Ibland när jag läser rubriker kan jag bli rädd för att världen eller tillvaron håller på att hamna i ett av de två diken, som ofta framhålls av tibetansk-buddhistiska lärare: antingen det nihilistiska: Att allt är meningslöst, att inget spelar någon roll. Som när en troende tänker att det är ingen idé att tro på Gud för han lyssnar ändå inte. Eller jag kan lika gärna strunta i att bära ut soporna för världen går ändå under…
Det andra diket är inte angenämare: Essentialismen. Att tro att allt är hugget i sten, det är som det är, lika bra att uppfinna hjulet gång på gång för allt är oföränderligt, har en given natur. Ett sådant synsätt är bekvämt och slentrianmässigt, men vågar man anamma ett nytt tänkesätt så rubbas något, den mänskliga nyfikenheten väcks…
Som när jag läser om Oved, 84, i en krönika på Expressen Kultur av statsvetaren och gästprofessorn vid Georgetownuniversitetet, David Schatz, läser om hur Oved blev kidnappad av Hamas. Oved, trots sin höga ålder, var aktiv inom israeliska fredsrörelsen och varje vecka körde han sjuka palestinier från Gaza, över gränsen, till läkarvård i Israel. Han är en av alla de människor som inte drabbats av nihilism, som varken kört i diket på ena eller andra sättet. Han hade inte fastnat i vare sig en nidbild eller fiendebild av palestinier (så som vi alltför lätt kan göra; som i kriget i forna Jugoslavien där grannar blev fiender i ett krig, som utmynnade i folkmord, praktiskt taget (till synes) över en natt på grund av olika etnicitet) eller i att fred mellan palestinier och och israeler var en omöjlighet. Hans gester och handlingar av medmänskliga, pålitliga som ett urverk, när han varje vecka tog sig an sjuka palestinier, körde dem till läkare så de får vård. Och jag är övertygad om att det finns israeler kan berätta om liknande handlingar från palestiniers sida.
Vad händer om människor som Oved inte finns längre? Om allt vi ser och hör handlar om brutalitet, bestialitet, krig och fasa? Om de små oaser av fridfullt agerande och medmänsklighet som Oved utgör försvinner? Om denna medmänsklighet och kärleksfulla vänlighet sinar?
Jag lyssnar till Godmorgon världen på SR.se p1 och hör en palestinsk röst, en palestinsk man som vägrar ge sig åt hatet, men som berättar för reportern Johan Mathias Sommarström, som han har så gott som daglig kontakt med sedan krigets början, hur han i många år levt under Hamas förtryck och upplevt flera krig, och att han upplever det pågående kriget annorlunda. Mannen uttrycker att de lever i ett tillstånd av bokstavligen ”debordering’, i det ”unknown”. Och han tycks mena det i dubbel bemärkelse: det handlar inte bara om hans eget mentala tillstånd eller övriga Gazabors…utan hela regionens, världens…
Vad är vi på gränsen av? Vilka krafter släpper vi in/loss? Speciellt som det finns israeliska röster, om än få, vad jag förstår, som återupprepar det som nazister sa om judar; judar som i Auschwitz gasades i hjäl med bekämpningsmedel som annars användes mot insekter och ohyra av olika slag. Det är som en ”skugga”, en skugga i jungiansk mening, väckts till liv och det är kusligt (uncanny) oroväckande. ”Debordering”, som att stå på randen till det ”okända”, (alien, unknown).
Samtidigt, det inte finns någon hierarki i lidandet. Det är Edith Eger, psykolog och Förintelseöverlevare och författare till boken ”Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira, som skriver det. I boken berättar hon om två till synes helt olika kvinnliga patienter:
”Båda kvinnors smärta var lika verklig.
[ ] Båda kvinnorna förtjänade min medkänsla. Båda hade potentialen att läka”.
(Eger:2020:23)
Kanske kan vi applicera det också på båda sidorna i kriget – palestinier och israeler?
Kanske är det viktigare än vad vi tror med fredsförhandlarnas synsätt och perspektiv? Att det inte handlar om att vinna ett krig utan att vinna en fred, som någon lär ha sagt. Kanske snarare skapa: I det lilla som i det stora.
Omkring 2013 läste jag en kort kurs i historia vid Göteborgs universitet som handlade om Förintelsen och dess historieskrivning. Bland annat läste jag Raul Hilbergs bok ”The Destruction of European Jews”, (se källa) . Jag har många gånger önskat att jag hade den till hands, de tre banden fanns i två låneexemplar vid den tiden, ett som referenslitteratur, ett som kunde lånas hem. Nu hittar jag en pdf på nätet, och för att återanknyta, hittar en passage – flera – där Raul Hilberg tar upp just det här som handlar om när det blir viktigare att vinna ett krig än att rädda människor, och hur han såg på det:
”During the war the rescue of dying Jewry interfered with the doctrine of victory first; after the war rectification in favor of Jewry conflicted with the attempts which both East and West were carrying on to woo the occupied German power sphere. Thus there developed from the beginning an ambiguity in the Allied position; the condemnations of persecutions, the freedom propaganda, the expressions of, sympathy for the oppressed, where hedged in by reservations which preserved more basic Allied interests. These reservations were responsible for the functional blindness which afflicted the Allies during decisive moments of the Jewry catastrophe and for some strange imputations which were levied against Jewry thereafter. ”
(Hilberg:1961:681)
Källa, tips och länkar:
https://www.expressen.se/kultur/kroppar-stympades–medan-offren-levde/
https://sverigesradio.se/godmorgon-varlden
https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/kanske-har-hamas–redan-uppnatt-sitt-mal/
https://www.adlibris.com/se/bok/the-destruction-of-the-european-jews-9780300095579
(Hämtad: 24-04-08)
https://www.ushmm.org/information/press/in-memoriam/raul-hilberg-1926-2007
[Hämtad: 24-04-11]
https://www.dn.se/sverige/polischefen-efter-mordet-i-skarholmen-manniskors-civilkurage-tar-skada/
[Hämtad: 24-04-13]
[Hämtad: 24-04-16]
Atefeh Sebdani. 2023. Min hand i min. Albert Bonniers förlag.
TALBART 