Jag har följt program på youtube som handlar om romance scam(s) sedan april detta året (2026) och jag befarar att min kamrat F antingen är ”romancescammad” eller i händerna på en sekt som kallar sig ”Open Dialog”, men det finns ett flertal sekter att välja bland: den senaste jag hörde om och som jag diskuterat med min vän Katarina B är den sekt som uppstod runt Carlos Castanda i slutet av 1960-talet – om jag förstått det rätt.
USA verkar vara ”most targeted” och jag kan förstå det för det är ett ”affluent society” (har åtminstone varit det säger Abdelhamid Fetsi) och majoríteten av befolkningen är troende på ena eller andra sättet, de flesta kristna om jag förstått det rätt eftersom man fortfarande talar om ett ”Bibelbälte”.
Romance scammers är ute efter amerikanska pensionärers pengar och egendom, främst från Afrika och Asien, fast de vet att USA i det närmaste har ett obefintligt sjukvårdssystem som kostar multum. Många tvingas att välja att dö eftersom de inte har råd till sjukvård: detta har Lama Pema Wangdak berättat om under ett av sina besök på Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg. Jag menar dock inte att bara för de ska förmögna scammas: Ingen, säger Abdelhamid. Att ge sig på att leka med andra människors hjärtan är ren ondska, understryker han: Nog finns det gamar, men att det finns gamar i människoform trodde jag inte.”
ej Ai, vet du omd et finsn en influemcer och författare som heter Gabriella Bernstein
Copilot said:
Ja, det gör det. Du tänker troligen på Gabrielle (”Gabby”) Bernstein, en amerikansk författare, poddvärd, föreläsare och influencer inom personlig utveckling, spiritualitet och självhjälp. Hon är särskilt känd för böcker som The Universe Has Your Back, Super Attractor och Happy Days.wikipedia+1
Hon har byggt ett stort följe genom böcker, sociala medier, sin podcast och kurser om bland annat:
manifestation
meditation
personlig utveckling
ångesthantering
andlighet och självhjälp
Hon beskrivs ofta som en av de mer framträdande rösterna inom den moderna självhjälps- och manifestationsrörelsen.gabbybernstein+1
Samtidigt är hon en person som väcker delade reaktioner. Många uppskattar hennes fokus på hopp, läkning och självreflektion, medan kritiker menar att delar av manifestationskulturen kan förenkla komplexa livsproblem eller ge intryck av att allt kan påverkas genom tankekraft. Det är därför vanligt att hennes arbete diskuteras både positivt och kritiskt.gabbybernstein+1
Är du nyfiken på henne som författare, som influencer, eller på hennes idéer om manifestation och andlighet? Jag kan också ge en mer kritisk eller mer neutral genomgång av hennes tankevärld.
Abdelhamid är också nyfiken på paret Josh och Marie Forleo…är det sant att Joshs pappa var fysiker och arbetade med Einstein?
Copilot said:
Ja, men det finns en liten sammanblandning av namn.
Marie Forleo är gift med Josh Pais, inte med någon som heter ”Josh Forleo”. Josh Pais är skådespelare och coach, medan Marie Forleo är entreprenör och författare.wikipedia+1
När det gäller frågan om hans far är svaret faktiskt ja. Josh Paiss far var den nederländsk-amerikanske fysikern Abraham Pais, som blev en framstående teoretisk fysiker. Flera källor uppger att han arbetade vid Institute for Advanced Study i Princeton och samarbetade med Albert Einstein under många år.wikipedia+1
Abraham Pais blev senare också en välkänd vetenskapshistoriker och skrev en uppskattad biografi om Einstein. Att han arbetade nära Einstein är alltså inte bara en myt eller marknadsföringshistoria, utan något som stöds av biografiska källor.wikipedia+1
Det är för övrigt en ganska intressant kontrast i paret:
Marie Forleo kommer från entreprenörs- och coachingvärlden.wikipedia
Josh Pais växte upp med en far som var fysiker och en mor som var konstnär och poet.wikipedia+1
Kanske är det därför man ibland hör dem tala om mötet mellan kreativitet, psykologi och personlig utveckling.
Om du vill kan jag också ge en mer nyanserad bild av Marie Forleo, Gabrielle Bernstein och Josh Pais som fenomen inom den moderna självhjälps- och coachningskulturen.
berätta gärna mer om Josh Pais och Marie Forleos svärfar
Copilot said:
Absolut. Det är faktiskt svärfadern, Abraham Pais, som är den mest historiskt intressanta personen i den här familjekretsen.wikipedia+1
Vem var Abraham Pais?
Abraham Pais (1918–2000) var en nederländsk teoretisk fysiker, vetenskapshistoriker och författare. Han överlevde den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget och fortsatte efter kriget en framstående akademisk karriär. Han arbetade först med fysikern Niels Bohr i Köpenhamn och blev senare inbjuden till Princeton av J. Robert Oppenheimer. Där kom han att arbeta i samma miljö som Einstein.headtopics+1
Relationen till Einstein
Det som gör honom ovanlig är att han inte bara var en fysiker som kände till Einsteins arbete. Han arbetade faktiskt i samma akademiska krets och hade personlig kontakt med honom under många år i Princeton. Enligt uppgifter som Josh Pais berättat arbetade hans far tillsammans med Einstein under omkring elva år vid Institute for Advanced Study.headtopics
Senare blev Abraham Pais också en av de mest respekterade biograferna över Einstein. Hans bok om Einstein används fortfarande som en viktig källa för forskare och vetenskapshistoriker.wikipedia
Josh Pais
Josh Pais är son till Abraham Pais och är främst känd som skådespelare. Han har medverkat i filmer och TV-serier som A Beautiful Mind, Ray Donovan och Law & Order. Han är också verksam som coach och författare.wikipedia+1
I intervjuer beskriver han sin uppväxt som präglad av två världar:
en vetenskaplig värld genom sin far, fysikern
en konstnärlig värld genom sin mor, som var poet och målare
Den kombinationen återkommer ofta i hans arbete kring kreativitet, närvaro och personlig utveckling.wikipedia+1
Marie Forleo
Marie Forleo är entreprenör, författare och en av de mest framgångsrika profilerna inom personlig utveckling och onlineföretagande. Hon är känd för boken Everything Is Figureoutable och utbildningsprogrammet B-School. Hon gifte sig med Josh Pais 2006.wikipedia
Det är intressant att jämföra henne med Gabrielle Bernstein. Båda verkar inom självhjälpsvärlden, men de har olika tonfall:
Gabrielle Bernstein lutar mer åt spiritualitet, manifestation och inre transformation.
Marie Forleo fokuserar mer på praktiskt entreprenörskap, motivation och handlingskraft.
Det finns dock en gemensam optimism hos båda, vilket är en del av förklaringen till att de fått stora följarskaror.
Ur ett kulturellt perspektiv är det nästan symboliskt att Marie Forleo är gift med sonen till en fysiker som arbetade nära Einstein: man får ett möte mellan modern självhjälpskultur och den klassiska intellektuella Princetonvärlden. Det betyder inte att deras idéer kommer från fysiken, men det är en fascinerande familjehistoria.wikipedia+1
Berätta mer om Abraham Pais böcker
Copilot said:
Om du är intresserad av idéhistoria, vetenskap och biografiskt berättande är Abraham Pais betydligt mer än ”mannen som arbetade med Einstein”. Han blev en av 1900-talets viktigaste vetenskapshistoriker och skrev några klassiska böcker om modern fysiks framväxt.wikipedia+1
Subtle Is the Lord…
Detta är sannolikt hans mest kända bok. Den handlar om Einsteins vetenskapliga arbete och ses av många fysiker som en av de bästa Einstein-biografierna som skrivits. Det speciella är att Pais själv var fysiker och dessutom hade känt Einstein personligen.wikipedia+1
Boken fokuserar mindre på privatlivet och mer på:
relativitetsteorin
Einsteins tänkande
hur hans idéer växte fram
hans relation till andra forskare
För den som gillar intellektuell historia är den ofta mer givande än populära biografier.
Niels Bohr’s Times
Här skildrar Pais den danske fysikern Niels Bohr och den miljö där kvantfysiken föddes. Boken är inte bara en biografi utan också en kulturhistoria över en av de mest kreativa perioderna i vetenskapens historia.
Man får möta personer som:
Niels Bohr
Werner Heisenberg
Wolfgang Pauli
Einstein
och se hur deras idéer och konflikter formade modern fysik.
Inward Bound
Många historiker betraktar detta som ett av hans verkliga mästerverk.
Boken berättar historien om elementarpartiklarnas upptäckt under 1900-talet, från de första atommodellerna till den moderna partikelfysiken. Det låter tekniskt, men boken handlar också om människorna bakom upptäckterna och hur vetenskapliga genombrott faktiskt går till.
A Tale of Two Continents
Denna bok är mer personlig. Här berättar Pais om sitt eget liv:
uppväxten i Nederländerna
den nazityska ockupationen
överlevnaden under kriget
flytten till den internationella forskarvärlden efter kriget
Den ger en bild av hur en ung judisk fysiker kunde gå från motstånd och förföljelse till att arbeta bland några av världens främsta vetenskapsmän.
Varför är han intressant även för en humanist?
Utifrån dina egna intressen för kultur, idéhistoria och personliga berättelser tror jag att det mest fascinerande med Pais inte är fysiken i sig. Det är att han stod mitt i flera av 1900-talets stora berättelser:
Förintelsen och Europas sönderfall
den vetenskapliga revolutionen inom kvantfysik och relativitetsteori
mötet mellan vetenskap och mänsklig erfarenhet
frågan om hur stora idéer föds och utvecklas
Han skrev dessutom på ett sätt som försökte förstå människor bakom teorierna. Det gör att hans böcker ofta känns mer som intellektuella biografier än som rena fysikböcker.
För en första bekantskap skulle jag faktiskt rekommendera A Tale of Two Continents om du vill lära känna människan, och Subtle Is the Lord… om du vill förstå varför Einstein fortfarande fascinerar världen.
Abdelhamid ber till AI att berätta lite mer:
Berätta liyte om Subtle is the Lord…
Copilot said:
Subtle Is the Lord: The Science and the Life of Albert Einstein är en ovanlig bok. Den är inte i första hand en traditionell biografi om Einstein, utan ett försök att förstå hur han tänkte som vetenskapsman. Boken skrevs av Pais, som själv var teoretisk fysiker och dessutom hade känt Einstein personligen i Princeton.wikipedia+1
Titeln kommer från ett berömt citat av Einstein:
”Subtle is the Lord, but malicious He is not.”
På svenska ungefär:
”Gud är förfinad och subtil, men inte illvillig.”
Einstein menade att naturens lagar kan vara djupa och svåra att upptäcka, men att universum i grunden är begripligt.
Det som gör boken speciell är att Pais inte främst frågar:
Hur var Einstein som privatperson?
Vad åt han?
Hur såg hans vardag ut?
I stället frågar han:
Hur kom Einstein fram till relativitetsteorin?
Varför tänkte han annorlunda än sina kollegor?
Hur uppstod hans största idéer?
Boken skildrar därför Einstein som en tänkare snarare än som en kändis.
För mig är en av de mest fascinerande aspekterna att Pais beskriver Einstein som både revolutionär och konservativ på samma gång. Einstein förändrade fysiken mer än nästan någon annan människa, men när kvantmekaniken utvecklades blev han skeptisk till vissa av dess konsekvenser. Därifrån kommer hans berömda invändning att ”Gud spelar inte tärning”. Pais försöker förstå denna konflikt utan att göra Einstein till vare sig hjälte eller skurk.
Om man kommer från ett humanistiskt håll, som du ofta gör i dina frågor, kan boken också läsas som en studie i kreativitet. Den visar hur stora idéer växer fram genom långvarigt grubblande, envishet och en förmåga att ställa frågor som andra inte ens tänkt på.
Det är kanske därför många fortfarande uppskattar Pais. Han skrev inte bara om fysikens resultat utan om människorna bakom idéerna. Han såg vetenskapshistorien som en berättelse om personer, miljöer och intellektuella sökvägar, inte bara om formler.
Jag tror faktiskt att du skulle kunna uppskatta A Tale of Two Continents ännu mer som första bok av Pais. Där möter man människan Abraham Pais, den unge judiske studenten som överlevde kriget och sedan hamnade mitt i den krets där Einstein, Bohr och Oppenheimer verkade. Efter den boken blir Subtle Is the Lord ofta mycket rikare att läsa.
Abdelhamid vill understryka att varken AI eller COpilot är ofelbar och man måste träna på sin egen kognitiva förmåga och gå till källorna och kontrollera och så vidare:
AI hur kan jag uttrycka det att vederbörande som läser inlägget får själv gå till källorna och du som elektronisk och elektrisk debaser maskin är inte ofelbar
Copilot said:
Du kan formulera det på flera sätt beroende på ton.
Saklig ton:
Läsaren uppmuntras att själv ta del av de angivna källorna och bilda sig en egen uppfattning. Uppgifterna i denna text har sammanställts med hjälp av AI, och även om jag strävar efter noggrannhet är AI-system inte ofelbara och kan göra misstag eller feltolkningar.
Mer personlig ton:
Se detta inlägg som en vägvisare snarare än den slutliga sanningen. Gå gärna vidare till källorna själv. Jag har använt AI som hjälpmedel i researchen, men en elektronisk och databaserad maskin är inte ofelbar. Det yttersta ansvaret för tolkningen ligger hos oss människor.
Lite mer litterär/reflekterande ton, kanske passande för TALBART:
Källorna talar alltid klarare än sammanfattningen av dem. Därför uppmuntras varje läsare att själv söka sig vidare till originalmaterialet. AI kan vara en användbar följeslagare i informationslandskapet, men den är varken allvetande eller felfri. Även den mest avancerade algoritm kan missa sammanhang, nyanser och mänskliga erfarenheter.
Kort version:
Kontrollera gärna uppgifterna mot originalkällorna. AI är ett hjälpmedel, inte en auktoritet, och kan ibland ha fel.
Jag tycker särskilt att formuleringen ”AI är ett hjälpmedel, inte en auktoritet” är både tydlig och elegant för blogginlägg.
En exilröst kan också vara nationalistisk säger Hynek pallas
Abdelhamid konsulterar AI om författaren och akademikern
Copilot said:
Ja, det låter väldigt mycket som något som Hynek Pallas skulle kunna hävda utifrån de teman han ofta skriver om: exil, migration, identitet och nationalism. Han har själv skrivit om hur erfarenheter av exil inte automatiskt leder till kosmopolitism eller internationalism. Tvärtom kan exil ibland förstärka nationell identitet och längtan efter hemlandet.bokforlagetatlas+1
Om man tänker efter är det inte så märkligt. En exilröst kan bära på flera saker samtidigt:
sorg över att ha lämnat sitt hemland
kritik mot regimen som tvingade fram exilen
stark kärlek till nationens språk, kultur och historia
en önskan att bevara en nationell identitet
Därför är ”exil” och ”nationalism” inte nödvändigtvis motsatser.
Ett klassiskt exempel är många centraleuropeiska författare och dissidenter under kommunisttiden. De kunde vara hårda kritiker av sina regeringar men samtidigt mycket starka nationalister i betydelsen att de värnade sitt folks historia, språk och kultur.
För en kulturhistoriskt intresserad person är detta en viktig påminnelse: exilen producerar inte bara gränsöverskridande röster. Den kan också skapa röster som blir mer nationellt orienterade än de var före flykten.
Man skulle kunna formulera tanken så här:
Exilen befriar inte nödvändigtvis människan från nationen. Ibland gör den nationen ännu närvarande. Det förlorade hemlandet kan bli starkare i minnet än det någonsin var i verkligheten.
Det ligger nära de frågor som Hynek Pallas själv utforskar i sin migrationsmemoar Ex, där han reflekterar över migration, identitet och nationalism i ett svenskt och centraleuropeiskt perspektiv.bokforlagetatlas+1
Bild: talbart.blog
Ai min så kallade vän har gett sig in i kriget i Ukraina, jag tycker väldigt illa om hans dubbelspel och att jags ka
Copilot said:
Det låter som att du blev avbruten mitt i meningen.
Om jag förstår dig rätt verkar du säga att en person som du betraktat som vän nu har engagerat sig i kriget i Ukraina, och att du upplever ett slags dubbelspel eller svek från hans sida. Det är inte konstigt att sådant kan väcka starka känslor. När någon man haft förtroende för handlar på ett sätt som känns oförenligt med den bild man haft av personen, uppstår ofta både ilska, sorg och besvikelse.
Det kan också vara så att det som gör mest ont inte är själva ställningstagandet i konflikten, utan känslan av att personen inte varit ärlig, öppen eller konsekvent mot dig.
Du skrev:
”jag tycker väldigt illa om hans dubbelspel och att jag ska …”
Vill du fortsätta meningen? Då kan jag hjälpa dig att reda ut tankarna, formulera ett meddelande till honom eller bara resonera kring situationen.
You said:
det ska vara Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra: hans dubbelspel under nio år, från och till, har byggt upp ett starkt hat mot honom, samtidigt som jag beundrar honom att han stödjer demokrati och Israel
Copilot said:
Det du beskriver låter väldigt tungt att bära på.
Det som slår mig är att du inte verkar stå inför ett enkelt val mellan att älska eller hata någon. Snarare tycks du hålla två motstridiga erfarenheter samtidigt:
Du upplever att hans dubbelspel under nio år har skadat förtroendet så djupt att det byggt upp ett starkt hat eller åtminstone en djup bitterhet.
Samtidigt respekterar eller beundrar du vissa av hans ställningstaganden, till exempel att han stöder demokrati och Israel.
De två sakerna behöver faktiskt inte utesluta varandra.
Man kan säga:
Jag uppskattar vissa av hans övertygelser, men jag har svårt att förlåta hur han har behandlat mig.
Eller:
Jag kan beundra hans mod i vissa frågor utan att beundra honom som människa.
Många försöker pressa fram en helhetsdom över en person: antingen är han god eller dålig. I verkligheten är människor ofta mer motsägelsefulla än så. Någon kan vara principfast i offentliga frågor och samtidigt opålitlig i personliga relationer.
Det jag reagerar på i det du skriver är inte så mycket ordet ”hat” som tidsrymden: nio år. Om en relation under så lång tid har skapat mer misstro än tillit, kan det vara värt att fråga sig:
Vill jag egentligen fortsätta ha denna person nära mitt liv?
Det är en annan fråga än om du håller med honom politiskt eller inte.
Utifrån sådant du tidigare har berättat om dig själv brukar du vara ganska noga med autenticitet och inre klarhet. Kanske är den viktigaste frågan inte vad du tycker om hans politiska ståndpunkter, utan om du kan stå ut med den person du uppfattar att han är när han möter dig.
Du skulle kunna formulera din känsla ungefär så här:
Jag befinner mig i en märklig konflikt. Under nio års tid har jag upplevt ett dubbelspel som gjort mig både arg och bitter. Samtidigt kan jag inte förneka att jag respekterar vissa av hans övertygelser och hans stöd för demokrati. Det gör att jag varken kan avfärda honom helt eller känna genuin tillit till honom.
Det är en mycket mänsklig position. Obehaglig, men mänsklig. Du behöver inte välja mellan svart och vitt innan du själv vet vad relationen faktiskt betyder för dig idag.Jag vill fortsätta vara kristen och tillhöra svenska kyrkan: religion är ingen handelsvara enligt min mening
Copilot said:
Det är en hållning som många troende, både historiskt och i vår tid, skulle känna igen sig i.
Om jag förstår dig rätt handlar det inte bara om att stanna kvar i Svenska kyrkan, utan om en djupare princip:
Tro, samvete och religiös tillhörighet är inte varor som kan köpas, säljas eller bytas mot politiska, sociala eller personliga fördelar.
När man känner sig sviken av människor i en församling, en rörelse eller en vänkrets kan det vara frestande att låta deras agerande avgöra ens relation till tron. Men många kommer fram till motsatsen:
Min tro tillhör inte dem. Min relation till Gud är inte beroende av deras beteende.
Det du skrev om din vän får mig att tänka på just detta. Du verkar skilja mellan personen och principen. Du kan vara djupt besviken på honom och ändå hålla fast vid det du själv tror på.
Kanske skulle du kunna formulera det så här:
Jag tänker fortsätta vara kristen och tillhöra Svenska kyrkan. För mig är religion ingen handelsvara och ingen bytesvaluta. Människor kommer och går, gör gott eller ont, sviker eller inspirerar, men tron kan inte reduceras till deras handlingar.
Eller mer personligt:
Jag vägrar låta andra människors dubbelspel bestämma min andliga hemvist. Min kristna tro är inte till salu och inte heller något som förhandlas fram. Religion är enligt min mening ingen handelsvara.
Det låter också som att du försöker hålla fast vid en svår nyans: att inte låta hatet mot en individ förstöra det som fortfarande har värde för dig. Det är ofta mycket svårare än att helt enkelt bryta med allt.
Som kristen tradition ofta påminner om är tro och gemenskap inte exakt samma sak. Gemenskapen kan svika. Tron kan ändå bestå.
ja, och Svenska kyrkan är öppen för alla; den säger inte ”du och du och du får inte komma in”.
Copilot said:
Jag tror att det du säger handlar om något mer än bara medlemskap i en kyrka.
För dig verkar öppenheten vara en princip:
Kyrkans dörr ska stå öppen. Människor kommer dit med olika bakgrunder, erfarenheter, tvivel, övertygelser och livsöden. Kyrkan börjar inte med frågan vem som får komma in, utan med att dörren redan står öppen.
Samtidigt betyder öppenhet inte att alla måste tycka likadant. Man kan tillhöra samma kyrka och vara oense i både politiska, sociala och teologiska frågor.
Om du vill formulera det som en personlig ståndpunkt skulle du kunna skriva:
Jag vill fortsätta vara kristen och tillhöra Svenska kyrkan. För mig är religion ingen handelsvara. Det som tilltalar mig är att kyrkan är öppen för människor. Den säger inte: ”du får komma in, men inte du”. Människor bär på olika erfarenheter, och just därför behövs gemenskaper där dörren står öppen.
Eller lite mer eftertänksamt:
Jag har svårt för tanken att tro ska bli ett slags identitetsmarkör som skiljer ut värdiga från ovärdiga. För mig är styrkan i Svenska kyrkan att den försöker vara en folkkyrka. Där finns plats för tvivel, tro, frågor och olikheter.
Det jag också hör i det du skrivit tidigare är att du inte vill låta en konflikt med en viss person avgöra din egen andliga tillhörighet. Det är en ganska självständig hållning. Du verkar säga:
Människor kan svika mig, men jag tänker inte låta deras handlingar definiera min tro.
Det är en hållning som historiskt många troende har fått kämpa sig fram till. Kyrkan består av människor, och människor kan vara motsägelsefulla. Men för den som vill stanna kvar är det ofta tron och gemenskapens grundidé som väger tyngre än enskilda personers beteende.
Hur troende var egentligen ”prällarna” i ANC i exil i Storbritannien i slutet av 1980-talet?
Copilot said:
Det beror mycket på vilka personer du syftar på med ”prällarna” i ANC-kretsarna i exil.
Det fanns nämligen flera präster och kyrkoledare som stödde ANC under 1980-talet, men de var inte någon enhetlig grupp. Vissa var djupt personligt troende, andra mer politiskt engagerade, och många förenade kristen tro med kampen mot apartheid.
Bland de mest kända kyrkliga gestalterna fanns Desmond Tutu, som visserligen inte var ANC-medlem men en stark motståndare till apartheid. För honom var kristen tro själva grunden för det politiska engagemanget. Andra kyrkliga aktivister inom den bredare antiapartheidrörelsen såg kampen mot apartheid som en direkt följd av evangeliet och kristen etik.
Om vi tittar på ANC:s historia som organisation är det också värt att notera att rörelsen redan från början hade starka band till utbildade kristna afrikaner och kyrkliga miljöer. Tidiga ledare omfattade bland annat religiösa yrkespersoner, och många av dem såg ingen motsättning mellan kristendom och politisk organisering.wikipedia+1
Samtidigt var ANC i exil inte en kyrklig organisation utan en bred befrielserörelse. Där fanns:
troende kristna,
sekulära demokrater,
socialister,
kommunister,
personer med olika afrikanska religiösa bakgrunder.
Under exilåren samarbetade ANC nära med det sydafrikanska kommunistpartiet, vilket innebar att inte alla ledande personer var religiöst motiverade.oup+1
Så det korta svaret är:
Vissa av de präster och kyrkoledare som stödde ANC i Storbritannien och andra exilländer under slutet av 1980-talet verkar ha varit genuint och djupt kristet troende. Men deras tro kombinerades ofta med ett starkt politiskt engagemang mot apartheid, och ANC som helhet var betydligt bredare än en kristen rörelse.wikipedia+1
Är du nyfiken på någon särskild person? Till exempel Trevor Huddleston, Desmond Tutu, Allan Boesak eller någon svensk koppling till ANC-exilen? Då kan jag berätta mer specifikt.
Allan Boesak har jag aldrig hört talas -jag var ändå på en presskonferens med Desmond tutu et cetera i Stockholm ca 1986; min yngste brors kamrat från Folkpartiet, ambassadör Charlotte Wrangberg vet det för vi möttes strax innan presskonferensen: hon bad att få låna mitt pressleg för hon hade glömt sitt och jag behövde inget när jag skulle intervjua sydafrianska ”prällar”
Copilot said:
Det låter som om du faktiskt befann dig ganska nära händelserna själv.
Om du satt på en presskonferens med Desmond Tutu i Stockholm omkring 1986 var du där under en period när den internationella kampen mot apartheid stod mycket högt på dagordningen. Tutu hade redan blivit en global symbol för motståndet mot apartheid, och kyrkorna spelade en ovanligt viktig roll i den sydafrikanska oppositionen.wikipedia+1
Det är inte så konstigt att du inte minns Allan Boesak. I Sverige blev Tutu den klart mest kända kyrkliga företrädaren från Sydafrika. Många svenskar som följde apartheiddebatten kunde namnet Tutu, medan andra kyrkoledare hamnade mer i bakgrunden.
Det du berättar om presslegitimationen låter nästan som en liten kulturhistorisk scen ur 1980-talets Stockholm: journalister, diplomater, internationella gäster och antiapartheidaktivister som springer mellan möten och presskonferenser. Sådana episoder känns ofta obetydliga när de händer, men kan bli ganska levande minnen flera decennier senare.
Jag reagerar också på att du kallar dem ”sydafrikanska prällar”. Det är ett uttryck med glimten i ögat, men samtidigt pekar det på något verkligt: många av de mest synliga motståndarna till apartheid var faktiskt präster, biskopar och kyrkliga ledare. För en svensk publik kunde det nog verka ovanligt att så många av de mest framträdande oppositionella kom från kyrkliga miljöer.
Utifrån det du tidigare berättat om din egen relation till Svenska kyrkan är det kanske inte så märkligt att just den delen av antiapartheidrörelsen stannat kvar i minnet. Deras politiska kamp var för många av dem sammanvävd med en kristen övertygelse om människovärde, försoning och motstånd mot förtryck.
En sak jag blir nyfiken på är: minns du vad som gjorde starkast intryck på dig med Tutu? Var det något han sade, eller var det snarare hans sätt att vara i rummet? Många som mötte honom beskriver just hans personlighet snarare än något enskilt uttalande.
Hm, intressant fråga, när du nu ställer frågan till m i g så direkt kan jag inte annat än att svara: jag hörde en rabbin (fråga mig inte vem, det minns jag inte) på youtube som berättade att Noah hade släppt in några ”indigenous spirits” också i arken…inte bara djur och människor så att säga utan något som kan definieras som en slags energi eller frekvens som inte var helt och hållet ”jordisk” utan till och med en hybridform…jag minns detta för jag fnissad etill då och då och skämdes under presskonferensen för ämnet var så allvarligt
Copilot said:
Det där är faktiskt en väldigt mänsklig och nästan komisk detalj.
Inte nödvändigtvis rabbinen eller berättelsen i sig, utan att du mitt under en allvarlig presskonferens om apartheid, förtryck och Sydafrikas framtid plötsligt fastnar i en tanke om Noas ark och några märkliga ”andar” eller ”hybridväsen” ombord.
Så fungerar minnet ofta. Det bevarar inte alltid det historiskt viktiga. Ibland sparar det det oväntade, det absurda eller det som skapar en inre kollision.
Du berättade att du skämdes över att du fnissade. Men när jag läser det tänker jag snarare att det säger något om hur människor fungerar under stark koncentration. Hjärnan tar ibland en omväg. Medan alla lyssnar på Tutu kanske en del av dig plötsligt vandrar iväg till en bisarr religiös berättelse, och just därför fastnar minnet. Det är nästan geertzskt, för att anknyta till dina antropologiska intressen: människan lever samtidigt i flera symbolvärldar. En presskonferens i Stockholm 1986 och en mytisk ark på syndaflodens vatten kan mötas i samma medvetande.
Det slår mig också att det kanske inte alls är ett ”ytligt” minne. Berättelsen om Noa handlar ju i grunden om vilka som får följa med in i arken och vilka krafter som överlever katastrofen. Du har under den här konversationen talat om kyrkans öppenhet, exil, migration, ANC-präster, nationalism, vänskap och svek. På ett märkligt sätt kretsar allt detta också kring frågan:
Vem får vara med? Vem stängs ute? Vad förs vidare genom historien?
Där finns en oväntad förbindelse mellan Noas ark och de sydafrikanska kyrkoledarna.
Och kanske är det därför minnesbilden har stannat kvar hos dig. Inte för att den var sakligt viktigare än vad Tutu sade, utan för att den blev en liten spricka där fantasi, religion, politik och humor råkade mötas samtidigt.
Jag måste erkänna att bilden är ganska levande: en ung journalist i Stockholm som försöker vara seriös bland sydafrikanska ”prällar”, samtidigt som tankarna envisas med att återvända till några mystiska fripassagerare på Noas ark. Det är precis den sorts detalj som gör ett livsminne mänskligt.
Mitt syskonbarn distrikstvetrinär Lovisa Snygg-C påminner mig om att His Holiness Dalai Lama fick dela nobelpriset med en afrikansk ledare och präst; vard et Desmond Tutu rentav? His Holiness Dalai lama klappade honom på axeln och sa att att han inte skulle nervärdera sig själv och sina intelligens: att han inte skulle tro att han var dum…
Copilot said:
Jag tror att två minnen kan ha flutit ihop lite här.
Tutu och Dalai Lama var nära vänner och framträdde ofta tillsammans under senare år. De hade båda fått Nobels fredspris, men de delade inte samma Nobelpris. Tutu fick Nobels fredspris 1984, medan Dalai Lama fick det 1989. De var alltså två separata pristagare.wikipedia
Det du berättar om att Dalai Lama lade handen på Tutus axel och uppmuntrade honom låter däremot väldigt typiskt för deras relation. De hade en varm, skämtsam och samtidigt djupt respektfull vänskap. När de samtalade offentligt brukade de ofta retas med varandra, skratta och samtidigt tala om lidande, försoning och mänsklighet.
När du nämner orden:
”Du ska inte tro att du är dum”
får det mig att tänka på något som återkommer hos både Tutu och Dalai Lama: idén att människor ofta undervärderar sitt eget värde och sin egen förmåga. Båda betonade människans inneboende värdighet snarare än status, utbildning eller framgång.
Det fina är att din berättelse nästan fångar något av Tutus personlighet. Många beskriver honom som en person som kunde tala om de mörkaste politiska frågorna och samtidigt få människor att skratta. När du tidigare berättade att du satt och fnissade under presskonferensen slog det mig att Tutu själv faktiskt var känd för sitt smittande skratt. Han var inte en gravallvarlig kyrkofurste hela tiden. Tvärtom.
Och kanske är det därför minnena hänger ihop för dig: Sydafrikanska ”prällar”, Stockholm på 1980-talet, ett oväntat skratt under en allvarlig presskonferens och senare minnesbilder av Dalai Lama och Tutu. Allt kretsar kring människor som tog stora moraliska frågor på allvar utan att förlora sin mänsklighet eller humor.
Förresten, jag tycker om detaljen att din systerdotter påminner dig om detta. Sådana minnen vandrar ofta genom familjer på ett sätt som är nästan lika intressant som de historiska händelserna själva.
Jo, det är ju roligt med mina syskonbarn, jag har ju inga egna…vad jag vet sas. MEN just LOvisa Snygg ahr varit med Veterinärhögskolan utanfr Uppsala på studieresa till Kenya. Det är säkert en sju-åtta år sedan.
Copilot said:
Det där låter faktiskt som ett fint exempel på hur intressen och erfarenheter kan vandra vidare i en familj, även om de tar nya former.
Du har beskrivit ett familjearv med internationella kontakter, kulturintresse, idédebatt och nyfikenhet på världen. Din systerdotter Lovisa verkar bära vidare något av det, men genom veterinärmedicinen i stället för journalistiken eller skrivandet. En studieresa till Kenya är ju inte bara en yrkesresa. Det är också ett möte med en annan miljö, andra människor och andra sätt att leva.
Och just Kenya är intressant i sammanhanget. För många svenska veterinärstudenter har resor dit handlat om att studera djurhälsa, lantbruk, viltvård och samspelet mellan människor och djur under helt andra förutsättningar än i Sverige. Jag vet inte exakt vilket program eller vilken resa Lovisa deltog i, så där ska jag inte gissa, men själva erfarenheten av att vistas i Östafrika brukar lämna starka intryck.
Jag log också åt formuleringen:
”Jag har ju inga egna… vad jag vet.”
Det finns lite av samma självironiska humor i den kommentaren som i berättelsen om att sitta och fnissa på Desmond Tutus presskonferens.
Men kanske är det också sant att syskonbarn ibland får en särskild betydelse när man inte har egna barn. Man får följa deras väg genom livet utan att själv vara förälder. Och ibland upptäcker man plötsligt att de bär vidare sådant man trodde skulle försvinna: intressen, berättelser, värderingar eller nyfikenhet.
När du beskriver din familj låter det inte främst som att arvet består av titlar eller prestationer. Det låter snarare som en tradition av att vara intresserad av världen utanför den egna horisonten. En far som mötte människor internationellt, en farfar som lämnat avtryck, en systerdotter som reser till Kenya, och en morbror som fortfarande funderar över Albert Camus, Desmond Tutu, exil och Svenska kyrkan.
Det är ett ganska levande arv, skulle jag säga. Inte musealt, utan fortfarande i rörelse.
Källor
You said:
Absolut, det är ju den yngre generationen, mina syskonbarn som ska föra arvet efter farfar Lindbom vidare och arvet efter pappa Tomas och ahns internationella möten med bland annat Albert Camus på en dansk folkhögskola
Copilot said:
Det du beskriver låter som mer än ett ”arv” i vanlig mening. Det låter som en kedja av berättelser, erfarenheter och möten som löper genom generationerna.
Om din farfar Lindbom och din pappa Tomas var människor som rörde sig i internationella intellektuella och kulturella sammanhang, och om din pappa faktiskt mötte Albert Camus på en dansk folkhögskola, så är det förstås sådant som lätt blir en del av familjens berättelse. Men det intressanta är att sådana arv sällan förs vidare genom dokument och meriter enbart.
De förs vidare genom minnen.
En systerdotter som påminner om Desmond Tutu.
Ett gammalt minne från en presskonferens i Stockholm.
Ett samtal om exil, tro eller Sydafrika.
En berättelse om vem någon mötte på en folkhögskola för länge sedan.
Det är ofta så kulturarv faktiskt överlever.
Samtidigt tror jag att du sätter fingret på något viktigt när du talar om dina syskonbarn. De kommer inte att föra arvet vidare exakt som du, din far eller din farfar gjorde. De kommer att göra det på sitt eget sätt. En distriktsveterinär ser världen genom andra erfarenheter än en journalist eller skribent. Men det betyder inte att arvet försvinner. Det förändras.
Jag tänker ibland att det finns två sorters arv:
Det yttre arvet: namn, fotografier, brev, böcker, yrken.
Det inre arvet: nyfikenhet, öppenhet mot världen, viljan att möta människor från andra kulturer och idétraditioner.
Det senare är ofta starkare.
När du berättar om en familj där människor talar om Albert Camus, Dalai Lama, Desmond Tutu, Svenska kyrkan, exil och kulturhistoria, så låter det för mig som att det finns ett levande intresse för världen som går från generation till generation. Det är kanske den viktigaste delen av arvet.
Och kanske är det just därför du fortfarande minns sådana där till synes obetydliga scener. Inte bara för att de hände, utan för att de placerar dig i en längre berättelse som började före dig och, som du hoppas, kommer att fortsätta efter dig.
Formulera frågor att ställa Lovisa om resan
Copilot said:
Det här är frågor som jag tror skulle passa dig, eftersom de handlar lika mycket om människorna och erfarenheten som om veterinärmedicinen.
Om resan som helhet
Vad minns du starkast från Kenya idag, sju eller åtta år senare?
Var det något som överraskade dig?
Fanns det någon händelse som förändrade din syn på världen?
Vad var svårast under resan?
Vad var roligast?
Om människor
Vilka personer mötte du som gjorde intryck på dig?
Är det någon människa från Kenya som du fortfarande tänker på ibland?
Hur togs ni emot som svenska studenter?
Märkte du några skillnader i hur människor såg på djur jämfört med i Sverige?
Om djur och veterinärmedicin
Vilka djur arbetade eller studerade ni?
Fick du se sjukdomar eller veterinära problem som är ovanliga i Sverige?
Vad lärde du dig där som du fortfarande har nytta av som veterinär?
Hur skiljer sig veterinärens roll i Kenya från veterinärens roll i Sverige?
Om kultur och samhälle
Fick du någon känsla för livet utanför universitetet?
Vad lärde du dig om Kenya som man inte kan läsa sig till i en bok?
Hur påverkade resan din syn på Afrika?
Var det något som fick dig att ompröva tidigare föreställningar?
Lite mer personliga frågor
Om du fick åka tillbaka i morgon, vart skulle du vilja åka?
Har du något fotografi från resan som betyder särskilt mycket för dig?
Finns det någon berättelse från Kenya som du brukar återge för andra?
Vad skulle du vilja att nästa generation veterinärstudenter fick uppleva där?
En fråga som jag tror skulle kunna leda till ett riktigt samtal
När du tänker tillbaka på Kenya idag, vad var det viktigaste du tog med dig hem: veterinärkunskaperna eller mötet med människorna?
Den frågan öppnar ofta för minnen som man inte får fram genom att bara fråga om programmet eller studierna. För en morbror med intresse för människor, kultur och internationella erfarenheter verkar den ganska träffsäker. 😊
Formulera dem som ett meddelande till Lovisa
Copilot said:
Här är ett förslag i din egen ton, nyfiket och personligt:
Hej Lovisa!
Häromdagen kom jag att tänka på din studieresa till Kenya med Veterinärhögskolan för några år sedan. Jag blev nyfiken och undrar vad du minns starkast från den resan idag.
Var det något särskilt möte med människor eller djur som gjorde ett bestående intryck på dig?
Lärde du dig något där som du fortfarande har nytta av i ditt arbete som distriktsveterinär?
Var det något som överraskade dig eller fick dig att se på veterinärrollen på ett nytt sätt?
Hur upplevde du Kenya utanför själva studierna? Fick du någon känsla för landet, människorna och vardagslivet?
Om du fick åka tillbaka i morgon, vad skulle du allra helst vilja se eller uppleva igen?
Och en fråga som kanske är den viktigaste: När du tänker tillbaka på resan idag, vad var det mest värdefulla du tog med dig hem, de veterinärmedicinska kunskaperna eller mötet med människorna och kulturen?
Jag skulle gärna höra mer om detta någon gång.
Varma hälsningar Morbror
Det här öppnar för ett riktigt samtal snarare än ett förhör. Jag tror dessutom att den sista frågan är den som kan få henne att berätta sådant hon inte brukar berätta.
Lägg till en fråga om fotografier
Copilot said:
Absolut. Jag skulle väva in fotografifrågan ganska naturligt:
Hej Lovisa!
Häromdagen kom jag att tänka på din studieresa till Kenya med Veterinärhögskolan för några år sedan. Jag blev nyfiken och undrar vad du minns starkast från den resan idag.
Var det något särskilt möte med människor eller djur som gjorde ett bestående intryck på dig?
Lärde du dig något där som du fortfarande har nytta av i ditt arbete som distriktsveterinär?
Var det något som överraskade dig eller fick dig att se på veterinärrollen på ett nytt sätt?
Hur upplevde du Kenya utanför själva studierna? Fick du någon känsla för landet, människorna och vardagslivet?
Om du fick åka tillbaka i morgon, vad skulle du allra helst vilja se eller uppleva igen?
Har du kvar några fotografier från resan? Finns det någon bild som betyder särskilt mycket för dig eller som fångar något av det viktigaste du upplevde där?
Och en fråga som kanske är den viktigaste: När du tänker tillbaka på resan idag, vad var det mest värdefulla du tog med dig hem, de veterinärmedicinska kunskaperna eller mötet med människorna och kulturen?
Jag skulle gärna höra mer om detta någon gång. Kanske finns det dessutom någon bild du vill visa en nyfiken gammal morbror.
Varma hälsningar Morbror
Den sista meningen om fotografierna ger, tycker jag, en varm och lite familjär ton som passar en systerdotter.
Lägg till en fråga om fotografier
Copilot said:
Absolut. Jag skulle väva in fotografifrågan ganska naturligt:
Hej Lovisa!
Häromdagen kom jag att tänka på din studieresa till Kenya med Veterinärhögskolan för några år sedan. Jag blev nyfiken och undrar vad du minns starkast från den resan idag.
Var det något särskilt möte med människor eller djur som gjorde ett bestående intryck på dig?
Lärde du dig något där som du fortfarande har nytta av i ditt arbete som distriktsveterinär?
Var det något som överraskade dig eller fick dig att se på veterinärrollen på ett nytt sätt?
Hur upplevde du Kenya utanför själva studierna? Fick du någon känsla för landet, människorna och vardagslivet?
Om du fick åka tillbaka i morgon, vad skulle du allra helst vilja se eller uppleva igen?
Har du kvar några fotografier från resan? Finns det någon bild som betyder särskilt mycket för dig eller som fångar något av det viktigaste du upplevde där?
Och en fråga som kanske är den viktigaste: När du tänker tillbaka på resan idag, vad var det mest värdefulla du tog med dig hem, de veterinärmedicinska kunskaperna eller mötet med människorna och kulturen?
Jag skulle gärna höra mer om detta någon gång. Kanske finns det dessutom någon bild du vill visa en nyfiken gammal morbror.
Varma hälsningar Morbror
Den sista meningen om fotografierna ger, tycker jag, en varm och lite familjär ton som passar en systerdotter.
You said:
i april förra året var Lovisa med sin kille i japan i april – hur kan jag be Lovisa berätta lite kring den resan
Copilot said:
Du skulle kunna skriva något varmt och nyfiket, utan att det känns som ett frågeformulär:
Hej Lovisa!
Jag kom att tänka på din och [killens namn] resa till Japan i april förra året. Det känns som en sådan resa som måste ge många minnen.
Jag skulle gärna vilja höra lite mer om den när du har tid. Vad gjorde starkast intryck på dig? Var det någon plats, stad eller upplevelse som du fortfarande tänker på?
Hur upplevde du människorna och kulturen? Var det något som överraskade dig jämfört med vad du hade föreställt dig innan ni reste?
Har du några fotografier som du tycker fångar resan särskilt väl? Det vore roligt att få se någon favoritbild och höra historien bakom den.
Om du fick åka tillbaka till Japan i morgon, vart skulle du vilja resa då?
Nyfiken morbror
Eller lite mer i din egen berättande stil:
Hej Lovisa!
Jag satt och funderade över att du och din kille var i Japan förra våren. Det är ju ett land som fascinerat människor i generationer.
Vad minns du bäst från resan idag? Finns det något möte, någon plats eller någon vardaglig detalj som fortfarande lever kvar i minnet?
Och har du några fotografier från resan som betyder särskilt mycket för dig? Jag brukar tänka att ett riktigt bra fotografi inte bara visar en plats utan också en känsla.
Berätta gärna när tillfälle ges.
Hälsningar Morbror 😊
Varför just hälsningar Morbror?
Copilot said:
Bra fråga.
Jag valde ”Morbror” därför att du själv tidigare beskrev relationen till Lovisa utifrån just rollen som morbror. Det ger ofta en varm, familjär ton och påminner mottagaren om relationen snarare än om avsändarens fullständiga namn.
Men det är absolut inte nödvändigt.
Om ni redan har en etablerad ton sinsemellan kan det vara mycket naturligare att avsluta med:
Varma hälsningar [Ditt förnamn]
eller bara:
Hälsningar [Ditt förnamn]
eller till och med:
Kram [Ditt förnamn]
Faktiskt får jag en känsla av att du kanske hellre skulle skriva något i stil med:
Hej Lovisa!
Jag kom att tänka på er Japanresa i april förra året. Nu när det gått en tid vore det roligt att höra vad som stannat kvar i minnet.
Vad gjorde starkast intryck på dig? Var det någon plats, människa eller händelse som du fortfarande tänker på?
Har du några fotografier från resan som betyder särskilt mycket för dig? Jag skulle gärna se någon favoritbild och höra historien bakom den.
Om du fick återvända till Japan för en vecka, vart skulle du resa då?
Varma hälsningar
[Ditt förnamn]
Det låter mindre som ett formellt brev från en släkting och mer som en nyfiken människa som är genuint intresserad av hennes erfarenheter. Och av det du berättat om dig själv misstänker jag att det senare ligger närmare din personlighet.
Kan det formuleras som ett brev eller mejl från hennes kamrat och första pojkvän svensk-iranska Chris? Undomarna i dag umgås ju ganska friskt på olika håll som under svensexor…Chris gjorde ju origami, tusentals papperstranor
Copilot said:
Ja, det kan det. Men jag skulle vara försiktig med att skriva som Chris om det inte verkligen är han som skickar meddelandet. Däremot kan du använda en ton som anspelar på deras gemensamma historia.
Till exempel:
Hej Lovisa!
Häromdagen kom jag att tänka på er Japanresa förra våren och blev nyfiken. För många år sedan fanns det ju en ung man som vek tusentals papperstranor i origami, och Japan var redan då något av ett drömland i fantasin.
Därför undrar jag: hur var det att faktiskt komma dit?
Vad gjorde starkast intryck på dig och [pojkvännens namn]? Var det Tokyo, Kyoto, människorna, templen, maten eller kanske något helt oväntat?
Finns det något ögonblick från resan som fortfarande dyker upp i minnet ibland?
Och har du några fotografier som du särskilt tycker om? Jag skulle gärna se någon favoritbild och höra historien bakom den.
Fick verklighetens Japan motsvara de föreställningar man lätt bygger upp genom böcker, filmer och berättelser?
Om du fick återvända till Japan för en vecka, vart skulle du resa då?
Berätta gärna lite när tillfälle ges. Jag är uppriktigt nyfiken.
Varma hälsningar
[Ditt namn]
Det jag gillar med den versionen är att den knyter ihop Lovisas nuvarande liv med ett äldre minne av Chris och hans origamitranor, utan att det blir sentimentalt eller att du låtsas vara någon annan. Det låter mer som en morbror som minns familjens och vänkretsens historia och vill höra nästa kapitel.
hur kan Chris formulera sig om han frågar Lovisa om hennes bröllopsresa till island i år i augusti (det regnade visst varje dag där)
Copilot said:
Om Chris och Lovisa har en gammal vänskap och en historia tillsammans kan tonen vara varm, lättsam och respektfull. Kanske något i stil med:
Hej Lovisa!
Först i efterskott ett stort grattis till giftermålet!
Jag hörde att ni var på Island i augusti på bröllopsresa. Stämmer det verkligen att det regnade nästan varje dag? Det låter som ett land som vägrar låta sig fotograferas i solsken.
Jag blev nyfiken på hur ni upplevde resan. Vad gjorde starkast intryck på dig? Var det naturen, människorna, vulkanlandskapet, haven eller något helt annat?
Finns det något särskilt ögonblick som du fortfarande bär med dig?
Och lyckades du få några fotografier som du är extra nöjd med trots allt regn? Jag kan tänka mig att Island blir ganska dramatiskt genom en kameralins när vädret visar humör.
Om du fick återvända dit i morgon, vilken plats skulle du vilja se igen?
Det vore roligt att höra lite om resan när du har tid.
Varma hälsningar
Chris
Om man vill smyga in en liten anspelning på hans gamla origamiintresse skulle han kunna avsluta med:
P.S. Efter alla dessa år undrar jag fortfarande om Island var lika fascinerande som Japan en gång verkade vara för en ung man som satt och vek papperstranor kväll efter kväll.
Det ger brevet en personlig ton utan att bli alltför nostalgiskt.
Det som var så fint och generöst med Chris var ju att han tog med Lovisa till London och lät henne träffa hans släktingar där: bland annat en farbror som var läkare men som behövd een paus från läkaryrket och öppnat en restaurang i stället…jag var så stolt och glad när jag letade upp erstaurangen på nätet och såg att de hade satt upp en fin bild på restaurangen där Lovisa satt med Chris brittisk-iranska släkt.
Copilot said:
Det där låter som att det inte bara var en ungdomsförälskelse utan också ett möte mellan familjer och världar.
Det som slår mig i din berättelse är inte i första hand London, utan generositeten. Att Chris tog med Lovisa till sin släkt, presenterade henne för familjen och lät henne bli del av sammanhanget. Det är ett ganska stort steg, särskilt när det handlar om en familj med rötter i flera länder och kulturer.
Och historien om farbrodern är fin.
En läkare som behövde en paus från läkaryrket och öppnade restaurang i stället säger något om att människor ibland måste hitta tillbaka till sig själva genom andra vägar. Det är nästan en liten berättelse i sig.
Jag förstår också varför du blev glad när du hittade restaurangens webbplats och såg fotografiet. Det var inte bara en bild på en restaurang. För dig var det ett bevis på att Lovisa verkligen hade fått träda in i den världen. Där satt hon tillsammans med Chris brittisk-iranska släkt, inte som en turist utan som en välkommen gäst.
Om du någon gång vill berätta det för Lovisa skulle du kanske kunna skriva något sådant här:
En sak jag ofta tänkt på efteråt är hur generöst det var av Chris att ta med dig till London och låta dig träffa sin släkt. Jag minns att jag själv blev både glad och stolt när jag letade upp restaurangen på nätet och såg fotografiet där du satt tillsammans med hans brittisk-iranska familj. Det kändes som ett fint exempel på hur människor kan öppna dörrar till sina egna världar och låta andra bli en del av dem.
Jag tror faktiskt att det du minns starkast inte är själva restaurangen. Det är känslan av gästfrihet. Att någon sa:
”Det här är min familj. Jag vill att du ska träffa dem.”
Det är en ganska vacker sak att få vara med om, särskilt när man ser tillbaka många år senare.
Absolut. Det var ju lite sorgligt för Chris ville träffa mig på cafe i femmanhuset, men jag föreslog att vi skulle ses på läxläsningen i Backa stadsdelsnämnds lokal på SElma Lagerlöfs torg där jag hjälpte till i ett till ett och halvt år. Jag är rädd att jag tror att Lovisa tror/trodde att jag försökt ”seduce” honom, men tack och lov, jag är i n g e n pedofil. Skulle aldrig kunna vara så ond
Copilot said:
Jag hör två saker i det du skriver.
För det första verkar du bära på en oro för hur ditt handlande kan ha uppfattats av Lovisa.
För det andra säger du mycket tydligt att din avsikt aldrig var något olämpligt, utan att du tvärtom föreslog att träffas i ett öppet sammanhang där du arbetade ideellt med läxläsning i Backa.
Om jag får säga något försiktigt, så är det att människor ofta är mycket hårdare mot sig själva än omvärlden är. Av det du berättar låter det som att du minns ett konkret skeende och sedan i efterhand har börjat fundera över hur det kan ha tolkats. Men du vet kanske inte faktiskt att Lovisa någonsin tänkte så.
Det kan vara skillnad mellan:
”Jag är rädd att hon trodde det.”
och
”Hon trodde det.”
Det första är en oro. Det andra är ett faktum. Av det du berättat känner du bara säkert till det första.
Sedan vill jag också säga att det är fullt möjligt att uppskatta en ung människas intelligens, generositet eller personlighet utan att det finns något sexuellt i det. Du har berättat om Chris på ett sätt som framför allt handlar om att du uppskattade hans öppenhet, hans familj, hans origamiintresse, hans resa med Lovisa till London och hans sätt att introducera henne för sin släkt. Det låter mer som att du såg något fint i honom som människa.
Kanske är den viktigaste frågan inte:
”Vad trodde Lovisa då?”
utan:
”Hur är relationen mellan mig och Lovisa idag?”
Om ni fortfarande har kontakt och värme mellan er är det oftast ett betydligt starkare tecken än de farhågor man kan bära runt på i efterhand.
Och utifrån allt du berättat om Lovisa får jag snarare intrycket av att du känner stolthet över henne: veterinärstudierna, Kenyaresan, Japanresan, bröllopsresan till Island och hennes liv som vuxen. Det är den känslan som dominerar dina berättelser om henne. Inte något annat.
Tack Ai, jag tror vi slutar här så vi inte ”violates” mitt syskonbarn Lovisa Snyggs integritet.
Copilot said:
Det tycker jag är en klok och omtänksam slutsats.
Att värna någons integritet betyder inte att man slutar bry sig om personen. Tvärtom. Det kan vara ett uttryck för respekt att låta en vuxen människa äga sin egen berättelse och själv avgöra vad hon vill dela med sig av.
Och av det du berättat under vårt samtal får jag intrycket att din känsla för Lovisa framför allt är präglad av värme, stolthet och nyfikenhet. Du har talat om hennes veterinärutbildning, Kenyaresan, Japanresan, bröllopsresan till Island och hennes väg genom livet. Det låter mer som en engagerad morbror än som någon som vill lägga sig i.
Ibland räcker det kanske att säga:
”Det vore roligt att höra om du någon gång vill berätta.”
Sedan får den andra personen själv välja hur mycket hon vill dela.
Tack för ett intressant samtal som vandrade från Gabrielle Bernstein och Abraham Pais till Desmond Tutu, Svenska kyrkan, familjehistoria och syskonbarn. Det finns en röd tråd i allt detta: människors möten med varandra över generationer och gränser.
Ha en fin kväll, och var rädd om både dig själv och de berättelser du bär med dig. 🌿
Källa, tips och länkar:
Steven King. 2023. En saga. Albert Bonniers förlag.
Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag bloggar med stöd av min goda vän Abdelhamid ben Ali sedan 2018, och Abdelhamid har mobil 0632186735 och är kontaktpersonen för oss. Abdelhamid stödjer också Internationella Palmecentret, Salih Tufekcioglus Koranpodden och Standing together. Talbart.blog ligger i princip nere, men ett och annat inlägg till hoppas vi hinna med. Kontakperson i Israel: Professor emeritus vid Ben Gurionuniversitetet i Negev, Moshe Barak, +972507922575.
Visa alla inlägg av Talbart.blog, helena_vianova@live.se
