”The Transit of Venus”, forts.

Eftersom ”vision”, ”synvinkel” och från vilken plats vi ser saker och ting spelar roll i Shirley Hazzards ”The Transit of Venus” och The Great Fire” vill jag passa på att göra en utvikning till romanförfattaren och filosofen Iris Murdoch. Och detta på grund av att termen ”vision” utgör en betydelsefull metafor i hennes moralfilosofiska arbete. Hon avfärdade existentialismens ”choice” till förmån för ”vision” och det som har med perception att göra, enligt Anil Gomes i artikeln ”Iris Murdoch and the power of love” från 2019. (se https://www.anilgomes.com/)

”If there is a philosopher whose views Murdoch most approaches, it is Platon shorn of his hostility to art. Goodness is real, we perceive it dimly as it is reflected around us, and part of the role of moral philosophy is to improve ourselves, to get us in a position were we can liberate ourselves from fantasy and see things as they really are.”(s. 4)

Anil Gomes ger emfas åt Murdochs tankar om att se med noggrannhet.

”By looking carefully – by looking with love – we can se others for who they are. Here is a link between morality and fiction; both want us to recognize what can be the most difficult thing to see – the reality of other people.” ( s. 4)

Anil Gomes, verksam vid Oxford universitetet, är en av de filosofer som författaren och forskaren Melvyn Bragg diskuterar Iris Murdochs filosofi och romanförfattarskap med i BBC Radio 4, ”In our time” från den 21 oktober, 2021. De två övriga är professor Anne Rowe, Chicesteruniversitetet och Miles Leeson, direktor för The Iris Murdoch Research Center, Chicester.

Anil Gomes betonar i BBC podcast inslaget att Iris Murdoch lämnade bakom sig det som hon senare i livet kallade ”pre-Hitler thinking” i en intervju. Hennes moralfilosofi kom som en reaktion på andra världskrigets fasor står det i summeringen av vad radioprogrammet/podcasten handlar om och vidare:

”…morality was not subjective or a matter of taste, as many of her contemporaries held, but was objective, and good was a fact that we could recognize. To tell good from bad though, we would need to see the world as it really is, not as we want to see it, and her novels are full of characters who are not enlightened enough to do that.”

Anil Gomes framhåller också att Iris Murdochs arbete på finansdepartementet under kriget, och sedan på FN:s bistånds- och rehabiliteringsorganisation med fördrivna personer i Europa, fick henne att fundera på de här frågorna. Inte minst sedan nyheter om Förintelsen började komma ut. Det innebar att det fanns ”a real question” för den tidens filosofer, poängterar Anil Gomes och beskriver det med som ”How can ethics deal with the magnitude of what they seen? And can we really say there is no truth about the matter of morality, that the Nazis have all the facts right, but it it is just that they made different choices about which values they held as opposed to us. Would’nt there not be more natural to say that was genuine evil in the world?”

Iris Murdoch fann den rådande filosofin ytlig och självgod efter allt hon erfarit under kriget, enligt Melvyn Bragg. 1946 började hon undervisa vid Oxford.

Hon valde sin egen linje i allt detta, och var väldigt inspirerad av författaren Simone Wiel, säger Melvyn Bragg vidare i ”In Our Time”. Men hon var inte ensam utan ingick i en konstellation av kvinnliga filosofer som kallades ”The Wartime Oxford Quartet”. De övriga var filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot och Mary Midgeton. Anil Gomes lyfter fram det ”commitment” (förpliktelse, engagemang) som dessa kvinnor bar med sig efter andra världskriget och Förintelsen, ”that there must be something as the right or wrong in morality”.

I centrum för den här kvartetten enligt filosofen och forskaren Valerie Aucouturier var att

”...pulling the importance of being human back at the center of ethics”. (se https://www.nordicwittgensteinreview.com/article/view/3638

Det är till hjälp att ha det här resonemanget med sig in i Hazzards romaner.

Ett annat användbart begrepp att ha i åtanke vid läsningen är begreppet ”colourblind” som bland annat dr. Martin Luther King använde sig av: i vilken mån är exempelvis karaktärerna i Hazzard två nämnda romaner ”färgblinda”? Jag kommer att återkomma till begreppet i nästa inlägg, men här vill jag presentera begreppet mer uttömmande utifrån nätartikeln ”Reggie Jackson: MLK’s ”Dream” was not about being colorblind but seeing the same value in every color” i milwaukeeindependent.com.

Reggie Jackson visar verkligen vad som står på spel när vita människor uppträder som eller säger sig vara färgblinda.

Han berättar att han mött vita människor på sina resor runt om i USA som talat om för honom att de var upplärda till ”färgblindhet”. Bland annat hade de fått höra att ”color doesn’t matter” och vem vill inte tro det, egentligen? Men det matter, har avgörande betydelse. I den verkliga världen gör det så, och Reggie Jackson förklarar och belyser det så tydligt:

”Assuming it does not matter allows people to dismiss the lived experiences of people of color. Centuries of discrimination faced by people of color throughout American history simply because they are not white can’t be ignored. When someone says to me ‘I don’t see color”, it does not resonate as something positive with me. Instead, I hear the fact that I’ve faced discrimination and my family members who came before me were enslaved, raped, murdered, and treated as less than human is not relevant. It unintentionally sends the wrong message”.

Och Reggie Jackson fortsätter:

”Colorblindness has been used to dismiss the lived experience of people of color for far too long. It’s time we stop pretending to be colorblind and telling people we don’t see color. We all see color. If we use what we see to give different levels of values to people based on the color of their skin that’s problematic”.

Det behövs människor som Reggie Jackson som reser i hela landet, som i det här fallet USA, och för dialog med människor. Som vill folkbilda och har tilltro till människors förmåga att omfatta det han talar och skriver om. Jag tänker på Anthony Ray Hinton och hans bok ”The Sun Still Shine” och den enorma kärlek och tilltro han ger uttryck för trots det hemska han varit med om, kärlek som han hämtar från Gud och som han fått av sin mamma sedan han var liten. (se här https://talbart.blog/2022/06/27/en-bok-som-inte-kan-vanta/?preview=true)

Utan tvekan är människor som Reggie Jackson, Ray Hinton och personer som Iris Murdoch mänsklighetens lärare. I många avseenden liknar de min Guru, Ayang Rinpoche. De i sin tur har haft lärare, och ingår i en tradition. Formellt eller informellt. När vi inte längre vill lära oss något nytt är något allvarligt fel.

Och genom de förklaringar/beläringar som Reggie Jackson förmedlar kan jag också se hur vi kan ha blindhet inför exempelvis fattigdom, en ”fattigdomsblindhet som gör att vi att vi anser det vara helt i sin ordning att vissa grupper lever under fattigdomsstrecket; att våra samhällen präglas av ojämlikhet. Vi kan också vara ”funktionsnedsättningsblinda”, ”hbtq-blinda” eller ”blinda” för lidande i allmänhet och mer specifikt. ”Blind” för hererofolkets och samernas lidande exempelvis eller förintelsens offers lidande och deras efterlevande. ”Blind” för människor med farliga arbeten och så vidare. Den ”blindhet” som Iris Murdoch också ville visa på.

I relation till Murdochs vision-metafor skriver Anil Gomes:

”We can look carefully, we can attend to people and their situations and when we do so, we can come to know how things are in the moral realm, to know how people have behaved, and to know what we ought to do.” (s. 3)

Gomes understryker att det här sättet att tänka på vår kapacitet att bli vägledda av vår välvilja (the good will) kan tyckas underlig om man tänker på perception som en begränsad kapacitet, som bara är kapabel till att skönja former och färger hos tingen runt oss. (s. 3)

Och klargör vidare att om det vore det enda som vår varseblivning hade att komma med så tycks de moraliska värdena ligga bortom dess horisont (…then moral values would seem beyond its ken). (s. 3) Han betonar också, som jag berört i första inlägget om ”The Transit of Venus” att vad vi ser beror, till en del, på de begrepp vi har att röra oss med, och att de med rätt begreppsliga resurser kan fånga upp aspekter av världen som någon annan är blind för. Och det är klart att här spelar utbildning in men också perspektiv och ”lived experience”. Och Anil Gomes belyser diskussionen genom botanikern som ser mer på ett fält fullt med vilda blommor än en uttråkad urbanit. (s. 3)

”And someone who understands kindness will see when to change a topic of conversation to avoid someone’s being hurt. Perception of the moral realm requires initiation into a certain schema of concepts, into a way of thinking about the world, and changes in conceptual schemes can enlarge, or restrict, the range of things we are able to see. For Murdoch, moral perception requires both sense and sensibility, and someone who possesses both can see how things ought to be.” (s. 3)

Genom Murdochs föreställning om ”attention” kommer metafysik och psykologi sammans och genom denna uppmärksamhet kommer vi att se världen för vad den verkligen är, menar Anil Gomez och hänvisar till Simone Weil. Det är genom den noggranna läsningen av Simone Weil som Iris Murdoch hämtat ”attention”. (s. 3)

Till min glädje ser jag på bokförlaget Daidalos hemsida att de under april månad kommer att ge ut en bok om ”Oxfordkvartetten”. Den är skriven av Benjamin J.B Lipscomb, professor i filosofi vid Houghton College, USA, och översatt av Henrik Gundenäs. Hela titeln lyder som följer: Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgeton och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin.

Lipcomb skriver bland annat att de fyra ville hitta en väg tillbaka till etiken efter att den tonangivande filosofin hade förklarat moraliska omdömen vara helt subjektiva, blott uttryck för gillande och ogillanden. Och berättar hur de hävdade att det är möjligt att seriöst resonera om vad som är gott och rätt, om moraliska dygder och hur vi bör leva våra liv. (se källförteckningen)

Sist men inte minst förstår jag av BBC podcasten att Iris Murdoch kämpade för homosexuellas rättigheter tolv år innan det blev lagligt att vara homosexuell i Storbritannien. Hon var också buddhist eller i alla fall intresserad av buddhismen.

Ska man lära sig något av Iris Murdoch om världen och tänkande är det att läsa brett och våga gå utanför den egna bekvämlighetszonen. Innan jag läste ”Transit of Venus” et cetera hade jag läst Iris Murdochs ”Grönt och rött” från 1966 som skildrar dagen före Påskupproret på Irland. Iris Murdoch föddes på Irland 1919 och dog i Storbritannien 1999. Jag var nästan på väg att lägga romanen ifrån mig med sina något långa och sirliga, men mättade meningar. Samtidigt som jag fascinerades av att hon hade tre alitterationer på s i samma mening. Jag blev så begeistrad att jag fortsatte, och i någon mån var det Iris Murdoch som förberedde mig inför Shirley Hazzards prosa.

Looking carefully is a moral activity”, skriver Anil Gomes och genom att lära oss hur man gör det lär vi oss att ”how to remove ourselves from the view and how to see how the world really is.”

Det handlar också om mod att se. Jag rekommenderar läsaren att läsa Anil Gomes artikel i sin helhet: den är nedladdningsbar på https://www.anilgomes.com/)

Källor, tips och länkar:

Valerie Aucouturier. 2022. Philosophy of everyday life. Rethinking the role of philosophy in our lives with the Oxford women philosopher quartet. nordicwittgensteinreview.com Special Issue (Dec. 2022) Wittgenstein and Feminism.

https://www.nordicwittgensteinreview.com/article/view/3638

Anil Gomes. 2019. Iris Murdoch and the power of love. Trinity College, Oxford.

https://www.bbc.co.uk/sounds/play/m0010q90