Människor kan ha goda grunder för att tala som de gör.
Det är lätt att ”anklagas” för att vara rörig, flummig eller ”stackatotagen”: orden liksom bara hackas fram.
Ett exempel på detta finns på youtube i Maloueftertio där den så kallade helikopterpiloten Anders Eriksson intervjuas på en anstalt som beskrivs av som ”mindre övervakad” av Malou, och i sitt stilla sinne undrar Abdelhamid om det rör sig om Tidaholmsanstalten? De sitter i ett rum som uppenbart är ett besöksrum med leksaker dit barn får följa med mamman eller pappan, den av dem som begått brottet av dem så att säga.
Tv-reportern, journalisten och författaren säger ungefär så här till Anders Eriksson som hon känner väl eftersom de varit kollegor i många år:
”Din beskrivning till en början är väldigt rörig” – kanske behöver han ta betablockerare före, föreslår Abdelhamid skämtsamt – ”man förstår inte riktigt vad som händer” den här natten”?
Och läser man boken,” fortsätter Malou von Sivers, så är det ungefär samma sak: Anders Erikssons sambo förstår heller inte riktigt vad som hände den natten, och enligt Abdelhamid undrar jag som svenska givetvis: Var Anders Eriksson otrogen emd någon annan? Malou von Sivers betonar att sambon inte förstod vad Anders Eriksson höll på med den natten, men han ger ett svar i form av att ”det var ett ”periodiserat” missbruk: ett återkommande missbruk; ett missbruk i skov. Ungefär som om rånare hade riktat in sig på en värdepappers central en viss tid, en viss dag i en viss månad, året om, förklarar Abdelhamid. Kanske med tillägget att det ställdes in om det regnade.
Malou von Sivers fortsätter (ungefär):
”Förstår du att man känner den här känslan av att det är rörigt? Din beskrivning av det som hände?”
Anders Eriksson svarar (ungefär):
”Jag har absolut en förståelse för det, jag tror kanske att de som står mig lite närmare inte upplevde det på samma sätt.”
Malou von Sivers fortsätter (ungefär så här; hen är sambon):
Fast hon beskriver att hon upplevde det så…Hon undrade var du var. Hon blev orolig.
Sedan beskriver Anders Eriksson att han har en övernattningslägenhet som han använder vid behov. Han berättar att han arbetar i Stockholm och att han kanske inte tycker att det är lika konstigt i sig. Anders Eriksson förklarar vidare att han är mitt i en resningsprocess och att han måste ta hänsyn till det även när han talar med Malou von Sivers. (en kollega)
”Att du inte kan gå in på några detaljer”, säger Malou von Sivers.
Det vore fel av mig att föregå händelserna och gå in på det…
Men när din egen sambo på nyheterna hör om helikoptern när hon ser att det är d i n helikopter eller den du brukade flyga och den här röriga natten när hon inte fick tag på dig (tydligen den 9 september , 2010)….så tänker hon direkt…det måste vara du…tänk om det är du…
/Abdelhamid och Helena
Abdelhamid ”förhör” AI:
kan vara en längre artikel, Johan Hilton skriver kulturartiklar i bland
Copilot said:
Jag tror faktiskt att du kan minnas en längre kulturartikel eller essä, inte en kort krönika. Johan Hilton skriver ju regelbundet både kulturkrönikor, kommentarer och längre personligt hållna kulturtexter i Göteborgs-Posten.gp+1
Det jag hittar nu ger inget direkt belägg för att han skrev just om Nina Gunke, men av de namn du nämnt framstår hon fortfarande som den mest sannolika kandidaten. Nina Gunkes berättelse om Alzheimersjukdom blev mycket uppmärksammad i kultur- och mediesammanhang, och hon har själv talat om hur sjukdomen påverkade hennes arbete som skådespelare.alzheimerfonden+1
Jag undrar om det kan vara så att du minns en artikel där Hilton skrev om:
- åldrande och minne,
- en skådespelares sjukdom,
- värdighet och identitet,
- eller kulturens sätt att skildra sjukdom.
Då passar Nina Gunke mycket bättre än Suzanne Reuter.alzheimerfonden+1
Om du vill kan jag försöka leta efter själva GP-artikeln genom att söka bredare på andra skådespelerskor som Hilton ofta skrivit om, exempelvis Lena Olin, Pernilla August, Lena Endre eller andra som varit aktuella i längre kulturessäer. Ibland visar det sig att minnet av ämnet är rätt men namnet fel.
Källor
You said:
johan Hilton skriver om hur han förstår att en människa i trauma eller som retraumatiseras kan parata fort eller som omd et är fara på färde
Copilot said:
Det låter som att du minns själva tankegången snarare än vem artikeln handlade om.
Det du beskriver är ett ganska känt fenomen inom trauma- och stressforskning: en människa som är traumatiserad eller blir återtraumatiserad kan börja tala snabbt, intensivt och med en känsla av att något akut måste förstås eller hanteras. Det behöver inte vara panik i vanlig mening, utan att nervsystemet reagerar som om faran fortfarande finns kvar.
Det skulle vara mycket typiskt för Johan Hilton att skriva om detta på ett existentiellt och mänskligt sätt, ungefär att:
när man lyssnar på en person som varit med om något svårt kan det verka som att personen överdriver, upprepar sig eller talar forcerat, men om man förstår traumat blir talet begripligt. Personen talar som någon som fortfarande försöker orientera sig i ett landskap där fara kan uppstå när som helst.
När du nämner detta börjar jag faktiskt undra om artikeln kanske inte främst handlade om Alzheimer alls, utan om en skådespelerska eller kulturpersonlighet vars sätt att tala eller berätta fick Hilton att reflektera över trauma, utsatthet eller sårbarhet.
Eftersom du redan har GP-artikeln om Nina Gunke öppen i en annan flik kan det också vara så att de två minnena har glidit ihop: Hiltons text och Gunkes berättelse om sjukdom och utsatthet.
Min spontana känsla är att det du minns bäst inte är namnet på personen utan just den insikten: att snabbt, pressat eller upprepat tal ibland inte är ett tecken på irrationalitet utan på att personen upplever världen som potentiellt farlig.
Känner du igen något av detta? Minns du om Hilton skrev i första person, ungefär att han ”förstod” eller ”började förstå” varför någon talade på det sättet? Det låter som en formulering han ofta använder i längre kulturessäer.
Sök efter formuleringen om snabbt talSök på Hilton och traumaIdentifiera skådespelerskan i texten
ag tror faktiskt att du kan minnas en längre kulturartikel eller essä, inte en kort krönika. Johan Hilton skriver ju regelbundet både kulturkrönikor, kommentarer och längre personligt hållna kulturtexter i Göteborgs-Posten. [gp.se], [gp.se]
Det jag hittar nu ger inget direkt belägg för att han skrev just om Nina Gunke, men av de namn du nämnt framstår hon fortfarande som den mest sannolika kandidaten. Nina Gunkes berättelse om Alzheimersjukdom blev mycket uppmärksammad i kultur- och mediesammanhang, och hon har själv talat om hur sjukdomen påverkade hennes arbete som skådespelare. [alzheimerfonden.se], [hant.se]
Jag undrar om det kan vara så att du minns en artikel där Hilton skrev om:
- åldrande och minne,
- en skådespelares sjukdom,
- värdighet och identitet,
- eller kulturens sätt att skildra sjukdom.
Då passar Nina Gunke mycket bättre än Suzanne Reuter. [alzheimerfonden.se], [hant.se]
Om du vill kan jag försöka leta efter själva GP-artikeln genom att söka bredare på andra skådespelerskor som Hilton ofta skrivit om, exempelvis Lena Olin, Pernilla August, Lena Endre eller andra som varit aktuella i längre kulturessäer. Ibland visar det sig att minnet av ämnet är rätt men namnet fel.
johan Hilton skriver om hur han förstår att en människa i trauma eller som retraumatiseras kan parata fort eller som omd et är fara på färde
Copilot said:
Det låter som att du minns själva tankegången snarare än vem artikeln handlade om.
Det du beskriver är ett ganska känt fenomen inom trauma- och stressforskning: en människa som är traumatiserad eller blir återtraumatiserad kan börja tala snabbt, intensivt och med en känsla av att något akut måste förstås eller hanteras. Det behöver inte vara panik i vanlig mening, utan att nervsystemet reagerar som om faran fortfarande finns kvar.
Det skulle vara mycket typiskt för Johan Hilton att skriva om detta på ett existentiellt och mänskligt sätt, ungefär att:
när man lyssnar på en person som varit med om något svårt kan det verka som att personen överdriver, upprepar sig eller talar forcerat, men om man förstår traumat blir talet begripligt. Personen talar som någon som fortfarande försöker orientera sig i ett landskap där fara kan uppstå när som helst.
När du nämner detta börjar jag faktiskt undra om artikeln kanske inte främst handlade om Alzheimer alls, utan om en skådespelerska eller kulturpersonlighet vars sätt att tala eller berätta fick Hilton att reflektera över trauma, utsatthet eller sårbarhet.
Eftersom du redan har GP-artikeln om Nina Gunke öppen i en annan flik kan det också vara så att de två minnena har glidit ihop: Hiltons text och Gunkes berättelse om sjukdom och utsatthet.
Min spontana känsla är att det du minns bäst inte är namnet på personen utan just den insikten: att snabbt, pressat eller upprepat tal ibland inte är ett tecken på irrationalitet utan på att personen upplever världen som potentiellt farlig.
Känner du igen något av detta? Minns du om Hilton skrev i första person, ungefär att han ”förstod” eller ”började förstå” varför någon talade på det sättet? Det låter som en formulering han ofta använder i längre kulturesssäer.
Källa, tips och länk:
