”Det krävs ett väldigt högt elfenbenstorn för att inte se det sorgliga drama som utspelas i Sverige”.
(Adam Cwejman)
Författare: Talbart.blog, helena_vianova@live.se
Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag stödjer också Internationella Palmecentret, Salih Tufekcioglus Koranpodden och Standing together. Talbart.blog ligger i princip nere sedan april men det blev några inlägg till...
Min medförfattare heter Abdelhamid ben Ali,
c/o Helena Lindbom, Modulatorsgatan 13, lgh 1201,
421 34 Västra Frölunda
Och vill man nå Hamid eller mig så finns vi på 073-0977324 (skicka sms, ring inte)
Det finns en fortsättning på ”Enkel till Indien”:
Se mer om en ”Enkel till Indien” av Cassandra Brunstedt
”En enkel till Indien” – om en inre resa.
När jag var på bokrean i februari fick jag syn på fortsättningen på Cassandra Brunstedts berättelse om hur hon reste till Indien för att bota sin utbrändhet genom att bo på ett retreatcenter och lära sig yoga.
Uppföljaren ”Lyckliga gatan tur och retur” (2024) är utgiven på samma förlag som den första i serien Ella Frank, Louise Bäckelin förlag, och handlar om hur huvudpersonen Ella Frank har förverkligat sin dröm att överta föräldrahemmet och omskapa det till ett retreatcenter.
Romanen inleds med att huvudpersonen Ella Frank och hennes bästa vän Shirin (med iranska rötter) sitter och dricker vin i trädgården på den skärgårdsö där Ella vuxit upp bland bersåer, spröjsade fönster och äppleträd.
I den här delen av serien är rollerna ombytta när det kommer till Ella och Shirin; men rolldelningen är inte lika tydligt framhävd som i ”En enkel till Indien”. Det är inte så att Shirin är på ”dekis” eller är utbränd, eller har förlorat jobbet- hon har av egen fri vilja börjat frilansa och vill ägna tid åt att finna meningen med livet. Och det först genom att ha hjälpt Ella att hitta sin drömprins, eller ska jag kanske säga drömlärare?
När Amrit i egenskap av meditationslärare anländer till Ellas retreat är Ella väldigt upptagen och självupptagen, vilket hindrar dem från att få den här riktigt hjärtliga kontakten. Ella spelar ut den seglarfrälsta grannen Ruben mot honom och sårar således medvetet. Men Amrit låter inte sina eventuella manliga intressen överskugga sin lärarrollen och ställer också ultimatum till Ella: om hon inte upphör med sitt scrollande och upptagenhet med mobilen så kommer Amrit att lämna henne. Ella åtlyder Amrit för hon vet att han har rätt. Och hon ser hur alla deltagarna utvecklas under hans lektioner – något som blir alldeles uppenbart när han tvingas åka hem till Indien för att vara närvarande vid hans Gurus dödsbädd.
Ett poddsamtal kring romanen ”En enkel till Indien”.
Rebloggar Jolanda:
Talbart.blog gör uppehåll.
Jag behöver göra ett uppehåll och fokusera på annat ett tag:
https://www.dagen.se/ledare/gastkronikor/2023/09/27/all-lasning-ar-bra-men-det-viktigaste-ar-att-aterta-bibellasandet/ men återkommer.
The Relapse of Concentration – a sermon by Oswald Chambers:
”How dare you understand, me”?
Citatet kommer från cirka 27-28 minuter in i den amerikanska podden ”This Jungian Life” med Joseph Lee, Lisa Marchiano & Deb Stewart. De samtalar med den tysk-judiska professorn och statsvetaren Yascha Mounk vid John Hopkins-universitetet, USA, i ett synnerligen intressant samtal som kretsar kring ”universalismen” – vad händer om den försvinner? Om vi människor på jorden överger ”the human endeaevour” och betraktar varandra – ytterst – som ”främmande entiteter”, oförmögna att förstå varandra eller läka tillsammans? (läka i en bredare mening; broader sense)
Kanske kan också några av de främsta buddhistiska tänkarna, som Tsongkhapa, vara oss behjälpliga här: att förstå världen, och varandra bättre och varifrån vi hämtar vårt tankegods eller vår styrka. Som dr. Edith Eger, se tidigare inlägg, betonar, att det spelar roll vad man fyller sitt inre med. Något som Edith Eger fick med sig från sin mamma under familjens väg till Auschwitz, förutom systern Klara som lyckades undkomma genom att hon vid tillfället för deportationen inte var hemma.
”Dicuka’, säger hon rätt ut i mörkret en natt, ‘lyssna nu. Vi vet inte vart vi är på väg. Vi vet inte vad som kommer att hända. Kom bara ihåg att ingen kan ta ifrån dig det som du fyller ditt inre med.” (s. 59)
Källa, tips och länkar:
Edith Eger. 2020. Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira. Nona förlag.
Thupten Jinpa. 2019. Tsongkhapa. A Buddha in the Land of Snows. Shambala.
https://poddtoppen.se/podcast/1480199628/kurage/brannande-fragor-hyggligt-folk-med-per-nilsson
The Polish Theologian Waldemar Chrostowski and the Setback of the Christian-Jewish Dialogue
[Hämtad: 24-04-15]
Varje akt av vänlighet, varje akt av att stå upp…av att skapa fred.
Ibland när jag läser rubriker kan jag bli rädd för att världen eller tillvaron håller på att hamna i ett av de två diken, som ofta framhålls av tibetansk-buddhistiska lärare: antingen det nihilistiska: Att allt är meningslöst, att inget spelar någon roll. Som när en troende tänker att det är ingen idé att tro på Gud för han lyssnar ändå inte. Eller jag kan lika gärna strunta i att bära ut soporna för världen går ändå under…
Det andra diket är inte angenämare: Essentialismen. Att tro att allt är hugget i sten, det är som det är, lika bra att uppfinna hjulet gång på gång för allt är oföränderligt, har en given natur. Ett sådant synsätt är bekvämt och slentrianmässigt, men vågar man anamma ett nytt tänkesätt så rubbas något, den mänskliga nyfikenheten väcks…
Som när jag läser om Oved, 84, i en krönika på Expressen Kultur av statsvetaren och gästprofessorn vid Georgetownuniversitetet, David Schatz, läser om hur Oved blev kidnappad av Hamas. Oved, trots sin höga ålder, var aktiv inom israeliska fredsrörelsen och varje vecka körde han sjuka palestinier från Gaza, över gränsen, till läkarvård i Israel. Han är en av alla de människor som inte drabbats av nihilism, som varken kört i diket på ena eller andra sättet. Han hade inte fastnat i vare sig en nidbild eller fiendebild av palestinier (så som vi alltför lätt kan göra; som i kriget i forna Jugoslavien där grannar blev fiender i ett krig, som utmynnade i folkmord, praktiskt taget (till synes) över en natt på grund av olika etnicitet) eller i att fred mellan palestinier och och israeler var en omöjlighet. Hans gester och handlingar av medmänskliga, pålitliga som ett urverk, när han varje vecka tog sig an sjuka palestinier, körde dem till läkare så de får vård. Och jag är övertygad om att det finns israeler kan berätta om liknande handlingar från palestiniers sida.
Vad händer om människor som Oved inte finns längre? Om allt vi ser och hör handlar om brutalitet, bestialitet, krig och fasa? Om de små oaser av fridfullt agerande och medmänsklighet som Oved utgör försvinner? Om denna medmänsklighet och kärleksfulla vänlighet sinar?
Jag lyssnar till Godmorgon världen på SR.se p1 och hör en palestinsk röst, en palestinsk man som vägrar ge sig åt hatet, men som berättar för reportern Johan Mathias Sommarström, som han har så gott som daglig kontakt med sedan krigets början, hur han i många år levt under Hamas förtryck och upplevt flera krig, och att han upplever det pågående kriget annorlunda. Mannen uttrycker att de lever i ett tillstånd av bokstavligen ”debordering’, i det ”unknown”. Och han tycks mena det i dubbel bemärkelse: det handlar inte bara om hans eget mentala tillstånd eller övriga Gazabors…utan hela regionens, världens…
Vad är vi på gränsen av? Vilka krafter släpper vi in/loss? Speciellt som det finns israeliska röster, om än få, vad jag förstår, som återupprepar det som nazister sa om judar; judar som i Auschwitz gasades i hjäl med bekämpningsmedel som annars användes mot insekter och ohyra av olika slag. Det är som en ”skugga”, en skugga i jungiansk mening, väckts till liv och det är kusligt (uncanny) oroväckande. ”Debordering”, som att stå på randen till det ”okända”, (alien, unknown).
Samtidigt, det inte finns någon hierarki i lidandet. Det är Edith Eger, psykolog och Förintelseöverlevare och författare till boken ”Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira, som skriver det. I boken berättar hon om två till synes helt olika kvinnliga patienter:
”Båda kvinnors smärta var lika verklig.
[ ] Båda kvinnorna förtjänade min medkänsla. Båda hade potentialen att läka”.
(Eger:2020:23)
Kanske kan vi applicera det också på båda sidorna i kriget – palestinier och israeler?
Kanske är det viktigare än vad vi tror med fredsförhandlarnas synsätt och perspektiv? Att det inte handlar om att vinna ett krig utan att vinna en fred, som någon lär ha sagt. Kanske snarare skapa: I det lilla som i det stora.
Omkring 2013 läste jag en kort kurs i historia vid Göteborgs universitet som handlade om Förintelsen och dess historieskrivning. Bland annat läste jag Raul Hilbergs bok ”The Destruction of European Jews”, (se källa) . Jag har många gånger önskat att jag hade den till hands, de tre banden fanns i två låneexemplar vid den tiden, ett som referenslitteratur, ett som kunde lånas hem. Nu hittar jag en pdf på nätet, och för att återanknyta, hittar en passage – flera – där Raul Hilberg tar upp just det här som handlar om när det blir viktigare att vinna ett krig än att rädda människor, och hur han såg på det:
”During the war the rescue of dying Jewry interfered with the doctrine of victory first; after the war rectification in favor of Jewry conflicted with the attempts which both East and West were carrying on to woo the occupied German power sphere. Thus there developed from the beginning an ambiguity in the Allied position; the condemnations of persecutions, the freedom propaganda, the expressions of, sympathy for the oppressed, where hedged in by reservations which preserved more basic Allied interests. These reservations were responsible for the functional blindness which afflicted the Allies during decisive moments of the Jewry catastrophe and for some strange imputations which were levied against Jewry thereafter. ”
(Hilberg:1961:681)
Källa, tips och länkar:
https://www.expressen.se/kultur/kroppar-stympades–medan-offren-levde/
https://sverigesradio.se/godmorgon-varlden
https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/kanske-har-hamas–redan-uppnatt-sitt-mal/
https://www.adlibris.com/se/bok/the-destruction-of-the-european-jews-9780300095579
(Hämtad: 24-04-08)
https://www.ushmm.org/information/press/in-memoriam/raul-hilberg-1926-2007
[Hämtad: 24-04-11]
https://www.dn.se/sverige/polischefen-efter-mordet-i-skarholmen-manniskors-civilkurage-tar-skada/
[Hämtad: 24-04-13]
[Hämtad: 24-04-16]
Atefeh Sebdani. 2023. Min hand i min. Albert Bonniers förlag.
ur ”Att välja”.
”Det är april nu. Gräset grönskar på kullarna. Ljuset dröjer sig kvar längre för varje dag. Barnen spottar efter oss när vi passerar utkanten av en stad. Vad sorgligt, tänker jag, att de här barnen har blivit hjärntvättade att hata oss.”
(Edith Eger:2020:88)
Källa:
Edith Eger. 2020. Att välja. Även I helvetet kan hoppet spira. Nona förlag.
https://www.svd.se/a/WR46pr/joanna-rubin-drangers-judiska-hjaltinnor-omkullkastar-stereotyper
[Hämtad: 260913]
”Keep in existence”.
Att hålla någon levande, i sin existens, i sitt varande – being kept in existence – är ett uttryck hämtat från psykoanalytikern D. W.Winnicott. Han använder det om en av sina analysander.
”In this case, for instance, the patient became able to cope with my absence because she felt (at one level) that she was now not being annihilated, but in a positive way was being kept in existence by having a reality as the object of my concern”. (Winnicott:1965:250)
Man kan ”hållas” av ett sammanhang, av nära anhöriga, en psykoterapeut och psykolog, et cetera. Man kan lära sig att ”hålla” sig själv, och det är en av effekterna av en lyckad terapi, skulle jag vilja säga. I bakhuvudet sitter terapeutens röst, gensvaret, empatin, allt detta. Och det bildar en helhet så småningom: klienten är med i ekvationen och är den som till syvendes och sist måste få den att gå jämnt ut: Det ansvaret kan jag inte lägga över på något annan. Inte om jag vill äga mitt eget liv. I terapi går man för att man vill förstå sig själv, hitta vägen till det inre, hitta en hållbar förbindelse till sig själv. Söker man svaren hos vad man tror är ett ”orakel”, i det externa, ska man inte gå till psykolog. Däremot om man vill hitta svaren i sig själv. Psykologen arbetar med dig, inte mot dig, är hans uppfattning generellt. För det senare gör en psykolog eller terapeut (eller andliga ledare, för den delen) som bara sitter och serverar dig en massa ”svar”, eller som inte tror på att du har en egen förmåga att söka i ditt inre.
Håll ut. Du kan hitta allt det du längtar efter inombords; på den inre vägen. Men du kan behöva hjälp och stöttning, speciellt om du befinner dig i kris, går i självmordstankar. (se nedan)
Källa, tips och länkar:
Edith Eger. 2020. Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira. Bokförlaget Nona.
https://sverigesradio.se/avsnitt/det-har-kan-hjalpa-mot-sjalvmordstankar
”Kan jag, kan du”.
”Närvaro, närvaro”
[Hämtad: 24-04-06]
När det sparas in på psykiatrin blir det inte ens ”good enough” vård…
Kvaliteten i psykiatriverksamheten på Sahlgrenska går inte att upprätthålla när politikerna skär ner. Det läser jag i ett upprop i Göteborgsposten från den i januari i år. Uppropet finns på GP debatt, (se under källa). Dessutom visar ytterligare en debattartikel i samma tidning att det inte fästs någon större vikt vid äldres psykiska lidande. Det trots att äldre män, i Sverige och internationellt, har högst suicidrisk av alla (GP, 230421, uppdaterad 240309).
Jag läste det januaridebattartikeln samma dag, eller någon dag efter det att det var publicerat. Besparingarna riskerar att leda till att fler patienter dör, befarar psykiatrikerna bland annat.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja…
Psykiatrin har jobbat mycket med bemötande, patienters rättigheter och mänskliga rättigheter inom vården överhuvudtaget. Patienter s k a erbjudas samtalsterapi – om de vill. Peersupport har blivit vanligare, et cetera. Det har skett mycket inom psykiatrin och inom det psykologiska forskningsfältet, inte minst kopplat till institutionen för socialt arbete – ska nu allt det arbete förödas i och med att psykiatrin får ett så oanständigt sparbeting?
Ibland behöver en patient – vilket många inom psykiatrin säkert kan vittna om – bara en ”holding” miljö (environment), för att använda mig av ett av Winnicotts begrepp. Om inte vården är ”good enough” så finns det många patienter – som blivit, och är beroende av psykiatrin på olika sätt, som när de insjuknar -kastas ut i disruptiva och upplösande tillstånd och som inte får hjälp att ”återfå balansen” eller komma ur dem på ett bra sätt. För det är ju kontinuitet och trygghet som patienten behöver och inte ytterligare kaos. Specialistläkarna i psykiatri befarar att patienter kommer att dö. Är det rimligt att deras bedömning i vårt annars så kallat ”evidensbaserade samhälle” förbises?
Allför många psykiatripatienter har dött under årens lopp på grund av inadekvat behandling och hjälp. Det går att annullera beslut och göra rätt.
För att travestera/fritt omtolka Winnicott (1965:54):
En människa i kris behöver existera, (come into existence; tillblivande) och få hjälp att återuppta livskontinuiteten, att få fatt i livstråden igen.
Originalet:
”With ‘the care that it receives from its mother’ each infant is able to have a personal existence, and so begins to build up what might be called a continuity of being. On the basis of of this continuity of being the inherited potential gradually develops into an individual infant. If maternal care is not good enough then the infant does not really come into existence, since there is no continuity of being; instead the personality becomes built on the basis of reactions to environmental impingement.”
(D.W. Winnicott:1965:54)
vid allvarliga psykologiska och psykiatriska tillstånd, behövs det en trygg plats och trygg närvaro för att återfinna den inre stabiliteten. Kan och f å r psykiatrin vara den platsen? Bild: talbart.blog
Källa:
D.W. Winnicott. 1965. The Maturational Processes and the Facilitating Environment. Studies in the Theory of Emotional Development. London. The Hogarth Press and the Institute of Psycho-Analysis.
[Hämtad: 24-04-12]
Forts.
Varje liten akt av solidaritet, vänlighet…
I Aftonbladet Kulturs givande intervju med författaren och professorn, Zadie Smith hör jag ekon av Buddhas läror i det hon säger (någon annan kan höra andra ekon, men ekon av visdom är det): att varje liten handling av godhet räknas. Hur liten den är. Handlingar av solidaritet, vänlighet, empati. Inte ens empati erfordras, bara att man står bredvid, inte ser ner i marken, inte ser bort: är solidarisk. Det är inte bara ”ekon” jag hör, det är författarens egna erfarenheter, också hennes mammas. Vissa människor, mer än andra, förstår och har erfarit att vissa saker kan inte tas för givna. Somliga av oss har kanske gjort det, förväntat oss det: Den lilla gesten, leendet tillbaka, tron på kommunikationen och kommunikationens möjligheter. Solidariteten. Tills något händer som bryter ”förtrollningen”.
Nej, säger Zadie Smith i intervjun ungefär, det finns mycket som inte går att ta för givet, och pekar på att det under 1950- talet exempelvis var viktigt för britter et cetera att alla skulle ha tillgång till utbildning, bostäder och vård, helst kostnadsfri. Det ”peakade” då: på grund av att människor hade gått samman i stora skaror, och var ense om vad de krävde och ville se. Så är det inte i dag, varken i Storbritannien eller Sverige, framhåller hon. Den solidariteten, och kanske insikterna, är borta.
Som dr. Thupten Jinpa framhåller i föregående inlägg, vi föds med altruism och medkänsla: vi kan öva oss på, som medkänsla. Men det är också en inneboende egenskap och förmåga som kan ”förtvina” om den inte används; stängas av. Så är det med våra goda egenskaper: Vi riskerar att bli likgiltiga inför hemlösa, sjuka och dementa, svält och krigsoffer; allt mänskligt lidande. De ännu ofödda barnens öden. Också lidande i förfluten tid. Men vi blir också avstängda och likgiltiga för det goda, oavsett om det kommer som ”ögonblick av nåd” eller någon som regelbundet ställer upp för någon annan eller medverkar i en solidaritetsaktion eller fredsarbete. Greta Thunberg får mycket beröm av Zadie Smith för att hon bryr sig, inte ger upp på klimatet, (och därmed människan) utan kämpar å dess vägnar. Tankarna går också till alla ”vardagshjältar” som räddar människor från brinnande hus, hjälper en människa upp från tunnelbanespåret, räcker en fallen berusad handen, kanske ringer efter ambulans.
Jag har inte läst boken ”Bedragaren” som intervjun och samtalet handlar om, men jag är en av alla läsare som blev tagen av ”Vita tänder” och aldrig blev riktigt densamma.
Zadie Smith intervjuas av kulturchef Karin Pettersson och författaren Tone Schunnesson i Café Bambino.
Källa, länkar och tips:
Zadie Smith i Café Bambino; Aftonbladet Kultur
https://tv.aftonbladet.se/video/367499/zadie-smith-skriver-om-historien
