Jag behöver göra ett uppehåll och fokusera på annat ett tag:
https://www.dagen.se/ledare/gastkronikor/2023/09/27/all-lasning-ar-bra-men-det-viktigaste-ar-att-aterta-bibellasandet/ men återkommer.
The Relapse of Concentration – a sermon by Oswald Chambers:
Citatet kommer från cirka 27-28 minuter in i den amerikanska podden ”This Jungian Life” med Joseph Lee, Lisa Marchiano & Deb Stewart. De samtalar med den tysk-judiska professorn och statsvetaren Yascha Mounk vid John Hopkins-universitetet, USA, i ett synnerligen intressant samtal som kretsar kring ”universalismen” – vad händer om den försvinner? Om vi människor på jorden överger ”the human endeaevour” och betraktar varandra – ytterst – som ”främmande entiteter”, oförmögna att förstå varandra eller läka tillsammans? (läka i en bredare mening; broader sense)
Kanske kan också några av de främsta buddhistiska tänkarna, som Tsongkhapa, vara oss behjälpliga här: att förstå världen, och varandra bättre och varifrån vi hämtar vårt tankegods eller vår styrka. Som dr. Edith Eger, se tidigare inlägg, betonar, att det spelar roll vad man fyller sitt inre med. Något som Edith Eger fick med sig från sin mamma under familjens väg till Auschwitz, förutom systern Klara som lyckades undkomma genom att hon vid tillfället för deportationen inte var hemma.
”Dicuka’, säger hon rätt ut i mörkret en natt, ‘lyssna nu. Vi vet inte vart vi är på väg. Vi vet inte vad som kommer att hända. Kom bara ihåg att ingen kan ta ifrån dig det som du fyller ditt inre med.” (s. 59)
Källa, tips och länkar:
Edith Eger. 2020. Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira. Nona förlag.
Thupten Jinpa. 2019. Tsongkhapa. A Buddha in the Land of Snows. Shambala.
https://poddtoppen.se/podcast/1480199628/kurage/brannande-fragor-hyggligt-folk-med-per-nilsson
The Polish Theologian Waldemar Chrostowski and the Setback of the Christian-Jewish Dialogue
[Hämtad: 24-04-15]
Ibland när jag läser rubriker kan jag bli rädd för att världen eller tillvaron håller på att hamna i ett av de två diken, som ofta framhålls av tibetansk-buddhistiska lärare: antingen det nihilistiska: Att allt är meningslöst, att inget spelar någon roll. Som när en troende tänker att det är ingen idé att tro på Gud för han lyssnar ändå inte. Eller jag kan lika gärna strunta i att bära ut soporna för världen går ändå under…
Det andra diket är inte angenämare: Essentialismen. Att tro att allt är hugget i sten, det är som det är, lika bra att uppfinna hjulet gång på gång för allt är oföränderligt, har en given natur. Ett sådant synsätt är bekvämt och slentrianmässigt, men vågar man anamma ett nytt tänkesätt så rubbas något, den mänskliga nyfikenheten väcks…
Som när jag läser om Oved, 84, i en krönika på Expressen Kultur av statsvetaren och gästprofessorn vid Georgetownuniversitetet, David Schatz, läser om hur Oved blev kidnappad av Hamas. Oved, trots sin höga ålder, var aktiv inom israeliska fredsrörelsen och varje vecka körde han sjuka palestinier från Gaza, över gränsen, till läkarvård i Israel. Han är en av alla de människor som inte drabbats av nihilism, som varken kört i diket på ena eller andra sättet. Han hade inte fastnat i vare sig en nidbild eller fiendebild av palestinier (så som vi alltför lätt kan göra; som i kriget i forna Jugoslavien där grannar blev fiender i ett krig, som utmynnade i folkmord, praktiskt taget (till synes) över en natt på grund av olika etnicitet) eller i att fred mellan palestinier och och israeler var en omöjlighet. Hans gester och handlingar av medmänskliga, pålitliga som ett urverk, när han varje vecka tog sig an sjuka palestinier, körde dem till läkare så de får vård. Och jag är övertygad om att det finns israeler kan berätta om liknande handlingar från palestiniers sida.
Vad händer om människor som Oved inte finns längre? Om allt vi ser och hör handlar om brutalitet, bestialitet, krig och fasa? Om de små oaser av fridfullt agerande och medmänsklighet som Oved utgör försvinner? Om denna medmänsklighet och kärleksfulla vänlighet sinar?
Jag lyssnar till Godmorgon världen på SR.se p1 och hör en palestinsk röst, en palestinsk man som vägrar ge sig åt hatet, men som berättar för reportern Johan Mathias Sommarström, som han har så gott som daglig kontakt med sedan krigets början, hur han i många år levt under Hamas förtryck och upplevt flera krig, och att han upplever det pågående kriget annorlunda. Mannen uttrycker att de lever i ett tillstånd av bokstavligen ”debordering’, i det ”unknown”. Och han tycks mena det i dubbel bemärkelse: det handlar inte bara om hans eget mentala tillstånd eller övriga Gazabors…utan hela regionens, världens…
Vad är vi på gränsen av? Vilka krafter släpper vi in/loss? Speciellt som det finns israeliska röster, om än få, vad jag förstår, som återupprepar det som nazister sa om judar; judar som i Auschwitz gasades i hjäl med bekämpningsmedel som annars användes mot insekter och ohyra av olika slag. Det är som en ”skugga”, en skugga i jungiansk mening, väckts till liv och det är kusligt (uncanny) oroväckande. ”Debordering”, som att stå på randen till det ”okända”, (alien, unknown).
Samtidigt, det inte finns någon hierarki i lidandet. Det är Edith Eger, psykolog och Förintelseöverlevare och författare till boken ”Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira, som skriver det. I boken berättar hon om två till synes helt olika kvinnliga patienter:
”Båda kvinnors smärta var lika verklig.
[ ] Båda kvinnorna förtjänade min medkänsla. Båda hade potentialen att läka”.
(Eger:2020:23)
Kanske kan vi applicera det också på båda sidorna i kriget – palestinier och israeler?
Kanske är det viktigare än vad vi tror med fredsförhandlarnas synsätt och perspektiv? Att det inte handlar om att vinna ett krig utan att vinna en fred, som någon lär ha sagt. Kanske snarare skapa: I det lilla som i det stora.
Omkring 2013 läste jag en kort kurs i historia vid Göteborgs universitet som handlade om Förintelsen och dess historieskrivning. Bland annat läste jag Raul Hilbergs bok ”The Destruction of European Jews”, (se källa) . Jag har många gånger önskat att jag hade den till hands, de tre banden fanns i två låneexemplar vid den tiden, ett som referenslitteratur, ett som kunde lånas hem. Nu hittar jag en pdf på nätet, och för att återanknyta, hittar en passage – flera – där Raul Hilberg tar upp just det här som handlar om när det blir viktigare att vinna ett krig än att rädda människor, och hur han såg på det:
”During the war the rescue of dying Jewry interfered with the doctrine of victory first; after the war rectification in favor of Jewry conflicted with the attempts which both East and West were carrying on to woo the occupied German power sphere. Thus there developed from the beginning an ambiguity in the Allied position; the condemnations of persecutions, the freedom propaganda, the expressions of, sympathy for the oppressed, where hedged in by reservations which preserved more basic Allied interests. These reservations were responsible for the functional blindness which afflicted the Allies during decisive moments of the Jewry catastrophe and for some strange imputations which were levied against Jewry thereafter. ”
(Hilberg:1961:681)
Källa, tips och länkar:
https://www.expressen.se/kultur/kroppar-stympades–medan-offren-levde/
https://sverigesradio.se/godmorgon-varlden
https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/kanske-har-hamas–redan-uppnatt-sitt-mal/
https://www.adlibris.com/se/bok/the-destruction-of-the-european-jews-9780300095579
(Hämtad: 24-04-08)
https://www.ushmm.org/information/press/in-memoriam/raul-hilberg-1926-2007
[Hämtad: 24-04-11]
https://www.dn.se/sverige/polischefen-efter-mordet-i-skarholmen-manniskors-civilkurage-tar-skada/
[Hämtad: 24-04-13]
[Hämtad: 24-04-16]
Atefeh Sebdani. 2023. Min hand i min. Albert Bonniers förlag.
”Det är april nu. Gräset grönskar på kullarna. Ljuset dröjer sig kvar längre för varje dag. Barnen spottar efter oss när vi passerar utkanten av en stad. Vad sorgligt, tänker jag, att de här barnen har blivit hjärntvättade att hata oss.”
(Edith Eger:2020:88)
Källa:
Edith Eger. 2020. Att välja. Även I helvetet kan hoppet spira. Nona förlag.
https://www.svd.se/a/WR46pr/joanna-rubin-drangers-judiska-hjaltinnor-omkullkastar-stereotyper
[Hämtad: 260913]
Att hålla någon levande, i sin existens, i sitt varande – being kept in existence – är ett uttryck hämtat från psykoanalytikern D. W.Winnicott. Han använder det om en av sina analysander.
”In this case, for instance, the patient became able to cope with my absence because she felt (at one level) that she was now not being annihilated, but in a positive way was being kept in existence by having a reality as the object of my concern”. (Winnicott:1965:250)
Man kan ”hållas” av ett sammanhang, av nära anhöriga, en psykoterapeut och psykolog, et cetera. Man kan lära sig att ”hålla” sig själv, och det är en av effekterna av en lyckad terapi, skulle jag vilja säga. I bakhuvudet sitter terapeutens röst, gensvaret, empatin, allt detta. Och det bildar en helhet så småningom: klienten är med i ekvationen och är den som till syvendes och sist måste få den att gå jämnt ut: Det ansvaret kan jag inte lägga över på något annan. Inte om jag vill äga mitt eget liv. I terapi går man för att man vill förstå sig själv, hitta vägen till det inre, hitta en hållbar förbindelse till sig själv. Söker man svaren hos vad man tror är ett ”orakel”, i det externa, ska man inte gå till psykolog. Däremot om man vill hitta svaren i sig själv. Psykologen arbetar med dig, inte mot dig, är hans uppfattning generellt. För det senare gör en psykolog eller terapeut (eller andliga ledare, för den delen) som bara sitter och serverar dig en massa ”svar”, eller som inte tror på att du har en egen förmåga att söka i ditt inre.
Håll ut. Du kan hitta allt det du längtar efter inombords; på den inre vägen. Men du kan behöva hjälp och stöttning, speciellt om du befinner dig i kris, går i självmordstankar. (se nedan)
Källa, tips och länkar:
Edith Eger. 2020. Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira. Bokförlaget Nona.
https://sverigesradio.se/avsnitt/det-har-kan-hjalpa-mot-sjalvmordstankar
”Kan jag, kan du”.
”Närvaro, närvaro”
[Hämtad: 24-04-06]
Kvaliteten i psykiatriverksamheten på Sahlgrenska går inte att upprätthålla när politikerna skär ner. Det läser jag i ett upprop i Göteborgsposten från den i januari i år. Uppropet finns på GP debatt, (se under källa). Dessutom visar ytterligare en debattartikel i samma tidning att det inte fästs någon större vikt vid äldres psykiska lidande. Det trots att äldre män, i Sverige och internationellt, har högst suicidrisk av alla (GP, 230421, uppdaterad 240309).
Jag läste det januaridebattartikeln samma dag, eller någon dag efter det att det var publicerat. Besparingarna riskerar att leda till att fler patienter dör, befarar psykiatrikerna bland annat.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja…
Psykiatrin har jobbat mycket med bemötande, patienters rättigheter och mänskliga rättigheter inom vården överhuvudtaget. Patienter s k a erbjudas samtalsterapi – om de vill. Peersupport har blivit vanligare, et cetera. Det har skett mycket inom psykiatrin och inom det psykologiska forskningsfältet, inte minst kopplat till institutionen för socialt arbete – ska nu allt det arbete förödas i och med att psykiatrin får ett så oanständigt sparbeting?
Ibland behöver en patient – vilket många inom psykiatrin säkert kan vittna om – bara en ”holding” miljö (environment), för att använda mig av ett av Winnicotts begrepp. Om inte vården är ”good enough” så finns det många patienter – som blivit, och är beroende av psykiatrin på olika sätt, som när de insjuknar -kastas ut i disruptiva och upplösande tillstånd och som inte får hjälp att ”återfå balansen” eller komma ur dem på ett bra sätt. För det är ju kontinuitet och trygghet som patienten behöver och inte ytterligare kaos. Specialistläkarna i psykiatri befarar att patienter kommer att dö. Är det rimligt att deras bedömning i vårt annars så kallat ”evidensbaserade samhälle” förbises?
Allför många psykiatripatienter har dött under årens lopp på grund av inadekvat behandling och hjälp. Det går att annullera beslut och göra rätt.
För att travestera/fritt omtolka Winnicott (1965:54):
En människa i kris behöver existera, (come into existence; tillblivande) och få hjälp att återuppta livskontinuiteten, att få fatt i livstråden igen.
Originalet:
”With ‘the care that it receives from its mother’ each infant is able to have a personal existence, and so begins to build up what might be called a continuity of being. On the basis of of this continuity of being the inherited potential gradually develops into an individual infant. If maternal care is not good enough then the infant does not really come into existence, since there is no continuity of being; instead the personality becomes built on the basis of reactions to environmental impingement.”
(D.W. Winnicott:1965:54)
Källa:
D.W. Winnicott. 1965. The Maturational Processes and the Facilitating Environment. Studies in the Theory of Emotional Development. London. The Hogarth Press and the Institute of Psycho-Analysis.
[Hämtad: 24-04-12]
Forts.
I Aftonbladet Kulturs givande intervju med författaren och professorn, Zadie Smith hör jag ekon av Buddhas läror i det hon säger (någon annan kan höra andra ekon, men ekon av visdom är det): att varje liten handling av godhet räknas. Hur liten den är. Handlingar av solidaritet, vänlighet, empati. Inte ens empati erfordras, bara att man står bredvid, inte ser ner i marken, inte ser bort: är solidarisk. Det är inte bara ”ekon” jag hör, det är författarens egna erfarenheter, också hennes mammas. Vissa människor, mer än andra, förstår och har erfarit att vissa saker kan inte tas för givna. Somliga av oss har kanske gjort det, förväntat oss det: Den lilla gesten, leendet tillbaka, tron på kommunikationen och kommunikationens möjligheter. Solidariteten. Tills något händer som bryter ”förtrollningen”.
Nej, säger Zadie Smith i intervjun ungefär, det finns mycket som inte går att ta för givet, och pekar på att det under 1950- talet exempelvis var viktigt för britter et cetera att alla skulle ha tillgång till utbildning, bostäder och vård, helst kostnadsfri. Det ”peakade” då: på grund av att människor hade gått samman i stora skaror, och var ense om vad de krävde och ville se. Så är det inte i dag, varken i Storbritannien eller Sverige, framhåller hon. Den solidariteten, och kanske insikterna, är borta.
Som dr. Thupten Jinpa framhåller i föregående inlägg, vi föds med altruism och medkänsla: vi kan öva oss på, som medkänsla. Men det är också en inneboende egenskap och förmåga som kan ”förtvina” om den inte används; stängas av. Så är det med våra goda egenskaper: Vi riskerar att bli likgiltiga inför hemlösa, sjuka och dementa, svält och krigsoffer; allt mänskligt lidande. De ännu ofödda barnens öden. Också lidande i förfluten tid. Men vi blir också avstängda och likgiltiga för det goda, oavsett om det kommer som ”ögonblick av nåd” eller någon som regelbundet ställer upp för någon annan eller medverkar i en solidaritetsaktion eller fredsarbete. Greta Thunberg får mycket beröm av Zadie Smith för att hon bryr sig, inte ger upp på klimatet, (och därmed människan) utan kämpar å dess vägnar. Tankarna går också till alla ”vardagshjältar” som räddar människor från brinnande hus, hjälper en människa upp från tunnelbanespåret, räcker en fallen berusad handen, kanske ringer efter ambulans.
Jag har inte läst boken ”Bedragaren” som intervjun och samtalet handlar om, men jag är en av alla läsare som blev tagen av ”Vita tänder” och aldrig blev riktigt densamma.
Zadie Smith intervjuas av kulturchef Karin Pettersson och författaren Tone Schunnesson i Café Bambino.
Källa, länkar och tips:
Zadie Smith i Café Bambino; Aftonbladet Kultur
https://tv.aftonbladet.se/video/367499/zadie-smith-skriver-om-historien
Vi behöver medkänsla för att överleva som art, enligt Hans Helighet Dalai Lama i en nätartikel skriven av Tracie White den 25 oktober, 2010, se https://med.stanford.edu/news/all-news/2010/10/dalai-lama-fosters-science-of-compasssion.
Medkänsla och altruism studeras bland annat vid Stanforduniversitetet i USA sedan en hel del år. Även mindfulness studeras och lärs ut, också i Sverige. Det här är vägar, som kanske finns inom de flesta religioner, men som Hans Helighet Dalai Lama och tibetanska lamor och andra utövare valt att lära ut och dela med sig av. Inte minst meditation som en väg till självkännedom: att lära känna sitt eget sinne.
I praktikens kärna ligger att stanna upp: att kunna besinna sig. Ta ett djupt andetag. Det går kanske inte första gången, inte femtonde heller hundrade heller. Det kan ta ett helt liv. Men lyssnar man till människor som Hans Helighet Dalai Lama och författaren, översättaren och akademikern, dr. Thupten Jinpa förstår man att det är m ö j l i g t; om man är beslutsam, att man inte ger upp: utifrån den jag är, mitt sinne, mina kapaciteter och vad jag förmår. Människan behöver inte leva i ett mer eller mindre konstant ”survival mode” – något som jag föreställer mig stater och nationer i krig också går in i, särskilt de som har attackerats eller lever under attack. Desto viktigare bör det vara, i det senare fallet, att komma igång med en fredsprocess. Spår blir med tiden upptrampade – inte minst de i hjärnan.
I inslaget på youtube ”Thupten Jinpa: Emptiness and Buddha-nature, (se nedan) framhåller dr. Jinpa Buddha-Naturens universalitet: alla har den, men hur den uppfattas och benämns av andra religioners medlemmar et cetera är en annan diskussion, så att säga. Han tar också upp vikten av att buddhism och andra religioner får göra sig hörd även i mer sekulära kulturer, som den västerländska. Inte minst vikten av att unga tibetaner som lever i västs mer hedonistiska kultur med en delvis annan syn på människan (med stort självintresse och jaget i centrum), inte förlorar kontakten med sin religion, dess traditioner och beläringar (bland annat ungefär att de fortsätter att uppmärksamma, hålla sig till de stora insikterna inom sin egen tradition och hämta mod från det faktum att de har buddhanaturen inom sig och kan nå buddhaskapet själva). Det här att inte förlora sin religions största insikter gäller även de kristna och oss övriga troende, (jag tar själv tillflykt till Buddha; de Tre Juvelerna, varje dag), tror jag mig kunna påstå. Materialism, konsumism, grupptryck och ”njutning för stunden” kan få den bästa på fall, så att säga (till och med barn lockas in i konsumtionshetsen). Det gäller att verkligen veta vad man tror på för att kunna stå emot pressen, grovt förenklat, att ”köpa” sig en livsstil, (och kanske medföljande identitet), och som dessutom inte tar hänsyn till klimatet och vår natur: att inte låta sig ledas ut i ett ”ingemansland”, utan mening och mål, utan djupare övertygelse och livssyn.
I Politics of Water in the Himalayan region” från Asia Society, (se länk nedan) handlar det bland annat om hur vänskapliga förbindelser ibland måste föregå förhandlingar; och att vänskapliga förbindelser måste få tid på sig att byggas upp. Men också om hur en del narrativ kanske är stagnerade och inte hjälpsamma efter att ha ”cirkulerat’ i årtionden på konferenser och dylikt: men finns det andra narrativ och hur kan de få draghjälp att växa fram i en klimatkris som inte väntar?
Hans Helighet Dalai Lama har visat oss jordinvånare, genom sina böcker, sina tal, sin ständiga dialog kring kontemplation och dess fördelar och beläringar om medkänsla, att även den sekulära världen kan ha värdiga mål. Värdiga mål som inte ligger i konflikt med vare sig vetenskap eller religion.
Källa, tips och länkar:
Mission & Vision
https://med.stanford.edu/news/all-news/2010/10/dalai-lama-fosters-science-of-compasssion
se gärna Dan Harris and Thupten Jinpa i samtal on the Miracle of Mindful Meditation på youtube, Asia Society för sex år sedan.
The Negative Impact of Prolonged Survival Mode: What can you do to thrive?
A “How-To” Guide for Surviving Survival Mode
https://www.svd.se/a/abX062/rabbiner-hojer-sina-roster-mot-kriget-i-gaza
2024/03 – Henrik Pelling om kunskapsutvecklingen på NPF-området
[Hämtad: 24-03-22]
https://www.expressen.se/kultur/salomon-schulman/gangkriminella-ar–inte-samtidens-avskum/
[Hämtad: 24-03-23]
https://www.gp.se/ledare/barn-behover-springa-mer-och-grata-mer.e0b5efbd-e1ac-4de4-9376-31cddfbb8907
[Hämtad: 24-03-23]
[Hämtad: 24-03-24]
[Hämtad: 24-03-24]
https://www.dagen.se/ledare/gastkronikor/2023/11/22/gud-har-inte-gett-upp-hoppet-om-oss/
[Hämtad: 24-03-24]
Startsida
(om ”Guds Hus” i Fisksätra)
[Hämtad: 24-03-24]
Det behövs fler andliga ledare med intresse för fred och dialog.
Den femte oktober 1988 höll den dåvarande amerikanske presidenten Ronald Reagan ett tal vid USA:s ”Holocaust Memorial Museum”, (se https://www.reaganlibrary.gov/archives/speech/remarks-site-future-holocaust-memorial-museum).
Bland annat sa Ronald Reagan följande:
”I think all of us here are aware of those, even among our own countrymen, who have dedicated themselves to the disgusting task of minimizing or even denying the truth of the Holocaust. This act of intellectual genocide must not go unchallenged and those who advance these views must be held up to scorn and wrath of all good and thinking people in this nation and across the world.
And yet just as we must challenge it here at home, so, too, we must challenge anti-Semitism abroad”.
Jag har sökt på nätet efter termen ”intellectual genocide”, i talet ovan används orden ”minimizing” (minimera, förminska) och ”denying” (förneka, vägra se) som ett utslag av detta. Man kan gå vidare i tanken och tillägga skrivningar som att ”gömma undan” och ”dölja” eller slå upp ”potemkinkulisser’ ”.
Ett napp på en sökning på nätet blev ”The Fascist State of Mind”, ett avsnitt ur en bok av den brittiske författaren och psykoanalytikern Christopher Bollas som innehåller en elaborerad definition av begreppet då det även har underavdelningar, som decontextualisering. Här handlar det om en synvinkel eller uppfattning som oppositionen hyser, men som tas ut ur sin kontext, för att skulle uppfattningen rekontextualiseras skulle innehållet i uppfattningen (the point of view) vara mer ”credible”, trovärdig och få opponenten att framstå i bättre dager.
Bollas förklarar också något som karaktäriseras som ”Utelämnande” (Omittive Genocide) exempelvis där frånvaron av referens är det centrala:
”This is an act of omission, when the life, work or culture of an individual or group is intentionally not referred to. Again, this is an ordinary feature of life: one group may get rid of the contributions of another group by never referring to them, or a writer as Solzhenitsyn may be removed from bookshelves, or in the extreme there are no references to crimes against humanity”. (s. 209)
Christopher Bollas understryker att han skiljer mellan committive genocide, (begånget) identifierande dess synliga drag och karaktäristika, och omittive genocide som är en akt av utelämnande. (Läs gärna hela kapitlet för att få helheten).
”Intellectual genocide” kan också definieras som mord på intellektuella, se Stromberg i källförteckningen.
Ett ”intellektuellt folkmord” enligt Bollas ”utelämnande” ger författaren Hynek Pallas exempel på i dagens GP, jag citerar:
”I en artikel om Förintelseutbildning i amerikanska klassrum och museer påpekade författaren Dara Horn hur folkmordet omvandlas till en lärdom för allt möjligt – att ”stå upp för sig själv”, islamofobi eller flyktingar i vår tid – men att antisemitismen försvunnit, blivit en ondska som plötsligt uppstod (The Atlantic 5/23). Man drar tejp på klassrumsgolvet i form av en boskapsvagn och trycker in 200 elever – men utan att förklara varför judar ställdes så” .
Exemplet med 200 elever som ska tryckas in i en imaginär boskapsvagn hårresande för att det är taget ur sin historiska kontext eller snarare, förnekas sin historiska kontext. Och eleverna får inte ens försöka föreställa sig, imaginära, i sitt inre, hur det skulle kunna vara att färdas i en boskapsvagn på väg till Auschwitz eller Treblinka och så vidare. Inte ens föreställa sig hur det skulle kunna vara att ställa sig i den andras skor. F ö r för att kunna göra det senare måste vi veta något specifikt, som den andra, inte bara mötas av relativiseringar. Som Pallas skriver: ”…utan det specifika förstår man, vill jag påstå, heller inte det allmänna”. Och ibland är det omöjligt att emotionellt ställa sig i någons skor trots det specifika eller att man fått det kontextuella förklarat för sig. För o m jag aldrig svultit exempelvis, hur ska jag då veta hur det är att gå hungrig? Det blir lätt en intellektuell övning: tom och abstrakt.
Jag är övertygad om att i och med att Förintelsen och dess minne är hotat är också mycket annat av historieskrivningen om och kring andra världskriget och Förintelsen också hotat, som rasbiologin. En minnesförlust kring Förintelsen, medveten eller mindre medveten eller bortträngd, kommer att få konsekvenser, och drabba oss alla, oavsett rötter, kanske på oförutsägbara sätt. Svensk historia kommer att kunna skrivas om och förövare och offer, bov eller oskyldig, nazist eller inte nazist, et cetera – i en ny historieskrivning – kommer att kunna byta plats med varandra eller vara intill förvillelse lika. Ungefär som vissa tendenser att försöka ”vitifiera” (Författarna Diane Ackerman och Greta Berggrav har båda skrivit om hur judar maskerades och sminkades för att passera som ”arier” på flykt undan nazisterna i Polen respektive Norge) och därmed” dehumanisera” judar retroaktivt och inte låtsas om deras lidande, förföljelse, pogromer, diaspora erfarenheter eller Förintelsen. Eller judars kamp för mänskliga rättigheter i medborgarrätts-rörelser och fredsrörelser världen över, och för humanitet i alla dess former.
Bollas framhåller att den process som leder fram till ett fascistiskt tillstånd (hos det enskilda sinnet, en grupp eller person) är omärkvärdigt och bevis för dess framträdande är lätt att urskilja, spåra. Sedan listar han de drag som han benämner som intellektuellt folkmord, (det som föregår eller döljer/undanröjer det som varit, min anm.)
” …to name the mental processen precursor to, and eventuellt part of the genocidal act. I do so, as will be clear to the end of the chapter, not only out of interest in this problem but because I think identification of ordinary genocide (the genocide of every day life) may lead us toward self scrutiny and confrontation of others when we see then as individuals or groups has taken on this form of representation of the other. Because it it so ordinary, it is easily identifiable , because if its unremarkable status, it is also capable of emergence into mass murder”.
Så fröet till ondska finns hos oss alla, i våra sinnen, och handlar ytterst om hur vi ser på varandra, vem vi pekar ut och kategoriserar som den ”andra”. Och fantasin kan tänjas ut i det oändliga för att hålla den andra/de andra ifrån oss. Till och med vetenskapen kom att träda i vår tjänst, som med rasbiologin och rashygienska läror, med avstamp i 1800-talet och accentuering under 1920-talet och framåt till slutet på andra världskriget, där somliga av oss är asociala, genetiskt defekta, vanartiga och imbecilla medan andra är ”mönstermedborgare”, närmast övermänniskor. Som samhälle kan vi välja att låta gamla kategorier återuppstå när vi väljer att dra in på bostadsbyggande, lägger orimliga sparbeting på skola, sjukvård et cetera. Den välfärd som man ansåg vara nödvändig i industrialiseringens framväxt, där årtionden med fattigdom, slum, kriminalitet och elände var vardag för de allra flesta, drevs fram av de tidiga socialdemokraterna som fick med sig människor med rättspatos från alla klasser och partier, för att tillsammans skapa ett jämlikare samhälle med chanser och möjligheter för alla, inte minst när det kom till skola (som folkskolan) och bildning: Ett samhälle som ville hålla ut och vägrade förlora hoppet om människan.
Innan jag avslutar vill jag framhålla det glädjande i att det börjar poppa upp romaner som tar upp gestaltningar av antisemitismen, hur den kunde ta sig uttryck i det ”svenska folkhavet” som jag själv tillhör. En sådan bok är Gun Årestads ljud- och ebok ”Släkten Branck. Generationsroman”, som utspelar sig i slutet av 1920-talet, utgiven av Saga Egmont förlag, 1919 (copyright 1970). I den ger sonen till en av familjerna en bra och träffsäker beskrivning i dialogform av den begynnande nazismen när han förklarar för sin farbror vad den innebär:
”Teodor satte sig ned och sträckte armen över bordet i riktning mot Seved. Han såg hetsigt på sin farbror.
– Jag har alltid anat att farbror står med en foti Tyskland, sa han. Ni tillhör förmodligen de som anser att den äkta national-socialismen ska basera sig på instinkt, inte på vetande. Denna anti-intellektuella åskådning som fenomenet Hitler hyllar går ju ut på att slopa allt rationellt tänkande. För stora handlingar säger han ju att det fordras rent hysterisk lidelse. Mig skulle det inte förvåna om det som sker i Tyskland är gryningen till en ny grym medeltid.
– Du är för ung pojke, att fatta bakgrunden till vad som med rätta växer fram i Tyskland, sa Seved.
– Jag är inte ens för ung för att se vad som kan växa fram ett litet samhälle som Branckeberga om ledningen möter arbetarnas krav med kompakt oförståelse.
– På högerfronten anser vi lyckligtvis att…
– Där hör man, avbröt Teodor. Fronten hit och fronten dit – det är just vad man dyrkar i Tyskland. Tyvärr är det inte bara farbror Seved som är inspirerad här hemma… (G. Årestad: 2017:158, ebok)
Enligt BokHSTOM.se skrev Gun Årestad (född 1930) ett trettiotal romaner, främst om kärlek och romantik, mellan 1966-1990, och många av dem översattes till andra språk.
För mig visar romaner som ”Släkten Branck” att det finns ett behov och en vilja att komma tillrätta med och gå till botten med nazismen och antisemitismen som ”frodades i den svenska myllan”, (som fortfarande till viss del finns kvar och hämtar syre från andra delar av Europa och världen, men också ger). Att det finns fler än vad vi kanske tror, som vill bearbeta, berätta och göra upp med de sorgliga kapitlen i svensk historia då många var tysta på grund av rädsla, skam, oförmåga och medlöperi i ett betydligt mer hierarkiskt samhälle än av i dag. Men det kan vara värt det, att ta sig igenom det plågsamma. Det plågsamma, i synnerhet för offren för den tiden, milt uttryckt.
Till bilden hör också romaner som skildrar motstånd och underrättelsearbete, bland annat av författaren Denise Rudberg, där hon delvis hämtat stoff från den egna släkten i serien som börjar med ”Det första chiffret”, från 2020.
Christopher Bollas skriver att begreppet ”genocide” myntades av juristen Rafael Lemkin, 1944 och kommer från det grekiska ordet genos (tribal race) och det latinska cide (killing). Han fann ett ord, fortsätter Bollas, som förbands upp med ”tyranicide” och ”homicide” och på så sätt skrev in sig självt i den symboliska ordningen, och gjorde det möjligt för oss/gjorde oss förmögna att tänka på och kring det här brottet, folkmord.
(s. 207, 9/14)
Källa, tips och länkar:
https://www.reaganlibrary.gov/archives/speech/remarks-site-future-holocaust-memorial-museum
Christopher Bollas. 1993. Being a Character. Psychoanalysis och Self-experience. Routledge, Taylor &Francis Group..
Hynek Pallas. 2024. Minnet av Förintelsen har aldrig varit lika hotat. Kultur, Idé och Kritik, Göteborgsposten. 2024-03-03.
https://www.york.ac.uk/english/about/events/2015/adamphillipsseminarthefasciststateofmind/ (s. 207- 210)
To Kill an Intellectual 2.
Diane Ackerman. 2013. The Zookeeper’s wife: An unforgettable true story, now a major film. Headline Publishing.
Grete Berggrav – Eivind Berggravs syster.
https://www.adlibris.com/se/e-bok/slakten-branck-9788711741207
https://www.bokus.com/bok/9789137156514/det-forsta-chiffret/
Kafkapaviljongen – en kontrafaktisk idéroman.
https://www.svd.se/a/y6Qn5e/forfattaren-tony-samuelsson-genomslag-har-jag-val-aldrig-haft
[Hämtad: 24-03-05]
[Hämtad:24-03-05]
https://www.dn.se/kultur/ola-larsmo-vi-star-mitt-uppe-i-en-historikerstrid-utan-historiker/
[Hämtad: 24-03-05]
[Hämtad: 24-03-05]
Gun Årestad | INGEN DAG FÖRLORAD
[Hämtad: 24-03-07]
https://www.dn.se/kultur/kenan-malik-visar-vagen-bort-fran-navelskadande-identitetspolitik/
[Hämtad: 24-03-09]
[Hämtad: 24-03-14]
https://www.ushmm.org/information/press/in-memoriam/stephen-tyrone-johns-1969-2009
[Hämtad: 24-03-14]
[Hämtad: 24-03-21]
Bild: Abdelhamid
Bild: Abdelamid & Diyarbakir
Tips och inspiration:
[Hämtad: 24-02-29]
[Hämtad: 24 -02-29]
https://poddtoppen.se/podcast/1312636577/narvaropodden
[Hämtad: 24-03-02]
[Hämtad: 24-03-02]
