Sigge Eriksson, huvudperson i Tony Samuelssons kontrafaktiska idèroman ”Kafkapaviljongen” anklagas bland annat för att ha spridit lögnpropaganda för främmande makts räkning och för att ha umgåtts med människor som sysslar med själslig infiltration.
Det är Kurt Robladh som berättar det för honom. Samtidigt ”smörjer” Robladh Sigge Eriksson inför det som väntar. Han får önska sig dagligt wienerbröd och kaffe och böcker, böcker. En tid senare kommer Robladh med Kafkas ”Processen”.
”Jag fick anstränga mig för att få tag i den. Har du läst den om Gregor Samsas öde? Det har du säkert. Jag erkänner att jag är svag för Franz Kafka, jag vågar väl tillstå att jag är något av en kännare, när jag var ung och röd läste jag honom på tyska vid universitetet i Tübingen och det gjorde mig febrigt deprimerad. Jag tror jag blev Kafkaförgiftad.” (s. 150)
Sigge frågar ”Vad är du, något slags litterär Gestapo?” (s.150) Strax efteråt undrar han oroligt vad som kommer att hända med honom?
Han berättar att T-gatan vill ta in honom på förhör igen, men att han, Robladh, har förhandlat fram en kompromiss åt honom.
Sigge måste skriva en bekännelse eller hamna på T-gatan igen. Han måste ge dem ett namn. Kasta åt dem ett ben, uppmanar Robladh. Så många namn urkramade ur honom redan på T-gatan, tänker Sigge. Hans lärare magister B som öppnade dörren mot författarlivet för honom och som jagas för att han är jude är en av dem som nu dyker upp för hans inre syn. (s. 153)
Han måste skriva en bekännelse och formen ska vara en redogörelse. (s.152) Nästa dag hämtar Robladh den, och den är på knappt en sida.
En tid återkommer Robladh varje dag, de spelar schack. Och dialogerna mellan dessa två som utvecklas genom boken är som en övning i ”moralisk föreställningsförmåga” (moral imagination) för läsaren – ett begrepp hämtat från 1700- talet enligt litteraturforskaren och professorn Lasse Horne Kjaeldgaard (2012) . Den förmågan beskriver han som en förmåga att leva sig in och analysera de förbindelser som verkar mellan omständigheter, bevekelsegrunder, handlingar och konsekvenser i mänskligt beteende.
”Det går vi runt och gör – eller försöker göra – hela tiden i det verkliga livet, men absolut inte kostnadsfritt.” (s. 218)Som karaktär visar Robladh upp många sidor, han är både fadersfigur och motståndare, intellektuell samtalspartner och fiende och Sigge Eriksson känner sig också bunden av honom och väntar ivrigt på samtalen med honom. Han vårdas och passas upp på en smula som för att han ska läka från tortyren och allt det hemska som han gått igenom och förberedas för sin nya uppgift.
Det är Kurt Robladh som först säger åt Sigge Eriksson att han ska skriva förlorarnas historia; att historien måste skrivas också av förlorarna, och uttrycker att Sigge Eriksson har känsla för förlorarna (s.159)
Sigge säger åt honom att:
”Dikten jäses och bakas i frihet, inte i blodlukt, har du glömt det? Du tjänar främmandemakt. I mina ögon är du en femtekolonnare.” (s.159)
I en av tillbakablickarna återvänder huvudkaraktären Sigge Eriksson till dagen då det på kioskernas löpsedlar stod ”FRED i EUROPA” med tjocka versaler och Hitler ropats ut som segerherre. Det är Sigge som berättar, ur hans synvinkel vi ser det som tilldrar sig:
”Det var en lättnad att komma därifrån, vi vandrade Malmskillnadsgatan ner tills vi kom till Nordiska Kompaniet och där vi hoppade på en buss. I tidningarnas snabba extraupplagor trycktes enorma bilder på okända och kända människor som deltagit i segerparaden, eller fredståget som vissa demokratiska tidningar uttryckte det. Där i bussen satt vi (Gunbritt och Sigge, min anmärkning) tysta och slagna och förmådde inte prata. Jag tror hon tänkte det, precis som jag tänkte det. Det var inget fredståg, det var inte ens ett segertåg. Det var diktaturen som redan var här.” (s. 175)
Alice och Bengt, som är ett par, är en del av kamratgänget och motståndsgruppen tar en gråmulen vinterdag som spårvagnen in till Slussen och Alice som är judinna börjar dela ut flygblad till som förespråkar mänskliga rättigheter, icke-våld och humanitet med de judar som drabbades av de svenska raslagarna. (s. 252) Sigge anar genast att det kommer att sluta illa, och när han sedan hör att de har gripits blir han rädd och försiktig.
”Sigge höll sig undan, såg sig ängsligt över axeln. Rädd att polisen var efter honom och oroade sig för att fastna i en poliskontroll, där han skulle bli tvungen att legitimera sig. Eller att de skulle vänta på honom hemma hos hans mamma eller dyka upp på bussgaraget i Hornsberg och gripa honom efter avslutat pass.” (s. 254)
Han kunde inte göra sig fri från tanken att hemliga polisen hade hans namn och sjönk ner i mörker och lät sig vägledas av det. Det innebar att han sa upp sig från jobbet och började hålla sig undan. (s. 254)
Som jag tidigare berättat om kommer flera andra författare till Kafkapaviljongen med liknande bakgrund som Sigge Eriksson. Även de skolas in i tjänst av Robladh. Också Stig Dagerman, som Sigge Eriksson beundrar anländer dit och det skakar om Sigge. Även honom hade de fått tag i.
Resonemangen som författarna kommer att föra sinsemellan och deras vänskap till vilken även Dagerman ansluter sig, om än något försiktigt, visar den moraliska inre kamp som författarna för med sig själva, också deras existentiella utsatthet och hur de tar stöd i varandra. De har fått veta av Robladh att de inte ska dömas i en vanlig svensk domstol utan rannsakas och dömas i Paviljongen. När de har sonat sin skuld till samhället kommer de att släppas ut i frihet, förklarar Robladh och det är de själva som bestämmer längden på sitt straff. ”Hur är det möjligt?”, undrar en av dem.
”Var och en rannsakar sitt samvete och erkänner sin skuld, det är allt K: byrån begär av er. Ni skriver en bekännelse – men det ska vara i form av ett konstnärligt verk, en grannlaga uppgift. ( )De tittade på honom som om han hade rymt från sinnessjukavdelningen uppe vid Kronohäktet. ( )” (s. 223)
Sedan frågar Dagerman om de får ta emot besök.
Jag associerar till en annan paviljong under läsningen, eller mer korrekt, flygel, kavaljersflygeln på Ekeby. Det rör sig om en helt annan kontext och tid, men också där brottas människorna, Selma Lagerlöfs ”kavaljererna” med prästen Gösta Berling i centrum, med frågor meningen med livet, rätt och fel, ont och gott, vad som är värt någonting eller inte…Men medan Kavaljersflygeln på Ekeby består till stor del av berusning, syner bakom ögonlocken och en pakt med en ondskefull person i trakten, så är det andra krafter som råder i den fiktiva Kafkapaviljongen och som kanske kan fångas med några ord från Hanna Fenichel Pitkins diskussion av det totalitära systemet i boken ”The Attack of the Blob” (1998):
”There are forces involved here ‘that cannot be trusted to follow the rules of common sense and self interest – forces that look like sheer insanity if judged by the standards of other centuries’ ” (Hanna Arendt citerad i Hanna Fenichel Pitkin, s. 88). Inne på ”Kafkapaviljongen”- det öknamnet tillkom under 1947-dras allt till sin spets. Stig Dagerman skriver som de övriga på sitt ”konstnärliga verk” men begår självmord till alla författares sorg. Sigge Eriksson bringas helt ur fattningen. Sigge och de övriga författarna släpps ut och Sigge gör karriär. Han får så småningom reda på att Nina är död, avrättad av säkerhetstjänsten när Thomas var tre år. Han adopterades av Kurth Robladh och hans fru och därmed lär Sigge Eriksson känna honom eftersom Kurt Rothblad är hans chef och deras familjer umgås. Robladh brukar be Sigge att kolla upp (utvärdera) vissa författare för att undersöka och se om de är politiskt lojala eller inte. En sådan författare som han tilldelas är Jan Sundblad som suttit i någon slags ”Gulagarkipelag” men som ska bjudas in i värmen, och han sätter Sigge i gungning; Sigge vill inte bli indragen i något. Men å andra sidan kan han inte låta bli att följa sin instinkt. Genom Jan Sundblad kommer han i kontakt med ett motstånd som benämns BF. Det är ett ord som Sundblad yttrar, ”nattgermaner” som han inte kan få ur sin skalle. Han vill förtvivlat minnas att han vid något tillfälle hört Stig Dagerman nämna ordet. Jan Sundblad blir den förste i Sverige att hängas inför tevetittare. Han utförde ett attentat mot Fuhrern på Operan i Stockholm, men misslyckades. Här gör Tony Samuelsson en litterär blinkning till verklighetens mord på Gustav III som ägde rum exakt på Stockholmsoperan. Gruppen Sundblad ingick i och som planerade attentatet kom att kallas Krilon, Krilon som i Krilontrilogin. Den skrevs av Eyvind Johnson som i ”Kafkapaviljongen” är Sigge Erikssons stora idol. Det var på grund av honom, han och hans kamrater startade sitt motstånd i ”Ordkyrkogården”. Författaren Eyvind Johnson var starkt kritisk mot fascismen och nazismen i Krilontrilogin, men även gentemot Sveriges neutralitetspolitik under beredskapstiden, se https://sv.m.wikipedia.org/wiki/KrilonHär gör jag ett hopp i refererandet och går till slutet. Robladh kommer i sin bil och plockar upp Sigge. Han och hans fru Ulla är oroliga för sonen Thomas för någon har berättat för honom att hans mamma är judinna. Sigge Eriksson erbjuder att tala med honom.
När Thomas kommer till Sigge visar det sig att han vet att Sigge är hans pappa. Det kommer som en chock för Sigge och han frågar hur Thomas vet det. ”Jag är ju journalist”, påpekar han och så blottar han sin längtan:
”Vad kände du till om judarna”? frågar Thomas Sigge. (s. 421)
”Har du besökt deras nybyggarstäder”?
Han berättar för Sigge att han vill ta sig över Uralbergen till judarna samband med en reportageresa. Han vill hitta sina rötter, bejaka dem. Och han ber Sigge att inte inte avslöja hans planer för Robladhs och Sigge lovar att stötta honom. Viktigt att tillägga är att Thomas är huvudperson i Tony Samuelssons roman ”Jag var en arier: en nordisk fantasi” som kom 2012, och som jag inte läst.
Det här med öster om Uralbergen har även det viss historisk verklighetsbakgrund för i samtal (under sommaren 1941, s. 271) inom nazisternas toppskikt diskuterade man om att Tysklands judar efter segern i öster skulle deporteras till norra Ryssland där de ‘i ett ogästvänligt klimat’ skulle ‘tas under behandling’, enligt Saul Friedländer i ”Utrotningens år 1939-1945. Tredje riket och judarna, del II”, (s. 273) ”För Reichsfuhrer-SS erbjöd erövringen av de väldiga områdena i öster först och främst en möjlighet att förverkliga hans drömmar om kolonialisering: det tyska herraväldets infrastruktur skulle utgöras av SS-fästen med rassmässigt fulländade krigare-bönder, från Lublindistriktet i Generalguvernementet ända bort till Uralbergen.” (s. 267) Historikern och professorn Saul Friedländer berättar vidare att fientligt inställda befolkningsgrupper (ryssar och ukrainare – vilket ödets ironi att de nu strider mot varandra, min anm.) skulle kuvas, deporteras (delar av den polska befolkningen), eller förintas genom deportation till polarområdena i norra Ryssland eller genom massavrättningar (judarna). Dessa enastående möjligheter krävde omedelbara åtgärder, skriver Friedländer. ( s. 267)Boken avslutas med en epilog och då är naziepoken över. Mer avslöjar jag inte. Men jag spånar vidare med romanens kontrafakticitet som utgångspunkt:
Efter en diktaturs fall så påbörjas oftast ett nytt arbete som forskaren Dagmar Kusa (2019) beskriver så här i artikeln ”Mediated memory and life in dignity” publicerad i ”Human Affairs”: ”When an oppressive political regime ends, the new era is welcomed in with the hope and expectation that it will be more of a just society. This requires us to find a way to adress the past, heal the injuries of the victims, punish the perpetrators, and restore relations in the society.” (s. 1) Hon citerar i sin artikel författaren Chimamanda Ngozi Adichie som varnar för faran med bara en ”single story” och för komprimerandet av komplexa mänskliga erfarenheter till ett enda narrativ, (hur storyn berättas, min anm), oavsett om det sker utifrån kulturell okunnighet eller manipulering. (s. 6) Ett just (rättvist) samhälle (där hänvisar Kusa till Ricoeur, (1992). som definierar det som ett samhälle som ger de förutsättningar som under vilka en personlig identitet kan bildas fullt ut; ” aiming at the good life, med och för andra, i rättvisa institutioner, se s. 4) ger hon en bild av här: ”( ), as the fulfillment of human capabilities to pursue a life in dignity, should respond to the call of the ”duty of memory, to preserve and present the narratives on behalf of those who were wronged or killed, the victims, who have moral priority. This is the mediating function that governments hold in relation to cultural memory. (s. 6) (Uppdaterad 230518) Källhänvisningar, länkar och tips: Tony Samuelsson. 2014. Kafkapaviljongen. Wahlströms & Widstrands förlag. Saul Friedländer. 2007. Utrotningens år 1939-1945. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm. Natur och Kultur. Dagmar Kusa. 2019. Mediated memory and life in dignity. Human Affairs. 10-05-19. Hanna Fenichel Pitkin. 1998. The Attack of the Blob. Hanna Arendts concept of the social. The University of Chicago Press. Lasse Horne Kjaeldgaard. 2012. Moral. I: Litteratur. Introduktion till teori och analys. Lasse Horne Kjaeldgaard, Lis Moller, Dan Ringgard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonson & Mads Rosendahl Tomsen (red.) Studentlitteratur. https://www.thefreelibrary.com/Gor+mig+levande+igen-a019918516- https://poddtoppen.se/podcast/1441685144/perspektiv-med-per-grankvist/36-sveriges-agerande-under-andra-varldskriget-med-ola-larsmo
https://podcasts.nu/avsnitt/kinamockaskogen/historia-i-kinamockaskogen-med-ola-larsmo-WdhbwH7KF
TALBART 