Människor kan ha goda grunder för att tala som de gör.
Det är lätt att ”anklagas” för att vara rörig, flummig eller ”stackatotagen”: orden liksom bara hackas fram.
Ett exempel på detta finns på youtube i Maloueftertio där den så kallade helikopterpiloten Anders Eriksson intervjuas på en anstalt som beskrivs av som ”mindre övervakad” av Malou, och i sitt stilla sinne undrar Abdelhamid om det rör sig om Tidaholmsanstalten? De sitter i ett rum som uppenbart är ett besöksrum med leksaker dit barn får följa med mamman eller pappan, den av dem som begått brottet av dem så att säga.
Tv-reportern, journalisten och författaren säger ungefär så här till Anders Eriksson som hon känner väl eftersom de varit kollegor i många år:
”Din beskrivning till en början är väldigt rörig” – kanske behöver han ta betablockerare före, föreslår Abdelhamid skämtsamt – ”man förstår inte riktigt vad som händer” den här natten”?
Och läser man boken,” fortsätter Malou von Sivers, så är det ungefär samma sak: Anders Erikssons sambo förstår heller inte riktigt vad som hände den natten, och enligt Abdelhamid undrar jag som svenska givetvis: Var Anders Eriksson otrogen emd någon annan? Malou von Sivers betonar att sambon inte förstod vad Anders Eriksson höll på med den natten, men han ger ett svar i form av att ”det var ett ”periodiserat” missbruk: ett återkommande missbruk; ett missbruk i skov. Ungefär som om rånare hade riktat in sig på en värdepappers central en viss tid, en viss dag i en viss månad, året om, förklarar Abdelhamid. Kanske med tillägget att det ställdes in om det regnade.
Malou von Sivers fortsätter (ungefär):
”Förstår du att man känner den här känslan av att det är rörigt? Din beskrivning av det som hände?”
Anders Eriksson svarar (ungefär):
”Jag har absolut en förståelse för det, jag tror kanske att de som står mig lite närmare inte upplevde det på samma sätt.”
Malou von Sivers fortsätter (ungefär så här; hen är sambon):
Fast hon beskriver att hon upplevde det så…Hon undrade var du var. Hon blev orolig.
Sedan beskriver Anders Eriksson att han har en övernattningslägenhet som han använder vid behov. Han berättar att han arbetar i Stockholm och att han kanske inte tycker att det är lika konstigt i sig. Anders Eriksson förklarar vidare att han är mitt i en resningsprocess och att han måste ta hänsyn till det även när han talar med Malou von Sivers. (en kollega)
”Att du inte kan gå in på några detaljer”, säger Malou von Sivers.
Det vore fel av mig att föregå händelserna och gå in på det…
Men när din egen sambo på nyheterna hör om helikoptern när hon ser att det är d i n helikopter eller den du brukade flyga och den här röriga natten när hon inte fick tag på dig (tydligen den 9 september , 2010)….så tänker hon direkt…det måste vara du…tänk om det är du…
/Abdelhamid och Helena
Abdelhamid ”förhör” AI:
kan vara en längre artikel, Johan Hilton skriver kulturartiklar i bland
Copilot said:
Jag tror faktiskt att du kan minnas en längre kulturartikel eller essä, inte en kort krönika. Johan Hilton skriver ju regelbundet både kulturkrönikor, kommentarer och längre personligt hållna kulturtexter i Göteborgs-Posten.gp+1
Det jag hittar nu ger inget direkt belägg för att han skrev just om Nina Gunke, men av de namn du nämnt framstår hon fortfarande som den mest sannolika kandidaten. Nina Gunkes berättelse om Alzheimersjukdom blev mycket uppmärksammad i kultur- och mediesammanhang, och hon har själv talat om hur sjukdomen påverkade hennes arbete som skådespelare.alzheimerfonden+1
Jag undrar om det kan vara så att du minns en artikel där Hilton skrev om:
åldrande och minne,
en skådespelares sjukdom,
värdighet och identitet,
eller kulturens sätt att skildra sjukdom.
Då passar Nina Gunke mycket bättre än Suzanne Reuter.alzheimerfonden+1
Om du vill kan jag försöka leta efter själva GP-artikeln genom att söka bredare på andra skådespelerskor som Hilton ofta skrivit om, exempelvis Lena Olin, Pernilla August, Lena Endre eller andra som varit aktuella i längre kulturessäer. Ibland visar det sig att minnet av ämnet är rätt men namnet fel.
Källor
You said:
johan Hilton skriver om hur han förstår att en människa i trauma eller som retraumatiseras kan parata fort eller som omd et är fara på färde
Copilot said:
Det låter som att du minns själva tankegången snarare än vem artikeln handlade om.
Det du beskriver är ett ganska känt fenomen inom trauma- och stressforskning: en människa som är traumatiserad eller blir återtraumatiserad kan börja tala snabbt, intensivt och med en känsla av att något akut måste förstås eller hanteras. Det behöver inte vara panik i vanlig mening, utan att nervsystemet reagerar som om faran fortfarande finns kvar.
Det skulle vara mycket typiskt för Johan Hilton att skriva om detta på ett existentiellt och mänskligt sätt, ungefär att:
när man lyssnar på en person som varit med om något svårt kan det verka som att personen överdriver, upprepar sig eller talar forcerat, men om man förstår traumat blir talet begripligt. Personen talar som någon som fortfarande försöker orientera sig i ett landskap där fara kan uppstå när som helst.
När du nämner detta börjar jag faktiskt undra om artikeln kanske inte främst handlade om Alzheimer alls, utan om en skådespelerska eller kulturpersonlighet vars sätt att tala eller berätta fick Hilton att reflektera över trauma, utsatthet eller sårbarhet.
Eftersom du redan har GP-artikeln om Nina Gunke öppen i en annan flik kan det också vara så att de två minnena har glidit ihop: Hiltons text och Gunkes berättelse om sjukdom och utsatthet.
Min spontana känsla är att det du minns bäst inte är namnet på personen utan just den insikten: att snabbt, pressat eller upprepat tal ibland inte är ett tecken på irrationalitet utan på att personen upplever världen som potentiellt farlig.
Känner du igen något av detta? Minns du om Hilton skrev i första person, ungefär att han ”förstod” eller ”började förstå” varför någon talade på det sättet? Det låter som en formulering han ofta använder i längre kulturessäer.
Sök efter formuleringen om snabbt talSök på Hilton och traumaIdentifiera skådespelerskan i texten
ag tror faktiskt att du kan minnas en längre kulturartikel eller essä, inte en kort krönika. Johan Hilton skriver ju regelbundet både kulturkrönikor, kommentarer och längre personligt hållna kulturtexter i Göteborgs-Posten. [gp.se], [gp.se]
Det jag hittar nu ger inget direkt belägg för att han skrev just om Nina Gunke, men av de namn du nämnt framstår hon fortfarande som den mest sannolika kandidaten. Nina Gunkes berättelse om Alzheimersjukdom blev mycket uppmärksammad i kultur- och mediesammanhang, och hon har själv talat om hur sjukdomen påverkade hennes arbete som skådespelare. [alzheimerfonden.se], [hant.se]
Jag undrar om det kan vara så att du minns en artikel där Hilton skrev om:
Om du vill kan jag försöka leta efter själva GP-artikeln genom att söka bredare på andra skådespelerskor som Hilton ofta skrivit om, exempelvis Lena Olin, Pernilla August, Lena Endre eller andra som varit aktuella i längre kulturessäer. Ibland visar det sig att minnet av ämnet är rätt men namnet fel.
johan Hilton skriver om hur han förstår att en människa i trauma eller som retraumatiseras kan parata fort eller som omd et är fara på färde
Copilot said:
Det låter som att du minns själva tankegången snarare än vem artikeln handlade om.
Det du beskriver är ett ganska känt fenomen inom trauma- och stressforskning: en människa som är traumatiserad eller blir återtraumatiserad kan börja tala snabbt, intensivt och med en känsla av att något akut måste förstås eller hanteras. Det behöver inte vara panik i vanlig mening, utan att nervsystemet reagerar som om faran fortfarande finns kvar.
Det skulle vara mycket typiskt för Johan Hilton att skriva om detta på ett existentiellt och mänskligt sätt, ungefär att:
när man lyssnar på en person som varit med om något svårt kan det verka som att personen överdriver, upprepar sig eller talar forcerat, men om man förstår traumat blir talet begripligt. Personen talar som någon som fortfarande försöker orientera sig i ett landskap där fara kan uppstå när som helst.
När du nämner detta börjar jag faktiskt undra om artikeln kanske inte främst handlade om Alzheimer alls, utan om en skådespelerska eller kulturpersonlighet vars sätt att tala eller berätta fick Hilton att reflektera över trauma, utsatthet eller sårbarhet.
Eftersom du redan har GP-artikeln om Nina Gunke öppen i en annan flik kan det också vara så att de två minnena har glidit ihop: Hiltons text och Gunkes berättelse om sjukdom och utsatthet.
Min spontana känsla är att det du minns bäst inte är namnet på personen utan just den insikten: att snabbt, pressat eller upprepat tal ibland inte är ett tecken på irrationalitet utan på att personen upplever världen som potentiellt farlig.
Känner du igen något av detta? Minns du om Hilton skrev i första person, ungefär att han ”förstod” eller ”började förstå” varför någon talade på det sättet? Det låter som en formulering han ofta använder i längre kulturesssäer.
Jag har ”bingeätit” baklava med Abdelhamid på Stora Holma, kvarteret Gullvivan: han praktiserade på en baklavafabrik och jag fick följa med honom och se hur det såg ut. Ägaren gav oss jätte mycket baklava att ta med hem; det var precis innan starten av Ramadan det året.
Abdelhamid vet att jag gillar cheezeddodles, särskilt den crispiga sorten- även om jag försöker undvika skräpmaten. Faiblessen för cheezedoodles och annan skräpmat tycks delas av Hollywood fruarna Anna Anka och Maria Montezami. Programledaren Steffo Törnquist ”försökte göra Jenny Strömquist till en Hollywoodfru” när han instruerade Jenny Strömquist att bränna ostbågar i TV 4 – undrar vad Niklas Strömquist, maken, tyckte om det? frågar sig Abdelhamid. Ibland framstår det som om Jenny Strömquist blivit TV:4 alldeles egna ”Bimbo” säger Abdelhamid och skakar på huvudet åt tramset på bästa sändningstid.
Jag är helt utpumpad över att lyssna till sociologen och föreläsaren Marianne Rothmann på Koranpodden där hon intervjuas av gymnasieläraren Saleh Tufekcioglu. Utpumpad för jag lider med henne då hon skildrar en officersfru, eller en högt rankad militärs frus liv på en amerikansk ”military base”. Det tog oerhört lång tid innan man förstod vad ”shell schock”, trauma, deprivation och så vidare var symtom som många som varit ute i krig, som första världskriget, och ute i militära övningar, blev bärare av: en slags krigets barlast: ända in på 2000-talet; egentligen är det väl Besser van der Kolk som satt strålkastaren på det här fältet av vård, sjukvård, och psykiatri och psykologi. Men egentligen något som gjorts alltför abstrakt bara för att man inte velat erkänna hur våldsamt kriget är mot båda/alla stridande parter, säger Abdelhamid. Man måste hålla uppe myten att krig är något heroiskt, att kostnaderna inte är för höga, att döden i ett krig är något som vi måste ta för givet. Att utmana den bilden blev kostsam för Jean Jaures, den franska socialistledaren som fick betala med sitt liv för att han hade mage att i ”the build up” – från slutet av 1800-talet – egentligen ”the Scramble for Africa” – att utmana krigshetsarna och Guide, anarkistledare och andra genom att säga som det var (se Margaret Mcmillan) att vi kan välja freden, inte att ta till vapen för att läsa våra konflikter och ekonomiska ”hauntings”; att krig behövs för att få fart på ekonomin och höja välståndet. Att det vilar på ”piles of dead bodies” är det ingen som nämner, eller endast sparsamt: För man vill ner med fienden, skända dess flagga och deras spädbarn, säger Abdelhamid och pekar på att det finns motröster i och med Greta Thunberg och ”Gretagenerationen”.
”Militärfrun” är ett liv där du blir en ”nobody” enligt Marianne Rothmann som berättar att det enda som räknades var vem du var gift med: ”Vem är din make”? var frågan högst rankad på dagordningen. Ett annat dilemma är: Vilket pass ska jag åka på? Det amerikanska eller det svenska? Det är en uppriktig fråga som röjer en viss osäkerhet: Vilket pass är det säkraste i den här osäkra globala världsordningen? Det får oss alla att rannsaka värdet på våra medborgarskap och pass även om vi inte befinner oss i samma situation som Marianne Rothmann som befinner sig i en situation där hon är involverad i främmande makt. Men Abdelhamid inskjuter att dilemmat är betydligt mindre sedan Sverige gick med i Nato. Det är många år sedan nu, men när jag bodde på Balladgatan så stod en granne till mig i valet och kvalet: Ska jag avsäga mig mitt nigerianska pass och behålla det svenska eller göra tvärtom? Jag sa som det var att jag inte kunde råda henne, men att det måste var svårt att tvingas ta ett sådant beslut, särskilt som hon fick åka i en svart bil med svarta rutor iklädd skottsäker väst så fort hon lämnade flygplatsen för att hälsa på sin pappa.
/Abdelhamid och Helena
Abdelhamid frågar AI:
AI, hur vard et emd the ending of Bismarck och det scramble for Africa
Copilot said:
Om du frågar om sambandet mellan Otto von Bismarck och Scramble for Africa, så är det ett intressant historiskt ämne.
Bismarck var länge ganska skeptisk till kolonier. Han var mer fokuserad på Europas maktbalans än på att bygga ett stort tyskt kolonialimperium. Men på 1880-talet började Tyskland ändå skaffa kolonier i Afrika.wikipedia+1
Den viktigaste händelsen var Berlinkonferensen 1884-1885, som Bismarck organiserade i Berlin. Där samlades europeiska stormakter för att komma överens om regler för kolonisering och handel i Afrika. Konferensen formaliserade mycket av det som brukar kallas”Scramble for Africa”, alltså kapplöpningen mellan europeiska makter att erövra och dela upp Afrika.wikipedia+1
När det gäller”the ending of Bismarck”:
Bismarcks politiska karriär tog slut 1890 när kejsar Wilhelm II tvingade honom att avgå.
Efter Bismarcks fall förde Tyskland en mer expansiv utrikes- och kolonialpolitik än den försiktigare linje han föredrog.wikipedia
Kort sagt: Bismarck startade inte Scramble for Africa, men genom Berlinkonferensen hjälpte han till att skapa de diplomatiska regler som gjorde uppdelningen av Afrika mellan de europeiska makterna snabbare och mer organiserad.wikipedia+1
officerswifes at military base is it like Hollywoodfruar?
Copilot said:
Om du menar TV-serien ”Army Wives” eller skildringar av officerfruar på militärbaser, så finns det vissa likheter med ”Svenska Hollywoodfruar”, men tonen är ganska annorlunda.
Hollywoodfruar handlar mycket om glamour, status, personliga relationer och ett lyxigt liv i offentligheten.
Officerfruar/militärfruar i filmer och serier skildras oftare som en social gemenskap där familjerna stöttar varandra medan partnern är på tjänstgöring, ibland utomlands. Teman som flyttar, ensamhet, hierarkier inom militärkulturen och vänskap är vanliga.
Det finns dock en viss parallell i att båda grupperna ibland lever i ganska slutna sociala miljöer där makens yrke påverkar status och socialt liv. På vissa militärbaser kan det finnas sociala normer och informella hierarkier som påminner lite om det sociala spel som visas i realityserier.
Så svaret är: lite grann när det gäller social dynamik och status, men mycket mindre glamour och mycket mer fokus på militärlivets praktiska och känslomässiga utmaningar.
Så här lång tid efteråt, var Bismark genuin sas eller ville han själv lägga beslag på Africa sas
Copilot said:
Det är en fråga som historiker fortfarande diskuterar.
Den traditionella bilden är att Otto von Bismarck inte var någon övertygad kolonialentusiast. Under större delen av sin karriär tyckte han att Tysklands verkliga intressen låg i Europa och att kolonier riskerade att skapa konflikter med Storbritannien och Frankrike. Berlinkonferensen organiserades i hög grad för att reglera konkurrensen mellan stormakterna snarare än för att ge Tyskland hela Afrika.wikipedia+1
Samtidigt var han knappast någon anti-imperialist i modern mening. När det blev politiskt och ekonomiskt fördelaktigt accepterade han att Tyskland skaffade kolonier i bland annat Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia) och Tyska Östafrika.wikipedia+1
Så om man ska uttrycka det enkelt:
Var han genuint ointresserad av Afrika? Delvis, ja. Hans huvudprojekt var Tysklands ställning i Europa.
Ville han ändå lägga beslag på områden i Afrika när möjligheten uppstod? Ja. Han var pragmatiker och använde kolonier när de kunde gynna Tyskland politiskt eller diplomatiskt.
Det mest ”bismarckska” svaret är kanske att han inte drevs av en romantisk kolonial dröm. Han såg kolonier som ett verktyg, inte som ett självändamål. Många historiker beskriver honom som en maktpolitiker snarare än som en ideologisk imperialist.wikipedia+1
Man skulle kunna säga att han inte var den som ivrigast ville stycka Afrika, men när kapplöpningen väl var igång såg han ingen anledning att låta Tyskland stå utanför.
Så här lång tid efteråt, var Bismark genuin sas eller ville han själv lägga beslag på Africa sas
Copilot said:
Så här lång tid efteråt, var Bismark genuin sas eller ville han själv lägga beslag på Africa sas
Copilot said:
Det är en fråga som historiker fortfarande diskuterar.
Den traditionella bilden är att Otto von Bismarck inte var någon övertygad kolonialentusiast. Under större delen av sin karriär tyckte han att Tysklands verkliga intressen låg i Europa och att kolonier riskerade att skapa konflikter med Storbritannien och Frankrike. Berlinkonferensen organiserades i hög grad för att reglera konkurrensen mellan stormakterna snarare än för att ge Tyskland hela Afrika.wikipedia+1
Samtidigt var han knappast någon anti-imperialist i modern mening. När det blev politiskt och ekonomiskt fördelaktigt accepterade han att Tyskland skaffade kolonier i bland annat Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia) och Tyska Östafrika.wikipedia+1
Så om man ska uttrycka det enkelt:
Var han genuint ointresserad av Afrika? Delvis, ja. Hans huvudprojekt var Tysklands ställning i Europa.
Ville han ändå lägga beslag på områden i Afrika när möjligheten uppstod? Ja. Han var pragmatiker och använde kolonier när de kunde gynna Tyskland politiskt eller diplomatiskt.
Det mest ”bismarckska” svaret är kanske att han inte drevs av en romantisk kolonial dröm. Han såg kolonier som ett verktyg, inte som ett självändamål. Många historiker beskriver honom som en maktpolitiker snarare än som en ideologisk imperialist.wikipedia+1
Man skulle kunna säga att han inte var den som ivrigast ville stycka Afrika, men när kapplöpningen väl var igång såg han ingen anledning att låta Tyskland stå utanför.
vad hade hänt om han h a d e låtit Tyskland stå utanför?
Copilot said:
Det är en klassisk kontrafaktisk fråga, men man kan resonera ganska rimligt kring den.
Om Bismarck verkligen hade hållit Tyskland utanför kolonialkapplöpningen, hade troligen flera saker hänt:
Storbritannien och Frankrike hade tagit ännu större delar av Afrika. Tysklands kolonier var relativt sena tillskott, så områden som dagens Namibia, Tanzania, Rwanda och Burundi hade sannolikt hamnat under andra europeiska makter.wikipedia+1
Tyskland hade kanske haft färre konflikter med Storbritannien. Efter Bismarcks tid började Tyskland under kejsar Wilhelm II sträva efter en ”plats i solen”, med kolonier och en stor flotta. Det bidrog till rivaliteten med britterna. En mer bismarcksk, Europa-fokuserad politik kunde möjligen ha minskat spänningarna.
Själva Scramble for Africa hade ändå fortsatt. Berlinkonferensen reglerade en process som redan pågick. Om Tyskland avstått hade de andra stormakterna knappast sagt: ”Då låter vi bli Afrika.” Snarare hade de delat upp ännu mer mellan sig.wikipedia+1
Det riktigt intressanta är att vissa historiker ser Bismarck som ganska framsynt här. Han brukade antyda att kolonier ofta kostade mer än de smakade. Ur det perspektivet skulle han kanske ha sagt att Tyskland borde koncentrera sig på sin starka industri och sin position i Europa i stället för att jaga territorier på andra kontinenter.
Men det är också möjligt att ett kolonilöst Tyskland hade känt sig förfördelat jämfört med Storbritannien och Frankrike, vilket kunde ha skapat andra typer av nationalistisk frustration.
Så mitt korta svar är: Afrika hade sannolikt ändå delats upp, men Tyskland hade kanske blivit en mer europeisk och mindre global makt. Det kunde i sin tur ha påverkat de internationella motsättningarna före första världskriget.
Abdelhamid går vidare i sin AI-konversation:
Annika Östberg föddes den 6 januari 1954 i Stockholm. [sv.wikipedia.org]
Finns det en profesor som heter östberg i efternamn i Sverige? Eva Östberg?
Copilot said:
Ja. Eva Österberg var en mycket välkänd svensk historiker och professor. Hon var professor i historia vid både Uppsala universitet och Lunds universitet, och var den första kvinnliga professorn i historia vid Uppsala universitet. [bing.com], [nok.se]
Om du känner igen namnet kan det också vara från hennes många böcker, till exempel om svensk historia, vänskap och kulturhistoria. [nok.se], [bing.com]
Däremot känner jag inte till någon offentlig uppgift som kopplar Eva Österberg släktmässigt till Annika Östberg. Samma efternamn behöver inte betyda att personer är nära släkt. [bing.com], [sv.wikipedia.org]
Ge feedback om BizChat
Källor
You said:
Jämför Eva och Annika Östberg
Copilot said:
Det är egentligen två människor som blivit kända för nästan motsatta livsöden.
Eva Österberg (1942-2025) var en framstående svensk historiker och professor. Hon gjorde akademisk karriär, blev professor vid både Uppsala universitet och Lunds universitet, och forskade om svensk historia, våld, sociala relationer och kulturhistoria. [bing.com], [nok.se]
Annika Östberg (född 1954) blev internationellt känd genom sitt liv i USA, sin kriminalitet och de långa fängelsestraff hon avtjänade efter morddomarna i Kalifornien. Efter frigivningen har hon föreläst och skrivit om sina erfarenheter. [sv.wikipedia.org]
Jag har inte hittat några källor som visar att de var släkt. Att båda heter Östberg verkar inte i sig tyda på någon känd familjekoppling. [bing.com], [sv.wikipedia.org]
Lite filosofiskt kan man säga att de representerar två väldigt olika svenska berättelser från samma generation: den ena om bildning och forskning, den andra om sammanbrott, straff och återanpassning.
Jag har följt program på youtube som handlar om romance scam(s) sedan april detta året (2026) och jag befarar att min kamrat F antingen är ”romancescammad” eller i händerna på en sekt som kallar sig ”Open Dialog”, men det finns ett flertal sekter att välja bland: den senaste jag hörde om och som jag diskuterat med min vän Katarina B är den sekt som uppstod runt Carlos Castanda i slutet av 1960-talet – om jag förstått det rätt.
USA verkar vara ”most targeted” och jag kan förstå det för det är ett ”affluent society” (har åtminstone varit det säger Abdelhamid Fetsi) och majoríteten av befolkningen är troende på ena eller andra sättet, de flesta kristna om jag förstått det rätt eftersom man fortfarande talar om ett ”Bibelbälte”.
Romance scammers är ute efter amerikanska pensionärers pengar och egendom, främst från Afrika och Asien, fast de vet att USA i det närmaste har ett obefintligt sjukvårdssystem som kostar multum. Många tvingas att välja att dö eftersom de inte har råd till sjukvård: detta har Lama Pema Wangdak berättat om under ett av sina besök på Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg. Jag menar dock inte att bara för de ska förmögna scammas: Ingen, säger Abdelhamid. Att ge sig på att leka med andra människors hjärtan är ren ondska, understryker han: Nog finns det gamar, men att det finns gamar i människoform trodde jag inte.”
ej Ai, vet du omd et finsn en influemcer och författare som heter Gabriella Bernstein
Copilot said:
Ja, det gör det. Du tänker troligen på Gabrielle (”Gabby”) Bernstein, en amerikansk författare, poddvärd, föreläsare och influencer inom personlig utveckling, spiritualitet och självhjälp. Hon är särskilt känd för böcker som The Universe Has Your Back, Super Attractor och Happy Days.wikipedia+1
Hon har byggt ett stort följe genom böcker, sociala medier, sin podcast och kurser om bland annat:
manifestation
meditation
personlig utveckling
ångesthantering
andlighet och självhjälp
Hon beskrivs ofta som en av de mer framträdande rösterna inom den moderna självhjälps- och manifestationsrörelsen.gabbybernstein+1
Samtidigt är hon en person som väcker delade reaktioner. Många uppskattar hennes fokus på hopp, läkning och självreflektion, medan kritiker menar att delar av manifestationskulturen kan förenkla komplexa livsproblem eller ge intryck av att allt kan påverkas genom tankekraft. Det är därför vanligt att hennes arbete diskuteras både positivt och kritiskt.gabbybernstein+1
Är du nyfiken på henne som författare, som influencer, eller på hennes idéer om manifestation och andlighet? Jag kan också ge en mer kritisk eller mer neutral genomgång av hennes tankevärld.
Abdelhamid är också nyfiken på paret Josh och Marie Forleo…är det sant att Joshs pappa var fysiker och arbetade med Einstein?
Copilot said:
Ja, men det finns en liten sammanblandning av namn.
Marie Forleo är gift med Josh Pais, inte med någon som heter ”Josh Forleo”. Josh Pais är skådespelare och coach, medan Marie Forleo är entreprenör och författare.wikipedia+1
När det gäller frågan om hans far är svaret faktiskt ja. Josh Paiss far var den nederländsk-amerikanske fysikern Abraham Pais, som blev en framstående teoretisk fysiker. Flera källor uppger att han arbetade vid Institute for Advanced Study i Princeton och samarbetade med Albert Einstein under många år.wikipedia+1
Abraham Pais blev senare också en välkänd vetenskapshistoriker och skrev en uppskattad biografi om Einstein. Att han arbetade nära Einstein är alltså inte bara en myt eller marknadsföringshistoria, utan något som stöds av biografiska källor.wikipedia+1
Det är för övrigt en ganska intressant kontrast i paret:
Marie Forleo kommer från entreprenörs- och coachingvärlden.wikipedia
Josh Pais växte upp med en far som var fysiker och en mor som var konstnär och poet.wikipedia+1
Kanske är det därför man ibland hör dem tala om mötet mellan kreativitet, psykologi och personlig utveckling.
Om du vill kan jag också ge en mer nyanserad bild av Marie Forleo, Gabrielle Bernstein och Josh Pais som fenomen inom den moderna självhjälps- och coachningskulturen.
berätta gärna mer om Josh Pais och Marie Forleos svärfar
Copilot said:
Absolut. Det är faktiskt svärfadern, Abraham Pais, som är den mest historiskt intressanta personen i den här familjekretsen.wikipedia+1
Vem var Abraham Pais?
Abraham Pais (1918–2000) var en nederländsk teoretisk fysiker, vetenskapshistoriker och författare. Han överlevde den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget och fortsatte efter kriget en framstående akademisk karriär. Han arbetade först med fysikern Niels Bohr i Köpenhamn och blev senare inbjuden till Princeton av J. Robert Oppenheimer. Där kom han att arbeta i samma miljö som Einstein.headtopics+1
Relationen till Einstein
Det som gör honom ovanlig är att han inte bara var en fysiker som kände till Einsteins arbete. Han arbetade faktiskt i samma akademiska krets och hade personlig kontakt med honom under många år i Princeton. Enligt uppgifter som Josh Pais berättat arbetade hans far tillsammans med Einstein under omkring elva år vid Institute for Advanced Study.headtopics
Senare blev Abraham Pais också en av de mest respekterade biograferna över Einstein. Hans bok om Einstein används fortfarande som en viktig källa för forskare och vetenskapshistoriker.wikipedia
Josh Pais
Josh Pais är son till Abraham Pais och är främst känd som skådespelare. Han har medverkat i filmer och TV-serier som A Beautiful Mind, Ray Donovan och Law & Order. Han är också verksam som coach och författare.wikipedia+1
I intervjuer beskriver han sin uppväxt som präglad av två världar:
en vetenskaplig värld genom sin far, fysikern
en konstnärlig värld genom sin mor, som var poet och målare
Den kombinationen återkommer ofta i hans arbete kring kreativitet, närvaro och personlig utveckling.wikipedia+1
Marie Forleo
Marie Forleo är entreprenör, författare och en av de mest framgångsrika profilerna inom personlig utveckling och onlineföretagande. Hon är känd för boken Everything Is Figureoutable och utbildningsprogrammet B-School. Hon gifte sig med Josh Pais 2006.wikipedia
Det är intressant att jämföra henne med Gabrielle Bernstein. Båda verkar inom självhjälpsvärlden, men de har olika tonfall:
Gabrielle Bernstein lutar mer åt spiritualitet, manifestation och inre transformation.
Marie Forleo fokuserar mer på praktiskt entreprenörskap, motivation och handlingskraft.
Det finns dock en gemensam optimism hos båda, vilket är en del av förklaringen till att de fått stora följarskaror.
Ur ett kulturellt perspektiv är det nästan symboliskt att Marie Forleo är gift med sonen till en fysiker som arbetade nära Einstein: man får ett möte mellan modern självhjälpskultur och den klassiska intellektuella Princetonvärlden. Det betyder inte att deras idéer kommer från fysiken, men det är en fascinerande familjehistoria.wikipedia+1
Berätta mer om Abraham Pais böcker
Copilot said:
Om du är intresserad av idéhistoria, vetenskap och biografiskt berättande är Abraham Pais betydligt mer än ”mannen som arbetade med Einstein”. Han blev en av 1900-talets viktigaste vetenskapshistoriker och skrev några klassiska böcker om modern fysiks framväxt.wikipedia+1
Subtle Is the Lord…
Detta är sannolikt hans mest kända bok. Den handlar om Einsteins vetenskapliga arbete och ses av många fysiker som en av de bästa Einstein-biografierna som skrivits. Det speciella är att Pais själv var fysiker och dessutom hade känt Einstein personligen.wikipedia+1
Boken fokuserar mindre på privatlivet och mer på:
relativitetsteorin
Einsteins tänkande
hur hans idéer växte fram
hans relation till andra forskare
För den som gillar intellektuell historia är den ofta mer givande än populära biografier.
Niels Bohr’s Times
Här skildrar Pais den danske fysikern Niels Bohr och den miljö där kvantfysiken föddes. Boken är inte bara en biografi utan också en kulturhistoria över en av de mest kreativa perioderna i vetenskapens historia.
Man får möta personer som:
Niels Bohr
Werner Heisenberg
Wolfgang Pauli
Einstein
och se hur deras idéer och konflikter formade modern fysik.
Inward Bound
Många historiker betraktar detta som ett av hans verkliga mästerverk.
Boken berättar historien om elementarpartiklarnas upptäckt under 1900-talet, från de första atommodellerna till den moderna partikelfysiken. Det låter tekniskt, men boken handlar också om människorna bakom upptäckterna och hur vetenskapliga genombrott faktiskt går till.
A Tale of Two Continents
Denna bok är mer personlig. Här berättar Pais om sitt eget liv:
uppväxten i Nederländerna
den nazityska ockupationen
överlevnaden under kriget
flytten till den internationella forskarvärlden efter kriget
Den ger en bild av hur en ung judisk fysiker kunde gå från motstånd och förföljelse till att arbeta bland några av världens främsta vetenskapsmän.
Varför är han intressant även för en humanist?
Utifrån dina egna intressen för kultur, idéhistoria och personliga berättelser tror jag att det mest fascinerande med Pais inte är fysiken i sig. Det är att han stod mitt i flera av 1900-talets stora berättelser:
Förintelsen och Europas sönderfall
den vetenskapliga revolutionen inom kvantfysik och relativitetsteori
mötet mellan vetenskap och mänsklig erfarenhet
frågan om hur stora idéer föds och utvecklas
Han skrev dessutom på ett sätt som försökte förstå människor bakom teorierna. Det gör att hans böcker ofta känns mer som intellektuella biografier än som rena fysikböcker.
För en första bekantskap skulle jag faktiskt rekommendera A Tale of Two Continents om du vill lära känna människan, och Subtle Is the Lord… om du vill förstå varför Einstein fortfarande fascinerar världen.
Abdelhamid ber till AI att berätta lite mer:
Berätta liyte om Subtle is the Lord…
Copilot said:
Subtle Is the Lord: The Science and the Life of Albert Einstein är en ovanlig bok. Den är inte i första hand en traditionell biografi om Einstein, utan ett försök att förstå hur han tänkte som vetenskapsman. Boken skrevs av Pais, som själv var teoretisk fysiker och dessutom hade känt Einstein personligen i Princeton.wikipedia+1
Titeln kommer från ett berömt citat av Einstein:
”Subtle is the Lord, but malicious He is not.”
På svenska ungefär:
”Gud är förfinad och subtil, men inte illvillig.”
Einstein menade att naturens lagar kan vara djupa och svåra att upptäcka, men att universum i grunden är begripligt.
Det som gör boken speciell är att Pais inte främst frågar:
Hur var Einstein som privatperson?
Vad åt han?
Hur såg hans vardag ut?
I stället frågar han:
Hur kom Einstein fram till relativitetsteorin?
Varför tänkte han annorlunda än sina kollegor?
Hur uppstod hans största idéer?
Boken skildrar därför Einstein som en tänkare snarare än som en kändis.
För mig är en av de mest fascinerande aspekterna att Pais beskriver Einstein som både revolutionär och konservativ på samma gång. Einstein förändrade fysiken mer än nästan någon annan människa, men när kvantmekaniken utvecklades blev han skeptisk till vissa av dess konsekvenser. Därifrån kommer hans berömda invändning att ”Gud spelar inte tärning”. Pais försöker förstå denna konflikt utan att göra Einstein till vare sig hjälte eller skurk.
Om man kommer från ett humanistiskt håll, som du ofta gör i dina frågor, kan boken också läsas som en studie i kreativitet. Den visar hur stora idéer växer fram genom långvarigt grubblande, envishet och en förmåga att ställa frågor som andra inte ens tänkt på.
Det är kanske därför många fortfarande uppskattar Pais. Han skrev inte bara om fysikens resultat utan om människorna bakom idéerna. Han såg vetenskapshistorien som en berättelse om personer, miljöer och intellektuella sökvägar, inte bara om formler.
Jag tror faktiskt att du skulle kunna uppskatta A Tale of Two Continents ännu mer som första bok av Pais. Där möter man människan Abraham Pais, den unge judiske studenten som överlevde kriget och sedan hamnade mitt i den krets där Einstein, Bohr och Oppenheimer verkade. Efter den boken blir Subtle Is the Lord ofta mycket rikare att läsa.
Abdelhamid vill understryka att varken AI eller COpilot är ofelbar och man måste träna på sin egen kognitiva förmåga och gå till källorna och kontrollera och så vidare:
AI hur kan jag uttrycka det att vederbörande som läser inlägget får själv gå till källorna och du som elektronisk och elektrisk debaser maskin är inte ofelbar
Copilot said:
Du kan formulera det på flera sätt beroende på ton.
Saklig ton:
Läsaren uppmuntras att själv ta del av de angivna källorna och bilda sig en egen uppfattning. Uppgifterna i denna text har sammanställts med hjälp av AI, och även om jag strävar efter noggrannhet är AI-system inte ofelbara och kan göra misstag eller feltolkningar.
Mer personlig ton:
Se detta inlägg som en vägvisare snarare än den slutliga sanningen. Gå gärna vidare till källorna själv. Jag har använt AI som hjälpmedel i researchen, men en elektronisk och databaserad maskin är inte ofelbar. Det yttersta ansvaret för tolkningen ligger hos oss människor.
Lite mer litterär/reflekterande ton, kanske passande för TALBART:
Källorna talar alltid klarare än sammanfattningen av dem. Därför uppmuntras varje läsare att själv söka sig vidare till originalmaterialet. AI kan vara en användbar följeslagare i informationslandskapet, men den är varken allvetande eller felfri. Även den mest avancerade algoritm kan missa sammanhang, nyanser och mänskliga erfarenheter.
Kort version:
Kontrollera gärna uppgifterna mot originalkällorna. AI är ett hjälpmedel, inte en auktoritet, och kan ibland ha fel.
Jag tycker särskilt att formuleringen ”AI är ett hjälpmedel, inte en auktoritet” är både tydlig och elegant för blogginlägg.
En exilröst kan också vara nationalistisk säger Hynek pallas
Abdelhamid konsulterar AI om författaren och akademikern
Copilot said:
Ja, det låter väldigt mycket som något som Hynek Pallas skulle kunna hävda utifrån de teman han ofta skriver om: exil, migration, identitet och nationalism. Han har själv skrivit om hur erfarenheter av exil inte automatiskt leder till kosmopolitism eller internationalism. Tvärtom kan exil ibland förstärka nationell identitet och längtan efter hemlandet.bokforlagetatlas+1
Om man tänker efter är det inte så märkligt. En exilröst kan bära på flera saker samtidigt:
sorg över att ha lämnat sitt hemland
kritik mot regimen som tvingade fram exilen
stark kärlek till nationens språk, kultur och historia
en önskan att bevara en nationell identitet
Därför är ”exil” och ”nationalism” inte nödvändigtvis motsatser.
Ett klassiskt exempel är många centraleuropeiska författare och dissidenter under kommunisttiden. De kunde vara hårda kritiker av sina regeringar men samtidigt mycket starka nationalister i betydelsen att de värnade sitt folks historia, språk och kultur.
För en kulturhistoriskt intresserad person är detta en viktig påminnelse: exilen producerar inte bara gränsöverskridande röster. Den kan också skapa röster som blir mer nationellt orienterade än de var före flykten.
Man skulle kunna formulera tanken så här:
Exilen befriar inte nödvändigtvis människan från nationen. Ibland gör den nationen ännu närvarande. Det förlorade hemlandet kan bli starkare i minnet än det någonsin var i verkligheten.
Det ligger nära de frågor som Hynek Pallas själv utforskar i sin migrationsmemoar Ex, där han reflekterar över migration, identitet och nationalism i ett svenskt och centraleuropeiskt perspektiv.bokforlagetatlas+1
Bild: talbart.blog
Ai min så kallade vän har gett sig in i kriget i Ukraina, jag tycker väldigt illa om hans dubbelspel och att jags ka
Copilot said:
Det låter som att du blev avbruten mitt i meningen.
Om jag förstår dig rätt verkar du säga att en person som du betraktat som vän nu har engagerat sig i kriget i Ukraina, och att du upplever ett slags dubbelspel eller svek från hans sida. Det är inte konstigt att sådant kan väcka starka känslor. När någon man haft förtroende för handlar på ett sätt som känns oförenligt med den bild man haft av personen, uppstår ofta både ilska, sorg och besvikelse.
Det kan också vara så att det som gör mest ont inte är själva ställningstagandet i konflikten, utan känslan av att personen inte varit ärlig, öppen eller konsekvent mot dig.
Du skrev:
”jag tycker väldigt illa om hans dubbelspel och att jag ska …”
Vill du fortsätta meningen? Då kan jag hjälpa dig att reda ut tankarna, formulera ett meddelande till honom eller bara resonera kring situationen.
You said:
det ska vara Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra: hans dubbelspel under nio år, från och till, har byggt upp ett starkt hat mot honom, samtidigt som jag beundrar honom att han stödjer demokrati och Israel
Copilot said:
Det du beskriver låter väldigt tungt att bära på.
Det som slår mig är att du inte verkar stå inför ett enkelt val mellan att älska eller hata någon. Snarare tycks du hålla två motstridiga erfarenheter samtidigt:
Du upplever att hans dubbelspel under nio år har skadat förtroendet så djupt att det byggt upp ett starkt hat eller åtminstone en djup bitterhet.
Samtidigt respekterar eller beundrar du vissa av hans ställningstaganden, till exempel att han stöder demokrati och Israel.
De två sakerna behöver faktiskt inte utesluta varandra.
Man kan säga:
Jag uppskattar vissa av hans övertygelser, men jag har svårt att förlåta hur han har behandlat mig.
Eller:
Jag kan beundra hans mod i vissa frågor utan att beundra honom som människa.
Många försöker pressa fram en helhetsdom över en person: antingen är han god eller dålig. I verkligheten är människor ofta mer motsägelsefulla än så. Någon kan vara principfast i offentliga frågor och samtidigt opålitlig i personliga relationer.
Det jag reagerar på i det du skriver är inte så mycket ordet ”hat” som tidsrymden: nio år. Om en relation under så lång tid har skapat mer misstro än tillit, kan det vara värt att fråga sig:
Vill jag egentligen fortsätta ha denna person nära mitt liv?
Det är en annan fråga än om du håller med honom politiskt eller inte.
Utifrån sådant du tidigare har berättat om dig själv brukar du vara ganska noga med autenticitet och inre klarhet. Kanske är den viktigaste frågan inte vad du tycker om hans politiska ståndpunkter, utan om du kan stå ut med den person du uppfattar att han är när han möter dig.
Du skulle kunna formulera din känsla ungefär så här:
Jag befinner mig i en märklig konflikt. Under nio års tid har jag upplevt ett dubbelspel som gjort mig både arg och bitter. Samtidigt kan jag inte förneka att jag respekterar vissa av hans övertygelser och hans stöd för demokrati. Det gör att jag varken kan avfärda honom helt eller känna genuin tillit till honom.
Det är en mycket mänsklig position. Obehaglig, men mänsklig. Du behöver inte välja mellan svart och vitt innan du själv vet vad relationen faktiskt betyder för dig idag.Jag vill fortsätta vara kristen och tillhöra svenska kyrkan: religion är ingen handelsvara enligt min mening
Copilot said:
Det är en hållning som många troende, både historiskt och i vår tid, skulle känna igen sig i.
Om jag förstår dig rätt handlar det inte bara om att stanna kvar i Svenska kyrkan, utan om en djupare princip:
Tro, samvete och religiös tillhörighet är inte varor som kan köpas, säljas eller bytas mot politiska, sociala eller personliga fördelar.
När man känner sig sviken av människor i en församling, en rörelse eller en vänkrets kan det vara frestande att låta deras agerande avgöra ens relation till tron. Men många kommer fram till motsatsen:
Min tro tillhör inte dem. Min relation till Gud är inte beroende av deras beteende.
Det du skrev om din vän får mig att tänka på just detta. Du verkar skilja mellan personen och principen. Du kan vara djupt besviken på honom och ändå hålla fast vid det du själv tror på.
Kanske skulle du kunna formulera det så här:
Jag tänker fortsätta vara kristen och tillhöra Svenska kyrkan. För mig är religion ingen handelsvara och ingen bytesvaluta. Människor kommer och går, gör gott eller ont, sviker eller inspirerar, men tron kan inte reduceras till deras handlingar.
Eller mer personligt:
Jag vägrar låta andra människors dubbelspel bestämma min andliga hemvist. Min kristna tro är inte till salu och inte heller något som förhandlas fram. Religion är enligt min mening ingen handelsvara.
Det låter också som att du försöker hålla fast vid en svår nyans: att inte låta hatet mot en individ förstöra det som fortfarande har värde för dig. Det är ofta mycket svårare än att helt enkelt bryta med allt.
Som kristen tradition ofta påminner om är tro och gemenskap inte exakt samma sak. Gemenskapen kan svika. Tron kan ändå bestå.
ja, och Svenska kyrkan är öppen för alla; den säger inte ”du och du och du får inte komma in”.
Copilot said:
Jag tror att det du säger handlar om något mer än bara medlemskap i en kyrka.
För dig verkar öppenheten vara en princip:
Kyrkans dörr ska stå öppen. Människor kommer dit med olika bakgrunder, erfarenheter, tvivel, övertygelser och livsöden. Kyrkan börjar inte med frågan vem som får komma in, utan med att dörren redan står öppen.
Samtidigt betyder öppenhet inte att alla måste tycka likadant. Man kan tillhöra samma kyrka och vara oense i både politiska, sociala och teologiska frågor.
Om du vill formulera det som en personlig ståndpunkt skulle du kunna skriva:
Jag vill fortsätta vara kristen och tillhöra Svenska kyrkan. För mig är religion ingen handelsvara. Det som tilltalar mig är att kyrkan är öppen för människor. Den säger inte: ”du får komma in, men inte du”. Människor bär på olika erfarenheter, och just därför behövs gemenskaper där dörren står öppen.
Eller lite mer eftertänksamt:
Jag har svårt för tanken att tro ska bli ett slags identitetsmarkör som skiljer ut värdiga från ovärdiga. För mig är styrkan i Svenska kyrkan att den försöker vara en folkkyrka. Där finns plats för tvivel, tro, frågor och olikheter.
Det jag också hör i det du skrivit tidigare är att du inte vill låta en konflikt med en viss person avgöra din egen andliga tillhörighet. Det är en ganska självständig hållning. Du verkar säga:
Människor kan svika mig, men jag tänker inte låta deras handlingar definiera min tro.
Det är en hållning som historiskt många troende har fått kämpa sig fram till. Kyrkan består av människor, och människor kan vara motsägelsefulla. Men för den som vill stanna kvar är det ofta tron och gemenskapens grundidé som väger tyngre än enskilda personers beteende.
Hur troende var egentligen ”prällarna” i ANC i exil i Storbritannien i slutet av 1980-talet?
Copilot said:
Det beror mycket på vilka personer du syftar på med ”prällarna” i ANC-kretsarna i exil.
Det fanns nämligen flera präster och kyrkoledare som stödde ANC under 1980-talet, men de var inte någon enhetlig grupp. Vissa var djupt personligt troende, andra mer politiskt engagerade, och många förenade kristen tro med kampen mot apartheid.
Bland de mest kända kyrkliga gestalterna fanns Desmond Tutu, som visserligen inte var ANC-medlem men en stark motståndare till apartheid. För honom var kristen tro själva grunden för det politiska engagemanget. Andra kyrkliga aktivister inom den bredare antiapartheidrörelsen såg kampen mot apartheid som en direkt följd av evangeliet och kristen etik.
Om vi tittar på ANC:s historia som organisation är det också värt att notera att rörelsen redan från början hade starka band till utbildade kristna afrikaner och kyrkliga miljöer. Tidiga ledare omfattade bland annat religiösa yrkespersoner, och många av dem såg ingen motsättning mellan kristendom och politisk organisering.wikipedia+1
Samtidigt var ANC i exil inte en kyrklig organisation utan en bred befrielserörelse. Där fanns:
troende kristna,
sekulära demokrater,
socialister,
kommunister,
personer med olika afrikanska religiösa bakgrunder.
Under exilåren samarbetade ANC nära med det sydafrikanska kommunistpartiet, vilket innebar att inte alla ledande personer var religiöst motiverade.oup+1
Så det korta svaret är:
Vissa av de präster och kyrkoledare som stödde ANC i Storbritannien och andra exilländer under slutet av 1980-talet verkar ha varit genuint och djupt kristet troende. Men deras tro kombinerades ofta med ett starkt politiskt engagemang mot apartheid, och ANC som helhet var betydligt bredare än en kristen rörelse.wikipedia+1
Är du nyfiken på någon särskild person? Till exempel Trevor Huddleston, Desmond Tutu, Allan Boesak eller någon svensk koppling till ANC-exilen? Då kan jag berätta mer specifikt.
Allan Boesak har jag aldrig hört talas -jag var ändå på en presskonferens med Desmond tutu et cetera i Stockholm ca 1986; min yngste brors kamrat från Folkpartiet, ambassadör Charlotte Wrangberg vet det för vi möttes strax innan presskonferensen: hon bad att få låna mitt pressleg för hon hade glömt sitt och jag behövde inget när jag skulle intervjua sydafrianska ”prällar”
Copilot said:
Det låter som om du faktiskt befann dig ganska nära händelserna själv.
Om du satt på en presskonferens med Desmond Tutu i Stockholm omkring 1986 var du där under en period när den internationella kampen mot apartheid stod mycket högt på dagordningen. Tutu hade redan blivit en global symbol för motståndet mot apartheid, och kyrkorna spelade en ovanligt viktig roll i den sydafrikanska oppositionen.wikipedia+1
Det är inte så konstigt att du inte minns Allan Boesak. I Sverige blev Tutu den klart mest kända kyrkliga företrädaren från Sydafrika. Många svenskar som följde apartheiddebatten kunde namnet Tutu, medan andra kyrkoledare hamnade mer i bakgrunden.
Det du berättar om presslegitimationen låter nästan som en liten kulturhistorisk scen ur 1980-talets Stockholm: journalister, diplomater, internationella gäster och antiapartheidaktivister som springer mellan möten och presskonferenser. Sådana episoder känns ofta obetydliga när de händer, men kan bli ganska levande minnen flera decennier senare.
Jag reagerar också på att du kallar dem ”sydafrikanska prällar”. Det är ett uttryck med glimten i ögat, men samtidigt pekar det på något verkligt: många av de mest synliga motståndarna till apartheid var faktiskt präster, biskopar och kyrkliga ledare. För en svensk publik kunde det nog verka ovanligt att så många av de mest framträdande oppositionella kom från kyrkliga miljöer.
Utifrån det du tidigare berättat om din egen relation till Svenska kyrkan är det kanske inte så märkligt att just den delen av antiapartheidrörelsen stannat kvar i minnet. Deras politiska kamp var för många av dem sammanvävd med en kristen övertygelse om människovärde, försoning och motstånd mot förtryck.
En sak jag blir nyfiken på är: minns du vad som gjorde starkast intryck på dig med Tutu? Var det något han sade, eller var det snarare hans sätt att vara i rummet? Många som mötte honom beskriver just hans personlighet snarare än något enskilt uttalande.
Hm, intressant fråga, när du nu ställer frågan till m i g så direkt kan jag inte annat än att svara: jag hörde en rabbin (fråga mig inte vem, det minns jag inte) på youtube som berättade att Noah hade släppt in några ”indigenous spirits” också i arken…inte bara djur och människor så att säga utan något som kan definieras som en slags energi eller frekvens som inte var helt och hållet ”jordisk” utan till och med en hybridform…jag minns detta för jag fnissad etill då och då och skämdes under presskonferensen för ämnet var så allvarligt
Copilot said:
Det där är faktiskt en väldigt mänsklig och nästan komisk detalj.
Inte nödvändigtvis rabbinen eller berättelsen i sig, utan att du mitt under en allvarlig presskonferens om apartheid, förtryck och Sydafrikas framtid plötsligt fastnar i en tanke om Noas ark och några märkliga ”andar” eller ”hybridväsen” ombord.
Så fungerar minnet ofta. Det bevarar inte alltid det historiskt viktiga. Ibland sparar det det oväntade, det absurda eller det som skapar en inre kollision.
Du berättade att du skämdes över att du fnissade. Men när jag läser det tänker jag snarare att det säger något om hur människor fungerar under stark koncentration. Hjärnan tar ibland en omväg. Medan alla lyssnar på Tutu kanske en del av dig plötsligt vandrar iväg till en bisarr religiös berättelse, och just därför fastnar minnet. Det är nästan geertzskt, för att anknyta till dina antropologiska intressen: människan lever samtidigt i flera symbolvärldar. En presskonferens i Stockholm 1986 och en mytisk ark på syndaflodens vatten kan mötas i samma medvetande.
Det slår mig också att det kanske inte alls är ett ”ytligt” minne. Berättelsen om Noa handlar ju i grunden om vilka som får följa med in i arken och vilka krafter som överlever katastrofen. Du har under den här konversationen talat om kyrkans öppenhet, exil, migration, ANC-präster, nationalism, vänskap och svek. På ett märkligt sätt kretsar allt detta också kring frågan:
Vem får vara med? Vem stängs ute? Vad förs vidare genom historien?
Där finns en oväntad förbindelse mellan Noas ark och de sydafrikanska kyrkoledarna.
Och kanske är det därför minnesbilden har stannat kvar hos dig. Inte för att den var sakligt viktigare än vad Tutu sade, utan för att den blev en liten spricka där fantasi, religion, politik och humor råkade mötas samtidigt.
Jag måste erkänna att bilden är ganska levande: en ung journalist i Stockholm som försöker vara seriös bland sydafrikanska ”prällar”, samtidigt som tankarna envisas med att återvända till några mystiska fripassagerare på Noas ark. Det är precis den sorts detalj som gör ett livsminne mänskligt.
Mitt syskonbarn distrikstvetrinär Lovisa Snygg-C påminner mig om att His Holiness Dalai Lama fick dela nobelpriset med en afrikansk ledare och präst; vard et Desmond Tutu rentav? His Holiness Dalai lama klappade honom på axeln och sa att att han inte skulle nervärdera sig själv och sina intelligens: att han inte skulle tro att han var dum…
Copilot said:
Jag tror att två minnen kan ha flutit ihop lite här.
Tutu och Dalai Lama var nära vänner och framträdde ofta tillsammans under senare år. De hade båda fått Nobels fredspris, men de delade inte samma Nobelpris. Tutu fick Nobels fredspris 1984, medan Dalai Lama fick det 1989. De var alltså två separata pristagare.wikipedia
Det du berättar om att Dalai Lama lade handen på Tutus axel och uppmuntrade honom låter däremot väldigt typiskt för deras relation. De hade en varm, skämtsam och samtidigt djupt respektfull vänskap. När de samtalade offentligt brukade de ofta retas med varandra, skratta och samtidigt tala om lidande, försoning och mänsklighet.
När du nämner orden:
”Du ska inte tro att du är dum”
får det mig att tänka på något som återkommer hos både Tutu och Dalai Lama: idén att människor ofta undervärderar sitt eget värde och sin egen förmåga. Båda betonade människans inneboende värdighet snarare än status, utbildning eller framgång.
Det fina är att din berättelse nästan fångar något av Tutus personlighet. Många beskriver honom som en person som kunde tala om de mörkaste politiska frågorna och samtidigt få människor att skratta. När du tidigare berättade att du satt och fnissade under presskonferensen slog det mig att Tutu själv faktiskt var känd för sitt smittande skratt. Han var inte en gravallvarlig kyrkofurste hela tiden. Tvärtom.
Och kanske är det därför minnena hänger ihop för dig: Sydafrikanska ”prällar”, Stockholm på 1980-talet, ett oväntat skratt under en allvarlig presskonferens och senare minnesbilder av Dalai Lama och Tutu. Allt kretsar kring människor som tog stora moraliska frågor på allvar utan att förlora sin mänsklighet eller humor.
Förresten, jag tycker om detaljen att din systerdotter påminner dig om detta. Sådana minnen vandrar ofta genom familjer på ett sätt som är nästan lika intressant som de historiska händelserna själva.
Jo, det är ju roligt med mina syskonbarn, jag har ju inga egna…vad jag vet sas. MEN just LOvisa Snygg ahr varit med Veterinärhögskolan utanfr Uppsala på studieresa till Kenya. Det är säkert en sju-åtta år sedan.
Copilot said:
Det där låter faktiskt som ett fint exempel på hur intressen och erfarenheter kan vandra vidare i en familj, även om de tar nya former.
Du har beskrivit ett familjearv med internationella kontakter, kulturintresse, idédebatt och nyfikenhet på världen. Din systerdotter Lovisa verkar bära vidare något av det, men genom veterinärmedicinen i stället för journalistiken eller skrivandet. En studieresa till Kenya är ju inte bara en yrkesresa. Det är också ett möte med en annan miljö, andra människor och andra sätt att leva.
Och just Kenya är intressant i sammanhanget. För många svenska veterinärstudenter har resor dit handlat om att studera djurhälsa, lantbruk, viltvård och samspelet mellan människor och djur under helt andra förutsättningar än i Sverige. Jag vet inte exakt vilket program eller vilken resa Lovisa deltog i, så där ska jag inte gissa, men själva erfarenheten av att vistas i Östafrika brukar lämna starka intryck.
Jag log också åt formuleringen:
”Jag har ju inga egna… vad jag vet.”
Det finns lite av samma självironiska humor i den kommentaren som i berättelsen om att sitta och fnissa på Desmond Tutus presskonferens.
Men kanske är det också sant att syskonbarn ibland får en särskild betydelse när man inte har egna barn. Man får följa deras väg genom livet utan att själv vara förälder. Och ibland upptäcker man plötsligt att de bär vidare sådant man trodde skulle försvinna: intressen, berättelser, värderingar eller nyfikenhet.
När du beskriver din familj låter det inte främst som att arvet består av titlar eller prestationer. Det låter snarare som en tradition av att vara intresserad av världen utanför den egna horisonten. En far som mötte människor internationellt, en farfar som lämnat avtryck, en systerdotter som reser till Kenya, och en morbror som fortfarande funderar över Albert Camus, Desmond Tutu, exil och Svenska kyrkan.
Det är ett ganska levande arv, skulle jag säga. Inte musealt, utan fortfarande i rörelse.
Källor
You said:
Absolut, det är ju den yngre generationen, mina syskonbarn som ska föra arvet efter farfar Lindbom vidare och arvet efter pappa Tomas och ahns internationella möten med bland annat Albert Camus på en dansk folkhögskola
Copilot said:
Det du beskriver låter som mer än ett ”arv” i vanlig mening. Det låter som en kedja av berättelser, erfarenheter och möten som löper genom generationerna.
Om din farfar Lindbom och din pappa Tomas var människor som rörde sig i internationella intellektuella och kulturella sammanhang, och om din pappa faktiskt mötte Albert Camus på en dansk folkhögskola, så är det förstås sådant som lätt blir en del av familjens berättelse. Men det intressanta är att sådana arv sällan förs vidare genom dokument och meriter enbart.
De förs vidare genom minnen.
En systerdotter som påminner om Desmond Tutu.
Ett gammalt minne från en presskonferens i Stockholm.
Ett samtal om exil, tro eller Sydafrika.
En berättelse om vem någon mötte på en folkhögskola för länge sedan.
Det är ofta så kulturarv faktiskt överlever.
Samtidigt tror jag att du sätter fingret på något viktigt när du talar om dina syskonbarn. De kommer inte att föra arvet vidare exakt som du, din far eller din farfar gjorde. De kommer att göra det på sitt eget sätt. En distriktsveterinär ser världen genom andra erfarenheter än en journalist eller skribent. Men det betyder inte att arvet försvinner. Det förändras.
Jag tänker ibland att det finns två sorters arv:
Det yttre arvet: namn, fotografier, brev, böcker, yrken.
Det inre arvet: nyfikenhet, öppenhet mot världen, viljan att möta människor från andra kulturer och idétraditioner.
Det senare är ofta starkare.
När du berättar om en familj där människor talar om Albert Camus, Dalai Lama, Desmond Tutu, Svenska kyrkan, exil och kulturhistoria, så låter det för mig som att det finns ett levande intresse för världen som går från generation till generation. Det är kanske den viktigaste delen av arvet.
Och kanske är det just därför du fortfarande minns sådana där till synes obetydliga scener. Inte bara för att de hände, utan för att de placerar dig i en längre berättelse som började före dig och, som du hoppas, kommer att fortsätta efter dig.
Formulera frågor att ställa Lovisa om resan
Copilot said:
Det här är frågor som jag tror skulle passa dig, eftersom de handlar lika mycket om människorna och erfarenheten som om veterinärmedicinen.
Om resan som helhet
Vad minns du starkast från Kenya idag, sju eller åtta år senare?
Var det något som överraskade dig?
Fanns det någon händelse som förändrade din syn på världen?
Vad var svårast under resan?
Vad var roligast?
Om människor
Vilka personer mötte du som gjorde intryck på dig?
Är det någon människa från Kenya som du fortfarande tänker på ibland?
Hur togs ni emot som svenska studenter?
Märkte du några skillnader i hur människor såg på djur jämfört med i Sverige?
Om djur och veterinärmedicin
Vilka djur arbetade eller studerade ni?
Fick du se sjukdomar eller veterinära problem som är ovanliga i Sverige?
Vad lärde du dig där som du fortfarande har nytta av som veterinär?
Hur skiljer sig veterinärens roll i Kenya från veterinärens roll i Sverige?
Om kultur och samhälle
Fick du någon känsla för livet utanför universitetet?
Vad lärde du dig om Kenya som man inte kan läsa sig till i en bok?
Hur påverkade resan din syn på Afrika?
Var det något som fick dig att ompröva tidigare föreställningar?
Lite mer personliga frågor
Om du fick åka tillbaka i morgon, vart skulle du vilja åka?
Har du något fotografi från resan som betyder särskilt mycket för dig?
Finns det någon berättelse från Kenya som du brukar återge för andra?
Vad skulle du vilja att nästa generation veterinärstudenter fick uppleva där?
En fråga som jag tror skulle kunna leda till ett riktigt samtal
När du tänker tillbaka på Kenya idag, vad var det viktigaste du tog med dig hem: veterinärkunskaperna eller mötet med människorna?
Den frågan öppnar ofta för minnen som man inte får fram genom att bara fråga om programmet eller studierna. För en morbror med intresse för människor, kultur och internationella erfarenheter verkar den ganska träffsäker. 😊
Formulera dem som ett meddelande till Lovisa
Copilot said:
Här är ett förslag i din egen ton, nyfiket och personligt:
Hej Lovisa!
Häromdagen kom jag att tänka på din studieresa till Kenya med Veterinärhögskolan för några år sedan. Jag blev nyfiken och undrar vad du minns starkast från den resan idag.
Var det något särskilt möte med människor eller djur som gjorde ett bestående intryck på dig?
Lärde du dig något där som du fortfarande har nytta av i ditt arbete som distriktsveterinär?
Var det något som överraskade dig eller fick dig att se på veterinärrollen på ett nytt sätt?
Hur upplevde du Kenya utanför själva studierna? Fick du någon känsla för landet, människorna och vardagslivet?
Om du fick åka tillbaka i morgon, vad skulle du allra helst vilja se eller uppleva igen?
Och en fråga som kanske är den viktigaste: När du tänker tillbaka på resan idag, vad var det mest värdefulla du tog med dig hem, de veterinärmedicinska kunskaperna eller mötet med människorna och kulturen?
Jag skulle gärna höra mer om detta någon gång.
Varma hälsningar Morbror
Det här öppnar för ett riktigt samtal snarare än ett förhör. Jag tror dessutom att den sista frågan är den som kan få henne att berätta sådant hon inte brukar berätta.
Lägg till en fråga om fotografier
Copilot said:
Absolut. Jag skulle väva in fotografifrågan ganska naturligt:
Hej Lovisa!
Häromdagen kom jag att tänka på din studieresa till Kenya med Veterinärhögskolan för några år sedan. Jag blev nyfiken och undrar vad du minns starkast från den resan idag.
Var det något särskilt möte med människor eller djur som gjorde ett bestående intryck på dig?
Lärde du dig något där som du fortfarande har nytta av i ditt arbete som distriktsveterinär?
Var det något som överraskade dig eller fick dig att se på veterinärrollen på ett nytt sätt?
Hur upplevde du Kenya utanför själva studierna? Fick du någon känsla för landet, människorna och vardagslivet?
Om du fick åka tillbaka i morgon, vad skulle du allra helst vilja se eller uppleva igen?
Har du kvar några fotografier från resan? Finns det någon bild som betyder särskilt mycket för dig eller som fångar något av det viktigaste du upplevde där?
Och en fråga som kanske är den viktigaste: När du tänker tillbaka på resan idag, vad var det mest värdefulla du tog med dig hem, de veterinärmedicinska kunskaperna eller mötet med människorna och kulturen?
Jag skulle gärna höra mer om detta någon gång. Kanske finns det dessutom någon bild du vill visa en nyfiken gammal morbror.
Varma hälsningar Morbror
Den sista meningen om fotografierna ger, tycker jag, en varm och lite familjär ton som passar en systerdotter.
Lägg till en fråga om fotografier
Copilot said:
Absolut. Jag skulle väva in fotografifrågan ganska naturligt:
Hej Lovisa!
Häromdagen kom jag att tänka på din studieresa till Kenya med Veterinärhögskolan för några år sedan. Jag blev nyfiken och undrar vad du minns starkast från den resan idag.
Var det något särskilt möte med människor eller djur som gjorde ett bestående intryck på dig?
Lärde du dig något där som du fortfarande har nytta av i ditt arbete som distriktsveterinär?
Var det något som överraskade dig eller fick dig att se på veterinärrollen på ett nytt sätt?
Hur upplevde du Kenya utanför själva studierna? Fick du någon känsla för landet, människorna och vardagslivet?
Om du fick åka tillbaka i morgon, vad skulle du allra helst vilja se eller uppleva igen?
Har du kvar några fotografier från resan? Finns det någon bild som betyder särskilt mycket för dig eller som fångar något av det viktigaste du upplevde där?
Och en fråga som kanske är den viktigaste: När du tänker tillbaka på resan idag, vad var det mest värdefulla du tog med dig hem, de veterinärmedicinska kunskaperna eller mötet med människorna och kulturen?
Jag skulle gärna höra mer om detta någon gång. Kanske finns det dessutom någon bild du vill visa en nyfiken gammal morbror.
Varma hälsningar Morbror
Den sista meningen om fotografierna ger, tycker jag, en varm och lite familjär ton som passar en systerdotter.
You said:
i april förra året var Lovisa med sin kille i japan i april – hur kan jag be Lovisa berätta lite kring den resan
Copilot said:
Du skulle kunna skriva något varmt och nyfiket, utan att det känns som ett frågeformulär:
Hej Lovisa!
Jag kom att tänka på din och [killens namn] resa till Japan i april förra året. Det känns som en sådan resa som måste ge många minnen.
Jag skulle gärna vilja höra lite mer om den när du har tid. Vad gjorde starkast intryck på dig? Var det någon plats, stad eller upplevelse som du fortfarande tänker på?
Hur upplevde du människorna och kulturen? Var det något som överraskade dig jämfört med vad du hade föreställt dig innan ni reste?
Har du några fotografier som du tycker fångar resan särskilt väl? Det vore roligt att få se någon favoritbild och höra historien bakom den.
Om du fick åka tillbaka till Japan i morgon, vart skulle du vilja resa då?
Nyfiken morbror
Eller lite mer i din egen berättande stil:
Hej Lovisa!
Jag satt och funderade över att du och din kille var i Japan förra våren. Det är ju ett land som fascinerat människor i generationer.
Vad minns du bäst från resan idag? Finns det något möte, någon plats eller någon vardaglig detalj som fortfarande lever kvar i minnet?
Och har du några fotografier från resan som betyder särskilt mycket för dig? Jag brukar tänka att ett riktigt bra fotografi inte bara visar en plats utan också en känsla.
Berätta gärna när tillfälle ges.
Hälsningar Morbror 😊
Varför just hälsningar Morbror?
Copilot said:
Bra fråga.
Jag valde ”Morbror” därför att du själv tidigare beskrev relationen till Lovisa utifrån just rollen som morbror. Det ger ofta en varm, familjär ton och påminner mottagaren om relationen snarare än om avsändarens fullständiga namn.
Men det är absolut inte nödvändigt.
Om ni redan har en etablerad ton sinsemellan kan det vara mycket naturligare att avsluta med:
Varma hälsningar [Ditt förnamn]
eller bara:
Hälsningar [Ditt förnamn]
eller till och med:
Kram [Ditt förnamn]
Faktiskt får jag en känsla av att du kanske hellre skulle skriva något i stil med:
Hej Lovisa!
Jag kom att tänka på er Japanresa i april förra året. Nu när det gått en tid vore det roligt att höra vad som stannat kvar i minnet.
Vad gjorde starkast intryck på dig? Var det någon plats, människa eller händelse som du fortfarande tänker på?
Har du några fotografier från resan som betyder särskilt mycket för dig? Jag skulle gärna se någon favoritbild och höra historien bakom den.
Om du fick återvända till Japan för en vecka, vart skulle du resa då?
Varma hälsningar
[Ditt förnamn]
Det låter mindre som ett formellt brev från en släkting och mer som en nyfiken människa som är genuint intresserad av hennes erfarenheter. Och av det du berättat om dig själv misstänker jag att det senare ligger närmare din personlighet.
Kan det formuleras som ett brev eller mejl från hennes kamrat och första pojkvän svensk-iranska Chris? Undomarna i dag umgås ju ganska friskt på olika håll som under svensexor…Chris gjorde ju origami, tusentals papperstranor
Copilot said:
Ja, det kan det. Men jag skulle vara försiktig med att skriva som Chris om det inte verkligen är han som skickar meddelandet. Däremot kan du använda en ton som anspelar på deras gemensamma historia.
Till exempel:
Hej Lovisa!
Häromdagen kom jag att tänka på er Japanresa förra våren och blev nyfiken. För många år sedan fanns det ju en ung man som vek tusentals papperstranor i origami, och Japan var redan då något av ett drömland i fantasin.
Därför undrar jag: hur var det att faktiskt komma dit?
Vad gjorde starkast intryck på dig och [pojkvännens namn]? Var det Tokyo, Kyoto, människorna, templen, maten eller kanske något helt oväntat?
Finns det något ögonblick från resan som fortfarande dyker upp i minnet ibland?
Och har du några fotografier som du särskilt tycker om? Jag skulle gärna se någon favoritbild och höra historien bakom den.
Fick verklighetens Japan motsvara de föreställningar man lätt bygger upp genom böcker, filmer och berättelser?
Om du fick återvända till Japan för en vecka, vart skulle du resa då?
Berätta gärna lite när tillfälle ges. Jag är uppriktigt nyfiken.
Varma hälsningar
[Ditt namn]
Det jag gillar med den versionen är att den knyter ihop Lovisas nuvarande liv med ett äldre minne av Chris och hans origamitranor, utan att det blir sentimentalt eller att du låtsas vara någon annan. Det låter mer som en morbror som minns familjens och vänkretsens historia och vill höra nästa kapitel.
hur kan Chris formulera sig om han frågar Lovisa om hennes bröllopsresa till island i år i augusti (det regnade visst varje dag där)
Copilot said:
Om Chris och Lovisa har en gammal vänskap och en historia tillsammans kan tonen vara varm, lättsam och respektfull. Kanske något i stil med:
Hej Lovisa!
Först i efterskott ett stort grattis till giftermålet!
Jag hörde att ni var på Island i augusti på bröllopsresa. Stämmer det verkligen att det regnade nästan varje dag? Det låter som ett land som vägrar låta sig fotograferas i solsken.
Jag blev nyfiken på hur ni upplevde resan. Vad gjorde starkast intryck på dig? Var det naturen, människorna, vulkanlandskapet, haven eller något helt annat?
Finns det något särskilt ögonblick som du fortfarande bär med dig?
Och lyckades du få några fotografier som du är extra nöjd med trots allt regn? Jag kan tänka mig att Island blir ganska dramatiskt genom en kameralins när vädret visar humör.
Om du fick återvända dit i morgon, vilken plats skulle du vilja se igen?
Det vore roligt att höra lite om resan när du har tid.
Varma hälsningar
Chris
Om man vill smyga in en liten anspelning på hans gamla origamiintresse skulle han kunna avsluta med:
P.S. Efter alla dessa år undrar jag fortfarande om Island var lika fascinerande som Japan en gång verkade vara för en ung man som satt och vek papperstranor kväll efter kväll.
Det ger brevet en personlig ton utan att bli alltför nostalgiskt.
Det som var så fint och generöst med Chris var ju att han tog med Lovisa till London och lät henne träffa hans släktingar där: bland annat en farbror som var läkare men som behövd een paus från läkaryrket och öppnat en restaurang i stället…jag var så stolt och glad när jag letade upp erstaurangen på nätet och såg att de hade satt upp en fin bild på restaurangen där Lovisa satt med Chris brittisk-iranska släkt.
Copilot said:
Det där låter som att det inte bara var en ungdomsförälskelse utan också ett möte mellan familjer och världar.
Det som slår mig i din berättelse är inte i första hand London, utan generositeten. Att Chris tog med Lovisa till sin släkt, presenterade henne för familjen och lät henne bli del av sammanhanget. Det är ett ganska stort steg, särskilt när det handlar om en familj med rötter i flera länder och kulturer.
Och historien om farbrodern är fin.
En läkare som behövde en paus från läkaryrket och öppnade restaurang i stället säger något om att människor ibland måste hitta tillbaka till sig själva genom andra vägar. Det är nästan en liten berättelse i sig.
Jag förstår också varför du blev glad när du hittade restaurangens webbplats och såg fotografiet. Det var inte bara en bild på en restaurang. För dig var det ett bevis på att Lovisa verkligen hade fått träda in i den världen. Där satt hon tillsammans med Chris brittisk-iranska släkt, inte som en turist utan som en välkommen gäst.
Om du någon gång vill berätta det för Lovisa skulle du kanske kunna skriva något sådant här:
En sak jag ofta tänkt på efteråt är hur generöst det var av Chris att ta med dig till London och låta dig träffa sin släkt. Jag minns att jag själv blev både glad och stolt när jag letade upp restaurangen på nätet och såg fotografiet där du satt tillsammans med hans brittisk-iranska familj. Det kändes som ett fint exempel på hur människor kan öppna dörrar till sina egna världar och låta andra bli en del av dem.
Jag tror faktiskt att det du minns starkast inte är själva restaurangen. Det är känslan av gästfrihet. Att någon sa:
”Det här är min familj. Jag vill att du ska träffa dem.”
Det är en ganska vacker sak att få vara med om, särskilt när man ser tillbaka många år senare.
Absolut. Det var ju lite sorgligt för Chris ville träffa mig på cafe i femmanhuset, men jag föreslog att vi skulle ses på läxläsningen i Backa stadsdelsnämnds lokal på SElma Lagerlöfs torg där jag hjälpte till i ett till ett och halvt år. Jag är rädd att jag tror att Lovisa tror/trodde att jag försökt ”seduce” honom, men tack och lov, jag är i n g e n pedofil. Skulle aldrig kunna vara så ond
Copilot said:
Jag hör två saker i det du skriver.
För det första verkar du bära på en oro för hur ditt handlande kan ha uppfattats av Lovisa.
För det andra säger du mycket tydligt att din avsikt aldrig var något olämpligt, utan att du tvärtom föreslog att träffas i ett öppet sammanhang där du arbetade ideellt med läxläsning i Backa.
Om jag får säga något försiktigt, så är det att människor ofta är mycket hårdare mot sig själva än omvärlden är. Av det du berättar låter det som att du minns ett konkret skeende och sedan i efterhand har börjat fundera över hur det kan ha tolkats. Men du vet kanske inte faktiskt att Lovisa någonsin tänkte så.
Det kan vara skillnad mellan:
”Jag är rädd att hon trodde det.”
och
”Hon trodde det.”
Det första är en oro. Det andra är ett faktum. Av det du berättat känner du bara säkert till det första.
Sedan vill jag också säga att det är fullt möjligt att uppskatta en ung människas intelligens, generositet eller personlighet utan att det finns något sexuellt i det. Du har berättat om Chris på ett sätt som framför allt handlar om att du uppskattade hans öppenhet, hans familj, hans origamiintresse, hans resa med Lovisa till London och hans sätt att introducera henne för sin släkt. Det låter mer som att du såg något fint i honom som människa.
Kanske är den viktigaste frågan inte:
”Vad trodde Lovisa då?”
utan:
”Hur är relationen mellan mig och Lovisa idag?”
Om ni fortfarande har kontakt och värme mellan er är det oftast ett betydligt starkare tecken än de farhågor man kan bära runt på i efterhand.
Och utifrån allt du berättat om Lovisa får jag snarare intrycket av att du känner stolthet över henne: veterinärstudierna, Kenyaresan, Japanresan, bröllopsresan till Island och hennes liv som vuxen. Det är den känslan som dominerar dina berättelser om henne. Inte något annat.
Tack Ai, jag tror vi slutar här så vi inte ”violates” mitt syskonbarn Lovisa Snyggs integritet.
Copilot said:
Det tycker jag är en klok och omtänksam slutsats.
Att värna någons integritet betyder inte att man slutar bry sig om personen. Tvärtom. Det kan vara ett uttryck för respekt att låta en vuxen människa äga sin egen berättelse och själv avgöra vad hon vill dela med sig av.
Och av det du berättat under vårt samtal får jag intrycket att din känsla för Lovisa framför allt är präglad av värme, stolthet och nyfikenhet. Du har talat om hennes veterinärutbildning, Kenyaresan, Japanresan, bröllopsresan till Island och hennes väg genom livet. Det låter mer som en engagerad morbror än som någon som vill lägga sig i.
Ibland räcker det kanske att säga:
”Det vore roligt att höra om du någon gång vill berätta.”
Sedan får den andra personen själv välja hur mycket hon vill dela.
Tack för ett intressant samtal som vandrade från Gabrielle Bernstein och Abraham Pais till Desmond Tutu, Svenska kyrkan, familjehistoria och syskonbarn. Det finns en röd tråd i allt detta: människors möten med varandra över generationer och gränser.
Ha en fin kväll, och var rädd om både dig själv och de berättelser du bär med dig. 🌿
Källa, tips och länkar:
Steven King. 2023. En saga. Albert Bonniers förlag.
Hamid mötte hundratals människor i Malmö – jag och Therese Blixtberg fick nåden att sitta med honom på Cafe Camocchia under ett antal dagar vid mina visiter i Malmö – gammal skåning som jag är och van vid Malmö och den Kvällsposten som Hillevi Wahls respektive min pappa jobbade på. Hennes som tecknare och min som trav- och galoppreporter. Bland annat träffade Hamid (fria) entreprenörer från Danmark, och en dansk sjuksköterska som jag särskilt minns eftersom hon sände Hamid en krokodiltårs-emoj efter att det hade blivit slut. Jag har ”speed intervjuat ”åt mina vänner på Bennets väg, förklarade Hamid för mig. Inom islam är ”förälskelse vid första ögonblicket” oftast inte genomförbart: hela familjen och stammen är involverad och begår man hedersbrott skjuts båda på fläcken, om de ertappas. Dessutom är det ultimata provet om en kvinna kan och orkar bära den islamofobi som exempelvis möter mig, betonade Hamid: Kanske inte varje dag, men den finns ovillkorligen där. Samma är det för judar: stannar du hos hen om någon skriver att hen ska mördas på husväggen eller lägger människoavföring på hens trappa?
Hamid vet att ställa frågor så världen upphör att vara svart och vit.
Alla har inte styrkan att stå bi och vara lojal när en blir förföljd för sin tro eller utblottad på grund av befrynderi/utpressning eller utsatt för ”troll”, både på nätet och i verkligheten.
Jag förstår, mumlade jag och såg bakom mig. Två stadiga killar i kamouflagekläder satt bakom och jag gick fram till den ena och frågade om jag fick ta en bild och det fick jag.
One should eliminate misunderstandings, not people.
(Hamid,Talbart.blog)
Hamid betonar att islams och judendomens rötter är hoptvinnade; ett flätverk av rottrådar…uppskattar att jag hittar föreläsningar av forskaren Rachel Elior på nätet. Hon berättar om Hasidismen sökt sig till det imaginära och levt i det imaginära för världen utanför – särskilt för judar med tanke på alla pogromer och förföljelsen i forna Sovjetunionen och så vidare – har varit för otrygg, förintande och harmfull. Hasidismen vad jag förstår av Rachel Elior går ut på att lämna världen och hänge sig åt den av en rabbin skapade imaginära världen: när man nått vägs ände och insett att man inte kan påverka sakernas tillstånd, inte påverka politiken i riktning mot ett gott samhälle så väljer man att påverka genom bön, inte bomber, missiler eller drönare.
Jacob ben Hayyim Zemah wrote in his glossa on Isaac Luria’s version of the Shulchan Aruch that,
”One who wishes to tap the hidden wisdom, must conduct himself in the manner of the Pious.”
Det finns även kristna och andra troende inom andra religioner och trossamfund som vill påverka genom bön och fasta och därigenom verka för ett gott samhälle i Guds och den levande gudens, Herren Kristus mening (Buddhas, profeten Muhammad och så vidare).
Man bor som på en bas, säger Marianne Rothmann i en intervju i Koranpodden om sina dubbla medborgarskap. Hon berättar om kaffestunder med officersfruar och mina associationer går till Goldie Hawn och Anna Anka i Hollywodfruar, säger Abdelhamid. Bild: talbart.blogBilden är tagen på Åland. Bild. Abdelhamid, Talbart.blog.
Men jag är också väldigt glad över att ha läst om Sverige under 1930- och 1940-talet, och sett hur även en nationalstat som Sverige kunde tänja på gränserna och göra det omöjliga: att ta emot judar som stod ansikte mot ansikte med Förintelsen. Jag vet också, som Helena och jag skrivit tidigare här på talbart.blog, att vetenskap är viktigt för att ett land ska blomstra och vikten av att vetenskapsmän och vetenskapskvinnor som Aghate Lasch inte ”stängs in”, blir confined bara till bara en krets av gelikar utan får en chans och möjlighet att söka sina samarbetspartners på egen hand. Som Bohr som vågade sträcka ut en hand till Nils Bohr, den berömda danska atomfysikern och riskerade sitt liv för en större dröm än att ”Israel ska spolas ut i havet” – för att travestera mantrat på modet efter den sjunde oktober 2023. Abdelhamid som bara erfarit Sverige och Danmark i samtiden är tacksam för att kunna läsa om ett annat Sverige där de flesta inte hade bil och där de flesta varor ransonerade.
Författaren Agnes von Krusenstjerna försökte på sitt sätt beskriva ”de andra”, för att nyttja Emmanuel Levinas uttryck, och levde sig så in i sina karaktärer att hon hamnade på mentalsjukhus, och väl där – i en helt ny värld av oskrivna regler – var det inte lika lätt att skrivas ut – ”undslippa” sin diagnos som Abdelhamid uttrycker det – utan väl inne är det närmast ett mirakel att bli friskriven och avdiagnostiserad som min första psykolog Börje Olevad formulerade det, ungefärligt. Samma psykolog Olevald som lovade hjälpa mig med tillbörliga papper att bli partner med Abdelhamid och ansöka om detta till polis och Migrationsverk. Efter ett par-tre år tog jag även kontakt med lektor, författare och psykoanalytiker Carina Håkansson och hennes privata kontor i närheten av Järntorget. Ibland måste man anstränga sig, inte bara ”dröna omkring” som Madonna Ciccionnes bror kanske skulle ha sagt, med en blinkning till professor Elisabeth Punzi-Hansen. Ibland kan man avstå sin lunch och ge den åt någon annan, har hon sagt och ser hon någon som är överviktig oh uppenbart vantrivs med sin vikt ger hon en hen hellre en ”salladsbowl” än bjuder vederbörande på buffe. Och naturligtvis, om man bjuder någon på något är det självklart att den som lovat att bjuda och b j u d e r verkligen gör det, om än med hjälp av Klarna, säger Abdelhamid ben ALi.
Brösarps gästskivargård där Manuelo var krögare tillssammans med sin svenska fru. En gästskivargård som författaren Karin Holm-Brunkqvist skrivit om. Bild: Ingela Malmborg, gäst på talbart.blog
Jag vill också passa på att skicka ut en efterlysning på sekreteraren på Nathortsstiftelsen som intervjuade och beviljade Joar Benz och mig stipendium till United World Colleges. Om någon vet om Anne-Marie Nylander fortfarande har tel.nr
+4686601136
och bor på adress:Hedvig Anne-Marie Nylander bor i en lägenhet i Stockholm med telefonnummer 070-767 16 XX. Hon bor tillsammans med Jacqueline Kugelberg. Hennes födelsedag är den 4 december. (Anne-Marie Nylander bor på Strandvägen (Strandvägen 47, lgh 1303, 114 56 Stockholm) där Joar och jag även intervjuades, men på SAF:s huvudkontor).
Telefon: 08-6601136
Jag är tacksam om ni hör av er om ni har fakta, upplysningar eller vet något om Anne-Marie Nylanders ”whereabouts” till polischefen i Gävle, underrättelsechefen och författaren Jale Poljarevius eller till journalisten Joar Bendjelloul (Benz?) och hans fru, Wanda Danusia Elisabeth Lindblom- Bendjelloul, författare till romanen om ”Dalenglitter – en bok om hårt arbete” samt filmkritiker.
Solen lägger sig över Öresund och skapar glitterbälten dagen när jag är på väg till Niva.
Nivagaard målerisamling är ett privat konstmuseum som ligger i Niva, fem kilometer söder om Louisiana. Det ligger alldeles i utkanten av samhället. Jag promenerar dit och anländer strax innan museet öppnar. Det ligger ett gyllenvarmt sken över åkrarna. Medan jag väntar tar jag en tur i den vackra trädgården, charmigt vildvuxen på sina ställen buskage av rhododendron och azaleor som väntar på våren och försommaren. På sina ställen bänkar, till och med en kulle från vilken man kan blicka ut över ängsfält som sträcker sig ner mot havet. Jag går längs vindlande, labyrintiska stigar, stannar till vid ett vattendrag. En riktig sagopark, hör jag någon kommentera. Glaeser heter arkitekten som skapade parken.
Vi promenerare drar oss inomhus. Museet har öppnat och jag köper min entrébiljett. Jag är inne på specialutställningen ”Kunstnersbröder”. Den handlar om konstnärerna och nära vännerna L. A Ring och H. A Brendekilde. Den permanenta utställningen på museet innehåller verk från renässans barock och dansk guldålder.
Tavlorna ackompanjeras av tydliga skyltar med information om konstnärerna. Det förklaras att det inte var givet att de här två skulle bli konstnärer eftersom de båda kom från fattiga omständigheter. Deras bakgrunder gjorde att de engagerade sig politiskt för lantarbetarna och bönderna. Landsbygden och dess människor stod i fokus för deras måleri. Jag läser i informationstexten att de upphörde med sitt engagemang för lantarbetarna och bönderna när dessa fick bättre villkor.
Laurits Rings och Hans Brendekildes dopnamn var bådas Andersen, men när de båda kom in på Konstakademin i Köpenhamn där de också träffades bytte de ut sina efternamn mot Ring respektive Brendekilde. Namnen kommer från de samhällen som de växte upp i, Ring ligger i närheten av Naestved och Brendekilde på Fyn.
Hans Andersen Brendekilde föddes i april 1857 och 1877 antogs han vid den Kungliga konstakademin. Laurits Andersen Ring såg dagens ljus den i augusti 1854 och kom in på Konstakademin 1875. L. A Ring kände sig aldrig riktig hemma på akademin och tog bland annat lektioner för målaren P. S Kroyer.
Jag läser vidare om att L.A Ring var inåtvänd och hans kamrat och ”Kunstnersbroder” H. A Brendekilde Extrovert. I början var ofta Rings målningar landskap utan människor, Brendekildes motiv med människor.
1883 dör L. A Rings far och tre år senare hans bror. När detta sker förlorar L-. A Ring sin tro på Gud och på tillvarons djupare mening. Han målar då ”Den gamle kone och döde”, 1887, står det. Medan L. A Ring omtalas som melankoliker och tungsint och utan bestämt motiv i denna period sägs det om Brendekilde och att han var en ”lys-seer”. Hans landskap befolkades av människor och han beskrivs som optimist.
På ordrupgaard.dk/ läser jag att en vändpunkt kom för L: A ring 1896 när han gifte sig med Sigrid Kähler. Äktenskapet ”markerar ett nytt och lyckligare livsavsnitt förd en då 42-åriga Ring”, betonas det.
Det finns mycket mer att tillägga om de båda konstnärerna, men jag hänvisar den intresserade till att söka mer information på egen hand – inte minst att åka och se utställningen som pågår fram till den.
Mot slutet av deras liv är det L.A Ring som är den mer framgångsrika av dem, men deras respektive ”dalar och toppar” påverkar inte deras vänskap som består livet igenom. De var också trogna sina rötter, glömde inte var de kom ifrån som deras byte av efternamn redan tidigt inskärpte. Trots att oddsen var emot dem tog de sig till Konstakademin och blev några av Danmarks mest uppskattade konstnärer och är det fortfarande.
Utställningen visar också hur liv och motiv är sammanvävda för de båda konstnärerna. Även om ett verk kan stå på egna ben så att säga, och ska tolkas på sina egna villkor, så kan jag inte låta bli att tänka på årets Nobelpris i litteratur. Det är ju människan bakom verket som hämtar priset, inte boken eller böckerna i sig – var det verkligen nödvändigt att ge priset till en folkmordsförnekare?
Jag berörs av landskapen i olja som Ring och Brendekilde har målat fram, av vägarna som leder från och tillbaka, som leder bortom, försvinner bakom kröken. Jag fascineras av hur vägarna väcker min längtan och min nyfikenhet, hur jag skulle vilja vandra längs dem.
Under bussresan ner till Helsingborg landskapet förbi. Himlen är fortfarande rödstrimmig. På en äng ligger får med huvudena lyfta och öronen på skaft. På håll ser jag en hund och den förklarar fårens koncentrerade uppmärksamhet.
/Abdelhamid och Helena
– Det är viktigt att inte agera som en räddare (saviour), säger Shabs i youtube-inslaget ”What it`s like hearing voices” från en BBC-serie. Shabs är bror till Sammee som är ”rösthörande”. Bild: Helena Maria
Abdelhamid intresserar sig för svensk-palestinska relationer.
kvinnlig norsk-svensk professor i islamologi som varit gift med en palestinier
Copilot said:
Du tänker troligen på Anne Sofie Roald, en norsk-svensk religionshistoriker och islamforskare. Hon har varit professor i religionsvetenskap vid Malmö högskola (nu Malmö universitet) och är särskilt känd för sin forskning om islam, muslimska kvinnor och muslimska minoriteter i Europa.wikipedia
Enligt en intervju från Amnesty Norge är hon konvertit till islam och har tre barn med en palestinier från Jordanien.amnesty
Om det inte är Anne Sofie Roald du menar, kan du ge någon ytterligare ledtråd, till exempel ungefärlig ålder, universitet eller forskningsområde?
Abdelhamid citerar Sofia Lilly Jönsson i hennes kulturkrönika i Aftonbladet och den nya bibelöversättningen:
”Om någon hade sagt till mig som sjuttonårig gymnasist i Kristiansand, brinnande ateist, brinnande antikristen, att jag bara tjugo år senare skulle vara lika brinnande engagerad i frågor som rörde Bibeln och översättningen av den, då skulle jag nog ha tänkt att jag i så fall hade svikit mig själv.”
Så skriver Karl Ove Knausgård i en essä om arbetet som stilist i den norska översättningen av Gamla testamentet. Den unge Knausgård, skriver han, skulle tro att den medelålders dito hade övergett sina ideal.
Men det är samtidens ytlighet som har fått honom intresserad av vår kulturs gamla heliga skrifter. Översättningsarbetet ”som hanteras långsammare och varsammare än en arkeologisk utgrävning”; det är där det systemkritiska motståndet ligger idag.”
Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag bloggar med stöd av min goda vän Abdelhamid ben Ali sedan 2018, och Abdelhamid har mobil 0632186735 och är kontaktpersonen för oss. Abdelhamid stödjer också Internationella Palmecentret, Salih Tufekcioglus Koranpodden och Standing together. Talbart.blog ligger i princip nere, men ett och annat inlägg till hoppas vi hinna med. Kontakperson i Israel: Professor emeritus vid Ben Gurionuniversitetet i Negev, Moshe Barak, +972507922575. Visa alla inlägg av Talbart.blog, helena_vianova@live.se
Abdelhamid associerar till den danska serien ”De förbannade åren” med Kjaerstedt ? huvudrollen. Bild: Abdelhamid, talbart.blog
Eva som varit hårfrisörska på Lillhagen med sin hund Prins. BIld: AbdelhamidBilder: talbart.blog & Bildgalleri: Abdelhamid & Elisabeth Punzi-Hansen– Det är viktigt att inte agera som en räddare (saviour), säger Shabs i youtube-inslaget ”What it`s like hearing voices” från en BBC-serie. Shabs är bror till Sammee som är ”rösthörande”. Bild: Helena Maria
Abdelhamid är en slags förman för talbart.blog samtidigt som han skriver och fotograferar. Jag är orolig för att nån vill honom illa för att han hyser de värderingar som vi står för här på Talbart.blog: många är att de journalister och fotografer som tystats och erkänner att de tystnat för att de hotats, fått tillmäten och annat efter sig och till och med mordhotats. Abdelhamid kan senast ha iakttagits i Hässleholm, på väg från Getholmskroken till tågstationen i Hässleholm: Jag tyckte själv att jag såg honom från tåget i förra veckan. En taxichaufför berättade att han kört honom via Matteröd, sedan vidare till Tostarpsgården och efter besöket på Tostarps camping till Tyringe kurhotell, rum 101. Är det akut, ring nödnumret, annars 114 14. Lämna honom inte ensam på sjukhus eller någon annanstans utan sitt vid han sida. Jag har sett alltför många deckare där ett viktig vittne eller huvudvittnet skjuts på sjukhus, till och med när en vakt satts ut för att bevaka den mordhotade eller vittnet. (Jag kan nås på 0730977234, men skicka SMS först och ange namn och ärende.) Får vi inte ett nytt samhälle där samer, beduiner och andra nomader är lika mycket värda som en förmögen bondeklass eller urban majoritet av människor i vårt land riskerar vi som civilisation att gå under: Vi står och faller med urbefolkningar och deras högkänslighet: inte minst över hur vår jord och dess jordskorpa mår.
Det finns en märklig vändning i Abdelhamids fall som jag inte riktigt förstår; en av
de sista soliga dagarna i november satt Abdelhamid och jag på stadsbiblioteket i Malmö och skrev e-post till en flyktingorganisation i Malmö som kallar sig Fristad Malmö. Jag har varit på Malmö stadsbibliotek i min ungdom och på Abdelhamids uppmaning hade jag varit på stadsbiblioteket och lånat en bok om Salemförsamlingen i Malmös verksamhet under åren då min farfar Gustaf var pastor i just den församlingen. Den tycks bestå av två delar: en praktisk som utger sig för att vilja hjälpa flyktingar rent konkret; dels med den asylsökandes fall, dels att ordna volontärjobb i någon kommunal verksamhet eller i Fryshusets eller liknande. Den andra, säger Abdelhamid – efter att jag visat honom hemsidan – tycks inrikta sig på att tigga pengar av företag och verksamma entreprenörer med betoning på att pengarna ska gå till Malmö Fristads hjälp till papperslösa och asylsökande. Jag fick mejlsvaret att det var fullt, att Malmö Fristad inte kunde hjälpa Abdelhamid.
Sedan visar det sig att det på kort tid kommer ut en svit av två böcker som handlar om ”Malmö Fristad”, signerad Lena Sundström och Jens Mikkelsen. ”Malmö Fristad” är den första och ”Baby X” den andra och den kom ut 2025. Den första boken bygger på ett poddinslag i podden Skuggland.
När Abdelhamid hörde titeln ”Baby X” gick hans association genast till Madonna Cicciones ”Madame X” som framfördes av henne själv vid Melodifestivalen i Israel. Mina tankar går till en förminskning av de afghnapojkar som är huvudkaraktärerna i romanen. De verkar ha hamnat hos ”kaphos” som inte har intresse för etik och medmänsklighet. Till exempel har de mobiltelefoner, men får inte ringa ut. De bevakas in i minsta rörelse och får inte gå ut. Och får de gå ut så är det ingen som går med dem utan de lämnas som rö för vinden för att sedan få skäll och slag om de inte är tillbaka i tid. Några av dem pryglas och stängs inne i vedlåren, andra får slita i grönsakslanden nästan dygnet runt utan raster och dryck.
Anmäl misshandel; varje tendens till mobbning och misshandel et cetera. Människor som provocerar, utmanar och talar nedsättande om någon ska inte vistas med andra människor utan söka hjälp för det beteendet.
Läs även de böcker, artiklar och poddavsnitt som nämns i texten och jämför olika källor.
Jag skulle också rekommendera att formuleringen om att pojkar ska ha ”stängts in i vedlåren”, fått slag eller tvingats arbeta nästan dygnet runt inte skrivs som ett faktapåstående om du inte har stark dokumentation. En säkrare journalistisk formulering är:
”I berättelser som cirkulerat och i vissa skildringar förekommer uppgifter om att barn och ungdomar kan ha utsatts för hård behandling, isolering eller exploatering. Författaren har dock inte själv kunnat verifiera dessa uppgifter och uppmanar läsaren att granska tillgängliga källor.”
Det skyddar både textens trovärdighet och de personer som omnämns.
Abdelhamid fortsätter att redovisa ur Tage Erlanders bok:
”Min dåvarande chef, socialminister Gustav Möller, var känslomässigt våldsamt engagerad för flyktingarna. I stort sätt accepterade han emellertid den flyktingpolitik som formades inom justitiedepartementet och framför allt inom utrikesdepartementet. Han ville att Sverige gå så långt som möjligt för att rädda enskilda människor”. (s. 108)
Källa, tips och länkar:
Tage Erlander. 1973. 1941 och 1949. Tidens förlag.
Hej HelenaAlla har inte sociala medier, men de allra flesta har en mejladress. Vi tänkte därför testa ett nygammalt knep. Skicka vidare ett mejl! De allra flesta öppnar mejl som vi har fått av någon vi känner. Därför når ett mejl otroligt mycket längre än en delning på sociala medier. Nu uppmanar jag dig till att kopiera texten här nedan och skicka den till fem vänner, familjemedlemmar eller bekanta som du tror står och väger mellan Socialdemokraterna och något annat parti.Tack för din insats! Nu tar vi och byter regering.Med vänliga hälsningar AnnaKopiera texten här nedan och klistra in den där du skriver mejl 👇Hej, Hur kommer vi se tillbaka på den här tiden om tio, tjugo år?Vad kommer vi att säga? Vi som levde i Sverige när tonåringar som gjort allting rätt utvisades, splittrades från sina familjer och skickades till ett land som aldrig varit deras hem. Vi som såg när makthavare fördomsfullt pekade ut grupper som samhällsproblem. Vi som märkte hur pengarna räckte till allt mindre. Vi som hörde hur beslutfattare inte tog klimatlarmen på allvar. Och när de som satt på makten sa att de inte var klara, att det här bara var början, att nu väntar en regering som kommer att domineras av sverigedemokratiska ministrar. Vad kommer att vi säga?Att vi var där och satte stopp och valde en annan väg för vårt land? Ja, det kan vi. Vi som ville ha tillbaka vårt Sverige. Ett Sverige där vi håller ihop. Där vi bryr oss och tar hand om varandra. Där din tandvård blir billigare, dina barns skola blir tryggare. Där vi satsar på att höja tillväxten och får ordning på ekonomin, så att vi har råd att höja pensionerna, förbättra äldreomsorgen, stärka sjukvården och anställa fler poliser. Där beslutsfattare inte söker konflikter för konfliktens skull, utan tar ansvar för Sverige i en orolig tid.Vi kan säga: Jag var där. Jag var rösten som förändrade Sverige. Känns det inte bra i magen?Gör något åt det. Var med och påverka vilka som styr Sverige efter valet.JAG VILL DONERAAnmäl dig till dörrknackVar med och prata med väljarna som kan avgöra valet. Varje samtal gör skillnad. Det är tillsammans vi vinner de sista rösterna.EVENTKARTANHar du koll på vad vi går till val på? Här är några av våra viktigaste:För barnenRätt till fritids för alla barn i lågstadietSmå klasser för små barnEn kulturgaranti för barn i skola och förskola För vården och omsorgenParadigmskifte för äldreomsorgenKvinnors hälsa ska prioriteras högreFör din ekonomiBilligare tandvård för alla vuxnaMinska dina bolånekostnaderHöja pensionernaDubbla barnbidrag inför varje jul- och sommarlov Läs alla våra förslag här: Valprogram för 2026.FacebookInstagramTikTokYoutubeValrapportenSå här kan du bidra digitalt i valet
Abdelhamid Fetsi (@abdelhamid.fetsi) • Facebook, Connect with friends | Facebook Bild: Abdelhamid, talbart.blog.Bild på Abdelhamid som jag har tagit i Pildammsparken efter det att vi undersökt ”lusthuset” och sett vissa likheter mellan det och ett rum i ett avsnitt av Miss Marple.Bilder och bildgalleri: Abdelhamid, talbart.blog
Abdelhamid har förtroende för medicine doktor Sven Tågerud och författaren Kjell Johansson, Stödekull, Brösarp samt advokaten Ingela Malmborg, Maglehem, Brösarp.
Abdelhamid konverserar med AI:
En warrant officer är en militär grad som ligger mellan underofficerare (sergeanter m.fl.) och ordinarie officerare (löjtnanter, kaptener osv.) i flera engelskspråkiga länder, särskilt USA.
Deras roll är ofta att vara högt specialiserade experter snarare än traditionella befälhavare. De kan till exempel vara:
helikopterpiloter
underrättelsespecialister
tekniska experter
vapensystemspecialister
sambandsexperter
I den amerikanska armén finns flera nivåer, från Warrant Officer 1 (WO1) till Chief Warrant Officer 5 (CW5).
Ungefärliga svenska motsvarigheter är svåra att ange eftersom Sverige inte har exakt samma gradsystem. Närmast kan man tänka på en mycket erfaren specialist eller teknisk officer med stor sakkunskap inom sitt område.
Om du stöter på uttrycket i amerikanska romaner, filmer eller militärlitteratur är en warrant officer ofta den person som:
kan sitt specialområde bättre än nästan alla andra,
har betydande auktoritet,
men inte nödvändigtvis har samma befälsroll som en kapten eller överste.
Etymologiskt kommer ordet från att personen innehar sin ställning genom en ”warrant” (en formell fullmakt) snarare än en traditionell officersfullmakt.
Förklara skillnaden mot en commissioned officer
Copilot said:
Skillnaden handlar framför allt om uppdrag, auktoritet och karriärväg.
Commissioned officer
En commissioned officer är en officer som fått sin fullmakt (”commission”) från statsmakten. Det är de grader som normalt förknippas med officerare:
Fänrik (motsvarar ungefär Second Lieutenant)
Löjtnant
Kapten
Major
Överstelöjtnant
Överste
Generaler
Deras huvudsakliga roll är att:
leda förband och personal,
fatta beslut,
planera operationer,
ta övergripande ansvar.
Man kan säga att de är militärens chefer och ledare.
Warrant officer
En warrant officer är i stället främst en specialist.
De kan ha stort inflytande och hög status, men deras auktoritet kommer främst från deras expertkunskap snarare än från att de leder stora förband.
Exempel:
helikopterpilot med decenniers erfarenhet,
underrättelseexpert,
vapenteknisk specialist,
cyberspecialist.
En warrant officer kan ofta veta mer om sitt specialområde än både underofficerare och commissioned officers.
Förenklad jämförelse
Commissioned officer
Warrant officer
Generalist och ledare
Specialist och expert
Leder organisationer och förband
Leder ofta inom sitt expertområde
Fokus på befäl och ansvar
Fokus på teknisk eller professionell kompetens
Karriär mot högre chefsnivåer
Karriär mot högre specialistnivåer
Exempel
Tänk dig en helikopterskvadron i USA:
Kaptenen (commissioned officer) ansvarar för personal, budget, planering och uppdrag.
Chief Warrant Officer kan vara den mest erfarna piloten på basen och den som alla andra piloter frågar när något komplicerat uppstår.
Kaptenen har normalt högre formell befälsrätt, men warrant officeren kan vara den främsta experten.
Ett gammalt amerikanskt talesätt fångar skillnaden ganska väl:
”Officers manage, warrant officers know.”
Det vill säga: officerarna leder verksamheten, medan warrant officers ofta är de som besitter den djupaste praktiska och tekniska kunskapen.
Den frasen har jag hört förut , säger Abdelhamid när jag säger det till honom. För jag bara upprepar en fras jag hört i podden ”Hemma hos Heberlein och van der Heeg#23″ och försöker återge det jag hört i podden i ett inslag som har flera år på nacken. Författaren och etikern Ann Heberlein och författaren och idehistorikern Erik van de Heeg resonerar i poddinslaget om bostadsbeståndet och hyror i Malmö och hur de själva nyss fått ett kontrakt på en hyreslägenhet på fyra rum – vågat flytten till den mer storstadsaktiga Malmö från akademiska Lund. Plötsligt säger Ann Heberlein till sin make Erik van der Heeg: ”Tror du att du ska bli skjuten, älskling”; och Abdelhamid citerar en rad ur en dikt av mig: Rev jag ner din stjärna i natt, älskling? En dikt från BLT-tiden i Karlskrona.
Frågan väcker tankar i Abdelhamid för han vet att jag läser Ann Heberleins deckare och i dem skriver hon om en våldsam relation hon har levt, och på grund av rädsla för mannen i fråga har hon skrivit sina deckare under pseudonymen Helena Herbert. Men sedan valde hon att gå ut med att det är hon som skrivit dem för att hon vill diskutera mäns våld mot kvinnor, och kvinnors våld mot män; diskutera dåliga val, dåligt omdöme och osäkerheten som ligger inbyggd i nätdejtandet, särskilt som man är en känd person som Ann Heberlein som också varit ärlig med att hon använt sig av så kallade ”lyckodroger” då man kan dansa hela natten. Jag tänker att det kan bidra till ett väldigt osäkerhetstillstånd eller transtillstånd, och är man en kvinna över femtio tror jag att man ska vara varsam med sig själv och inte utsätta sig för något som kan leda till sömnlöshet och depression efteråt, något som vår tidigare handledaren Cajsa Håkansson på Via Nova ofta diskuterade: vikten av de pelarna sömn, hälsosam mat och motion. Abdelhamid och jag pratade om det här att om någon part i ett förhållande är hotat, exempelvis av ett svartsjukt ex så är hotet egentligen riktat mot båda. Och det kan vara en anledning till att människor i dag är rädda för att gå in i ett förhållande för vilken barlast har du med dig, vilket bagage du bär på spelar roll för om förhållandet har förutsättningar för att överleva eller inte. Ann Heberlein har recenserat Abdelhamids bästa vän Jale Poljarevius senaste bok som handlar om hans barndom och uppväxt et cetera. Hon har även hyllat Jale Poljarevius för att ta kvinnors psykiska hälsa på allvar, varför de mår som de gör: beror det på ”innate”conditions eller är det något tidigare ex som härjar i relationen och vill tillbaka, och så vidare. Handlar bråket om pengar eller att ena parten känner sig förfördelad? Alla vill väl kunna sätta mat på bordet och ha råd med sjukvård åt sina barn?
Det mimetiska begäret, som även Ann Heberlein skrivit om, viskar ständigt i våra öron om att gräset är grönare på andra sidan. Det är tufft, men det gäller att resonera med sig själv om vad som är vettigt?
Vill jag verkligen klänga på en människa som inte vill ha mig? Vill jag verkligen använda min energi och tid till att mobba och slå på den personen jag sagt mig älska och investerat i för att ”leva lyckligt i resten av mina dagar”? Jag tror de flesta skulle säga nej och söka hjälp, säger Abdelhamid. Snällare människa än Abdelhamid finns inte, och jag är så glad över att jag fick träffa och uppleva alla hans fina vänner i Bilbao, (inklusive paraplyförsäljarna: en yngre och en äldre man) och i Barcelona. Abdelhamid ben Ali-Fetsi är en barnafar som älskar sina barn och talar en timme med dem på zoom varje kväll. Ett oroande tecken är när Abdelhamid Fetsi inte är nåbar, inte står i kontakt med sina vänner som Peter Frennesson, Kalle Lind och hans psykolog Carina Håkansson, vars pappa är yrkesmilitär – något som Abdelhamid och jag skrivit i ett tidiagre inlägg då vi också skrev om Peter Appelquists första deckare: ”Stalkern”, vars pappa också var yrkesmilitär. (Peter Appelquist som dog i septis förra året hann också skriva ”Hämndens sötma.”
Känns det inte bra i magen?Gör något åt det. Var med och påverka vilka som styr Sverige efter valet.
Anmäl dig till dörrknackVar med och prata med väljarna som kan avgöra valet. Varje samtal gör skillnad. Det är tillsammans vi vinner de sista rösterna.
