”Remarks at the Site of the Future Holocaust Memorial Museum”.

Den femte oktober 1988 höll den dåvarande amerikanske presidenten Ronald Reagan ett tal vid USA:s ”Holocaust Memorial Museum”, (se https://www.reaganlibrary.gov/archives/speech/remarks-site-future-holocaust-memorial-museum).

Bland annat sa Ronald Reagan följande:

”I think all of us here are aware of those, even among our own countrymen, who have dedicated themselves to the disgusting task of minimizing or even denying the truth of the Holocaust. This act of intellectual genocide must not go unchallenged and those who advance these views must be held up to scorn and wrath of all good and thinking people in this nation and across the world.

And yet just as we must challenge it here at home, so, too, we must challenge anti-Semitism abroad”.

Jag har sökt på nätet efter termen ”intellectual genocide”, i talet ovan används orden ”minimizing” (minimera, förminska) och ”denying” (förneka, vägra se) som ett utslag av detta. Man kan gå vidare i tanken och tillägga skrivningar som att ”gömma undan” och ”dölja” eller slå upp ”potemkinkulisser’ ”.

Ett napp på en sökning på nätet blev ”The Fascist State of Mind”, ett avsnitt ur en bok av den brittiske författaren och psykoanalytikern Christopher Bollas som innehåller en elaborerad definition av begreppet då det även har underavdelningar, som decontextualisering. Här handlar det om en synvinkel eller uppfattning som oppositionen hyser, men som tas ut ur sin kontext, för att skulle uppfattningen rekontextualiseras skulle innehållet i uppfattningen (the point of view) vara mer ”credible”, trovärdig och få opponenten att framstå i bättre dager.

Bollas förklarar också något som karaktäriseras som ”Utelämnande” (Omittive Genocide) exempelvis där frånvaron av referens är det centrala:

”This is an act of omission, when the life, work or culture of an individual or group is intentionally not referred to. Again, this is an ordinary feature of life: one group may get rid of the contributions of another group by never referring to them, or a writer as Solzhenitsyn may be removed from bookshelves, or in the extreme there are no references to crimes against humanity”. (s. 209)

Christopher Bollas understryker att han skiljer mellan committive genocide, (begånget) identifierande dess synliga drag och karaktäristika, och omittive genocide som är en akt av utelämnande. (Läs gärna hela kapitlet för att få helheten).

”Intellectual genocide” kan också definieras som mord på intellektuella, se Stromberg i källförteckningen.

Ett ”intellektuellt folkmord” enligt Bollas ”utelämnande” ger författaren Hynek Pallas exempel på i dagens GP, jag citerar:

”I en artikel om Förintelseutbildning i amerikanska klassrum och museer påpekade författaren Dara Horn hur folkmordet omvandlas till en lärdom för allt möjligt – att ”stå upp för sig själv”, islamofobi eller flyktingar i vår tid – men att antisemitismen försvunnit, blivit en ondska som plötsligt uppstod (The Atlantic 5/23). Man drar tejp på klassrumsgolvet i form av en boskapsvagn och trycker in 200 elever – men utan att förklara varför judar ställdes så” .

Exemplet med 200 elever som ska tryckas in i en imaginär boskapsvagn hårresande för att det är taget ur sin historiska kontext eller snarare, förnekas sin historiska kontext. Och eleverna får inte ens försöka föreställa sig, imaginära, i sitt inre, hur det skulle kunna vara att färdas i en boskapsvagn på väg till Auschwitz eller Treblinka och så vidare. Inte ens föreställa sig hur det skulle kunna vara att ställa sig i den andras skor. F ö r för att kunna göra det senare måste vi veta något specifikt, som den andra, inte bara mötas av relativiseringar. Som Pallas skriver: ”…utan det specifika förstår man, vill jag påstå, heller inte det allmänna”. Och ibland är det omöjligt att emotionellt ställa sig i någons skor trots det specifika eller att man fått det kontextuella förklarat för sig. För o m jag aldrig svultit exempelvis, hur ska jag då veta hur det är att gå hungrig? Det blir lätt en intellektuell övning: tom och abstrakt.

Jag är övertygad om att i och med att Förintelsen och dess minne är hotat är också mycket annat av historieskrivningen om och kring andra världskriget och Förintelsen också hotat, som rasbiologin. En minnesförlust kring Förintelsen, medveten eller mindre medveten eller bortträngd, kommer att få konsekvenser, och drabba oss alla, oavsett rötter, kanske på oförutsägbara sätt. Svensk historia kommer att kunna skrivas om och förövare och offer, bov eller oskyldig, nazist eller inte nazist, et cetera – i en ny historieskrivning – kommer att kunna byta plats med varandra eller vara intill förvillelse lika. Ungefär som vissa tendenser att försöka ”vitifiera” (Författarna Diane Ackerman och Greta Berggrav har båda skrivit om hur judar maskerades och sminkades för att passera som ”arier” på flykt undan nazisterna i Polen respektive Norge) och därmed” dehumanisera” judar retroaktivt och inte låtsas om deras lidande, förföljelse, pogromer, diaspora erfarenheter eller Förintelsen. Eller judars kamp för mänskliga rättigheter i medborgarrätts-rörelser och fredsrörelser världen över, och för humanitet i alla dess former.

Bollas framhåller att den process som leder fram till ett fascistiskt tillstånd (hos det enskilda sinnet, en grupp eller person) är omärkvärdigt och bevis för dess framträdande är lätt att urskilja, spåra. Sedan listar han de drag som han benämner som intellektuellt folkmord, (det som föregår eller döljer/undanröjer det som varit, min anm.)

” …to name the mental processen precursor to, and eventuellt part of the genocidal act. I do so, as will be clear to the end of the chapter, not only out of interest in this problem but because I think identification of ordinary genocide (the genocide of every day life) may lead us toward self scrutiny and confrontation of others when we see then as individuals or groups has taken on this form of representation of the other. Because it it so ordinary, it is easily identifiable , because if its unremarkable status, it is also capable of emergence into mass murder”.

Så fröet till ondska finns hos oss alla, i våra sinnen, och handlar ytterst om hur vi ser på varandra, vem vi pekar ut och kategoriserar som den ”andra”. Och fantasin kan tänjas ut i det oändliga för att hålla den andra/de andra ifrån oss. Till och med vetenskapen kom att träda i vår tjänst, som med rasbiologin och rashygienska läror, med avstamp i 1800-talet och accentuering under 1920-talet och framåt till slutet på andra världskriget, där somliga av oss är asociala, genetiskt defekta, vanartiga och imbecilla medan andra är ”mönstermedborgare”, närmast övermänniskor. Som samhälle kan vi välja att låta gamla kategorier återuppstå när vi väljer att dra in på bostadsbyggande, lägger orimliga sparbeting på skola, sjukvård et cetera. Den välfärd som man ansåg vara nödvändig i industrialiseringens framväxt, där årtionden med fattigdom, slum, kriminalitet och elände var vardag för de allra flesta, drevs fram av de tidiga socialdemokraterna som fick med sig människor med rättspatos från alla klasser och partier, för att tillsammans skapa ett jämlikare samhälle med chanser och möjligheter för alla, inte minst när det kom till skola (som folkskolan) och bildning: Ett samhälle som ville hålla ut och vägrade förlora hoppet om människan.

Innan jag avslutar vill jag framhålla det glädjande i att det börjar poppa upp romaner som tar upp gestaltningar av antisemitismen, hur den kunde ta sig uttryck i det ”svenska folkhavet” som jag själv tillhör. En sådan bok är Gun Årestads ljud- och ebok ”Släkten Branck. Generationsroman”, som utspelar sig i slutet av 1920-talet, utgiven av Saga Egmont förlag, 1919 (copyright 1970). I den ger sonen till en av familjerna en bra och träffsäker beskrivning i dialogform av den begynnande nazismen när han förklarar för sin farbror vad den innebär:

”Teodor satte sig ned och sträckte armen över bordet i riktning mot Seved. Han såg hetsigt på sin farbror.

– Jag har alltid anat att farbror står med en foti Tyskland, sa han. Ni tillhör förmodligen de som anser att den äkta national-socialismen ska basera sig på instinkt, inte på vetande. Denna anti-intellektuella åskådning som fenomenet Hitler hyllar går ju ut på att slopa allt rationellt tänkande. För stora handlingar säger han ju att det fordras rent hysterisk lidelse. Mig skulle det inte förvåna om det som sker i Tyskland är gryningen till en ny grym medeltid.

– Du är för ung pojke, att fatta bakgrunden till vad som med rätta växer fram i Tyskland, sa Seved.

– Jag är inte ens för ung för att se vad som kan växa fram ett litet samhälle som Branckeberga om ledningen möter arbetarnas krav med kompakt oförståelse.

– På högerfronten anser vi lyckligtvis att…

– Där hör man, avbröt Teodor. Fronten hit och fronten dit – det är just vad man dyrkar i Tyskland. Tyvärr är det inte bara farbror Seved som är inspirerad här hemma… (G. Årestad: 2017:158, ebok)

Enligt BokHSTOM.se skrev Gun Årestad (född 1930) ett trettiotal romaner, främst om kärlek och romantik, mellan 1966-1990, och många av dem översattes till andra språk.

För mig visar romaner som ”Släkten Branck” att det finns ett behov och en vilja att komma tillrätta med och gå till botten med nazismen och antisemitismen som ”frodades i den svenska myllan”, (som fortfarande till viss del finns kvar och hämtar syre från andra delar av Europa och världen, men också ger). Att det finns fler än vad vi kanske tror, som vill bearbeta, berätta och göra upp med de sorgliga kapitlen i svensk historia då många var tysta på grund av rädsla, skam, oförmåga och medlöperi i ett betydligt mer hierarkiskt samhälle än av i dag. Men det kan vara värt det, att ta sig igenom det plågsamma. Det plågsamma, i synnerhet för offren för den tiden, milt uttryckt.

Till bilden hör också romaner som skildrar motstånd och underrättelsearbete, bland annat av författaren Denise Rudberg, där hon delvis hämtat stoff från den egna släkten i serien som börjar med ”Det första chiffret”, från 2020.

Synagogan i Copenhagen. Bild: Abdelhamid

Christopher Bollas skriver att begreppet ”genocide” myntades av juristen Rafael Lemkin, 1944 och kommer från det grekiska ordet genos (tribal race) och det latinska cide (killing). Han fann ett ord, fortsätter Bollas, som förbands upp med ”tyranicide” och ”homicide” och på så sätt skrev in sig självt i den symboliska ordningen, och gjorde det möjligt för oss/gjorde oss förmögna att tänka på och kring det här brottet, folkmord.

(s. 207, 9/14)

Källa, tips och länkar:

https://www.reaganlibrary.gov/archives/speech/remarks-site-future-holocaust-memorial-museum

Christopher Bollas. 1993. Being a Character. Psychoanalysis och Self-experience. Routledge, Taylor &Francis Group..

https://www.routledge.com/Being-a-Character-Psychoanalysis-and-Self-Experience/Bollas/p/book/9780415088152#

Hynek Pallas. 2024. Minnet av Förintelsen har aldrig varit lika hotat. Kultur, Idé och Kritik, Göteborgsposten. 2024-03-03.

https://www.gp.se/kultur/kulturdebatt/minnet-av-forintelsen-har-aldrig-varit-lika-hotat.5a276b09-ae33-4815-a035-c341d57aaed9

https://www.york.ac.uk/english/about/events/2015/adamphillipsseminarthefasciststateofmind/ (s. 207- 210)