Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag stödjer också Internationella Palmecentret, Salih Tufekcioglus Koranpodden och Standing together. Talbart.blog ligger i princip nere sedan april men det blev några inlägg till...
Min medförfattare heter Abdelhamid ben Ali,
c/o Helena Lindbom, Modulatorsgatan 13, lgh 1201,
421 34 Västra Frölunda
Och vill man nå Hamid eller mig så finns vi på 073-0977324 (skicka sms, ring inte)
Medkänsla och altruism studeras bland annat vid Stanforduniversitetet i USA sedan en hel del år. Även mindfulness studeras och lärs ut, också i Sverige. Det här är vägar, som kanske finns inom de flesta religioner, men som Hans Helighet Dalai Lama och tibetanska lamor och andra utövare valt att lära ut och dela med sig av. Inte minst meditation som en väg till självkännedom: att lära känna sitt eget sinne.
I praktikens kärna ligger att stanna upp: att kunna besinna sig. Ta ett djupt andetag. Det går kanske inte första gången, inte femtonde heller hundrade heller. Det kan ta ett helt liv. Men lyssnar man till människor som Hans Helighet Dalai Lama och författaren, översättaren och akademikern, dr. Thupten Jinpa förstår man att det är m ö j l i g t; om man är beslutsam, att man inte ger upp: utifrån den jag är, mitt sinne, mina kapaciteter och vad jag förmår. Människan behöver inte leva i ett mer eller mindre konstant ”survival mode” – något som jag föreställer mig stater och nationer i krig också går in i, särskilt de som har attackerats eller lever under attack. Desto viktigare bör det vara, i det senare fallet, att komma igång med en fredsprocess. Spår blir med tiden upptrampade – inte minst de i hjärnan.
I inslaget på youtube ”Thupten Jinpa: Emptiness and Buddha-nature, (se nedan) framhåller dr. Jinpa Buddha-Naturens universalitet: alla har den, men hur den uppfattas och benämns av andra religioners medlemmar et cetera är en annan diskussion, så att säga. Han tar också upp vikten av att buddhism och andra religioner får göra sig hörd även i mer sekulära kulturer, som den västerländska. Inte minst vikten av att unga tibetaner som lever i västs mer hedonistiska kultur med en delvis annan syn på människan (med stort självintresse och jaget i centrum), inte förlorar kontakten med sin religion, dess traditioner och beläringar (bland annat ungefär att de fortsätter att uppmärksamma, hålla sig till de stora insikterna inom sin egen tradition och hämta mod från det faktum att de har buddhanaturen inom sig och kan nå buddhaskapet själva). Det här att inte förlora sin religions största insikter gäller även de kristna och oss övriga troende, (jag tar själv tillflykt till Buddha; de Tre Juvelerna, varje dag), tror jag mig kunna påstå. Materialism, konsumism, grupptryck och ”njutning för stunden” kan få den bästa på fall, så att säga (till och med barn lockas in i konsumtionshetsen). Det gäller att verkligen veta vad man tror på för att kunna stå emot pressen, grovt förenklat, att ”köpa” sig en livsstil, (och kanske medföljande identitet), och som dessutom inte tar hänsyn till klimatet och vår natur: att inte låta sig ledas ut i ett ”ingemansland”, utan mening och mål, utan djupare övertygelse och livssyn.
I Politics of Water in the Himalayan region” från Asia Society, (se länk nedan) handlar det bland annat om hur vänskapliga förbindelser ibland måste föregå förhandlingar; och att vänskapliga förbindelser måste få tid på sig att byggas upp. Men också om hur en del narrativ kanske är stagnerade och inte hjälpsamma efter att ha ”cirkulerat’ i årtionden på konferenser och dylikt: men finns det andra narrativ och hur kan de få draghjälp att växa fram i en klimatkris som inte väntar?
Hans Helighet Dalai Lama har visat oss jordinvånare, genom sina böcker, sina tal, sin ständiga dialog kring kontemplation och dess fördelar och beläringar om medkänsla, att även den sekulära världen kan ha värdiga mål. Värdiga mål som inte ligger i konflikt med vare sig vetenskap eller religion.
I ett kamp/flyktbeteende et cetera där en människa upplever att man upplöses eller håller på att gå i bitar, sägs det ofta att denna är oemottaglig för logik och resonerande, men att det finns vägar att hitta tillbaka, se länkar. Bild: talbart.blog
”I think all of us here are aware of those, even among our own countrymen, who have dedicated themselves to the disgusting task of minimizing or even denying the truth of the Holocaust. This act of intellectual genocide must not go unchallenged and those who advance these views must be held up to scorn and wrath of all good and thinking people in this nation and across the world.
And yet just as we must challenge it here at home, so, too, we must challenge anti-Semitism abroad”.
Jag har sökt på nätet efter termen ”intellectual genocide”, i talet ovan används orden ”minimizing” (minimera, förminska) och ”denying” (förneka, vägra se) som ett utslag av detta. Man kan gå vidare i tanken och tillägga skrivningar som att ”gömma undan” och ”dölja” eller slå upp ”potemkinkulisser’ ”.
Ett napp på en sökning på nätet blev ”The Fascist Stateof Mind”, ett avsnitt ur en bok av den brittiske författaren och psykoanalytikern Christopher Bollas som innehåller en elaborerad definition av begreppet då det även har underavdelningar, som decontextualisering. Här handlar det om en synvinkel eller uppfattning som oppositionen hyser, men som tas ut ur sin kontext, för att skulle uppfattningen rekontextualiseras skulle innehållet i uppfattningen (the point of view) vara mer ”credible”, trovärdig och få opponenten att framstå i bättre dager.
Bollas förklarar också något som karaktäriseras som ”Utelämnande” (Omittive Genocide) exempelvis där frånvaron av referens är det centrala:
”This is an act of omission, when the life, work or culture of an individual or group is intentionally not referred to. Again, this is an ordinary feature of life: one group may get rid of the contributions of another group by never referring to them, or a writer as Solzhenitsyn may be removed from bookshelves, or in the extreme there are no references to crimes against humanity”. (s. 209)
Christopher Bollas understryker att han skiljer mellan committive genocide, (begånget) identifierande dess synliga drag och karaktäristika, och omittive genocide som är en akt av utelämnande. (Läs gärna hela kapitlet för att få helheten).
”Intellectual genocide” kan också definieras som mord på intellektuella, se Stromberg i källförteckningen.
Ett ”intellektuellt folkmord” enligt Bollas ”utelämnande” ger författaren Hynek Pallas exempel på i dagens GP, jag citerar:
”I en artikel om Förintelseutbildning i amerikanska klassrum och museer påpekade författaren Dara Horn hur folkmordet omvandlas till en lärdom för allt möjligt – att ”stå upp för sig själv”, islamofobi eller flyktingar i vår tid – men att antisemitismen försvunnit, blivit en ondska som plötsligt uppstod (The Atlantic 5/23). Man drar tejp på klassrumsgolvet i form av en boskapsvagn och trycker in 200 elever – men utan att förklara varför judar ställdes så” .
Exemplet med 200 elever som ska tryckas in i en imaginär boskapsvagn hårresande för att det är taget ur sin historiska kontext eller snarare, förnekas sin historiska kontext. Och eleverna får inte ens försöka föreställa sig, imaginära, i sitt inre, hur det skulle kunna vara att färdas i en boskapsvagn på väg till Auschwitz eller Treblinka och så vidare. Inte ens föreställa sig hur det skulle kunna vara att ställa sig i den andras skor. F ö r för att kunna göra det senare måste vi veta något specifikt, som den andra, inte bara mötas av relativiseringar. Som Pallas skriver: ”…utan det specifika förstår man, vill jag påstå, heller inte det allmänna”. Och ibland är det omöjligt att emotionellt ställa sig i någons skor trots det specifika eller att man fått det kontextuella förklarat för sig. För o m jag aldrig svultit exempelvis, hur ska jag då veta hur det är att gå hungrig? Det blir lätt en intellektuell övning: tom och abstrakt.
Jag är övertygad om att i och med att Förintelsen och dess minne är hotat är också mycket annat av historieskrivningen om och kring andra världskriget och Förintelsen också hotat, som rasbiologin. En minnesförlust kring Förintelsen, medveten eller mindre medveten eller bortträngd, kommer att få konsekvenser, och drabba oss alla, oavsett rötter, kanske på oförutsägbara sätt. Svensk historia kommer att kunna skrivas om och förövare och offer, bov eller oskyldig, nazist eller inte nazist, et cetera – i en ny historieskrivning – kommer att kunna byta plats med varandra eller vara intill förvillelse lika. Ungefär som vissa tendenser att försöka ”vitifiera” (Författarna Diane Ackerman och Greta Berggrav har båda skrivit om hur judar maskerades och sminkades för att passera som ”arier” på flykt undan nazisterna i Polen respektive Norge) och därmed” dehumanisera” judar retroaktivt och inte låtsas om deras lidande, förföljelse, pogromer, diaspora erfarenheter eller Förintelsen. Eller judars kamp för mänskliga rättigheter i medborgarrätts-rörelser och fredsrörelser världen över, och för humanitet i alla dess former.
Bollas framhåller att den process som leder fram till ett fascistiskt tillstånd (hos det enskilda sinnet, en grupp eller person) är omärkvärdigt och bevis för dess framträdande är lätt att urskilja, spåra. Sedan listar han de drag som han benämner som intellektuellt folkmord, (det som föregår eller döljer/undanröjer det som varit, min anm.)
” …to name the mental processen precursor to, and eventuellt part of the genocidal act. I do so, as will be clear to the end of the chapter, not only out of interest in this problem but because I think identification of ordinary genocide (the genocide of every day life) may lead us toward self scrutiny and confrontation of others when we see then as individuals or groups has taken on this form of representation of the other. Because it it so ordinary, it is easily identifiable , because if its unremarkable status, it is also capable of emergence into mass murder”.
Så fröet till ondska finns hos oss alla, i våra sinnen, och handlar ytterst om hur vi ser på varandra, vem vi pekar ut och kategoriserar som den ”andra”. Och fantasin kan tänjas ut i det oändliga för att hålla den andra/de andra ifrån oss. Till och med vetenskapen kom att träda i vår tjänst, som med rasbiologin och rashygienska läror, med avstamp i 1800-talet och accentuering under 1920-talet och framåt till slutet på andra världskriget, där somliga av oss är asociala, genetiskt defekta, vanartiga och imbecilla medan andra är ”mönstermedborgare”, närmast övermänniskor. Som samhälle kan vi välja att låta gamla kategorier återuppstå när vi väljer att dra in på bostadsbyggande, lägger orimliga sparbeting på skola, sjukvård et cetera. Den välfärd som man ansåg vara nödvändig i industrialiseringens framväxt, där årtionden med fattigdom, slum, kriminalitet och elände var vardag för de allra flesta, drevs fram av de tidiga socialdemokraterna som fick med sig människor med rättspatos från alla klasser och partier, för att tillsammans skapa ett jämlikare samhälle med chanser och möjligheter för alla, inte minst när det kom till skola (som folkskolan) och bildning: Ett samhälle som ville hålla ut och vägrade förlora hoppet om människan.
Innan jag avslutar vill jag framhålla det glädjande i att det börjar poppa upp romaner som tar upp gestaltningar av antisemitismen, hur den kunde ta sig uttryck i det ”svenska folkhavet” som jag själv tillhör. En sådan bok är Gun Årestads ljud- och ebok ”SläktenBranck. Generationsroman”, som utspelar sig i slutet av 1920-talet, utgiven av Saga Egmont förlag, 1919 (copyright 1970). I den ger sonen till en av familjerna en bra och träffsäker beskrivning i dialogform av den begynnande nazismen när han förklarar för sin farbror vad den innebär:
”Teodor satte sig ned och sträckte armen över bordet i riktning mot Seved. Han såg hetsigt på sin farbror.
– Jag har alltid anat att farbror står med en foti Tyskland, sa han. Ni tillhör förmodligen de som anser att den äkta national-socialismen ska basera sig på instinkt, inte på vetande. Denna anti-intellektuella åskådning som fenomenet Hitler hyllar går ju ut på att slopa allt rationellt tänkande. För stora handlingar säger han ju att det fordras rent hysterisk lidelse. Mig skulle det inte förvåna om det som sker i Tyskland är gryningen till en ny grym medeltid.
– Du är för ung pojke, att fatta bakgrunden till vad som med rätta växer fram i Tyskland, sa Seved.
– Jag är inte ens för ung för att se vad som kan växa fram ett litet samhälle som Branckeberga om ledningen möter arbetarnas krav med kompakt oförståelse.
– På högerfronten anser vi lyckligtvis att…
– Där hör man, avbröt Teodor. Fronten hit och fronten dit – det är just vad man dyrkar i Tyskland. Tyvärr är det inte bara farbror Seved som är inspirerad här hemma… (G. Årestad: 2017:158, ebok)
Enligt BokHSTOM.se skrev Gun Årestad (född 1930) ett trettiotal romaner, främst om kärlek och romantik, mellan 1966-1990, och många av dem översattes till andra språk.
För mig visar romaner som ”Släkten Branck” att det finns ett behov och en vilja att komma tillrätta med och gå till botten med nazismen och antisemitismen som ”frodades i den svenska myllan”, (som fortfarande till viss del finns kvar och hämtar syre från andra delar av Europa och världen, men också ger). Att det finns fler än vad vi kanske tror, som vill bearbeta, berätta och göra upp med de sorgliga kapitlen i svensk historia då många var tysta på grund av rädsla, skam, oförmåga och medlöperi i ett betydligt mer hierarkiskt samhälle än av i dag. Men det kan vara värt det, att ta sig igenom det plågsamma. Det plågsamma, i synnerhet för offren för den tiden, milt uttryckt.
Till bilden hör också romaner som skildrar motstånd och underrättelsearbete, bland annat av författaren Denise Rudberg, där hon delvis hämtat stoff från den egna släkten i serien som börjar med ”Det första chiffret”, från 2020.
Synagogan i Copenhagen. Bild: AbdelhamidBild: talbart.blog
Christopher Bollas skriver att begreppet ”genocide” myntades av juristen Rafael Lemkin, 1944 och kommer från det grekiska ordet genos (tribal race) och det latinska cide (killing). Han fann ett ord, fortsätter Bollas, som förbands upp med ”tyranicide” och ”homicide” och på så sätt skrev in sig självt i den symboliska ordningen, och gjorde det möjligt för oss/gjorde oss förmögna att tänka på och kring det här brottet, folkmord.
Bild: Roger Bengtsson.Bild: Abdelhamid Fetsi.Bild: Abdelhamid.Bild: AbdelhamidÅland på fem dagar med Rolfs buss, Göteborg. Bild: Abdelhamid No one can resist her/his relatives – hopefully. Bild: Johan Snygg.
Jag behöver göra ett längre uppehåll med bloggandet.
Jag vill försöka förstå världen, inte försöka ”kontrollera” den genom rädsla, förutfattade meningar, vanföreställningar och reaktiva mönster. Bild: talbart.blog
Jag har behövt gå igenom en del av inläggen och ta bort: Somliga har haft prägel av att spåna: andra passager har varit för privata och utlämnande, och vissa har varit direkta vanföreställningar medan en del väl vidlyftiga, spekulativa eller summariska.
I slutet av sommaren 2012, tror jag det var, jobbade jag i köket under retreaten med Lama Pende Wormland. Han åt desserten direkt på lunchtallriken utan att diska den först på grund av att han var lama och hellre mediterade än att stå och diska. Det passas alltid upp på lamorna, det är en grundsats inom buddhismen.
En av de sista dagarna fick vi instruktionen att ställa oss på bredvid varandra, skuldra mot skuldra, krama varandras händer medan en kille stod bakom oss, fem till tio meter och ”pepprade” oss med kulor. Det kändes abrupt och otäckt, som om ett krig närmade sig. För alla eventualiters skull gick jag och undersökte mig och läkaren testade mig (blodprov) så jag inte hade fått blod i avföringen. Sedan fick jag ett testkit från Karolinska i Stockholm.
/Abdelhamid och Helena
Källor, tips och länkar:
Patrul Rinpoche. 1998. Words of My Perfect Teacher. A Complete Translation of a Classic Introducttion to Tibetan Buddhism.
Krig måste stoppas för krig utsläcker människoliv, ”the precious human life. Alla människor är lika dyrbara, lika värdefulla.
”The Buddha said that it is more difficult for a being to obtain human birth than it would be for a turtle coming up from the depths of the ocean to put its head by chance through the opening of a wooden yoke tossed around by huge waves on the surface”.
(Patrul Rinpoche, 1998:33)
Och Shantideva säger:
”The Buddha declared that like a turtle that perchance can place
Its head within a yoke adrift upon a shoreless sea,
This human birth is difficult to find”.
(Patrul Rinpoche, 1998:34)
Källor, tips och länkar:
Patrul Rinpoche. 1998. Words of My Perfect Teacher. A Complete Translation of a Classic Introducttion to Tibetan Buddhism. Altamira Press.
”If we are willing to stand in our own shoes and never give up on ourselves, then we will be able to put ourselves in the shoes of others and never give up on them. True compassion does not come from wanting to help out those less fortunate than ourselves but from realizing our kinship with all beings”.
Det finns en stram, men ändå vilsam skönhet över Hirschsprungs museum på Stockholmsgade i Köpenhamn. Huvudutställningen handlar om Marie Kroyer och hennes inspirerade måleri som avstannade något efter bröllopsresan och hemkomsten till de husliga plikter.
Dethar alltid varit lite speciellt att åka till Köpenhamn och gå och se konst. Framförallt möta det expressionistiska måleriet som i Per Kirkebys målningar. Louisiana var i många årtionden ett vallfartsmål tills jag åkte till Nivågaards museum (som Åsa Moberg gjort mig uppmärksam på i och med ett intervjuprogram med henne som sändes på SVT) och jag för första gången fick möta ”dansk guldålder” och arbetarkonstnärer som L. A. Ring. Det var underbart att få möta L A Ring igen på Hirschsprungs museum, i form av några målningar av honom som ingick i den visade samlingen. Det värmer hjärtat att även han tillhört den skara av unga och lovande danska konstnärer som familjen Hirschsprung understött och hjälpt fram.
talbart.blog
Jag tror att ett steg i kampen mot antisemitismen är att värdera det judiska kulturella arvet högre. Ett arv som finns mitt ibland oss i form av museer exempelvis. (Och givetvis värdera de övriga nationella minoriteternas kulturarvoch olika etniska gruppers et cetera.) Men vi bör heller inte glömma dem som möjliggjort kulturarvet, som familjen Hirschsprung, som valt att göra något så ”antielitistiskt” att dela med sig av sin bildning och sitt kulturella kapital så att säga, så att alla i det danska samhället som vill, och museibesökare från hela världen, kan få del av konstupplevelser än i dag på Hirschsprungs museum. Påminna sig, inte minst när bildning i vid bemärkelse står på undantag; som när skolorna och folkbiblioteken drabbas av nedskärningar. Hirschsprungska samlingen utgör ett viktigt stycke dansk konsthistoria, särskilt just gällande danska guldåldern. Samlingen donerades till danska staten 1902.
På Wikipedia läser jag att Abraham Marcus Hirschsprung (1793-1871) av tysk-judisk börd flyttade till Danmark och 1826 öppnade en tobaksfabrik i en del av den anrika byggnad som än idag hyser hotel d’Angleterre. De två bröderna Heinrich och Bernhard kunde utöka och expandera familjeföretaget och flyttade då till Tordenskjolds gade, som en del av ”kampanjen” Wirtschafts wunder”,(se källa nedan.)
Det som började i liten skala, blev ett stort och blomstrande företag, specialiserade på cigarrer.
Det mesta om familjen Hirschsprung står att läsa på olika hemsidor, främst Hirschsprungska samlingens egen, sök gärna där.
