångar. (s. 44) Men de fick bara fragment, ingen helhet. Det fanns ingen som kunde sätta sig ned och försöka förklara vad som hade orsakat kriget också vidare. I skolan läste de om Stuartätten. Caro försöke fylla luckorna på egen hand, och läste på om Pearl Harbor. Hon slog upp platsen i en atlas. Hon var högst medveten, som barn är.
”The great war being deeply known to them, learn before memory, as infants know the macabre from dreams. (s. 35)
Om Australiens historia, försummad, skambelagd och nervärderad i jämförelse med Storbritanniens, är systrarna ganska okunniga. De får sig till livs en ”upptäckarnas historia” med kapten Cook i första ledet. (s. 34) Själva har de aldrig åkt längre än Gosford och har aldrig mött någon från Australiens First Nation. Inlandet förknippas med ”the Bush”. (S. 37) Det här kan ses som författarens kommentar angående historieskrivningen.
Grace och Caroline Bell flyttade med sin förmyndare och halvsyster Dora till ett mindre hus från vilken de kunde se Sydney Harbour Bridge och skåda öppet hav mellan North Head och South Head. De iakttog oceanångarna som transporterade de tursamma till England (the fortunate ones).
”Going to Europe, someone had written, was as final as going to heaven. A mystical passage to another life, from which no one returned the same.” (s. 37)
Får jag gissa att här har vi den ”sanna” passagen; transiten som Dora och flickorna bevittnar när de följer passagerare och de stora fartygen med blicken. Fartygen som människor avreser och ankommer med.
”Those returning in such ships were invincible, for they had managed it and could reflect ever after on Anne Hathaway’s Cottage or the Tower of London with a confidence that did not generate at Sydney. There was Nottingham mythic at Sydney: [ ] (s. 37)
Innan middagen börjar löpa på beskrivs Grace och Caroline Bell på följande sätt och det är framberättat genom Ted Tices blick:
”You could see the two sisters had passet through some unequivocal experience, which, though it might not interest others, had formed and indissolubly bound them. It was the gravity with which they sat, ate, talked and, you could practically say, laughed. It was whatever they exchanged, not looking at one another but making a pair. (s. 9)
Det finns ett band mellan systrarna som Tice tycks åtstunda och sakna. Förmodligen är han inte nära sin bror, kanske är det skadan som brodern oavsiktligt orsakat honom som kommit emellan. Han vill komma i åtnjutande av en sådan förgiventagen, trygg och nära relation. Caro vill bekanta eller familiarisera sig med det ”culturally english”, söka en ny identitet och pröva sig fram. Hon har till största delen levt i en kvinnlig sfär sedan föräldrarna omkom i en färjeolycka och i någon mån är ”män från Mars” i hennes erfarenhet, ett något främmande väsen. Dora, den äldre halvsystern och förmyndaren hade emotionella ”ups and downs” som destabiliserade flickornas tillvaro: hon skrämde dem genom att tala om döden och hur hon kunde dö från dem vilket satte skräck i Grace och Caroline till den milda grad att de knappt vågade andas när Dora var i ”havoc” – Dora som hade förlorat sin mamma i samband med förlossningen.
”Keeping up emotional apperances, they were learning to appease and watch out for her. Dora’s flaring responses to error might now be feared, or any kindling of her enchafed spirit. The bruises of a fall must be concealed from Dora’s shrill ado, and so with other falls and bruises.
They were losing their mother a second time.” (s. 38)
Ted Tice vill erövra Caro.
Källförteckning, tips och länkar:
Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. 1990. (1980) Penguin books.
Ian Kershaw. 2018. Rollercoaster. Europe 1950-2017. Allen Lane, Penguin books.
Laurajane Smith. 2007. Uses of Heritage. Routledge, Taylor & Francis.
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Shirley_Hazzard
https://www.bbc.co.uk/sounds/play/m001czzc
https://www.svtplay.se/video/jNnWRdp/dox-tre-minuter-fore-forintelsen
https://www.un.org/en/academic-impact/who
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nykolonialism
https://www.autlookfilms.com/films/twice-colonized [hämtad: 23-03-21]
TALBART 