Se tidigare inlägg om romanen här: https://talbart.blog/2023/06/18/the-great-fire-inlagg-tva/
Kärleken i “The Great Fire” speglar, till viss del, Shirely Hazzards egen kärekshistoria som tonåring i Japan. Det berättar Brigitta Olubas i “Shirley Hazzard. A Writing Life”. (2022) Men i motsats till karaktären Helen Driscoll, upplevde Shirley Hazzard sin första kärlek som djupt olycklig. Med hjälp av sitt “romanbygge” får hon emellertid chansen att, likt i narrative terapi, ändra på utgången av dess förlopp:
“...in fiction, one can correct an ultimate tragedy into a suggestion at least, of a ‘happy ending’. That is, set life right, as one can’t manage to do in reality”. (s. 444)
Det låter väldigt helande, och kanske var det så för Shirley Hazzard, men det kanske inte är den litteratur jag skulle vilja läsa egentligen för i litteratur som i terapi tror jag på “the unbidden” (D. B. Stern, 2010) Ett alltför uppstyrt och kontrollerat romanskrivande som sakta och säkert styr mot en utgång som ska tjäna ens egna medvetna syften att bli hel, gör mig matt vid blotta tanken. Men det här är privata funderingar, och jag ska återgå till “The Great Fire”, som är långt mer än en “terapiakt”. Som sagt, det är en väldig antikrigsroman som till största delen beskriver männens värld i efterkrigstiden.
När Aldered berättar för Helen om kriget, om alla sårade, hur hans själv blev sårad i kriget, hejdar han sig för ett kort ögonblick och frågar:
”Varför berättar jag det här för dig’? ‘Helen replikerar: ‘Du berättar det till dig själv”. (“Why do I tell you this, ‘You’re telling yourself”) (s. 170)
Han fortsätter att berätta hur han och de andra sårade släpades till oanvända baracker bakom fiendens linjer och lades i våningssängar.
Helen frågar:
“Kunde du tänka? Vad tänkte du?’ (‘Could you think? What were you thinking?” (s. 170)
Samtalet vindlar vidare. Han berättar om fängelsevistelsen. Mot slutet av deras umgänge den dagen tar Aldred upp att de måste komma på ett sätt hur de kan närma sig hennes föräldrar med det faktum att de vill gifta sig med varandra.
“I must get used to gladness”, konstaterar han, och där tar kapitlet slut. (s. 172)
Föräldrarna Driscoll skickar iväg Helen på ett påhittat ärende, och när hon kommer tillbaka är Bernard borta, och på sjukhus i Tokyo. När Aldred uppsöker Helen finner han henne i upplösningstillstånd:
“He will never see us again, any of us. I will never see him. He’ll die with none of us near him. Without me. In some unimaginable place.” (s. 182)
Helen vill störta sig iväg, men hon har inte ens ett pass, men Aldred erbjuder sig att åka – han hinner med sista flyget från Kure – och ber Helen skriva ett brev till sin bror som han sedan kan överlämna. När han är på sjukhuset stötar han på en bekant och hon berättar att hans vän Peter Exley fått polio, men att han är på bättringsvägen. Han får också besked om att hans far har dött. När Aldered återvänder till Helen är det i sista minuten för hennes föräldrar har bestämt att de ska avresa till Nya Zeeland följande morgon. När de två förälskade skiljs ikläder sig romanen delvis skepnaden av brevroman – den litterära lösningen återfanns också i The Transit of Venus där det var Caro Bell och Ted Tice som meddelade sig med varandra brevledes genom hela romanen. Vi kunde följa hur Ted Tice vid några tillfällen “censurerade” sina brev, för att exempelvis inte framstå som för röd eller för upptagen med andra kvinnor.
Att hamna i med sina föräldrar i Wellington på Nya Zeeland upplevs som en förvisning av Helen och enda andrummet är när hon läser sin älskades brev respektive skriver till honom. Hon får också några vänner och bekanta, och en av dem är en jämnårig kille, Sidney Fairfax. De möts på olika tillställningar, och tillsammans går de på filmen Blue Lagoon och sedan på cafè.
”Sidney Fairfax strolls with her to the tram, puts her on board. Walking home uphill, he feels with certainty that it will not happen: the far man will not come for her: too long, to distant, too much discouraged. Those two, having had their dream, will never meet again. It is in her face, her fate. Everyone has a cruel fate”. (s. 267)
forts.
Källa, länkar och tips:
Shirley Hazzard. 2003. The Great Fire. Farrar, Straus and Giroux.
Brigitta Olubas. 2022. Shirley Hazzard. A Writing Life. Farrar, Straus and Giroux.
https://litteraturhistorien.se/brev.html
Alexandra Chang. 2021. Days of Distraction. Ecco Press.
Ko Unoki. 2022. Racism, Diplomacy, and International Relations. Routledge, Taylor and Francis Group.
TALBART 