Ett poddsamtal kring romanen ”En enkel till Indien”.

För ett par inlägg sedan nämnde jag något om en bok som gett upphov till många tankar hos mig. Boken är ”En enkel till Indien”, (2022, Louise Bäckelin Förlag) av Cassandra Brunstedt och jag hörde först talas om den i ett podcast samtal i Holy-Crap-podden, se här, mellan Matilda Ritzén och Cassandra Brunstedt. Det fick mig att vilja läsa boken, vilket jag gjorde, fast i E-format. Romanen nådde genast försäljningsstoppen, enligt Matilda Ritzén och jag förstår varför; jag blev också förtjust i den och den andlighet som förmedlas. ”En enkel till Indien” var också finalist i Årets feelgood 2022.

Men det här inlägget vill jag gå tillbaka till samtalet i podcasten mellan Matilda Ritzén och Cassandra Brunstedt som belyser vikten av att hitta sig själv, att gå inåt och vara den som bestämmer i sitt eget liv. Det som jag skulle vilja beskriva som personlig autonomi, se här.

Samtidigt visar boken hur högpresterande kvinnor, särskilt unga kvinnor, fastnar i ett högt arbetstempo som bara rullar på, ofta med event och mingel vissa kvällar i veckan. Hur det till slut kan bli ohållbart och att man som Cassandra Brunstedt gjorde, till slut får säga upp sig för att rädda sig själv sin egen fysiska och mentala hälsa – vilket Brunstedt också berättar om i podden. Romanen som hon skrivit är delvis baserat på hennes eget liv. Och enligt Matilda Ritzén och Cassandra Brunstedt landar många högpresterande kvinnor just i den spirituella verkligheten för att verkligen vara trygga och kunna ta hand om sig själva.

Cassandra Brunstedt berättar hur hon blivit trött på att yttre omständigheter ska göra henne lycklig och att nästa grej alltid ska vara den stora.

Både hennes hälsa och allt annat såg utifrån ut att vara bra, men när hon nått så högt som man kunde nå på företaget som hon jobbade på, VD, dröjde det inte länge förrän hon fick uppsöka läkare bland annat på grund av håravfall.

Matilda Ritzén som själv varit högpresterande och upplevde hur det tog ut sin rätt inflikar hur hon också landade i det spirituella och hur det är väldigt tröstande att ha hittat den verkligheten. Brunstedt instämmer och berättar hur hon levde mycket i framtiden. Hur det handlade om nästa jobb, nästa hem, men att hon levde i en illusion.

När Cassandra Brunstedt nått VD-posten så gick det så där, företaget började också gå dåligt och väldigt många människor drog i henne. Hon var övertygad om att om hon bara åt hälsosamt och tränade – hon började till och med springa under lunchen – så skulle allt bli bra. Men hon började må allt sämre, berättar hon i podden. Som om hon aldrig kunde andas. Hon säger att livet gick för fort och att det inte går att leva ett spirituellt liv i det höga tempot. Hennes inre röst dövades av allt brus som hon ständigt befann sig i och hon säger att hon aldrig var närvarande utan ständigt i nästa projekt. I absolut sista sekunden sa hon upp sig berättar hon och läkaren som hon gått till bekräftade att hon var till hundra procent utmattad, men inte till den grad att hon inte kunde fungera som människa.

Cassandra Brunstedt förklarar också att nästa smäll efter uppsägningen var att hon inte hade en titel att sätta framför sitt namn. Detta var 2019. Hon kände att hon inte var någon. Mitt i den identitetskrisen dog hennes pappa berättar hon i poddintervjun. En kamrat fick med henne till en föreläsning av Björn Natthiko Lindeblad, skogsmunken som avled i sjukdom tidigare i år, och förtydligar att hon var så nedbruten att hon hade svårt att lyssna. Men just i slutet säger Björn Natthiko Lindeblad något som får henne att vakna till och det är ungefär att det är viktigt med tillit för när allt är som det ska då är det ju väldigt enkelt att ha tillit för vem som helst och känna tillit till saker och ting. Men när ingenting är som det ska är det som svårast att ha tillit. Och hon berättar vidare att han sa att i det läget är den enda uppgift du har som person att ha tillit. Och de orden tog hon med sig hem och framhåller att efter det skedde ett stort skifte: Hon beställde en biljett till Indien och ett yoga ashram och hennes man gav henne sitt fulla stöd. Och Cassandra Brunstedt betonar att det var möjligt eftersom de vid den tiden inte hade barn. På ashramet var det strikt. Långa dagar men ändå tid för egentid. Hon berättar att hennes liv tog en vändning där och då. Cassandra Brunstedt hade satt värde i prestation men konfronterades nu med att inte kunna presentera sig utifrån det hon jobbade med inför de andra deltagarna, understryker hon. Och fortsätter att berätta för Matilda Ritzén att hon var trettio år men kunde inte presentera sig på några få meningar. Men funderade i banor att vi människor inte är statiska, att livet ständigt är i förändring och vi med det. Hon berättar att hon landade i att inte behöva vara svaret på svaret. Och fortsätter att berätta att hon kom till insikt att det är hon som bestämmer över sitt liv och hur hon vill leva. Matilda Ritzén flikar in att hennes insikt är att det är hon själv som attraherat in människor som behandlat henne illa, och att den insikten behöver landa innan man kan ta den till sig, men att det är väldigt stärkande och viktigt att få den.

Cassandra Brunstedt berättar också att hon efteråt sett att hon inte hade behövt åka till Indien för att få de här svaren, det kunde lika gärna ha skett i Sverige, eller någon annanstans runt om i världen. Hon förmedlar också hur hon hade förväntningar på att åka till Indien och träffa gurus och få leva den livsstilen och det spirituella livet. Att hon skulle hitta sig själv som hon säger och sedan skulle det vara klappat och klart. Och betonar att det finns inget spirituellt uppvaknade som håller i sig utan vi människor behöver hela tiden utvecklas och behöver vara närvarande i det som sker. Hon säger att hon hade allt inom sig, alla svaren men att hon bara behövde tiden och utrymmet som yoga ashramet erbjöd. Och förklarar för Matilda Ritzén att det inte var yogaläraren som sa allt det här till henne utan det var hon själv som satt på alla svaren som hon sökte efter. Och de hade hon kunnat få varsomhelst i världen. Matilda Ritzén som leder podden Holy Crap framhåller att det finns en vits med att plocka bort sig från en energi och sätta in sig i ett nytt sammanhang och Cassandra Brunstedt håller med. Hon säger att hon kan göra samma sak i Sverige under en helg som hon gjorde i Indien. Hon vet att hon själv sitter på alla svaren bara hon ger sig tid. Matilda Ritzén påpekar att hon inte behöver gå till psykolog eller medium för hon vet. Hundra procent, instämmer Cassandra Brunstedt, och säger att om man går till ett medium så lägger man sitt liv på andra, och menar att det spirituella livet handlar om något helt annat än att hon går till en viss person eller har en viss sorts kristaller och säger med emfas att det är hon som bestämmer riktningen framåt på något sätt. Och att det är en sådan frihetskänsla att inte behöva något utanför sig själv. Att hon är alldeles hel inom sig.

Efter Indien började Cassandra Brunstedt skriva på sin bok som är hennes debutbok. Jag tycker mycket om den och jag ska berätta varför i ett kommande inlägg. Men jag ville återge något av poddintervjun för den säger något viktigt om behovet av personlig autonomi som jag gärna återkommer till i mina inlägg, (och som på något vis är förutsättningen för att hitta sin mening), men som också säger något om arbetsmarknaden och dess höga tempo och svårigheterna det bereder med att ha barn och familj och hela det livspusslet. Men också hur utbytbar arbetstagarna är; hur lätt det är att hamna i utmattning för högpresterande unga kvinnor och unga kvinnor överhuvudtaget, alla kvinnor och män. Även om varken Matilda Ritzén eller Cassandra Brunstedt är kritiska mot hur arbetsmarknaden ser ut kan jag tycka det är problematiskt att unga kvinnor och mammor ska lägga hela bördan på sig själva för hur det ser ut i arbetslivet eller vad som sker där. Deras resonemang om att hitta svaren inom sig är i linje med vad både psykologin och andliga lärare säger. Men att stå i sin sanning borde också kunna vara att uttrycka sig kritiskt, och visst, indirekt anar jag kritiken mot det höga tempot i samhällslivet. Det borde vara hög tid för en arbetstidsförkortning. För ett perspektiv på arbetstidsförkortning, läs exempelvis https://www.expertvalet.se/blogg/2016/11/vaegen-till-aattatimmars-arbetsdag. Det skulle också, inom parentes sagt, vara ett sätt att tillämpa barnperspektivet då barn får mer tid med sina föräldrar på det sättet, och förmodligen mindre stressade.

Det är så befriande att höra vad Matilda Ritzén och Cassandra Brunstedt säger om medium. Jag tror att det är väldigt lätt att bli beroende eller ”uppbunden” till medium om man börjar gå till ett eller skulle börja ringa till tarotlinjer eller något. Det talas för lite om detta, att det kan finnas/uppstå andliga beroenden också, inte bara spelberoende och så vidare. Överhuvudtaget får religion och andlighet väldigt lite utrymme i samhällsdebatten, och i diskussioner och samtal. Är inte den/de verkligheterna värda att ta på lika stort allvar och den moraliska reserv eller motståndskraft som finns där eller hur ärkebiskopen Ante Jackelen uttryckte det i en debattartikel? Jag tänker specifikt på den etik som ryms inom andlighet och religion; att göra gott mot andra, hjälpa sina medmänniskor – kan vi få för mycket av det?

(Därmed inte sagt att inte ateister gör gott, och har sin etiska och moralisk hållning, och inte heller att religiösa eller andliga människor är fullkomliga).

/Helena Maria