Caroline Bell försöker forma sin roll som kvinna utan att slaviskt följa konventionen. Hon axlar ansvaret för den äldre halvsystern Dora, känner huvudansvaret för deras lilla familj. Men hon odlar också sina intressen och har förhållanden.
En dag när hon ser ut från ett fönster i sin lägenhet i London möter hon en mans blick. Han står på motsatta sidan av gatan där det ligger ett hotell.
”She leaned, he looked. From her arched figure to his inexorable one was no great distance, and their eyes now met as they might have done in a room. There was momentary, complex stillness until, with a show of normality, Caro lifted her hands and dissolved the spell.” (s. 180)
Nästa dag möttes de igen på Caros kontor. Det visade sig att mannen, Adam Vail, en amerikan som bott några år i Latinamerika, var i Storbritannien med en deputation därifrån. De fyra männen som levde i exil och var med honom vädjade för sina fängslade kamrater och bad om att intervention från brittiska regeringen om benådning. Annars skulle männen hängas eller skjutas. Sådana här vädjanden var inte ovanliga vid nära förestående avrättningar i andra länder. De två brittiska tjänstemännen, kollegor till Caro, var sena och deras budskap var att de helt frankt inte kunde se att en intervention från Hennes Majestäts regering (Her Majesty’s government) skulle göra någon nytta. (s. 181)
Att Adam Vail alls fick någon uppmärksamhet berodde på att han var förmögen:
”Attention was paid him here because he was wealthy and did not come from a gimcrack country like the other petitioners – or the auditors themselves. For these reasons consideration was shown him, although it was plan he had not the authority. When he described certain tortures, the officials became disconcerted, withdrawn, fascinated as if he were discussing in public the act of love.” (s. 181)
Caro hade dagen före hört den här petitionen diskuteras och det var sagt att det var uteslutet att Storbritannien skulle in och i intervenera i andra staters interna angelägenheter. Och Sydamerika tillhörde USA:s intressesfär, precis som det slagits fast i Monroedeklarationen. Man hade faktiskt ringt Washington och fått till svar att det var kontraproduktivt.
Adam Vail ger sig inte utan argumentation. Han får bland annat som svar:
”Any loss of life is always to be regretted. If only we were in a position to assist. I do not mind telling you I feel for your situation very very. Speaking on a strictly personal. I am bound to point out, however, that under existing conditions charges of physical abuse cannot of course be verified.” (s. 182)
‘Even if we produce a man without balls?’
”Mr. Vail, you will not convince me by losing your temper’.
‘The American sat at his ease. ” You are right to reprove me. And I am right to be angry.” (s. 182)
Caro Bell kanske känner igen sig i Adam Vail. I slutändan är hon den av gästerna på den inledande middagen på Peveter som visar ryggrad. Det är som hon har efterlyst den humanism som Vail visar, den hon saknat på sin arbetsplats. När den gästande delegationen möts av något lamt svepskäl och inte bjuds på den utlovade lunchen tar Caro Bell och Adam Vail det i egna händer. Sedan första ögonblicket är det till synes något som dragit dem till varandra och det vi får se utveckla sig mellan dem är en kärlek som leder till giftermål. Det innebär att Caro säger upp sig från sitt arbete. Flytten går till New York och fortsatt engagemang i Sydamerika: Ett arbete och kamp för mänskliga rättigheter har inletts. Och ska man vara riktigt noggrann inleddes det samma dag då de möttes på Caros gamla arbetsplats efter att deras blickar möts dagen förut. Romanens text är så rik på detaljer och jag har inte förmågan att göra den rättvisa, däremot hoppas jag att locka till läsning av ”The Transit of Venus” och Hazzards andra romaner och novellsamling.
Jag får en känsla av att giftermålet bekommer Caro väl. Första tiden vilar hon bara, som om hon behövde en lång återhämtning som skjutits upp gång på gång i London. Maken och hon drar åt samma håll, delar människosyn, värderingar och rättspatos. För första gången i sitt liv får hon trygghet istället för att vara den som ger trygghet. Och hon har någon i styvdottern att ta hand om så småningom enligt Adam Vails önskemål. Han hoppades att Caro skulle kunna älska sin styvdotter Josie längre fram, de första åren var det inte så bra mellan dem utan ganska konfliktfyllt.
”He thought it would be a pity if only the lovable were loved.” (s. 209)
Någon att dela med sig av sina erfarenheter till, inte minst efter Adam Vails död så småningom. Caros giftermål sänder mer eller mindre chockvågor till Paul Ivory och Ted Tice, i synnerhet till den sistnämnde. Paul Ivory och hustrun Tertia begrundar hennes plötsliga rikedom då Adam Vail är mycket förmögen och Paul tror sig veta att att den kommer från bauxit.
Ted Tice å andra sidan genomgår en slags psykisk kris i vilken han inte är sig själv när han läser om Caros bröllop: han blottar en besatthet; han önskar ha henne bara för sig själv och nu är det omintetgjort.
Om det var något eller någon som utmanade vid middagsbordet kvällen då ovädret rasade i inledningen så var det Caroline och hennes förmåga till att överraska eller vara rebellisk och den förmågan att inte vara ”färdigtänkt” eller undergiven i onödan bildar ett driv boken igenom. Jag ska ge ett exempel, men jag återger inte det i sin helhet så det är väl värt att gå tillbaka till och checka upp den fullständiga dialogen i romanen. Den framträder som en teatertablå: Sällskapet sitter vid middagsbordet och professor Thrale berättar att Paul Ivory är så gott som förlovad med Tertia Drake på slottet en bit bort. Han gör reflektionen att det är en modig man som gifter sig med en lords dotter nuförtiden. (s. 15) Speciellt med alla er radikaler runtomkring, lägger han till. Yttrandet var avsett för Ted och Caro eftersom Grace var utesluten från konversationen då hon stod och staplade tallrikar, den ena ovanpå den andra. Ändå var det hon som såg upp och gav sin kommentar: ”Han kanske älskar henne”.
‘Helt rätt’. Professorn är med på noterna och säger att unga människor ska följa sina infall (fancy). Och fortsätter med att påpeka varför inte Caro här, närvarande vid bordet, skulle gifta sig med en mekaniker hon var så sinnad. Blickarna vänds mot Caro som replikerar att hon inte var mekaniskt lagd. (s. 15)
”Sefton Thrale always felt worsted when there was laugher.The girl went on, ‘It’s true, I am not only ignorant but have no affinity for mechanical things. Or for science either.’
‘You owe your existence to astronomi, young women’. Young man, young women; yet they could not say, old man, old woman. The professor was preparing to explain, when Caro said, ‘Do you mean, the transit of Venus’? It was not the first time she had spoiled things.” ( s. 15)
Professorn berättade om James Cook och H.M.S. Endeavour, och resten är historia: Cook råkade ”upptäcka” Australien när han hans egentliga syfte var att skåda och göra beräkningar under ”Venuspassagen den 3 juni 1767. Efter en genomgång av detta historiska händelseförlopp vändes blickarna åter mot Carol, nu var hon ”established as a child of Venus”. (s. 15)
När jag tänker över romanen kan jag inte låta bli att associera till paradigmskiften, som övergången från geocentriska till en heliocentrisk världsbild och vad det kostade exempelvis för Giordano Bruno som brändes på bål av inkvisitionen, avbön för Kopernikus del vad det gällde hans vetenskapliga resultat och förvisning för Galileo. Kanske drar jag det för långt, men medan vissa kanske lever kvar med en ptoleimeisk världsbild är andra redo att omfatta en värld där alla är jämlika. För det är på tröskeln till något nytt som hela romanen utspelar sig. Också vad det gäller dekolonialiseringen som påbörjats. Och kanske är det Shirley Hazzards erfarenheter från Asien och FN med mera som ligger och vibrerar i under ytan? Hon upplevde förmodligen systemet för trögt och låter några av karaktärerna famla efter en ny världsbild. Eller är det så att jag borde skilja hårdare mellan författare och verk utan att blanda in författarens eget liv?
Med Adam vid sin sida börjar Caro arbeta för människors fri- och rättigheter. Då befinner vi oss på 1960-talet. Det är gott om tidsmarkörer. Inte minst genom tidningar som ligger framme och exponerar sina rubriker och bilder. En av karaktäriseringarna av årtiondet i romanen lyder:
”In America, a white man had been shot dead in a car, and a black man on a veranda. In Russia, a novelist had emerged from hell to announce that beauty would save the world. Russian tanks rolled through Prag while America made war in Asia. In Greece the plays of Aristophanes were forbidden, in China the writings of Confucius. [ ] On the Old World History lay like paralysis.” (s. 245)
De flesta kan nog pricka in vilka de båda männen är som åsyftas i paragrafens första mening; den ena president och den andra pastor och ledande i Medborgarrättsrörelsen. Tragiskt mördade 1963 respektive 1968.
Inte ens kapplöppningen i rymden negligeras; berättarjaget har sinne för detaljer som antytts, men också för dialoger.
Jag ska emellertid runda av med ett citat från historikern Ian Kershaw. Han skriver i ”Rollercoaster. Europe 1950-2017″ att de flesta européer omkring 1950 höll uppfattningar eller åsikter (views) som sjuttio år senare skulle komma att ses som bannlysta.
”The Universal Declaration of Human Rights (arising from their catastrophic breach during the Second World War) had been adopted by the United Nations as recently as December 1948, but there was little popular understanding of what it meant in practice. Racist views and blatant racist discrimination were widely accepted and scarcely seen as remarkable. Few people of skin colors other than white lived in European countries. Capital punishment was still in existence, and executions were routinely carried out for people guilty of the worst crimes. Homosexuality remained a criminal offence. Abortion was illegal”. (s. xxiii)
I motsats mot vad jag sagt tidigare blir det ett inlägg till om ”The Transit of Venus”.
Källor, tips och länkar:
Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin books.
Ian Kershaw. 2018. Rollercoaster. Europe 1950-2017. Allen Lane görlag.
Boken om två män som kämpade för ett tryggare och rättvisare rättsamhälle, globalt såväl som nationellt:
TALBART 