Författare: Talbart.blog, helena_vianova@live.se
Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag bloggar med stöd av min goda vän Abdelhamid Fetsi. Talbart.blog ligger i princip nere, men ett och annat inlägg till hoppas vi hinna med.
Är vi intoleranta intill vansinnets gräns?
”I dag står de muslimer som lever i Europa under starkt tryck”. (Tariq Ramadan, s. 13)
Det skriver Tariq Ramadan i introduktionen till sin bok ”Att vara europeisk muslim” som kom ut först i Lyon, 1999, men som nu ges ut på Alhambra förlag. Den immigrationsvåg som började efter andra världskriget innebar att det femtio år senare bor minst 15 miljoner muslimer i Västeuropa länder. Då talar vi alltså mitten av 1990-talet.
Vidare förklarar författaren och den skriftlärde Tariq Ramadan att även om han och de övriga europeiska muslimerna försöker fortsätta leva som muslimer trots detta ständiga tryck påverkar situationen ändå deras sätt att tänka och handla. (s. 13) Han menar att de lägger sig till med en reaktiv mentalitet; och även om vi alla lite till mans känner till vad det och ”affektladdningar” betyder så vet alla inom vården vad det betyder, både bildligt och bokstavligt. Man är utlämnad i sitt reaktiva tillstånd till ett intet; till att uppleva sig vara instängd i en husvagn med en tickande bomb bredvid sig och alla fönster plomberade; jag ser en scen ur kriminalserie ”Shetlands” framför mig. I ett av seriens sista avsnitt höll den kvinnliga kommissarien Tosh på att stryka med. Perez var långt borta och kunde inte hjälpa henne, men hon överlevde mirakulöst för hon var med i nästa avsnitt.
Tariq Ramadan tar också upp svårigheter som kommer av bristande kunskap, av en ignorans som menar att vissa ”kunskaper” eller frågeställningar, kan man stå över; behöver man inte befatta sig med. Och att läsa de olika paragraferna ”Om de mänskliga rättigheterna” som en slags besvärjelse fungerar inte; man måste läsa vad som verkligen står, sätta sig in i kontexten, i förarbetena, i det tänkta:
”Bristande kunskaper om islam leder i förening med speciella omständigheter, sådana som en ofta besvärlig exil, en känsla av främlingskap, ekonomiska problem och så vidare, till den reaktiva hållning som vi ser i dag. Denna hållning var naturligt nog mycket utbredd inom den första generationen, men man finner fortfarande tydliga ärr efter den hos de yngre generationerna: självhävdelse, mycket ofta tillsammans med total okunnighet om det egna ursprunget, och försök att förbli trogen mot islamiska synsätt omsätts. Både i tanke och handling, i reaktion, förkastande, vägran och ibland aggression. (s.15)
Källa, tips och länkar:
Tariq Ramadan. 1999. Att vara europeisk muslim. Alhambra förlag.
Sporadiska inlägg
Ett tag framöver kommer jag bara att skriva sporadiskt på min blogg (men hittar jag en ”tråd” brukar jag följa den så långt jag orkar och kan). Under den tiden kommer jag att ta bort en hel del youtubeinslag då de tar upp mycket utrymme på datorn. Istället kommer jag att referera till titeln på inslaget och varifrån inslaget kommer.
Mer om bön.
Bön; att be är inte passivt. Jag måste göra det jag kan och förmår själv för att infria bönesvaret; få bönen uppfylld. Den Högste, Gud, Gurun är ingen betjänt. Bön är relation.
Jag skulle vilja fortsätta lite på den interreligiösa linjen och betydelsen av interreligiös dialog. Det finns så många gemensamma nämnare: som vikten av godhet, vikten av rötter, och medveten närvaro. Och betydelsen av att tänka, att verkligen kunna använda den kognitiva förmåga som är vår fullt ut, (med tanke exempelvis på hur kemisk lobotomisering verkar) och använda den till det som är gott och till gagn för alla levande varelser.
Inom religionerna såsom exempelvis judendom, buddhism, islam, hinduism, sikhism och kristendom finns (oftast) ett holistiskt perspektiv på hälsa, på hela människan och (oftast) en bevarad hälsosam tro på mirakler och under.
Min bön är att vi ska tro på och lita på det som förenar, samtidigt som vi har förmågan att uppskatta även det som skiljer oss åt. För mig personifierar skådespelaren Barbara Sukowa i Margareta von Trottas film om Hanna Arendt något av den autonoma personen; den människa som utvecklats till en självständig och ansvarstagande person och i Hannah Arends fall känns det som de orden faller platt för hon var en sådan stor människa och tänkare. Men med det sagt, är det slående hur skådespelaren Barbra Sukowa inleder scenen med en bön eller vädjan: att studenterna i bänkraderna ursäktar att hon röker. Skådespelaren skildrar i sin tolkning av Hannah Arendt en människa som vågar visa sin anspänning, sin sårbarhet och som från djupet av sitt väsen kan mana fram det som för många biobesökare et cetera blivit ett oförglömligt ”brandtal”. För mig handlar andlighet bland annat om självbehärskning (tämjandet av sinnet) men också att kunna stå upp för mig själv och det jag tror på, när det krävs, utifrån just min förmåga. Vi behövs alla i mosaiken, likväl som vi behöver förebilder.
Källa, tips och länkar:
https://youtube. Episode:13. Why do we seek roots?
Cheif Rabbi Goldstein.
https://youtube. Prophet Muhammad’s Approach to Mental Health/Holistic healing with Dr. Rania Awaad.
Yaqeen Institute.
https://youtube. What´s your mind full of?!/Sheikh Hamza Yusuf.
Project Furqan.
https://www.youtube. Medan han ännu var på väg/Tomas Sjödin.
Smyrna Play.
https://youtube. Hanna Arendt Final Speech.
Jelle A. TERPSTRA
https://www.dn.se/kultur/carsten-jensen-koranbrannarna-satter-eld-pa-demokratin/
[Hämtad: 23-08-10]
https://www.dn.se/debatt/svenskar-och-muslimer-far-inte-ga-in-i-koranbrannarnas-falla/
[Hämtad: 23-08-15]
https://youtube/ The Imperative of Awe/Rabbi Angela Buchdahl
Central Synagogue
[Hämtad: 23-08-15]
https://youtube. Question of Solution or Non-Solution Will Cease to Arise. Ananda Mayi Ma on Solving a Problem.
Wise Lessons.
[Hämtad: 23-08-15]
https://youtube.Lakha Rinpoche – Alle gode egenskabers grundlag af lama Tsongkhapa (1)
Phendeling – Center for Tibetansk Buddhisme
Perspektiv på religion och icke-tro hos elever.
Författaren och lektorn i religionspedagogik och religionsdidaktik vid Stockholms universitet, Fredrik Jahnke, skriver i sin avhandling bland annat att barn och unga ogärna pratar med varandra om religion, något som begränsar deras chans till att skapa mening i förhållande till religionen.
En grupp i materialet är så kallade ”in betweens”, de är inte helt icke-religiösa, men betecknar sig inte heller som tillhörande en klart uttalad religion.
Det här berättar Fredrik Jahnke i en intervju med Skolportalens Åsa Larsson och Susanne Sawander, (se källa nedan).
Avhandlingen från 2021 har titeln ”Toleransens altare och undvikande hänsynsfullhet. Religion och meningsskapande bland svenska grundskoleelever.”
Mer specifikt har han undersökt hur elever i årskurs 3,6 och 9 pratar om, skapar relation till och begripliggör religion i sin vardag tillsammans med sina skolkamrater.
Innan Jahnke påbörjade sin avhandlingsarbete hade han arbetat som lärare i femton år.
Enligt Åsa Larsson och Susanne Sawander visar hans forskning att elever har tankar kring religion och icke-tro, som sällan eller aldrig lyfts i undervisningen. Också att många elever tar hjälp av begrepp från populärkulturens sfär och repertoar när de talar om religion. Jahnke menar att eleverna behöver ha tillgång till fler tolkande repertoarer att använda sig av när det gäller religion. Och framhåller i intervjun med Skolportalen att eleverna i undersökningen saknar språket för att tala om religion eller beskriva vad det är. Och det begränsar deras möjligheter att skapa mening i förhållande till religion och förstå sig på andras sätt att tänka och resonera.
Eleverna har behov av att förstå och begripa vad religion handlar om i det vardagliga, som vad kompisarna i skolan tror på eller inte, understryker Jahnke för Åsa Larsson och Susanne Sawander. Samtidigt vill man inte trampa någon på tårna, säger han. Därför väljer eleverna då att vara hänsynsfulla i stället för att stilla sin nyfikenhet. Enligt Jahnke offras samtalen i religion i skolan ofta på toleransens altare. Man vill inte riskera att bli osams. Jag har inte ha läst avhandlingen, men tänker att ju mer man förstår sig på varandras sätt att tänka att resonera, som Jahnke efterlyser, och ju mer man har språket/språken, desto lättare är det att inte hamna i ”låsta positioner” i samtal om religion, andlighet, ateism och icke-tro. Givetvis spelar det roll hur föräldrar, andra viktiga personer i barn och ungas närhet, samhället och så vidare pratar om religion: hur öppna vi är när det kommer till kritan. Som Jahnke säger i intervjun, skolan kan bara ge ett begränsat perspektiv. (Och det är en införstådd med; att skolan har sina förutsättningar, med läroplan och så vidare). Det vidgade perspektivet måste alla vi andra bidra med, i synnerhet de andliga företrädarna från de olika trossamfunden och andliga rörelserna, et cetera.
Sedan, bör det tilläggas, så är ens tro oftast något privat, en hjärtats angelägenhet. Särskilt, funderar jag, om man har förföljts eller förföljs för sin tro. Men generellt sett finns det naturligtvis många sätt berätta om sin tro för andra människor på: tillfällen då man kan välja att dela. Jag tror också på att de så kallade ”in betweens” kan leda till nya sätt att tala och resonera om religion utan att man därmed som ”gammeltroende”, (tillhörande en av världsreligionerna) upplever att man ”förlorar” sitt eget ”core” eller gör ”avkall” på sin tro. Vilket i sig kan vara en process, en mognad som jag kanske kan återkomma till någon gång. För först när man är väl förankrad och trygg i sin egen religion kan man vara öppen för andras: också så kallade världsliga tankeströmningar. Som ekofilosofi. Det finns mycket att mötas i och samarbeta om. Om viljan finns. Även religionsutövare kan hamna i nihilism.
Den mest kända nihilisten från romankonsten, som jag känner till, är Raskolnikov i Dostojevskis ”Brott och straff”. Hans ånger och ”omvandlings”- eller ”transformeringsprocess är nog det starkaste jag läst. Jag var fortfarande tonåring vid den tiden. Vid sin sida i den här processen hade han ingen Sancho Panza, utan den unga ömjuka karaktären Sonja – en prostituerad som inte släppt sin tro och förtöjningsplats hos Gud – som ledde honom fram mot ljuset; att försonas med Gud och människor och bli hel igen.
Källa:
https://www.skolporten.se/fou/skolportens-favorit-sa-pratar-eleverna-om-religion/
https://www.theguardian.com/teacher-network/2016/jan/18/how-to-teach-judaism
[Hämtad: 23-08-15]
Hämtad: 23-08-18]
[Hämtad: 23-08-18]
https://urplay.se/program/222001-kunskapsverket-religion-ekosofi-arne-naess
Genom möten med andra, genom relationer, verkliga eller fiktiva, tvingas vi möta oss själva, rannsaka oss själva. Undviker vi ”den andra” undviker vi sidor och möjligheter hos oss själva. Bild: Helena Maria
Vi är alla medmänniskor.
Oavsett vad vi kallar det; oavsett hur jag eller andra når ”bottenfrusna” eller depressiva tillstånd så finns det vägar ut. Ofta genom närvaron av en medmänniska: Som kan vara nära och kära, vänner, det kan vara en psykolog, en ”förbipasserande”, det kan vara en andlig lärare. Förmågan att mentalisera kan också ta en långt om den är fungerande. Det kan även vara en text, en bok som kommer i ens väg. Något du lyssnat på.
Inom buddhismen talas det också om ”förklädda bodhisattvor” – vi vet aldrig på förhand vilka de är. Den potentialen finns hos oss alla. Men först och främst kan vi vara medmänniskor; en medmänniska som finns där för någon annan.
Buddhismen lär ut att vi alla har buddhanaturen inom oss. Vårt mänskliga liv är dyrbart, (precious), alltid dyrbart. Det behöver vi vara rädda om; vårt eget såväl som andras. E n enda människa kan betyda så mycket. Som en guru. Och som ”jourhavande medmänniska”. Den senare, är jag övertygad om, betyder mycket – och har fått betyda mycket – för många människor. För flera årtionden sedan hade jag förmånen att känna och umgås med en äldre evangelist som gjorde regelbundna pass i månaden som volontär på ”Jourhavande medmänniska”.
”To be truly alone with experience, to be able to imagine no one who cares about it, is to be unable to make emotional sense of it”. (Donnel B. Stern, 2010)
(Att i sanning vara ensam med en erfarenhet, (om något som hänt, som man varit med om), att inte (heller) kunna föreställa sig någon som bryr sig om det, det är att vara oförmögen till att förstå det känslomässigt, eller alternativt kunna bringa känslomässig mening i det/göra känslomässig reda av det, min ungefärliga översättning)
Jag vill påminna om Lakha Rinpoches undervisning på Youtube under ”rubriken” Do we value, that we got a human life”? En fråga som vi alla lite till mans borde ställa oss nu och då så vi inte tappar bort hur dyrbart det (livet) är; tappar bort oss själva. Undervisningen gav Lakha Rinpoche gav på Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg för fem år sedan.
Många äldre läromästare, (och mästarinnor), som flydde från det av kineserna annekterade Tibet 1959 har ovärderlig kunskap, bevandrade i en obruten tradition som de är. Lakha Rinpoche har hjälpt ett oändligt antal människor i sitt liv. Merparten i det fördolda. Och så är det oftast med andliga lärare, oavsett varifrån de kommer eller vilken tradition de representerar.
”Må vi ta vara på de lärare och andliga lärare som kommer i vår väg.”
”Den venlige och medkännande läraren är alla goda egenskabers grundlag… (grund på svenska)” (ur Lakha Rinpoches beläring om Tsongkhapa (2) på Youtube-kanalen Phendeling- Center för Tibetansk Buddhism för fem år sedan).
Källa, Tips och länkar:
D. B. Stern. 2010. Partners in Thought. Unformulated Experience, Dissociation and Enactment. Routledge. Taylor & Francis Group.
Jourhavande medmänniska: https://www.jourhavande-medmanniska.se/
https://www.britannica.com/topic/bodhisattva
https://www.svd.se/a/5Vn6Gz/vi-maste-bli-sedda-for-att-kunna-se-oss-sjalva
https://www.svd.se/a/gEQGOq/att-vara-ar-att-kunna-forlora-sin-sjal
Inför ”Hiroshima”-dagen.
Missa inte denna välbehövliga kulturdebattartikel av författaren Anita Goldman inför Hiroshima-dagen den 6 augusti – se länken nedan.
Bland annat skriver Goldman om den så kallade ”nukleära psykologin” som karaktäriseras av psykisk avdomning.
”Den som har de mest rudimentära kunskapen i psykologi vet att känslomässig avstängning är en reaktion på smärta och rädsla”.
Vidare menar hon att de skämtsamma populärkulturella uttryck som uppstår kring exempelvis atombomben i själva verket är strategier som syftar till att slippa internalisera vår civilisation avgrunder. De avgrunder som åtminstone någon eller några – helst stora flertalet – måste våga se om vi inte alla ska åka huvudstupa nerför dem – oavsett om vi vill det eller inte. Det handlar om ”fruktansvärda realiteter” som Anita Goldman skriver.
Läs gärna också det tidigare inlägget om författaren Shirley Hazzard och hennes ”The Great Fire” som utspelar sig till stor del i Japan och Hongkong strax efter andra världskrigets slut. Samt ett inlägg om koranbränningen på Frölunda torg 2022.
Källa och referenser:
https://www.dn.se/kultur/anita-goldman-sa-lar-vi-oss-att-sluta-angslas-och-alska-bomben/
”The Great Fire”- en prisbelönt roman.
https://www.svd.se/a/jln3Mw/imam-i-stockholms-moske-om-koranbranningen-finns-en-grans
https://www.sydsvenskan.se/2023-07-20/se-bokbranningarna-for-vad-de-ar-hot-mot-minoritetsgrupper
Religionsfrihet innebär också att kunna vara trygg och frimodig i sin tro.
https://www.sydsvenskan.se/2023-07-22/munken-lamnade-templet-i-skogen-indisk-andlig-rorelse-tar-over
Konsekvenser som inte syns.
De länder eller personer som medlar mellan och medverkar till fred mellan Ryssland och Ukraina – och mellan krigförande länder överhuvudtaget (samt vad det gäller inbördeskrig) – borde vara självskrivna kandidater till Nobels fredspris. Här behöver också världens religioner ta sitt ansvar och visa på vägen framåt, som i samband med koranbränningarna där man framhållit att det är förkastligt att inte bara bränna islams heliga bok utan alla heliga böcker. Det är ett sjumilasteg som tagits och som pekar mot en framkomlig och mer kärleksfull och osjälvisk väg framöver, i samarbetet mellan världsreligionerna et cetera., se nedan om den indiska ”Oneness”- rörelsern. Tyvärr var det, i retrospektiv, få kyrkor, Oslo domkyrka var exempelvis ett undantag, som stod upp mot Hitler och nazismen. Bild: Helena Maria
https://blog.svd.se/historia/2015/03/01/de-norska-biskoparna-under-andra-varldskriget/
Bild: Helena Maria
”Sommar-uppehåll”.
Jag gör ett uppehåll med talbart.blog några veckor som jag meddelat, men passar på att länka till ett podavsnitt om ”sär omsorgen” i Danmark som stämmer till eftertanke.
Tips och länkar:
Avsnittet om sær omsorg från 23 maj i år:
https://www.berlingske.dk/podcast-pilestraede
http://monicalylloff.dk/?tag=enmillionstemmer
”Fallet Sinthu”- en tragisk död på sluten psykiatrisk avdelning, 2014.
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/eugenik
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/rasbiologi
[Hämtad:23-07-04]
[Hämtad:23-07-04]
[Hämtad:23-07-04]
[Hämtad:23-07-04]
https://www.svd.se/a/2BVW7G/utbrandhetsexpert-da-kan-symptomen-bli-dina-basta-vanner
[Hämtad: 23-07-11]
[Hämtad: 23-08-01]
[Hämtad: 23-08-01]
[Hämtad: 23-08-01]
Bild: Helena Maria
Kärleken i ”The Great Fire”, inlägg två.
När Shirley Hazzard var sexton år gjorde hon själv resan till Kure 1947, Hiroshimas hamn, 1947, i sällskap med sina föräldrar. De reste med ångbåten Taiping, en av få båtar tillåtna att segla till södra Asien vid den tiden, skriver Brigitte Olubas i ”Shirley Hazzard. A Writing Life”. (s. 54) I Kure möts de av en arméjeep och dess chaufför, precis som Aldred gjorde. De möter en plats i ruiner efter kriget.
”This vast body of water and the towns along the edges of the sea; we had nevers een that architecture, the Asian masts in the harbours. And then we came into Kure, and it was just full of sinken ships, lopsided, capsized.” (s. 55)
Brigitta Olubas skriver att familjen Hazzard stannade något mer än en vecka i Kure, men från denna flyktiga, men kraftfulla detour, hämtade Shirley Hazzard avgörande scener, bilder och andra betydelsefulla detaljer till både The Transit of Venus and The Great Fire. (s. 55)
I brevväxlingen mellan Aldred Leith och Helen Driscoll blixtrar bilder av kriget förbi: hur Aldred promenerar igenom ett London som vore det Pompeiji. Han skriver om hotet från Sovjetunionen som blir tydligt, inte minst när han är i Tyskland. Hotet från Sovjet som gör dem rädda och impotenta och som får Väst att tala om en union för att skapa nytt hopp.
”I find myself in an army of Occupation, and with less appetite than ever for the role of victor. Out of regard for your tender years, I shan’t describe the forms taken by victory in the ruined cities I’ve seen so far. How, with the evidence before them, men can contemplate more war is incomprehensible and terrifying. It is also completely beyond the the ability of people like ourselves to influence. I at last come to believe that, in man, the primitive prevails. My consuming anxiety is that war may seal you up in New Zealand. If war should come before I can reach you, I beg you to do all you can to get over here, where in spite of added dangers we will be together. My attitude to the war is puzzling even to myself: I belive I have become a pacifist, without any doctrinaire approach. Having had one go at setting the world right, I decline a second opportunity.” (s. 271)
Ben dör och Aldred beställer ett telefonsamtal till Nya Zealand, men får inte tag i Helen, men framför till hushållerskan att han är på väg. Och så sker ett tårfyllt återseende; ett återseende som var så nära att kapsejsa dels på grund av krigshot, men även på grund av paret Driscolls aversion mot Aldred. Men det senare gick att påverka genom att Aldred informerades om att Driscoll hade en älskarinna, vilket gick att utnyttja för att få honom att gå med på bröllop mellan Aldred Leith och dottern.
I boken berättar Brigitta Olubas också att Hazzards pappa blev sänd till Hongkong som handelskommissionär och handelskonsul för Kanton 1946. Året därpå kom familjen efter. Shirley Hazzard har beskrivit ett Kina, enligt Olubas, som det fortfarande gick att resa i: inbördeskriget pågick, men Mao hade ännu inte kommit till makten. (s. 58) Shirely Hazzard var begränsad till ett ”kolonialt liv”, men var en passionerad iakttagare:
”If you were sixteen…and living in an Eastern city with your parents, your main sensation would be probably have been, as mine was, one of enforced detachment, for, while encouraged to observe, you were forbidden to participate. Though constantly enjoined to appreciate your opportunity, you were forbidden to seize it. I spent a great deal of time leaning on the rail of our hotel balcony.” (Glouchester Hotel, min anm.) (s. 61)
Brigitta Olubas berättar att Shirley Hazzard fick ett jobb och en livlina bortom Glouchester Hotel när en brittisk officer, Claud Barry, erbjöd henne ”a junior position in a British interservices intelligence unit.” (s. 62) Det var också i det här sammanhanget som Shirely Hazzard mötte en officer inom den brittiska armén som kom att bli hennes ungdoms första kärlek, Alexis Vedeniapine. Vedeniapine rapporterade till britterna om inbördeskriget i Kina. De kom att arbeta tillsammans och det var under Vedeniapines påverkan som Hazzard först började utveckla politisk insikt och den envishet som under åren kom att karaktärisera hennes kritik, i synnerhet av FN.
”The views she developed here were informed not simply by Vedeniapine’s intricate understanding of local politics but also by his staunchly anti-Communist views and his fierce defence of the importance of individuals and individual acts. In other instances when she responds to the often dramatic events around her, we can see more than residual traces of her early colonial identifications. For instance, in January 1948 she records protests against the British response to an attempt by Hongkong government to evict residents and squatters from the then-infamous Kowloon Walled City, an enclave claimed by China: ( ) (s. 73)
Det är utifrån den här första kärleken som Shirely Hazzard skriver ”The Great Fire”.
Brigitta Olubas beskriver hur Shirley Hazzard började arbeta fram den huvudsakliga kärlekshistorien på Capri och berättar vidare hur Hazzard började läsa om sin dagbok från 1948 (Vedeniapine och hon möttes första gången 1947) och föll tillbaka i det förflutna och blev överväldigad av känslor; av hågkomster, kärlek och sorg. (s. 443) Nu fick hon tillfälle att skriva om ”livets manus” och istället ge kärleken en fiktiv upprättelse, ett gott slut.
Jag tror verkligen att man kan skriva sig hel, som genom att skriva dagbok exempelvis. Donnel B. Stern säger skriver att ”föreställda (imaginary) vittnen kan vara lika effektiva som verkliga”. (Stern:2010:114) Men min upplevelse är att hos Shirley Hazzard var det de stora ”världsfrågorna” som var i förgrunden, återuppbyggnaden av en ny värld, omdaningen efter kolonialismen. En ny världsordning låg och väntade på att få se dagens ljus. Kanske önskade hon att hon hade haft en mentor i allt detta som hon skrev senare, om FN exempelvis. Den mentor som hon faktiskt hade haft i sin ungdomskärlek, men som gick förlorad i samma stund som deras kärlek gjorde det.
Jag har läst ”bits and parts” av Shirley Hazzards bok ”Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of United Nations” från 1973, men den vittnar om ett genuint intresse för de brännande frågor som präglade hennes tid. (Shirley Hazzard levde mellan 1931-2016, och var både australisk och amerikansk medborgare).
I förordet skriver hon bland annat följande:
”During a twenty years’ interest in the fortunes of the United Nations, including ten years’ employment at it´s headquarters, I have read tens of thousands of United Nations documents, both perforce and by choice: of these, some have contributed directly, some indirectly, still others inadvertenly, to the present work; and all may be said to have made their collective, and cumulative, impression. As this work is an account of human affairs, however, many papers and books other than the ”official” have had a bearing on it; and many sources other than the documentary have been drawn upon, the first of these being experience. ( ) Invaluable assistance was given me by dedicated members in contrasting positions on the United Nations staff who never lost their grasp of, or belief, in the United Nations concept ( )” (1973, s. ziv-xv)
Jag har inte läst Shirley Hazzards bok från 1970, ”Countenance and Truth. The United Nations and the Waldheim Case” som handlar om hur Kurt Waldheim nazistiska förflutna avslöjas – och till vilket Hazzard var starkt bidragande. Shirley Hazzards engagemang överlag, i motstånd mot nazism och fascism och tendenser åt det hållet, hade inte minst, påverkats starkt (gjort starkt intryck) genom en vistelse hos en anti-fascistisk italiensk-judisk familj, The Vivantes, som Olubas, berättar utförligt om i ett av kapitlen, ”A Larger Life”. Romanen ”The Bay of Noon”, (1970), som utgår från Neapel under 1950-talet, är Hazzards ”love letter” till Italien, poängterar Olubas.
Innan jag avslutar vill jag helt kort återvända till parallellhandlingen kring Peter Exley och Rita Xavier.
Rita Xavier kom varje dag för att hälsa på Peter Exley på sjukhuset. När hans koncentration förbättrades började hon läsa för honom.
”When he spoke, responded; when he fell silent, was still. She came late in the afternoon, in her green dress or pleasing print, when the air was heaviest and the straw blind scarcely swayed against the breeze. Sat, without chatter or any arch greeting, in the singel chair: never officious, never bringing bogus good cheer, never staying too long. Since she could not soothe the wound, did nothing to inflame it.” (s. 197)
Peter Exley var bara förmögen till att ta en dag i sänder, hans medvetande var som de halvutgrävda uråldriga städer han hade sett i verkligheten, fragmentariskt och utan att kunna föreställa sig framtiden, bara ytterligare anhopning av det förflutna. (s. 197) Han upplevde tvånget att återvända till katastrofen med barnet som han tog till sjukhuset. För att begrunda, djupt beklaga, eller spela upp det igen, men med en lycklig utgång. (s. 197)
”Getting away with something – the narrow squeak – is, he had always realised, a strong theme of life and art: powerful because it creates suspense. One never quite loses hope that Hamlet will discard the poisoned foil, that Juliet will awake in time, Cavaradossi rise up living, and the royal family escape from Varennes. The world loves long odds – Marathon, Lepanto, the Armada; Dunkirk. As to that, he thought, I’ve had my share of rescue, first by Crindle at Florence, then from Leith in the desert. And than little with the reprieve. Good fortune is a prodigy whose occasion one must rise to. Unpracticed in such notions, I could not rescue Liu´s child, or saved myself. ” (s. 198)
Peter Exley vill inte ha någon ”ministering angel” vid sjuksängen. Han gör uppror, han älskar henne inte, och nu förväntar sig kanske människor att det måste bli något. Han ligger orörlig, med ett amputerat ben, och försöker ta in att han har en medmänniska sittande vid sängkanten, och som gör honom sällskap sena eftermiddagar. (s. 198)
Efter detta avslutande inlägg om Shirley Hazzards roman ”The Great Fire” gör jag nu uppehåll på några veckor.
Källa, länkar och tips:
Shirley Hazzzard. 2003. The Great Fire. Farrar, Straus and Giroux.
Brigitta Olubas. 2022. Shirley Hazzard. A Writing Life.
Shirley Hazzard. 1973. Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of United Nations. Little, Brown and Company.
https://ew.com/article/1990/04/06/countenance-truth-united-nations-and-waldheim-case/
https://www.foreignaffairs.com/reviews/capsule-review/1990-06-01/countenance-truth-united-n
https://www.theguardian.com/books/2016/dec/14/shirley-hazzard-obituary
https://www.dn.se/kultur/anita-goldman-tradgardsarbete-har-blivit-en-motstandshandling/ [Hämtad: 23-07-04]
[Hämtad: 23-07-16]
Kärleken i Hazzards ”The Great Fire”.
Se tidigare inlägg om romanen här: https://talbart.blog/2023/06/18/the-great-fire-inlagg-tva/
Kärleken i “The Great Fire” speglar, till viss del, Shirely Hazzards egen kärekshistoria som tonåring i Japan. Det berättar Brigitta Olubas i “Shirley Hazzard. A Writing Life”. (2022) Men i motsats till karaktären Helen Driscoll, upplevde Shirley Hazzard sin första kärlek som djupt olycklig. Med hjälp av sitt “romanbygge” får hon emellertid chansen att, likt i narrative terapi, ändra på utgången av dess förlopp:
“...in fiction, one can correct an ultimate tragedy into a suggestion at least, of a ‘happy ending’. That is, set life right, as one can’t manage to do in reality”. (s. 444)
Det låter väldigt helande, och kanske var det så för Shirley Hazzard, men det kanske inte är den litteratur jag skulle vilja läsa egentligen för i litteratur som i terapi tror jag på “the unbidden” (D. B. Stern, 2010) Ett alltför uppstyrt och kontrollerat romanskrivande som sakta och säkert styr mot en utgång som ska tjäna ens egna medvetna syften att bli hel, gör mig matt vid blotta tanken. Men det här är privata funderingar, och jag ska återgå till “The Great Fire”, som är långt mer än en “terapiakt”. Som sagt, det är en väldig antikrigsroman som till största delen beskriver männens värld i efterkrigstiden.
När Aldered berättar för Helen om kriget, om alla sårade, hur hans själv blev sårad i kriget, hejdar han sig för ett kort ögonblick och frågar:
”Varför berättar jag det här för dig’? ‘Helen replikerar: ‘Du berättar det till dig själv”. (“Why do I tell you this, ‘You’re telling yourself”) (s. 170)
Han fortsätter att berätta hur han och de andra sårade släpades till oanvända baracker bakom fiendens linjer och lades i våningssängar.
Helen frågar:
“Kunde du tänka? Vad tänkte du?’ (‘Could you think? What were you thinking?” (s. 170)
Samtalet vindlar vidare. Han berättar om fängelsevistelsen. Mot slutet av deras umgänge den dagen tar Aldred upp att de måste komma på ett sätt hur de kan närma sig hennes föräldrar med det faktum att de vill gifta sig med varandra.
“I must get used to gladness”, konstaterar han, och där tar kapitlet slut. (s. 172)
Föräldrarna Driscoll skickar iväg Helen på ett påhittat ärende, och när hon kommer tillbaka är Bernard borta, och på sjukhus i Tokyo. När Aldred uppsöker Helen finner han henne i upplösningstillstånd:
“He will never see us again, any of us. I will never see him. He’ll die with none of us near him. Without me. In some unimaginable place.” (s. 182)
Helen vill störta sig iväg, men hon har inte ens ett pass, men Aldred erbjuder sig att åka – han hinner med sista flyget från Kure – och ber Helen skriva ett brev till sin bror som han sedan kan överlämna. När han är på sjukhuset stötar han på en bekant och hon berättar att hans vän Peter Exley fått polio, men att han är på bättringsvägen. Han får också besked om att hans far har dött. När Aldered återvänder till Helen är det i sista minuten för hennes föräldrar har bestämt att de ska avresa till Nya Zeeland följande morgon. När de två förälskade skiljs ikläder sig romanen delvis skepnaden av brevroman – den litterära lösningen återfanns också i The Transit of Venus där det var Caro Bell och Ted Tice som meddelade sig med varandra brevledes genom hela romanen. Vi kunde följa hur Ted Tice vid några tillfällen “censurerade” sina brev, för att exempelvis inte framstå som för röd eller för upptagen med andra kvinnor.
Att hamna i med sina föräldrar i Wellington på Nya Zeeland upplevs som en förvisning av Helen och enda andrummet är när hon läser sin älskades brev respektive skriver till honom. Hon får också några vänner och bekanta, och en av dem är en jämnårig kille, Sidney Fairfax. De möts på olika tillställningar, och tillsammans går de på filmen Blue Lagoon och sedan på cafè.
”Sidney Fairfax strolls with her to the tram, puts her on board. Walking home uphill, he feels with certainty that it will not happen: the far man will not come for her: too long, to distant, too much discouraged. Those two, having had their dream, will never meet again. It is in her face, her fate. Everyone has a cruel fate”. (s. 267)
forts.
Källa, länkar och tips:
Shirley Hazzard. 2003. The Great Fire. Farrar, Straus and Giroux.
Brigitta Olubas. 2022. Shirley Hazzard. A Writing Life. Farrar, Straus and Giroux.
https://litteraturhistorien.se/brev.html
Alexandra Chang. 2021. Days of Distraction. Ecco Press.
Ko Unoki. 2022. Racism, Diplomacy, and International Relations. Routledge, Taylor and Francis Group.
TALBART 