Författare: Talbart.blog, helena_vianova@live.se

Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag bloggar med stöd av min goda vän Abdelhamid Fetsi. Talbart.blog ligger i princip nere, men ett och annat inlägg till hoppas vi hinna med.

Hur kommer vårt medvetande till?

Ett av de stora kvarvarande mysterierna, enligt professorn i kognitiv och komputationell neurovetenskap vid Sussex universitetet i England, Anil Seth, är hur medvetandet uppstår.

I hjärnan på var och en av oss pågår den förenande aktiviteten av många billioner neuroner, berättar han. Varenda neuron är i sig en pytteliten maskin som genererar en medveten erfarenhet, men inte vilken som helst, betonar han. I youtubeinslaget från ett Ted talk vänder han sig till publiken och säger:

Er medvetna erfarenhet, just här, just nu – hur inträffar den?

Frågan om medvetandet är så viktig, menar han, eftersom medvetandet är det enda som finns där, för varenda en av oss. Utan det finns ingen värld, inget jag, ingenting alls.

I inledningen av inslaget betonar han också att medvetande har väldigt lite med ren intelligens att göra, och mer att göra med vår natur som levande och andande organismer: Vi behöver inte vara smarta för att lida medvetet, oavsett om lidandet handlar om mental ohälsa eller fysisk smärta, men vi måste vara vid liv.  Att skilja mellan ren intelligens och medvetande är viktigt, betonar Seth, eftersom de är två olika saker.

Var kommer medvetandet in inom ”psykvården”? Neuroleptikaförskrivningen slår hårt mot både medvetenhet och kropp, hela den levande och andande organismen. Inte minst  genom viktökning och andra fysiska biverkningar. Långvarigt förbrukning av viss neuroleptika som numera är förbjuden, ger ökad risk för demens.
Bild. Helena Maria

Efter programmet ”Rösterna i huvudet” som Vetenskapens värld nyligen visade, (och som tyvärr inte visas längre), är det intressant att få ytterligare perspektiv på vad vi människor är, och i förlängningen, vad innebär denna forskningen för den framtida behandlingen av människor med psykisk ohälsa? Går det att medicinera medvetandet? Är det ens önskvärt?

Men det är genom vår hjärna som vi ser världen och tolkar den, enligt Seth, inte genom ögonen som det är så lätt att förledas tro.  Forskaren och professorn Anil Seth vill berätta att den medvetna historien om världen runtomkring oss och våra känslor inom oss, är ett slags kontrollerade hallucinationer vilka uppstår med/genom och på grund av våra levande kroppar.

Han poängterar att det är hjärnan vi ser och tolkar med, inte ögonen, (vilket jag behöver påminna mig om så jag inte vilseleder mig själv), och anledningen att vi har något som vi kallar ”reality”, verkligheten, är att vi är överens. Det finns en överenskommelse om att koppen är kopp och en horisont en horisont och vi kan ange egenskaper, definiera och så vidare.

Det är väldigt intressant forskning det här, och som professor Seth påpekar, så är många discipliner involverade i den, inte minst psykologin och psykiatrin. Själv är han också en av grundarna till Sackler Centre for Consciousness Science vid University of Sussex.  

Vad är ett jag? En närbesläktad fråga till ”Hur medvetandet uppstår?” och som det också forskas en hel del om, och som togs upp till behandling i P1:s Filosofiska rummet förra året.
Bild: Helena Maria

Frågor som dröjer kvar efter inslaget:

Vad är en överenskommelse? Hur kommer vi fram till den? Kan vi vrida på det här perspektivet ytterligare, eller måste jag stanna här?

/Helena Maria

Länkar:

Anil Seth, professor i neurovetenskap: Your brain hallucinates your conscious reality:https://www.youtube.com/watch?v=lyu7v7nWzfo (Ted talk den 18 juli 2017).

se också Anil Seths blogg NeuroBanter där han också, om jag  informerat mig rätt, skriver om ”The science of selfhood”: https://neurobanter.com/category/neuroscience/

sr.se /P1, programledare Lars Mogensen, Filosofiska rummet: Finns jag? https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/853759?programid=793(från 26 februari, 2017).

Anil Seth (red), 2017, Hjärnan på 30 sekunder – Tukan förlag. E-bok

Susan Blackmore, Medvetandet (2015), Fri tanke förlag, https://www.adlibris.com/se/bok/medvetandet-9789187513602

Vikten av nära anhöriga

– Det är viktigt att inte agera som en räddare (saviour), säger Shabs i youtube-inslaget ”What it`s like hearing voices” från en BBC-serie. Shabs är bror till Sammee som är ”rösthörande”.
Bild: Helena Maria

I dag är det sista chansen att se Rösterna i mitt huvud i Vetenskapens värld på Svt Play. Ett fantastiskt program av programledaren Victoria Dyring, som guidar genom den pågående forskningsvärlden, vad det gäller exempelvis det vi benämner hallucinationer.

Att dokumentären är inspelad just i Storbritannien är ingen slump. Som en av oss på det senaste Talbart-mötet sa: England ligger långt före oss i Sverige.

Jag har sett att det finns väldigt många klipp på youtube om ”rösthörande”, men det finns ett som jag verkligen vill rekommendera What it`s  like to hear voices (Like minds ep.10) BBC stories från 25 januari 2018.

Detta för att det tar upp både lågaffektivt bemötande (indirekt) och vikten av nära anhöriga.

Jag är väl medveten om att behovet av anhöriga alltid bör problematiseras, särskilt om det har förekommit övergrepp inom familjen. Mot en sådan bakgrund skulle jag ha svårt att se att det finns något att bygga på över huvud taget. Men generellt sett, och utifrån min egen situation, vet jag att det är viktigt, om inte väsentligt. Och då menar jag inte utifrån ett kontrollbehov, utan ett genuint behov av att vilja ta reda på vad som ligger bakom hens ”sjuka” beteende så att säga. Många familjer tycks leva i okunskap om vad deras dotter/son har varit med om: Vad som till exempel utlöst en psykos.

Eller väljer att medvetet sopa det under mattan – med eller utan omgivningens sanktioneringar.

Den 23 april sände Vetenskapens värld ännu ett avsnitt som handlar om psykisk ohälsa, nämligen ”Ungas psykiska ohälsa”.  I inledningen av programmet pekar programledaren Dyring på ett diagram  och visar att något hände med ungdomars, (16-24 ), hälsa 2012 för då stiger kurvan brant uppåt.  Hon ställer frågan om den ökade oron och ångesten har något med smartphones och sociala medier att göra, och intervjuar bland annat den amerikanska professorn i psykologi Jean Twenge. Twenge berättar i intervjun att man omkring 2012 såg en plötslig ökning av depression och  en plötslig nedgång i livsnöjdhet. Men hon står inte oemotsagd, utan bemöts av andra forskare i programmet.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

Vetenskapsprogram SVT play, programledare Victoria Dyring: https://www.svtplay.se/vetenskapens-varld

Ur play Föreläsningar: Forskare och psykolog Bo Hejlskov-Elvèn: https://urplay.se/sok?play_category=Föreläsningar&product_type=program&query=Bo+Hejlskov+Elvén&rows=20&sta

Hannes Qvarfordt: https://rsmhbloggen.se/2018/01/18/dags-att-stalla-hardare-krav/

Lektor i socialt arbete Ann-Charlott Timander, Hannes Qvarfordt, ledamot av intressepolitiska utskottet, RSMH:

http://socialpolitik.com/2017/03/30/psykiatrin-moter-inte-patienternas-behov/

Värdegrundsarbete genom uppföljning och etiska dagböcker

”Mementum Nr 58″- Rapportserie från Psykiatriskt forskningscentrum, Örebro, handlar om värdegrundsarbete och etik. Den är skriven av forskaren Veikko Pelto-Piri (se tidigare inlägg) och har titeln På väg mot en värdebaserad psykiatri – ett utvecklingsprojekt kring etiska dilemman och värdegrundsarbete i psykiatrin.

Den presenterar ett spännande forskningsarbete som bedrivits av Psykiatriskt forskningscentrum (PFC) i Örebro.

I förordet skriver forskningschefen Lars Kjellin:

”Etiska dilemman kan inte forskas bort, men vi tror att en empirisk bas och en reflekterande dialog – inom psykiatrin, med patientorganisationer och med andra grupper i samhället kan bidra med en utveckling inom tvångsvården.”

Studien hämtar in personalens syn på etiska frågor inom vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin.

Pelto-Piri skriver att de anställda ombads att föra en etisk dagbok under loppet av en vecka. Han beskriver att kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera dagböckerna.

I analysen av dagböckerna framkom tre teman, enligt Pelto-Piri och de är 1/ god vård och bemötande, 2/ lojalitet och kontroll samt 3/ maktlöshet.

Under det förstnämnda temat beskrivs personalens engagemang i arbetet men också problem med att leva upp till idealen som många ger uttryck för, skriver Pelto-Piri.

Vidare redogör han för hur det etiska landskapet, som beskrivs av personal är mångfacetterat, och problem med lojalitet och organisatoriska svårigheter var vanliga. Det är ett oerhört spännande arbete som redovisas och jag rekommenderar alla som är intresserade av värdegrundsarbete och etik att läsa rapporten. (se länklistan) Så jag stannar här.

Jag tror på det här med etiska dagböcker. Den här modellen borde anpassas och översättas till skolans värld.

Dessutom tror jag på mentaliserande samtal, och ett utmärkt sådant, för att inte säga det bästa exemplet på ett sådant samtal, som handlar just om mobbning finns att tillgå på sr.se/P1 Tendens. Jag var mobbaren heter det och sändes tisdagen den 10/4 2018.

Journalisten Sukran Kavak är redaktör och hennes utgångspunkt i det här programmet är yngre och äldre människors berättelser om hur de ser tillbaka på ett tillfälle i livet där de själva varit med och mobbat eller passivt deltagit. Ännu hyser de hopp om att kunna ta det där steget och be om förlåtelse, säga att hen var ledsen och ångrar sig, och det mycket, innan det är helt försent. Det är ett program som borde ut i skolorna på bästa ”sändningstid”. Att skada någon annan innebär också att vi skadar oss själva, även om det kan vara det svåraste att se, och att just det kan ta lång tid att se. Doktoranden och psykologen Johan Kaneko är den som förklarar och mentaliserar  kring varför någon mobbar. Intressant är just att han säger att han skulle vilja påstå att alla våra beteenden har någon slags funktion. Mobbaren mår exempelvis bra av att mobba.

För många år sedan gick jag på college och innan jag åkte iväg över Atlanten till Nordamerika, sa min friidrottstränare till mig att om jag stack iväg nu så skulle det aldrig bli någonting av mig (han såg mig som ett löfte på 800 meter). 

Det blev mycket riktigt ingen fridrottsträning på den nya platsen.  Klubben låg flera mil bort. Jag stod i en telefonkiosk i utkanten av en museumpark ett par gånger och lyssnade till friidrottsklubbens telefonsvarare som jag inte förstod.

Istället gav jag mig ut på längre fotvandringar.

En dag när jag var ute på en av de här vandringarna kom jag in i ett indianreservat (Native American Reservation). Jag förstod det inte först. Jag bara såg ruckliga hus, en del med masonitbrädor förspikade för fönstren, andra med brandskador. Så fanns där bilvrak och en och  annan hund. Bakom några av fönstren skymtade någon för att sedan hastigt dra sig tillbaka.

Efter en och en halv två kilometer träffade jag på ett par barn ur ursprungsbefolkningen som lekte bland vattenpölarna på den leriga och slingrande vägen. Vi började prata, de var syster och bror och ville att jag skulle komma med in och träffa deras mamma.

Mamman och jag stod och pratade när hon stelnade till.  Jag såg ut genom fönstret och uppfångade samma sak som henne: En man och en kvinna som hoppade ut ur bilen. Kvinnan i dräkt och med portfölj under armen.

De är från socialen, nästan viskade kvinnan. De vill ta mina barn ifrån mig. Hon snyftade till, samlade sedan ihop sig och gick ut för att ta emot kvinnan och hennes manliga följeslagare.

Barnen och jag stod och såg på medan de båda kvinnorna samtalade med varandra.

Situationen var väldigt hotfull och skrämmande för mig. Att tas ifrån sina föräldrar, sitt hem, var det bland det mest fasansfulla jag kunde tänka mig. Och det är det än i dag även om jag numera förstår att det finns tydliga gränser för vad föräldrar får utsätta sina barn för – gränser som den här mamman aldrig skulle vara i närheten av. För mig stod det klart att det här handlande om ett myndighetsövergrepp även om det ordet ännu inte trängt in i min vokabulär.

Jag hälsade på familjen ett par gånger till och jag visste vad jag ville göra: hjälpa barnen med sina läxor inom ramen för skolans obligatoriska program för extraaktiviteter.

När jag berättade om mina tankar för läraren som höll i Social Service, (och var från Kina), sa han:

Innan du drar igång med det här så tillbringa några dagar i skolan och observera barnen från ursprungsbefolkningen. Se hur de har de i skolan, vad de gör på rasterna. Han skickade ut mig på min första ”deltagande observation” , och jag såg vad jag tror att han hade anat: Att de här barnen gick för sig själva, var ”undanskuffade” och socialt osynliggjorda.

En lärare berättade för mig att barnen från reservatet kunde vara borta i dagar på religiösa sammankomster, det här reservatet jag skriver om hade en synkretistisk religion, det vill säga en blandning av den ursprungliga religionen och kristendomen.

Hon beskrev för mig hur barnen, när de kom tillbaka, var trötta och sömniga och hade missat mycket.

Jag var med på en sådan sammankomst, och jag förstod att religionen, den tro de hade/har, var/är det enda kittet i en annars fragmenterad och till spillror slagen värld.

Läxläsningen hölls på min skola, och eftersom vi även hade simbassäng, föreslog jag också att vi skulle starta simundervisning eftersom reservatet låg nära havet. Vi hade världens bästa rektor på det colleget som såg till att resurserna som behövdes fanns tillgängliga.

Första färjefarten över till ön där skolan ligger var den vackraste av vackra resor, och varje gång jag åker över Tjörnbron påminns jag om den för också där öppnar innanhav på innanhav upp sig som en övärld hämtad ur Ursula Le Guins, (1929-2018), böcker. Vi var tre svenskar där.

Så man kan säga att istället för friidrotts träning,  så fick jag något mycket värdefullare.

När jag läste Pelto-Piris ”Mementum”-rapport slog  det mig attt deltagande observation skulle vara en utmärkt metod att tillämpa på skolor där elever upplevt eller upplever mobbning av någon form, eller där lärarna lägger märke till att det sociala och fysiska klimatet på, och omkring skolgården, håller på att försämras och orsaka stress. Metoden borde användas oftare, och vara ett led i kampen mot rasism och mobbning, också på arbetsplatser och andra platser och institutioner.

Kanske kunde en skola i Göteborgsområdet som står inför problem kontakta Institutionen för Socialt arbete och fråga om det finns 2:a eller 3: e års studenter som, mot betalning eller som ett led i uppsats skrivande, vill åta sig ett sådant uppdrag. Det kanske till och med skulle ge mer än vad en dyr konsultutredning skulle göra.

 

Föräldrar, ja hela civilsamhället, borde engagera sig mer för värdegrundsarbete och etik i den form som Pelto-Piri beskriver, inte minst med de etikcafèer som han har initierat inom psykiatrin i Örebro.

 

/ Helena Maria

Länkar:

Rick Roderick, (rickroderick.org) :The disappearance of the human:https://www.youtube.com/watch?v=hP79SfCfRzo

 

Sukran Kavat (red.) https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1054172?programid=3381

OBS:(Se gärna programmet Rösterna i huvudet på Vetenskapens värld som Anna-Karin tipsat om och som bara kan ses fram till den 9 maj)

Dr.Ingo Lambrecht on the Dialectics of distress and spirituality: https://www.youtube.com/watch?v=crqeauJI2bg

Mementum_nr58_webb

Daniel Mackler; https://www.youtube.com/watch?v=VhpF9jC3a18

Rasism, mobbning och nazism skapar oro, stress och ångest

Jag tror inte att det går att bortse från samhällsklimatet när det gäller den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Rasism och nazism gör samhället otryggt och bidrar till rädsla. Först och främst för dem som utsätts. Det genererar också en oro inför framtiden, och då menar jag inte en framtid som ligger något årtionde bort, utan en riktigt nära framtid.

För en del finns den redan här. Jag tänker på Ludvika. Skolbarn vaknar på morgonen och undrar vad som ska visa sig utanför skolgårdens staket, andra tvingas till tystnad om sina rötter. Det här i en tid när många av oss ganska nyligen sett filmen Sameblod och rasismens och rasbiologins konsekvenser för Sapmi.

Jag har gjort en tillbakablick genom följande utdrag, ur en längre text som jag  planerar  att läsa ur under Bokmässan i Angered i höst, som handlar om tre gymnasister som diskuterar vad de ska skriva treans specialarbete om. Vi befinner oss i Göteborg en bit in på höstterminen 1996, och de vet ungefär vad de vill skriva om:

”Jag hade långtgående tankar på att skriva mitt specialarbete om något som hade med andra världskriget att göra. Jag och mina bästisar Ashrin och Rita hade redan suttit ner och spånat kring ämnesval en eftermiddag när vi oväntat hade blivit lediga på grund av att vår lärare i samhällskunskap hade insjuknat.

Den 17 augusti hade det varit ett år sedan det brutala mordet på John Hron.

Årsdagen hade fått mycket uppmärksamhet och gick i det närmaste ingen förbi. Och sedan, samma dag hade det varit en nazistisk demonstration i Trollhättan med rättsligt efterspel.

När sedan Rita berättade att hon och hennes pojkvän hade varit i Bräckboden i Kungälv och handlat och på hemvägen tagit ett dopp i Ingetorpssjön hade jag blivit bestört. Hur kunde man bada där?

– Kom igen, hade hon sagt. Tror ni verkligen det blir bättre om man låter bli att bada i sjön? Det är väl inte sjön som har mördat eller?

Hon hade fortsatt utan att invänta något svar, och avslutade med att hon ansåg att de nynazistiska organisationerna borde förbjudas.

– Ja, varför kan man inte bara göra det? ekade jag.

Ashrin berättade att de var förbjudna i Tyskland, men att politikerna här i Sverige resonerar annorlunda.

– Jag tror att de resonerar något i stil med att det är bättre att de finns ovan jord än att de jobbar underjordiskt. I demokratins namn så vill man väl inte heller tysta extrema röster. Yttrandefriheten går ut på att alla röster ska få höras. Något sådant.

Därnäst hade vi suttit med de där frågorna under resten av håltimmen: Varför hade det förflutnas spöke trätt fram igen? Varför hade den nazistiska ideologin inte bara dött ut, och en gång för alla begravts? Varför fanns det jämnåriga med oss som trodde på den, på rasbiologi och dödsfabriker?

Det hade funnits en massa artiklar och insändare i GP som handlade om historielöshet, nynazism och rasism i anslutning till både John Hrons årsdag och nazidemonstrationen i Trollhättan. Jag hade läst dem, och också om att både Kungälv och Trollhättan bildat föreningar och nätverk mot rasism och att ett av kommunalråden i Trollhättan, Eric Andersson, var rädd för att hans stad skulle få dåligt rykte och felaktigt pekas ut som ett rasistiskt fäste eftersom nazisterna hade varit ditresta. Han krävde att politiker skulle få mer att säga till om vad det gällde att bedöma vilka som ska få tillstånd att demonstrera, fullt medveten om att han inte kan använda det kommunala vetot mot grundlagsskyddade rättigheter. Istället framförde han som argument för ett nej säkerhet, att om säkerheten inte kan tryggas för vanliga människor så måste det bli så.

Av artikeln av Björn Svensson framgick det också att Eric Andersson stöttade förslaget från socialdemokraternas invandrarnätverk som ville bilda en samarbetskommitté mot nazism i Trollhättan. Han framhöll i intervjun att en trygghetsplan antagits som visar på hur rasismen, främlingsfientligheten, våldet på gator och torg, och mobbning ska tacklas i kommunen. Men det stannade inte vid det, utan den vände sig också till kyrkor, fackföreningar, organisationer mot nazism och rasism och alla politiska partier

.

Var det detta som menades med historielöshet? frågade jag mig och det var en fråga som jag hade svårt att skaka av mig. Framtiden kändes hotfull. Och av allt det jag upplevde var inget så svårt och hotfullt som ekot av ett förflutet som jag fått återberättat för mig på olika sätt under min uppväxtid, men som aldrig känts riktigt nära mig förrän nu, i slutet av millenniumskiftet.

Jag läste insändarna i GP noga den hösten. En handlade om att ”historielösheten var farlig”. Skribenten formulerade det så här: Efter den senaste tidens upplopp och oro på sina håll skulle jag vilja peka ut historie- och traditionslösheten som bidragande orsak.”

(utdrag ur en längre text av Helena Maria)

”Sedan sneddade jag över gatan, och gjorde som jag gjort så många gånger förr, stannade upp vid Rådhuset och läste inskriptionerna på minnesstenarna från 1945 som rests som tack från danska flyktingar respektive norska krigsfångar på väg hem som tack för helsingborgarnas hjälp och mottagande. Jag sköt bort frågan som alltid dök upp i huvudet på mig när jag såg de där inskriptionerna, och som handlade om vem jag hade varit om jag levt i Sverige på 1930- och 40-talet eller i Nazityskland för den delen. Just den här dagen försvann frågan snabbt ner i det hav av tankar som jagade runt i huvudet på mig. Kanske för att jag plötsligt insåg jag vart jag var på väg:…”(utdrag ur en längre text av Helena Maria) Bild: Helena Maria

I nästa inlägg vill jag dela med mig några tankar om hur man kanske kan jobba mot mobbning et cetera.  Jag visade den här texten för en närstående som utbrast: Ja, men du kan väl inte bara skriva något, och sedan inte komma med något förslag hur man kan komma vidare.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

Doc. i Sociologi Roland Paulsen https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4830290https:

http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/orovackande-med-ett-allt-hardare-samhalle/

Prof. i statskunskap vid Uppsala Universitet Joakim Palme: https://www.youtube.com/watch?v=xqW7Xdh-0nI

Fil.dr Carina Håkansson UtvidgadeRum.org:https://www.youtube.com/watch?v=uid0fQAELhQ

”De förment svaga, utsatta och beroende”

 

 

  • Om demokratin är hotad så är det av den naiva version som vänt upp och ner på aristokratin och låtit de förment svaga, utsatta och beroende ersätta det gamla frälset. (Lena Andersson DN 14/4- 2018)

Häromdagen läste vi  ovanstående citat i en kolumn i DN av författaren Lena Andersson och kom osökt att tänka på några rader från Nikolaj Gogols Döda själar (något i stil med): Nu har satan kommit och herrarna ska bli slavar och slavar herrar.Vi är ett par från Talbart som tillhör de utsatta och drabbade, och kanske förment svaga och beroende (vad det nu innebär?) i den mening att vi lever med psykisk ohälsa. Vi tror på demokrati, men är inte naiva. Vi, och säkert många med oss, skulle inte vilja betraktas likt de dvärgar som Stephan Rössner beskrev i Vetenskapsradion historia (3/4 -2018), dvärgar som, för att travestera, befinner sig i utkanten av samhället och som får säga vad de vill för ingen lyssnar ändå.Vi tror på demokrati. Lena Anderssons kolumn öppnar många dörrar på en gång till dialog. Vi tror på dialog, och vi skulle gärna vilja veta vad Lena Andersson menar med de förment utsatta, beroende och svaga.(Se gärna programmet Rösterna i huvudet på Vetenskapens värld.)/Helena Maria och Anna-Karin

Känslosmitta – om hur vi påverkar och påverkas

Känslosmitta eller emotionell smitta handlar om att vi känner av andras känslor. Anja Hirdman skriver att även om känslor kan upplevas som våra egna subjektiva fenomen är det i förhållande till andra, vare sig de är i vår närhet, syns på en skärm eller finns i våra tankar, som de väcks och får betydelse (sid.54)
Bild: Helena Maria

 

I början av förra århundradet var en av de frågor som väckte störst intresse den hur känslor överförs mellan människor. Det berättar medieforskaren Anja Hirdman i sin bok Känslofyllda rum Den mediala socialiteten – att titta och beröras (2018). Nu hundra år senare är frågan högaktuell igen.

Hirdman ägnar några sidor specifikt åt känslosmitta, och framhåller att det inte finns ett entydigt svar på vad känslosmitta är eller hur synen på känslosmitta har varierat genom tiderna.

För att förstå begreppet behövs en definition av vad känslor är. Hirdman förklarar:

Jag använder begreppet känslor i en bred betydelse om det ständigt pågående samspelet mellan kroppsliga förnimmelser och tankar.  Sinnena är de vi känner med, kroppens förnimmelser är hur vi känner och känslor är vad vi tänker och tankar den förståelse vi har av vad vi känner. (s. 49)

Det råder ännu delade meningar om hur kroppens reaktioner ska förstås, om tanken eller känslan kommer först och om det sociala eller biologiska formar vårt känsloliv, betonar Hirdman. Hon understryker att olika discipliner har olika utgångspunkter och ställer skilda frågor. Ett exempel på detta sammanfattar Anja Hirdman så här:

Och medan vissa införlivar känsloperspektiven i sociologiska existerande teorier menar andra att vi står inför ett mer djupgående kunskapsskifte där helt nya teorier behövs, teorier som utgår från kroppens reaktioner och en för-kognitiv förståelse (s.45)

På 1990-talet betonade man, precis som i de tidigare gruppteorierna, känslosmitta som den omedvetna och närmast ofrivilliga tendensen vi har att registrera och dras med av varandras stämningar, eller påverkas av vad vi tror att andra känner, skriver Hirdman.

Att känslosmitta innebär en omedveten form av överföring har länge varit en provocerande tanke, fortsätter hon, och förklarar varför:

Den bryter mot den vedertagna synen på människan som en i grunden autonom och viljestyrd varelse.

Hon ger ett intressant exempel på hur vi med relativ lätthet kan acceptera att våra idéer inte enbart kommer från oss själva, att de formas av och tillsammans med andra, men att vi däremot uppvisar ett motstånd när det kommer till att förstå att inte heller våra känslor är helt och hållet våra egna.

Det finns också försök att förklara känslors smittsamhet på ett sätt som inte går emot synen på ett autonomt jag, framhåller Anja Hirdman.

Utgångspunkten för den förklaringen enligt henne är att känslorna redan finns i oss och kan utlösas av situationen vi befinner oss i och att de är oavhängiga kontakten med eller åsynen av andra människor.

Det är svårt att godta den här förklaringen utan att samtidigt göra gällande att vi på något sätt väljer att känna oro eller ännu värre, att vi har dolda motiv till att vilja bli sjuka eller ångestfyllda, poängterar Hirdman.

Hon framhäver att känslosmitta snarare visar hur svårt det kan vara att inte beröras av andras sinnesstämningar, vad de säger eller uttrycker på andra sätt.

Hon betonar också att det är nära förbundet med den mer omedvetna imitation som försiggår mellan människor.

Jag läste för en tid sedan om en händelse i en drive in-kö till ett matställe i USA i boken Mind Whispering – A New Map to Freedom from Self-Defeating Emotional Habits, (2012), av psykoterapeuten Tara Bennett-Goleman.

Föraren som gjorde sin beställning stressades av bakomvarande ekipage medelst tutningar och arga rop. Men då den här föraren var karateexpert och uppmärksam på sina känslor så istället för att ge svar på tal sa han till kassörskan att han ville betala för föraren som betett sig otrevligt och hans medpassagerare (fem personer totalt). Det som inträffade sedan var att föraren som fått sin beställning betald gjorde detsamma för nästa kund, och det upprepade sig genom hela kön (fritt återgett efter boken sid. 273)

Vi kan försätta berg om vi vill. Men det kräver att någon bryter mot ”schemat”.

Författaren och retorikexperten Elaine Eksvärd är inne på en liknande tankegång i sin krönika Gör ett hjältedåd varje dag i GP den 20 mars i år. Hon skriver om hur vi inspireras av det vi ser och läser och inspirerar själv:

Gör ett vardagshjältedåd varje dag, alltifrån att hålla upp en dörr till att säga något snällt till en främling eller nära. Snälla handlingar sprider sig som en löpeld och denna värld behöver det. (GP 20 mars, 2018)

Hirdman kopplar bland annat sina resonemang om känslosmitta till feministen, filosofen och den psykoanalytiska teoretikern Teresa Brennans (1952–2003) och hennes forskning och boken Transmission of affect, (2004).

Brennan kallar känslosmitta för affektiv överföring och understryker att den alltid är social, enligt Hirdman.  Det innebär att den inte härrör från biologiskt nedärvda drifter, förklarar hon utan den kommer från den affektiva atmosfären omkring oss och kan som sådan spridas från person till person, komma in under huden på oss.

Hirdman framhåller i det här sammanhanget att en känslostämning kan inta oss utan att det behöver handla om känslosmitta. Det kan istället röra sig om empati eller medlidande med en annan levande varelse, eller en karaktär ur en bok. De fallen begär också lite mer av oss, enligt Hirdman, de kräver en reflekterande och en tolkande inlevelse i den andras situation.

Hirdman skriver också om spegelneuroner. Tar upp att anledningen till att dessa upptäckter fått så stor genomslagskraft är att de säger något om hur vi förstår och skapar mening. Hon framhåller att det som framför allt väckt förvåning är vårt motoriska system, som man förr trodde bara hade till uppgift att skapa och kontrollera rörelser, är en del av våra kognitiva förmågor.

En annan aspekt av den nyare neurologiska forskningen som Hirdman tar upp är att försöken till att knyta vissa känslor till speciella inre och yttre rörelser, som hon skriver, och tanken att det för varje grundaffekt endast finns ett neurofysiologiskt tillstånd.  Den senare tanken eller antagandet är numera ansett som problematiskt, framhäver Hirdman.  Hon skriver: Synapser, flöden i kroppar, är komplexa och snarare insnärjda i varandra än urskiljbara. I den förklarande fotnoten refererar hon till Wetherell, ( 2012), och fortsätter: En och samma reaktion kan ha en mängd olika upphov.

För att återgå till känslosmitta: Happiness is contagious heter ett kort youtube  inslag med Professor Nicholas A. Christakis vid Harvard Medical School. Christakis har i sin forskning visat att vår egen lycka inte enbart är beroende av våra egna tankar handlingar och beteenden utan också av deras tankar, handlingar och beteenden som är direkt relaterade till oss som partner, släktingar, vänner och andra slags band. Gäller det en vän så inbegriper det  förutom min vän, också min väns väns vän. Christakis och hans medforskare började tänka i termer av att känslor har en kollektiv identitet.  ”Life is better because of our relationships”, konkluderar han.

Hirdmans bok handlar om hur vi berörs av de nya kommunikationssätten, men också exempelvis våra relationer till  personerna i favoritserien, de parasociala relationerna.  För en fullständigare bild av boken läs gärna Sinziana Ravinis recension av den i GP.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

33 millisekunder att bli känslosmittad

”Starway” till en förbättrad psykiatri efter brittisk förebild

20180307_083045
Psykiatrireformen (som genomfördes 1995) och nedläggningen av de stora mentalsjukhusen syftade till att personer med psykisk ohälsa skulle integreras i samhället. Det fanns en vision som nu långt senare genom projektet Trygg och meningsfull heldygnsvård kan komma att förverkligas. Huvudbyggnaden i psykiatri vid Lillhagen (strax utanför Göteborg) innebar ändlösa korridorer, förvaring och förstumning. Numera ligger där en parkeringsplats. Bild: Helena Maria

 

Vården inom psykiatrin kan förbättras betydligt. Nu har ett antal landsting i Sverige möjlighet att gå med i ett samverkansprojekt som hämtat inspiration från Storbritannien. Initiativet kommer från Region Örebro län och heter Trygg och meningsfull heldygnsvård. 

Syftet är att få ett mer positivt psykosocialt klimat som kan öka takten på återhämtningsprocessen hos patienterna. Dessutom lägger det stor vikt vid att patienter och personal kan känna sig trygga från hot och våld.

Talbart fick vara med när forskare Veikko Pelto-Piri på Region Örebro var i Göteborg  och presenterade projektet som bygger på det brittiska Safewards, och Star wards. 600 avdelningar i Storbritannien har deltagit i Starwards, vilket är omkring 70 procent av alla psykiatriska avdelningar, från akut- till högsäkerhetsavdelningar. Pelto-Piri pekar på tre punkter där man sett en positiv förändring.

  • Förbättringar av personalens moral, patienternas tillfredsställelse och vårdkvalitet.
  • Den fysiska miljön har förbättrats på avdelningarna.
  • Minskning av aggression på avdelningarna.

Det planerade samverkansprojektet Trygg och meningsfull heldygnsvård syftar till att kombinera Safewards och Starwards.  Starwards har varit framgångsrikt i Storbritannien när det gäller utvecklingen av heldygnsvården, men det finns relativt lite forskning om det, berättar Pelto-Piri. Därför genomförs samverkansprojektet med hjälp av forskare som ska följa utvecklingen. Målet är enligt Pelto-Piri att fem regioner ska delta och ha minst två avdelningar där utvecklingsarbete sker.

Utvecklingsarbetet har inordnats under sju huvudteman, enligt Pelto-Piri. Ett av dem är rekreation och konversation. Och det här ska ske genom personalens initiativ, till exempel genom att ha volontärer på avdelningen som kan vara konversationspartner och vara med patienten på olika rekreationsutflykter.

Ett viktigt tema är också stödsamtal, terapi och egentid. Och enligt Pelto-Peri är det skyddad tid, tid som inte går att förhandla bort, eller dra in på grund av att något annat måste prioriteras. Skyddad tid innebär att vårdpersonalen har tid för oavbruten patientkontakt.

Det kan ses som ett led i att samtalsterapier ska spela lika stor roll som medicinering.

Fysiska aktiviteter ska integreras i det dagliga programmet där vårdplaneringen får anses vara en huvudpelare: Här betonar Pelto-Piri att en fem-dagars struktur ska användas med olika ämnen för varje dag. Minst en kvart om dagen ska patienten få för att med behandlande läkare, kontaktperson eller annan anställd diskutera vården.

Forskaren Veikko Pelto-Piri , Region Örebro, ser en mängd problem med innehållet i den psykiatriska heldygnsvården och också med hoten och våldet. Nu är han i inledningen av ett nytt samarbetsprojekt som innebär ett fullständigt program av meningsfulla och terapeutiska insatser på avdelningarna.
– Patienterna ska få stöd att lära sig hantera sina symtom och delta i behandlingen, säger han.
Bild: Helena Maria

Kontakten med utsidan ska behållas i form av besök, betoning av vidmakthållande av de sociala banden. Kontakt med familj och vänner ska uppmuntras.

När patienten kommer till avdelningen första dagen ska hen få skriva ned lite om sig själv, det vill säga berätta med egna ord något om sig själv istället för att beskrivningens makt helt och hållet ska ligga hos personalen. Yrke och anställningstatus ska också registreras vid inskrivningen för att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska starta så snabbt som möjligt.

Patienten ska vara mer delaktig och ta mer ansvar för sin vårdprocess, men för att kunna göra det måste vården göras mer förutsägbar, menar Pelto-Piri. Han talar utifrån erfarenheten från sitt förra forskningsprojekt: Hot och våld inom slutenvården. Där han och ett antal medforskare gjorde intervjuer med 17 patienter inom rättspsykiatrin, allmänpsykiatrin och beroendevården. Därpå gjordes en kvalitativ innehållsanalys.

Pelto-Piri redovisade patienternas erfarenheter. Ett av önskemålen från patienter var en kommunikativ personal som ser och samtalar med patienter. Ett problem som beskrevs är att patienter använder mycket tid till att fråga och vänta. Vid frågor kunde patienterna få veta att personalen återkommer eller bli hänvisade till någon annan. Med lång väntan på åtgärd följde att patienter kunde bli irriterade.

Ett annat tema i Starwards är patientens ansvar. Meningen är att patienterna ska stötta varandra mer, till exempel i grupper. I det föregående forskningsprojektet såg forskarna att det fanns patienter som pratade med tysta patienter, som stöttade sina medpatienter.

Det är väldigt bra, enda farhågan är att patienterna lämnas åt sig själva i grupperna och på avdelningarna vid personalbrist som exempelvis vid sjukskrivningar. Såsom sker med PNOs (i Gamlestaden) vårdavdelning för inneliggande patienter med sju vårdplatser som håller stängt sedan jul på grund av sjuksköterskebrist, och stängningen ser ut att bli permanent.

Sammanfattningsvis: Forskaren Veikko Pelto-Piri fångar och synliggör det finstilta, de subtila processer som de dagliga rusherna på avdelningarna ofta missar.

 

/ Helena Maria

Länkar:
Pelto-Piri, Veikko: Mementum. På väg mot en värdebaserad psykiatri – ett utvecklingsprojekt kring etiska dilemman och värdegrundsarbete i psykiatrin. 2013, Nr.58. Rapportserie från Psykiatriskt forskningscentrum, Örebro:

 

Pelto-Piri, Veikko, Trygg och meningsfull heldygnsvård– Star wards och Safewards, Region Örebro län:

Wards4

https://rsmhbloggen.se/category/hannes-qvarfordt/

”Tjata hål i huvudet”

”Du tjatar hål i huvudet på mig, kan du inte bara lägga av? Fattar du inte att jag får hål i huvudet?

Jag upphörde med mitt bläddrande i Metro och vände mig om. Såg mamman i sin blommiga tunika och den spensliga dottern bredvid. Flickan mumlade något ohörbart. Det lät som om hon protesterade.
”Men ge dig då. Kan du inte lyda någon gång?” Det var mamman som fortsatte med irriterad, högljudd röst.

Jag lade ifrån mig tidningen. Att inte mamman kunde förstå hur utlämnad och olycklig hennes lilla tjej måste känna sig när hon blev utskälld så här på bussen. Mamman hade inte ens ögonkontakt med henne.

Jag vände mig inte om fler gånger.


Bild: Helena Maria