Författare: Talbart.blog, helena_vianova@live.se

Se tidigare inlägg om romanen här: https://talbart.blog/2023/06/18/the-great-fire-inlagg-tva/

Kärleken i “The Great Fire” speglar, till viss del, Shirely Hazzards egen kärekshistoria som tonåring i Japan. Det berättar Brigitta Olubas i “Shirley Hazzard. A Writing Life”. (2022) Men i motsats till karaktären Helen Driscoll, upplevde Shirley Hazzard sin första kärlek som djupt olycklig. Med hjälp av sitt “romanbygge” får hon emellertid chansen att, likt i narrative terapi, ändra på utgången av dess förlopp: 

“...in fiction, one can correct an ultimate tragedy into a suggestion at least, of a ‘happy ending’. That is, set life right, as one can’t manage to do in reality”. (s. 444) 

Det låter väldigt helande, och kanske var det så för Shirley Hazzard, men det kanske inte är den litteratur jag skulle vilja läsa egentligen för i litteratur som i terapi tror jag på “the unbidden” (D. B. Stern, 2010) Ett alltför uppstyrt och kontrollerat romanskrivande som sakta och säkert styr mot en utgång som ska tjäna ens egna medvetna syften att bli hel, gör mig matt vid blotta tanken. Men det här är privata funderingar, och jag ska återgå till “The Great Fire”, som är långt mer än en “terapiakt”. Som sagt, det är en väldig antikrigsroman som till största delen beskriver männens värld i efterkrigstiden.  

När Aldered berättar för Helen om kriget, om alla sårade, hur  hans själv blev sårad i kriget, hejdar han sig för ett kort ögonblick och frågar: 

”Varför berättar jag det här för dig’? ‘Helen replikerar: ‘Du berättar det till dig själv”. (“Why do I tell you this, ‘You’re telling yourself”) (s. 170) 

Han fortsätter att berätta hur han och de andra sårade släpades till oanvända baracker bakom fiendens linjer och lades i våningssängar. 

Helen frågar: 

“Kunde du tänka? Vad tänkte du?’ (‘Could you think? What were you thinking?” (s. 170) 

Samtalet vindlar vidare. Han berättar om fängelsevistelsen. Mot slutet av deras umgänge den dagen tar Aldred upp att de måste komma på ett sätt hur de kan närma sig hennes föräldrar med det faktum att de vill gifta sig med varandra. 

“I must get used to gladness”, konstaterar han, och där tar kapitlet slut. (s. 172) 

Föräldrarna Driscoll skickar iväg Helen på ett påhittat ärende, och när hon kommer tillbaka är Bernard borta, och på sjukhus i Tokyo. När Aldred uppsöker Helen finner han henne i upplösningstillstånd: 

“He will never see us again, any of us. I will never see him. He’ll die with none of us near him. Without me. In some unimaginable place.” (s. 182) 

Helen vill störta sig iväg, men hon har inte ens ett pass, men Aldred erbjuder sig att åka – han hinner med sista flyget från Kure – och ber Helen skriva ett brev till sin bror som han sedan kan överlämna. När han är på sjukhuset stötar han på en bekant och hon berättar att hans vän Peter Exley fått polio, men att han är på bättringsvägen. Han får också besked om att hans far har dött. När Aldered återvänder till Helen är det i sista minuten för hennes föräldrar har bestämt att de ska avresa  till Nya Zeeland följande morgon. När de två förälskade skiljs ikläder sig romanen delvis skepnaden av brevroman – den litterära lösningen återfanns också i The Transit of Venus där det var Caro Bell och Ted Tice som meddelade sig med varandra brevledes genom hela romanen. Vi kunde följa hur Ted Tice vid några tillfällen “censurerade” sina brev, för att exempelvis inte framstå som för röd eller för upptagen med andra kvinnor. 

Att hamna i med sina föräldrar i Wellington på Nya Zeeland upplevs som en förvisning av Helen och enda andrummet är när hon läser sin älskades brev respektive skriver till honom. Hon får också några vänner och bekanta, och en av dem är en jämnårig kille, Sidney Fairfax. De möts på olika tillställningar, och tillsammans går de på filmen Blue Lagoon och sedan på cafè.

”Sidney Fairfax strolls with her to the tram, puts her on board. Walking home uphill, he feels with certainty that it will not happen: the far man will not come for her: too long, to distant, too much discouraged. Those two, having had their dream, will never meet again. It is in her face, her fate. Everyone has a cruel fate”. (s. 267)

forts.

Källa, länkar och tips:

Shirley Hazzard. 2003. The Great Fire. Farrar, Straus and Giroux.

Brigitta Olubas. 2022. Shirley Hazzard. A Writing Life. Farrar, Straus and Giroux.

https://litteraturhistorien.se/brev.html

Alexandra Chang. 2021. Days of Distraction. Ecco Press.

Ko Unoki. 2022. Racism, Diplomacy, and International Relations. Routledge, Taylor and Francis Group.

(uppdaterad 230620)

Vid åsynen av professor Gardiner (Gardiner, är professor, inte general som jag påstod i förra inlägget) ser huvudpersonen major Leith genast att de tre åren och nio månader som professor Gardiner suttit fängslad i Japan har tärt på hans hälsa. Hans föräldrar var orientalister och födda i Tyskland, men hade undervisat vid brittiska universitet och sedan bosatt sig i Japan. När kriget bröt ut 1941 var professor Gardiner ombedd att ta tillbaka sitt tyska medborgarskap så att japanerna kunde erbjuda honom skydd under Axelmakterna. Men professor Gardiner vägrade och valde fängelse istället. 

Nu ger den äldre professorn honom en introduktion till de närvarande omständigheterna i Japan, berättar lite om värdparet Barry och Melba Driscoll på vilkas anläggning han ska bo. Barry Driscoll är administratör av sjukhusanläggningar. De båda männen berättar också något om sina civila förhållanden. Leith är skild och Gardiners japanska fru är död. Hon hade försökt sitta fängslad tillsammans med honom, men hade nekats och istället förklarats ”utblottad” av de japanska myndigheterna och förskjutits av sina föräldrar. 1943 begick hon självmord. 

”Gardiner said, ‘On the day of her death, she tried to send into safekeeping some copies of my earliest books, from the time we first knew one another. All she had left, my poor girl.’ He said, ‘You keep returning to these things. You can’t close them down, as one closes down the compartment of a damaged ship, just to keep the vessel going, or at least afloat.’ He said, ‘This difficulty of being.’ 

‘One reason men go on fighting is that it seems to simplify. 

‘You done that, and know better. And you are young yet. Experience will reclaim you through the personal. Much more will happen for you. After much death, living may come as a surprise.” (s. 18) 

Gardiner reflekterar över kriget; andra världskriget som utgör bakgrundskulissen till hela romanen. Han har tuberkulos, och strålskador från atombomben som föll över Hirooshima, och ska repatrieras till Storbritannien, fast han betraktar Japan som sitt hemland och inte vill. 

”They are giving me a new drug from America which plays merry hell. Side effects, they said. Side effects, after-effects. Sending me back to Britain like this. Repatriation. In patria. But my territory has always been here.” 

Det är märkvärdigt hur samtida eller tidlös air vilar över det som de båda männen konverserar, ”kverulerar” och filosoferar om. Man anar sår, kanske riktigt djupa, i det som sägs men det döljs så väl bakom en stoisk yta. Gardiner berömmer Aldred Leith för hans heroiska insats i kriget, men Aldred menar att sådan tapperhet och värdet av det kommer att förlora sitt innehåll. 

”Young people are turning away from martial exploits. If we live long enough, such medals may seem as incrimination. 

‘Don’t deprecate. You’re young yourself.’ ‘Gardiner said, ‘This is disgusting, indicating the pudding’. ”Somebody had to fight Hitler, I wanted to go back myself, in 1940, when I saw that they had to make a fight of it. However, a secret chap from England came to see me, said I ‘d be to more use to them here. Well, you see what came of that. But you, you’re inaugurating your ninth life.” (s. 16)  

Gardiner blir abrupt avbruten av Leith som säger att i vissa länder är katter bara tillåtna att ha sju liv. Därefter byter han ämne helt och säger att han behöver en lärare som kan lära honom japanska. Gardiner har någon som han vet att han kan rekommendera och som fått licens av amerikanarna. 

Nästa morgon får Aldred Leith veta att professor Gardiner har avlidit under natten.  

Redan samma kväll sitter han vid middagsbordet hemma hos Driscolls, som är auktoritära och dysfunktionella som föräldrar, och betraktar dem och deras två barn, Benedict och Helen. 

Vad det gäller värdparet, tänkte Aldred att det var som Gardiner hade påpekat föregående kväll att paret var ett oroande symtom på en ny makt (new power): 

”that Barry and Melba should be in the ascendant was not what one had hoped from peace. It did not even seem a cessation of hostilities. 

They had grasped early enough, at a future as yet unrevealed to Leith and to what they would have called his kind.” (s. 26) 

Kanske representerar syskonen Benedict (som lider av en obotlig sjukdom) och Helen Driscoll den ungdom och oskuldsfulla gemenskap som major Leith själv inte fick uppleva när han tvingades ut i krig. Även om syskonen Driscolls liv naturligtvis också kringskurits och begränsats genom krigsutbrottet och kriget, så kan de emellertid läsa och diskutera alla de böcker om som han bara kunde drömma om medan han var ute och stred. Han längtar efter ett annat liv, starta om och slå sig ned i England igen. Gifta sig.  

Så, det här syskonparet Benedict och Helen Driscoll är ytterligare en likhet med “The Transit of Venus”, (som jag upptäckt finns på svenska, utgiven av Brombergs förlag 1982), fast i den boken handlade det om två systrar, de föräldralösa barnen Caroline och Grace Bell. De växte upp i Australien under andra världskriget, upplevde det på avstånd men såg det också i flyktingar, lemlästade soldater som återvände och den evakuering som företogs. Det uppstod frågetecken kring kriget, det fanns ingen vuxen i deras närhet som kunde fylla igen luckor, berätta om vad ett krig innebar och vad det egentligen handlade om. Eller bidra med tid och ge dem emotionell omvårdnad. En sådan föräldrafunktion utgör egentligen Aldred för syskonen Driscoll. Det pekar på människans behov av att förstå, och därmed läkas. Utan förståelse finns det bara rädsla  och grogrund för missuppfattningar, felaktiga bilder av världen. Aldred bidrar med bilder och förklaringar, något som syskonen Bell aldrig fick. Carro, exempelvis, sökte det på egen hand. Men på något sätt sker det en slags fullbordan av även detta tema i “The Great Fire”. Olycklig barndom, där syskonen är hänvisade till sig själva, förbyts till “lycklig barndom”, även om Benedict kommer att dö. Men han har inte levt förgäves, han dör i vetskap om att han har levt ett existentiellt meningsfullt liv och fått de svar han kunnat önska vad det gäller “livets stora gåtor”. Och kanske det viktigaste: att han är älskad av sin syster och några få vänner, som Aldred. Trots sin sjukdom dör han som en hel människa i slutet av romanen.  Då har han skiljts från sin syster och förflyttats till USA för sjukvård. 

Mot sin vilja blir Leith som förälskad i Helen Driscoll. 

“Having expected, repeatedly, to die from the great fires into which his times had pitched him, he had discovered a desire to live completely; by which he meant, with her.“ (s. 167) 

Han jagas av samvetskval över att hon är så mycket yngre, sjutton år mot hans trettiotvå. När han dryftar det här med sin vän Peter Exley som utreder japanska krigsbrott i Hongkong uppmuntrar denne honom. Och det visar sig att Helen också är förälskad i honom. Komplikationen i intrigen ligger i att föräldrarna inte vill se Leith som sin svärson. De har hyser antipatier, agg och vrede mot honom, inte minst för att han vägrar spela med i det ”koloniala spel” som fortfarande pågår och där de japanska tjänarna inte tillerkänns samma mänskliga värde som paret Driscoll själva. Sådant som får major Aldred Leith att se rött och förakta dem, och han har även anmält Barry Driscoll för han bär skuld till att en av tjänarna begick självmord. När han avslöjar sina giftermålsplaner för vägrar de att ge sin dotters hand till honom och han får använda sig av list, mer eller mindre, för att slutligen förenas med sin blivande brud. Det är utan tvekan en “kärlekssaga”, omgärdad av ett fantastiskt landskap: kulissen är så stark, inte minst scener från både asiatiskt och västerländskt liv, lite svepande uttryckt. I mitt tycke är det när Shirley Hazzard låter ”inhemskt” liv, asiatiskt liv, som från Hongkong och “västerländskt kvardröjande kolonialt” blandas som det verkligen bränner till och blir intressant. Och de karaktärer som får utgöra det ”mötet”- eller den brännpunkten – är just Peter Exley, och en av hans medarbetare Rita Xavier, som är maskinskriverska och från Hongkong. När de västerländska kvinnliga kontoristerna -kollegor-ser dem tillsammans skvallrar och skrattar de bakom deras ryggar. Peter Exley noterar det, men han sysslar med värre saker i sin vardag och låter sig inte påverkas av den trista eller ”laddade” atmosfären.  En av kontoristerna upplyser honom exempelvis om att Rita Zavier är  

“Eurasians” ( ) ‘maintain a castesystem of their own .” (s. 63) 

I sitt anteckningsblock noterar han att Rita Zavier är obekväm med att tala kinesiska framför “européerna”. 

Exley inbjuder Xavier till en drink och de går till ett café som karaktäriseras som ett sådant café som brukade spela hoppfulla sånger under kriget som ”When the Lights Goes on again” or ”There’s a Great Day Dawning”. Den allvetande berättaren målar upp scenen med distans och konstaterar lakoniskt: 

”When that dawn came, it seemed that all Europe had died during the night.” (s. 159) 

När Rita uttrycker att det är trevligt att sitta och ta en drink med honom, hoppas han att hon inte bara säger det för att ge sin uppskattning (be appreciative). Tillfället att sitta tillsammans ger Peter möjlighet att ställa frågan vad som hände henne under kriget. Det hade inte slagit honom att ställa den här ”off duty”-frågan tidigare. Rita berättar att de flyttade till sin farbror i Macao och att när japanerna kom så lämnade många Hongkong om de kunde eftersom de var rädda för lufträder, och andra bombardemang. 

Exleys tankar kommenterar det hon sagt, distanserat, nästan som de stenograferas fram: Att Rita måste ha varit omkring tjugo år, från en from familj och som gömde sig för soldater. Implicerat i det här finns de krigsbrott som han jobbar med varje dag och handlar om unga flickor som henne och som kanske gömde sig, men hittades och blev utsatta för övergrepp och död. Läser man det mångbottnad, som här, kryper realiteterna in på skinnet .  

”Many Chinese left, too, for the countryside.’ She was nursing her cup in both hands, a wintry gesture unfamiliar in that climate. ‘This island was never empty, but when there’s fear, there’s a kind of emptiness…’She looked in the cup, seeking her right to a complex notion.’I know said Peter. ‘Silence falls. 

”So-we were at Macao, Portugal being neutral, Macao had many refugees. ( ) ‘We were crowded into my uncle’s house. We missed our home. Lonliness, but no privacy- a small thing to complain about in a war.” (s. 159-160)

Det här (vänskaps) paret utgör en parallellhandling i boken och vid ett annat tillfälle efter ett möte eller förhandling som Rita Zavier och Peter Exley varit på försöker den senare spontant rädda ett barn till ägarna av en liten butik dit han haft ett ärende. Han försöker få med Rita på noterna, men hon följer honom inte. Och tur var det, nästan som hon anade. Exley däremot kastar sig in i en taxi till närmaste sjukhus med flickan. Det visar sig att flickan har barnförlamning och Exley ådrar sig sjukdomen. Jag skulle vilja säga, med Donnel B. Sterns uttryck att Exley söker efter ett annat sätt att vara, att ”being-with-the other” – även om Sterns uttryck gäller terapirummet och jag sas överför det. (Stern, 2010). Exley inte bara betraktar sin omgivning och försöker ge en hjälpande hand där han kan som Aldred, utan söker ett aktivt sätt att vara med “den andra”, att kunna umgås på lika villkor. Något som hans hemland Australien vid den tiden fortfarande inte tillät med sin ”White Australia Policy” från 1901, då icke-européer, särskilt asiater, förbjöds immigrera. Något som började luckras upp 1949, enligt Wikipedia. Det är också Exley som bidrar med romanens ohyggliga bilder från andra världskriget, som han själv deltog i, och där vi lär att Aldred räddade livet på honom. 

Det går upp för mig att vad jag läst är en antikrigsroman – en 278 sidor lång brinnande appell mot krig. Dessutom med ett kärlekstema inbakat, men med en ”uppfordran”, med sådan språkdräkt överlag, att min engelska inte räcker till för att fånga hela den nyansrikedom som detta verk glöder av. Samtidigt som professor Gardiner så insiktsfullt betonar i romanens inledning, att ledare som Hitler, kan man inte bara tyst sitta och beskåda hur han anställer krig och mord på industriell skala som Förintelsen var. 

Frågan är kanske hur vi samtidigt kan rusta upp och jobba för fred – en fråga som jag vet sysselsatte den franske socialistledaren och antimilitaristen Jean Jaurès, på sin tid, och som han också skrivit om. Ungefär att värnplikt och ett starkt försvar inte behöver stå i motsats till att man förespråkar och jobbar för fred i alla lägen. Jean Jaurès försökte stoppa första världskriget, men mördades den 31 juli, 1914, bara några dagar efter krigsutbrottet.

Jag kan inte låta bli att fråga mig om det finns någon annan kvinnlig författare som så ingående skildrat mäns krigserfarenhet och krigströtthet? Av det jag läst av romaner kan jag inte komma på en enda.

Nästa inlägg ska jag visa hur temat kärlek i motsats till “The Transit of Venus” fullbordas i “The Great Fire” genom att Aldered och Helen möts igen efter en lång period av att ha varit åtskilda från varandra genom Barry och Melba Driscolls försorg. 

Källa, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 2003. The Great Fire. Farrar, Starus and Giroux.

Harvey Goldberg. 1962. The Life of Jean Jaurès. Madison. University of Wisconsin Press.

Samuel Bernstein. 1940. Jean Jaurès and the Problem of War. Science and Society, vol. 4, nr., 3 (summer 1940), s. 127-164. Guilford Press. (har inte läst)

se, https://www.jstor.org/stable/40399340

Neurologen och forskaren Anil Seths bok ”Being You. A New Science of Consciousness”, utgiven 2021 på Farber, inleds med en dikt av Emily Dickinson och sedan en dedikation.

”The Brain – is wider than the Sky –

For-put them side by side-

The one the other will contain

With ease-And You-beside-”

(Emily Dickinson, citerad i Anil Seth, 2021).

Jag hittar inte citatet om hur medvetandet enklast beskrivs som det ”röda av rött” et cetera som jag transkriberade i förra inlägget, men det inleder läkaren och författaren Rangan Chatterjees podcast där han intervjuar professor Anil Seth så lyssna!

I sin prolog nämner Anil Seth mot slutet något om Sigmund Freud, psykoanalysens fader, som var läkare och neurolog innan han började intressera sig för psykiatri. Seth skriver ungefär att trots Sigmund Freuds något dåliga rykte bland neurologer, så hade han rätt om mycket. Och Anil Seth framhåller, att när Freud såg bakåt genom vetenskapshistorien, så identifierade han tre stora ”slag” (”strikes”) mot den föreställda självtillräckligheten hos det mänskliga släktet, och vart och ett av dem markerade ett större vetenskapligt genombrott som mötte ett väldigt starkt motstånd innan paradigmskiftet genomfördes. Den första insikten som handlar om ”människans obetydlighet” levereras genom Kopernikus och hans heliocentriska teori som i ett enda slag faktiskt reducerade jorden och oss människor på den till

”…just a speck somewhere out there in the vastness, a pale blue dot suspended in the abyss”. (s. 7) Jorden är inte längre centrum i universum, utan solen.

Sedan, poängterar Seth, kom Darwin. Och då fick människans förmätenhet ånyo sig en törn – förmätenhet och ilska från dem som inte kunde tänka sig att vi människor delar ursprung med alla andra levande varelser, myror som elefanter exempelvis. Om det skriver Anil Seth:

”…a realisation that is – astonishingly – still resisted in some parts of the world even today. (s. 7).

Freuds tredje ”strike” mot människans exceptionalism var hans egen teori om människans teori om det omedvetna som verkligen utmanade idéen att våra mentala liv är under vår medvetna, rationella kontroll. Det är nog svårt att sätta sig in i just vilken oerhörd utmaning det var för många människor under den tiden att försöka förstå eller omfatta den tanken. Inte minst de som jobbade med naturvetenskap.

Även här understryker Anil Seth just hur viktig den teorin var.

För även om Freud var ”off targets” i detaljerna så framhåller Seth att han gjorde absolut rätt när han framhöll att en naturalistisk förklaring till sinnet och medvetandet skulle längre fram, och kanske slutligen, detronisera mänskligheten (från sin piedestal, min anmärkning)

Det här är helt enkelt en underbar liten meditation ”över proportionerna” i tillvaron som Anil Seth erbjuder. Han skriver att de här skiftena på hur vi ser på oss själva är välkomna. För varje nytt framsteg eller avancemang i vår förståelse kommer en ”ny sense of wonder”, en ny känsla eller förnimmelse av förundran väcks i oss, och en ny förmåga, framhåller han. (s. 8)

Anil Seth skriver i ”Being You” om medvetandets neurovetenskapen. (s. 5) Och klargör för läsaren att:

”Whether you’re a scientist or not, consciousness is a mystery that matters. For each of us, our conscious experience is all there is. Without it there is nothing at all: no world, no self, no interior and no exterior.” (s. 3)

Källa, tips och länkar:

Anil Seth. 2021. Being You. A New Science of Consciousness. Farber.

Miller NS, Katz JL. The neurological legacy of psychoanalysis: Freud as a neurologist. Compr Psychiatry. 1989 Mar-Apr;30(2):128-34. doi: 10.1016/0010-440x(89)90064-3. PMID: 2646065.

https://hbr.org/podcast/2022/01/what-studying-consciousness-can-reveal-about-ai-and-the-metaverse-with-anil-seth

Får Göteborg vara ett ”näste” för samtalsterapi med rötter i Freuds bidrag till världen?

”Reality-check” ingår inte i fascismens praktik.

se youtube, Ayang Rinpoche, Master of Phowa

The Broken Ladder. How inequality affects the way we think, live and die”“ är en bok som beskriver psykologiska konsekvenser av ojämlikhet och hur det får människor att antingen leva väldigt mycket i nuet, i ett perspektiv där de kortsiktiga intressena och behoven råder i eller det mer långsiktiga perspektivet som trygga människor med ”secure base” kan tillåta sig, med allt vad det innebär av ekonomisk planering, förutseende och prioriteringar et cetera. Payne skissar fram olika ”tidsligheter” eller uppfattningar om tid, med hjälp av studier och experiment; hur de som upplever sig som fattiga exempelvis eller som utan hopp eller möjligheter lever i en slags ”live fast-die young – värld som faktiskt är namnet på en teori som visar på en tillvaro eller ett tillstånd där ens möjlighet att få lite distans till sin existens, ta ett steg tillbaka” och få syn på alternativ, tycks ogörligt, och som inte har något med ”character flaws” att göra, understryker Payne- något som det gärna skylls på från deras sida som ser ökande ekonomisk och social ojämlikhet som ”fair”. Att leva ”live fast- die young” är att i en ”rush”, och i stress, utan möjlighet till andhämtning som när en friidrottare efter ett löp kan böja sig ned med händerna på knäna och bara andas tills flåset kommer i fas igen efter upploppet. Keith Payne pekar helt enkelt på två skilda synsätt i att hantera världen som är oförenliga. Men egentligen är ingen immun mot att hamna i det ”kortsiktiga”.

“The Broken Ladder”” – eller kanske den trasiga stegen, om den vore översatt till svenska- är en bok författad av Keith Payne, amerikansk professor i psykologi. Boken driver tesen att ett jämlikt samhälle är bra för alla, inte bara dem på nedersta trappstegen. 

Det finns fler forskare som ägnat sig åt “ojämlikheten”. Ett exempel är Richard Wilkinson och Kate Pickett med boken som fick titeln “Jämlikhetsanden: därför är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”,  i sin svenska översättning och som kom ut på Karneval förlag 2011. Andra perspektiv på ojämlikheten anlades också, bland annat fick Wilkinson och Pickett kritik från forskaren Christopher John Snowdon med “The Spirit Level Delusion”, 2010. Det finns med andra ord de som menar “mind the gap”, och de som “never mind the gap”  – det senare uttrycket kommer från en forskningspublikation “Never mind the gap: “,Why we shouldn’t worry about inequality” från 2016 och författad av Ryan Bourne och Christopher John Snowdon (se Never Mind the Gap: Why we shouldn’t worry about inequality — Institute of Economic Affairs (iea.org.uk) 

Det ska tilläggas att Wilkinson och Pickett kom ut med en ny bok som skildrar ojämlikheten bara för några år sedan, “Den inre ojämlikheten”, (2018). Jag har inte läst den ännu, men enligt förlagets beskrivning tycks den ha tydliga släktskap med Paynes bok då den tar de inre, psykologiska effekter som ojämlikheten har på oss; “…hur ojämlikheten tränger in i oss och påverkar oss på de mest subtila sätt”.

Keith Paynes bok bär just undertiteln “How inequality affects the way we think, live and die . Hur man varseblir och upplever sin situation eller position i samhället är något som man kan förändra, menar han, det är första steget mot reell jämlikhet i ett samhälle- om det nu är det man önskar både för sig själv och andra – vad jag förstår. För Payne betonar att så fort en människa upplever sig eller känner sig rik är denna person villig att sänka skatterna och minska exempelvis arbetslöshetsersättning, socialbidrag et cetera och enbart se till sina egna intressen, eller sin grupps intressen. Upplever eller känner man sig tvärtom vill man öka skatterna. Sedan handlar det mer konkret (från upplevelse till handling eller utfall) om hur politiken utformar samhället utifrån vilka politiker och partier det har röstats på.

För Payne är målet inte att eliminera all ojämlikhet, betonar han i “The Broken Ladder” hur idealistiskt det än kan synas är det inte en framkomlig väg, menar han och illustrerar det med att säga att utopiska ideal har ett sätt att ända upp i dystopisk verklighet istället. (s. 208) Det han skulle vilja se är hur den ökande ojämlikheten, även i USA, justeras till nivåer av jämlikhet som är mer på en mänsklig skala där människor får tillräckligt gott med utrymme för att konkurrera och komma sig upp utan någon slags ekonomisk tävling, som “a winner-take-all contest”. Han ser en viss grad ojämlikhet som ett naturligt utslag av den konkurrens som förekommer i en marknadsekonomi, och att det i ett system alltid kommer att finnas de som är vinnare och de som är förlorare. 

Men, poängterar han, om detta är vad som är för handen kommer alltid ett visst antal människor extrapolera från det det här “basläget”, och dra slutsatsen att om något lite ojämlikhet är bra för social rörlighet så måste högre ojämlikhet vara desto bättre för den. Men logiken är den helt motsatta. Nationer, stater och regioner med högre nivåer av inkomstskillnader har faktiskt mindre mobilitet uppåt, förklarar Payne, ett förhållande som kallas Gatsby-kurvan.

Från ett delvis annorlunda perspektiv betyder det att desto mer ojämlikhet det är i området där du bor, desto mer är dina ekonomiska prospekt determinerade av dina föräldrars förmögenhet än av din egen framgång.  

“When the rungs of the economic ladder are farther apart, it becomes that more difficult to climb them.” (s. 208)

 Han tar också upp att det i ett samhälle med hög ojämlikhet växer fram ett slags ”entitlement” hos de förmögna där de menar sig ha ”företräde”, ett slags berättigande i det de gör även om det är fel. Det bidrar till en dålig samhällsanda, menar han, det blir en slags ”smittoeffekt”: kan hen kan jag, vilket är ett felslut ur alla upptänkliga vinklar. Men någonstans i resonemanget, helt generellt, finns det implicit med att de med mer makt ska ta, borde ta mer ansvar; inte så ”avsäga” sig den eller låtsas som om den inte existerar.

Resonemanget om de två olika ”tidsligheterna” eller synsätten beroende på var på stegen man upplever sig stå, som Keith Payne pekar på, som jag finner intressantast. Det borde undersökas mer. Särskilt i förhållande till utsatta barn och ungdomar (och deras familjer) i vårt samhälle: i vilken ”tidslighet” befinner sig dessa, hur varseblir de världen? Har de förlorat allt hopp? Ser de inga alternativ – och varför?

(här behöver man också hålla i minnet att våra hjärnor är inte fullt utvecklade förrän vid cirka 25 års ålder )

Det leder mig till ett mer generellt resonemang: vad är det för värld vi vuxna, eller snarare beslutsfattarna, ”målar upp” för barn och unga i dag? Vilken människosyn ger vi vidare? Är människor, barn, bara en ”svart låda”, typ behaviourismen, och det enda vi ser är deras handlingar, men inte vad som ligger bakom? Vilken världsbild de har, hur de ser på samhället? Vilka förebilder? Enligt forskaren Anil Seth har varje människa, varje barn sin egna unika perception och han talar också om medvetandet, hur viktigt och unikt det är. Samtalet i läkaren Rangan Chatterjees podcast och hur de talar kring perception och medvetande, också hur man kan tala med barn om det, är helt fantastiskt och ödmjukt inför livet. Det är något som borde slå an en klang hos alla. Jag har försökt transkribera något av det som forskaren Anil Seth säger i podden; något som fångar essensen i det han säger:

”The easiest way to define consciousness is the redness of red, the painfulness of pain, it´s the sweetness of honey, it is the fact that for everything we do and something that we are, there is something we are like. It feels something to taste honey, it feels something to be happy and to be sad. It feels something to simply touch a piece of wood, it is what makes us more than biological objects roaming around in the subjective dark”. (Anil Seth)

(Jag ska kolla upp om citatet finns med i den bok som Anil Seth har publicerat, se här https://www.adlibris.com/se/bok/being-you-9780571337729?msclkid=595aa25236811c32d)

Är det inte dags att tala om för de yngre generationerna redan tidigt i skolan hur unika varelser de är och börja lära ut om hjärnan, medvetandet och hur det hänger ihop med kroppen: hur dyrbart det är att faktiskt vara vid medvetande? Få in det här som ett viktigt upplysningsprojekt i skolan, (och inom vården och i samhället i stort), och bjuda in även de andliga i rummet, som präster, buddhistlärare, imamer, och rabbiner och andra intresserade med stor förtrogenhet med den andliga verkligheten och dess värde. Jag tror att exkluderingen av den andliga aspekten av människan och i förlängningen av samhället kan leda fel. Leda till konspirationsrörelser som Qanon, se här

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/vad-%C3%A4r-qanon-och-hur-uppstod-konspirationen-1.41123583

och, om jag hårdrar, en ny slags ”rasbiologi” där människor delas in i olika kategorier som ”reptiler”, ”hybrider” och ”demoner” och så vidare. (Eller bara en annan form av andrefiering) Vår värld har haft nog av rasbiologi och (rashygien) med dess fasansfulla konsekvenser som mördande på industriell skala, som Förintelsen. Qanons ideer har lett till mord och det förskräcker, se

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G3PeBx/trodde-barnen-hade-orm-dna-mordade-bada-med-harpun

Konspirationsteorier eller ett slags ”myter”, som man kan spekulera i eller vidareutveckla, förvirrar sinnen, döljer och kastar ett skynke över förhållanden som skapar ångest och oro, som exempelvis social oro i samhället (social oro, oro i världen och krig, som utan tvivel leder till ökat psykiskt lidande). Istället för att tala om den sociala oron och vad ekonomiska skillnader kan leda till som hemlöshet, bostadsbrist, fattigdom et cetera så är det lätt att fly in i olika rörelser, idévärldar eller en slags ”oblivion” där människor heller inte behöver tala om rasism(er) i samhället för de kan alltid uppfinna nya eller nygamla kategorier för den andra. Jag tror uppriktigt sagt att de människor som företräder de etablerade religionerna behövs mer än någonsin, de har en utgångspunkt att kunna samtala med alla i kärlek, medkänsla och medmänsklighet, det som är grunden i religiös tro (även om det begåtts många övergrepp och fruktansvärda och avskyvärda brott i religionens namn, och begås än i dag). De har ett djupare synsätt och en etisk tradition som måste få en chans att komma till tals för att vidga våra alternativ och perspektiv i denna värld (utan att för den skull exkludera nyandligheten) Inte minst vad det gäller människans, hennes medvetande och hur oändligt liten del av verkligheten som jag som enskild människa faktiskt erfar och tar in.

Jag läste ”The Broken Ladder” för ett några månader sedan och känner att jag inte kan göra den rättvisa, men den är viktig för ytterst är den en kritik mot den materialistiska livsstilen som på många sätt är ohållbar. Inte minst för att den förser så många med ett ”tvång” att hela tiden skaffa det senaste och hänga med; att gräset för det mesta upplevs grönare på andra sidan staketet utan att inse att även i det här sammanhanget kanske det räcker med att i Winnicott´s anda vara ”good enough”. Den är en uppmaning att granska sina föreställningar och upplevelser och inte bli ”paralyserad” utan våga höja sin röst för förändringar som man vill se. Särskilt utifrån kunskapen, (som Anil Seth tar upp i podcasten) att självet inte är statiskt, att det är förändras, att vi har många möjliga själv eller tillstånd av själv.

Keith Payne skriver utifrån sin egen förförståelse och egna upplevelse av att ha exponerats i skolmatsalen med att vara ett av de barn som fick gratis skolmat mot bakgrunden av att vara mindre bemedlad, något som han skriver, förändrade hela hans perception. Han började lägga märke till skillnaderna mellan honom och andra barn vad det gällde kläder, familjeförhållanden och så vidare. Också hans ”take” på ”live fast die young”-teorin berör honom personligen då hans bror hade det här kortsiktiga och riskabla synsättet. Men den här boken berör självklart – som all forskning – något större än ett personligt intresse omsatt i vetenskap: det handlar om ett sökande efter hur människor i ett samhälle bäst kan leva tillsammans: utan polarisering och demonisering av andra sidan. Enligt den forskning som Keith Payne tagit del av eller bedrivit själv tillsammans med kolleger är det ett mer ekonomisk jämlikt samhälle som gör oss starkare och mer harmoniska tillsammans, hur trivialt eller idealt det än kan låta. Och ett helt harmoniskt samhälle, ett samhälle helt utan konflikter, är heller inte önsvärt, det är snarare en beskrivning på en diktatur. Även inom oss behöver vi i någon mån konflikter att tampas med för att kunna utvecklas. Det är snarare ett orostecken om allt alltid upplevs som frid och fröjd eller i rosenskimmer: Som om det kritiska tänkandet eller blicken slagits av och slagits ned.

Källor, länkar och tips:

Keith Payne. 2017. The Broken Ladder. How Inequality Affects the Way We Think, Live and Die. Viking Press.

https://www.ted.com/speakers/keith_payne

https://www.kirkusreviews.com/book-reviews/keith-payne/the-broken-ladder/?page=2

https://www.ywboston.org/2018/01/broken-ladder-book-review/

[Hämtad: 23-06-15]

https://drchatterjee.com/how-your-brain-creates-your-reality-a-neuroscientists-take-on-consciousness-near-death-

https://play.gu.se/media/Polarisering+p%C3%A5+arbetsmarknadenF/0_rd5esxn7/458787

https://podtail.com/en/podcast/the-sociology-show/interview-with-professor-sudhir-venkatesh/

https://poddtoppen.se/podcast/1333552422/feel-better-live-more-with-dr-rangan-chatterjee/362-dr-gabor-mate-on-the-mental-health-crisis-the-real-causes-and-why-prince-harry-is-no-different-to-the-rest-of-us

[Hämtad: 23-06-17]

https://www.theatlantic.com/health/archive/2023/02/psychedelic-drug-therapy-effects-brain-neuroplasticity/672910/

[Hämtad: 23-06-20]

The Broken Ladder

[Hämtad: 23-06-20]

https://www.svd.se/a/KnXAP4/brittiska-barn-far-skorbjugg-chockerande

[Hämtad: 23-07-04]

”Conversation,” eller samtal är en process i att komma till en förståelse, och förståelse är något som framträder (emerge) i dialog, enligt filosofen Hans George Gadamer. Det betonar psykoanalytikern D. B Stern I boken ”Partners in Thought” (2010) som jag redan refererat till i tidigare inlägg. En bok som fokuserar på hur ”enactments” (iscensättningar) och ”dissociation” i det psykoanalytiska terapirummet (men även i terapirum med psykodynamisk inriktning, förmodar jag) kan störa, förhindra eller avbryta ”true conversations,” eller försöken till dessa.

Stern betonar att för Gadamer har dialogen en alldeles särskild mening, en mening som befinner sig i hjärtat av vad de flesta psykoanalytiker tror vara den kliniska processens ideal. (s. 26)

Och det jag särskilt vill uppmärksamma här att dialog för Gadamer enligt Stern, inte handlar om att tro samma (sak) utan förstå samma (sak):

”Each partner in conversation begins the process of understanding from within his own horizon of understanding. When the conversation is successful, the interpretations of each by the other come closer and closer to each other, and each participant repeatedly modifying her interpretation to conform to what she now understands the other to mean. There occurs what Gadamer refers to as ”agreement”, a word that is not meant to to imply that the conversants believe the same thing, but that they understand the same thing.” (s. 27)

Mot bakgrund av det här, samtalets och dialogens betydelse är det väsentlig att inte rutinmässigt stärka de strukturer (institutioner) som vill ”krympa” utrymmet för samtalet och dialog, och istället satsa på det förenklade och ”effektiva”, som exempelvis farmakologisering, och därmed bana väg för en ”essentialisering” av människan; ett tillstånd där den psykiska hälsan blir oviktig, och det ”inre” inte finns och där vi bara riskerar att bli instrumentella för staten och varandra.

I terapirummet handlar det om att bli ”verkliga” för varandra; att jag som klient kan lägga av mina ”förklädnader”, metaforiskt uttryckt. Men djupet av den processen finns nog bara inom psykoanalysen, är jag rädd.

Källa, länkar och tips:

Donnel B. Stern. 2010. Partners in Thought. Working with Unformulated Experience, Dissociation and Enactment. Routledge, Taylor & Francis Group.

https://studybuddhism.com/en/essentials/interviews/interview-with-khandro-rinpoche

[Hämtad: 23-06-10]

Insikter måste också leda till en ”new perception”, enligt psykoanalytikern Donnel B. Stern (2010), refererar Abdelhamid ben Ali-Fetsi(se tidigare inlägg nedan). Med ”perception” inkluderar han

”what it seems to us that we and the other persons are like, and what it is like to be involved with each other. It is affect, the ”feel” of the situation, that gives an interpersonal perception its boundaries or wholeness, that gives us a meaningful way of demarcating one perception from another; it is affect, in other words that makes it meaningful to refer to what something is like. ( ) If we are to perceive what something or someone is like, we must experience the possibility of alternative.” (s. 10-11)

”New perception”behövs för att ”fully inhabiting life”, något som Winnicott (1960) beskriver som det ”sanna jaget,” ”the sense of being real”, framhåller Stern, som också betonar att känslan av att till fullo ”bebo” sig själv är dyrbar. (s. 103) En känsla som är omöjlig att uppleva under år-årtionden av ”kemisk lobotomisering”; år och årtionden som ”flyter förbi” obearbetade. Det är först efteråt den som man kan komma igen. Det är ett trevande och helande framåt och kännbara bakslag.

Men att överhuvudtaget födas till människa är dyrbart, enligt buddhismen. Något att tänka på eller påminna sig själv om (om det är möjligt) när man inte ”bebor” sig själv till fullo” utan är på väg.

Jag hoppas vid Gud att ”kemisk lobotomisering” är en psykiatrisk praktik som upphör världen över. Den är fullskalig dehumanisering.

Donnel B Stern, skriver att syftet med psykoanalysens terapeutiska samtalet inte handlar så mycket om att lära sig rätt utan ”be something different.”

Och kanske är det så att här närmar vi oss något av (det terapeutiska) samtalets ”allra innersta kärna”.

Det finns förändrande samtal.

Den vetskapen och vissheten har jag, och jag har känt av dess kraft i mina samtal och konversationer med Abdelhamid ben Ali-Fetsi.

/Abdelhamid ben Ali-Fetsi och Helena Lindbom

Källa, länkar och tips:

Donnel. B. Stern. 2010. Partners in Thought. Working with Unformulated Experience, Dissociation, and Enactment. Routledge, Taylor & Francis Group.

Om Ernideklarationen och budskapet om att lindra begripligt lidande istället för att skapa långtidspatienter.

Mind and Matter

https://rsmh.se/rsmh-bloggen-vi-talar-om-kemisk-lobotomi/

 När insikterna når in

Det ”kvalificerade” samtalet får inte stanna av eller exkluderas…

Ibland behöver jag ”rensa” hjärnan och gå tillbaka till ”the basic”, verkligen gå tillbaka till grundläggande beläringar: Som, värdesätter jag mitt mänskliga liv, och i förlängningen, andras? Därifrån, från den basen förbereder jag mig för nya ”doser” psykologi; kunskaper och terapisessioner som är ovärderliga, men som inte skulle betyda ett ”jota” (”make sense”) eller bli begripliga om jag inte fyller på min bas.

Källa:

(uppdaterad 2023-06-05)

Det ”kvalificerade” samtalet får inte stanna av eller exkluderas. Inte heller det kvalificerade psykoterapeutiska samtalet.

Psykoanalytiker och docenten i idé och lärdomshistoria Per Magnus Johansson befarar att det kvalificerade psykoterapeutiska samtalet kommer att exkluderas i framtiden och att, som det ser ut i dag, att det enklaste och ”effektivaste” kommer att vara den farmakologiska behandlingen.

Det här framkommer i ett podavsnitt ”Oron för framtiden” som är inspelat under ett föredrag som Per Magnus Johansson höll i Malmö tidigare i år och som arrangerats av St. Lukas-stiftelsen i samarbete med studieförbundet Sensus.

I någon mening, enligt ”ringarna på vattnet” – talesättet, vill jag tro att det kvalificerade terapeutiska samtalet bidrar med något, och något värdefullt, till övriga samtal i samhället. Och det samtalet är oftast inte främmande för det existentiella eller andliga, det filosofiska eller kulturella där själva oförutsägbarheten; att inte sitta med alla korten på handen ingår i själva samtalet. Det är en pågående utforskning, en pågående process som också påverkas av det rum och den miljö man sitter i. Men det är en ”reserverad plats”, en plats, ett ”reservat” (eller helt enkelt fristad, även om det kräver mod gång på gång att träda in över tröskeln) för den som fått förmånen att gå i terapi, hänvisats eller har bestämt sig för att ta det steget. Att de här platserna och samtalen – det terapeutiska samtalet- som förs på dessa platser skulle utgå känns outhärdligt. Dessa bidrar också (terapeuternas kunskap och de utbildande universiteten) till en kunskapshöjning i hela samhället. Hur kan kvalificerade terapeutiska samtal bli ”otidsenliga” till förmån för farmakologisering? Just när så många psykiatriker och läkare kritiserar ”medikaliseringen” överlag, hur den tillåtits gå för långt. Medikalisering enligt NE är förhållandet att ett problem som i grunden inte är av medicinsk karaktär diskuteras eller behandlas som en medicinsk företeelse. Inom psykiatrin tilläts neuroleptika-användningen breda ut sig över årtionden med en topp av övermedicinering under 1980-talet (Lundin & Mellgren, 2012). Det är inget annat än en avsevärd och grotesk förminskning av människovärdet, om det som Per Magnus Johansson fruktar tillåts inträffa. Ett människovärde som redan är satt under devalvering när inte tillräckligt med förebyggande åtgärder sätts in så att människor kan leva liv med hälsa, och leva så meningsfulla liv som möjligt.

I det här inlägget refererar jag till enbart en liten del av det som Per Magnus Johansson föreläser om i poddavsnittet, och som alltid är det bäst att lyssna på hela avsnittet för utan hela sammanhanget föreligger risk för missförstånd – avsnittet ligger på knappt 30 minuter. Det är bara att hoppas på att politikerna, läkarna och vi övriga i samhället inte faller för det ”enklaste och effektivaste” in absurdum igen för det har redan visat sig på många sätt inom vården och samhället att det enklaste och ”effektivaste” långt ifrån alltid är det bästa. Det visar sig genom ungdomarnas ökade psykiska lidande, ökningen av självmord även bland äldre och sist men inte minst, klimatkrisen och den oerhörda miljöförstöring som lett fram till denna på grund av att politikerna satsat just på det enklaste och ”effektivaste”, och där överexploatering och nattning av äldre vid fyra- tiden på eftermiddagen bara är ett par exempel.

Per Magnus Johansson menar även i föreläsningen att det finns en retorik kring att ingen ska bli exkluderad, men påpekar att människor blir exkluderade på grund av det man skulle kunna kalla det psykiska lidandet och diagnoserna med påföljden att medicineringen får mindre konstruktiva och inkluderande effekter än man skulle önska.

Forskaren och sociologen Zbyszko Melosik vid Adam Mickiewicz-universitetet i Poznan talar om ”fatal infatuation with medicine”, (2017), – ett talande uttryck. Uttrycket är taget från hans artikels sammanfattning (abstract); artikeln har titeln ”Discourses of Medicalization and Pharmacologization. Reconstructions of human identity”, och är publicerad i en polsk akademisk tidskrift, (se länk nedan). Den korta sammanfattningen beskriver bland annat att Melosiks artikel undersöker den moderna människans ökande beroende av diskurserna om medikalisering och farmakologisering. Han presenterar de huvudsakliga sociokulturella tendenser associerade med den och analyserar – från ett kritiskt perspektiv -konsekvenserna av en identitetsmässig ”fatal förblindelse i medicin.

Men vad är då ett kvalificerat samtal? Vad jag förstår så är det just det psykoanalytiska eller terapeutiska samtalet; samtal med en utbildad person. Kanske kan ett själavårdande samtal i någon mån räknas dit; jag tänker mig i någon mening ett samtal över tid. Men det finns kvaliteter i det ”kvalificerade” eller professionella samtalet som jag skulle vilja lyfta fram (och som kan ”transcendera” och återfinnas i andra sammanhang): närvaron och det emotionellt responsiva ”vittnet”. Beskrivningen har jag funnit hos författaren och psykoanalytikern Donnel B. Stern:

”We need an emotionelly responsive witness, even if that witness is imaginary, in order to know and feel our experience to fall into a satisfying narrative order. The origins of the witness lie in earliest infancy, in the roles played by responsive parents in reflecting back to us a version of ourselves that eventually becomes the self; and later in life, in similar fashion, we need a witness to heal ourselves.”(Stern. 2010:xvii)

The ideal of psychotherapy and psychoanalysis, like the ideal of true conversation, is the relatedness of I and Thou, skriver Stern vidare. ( s. 28)

Vi människor behöver det ”goda samtalet”, true conversation, oavsett om vi är inom psykiatrin eller inte, och vi behöver de människor som är familjära med dessa samtal, har erfarenhet av dem och kan visa på dem. Att hela trauma eller läkas handlar inte om ”happy-go-lucky,” även om man måste ha tur för att få en psykolog som är bra och känns rätt för en – om man överhuvudtaget får eller har råd att gå till psykolog. Olika faktorer kan spela in.

Donnel B. Stern har tänkt mycket kring vad som utgör ett ”gott samtal”, men snarare i termer av ”det genuina samtalet” och den samarbetande och autentiska dialogen, psykoanalytiker som han är. Och den som har haft mest påverkan på honom i det tänkandet är den hermeneutiska filosofen Hans-George Gadamer, skriver han i sin bok, och citerar honom:(s. 25)

” ( ) Thus a genuine conversation is never the one that we wanted to conduct. rather, it is generally more correct to sayt hat we fall into conversation, or even that we become involved in it. The way one word follows another, with the conversation taking its own twists and reaching its own conclusion, may well be conducted in some way, but the partners conversing are far less the leaders of it than the lead. No one knows in advance what will ”come out” of a conversation. Understanding or its failure is like an event that happen to us. Thus we can say that something was a good conversation or that it was ill fated. All this shows that conversation has a spirit of its own, and that the language in which it is conducted bears its own truth within it – i.e., that it allows something to ”emerge” which henceforth exists.” ( Hans-George Gadamer (1965/2004, s. 385, citerad i D. B. Stern, 2010).

Kanske är det, generellt sätt, den konversationens alldeles egna ”spirit” som vi måste vara särskilt rädda om.

/Abdelhamid och Helena

Källor, tips och länkar:

Donnel B. Stern. 2010. Partners in Thought. Working with Unformulated Experience, Dissociation, and Enactment. Routledge, Taylor & Francis Group.

https://arche.podbean.com/

https://www.adlibris.com/se/bok/psykiska-funktionshinder-stod-och-hjalp-vid-kognitiva-funktinsnedsattningar-9789144069272

https://apcz.umk.pl/PBE/article/view/PBE.2017.023

https://apcz.umk.pl/PBE/index

https://www.lakaremedgranser.org/texter/medikaliseringen

[Hämtad: 23-06-04]

”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.

ttps://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/arbetsmetoder-och-perspektiv/levnadsvanor/radgivande-samtal-levnadsvanor/#:~:text=

https://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/nyheter/unikt-initiativ-med-gratis-terapeutiska-samtal-

[Hämtad: 23-06-04]

https://www.wpr.org/sherry-turkle-reclaim-conversation-create-spaces-talking-sans-devices

[Hämtad: 23-06-04]

Inga-Lena Bengtsson, Camilla Pauli, Åsa Pravitz, Karin Rhode, Heidi Skantze och Gudrun Willen. 2002. Själ och hjärna (meets brain) – argumentet för psykoterapiobligatoriet. Läkartidningen, Debatt. Nr 9, 2002, Volym 99.

[Hämtad: 23-06-07]

(Uppdaterad 23-06-03)

Med “The Great Fire“ (2003) erhöll Shirley Hazzard Pulitzerpriset 2004, tjugo år efter det att “Transit av Venus” publicerats. 

Brigitta Olubas som skrivit en biografi om Shirley Hazzard, ”Shirley Hazzard. A Writing Life” menar att hennes romanskrivande – färdigställande av ”The Great Fire” blev lidande på grund av den förpliktelse Hazzard upplevde hon hade att skriva om FN och förhållandena där. ( s. 311) I oktober 1970 publicerade hon ”A Call for UN Reform” i New York Times, enligt Brigitta Olubas, och den publiceringen ledde till fler invitationer att skriva på samma tema. (s. 310) 1973 kom Hazzards bok ”Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of the United Nations” ut. Olubas reflekterar kring Shirley Hazzards engagemang för FN.

”It is interesting, and perhaps surprising, given the extent of her engagemang with daily politics in the United States, Britain, Australia and Italy ( ) – that in her political writing she would turn almost exclusively to an institution with which she had been closely associated only in her youthful years, with which she now had little connection.” (s. 2022:310)

Brigitta Olubas berättar vidare att Shirley kände (felt)

”somewhat passionate towards doing it; only, it will use me up in the fires of indignation, and take weeks away from writing my novel which I care much more about and which is demonstrably more useful…and certainly less harmful than UN”. (s. 310)

Jag får Inga-britt Ahlenius i tankarna när jag läser om Hazzards passionerade engagemang för FN. Ahlenius valdes till undersekreterare i FN i april 2005, och har också skrivit kritisk om FN. (se hennes bok Mr Chance)

Men framförallt har Inga- Britt Ahlenius skarpt poängterat att FN är en oumbärlig organisation i en ledarkrönika (SvD, 9 nov. 2022) I en annan ledarkrönika framhåller hon att det ligger något fantastiskt i att ett femtiotal länder i juni 1945 enades om att bilda organisationen som ett värn för fred och säkerhet i världen (SvD, 2021-10-28) Det öppnades ett ”fönster” då, i juni 1945, beskriver hon det som, ett ”window of opportunity”.

Innan jag återknyter till ”The Great Fire”, vars handling som bekant tar sin början år 1947, vill jag även nämna en annan stor källa till ”bristande koncentration” hos Shirley Hazzard som Olubas pekar på: Mamman. Hon tog hennes tid i anspråk på grund av att hon hade svårigheter som senare resulterade i en diagnosticerad bipolär sjukdom, skriver Olubas. (s. 311)

Huvudpersonen i den prisbelönta boken ”The Great Fire” är Aldred Leith och när vi möter honom i inledningen av första kapitlet har han just letat upp upp en fönsterplats på tåget som ska till att avgå. Han tänker för sig själv att ansiktsuttrycken på dem som står kvar på perrongen, sedan tåget börjat gå, redan i denna stund bär ingraveringen av att ha lämnats kvar. (s. 3) Aldred Leith betraktar tankfullt Japans kustremsa medan tåget letar sig längre bort från Tokyo. Han har återvänt till landet två år efter kriget och ser ut genom fönstret. 

Tropen tåg känner de flesta igen. Som genom ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawking från 2015. Nästan alla har åkt tåg någon gång och vet hur det är att titta ut genom kupèfönstret, dagdrömma eller sitta med sina tankar, reflektera och sortera. Eller vara med om ett oväntat möte. Sedan det rytmiska dunket, konduktörsvisslan vid avgångarna, inbromsningen inför nästa station. Slamret som tar vid: bagage som ska tas ner från hyllor eller baxas fram, plötsliga vinddrag och dörrar som slås igen.

Huvudpersonen håller en bok i sin högra hand, inte så att han läser från den, informerar den allvetande berättarrösten, utan han ser på författarfotot, bilden av sin pappa, Oliver Leith. Det är första gången han kan betrakta sin pappa, den uppburna romanförfattaren, med den vuxnes blick. Pappan hade ständigt varit på resande fot och avsked från perrongen hörde till Aldreds vardag, även om mamman och han flackat runt med fadern under en hel del år. 

Han har en egen kupè, visserligen nersliten och inte särskilt ren, men han har en egen nyckel till den. När han gjort sig hemmastadd genom att sprida ut sina tillhörigheter på det motsatta sätet kunde han njuta av ensamheten.

”Having looked awhile at Asia from his window, he brought out a different, heavier book from his canvas bag.” (s.5)

När jag läser inledningen får jag en annan litterär tågresa i tankarna, den som inleder Fjodor Dostojevskis roman ”Idioten”. Det är tövädersdag i slutet av november och vid niotiden på morgonen kom tåget från Warsawa med full fart ångande in mot St. Petersburg. (s. 5) Huvudpersonen furst Myskin och karaktären och antagonisten Rogozin har suttit mittemot varandra i tredjeklasskupèn sedan gryningen och de har inlett en bekantskap. Att se något genom fönstren var omöjligt:

”Det var så disigt och gråmulet att dagsljuset hade svårt att tränga igenom; det var svårt att urskilja någonting från kupèfönstren ens på tio stegs avstånd vare sig åt höger eller vänster.” (s. 5)

Två olika beskrivningar, men samma trop. Om Shirley Hazzard haft Dostojevski’s skildring av tåg och tågkupe som ett läsminne någonstans i bakhuvudet kan jag aldrig veta.

Romanen ”Idioten” utgavs ursprungligen som en följetong i en tidskrift mellan 1868-69. Men tropen tåg, inte minst genom oväntade möten – eller iakttagelser- lever i högsta grad fortfarande inom litteraturen. Tyvärr kan transportmedlet tåg också förknippas med mycket negativt, som hänger ihop med historien, och där ingår också själva järnvägsbyggandet där många arbetare strök med under de svåra förhållanden och usla villkor som rådde.

Aldred Leith var på väg till Kure. Han var fortfarande ung, 32, men ansåg inte att sig själ vara ung. Han föddes in i kunskapen om första världskriget, läste vid univsitetet och ville ut i livet och stå på egna ben.

”Then came the forced marsch of resumed war. After that, there was no doubling back to recover one´s youth or take up the slack. In the wake of so much death , the necessity to assemble life became both urgent and oppressive.” (s. 5)

Vid ankomsten till Kure möts Aldred Leith av en australiensk soldat som kör honom till ett färjeläge där han tar färjan över till militär inkvartering på ön Ita Jima. Väl framme lämnar han en not till en professor Gardiner som han ska möta och får höra att han kommer ner till mässen när middagen serveras.

Aldred Leith har som syfte att skriva om Hiroshima och konsekvenserna av atombomben som också drabbade Nagasaki. Tidigare, under själva kriget, skrev han en bok om ödeläggelsen av Caen under några junidagar 1944, och därför har han fått förtroendet att utför det här uppdraget som innebär att han ska vara vittne till vad som händer platser utanför Europa, i Japan och Indokina exempelvis; platser som dunstar och transformeras. (s. 49) Som hans uppdragsgivare säger:

”The last days of all their centuries should be witnessed and recounted by someone who was not a spy, not a sociologist, beholden to no one.”(s. 49)

Här är vi tillbaka till ”blicken” eller rättare sagt utifrån vilken utgångspunkt eller vinkel vi iakttar eller ser någonting, varifrån vi vittnar, från vilket perspektiv eller vilken position et cetera. Det som Shirley Hazzard uppehöll sig vid även i ”Transit from Venus” och som jag menar fullbordas i ”The Great Fire”. Här handlar det inte så mycket om att se något genom teleskop et cetera, utan mer rakt av från där man befinner sig. Att man använder sig av det man har: ögonen, utan devices. Men en ”obesudlad ” blick i den meningen att den som ser inte får vara korrumperad; inte får vara ”beholden” som exempelvis betyder att vara uppbunden, stå i tacksamhetsskuld, det vill säga ungefär vara ”influerad” ,”köpt” eller ”biased”. Men vår blick är i princip aldrig opåverkad i bemärkelsen ”ren”, om vi nu inte talar om spädbarn eller barn som ännu inte kunnat tillägna sig någon världsbild eller makt och annat som är med och påverkar vad vi ser eller skriver. Däremot kan man vara medveten om vad man har med sig i bagaget och hur det kan inverka på ens tolkning et cetera. Så också en roman figur, där det är upp till författaren att mejsla fram allt detta i sina karaktärer. Jag funderar på om det rentav är något av sin egen syn på författarens roll som Shirley Hazzard skriver in i sin roman – det ideal som hon satt upp för sig själv?

Intressant i romansammanhanget den här gången är att ämnet geologi är i fokus. Aldreds pappa Oliver var från början geolog till yrket och jag förmodar som läsare att huvudpersonen Aldred insupit en hel del kunskap via sin pappa. Geologin har dock inte en lika framskjuten plats som astronomin i ”The Transit of Venus”, men väl geopolitiken och människorna och relationerna dem emellan. Romanen som helhet känns varmare och mer ”jordad” än den tidigare romanen. (jag har lekt med tanken på om det hade gjort sig kalla den här, ”uppföljaren”, för ”The Transit of Mercury”, särskilt med tanke på att det är en manlig huvudperson den här gången och för att skapa balans, men det är slut med ”passagerna” för Hazzards del, jag ska återkomma till det): Det blir mer ”The Great Fire” i nästa inlägg.

Källa, länkar och tips:

Shirley Hazzard. 2003. The Great Fire. New York. Farrar, Straus and Giroux.

Shirley Hazzard. 1973. Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of the United Nations. USA. Little, Brown & Company.

Brigitta Olubas. 2022. Shirley Hazzard. A Writing Life. New York. Farrar,Straus and Giroux.

Fjodor. Dostojevski.1979. Idioten. Wahlström & Widstrand.

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/trop

https://www.history.com/news/transcontinental-railroad-workers-impact

https://en.wikipedia.org/wiki/Naval_Academy_Etajima

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/caen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_om_Caen

https://www.fokus.se/motet/hanna-sahlberg-jag-har-spelat-in-ljudet-av-byar-som-rivs/

[Hämtad: 23-06-03]

https://www.svd.se/a/2Bpgdx/inga-britt-ahlenius-fn-ar-en-oumbarlig-organisation

[Hämtad: 23-06-03]

https://www.svd.se/a/G3OxwQ/fn-ar-varldens-storsta-bostadsrattsforening

[Hämtad: 23-06-03]

https://www.bokus.com/bok/9789173373425/mr-chance-fns-forfall-under-ban-ki-moon/)

[Hämtad: 23-06-03]

http://www.gp.se/1.101202008

[Hämtad: 23-06-04]

https://drchatterjee.com/how-your-brain-creates-your-reality-a-neuroscientists-take-on-consciousness-near-death-experiences-what-it-really-means-to-be-you-with-professor-anil-seth/.

[Hämtad: 23-06-13]

(uppdaterad: 2023-06-06)

Vissa saker behöver upprepas tills jag får syn på dem, får förståelse och mer förståelse. Jag behöver omfamna dem, bottna i dem för att verkligen läkas. Sedan finns det sådant som jag skrivit och som jag skäms olidligt för, och som jag önskar att jag kunde be om förlåtelse för. Men jag kan åtminstone, efter bästa förmåga, försöka ta in dessa ”skriverier” när de kommer till mig efteråt. Då på ”behörigt avstånd” efter sjukdomens intensiva villa och förvrängdhet: efter det dåliga måendets vanföreställningar, reaktiviteten, brist på distans och ”connection” med mig själv. När de kommer efter det plötsliga ”uppvaknandet”som jag erfarit de senaste åren, (som många psykiatriker kan vittna om hos sina patienter vad jag förstått), tillsammans med eftertankar och insikter som börjar nå in: inte vifta bort dem, utan se dem och känna skammen och bida tidens läkning. Jag blir skakad och skamsen varje gång jag ser att jag missat att avpublicera något som inte hör hemma i bloggen, et cetera. Men till syvendes och sist handlar det om att inte ge upp och tappa modet alldeles: Utan lägga pussel med de bitar, insikter och fragment som sinnet uppenbarat, som andra bidragit med och fortsätta söka kunskap för utan kunskap – hur skulle jag skönja någonting överhuvudtaget? Skönja hoppet, att det faktiskt går att komma närmare självkännedomen och självförståelsen. Allt detta som vi behöver för att stå i dialog med livet, uppleva mening och resonans.