”A Brief History of Fascist Lies” av Federico Finchelstein är en exposé av fascismen och dess tänkare och ledare under 1900-talet, men också några av dess kritiker. Och genom att fokusera på lögnens historia inom fascismen och därmed besläktade områden som perception och icke-perception (se här) och verklighetsuppfattning, så undrar jag om inte Federico Finchelstein bryter ny mark inom historieforskningen?
I förra inlägget (https://t-alb-art.com/2022/05/14/konsekvenser-som-inte-syns/) skrev jag bland annat att författaren Jorge Luis Borges och Sigmund Freud var bland de tidigaste kritikerna av fascismen. För både Borges och Freud var fascismens avsaknad av sanning relaterat till dess oförnuft, dess oberättigade transformation av äldre flertaliga myter till en enda enhetlig mytologi. Freud begreppslig gjorde fascismen som ett patologiskt grepp på sanningen. (s. 55) Borges beskriver den nazistiska antisemitismen som rotad i en ”inlärd hallucination”. (s. 55)
En av fascismens viktigaste lärdomar (key lessons) är att rasistiska lögner leder till extremt politiskt våld, skriver Federico Finkelstein och konstaterar att lögnerna är tillbaka vid makten. (s. 1) Han berättar också att tron på lögner ingår som en del av utbildningen av totalitarismens följare, och speciellt av deras eliter för eliterna vände ”ideological lies”till ”sacred untouchable truths” (s. 27) Och Finchelstein framhåller att som fascismens historia visar så är det av avgörande betydelse att ifrågasätta lögnerna om demokratin överleva. (s. 8)
Han ställer frågan om fascisterna trodde sina lögner på grund av att de gavs röst åt av ledarna? (s. 27) Därefter frågar han sig om de kanske istället såg på dem som mer veritabla former av sanning som växte fram ur det inre jaget? Bara för att konstatera att för en fascist var detta inte motsägande möjligheter. I detta ligger den ideologiska naturen av det som är den fascistiska iden om sanning, förklarar Federico Finchelstein. Fascismen identifierade sanningen med en transcendental myt rotad i det kollektiva undermedvetna, fortsätter han som förverkligas av och genom ledaren som är inkarnationen
” This belief in the externalization, the “outing” of the unconscious was central to fascists. In fascism, collective desires were thought to be present in the body and the speech of the leader. The leader was expected to make conscious what was supposedly genuinely unconscious, and thus authentic and truthful.” (s. 27)
Det som är skrämmande är också hur fascistiska ledare får människor att ge upp sig själva och sin vilja och överlämna sig till ledaren. Att avsäger sig sin autonomi och lita och tro blint på denne. Det var också detta som gjorde fascister avogt inställda till allt som kunde äventyra denna blindhet och därför blev psykoanalysen, utveckling och självkännedom något som måste fördömas. Att det var möjligt för människor att gå i terapi och lära känna vad som rörde sig i det undermedvetna, att få upp bortträngda minnen, tolka dessa och lägga märke till sina drömmar, allt detta utgjorde ett hot mot fascismen. Totalitära åskådningar vill inte ha människor som tänker själva, totalitära åskådningar kräver människor som går i ledband, de är inte fria att tolka verkligheten och bilda egna åsikter. Och det fick framförallt inte finnas någon realitetsprövning (verklighetsprövning på svenska, reality testing på engelska)
”Fascism represented an attempt to blur the lime between the inside and the outside, that is, to lift the barrier between the inner wishes of the mind and the external world. It was, in simple political terms, a rejection of a reality-check.” (s. 73)
Det finns mycket mer hos fascismen som är oförenligt med terapi och psykoanalys än ”reality check” . Och då tänker jag bland annat på att Finchelstein skriver att fascismen betonar kraften hos intuitionen över självreflektion. (sid. 29) och att den närde en djup misstro också mot självmedvetenheten (self-awareness) härrörande från psykoanalysens teknik. (s. 64)
För att illustrera detta lite mer ingående:
“The origins of fascism cannot be understood through the “cold calculus of reason” Fascism was nontheoretical and nonlogical. ”It was an instinctive reaction”. Fascism was a recurrent fantasy that by changing reality became reality. In this specific sense, it was an intellectual revolution. The fascist revolution became this attempt to actualize, to objectify the instinctual forces of desires in the political sphere.” (s. 28)
På en epistemologisk nivå är fascismen engagerad i detta försök i en konstant vägran att erkänna humanistiska principer vad det gäller varseblivningen, fortsätter Finchelstein.
Fascisterna behövde också fiender för att kunna sluta sig samman organiskt. De här fienderna konstituerade mot-inkarnationer som bidrog till att förhöja ledaren som ägaren av sanningen, skriver Finchelstein och påpekar att judarna tillhörde en lång lista av fascismens fiender. Medan tyska fascister var besatta av judarna som sina främsta fiender så var exempelvis ”The Peruvian Blackshirts” rasistiska hat riktat mot asiatiska, speciellt japanska immigranter. (s. 37)
Federico Finchelstein tar också upp post-fascism.
När ledare som Trump vägrar att acceptera verkligheten som den är blir de stämplade som rubbade vilket är ett misstag, framhåller han.
Idén att döma en sådan ledare som psykiskt sjuk är inte något nytt. (s. 102) Populistiska och fascistiska ledare har ofta kallats ”crazy”. Men i stället för att exakt diagnosticera situationen så speglar den här synen enbart oppositionens förvirring inför en ovanlig politik som återger sanningen som lögner och lögner som sanningen, betonar Federico Finchelstein.
En förvirring som enligt Federico Finchelstein historiskt ledde till overksamhet visavi auktoritärism och dess intolerans för konsensus.
Som exempel nämner han den här konceptuella lättjan, vidmakthållen av så många antifascister vid tiden för Förintelsen och som bidrog till den nazistiska framgången, förklarar Finchelstein. (s. 102 -103) Genom att kalla Hitler patetisk, en charlatan och så vidare ignorerades att han kallblodigt planerade krig och folkmord medan han genererade ett brett konsensus kring detta hos den tyska befolkningen. Medan Hitler (made) skapade nya verkligheter fick han världen mer och mer likna de lögner som han uttalade.
Finchelstein skriver att genom att presentera dessa bedragare som löjliga bedragare och fixera sig vid deras stil och inte det ideologiska innehållet, det djupt våldsamma och rasistiska, så distraherade man sig i själva verket från den verkliga konsekvensen av deras (fascisternas och så vidare, min anmärkning) praktik och politik. (s. 103)
Han understryker i boken att politiker plockar lätta politiska poäng genom att kalla irrationella ledare för sinnessjuka eller svindlare, men till priset av att de missar dessa ledares och deras följares mytiska ideologi som överskuggar de viktigaste faktum kring deras ledarskap:
”… reality that their fundamental authoritarian lies and racist fantasies about the world become constantly normalized and supported by a segment of the people, as well as major part figures.” (s. 103)
Trump beskrivs som en extrem populist med en xenofobisk och anti-egalitär agenda, och Federico Finchelstein menar att föra en pragmatisk politik och att vinna i valen mot honom är viktigare för framtiden för ett demokratiskt liv än att försöka uppskatta hans psykiatriska tillstånd eller stereotypisera honom som en sol- och vårare.
”He does not lie because he is a crazy cheater; he lies because he belongs to a political tradition that proposes an alternative notion of truth that emanates from the sacred infallibility of the leader. The racism and misogyny springing from the White house are political, attempts to transform reality to make it closer to fantasy. This cannot be ignored.” (s. 104)
Att sätta press på den autoritära politiken måste kritiken av den gå bortom det simplistiska användandet av adjektiv, även förolämpningar, menar Federico Finchelstein.
Han resonerar vidare, och poängterar att genom att ”abnormalisera” Trump normaliserar man resten av det amerikanska landskapet, som om Trump är ett parentetiskt undantag i en obefläckad pluralism, jämlikhet och respekt för politisk sanning.
”This was never the case in the United States anymore than it has been in the rest of the world. In fact, the forms of extreme-right wing populism that emerged during the Cold War (Mc McCarthyism and later the presidential candidacies of Barry Goldwater and George Wallace) are key American antecedents for understanding the appeal of Trump´s repressive ideas, racist lies and authoritarian style.” (s. 104-105)
Också klimatkrisen finns med i denna djupt humanistiska bok:
”Against the facts of climate change, both Trump and Bolsonaro have supported fabrications that are directly linked to one of the biggest crimes on the planet now – the rapid destruction of the Amazon. As with fascist lies about “blood and soil”, populist falsehoods are tied to violence not only against people but also against earth. (s. 7)
(Översättningarna från engelska är ungefärliga)
/Helena Maria
Källa:
Federic Finchelstein. 2020. A Brief History of Fascist Lies. California University Press.

2 reaktioner till “”Reality-check” ingår inte i fascismens praktik.”