”1936 års förhoppningar knöts bland annat till rasbiologiska åtgärder”

(se (här) inlägget om citatet av Siri Husvedt om ”en enda historia som hänger ihop...” för lite kontext)

”Många hyser stora förhoppningar till rasbiologiska åtgärder och förvisso är det riktigt att vi har medel (steriliseringslagarna, vilket jag förmodar det handlar om, se här) vår hand att i någon mån eliminera födelsen av mindre väl utrustade i arvsavseende”.

Det här svaret gav professorn i psykiatri, Viktor Wigert, till en medarbetare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, stockholmsredaktionen år 1936 (publicerad 1936-11-17) Det var en stor intervju som i tidningen fick rubriken ”Den psykiska ohälsans stora samhällsproblem. Upplysning och profylax högst av nöden, tarva bättre resurser”.

Frågan från journalisten kommer efter en rejäl genomgång med mycket statistik, bland annat om kostnader av vård av psykiskt sjuka, driftskostnader et cetera. Professor Wigert uppskattar exempelvis att man utifrån kända siffror kan prognosticera att under de närmaste 20 åren kommer 100 000 människor att inskrivas in på sinnessjukhus, det vill säga 5 000 människor om året fram till 1956. Han betonar att sifferexercisen till trots så är det dock främst en fråga om andra värden än pengar. Och den gedigna genomgången visar, underförstått, på att professor Wigert efterlyser mer pengar till bland annat forskning, medicinska experiment, utbyggnad av psykiatrin och förebyggande arbete. Men språkbruket röjer människosynen för den tiden.

I samtalet ses den psykiska ohälsan fullt jämförbar med tuberkulosen och menar att den i det hänseendet är ännu mer svårartad än cancern som i många fall har till följd livslång invaliditet i olika grad. Frågan journalisten ställde som föranledde Wigerts svar i detta inläggs ingress handlade om möjligheterna till förebyggande åtgärder:

”Kan man göra något i profylaktiskt syfte och vad kan man göra? Det är både för individerna och samhället oerhört viktig fråga.”

Det tas upp att de kroppsliga inflytelser som skulle kunna framkalla psykisk hälsa handhar hälso- och sjukvården bättre. Den allmänna hälsovården och den förbättrade allmänna hygienen ger ett krafttag åt den psykiska hälsovården, enligt medarbetaren.

På det svarar professor Wigert att den psykiska hälsovården har sina speciella uppgifter när det kommer till de andliga inflytelserna. Och här hänvisar han till en artikel som han skrivit. I denna artikel påpekar Wigert exempelvis att det inte är nödvändigt att melankolin, (se här) – en sjukdom som efter några månader går till hälsa – ska driva en mamma till självmord och genom det ”spränga ett hem” och kasta ut barnen i de mest ovissa förhållanden, ur vilka själssjukdomarna växer fram. Ett annat exempel han ger är paralysie génèrale, (se här) som Wigert nämner drabbade familjeförsörjare bland annat, men som psykiatrin också lärt sig bota om den sjuke enbart kom i tid för behandling – innan sjukdomstillståndet gått för långt. För får tillståndet fortskrida leder det till att en definitiv psykiskt defekt uppstår, understryker Wigert. Han säger vidare:

”Det är inte nödvändigt att ett säreget barn ska gå oförstått i hemmet eller skolan och utvecklas kanske till en dyster misantrop, kanske till en obändig trotsare”. Han tar också upp ungdomar och sexualitet och här tror jag att han bland annat syftar på homosexualiteten som var sjukdomsförklarad fram till 1979, (legaliserad 1944). Det är ruskig läsning. Och ruskig läsning därför att beteckningarna psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning drabbade så många bara genom att vara fattiga, ”lösdrivare” eller homosexuella.

Viktor Wigerts framhäver vikten av det förebyggande arbetet och upplysning om de psykiska sjukdomarnas orsaker och natur. Det viktigaste upplysningsområdet gäller barnpsykologin, betonar han. Och det är enda gången han nämner ordet psykologi, noterar jag.

Upplysningsverksamheten bedriver professor Wigert bland annat genom Föreningen för psykisk hälsovård tillsammans med andra eldsjälar. Han berättar i intervjun att den bildades fem år tillbaka i tiden.

Några av de siffror han nämner i intervjun är som sagt driftskostnaderna. Enbart driftskostnaderna vid statens sinnessjukhus uppgår till över två procent av statsverkets utgifter, informerar han. Våren 1936 anslogs till dessa driftskostnader i runt tal 25 miljoner. Medan totalbudgeten slutade bortåt 1400. Han framhåller att i de 25 miljonerna har inte medräknats tre miljoner som staten bidrar med till sinnessjukvården i Stockholm, Göteborg och Malmö. Kostnaderna för anstaltsvården i landet togs också upp.

Eventuella orsaker till den ”Stora psykiska ohälsan” som Wigert tar upp återger jag i nästa inlägg. Men innan jag avslutar kastar jag fram frågan om någon vet något om statistiken på mammor som begick självmord i slutet av 1920-talet och under 1930-talet? Professor Wigert tycks antyda att det inte var helt ovanligt eftersom han tar upp det i artikeln. Det vore intressant att veta något om de svårigheter som låg bakom, och på vilket sätt samhället inte var behjälpliga dessa mammor där de hade behövt hjälp och stöttning. Inte minst moraliskt.

/Helena Maria