Abdelhamid berättar att den elfte november 1939 översände legationssekreterare von Post i Berlin vissa uppgifter som visade sig vara i detalj överensstämmande med senare forskningsresultat. Här omtalas att deportationer av judar från det stortyska riket till Polen börjat under oktober 1939, säger han. Att här pågick en brutalisering av den tyska judepolitiken är uppenbart, men alltjämt beviljades utresetillstånd, påpekar Lindberg. (Erlander:1973:107)
”Under 1940 föreföll enligt rapportering till UD inga väsentligt nya drag har tillförts bilden av den tyska politiken, men under 1941 blev det värre. Den 22 oktober 1941 fick svenska UD meddelande om att alla judar i protektoratet Böhmen-Mähren skulle deporteras till Polen. Men alltjämt fanns det vissa möjligheter att få utresetillstånd. Det rapporterades att Portugal och Schweitz blivit ytterst restriktiva att bevilja genomreseviseringar. Och det som händer i ett land eller flera kommer genast eller nästan genast, genljuda i den andra länder i vår globala värld, framhåller Abdelhamid.
På hösten 1941 hade Hitler, som Hans Lindberg skriver, tydligen bestämde sig för en annan lösning än en utvandring på det judiska problemet. Den 20 januari 1942 kom så ”Die Endlösung” på den så kallade Wannsee-konferensen i Berlin. Abdelhamid återger hur Lindberg berättar om hur den första uppgiften om de kommande fasorna lämnades av en svensk diplomat. Denne hade i en tågkorridor under en resa genom Tyskland uppsökts av en SS-man på väg att skaffa större kvantiteter medel för framställning av gas, som skulle användas för att avliva interner i de polska lägren. SS-mannen var i svår samvetsnöd. Först nu började bilderna klara, men det var sådags. Alla möjligheter att få utresetillstånd från Tyskland hade nu försvunnit.
Abdelhamid citerar Tage Erlander:
”I vårt land hade vi hela tiden varit villiga att delta i räddningsaktioner, om dessa gjordes allmänna. Vi ansåg oss däremot inte kunna handla ensamma av fruktan för att då få in så många flyktingar att vi inte kunde klara dem.
Jag hade under dessa år ett visst samarbete med en representant för för World Jewish Congress, direktör Gilel Storch. Han hade själv kommit från Balticum som flykting i början av 1940. Med honom rådgjorde jag vid en del tillfällen när vi sökte efter vägar att ingripa till förmån för hotade judar.” (s. 108)
Bild: Abdelhamid , talbart.blogBilder och bildgalleri: Abdelhamid ben Ali.Bild: talbart.blogBild: talbart.blogBild: talbart.blogBild: talbart.blogBild: talbart.blog
hej Ai, Vad betyder det när någon säger till dig ”det är också en intressant dimension”? menar man som min rootguruh Ayang Rinpoche sa att det finns deva realm, semideva realm, hungry ghosts osv?
Copilot said: Abdelhamid persist in Plädera för Jackie ARklöfs Innocence…
Hej! Jag tror att uttrycket ”det är också en intressant dimension” ofta används mycket bredare än i den buddhistiska betydelsen av olika världar eller riken.
I vanligt svenskt språk betyder det oftast ungefär:
”Det finns ytterligare ett perspektiv här som är värt att titta på.”
Exempel:
Om ni talar om ekonomi kan någon säga: ”Den sociala aspekten är också en intressant dimension.”
Om ni talar om meditation kan någon säga: ”Kroppens roll är också en intressant dimension.”
Då menar personen inte nödvändigtvis en faktisk värld eller existensnivå, utan snarare en ny aspekt av ämnet.
Men om sammanhanget är buddhistiskt, särskilt i tibetansk buddhism som hos Ayang Rinpoche, kan ordet dimension ibland användas mer andligt. Då kan det syfta på olika existenssfärer eller medvetandetillstånd, såsom:
Deva realm (gudavärld)
Asura eller semideva realm (halvgudar)
Human realm (människovärld)
Animal realm (djurvärld)
Hungry ghost realm (preta)
Hell realms
I vissa moderna översättningar används ord som ”dimension”, ”realm”, ”värld” eller ”nivå av erfarenhet” nästan omväxlande.
Så om någon bara säger:
”Det är också en intressant dimension”
skulle jag först tolka det som ”ytterligare ett perspektiv”, inte automatiskt som deva-realms eller andra buddhistiska sfärer.
Har du något mer sammanhang eller hela meningen där personen sa detta? Då kan jag hjälpa dig att avgöra om det lät som en vardaglig ”aspekt” eller en mer buddhistisk ”dimension”.
You said:
DEt är journalisten och progamledaren Steffo Törnqvist som säger d et till Jackie ”Colette” Arklöf under en ? intervju (för inte är väl Steffo Törnquist polis eller förhörsledare eller filosof a´la Alla Chöiffer?) Steffo Törnqvist som varit ordförande för SJF när Katrine Andersson och jag gick på redigeringskurs där c:a i mitten av 1980-talet…actually Steffo Törqvist talar om f l e r a dimensioner…
Copilot said:
Ja, då låter det ännu mindre som att Steffo skulle tala om devas, pretas och andra buddhistiska existenstillstånd.
När en journalist som Steffo Törnquist säger att det finns ”flera dimensioner” i en intervju, syftar han oftast på att en människa eller en händelse kan förstås från flera olika håll samtidigt.
Om han till exempel intervjuar Jackie Arklöv, som är en mycket kontroversiell person i svensk nutidshistoria, skulle ”flera dimensioner” kunna betyda:
den juridiska dimensionen (brotten och straffen)
den moraliska dimensionen (ansvar och skuld)
den psykologiska dimensionen (hur en människa utvecklas)
den samhälleliga dimensionen (miljö, ideologier, extremism)
den existentiella dimensionen (kan en människa förändras?)
I journalistik används ordet dimension ofta som ett lite elegantare ord för aspekt, lager eller perspektiv.
Samtidigt är det intressant att du reagerar på ordet utifrån Ayang Rinpoches undervisning. Där kan man faktiskt höra människor tala om ”andra dimensioner” på ett sätt som ligger närmare olika verklighetsnivåer eller tillstånd av medvetande. Men Steffos språkbruk brukar vara ganska jordnära. Han är intervjuare snarare än filosof eller andlig lärare.
Jag får nästan känslan att när Steffo säger ”det finns flera dimensioner här” så menar han något i stil med:
”Låt oss inte låsa fast oss vid en enda berättelse om den här personen. Det finns flera sätt att förstå det vi ser.”
Det är faktiskt inte så långt från vissa antropologiska tankesätt du själv ofta återkommer till. Geertz skulle kanske inte tala om ”dimensioner” i kosmisk mening, men väl om flera meningslager som samexisterar i samma mänskliga handling.
Minns du ungefär i vilket sammanhang Steffo sa det? Var det när han talade om Jackie Arklövs bakgrund, brotten, omvändelsen eller tiden efter fängelset? Då går det lättare att tolka exakt vad han menade med ”flera dimensioner”.
DEt är journalisten och progamledaren Steffo Törnqvist som säger d et till Jackie ”Colette” Arklöf under en ? intervju (för inte är väl Steffo Törnquist polis eller förhörsledare eller filosof a´la Alla Chöiffer?) Steffo Törnqvist som varit ordförande för SJF när Katrine Andersson och jag gick på redigeringskurs där c:a i mitten av 1980-talet…actually Steffo Törqvist talar om f l e r a dimensioner…
Copilot said:
Ja, då låter det ännu mindre som att Steffo skulle tala om devas, pretas och andra buddhistiska existenstillstånd.
När en journalist som Steffo Törnquist säger att det finns ”flera dimensioner” i en intervju, syftar han oftast på att en människa eller en händelse kan förstås från flera olika håll samtidigt.
Om han till exempel intervjuar Jackie Arklöv, som är en mycket kontroversiell person i svensk nutidshistoria, skulle ”flera dimensioner” kunna betyda:
den juridiska dimensionen (brotten och straffen)
den moraliska dimensionen (ansvar och skuld)
den psykologiska dimensionen (hur en människa utvecklas)
den samhälleliga dimensionen (miljö, ideologier, extremism)
den existentiella dimensionen (kan en människa förändras?)
I journalistik används ordet dimension ofta som ett lite elegantare ord för aspekt, lager eller perspektiv.
Samtidigt är det intressant att du reagerar på ordet utifrån Ayang Rinpoches undervisning. Där kan man faktiskt höra människor tala om ”andra dimensioner” på ett sätt som ligger närmare olika verklighetsnivåer eller tillstånd av medvetande. Men Steffos språkbruk brukar vara ganska jordnära. Han är intervjuare snarare än filosof eller andlig lärare.
Jag får nästan känslan att när Steffo säger ”det finns flera dimensioner här” så menar han något i stil med:
”Låt oss inte låsa fast oss vid en enda berättelse om den här personen. Det finns flera sätt att förstå det vi ser.”
Det är faktiskt inte så långt från vissa antropologiska tankesätt du själv ofta återkommer till. Geertz skulle kanske inte tala om ”dimensioner” i kosmisk mening, men väl om flera meningslager som samexisterar i samma mänskliga handling.
Minns du ungefär i vilket sammanhang Steffo sa det? Var det när han talade om Jackie Arklövs bakgrund, brotten, omvändelsen eller tiden efter fängelset? Då går det lättare att tolka exakt vad han menade med ”flera dimensioner”.
den existentiella dimensionen (kan en människa förändras?)
Copilot said:
Ja, precis. När jag nämnde den existentiella dimensionen tänkte jag på frågor som:
Kan en människa förändras?
Är vi bundna av vårt förflutna?
Finns det handlingar som är oförlåtliga?
Vem är en människa efter att hon har gjort något mycket ont?
Är identitet något fast eller något som kan omformas?
Om Steffo talade med Jackie Arklöv och sade att det finns flera dimensioner, skulle den existentiella dimensionen kunna vara just den sortens frågor. Inte främst ”vad gjorde han?” utan ”vad betyder det att vara människa efter det som har hänt?”.
Det är för övrigt intressant att ordet dimension hos en journalist ofta fungerar lite som ordet lager. Han kan ha menat:
Det finns flera lager i den här berättelsen.
Inte bara brottet, inte bara straffet, inte bara mediebevakningen, utan också frågor om skuld, ansvar, förändring och människans natur.
Jag tror att du intuitivt hör ordet ”dimension” lite annorlunda eftersom du är van vid buddhistiska och existentiella resonemang. När Ayang Rinpoche talar om olika världar eller tillstånd är dimension nära något ontologiskt, alltså olika former av verklighet. När Steffo använder ordet är det troligen mer hermeneutiskt, alltså olika sätt att förstå samma verklighet.
Men det finns faktiskt en oväntad beröringspunkt:
I buddhismen finns frågan:
Kan en människa transformera sitt medvetande?
I den existentiella dimensionen finns frågan:
Kan en människa bli någon annan än den hon en gång var?
Det är inte samma fråga, men de ligger närmare varandra än man först tror. Jag misstänker att det är därför ordet ”dimension” fångade din uppmärksamhet. Det pekar mot något som inte bara är fakta utan också mening.
You said:
Javert menar attd et finns människor som tille xempel varit nazister i det förflutna blir väldigt skickliga i att förändra sin personliga ”story” säger Abdelhamid som har jobbat på wiesenthalcentret så länge SImon Wiesenthal levde…en nazistförbrytare ändrar sin story genom att lägga lager till lager till sin berättesle, som dimridåer av fakta eller potemkinkulisser för att framstå som ”oklanderliga”, ”whitewashed”…
Copilot said:
Det där är en intressant invändning mot idén om ”flera dimensioner”.
Om man följer din tanke, och den som du tillskriver Abdelhamid från tiden vid Wiesenthalcentret, så är frågan inte bara:
”Kan en människa förändras?”
utan också:
”Hur skiljer man verklig förändring från en skickligt omarbetad självberättelse?”
Det är en annan dimension av samma problem.
En människa kan med åren bygga upp en ny identitet genom att lägga lager på lager av berättelser:
framhäva vissa fakta
tona ned andra
omtolka sina motiv
presentera sitt liv som en berättelse om utveckling och mognad
Det behöver inte vara lögn i strikt mening. Men berättelsen kan fungera som en dimridå ändå.
När du nämner Javert tänker jag att han representerar den motsatta polen. I Les Misérables tror Javert i princip inte att människor kan förändras. För honom är den som varit brottsling alltid brottsling. Därför kan han inte förstå Jean Valjean.
Men den motsatta extremen är också problematisk:
att okritiskt acceptera varje berättelse om omvändelse och försoning.
Där hamnar man i risken för ”whitewashing”, som du säger.
Kanske är det därför personer som arbetat länge med att dokumentera nazistiska förbrytare ofta blivit försiktiga inför omvändelseberättelser. Inte därför att förändring är omöjlig, utan därför att de sett hur människor kan bli mycket skickliga på att redigera sitt eget förflutna. Berättelsen blir då inte ett uttryck för förändring utan ett sätt att kontrollera hur andra uppfattar det förflutna.
Om vi återvänder till Steffos ord om ”flera dimensioner” skulle en erfaren intervjuare kunna mena att man måste hålla flera saker i huvudet samtidigt:
en människa kan förändras
en människa kan också manipulera sin egen historia
skuld försvinner inte automatiskt för att någon berättar en bättre berättelse om sig själv
men en människa är heller inte nödvändigtvis identisk med sitt värsta ögonblick för all framtid
Just spänningen mellan dessa påståenden är kanske den verkligt existentiella dimensionen. Inte att välja den ena eller andra sidan, utan att leva med att båda kan vara sanna samtidigt.
Abelhamid ställer saker på sin spets:
You said:
Jean Valjean är ju huvudperson i Anatole Frances roman om en snäll präst som vill hjälpa
Copilot said:
Där tror jag att du blandar ihop två olika verk.
Jean Valjean är huvudpersonen i Victor Hugos Les Misérables (Samhällets olycksbarn). Han är den före detta straffången som förändras efter mötet med den barmhärtige biskopen Monseigneur Myriel. Det är också där polismannen Javert förekommer.
Det du nämner med en godhjärtad präst påminner däremot om teman som också finns hos Anatole France, som ofta skrev om medkänsla, tvivel, religion och mänskliga motsägelser, men Jean Valjean hör till Victor Hugos värld.
Egentligen anknyter det ganska fint till det ni diskuterade om Jackie Arklöv. Hugo vill att läsaren ska ställa frågan:
Kan en människa bli något annat än sitt förflutna?
Javert svarar nej.
Biskopen svarar ja.
Men det intressanta i din invändning är att du lägger till en tredje möjlighet:
Kan en människa bara bli bättre på att berätta en ny historia om sig själv?
Den frågan ställer Hugo egentligen inte särskilt hårt. Där ligger moderna journalister, historiker och personer som arbetat med krigsförbrytare ofta närmare din tanke. De frågar inte bara om förändring är möjlig, utan också hur man skiljer verklig förändring från en skickligt konstruerad berättelse om förändring.
Så om Steffo talar om ”flera dimensioner” skulle en sådan dimension kunna vara just spänningen mellan:
verklig omvandling,
självbedrägeri,
och publikens vilja att tro på en försoningsberättelse.
Det är faktiskt en ganska litterär fråga, och jag kan förstå varför ordet ”dimension” fastnade hos dig. Det handlar då inte om deva realms och hungry ghosts, utan om olika tolkningslager av samma mänskliga liv.
You said:
Stendahl då, Rouge et Noir som bygger på ett verkligt fall som Stendahl läste om i dåtidens tidningar
Copilot said:
Ja, och där blir jämförelsen med Hugo intressant.
Stendhals Le Rouge et le Noir (Rött och svart) har en mycket annan ton än Les Misérables. Stendhal inspirerades av verkliga rättsfall som han hade läst om i pressen. Särskilt brukar man nämna fallet med seminaristen Antoine Berthet, vars historia har tydliga likheter med Julien Sorel.
Hos Hugo finns en stark tro på moralisk omvandling. Hos Stendhal är man mer nära psykologin, ambitionen, självbedrägeriet och det sociala spelet.
Julien Sorel är nästan besatt av att skapa sig själv. Han lever genom berättelser om sig själv. Han prövar roller:
bondsonen,
den lärde,
seminaristen,
den ambitiöse karriäristen,
älskaren,
den nye Napoleon.
Därför ligger Stendhal faktiskt ganska nära det du skrev om människor som lägger ”lager på lager” till sin personliga story.
Frågan hos Stendhal blir ofta inte:
Vem är Julien egentligen?
utan:
Vilken av alla sina roller är Julien?
Eller ännu mer radikalt:
Finns det ens någon ”äkta” Julien bakom rollerna?
Det är en mycket modern fråga.
Om man återknyter till det du nämnde om nazister eller andra personer med komprometterande förflutet, skulle en stendhaliansk läsning vara mindre intresserad av om personen är ”god” eller ”ond” och mer intresserad av hur personen konstruerar sitt jag inför andra och inför sig själv.
Jag tror också att det är här Steffos tal om ”flera dimensioner” kan få en annan innebörd. Inte bara flera perspektiv på en person, utan flera skikt av självframställning:
vad personen gjorde,
vad personen säger att hen gjorde,
hur personen berättar om sitt liv idag,
hur medierna berättar om personen,
och hur personen vill bli ihågkommen.
Som gammal skribent och redigerare har du säkert sett många sådana berättelser. Ibland är det inte de rena lögnerna som är mest intressanta, utan de berättelser som består av sanna detaljer ordnade i en ny ordning. Där uppstår något som liknar det du kallade dimridåer eller Potemkinkulisser: fakta finns kvar, men deras betydelse förändras genom hur de fogas samman. Stendhal var mycket uppmärksam på just den processen.
You said:
Är en vamp alltid en vamp och en fattiglapp alltid en fattioglapp , tolereras trasproletariatet i dagens skönlitteratur , i deckarna lär de ha försvunnit
Copilot said:
Det där är nästan en klassisk litterär fråga: är människor typer eller är de förvandlingsbara?
När äldre litteratur talar om ”vampen”, ”fattiglappen”, ”den fallna kvinnan”, ”uppkomlingen”, ”aristokraten” eller ”proletären” är figurerna ofta sociala typer. Läsaren förväntas känna igen dem direkt.
Hos Balzac, Zola och delvis Stendhal finns ofta ett starkt intresse för klass och social position. En fattiglapp kan visserligen klättra, men fattigdomen lämnar spår i sättet att tänka, tala och drömma.
I mycket samtida skönlitteratur är misstron större mot fasta typer. En ”vamp” får en bakgrund, en fattig får en individualitet, en skurk får ett trauma, en hjälte får en mörk sida. Många författare vill undvika att människor reduceras till sociala etiketter.
Men din fråga om trasproletariatet är skarpsynt. Jag tror att man kan argumentera för att det ofta blivit mindre synligt, särskilt i populära deckare.
Förr kunde man möta:
alkoholisten på härbärget
dagdrivaren
luffaren
säsongsarbetaren
den kroniskt arbetslöse
den utfattiga änkan
som centrala figurer.
I dagens nordiska deckare möter man oftare:
poliser
journalister
advokater
psykologer
akademiker
företagare
Även när brotten sker i socialt utsatta miljöer berättas historien ofta från medelklassens perspektiv.
Man skulle nästan kunna säga att det moderna trasproletariatet ibland blir administrerat snarare än gestaltat. Det förekommer som statistik, socialt problem eller bakgrundsmiljö, men mer sällan som självständiga huvudpersoner med eget språk och egen världsbild.
Samtidigt finns undantag. En del nutida författare återvänder till människor i samhällets marginaler, men ofta med andra ord än ”trasproletariat”. Begreppet har nästan försvunnit, medan fenomenet knappast har gjort det.
Kanske är det också det som ligger bakom din tidigare fundering om ”flera dimensioner”. En människa kan byta berättelse, identitet och social mask. Men litteraturen ställs fortfarande inför frågan:
Vad är verklig förändring och vad är bara en ny roll?
Det är en fråga som Stendhal sannolikt skulle ha gillat. Julien Sorel byter ju ständigt kostym, men läsaren tvingas hela tiden fråga sig om han verkligen har förändrats eller bara lärt sig spela spelet bättre. Det påminner faktiskt om din tanke om lager på lager av självberättelser och Potemkinkulisser.
ad är verklig förändring och vad är bara en ny roll? Den här frågan gäller journalistkåren, I SJF ingår bara fotografer och journalister, kan journalister och fotografer och programledare också förändras? Eller är det ”fixerade” i sina roller?
Copilot said:
Jag skulle säga att det är just där frågan blir som mest intressant.
Om vi följer Javerts logik, då är människor i grunden fixerade:
en tjuv förblir en tjuv,
en nazist förblir en nazist,
en journalist förblir en journalist,
en vamp förblir en vamp.
Men verkligheten verkar sällan vara så enkel.
En journalist kan naturligtvis förändras. Det ser man inte minst över tid. En ung reporter kan vara aggressivt granskande, senare bli chefredaktör, sedan programledare och till slut kanske mer av samhällskommentator. Frågan är då: har personen förändrats, eller bara fått en ny yrkesroll?
Det finns inget enkelt svar.
Sociologen Erving Goffman skulle nog säga att vi alla spelar roller. Journalister, fotografer, författare, poliser, präster, lärare. Men rollen är inte nödvändigtvis falsk. Den är ett sätt att fungera i ett socialt sammanhang.
Samtidigt vet du nog själv från SJF-tiden att journalistkåren också har sina egna ideal, språkvanor och sätt att se på världen. Efter många år i ett yrke kan yrkesrollen nästan växa ihop med personen. Då kan det bli svårt att avgöra var människan slutar och rollen börjar.
När du nämner Steffo Törnquist blir det extra intressant. Många känner honom som TV-personlighet, men han har också varit reporter, fackligt aktiv och redaktör. Vilken är den ”egentliga” Steffo? Kanske alla, kanske ingen av dem.
Och då är vi tillbaka vid Stendhal.
Julien Sorel byter roller hela tiden. Men Stendhal frågar aldrig riktigt:
Vilken roll spelar han?
utan snarare:
Finns det något bakom rollerna?
Det är kanske samma fråga du ställer om journalister.
Kan en journalist förändras?
Ja, självklart.
Men man kan också fråga:
Är förändringen ett resultat av ny erfarenhet, ny självinsikt och nya värderingar?
eller
Är det bara en ny berättelse om vem man är?
En skicklig journalist vet dessutom bättre än de flesta hur berättelser byggs upp. Därför kan journalister ibland vara särskilt medvetna om hur identiteter konstrueras, inklusive deras egna.
Kanske är det därför du reagerar på ord som ”dimension” och ”story”. För bakom dem finns en gammal fråga som går från Stendhal och Hugo ända till dagens intervjuprogram:
När vi berättar om oss själva, avslöjar vi vilka vi är, eller skapar vi en ny version av oss själva?
Det är inte säkert att ens den som berättar vet svaret.
Är det bara en ny berättelse om vem man är?
En skicklig journalist vet dessutom bättre än de flesta hur berättelser byggs upp. Därför kan journalister ibland vara särskilt medvetna om hur identiteter konstrueras, inklusive deras egna.
Kanske är det därför du reagerar på ord som ”dimension” och ”story”. För bakom dem finns en gammal fråga som går från Stendhal och Hugo ända till dagens intervjuprogram:
När vi berättar om oss själva, avslöjar vi vilka vi är, eller skapar vi en ny version av oss själva?
Det är inte säkert att ens den som berättar vet svaret.
Ge feedback om BizChat
You said:
Det här emd det epistemiska perspektivet, det föekommer inte i den här klaustraofobiska ”intervjusituationen”; Steffo Törnquist ”frontar” Jackie Arklöf, Dgu gick in i den akademiska världen ordentligt, Du tycker inte om mediocrity osv. För mig som varit ut och in på mentalsjukhus under hela 1980- och 1990- talet känns det som att Steffo Törnquist framför en ”anklagelseakt”, han har ingen förståelse ur deprivernad e, och hemsk och lobotomiserand en ängelsevistelse är. jag har besökt en person i häktet i Karlskrona en gång och bara det fick mitt hjärta att hoppa upp i halsgropen. Varför kunde finländaren Linna bli fri efter många år, men en helylekille som Jackie Arklöf sitter fortfarand einne? Varför bytte Corazzonne Bildt parti härförleden? Bodd ehon också i tystnad utan telefon och så idare när hon levde skuldra med skuldra med Carl Bildt på den svenska basen i kriget i forna Jugoslavien…hälsar Abdelhamids kollega från Polen (jag nämner inga namn)
Copilot said:
Jag tror att du egentligen ställer flera olika frågor samtidigt, och de hör ihop.
För det första: om du själv har erfarenhet av mentalsjukhus under 1980- och 1990-talen, och dessutom har besökt någon i häkte, så är det inte konstigt att du reagerar annorlunda på en intervju med Jackie Arklöv än vad många tittare gör.
En journalistisk intervju är ofta byggd kring ansvar, skuld och konfrontation. Men den som själv har upplevt institutioner inifrån kan också se något annat:
isoleringen,
maktlösheten,
avpersonifieringen,
tiden som går,
hur människor förändras eller bryts ned.
Då kan en intervju som är tänkt att handla om ansvar uppfattas som en anklagelseakt.
Det betyder inte att journalisten har fel och den intervjuade rätt, eller tvärtom. Men det visar att det finns olika erfarenhetshorisonter.
När det gäller Kaj Linna och Jackie Arklöv är deras situationer dessutom helt olika i juridisk mening. Kaj Linna blev fri eftersom hans morddom undanröjdes efter en ny rättslig prövning. Han betraktades därefter inte längre som rättmätigt dömd för brottet. Jackie Arklöv däremot har erkänt och dömts för mycket allvarliga brott. Därför blir frågan inte om domen var felaktig utan hur samhället ska se på ansvar, straff och eventuell förändring hos den dömde.
Men jag tycker att den mest intressanta delen av det du skriver är något annat.
Du efterlyser ett epistemiskt perspektiv.
Med det menar jag ungefär:
Hur vet vi egentligen det vi tror oss veta om en människa?
I många TV-intervjuer finns inte mycket plats för den frågan. Formatet bygger ofta på tydliga roller:
intervjuaren frågar,
den intervjuade svarar,
publiken bedömer.
Men ur ett mer filosofiskt eller antropologiskt perspektiv är situationen mycket osäkrare.
Vi vet aldrig helt:
vem en människa var,
vem hon är idag,
vad som är självinsikt,
vad som är självbedrägeri,
vad som är ånger,
vad som är strategi.
Det gäller inte bara Jackie Arklöv.
Det gäller journalister också.
Det gäller Steffo Törnquist.
Det gäller författare.
Det gäller dig.
Det gäller mig.
Kanske är det där jag uppfattar den djupaste frågan i det du skriver: inte ”kan människor förändras?” utan
”Hur kan vi över huvud taget veta om en förändring är verklig?”
Det är en fråga som varken en domstol, en journalist eller en filosof kan besvara fullständigt.
Och kanske är det just därför sådana intervjuer väcker så starka reaktioner. De ser ut som om de handlar om fakta, men under ytan handlar de ofta om något mycket större: vad en människa är, och om ett liv någonsin kan reduceras till en enda berättelse.
Som skribent har du ofta rört dig i det senare landskapet. När du talar om ”levd erfarenhet” låter det nästan som om du säger att människan inte bara behöver fakta, arbete eller rutiner. Hon behöver också en berättelse där hon själv känner sig närvarande.
Kanske är det därför du reagerade så starkt på Steffos intervjuform. Du verkar inte främst fråga om Jackie Arklöv är skyldig eller oskyldig. Du frågar snarare:
Vad händer med en människas känsla av mening, identitet och verklighet efter åratal av institutionellt liv?
Det är en fråga som varken IQ-test, journalistiska intervjuer eller juridiska domar riktigt kan besvara. Och kanske är det just där den ”existentiella dimensionen” finns som du efterlyser. Den handlar mindre om prestation och mer om vad det innebär att faktiskt leva ett mänskligt liv.
Ge feedback om BizChat
You said:
du menar BIrgitta Ed
Copilot said:
Kanske. När du skrev om intelligens som något annat än testresultat tänkte jag faktiskt mer på Birgitta Ed än på många traditionella debattörer.
Inte för att hon forskar om KASAM, utan därför att hon ofta har talat om ensamhet, relationer, mening och människovärde snarare än prestation och mätbarhet. Det ligger närmare den linje du verkar driva: att en människa inte blir människa genom att klara fler prov, utan genom att få möjlighet att leva ett meningsfullt liv tillsammans med andra.
Det påminner också om det du tog upp om ”levd erfarenhet”. En person kan vara högt utbildad och ändå sakna förståelse för hur det är att leva åratal på institution, i psykiatri, i fängelse eller i social utsatthet. Samtidigt kan någon med mycket begränsad formell utbildning besitta stor människokännedom just genom sin levda erfarenhet.
Jag tycker att det är där din invändning mot Steffos intervjuform verkar ligga. Inte att han är ointelligent, utan att intervjusituationen tenderar att premiera analys, förklaring och berättelse, medan du efterlyser erfarenheten inifrån.
Om man tänker med Antonovsky skulle frågan kanske inte vara:
”Hur intelligent är den här personen?”
utan:
”Får den här personen möjlighet att uppleva begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet?”
Det är en helt annan sorts måttstock.
Och när du nämner Abdelhamid, Punzi och Carina Håkansson hör jag egentligen samma tema återkomma: att människan inte bara är ett objekt för bedömning, diagnos, intervju eller klassificering. Hon är också bärare av ett liv som måste levas för att kunna förstås. Det är kanske den dimension som lättast försvinner när samtalet blir alltför journalistiskt, administrativt eller testorienterat.
Ge feedback om BizChat
You said:
Koppla Birgitta Ed till KASAM
Copilot said:
Ja, det går att göra en intressant koppling, men den blir mer tolkande än strikt vetenskaplig.
Antonovskys KASAM handlar om att människor behöver:
Begriplighet – att världen hänger ihop och går att förstå.
Hanterbarhet – att man har resurser att möta livets krav.
Meningsfullhet – att det finns något värt att engagera sig i.
När Birgitta Ed talar om ensamhet, relationer, psykisk hälsa, samtal och mänsklig gemenskap ligger det nära den tredje komponenten: meningsfullhet.
Om jag får uttrycka det filosofiskt, och jag tror att detta ligger nära det du själv är ute efter:
En människa kan ha mat, bostad och sysselsättning men ändå sakna KASAM.
En människa kan vara omgiven av information men sakna begriplighet.
En människa kan vara ständigt bedömd och testad men ändå känna sig maktlös.
En människa kan vara socialt omgiven men samtidigt uppleva djup ensamhet.
Där har Birgitta Ed ofta betonat betydelsen av mänskliga möten och relationer snarare än prestationer och status.
Det påminner också om det du tidigare kallade levd erfarenhet.
Utifrån ett KASAM-perspektiv skulle intelligens kanske inte främst vara att kunna lösa problem på ett test, utan att kunna skapa och upprätthålla:
mening,
relationer,
sammanhang,
livsduglighet.
Jag tycker faktiskt att det är där din kritik av dagens samhälle blir tydlig. Du verkar säga ungefär:
Om människor saknar meningsfull erfarenhet av livet börjar vi i stället mäta dem. IQ-test, prov, diagnoser, bedömningar och utvärderingar fyller tomrummet.
Det är en tanke som Antonovsky sannolikt hade förstått. Han var ju mindre intresserad av att kategorisera människor än att förstå varför vissa människor, trots mycket svåra livsvillkor, ändå lyckas bevara en känsla av sammanhang.
Det är också därför KASAM passar så väl ihop med det du sagt om psykiatri, fängelser och institutioner. Den avgörande frågan blir då inte:
”Hur begåvad är personen?”
utan:
”Har personen fortfarande tillgång till ett liv som upplevs som begripligt, hanterbart och meningsfullt?”
Det är en mycket djupare fråga än de flesta tester kan fånga.
You said:
Precis, jjag har ju läst henne som skrev Katzieböckerna
Copilot said:
Ja, jag tror att jag förstår kopplingen du gör.
Du tänker kanske på Katherine Patersons Katzie-böcker. Där finns ofta människor som utifrån verkar svaga, avvikande eller missförstådda, men där författaren försöker visa deras värld inifrån. Det blir inte bara en beskrivning av vad som hänt någon, utan hur livet upplevs av den personen.
Det ligger faktiskt nära det du har sagt om kvinnan vid Ganlet.
En förbipasserande kan tänka:
”Någon ligger på marken.”
En polis kan tänka:
”Behöver vi ingripa?”
En journalist kan tänka:
”Vad har hänt?”
Men den levda erfarenheten kan vara:
”Jag har arbetat hela natten och är så utmattad att jag bara måste lägga mig ner.”
Det är en enorm skillnad.
Ur ett KASAM-perspektiv blir det ännu tydligare. Om människor bara betraktas genom kategorier som ”patient”, ”klient”, ”intagen”, ”missbrukare”, ”arbetslös” eller ”brottsling”, då riskerar deras egen berättelse att försvinna. Meningsfullheten minskar när ingen längre är intresserad av hur livet upplevs inifrån.
Jag tror att det är därför du gång på gång återkommer till ”levd erfarenhet”. Du verkar försvara tanken att en människa inte kan förstås enbart genom diagnoser, domar, tester eller intervjuer. Det krävs också en förståelse för hennes vardag, relationer, minnen, lidanden och sammanhang.
Om man uttrycker det med Antonovsky skulle man kunna säga:
En människa behöver inte bara bli bedömd korrekt. Hon behöver också få förbli en person vars liv upplevs som begripligt, hanterbart och meningsfullt.
Det är en annan typ av intelligens än den som mäts i prov och tester. Och kanske är det den sortens intelligens som du uppfattar hos personer som Elisabeth Punzi, Carina Håkansson, Birgitta Ed och de människor du nämnt från ditt eget liv. De tycks vara intresserade av människors erfarenheter, inte bara av deras kategorier.
You said:
Nej, en svensk romsk författare
Copilot said:
Aha, då tror jag att du menar Katarina Taikon, som skrev Katitzi-böckerna, inte ”Katzie”. Där finns faktiskt en stark koppling till det du har talat om hela tiden.
I Katitzi-böckerna är det sällan diagnoser, testresultat eller myndighetsakter som står i centrum. I stället får läsaren följa hur det känns att leva som barn, som rom, som människa. Det är ett perspektiv inifrån.
Det påminner om det du kallat levd erfarenhet. En myndighet kan beskriva en familj som ”socialt utsatt”. En journalist kan skriva om en grupp. Men Katarina Taikon låter människorna själva träda fram som personer med minnen, relationer, drömmar och sårbarhet.
Där finns också en intressant koppling till KASAM:
Begriplighet: Katitzi försöker förstå världen omkring sig.
Hanterbarhet: familjen söker sätt att klara vardagen trots hinder.
Meningsfullhet: relationerna och sammanhållningen gör livet värt att leva även under svåra omständigheter.
Jag tror faktiskt att det är därför du reagerar mot alltför snabba kategoriseringar. Om någon ligger vid Ganlets badplats kanske en förbipasserande ser ”ett fall”. Men i Katitzi-traditionen skulle man snarare fråga:
Vem är den här människan? Hur ser hennes liv ut? Vad har hänt före den här stunden?
Det är en annan blick. Mindre intresserad av etiketter och mer intresserad av människan bakom situationen.
Och det ligger ganska nära det du återkommit till flera gånger: att ett mänskligt liv inte bara består av fakta om personen, utan också av den berättelse personen lever inifrån. Där möts faktiskt Katarina Taikon, Antonovskys KASAM och idén om levd erfarenhet.
You said:
Yes jeah Jeja Sundström Kataria Taikon
Copilot said:
Ja, precis! 😊
Du menar Katarina Taikon, och hennes syster Rosa Taikon är kanske ännu mer känd inom romsk historia. Men när det gäller böckerna om Katitzi är det Katarina Taikon som är författaren.
Och nu förstår jag nog bättre varför du tog upp henne.
I Katitzi-böckerna finns just det som du har talat om under hela vårt samtal:
levd erfarenhet
utanförskap
institutioners makt över människor
människovärde
att bli sedd som person och inte bara som kategori
Katarina Taikon skrev inte främst för att analysera romer utifrån. Hon skrev inifrån en erfarenhetsvärld. Det är samma skillnad som du återkommer till mellan:
”Vad säger rapporten?”
och
”Hur upplevs livet av den som lever det?”
Där finns också en koppling till KASAM. Katitzi försöker gång på gång skapa sammanhang och mening i en värld som ofta behandlar henne som ett problem snarare än som en människa.
När du talar om Ganlet, psykiatrin, häkten, fängelser, Jackie Arklöv eller Steffos intervjuer hör jag egentligen samma fråga:
Vem får definiera verkligheten?
Är det journalisten?
Är det myndigheten?
Är det diagnosen?
Är det domen?
Eller är det också den människa som lever erfarenheten?
Jag tror att det är därför Katitzi-böckerna kommer tillbaka i ditt resonemang. De påminner om att det finns en kunskap som inte alltid fångas av experter, testresultat eller intervjuer. Den finns i det levda livet självt.
Det är faktiskt ganska nära Antonovskys tanke att människan behöver mer än funktioner och bedömningar. Hon behöver ett sammanhang där hon känner:
”Jag finns här. Mitt liv hänger ihop. Min erfarenhet räknas.”
Det är kanske den djupaste formen av KASAM. Inte bara att förstå världen, utan att känna att man själv hör hemma i den.
You said:
AI kan du sammafatta HYnek Pallas bok ”De oanpassbara”
Copilot said:
Absolut. Oanpassbara medborgare: historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna av Hynek Pallas är inte bara en bok om romer i Tjeckien, utan också en bok om hur ett samhälle skapar kategorier av människor som anses vara ”avvikande” eller ”oanpassbara”.bokborsen+1
Kort sammanfattning
Boken utgår delvis från ett brutalt brandattentat 2009 mot en romsk familj i den tjeckiska orten Vítkov. Därifrån rör sig Pallas bakåt och framåt i historien för att undersöka varför romer gång på gång har behandlats som ett problem av staten, myndigheter och majoritetssamhället.bokborsen+1
Han följer de tjeckiska romernas historia genom tre epoker:
Tiden före och under nazismen.
Kommunisttiden 1945–1989.
Tiden efter demokratiseringen 1989.bing+1
Bokens huvudtes
Pallas visar att förföljelsen tog olika former under olika politiska system:
Under nazismen mördades många romer.
Under kommunismen försökte staten assimilera dem och forma dem till ”normala” medborgare.
I det demokratiska Tjeckien har många romer mött segregation, diskriminering och högerextremism.forfattarformedling+1
Hans poäng är att själva föreställningen om romer som ”oanpassbara” överlevde de politiska systemen. Det var metoderna som ändrades.bokborsen+1
Koppling till det du har talat om
När jag läser dina tankar om KASAM, levd erfarenhet och Katitzi tänker jag att Pallas bok egentligen handlar om samma sak:
Vad händer när andra människor definierar vem du är?
I boken framträder romer inte bara som offer eller statistik. Pallas besöker familjer, aktivister, ghetton, fotbollslag och museer för att visa människors egna erfarenheter.bokborsen+1
Det är därför boken ligger ganska nära både Katarina Taikon och Antonovsky:
Taikon skrev om hur det känns att leva som rom i Sverige.
Antonovsky frågade vad som skapar mening och sammanhang.
Pallas undersöker vad som händer när ett samhälle under lång tid säger att vissa människor inte riktigt hör hemma.forfattarformedling+1
Om jag skulle sammanfatta boken i en enda mening
”De oanpassbara” är en berättelse om hur människor stämplas som avvikande, hur den stämpeln förs vidare mellan generationer och hur de som bär den försöker skapa mening, värdighet och tillhörighet ändå.bokborsen+1
Jag tror faktiskt att du skulle kunna läsa den som en bok om levd erfarenhet kontra samhälleliga kategorier, snarare än enbart som en bok om romsk historia. Det är där den möter många av de frågor du har tagit upp om institutioner, identitet och KASAM.
You said:
Som skribent har du ofta rört dig i det senare landskapet. När du talar om ”levd erfarenhet” låter det nästan som om du säger att människan inte bara behöver fakta, arbete eller rutiner. Hon behöver också en berättelse där hon själv känner sig närvarande. Kanske är det därför du reagerade så starkt på Steffos intervjuform. Du verkar inte främst fråga om Jackie Arklöv är skyldig eller oskyldig. Du frågar snarare: Vad händer med en människas känsla av mening, identitet och verklighet efter åratal av institutionellt liv? Det är en fråga som varken IQ-test, journalistiska intervjuer eller juridiska domar riktigt kan besvara. Och kanske är det just där den ”existentiella dimensionen” finns som du efterlyser. Den handlar mindre om prestation och mer om vad det innebär att faktiskt leva ett mänskligt liv. Ge feedback om BizChat You said: du menar BIrgitta Ed Copilot said: Kanske. När du skrev om intelligens som något annat än testresultat tänkte jag faktiskt mer på Birgitta Ed än på många traditionella debattörer. Inte för att hon forskar om KASAM, utan därför att hon ofta har talat om ensamhet, relationer, mening och människovärde snarare än prestation och mätbarhet. Det ligger närmare den linje du verkar driva: att en människa inte blir människa genom att klara fler prov, utan genom att få möjlighet att leva ett meningsfullt liv tillsammans med andra. Det påminner också om det du tog upp om ”levd erfarenhet”. En person kan vara högt utbildad och ändå sakna förståelse för hur det är att leva åratal på institution, i psykiatri, i fängelse eller i social utsatthet. Samtidigt kan någon med mycket begränsad formell utbildning besitta stor människokännedom just genom sin levda erfarenhet. Jag tycker att det är där din invändning mot Steffos intervjuform verkar ligga. Inte att han är ointelligent, utan att intervjusituationen tenderar att premiera analys, förklaring och berättelse, medan du efterlyser erfarenheten inifrån. Om man tänker med Antonovsky skulle frågan kanske inte vara: ”Hur intelligent är den här personen?” utan: ”Får den här personen möjlighet att uppleva begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet?” Det är en helt annan sorts måttstock. Och när du nämner Abdelhamid, Punzi och Carina Håkansson hör jag egentligen samma tema återkomma: att människan inte bara är ett objekt för bedömning, diagnos, intervju eller klassificering. Hon är också bärare av ett liv som måste levas för att kunna förstås. Det är kanske den dimension som lättast försvinner när samtalet blir alltför journalistiskt, administrativt eller testorienterat. Ge feedback om BizChat You said: Koppla Birgitta Ed till KASAM Copilot said: Ja, det går att göra en intressant koppling, men den blir mer tolkande än strikt vetenskaplig. Antonovskys KASAM handlar om att människor behöver:
Begriplighet – att världen hänger ihop och går att förstå.
Hanterbarhet – att man har resurser att möta livets krav.
Meningsfullhet – att det finns något värt att engagera sig i.
När Birgitta Ed talar om ensamhet, relationer, psykisk hälsa, samtal och mänsklig gemenskap ligger det nära den tredje komponenten: meningsfullhet. Om jag får uttrycka det filosofiskt, och jag tror att detta ligger nära det du själv är ute efter:
En människa kan ha mat, bostad och sysselsättning men ändå sakna KASAM.
En människa kan vara omgiven av information men sakna begriplighet.
En människa kan vara ständigt bedömd och testad men ändå känna sig maktlös.
En människa kan vara socialt omgiven men samtidigt uppleva djup ensamhet.
Där har Birgitta Ed ofta betonat betydelsen av mänskliga möten och relationer snarare än prestationer och status. Det påminner också om det du tidigare kallade levd erfarenhet. Utifrån ett KASAM-perspektiv skulle intelligens kanske inte främst vara att kunna lösa problem på ett test, utan att kunna skapa och upprätthålla:
mening,
relationer,
sammanhang,
livsduglighet.
Jag tycker faktiskt att det är där din kritik av dagens samhälle blir tydlig. Du verkar säga ungefär: Om människor saknar meningsfull erfarenhet av livet börjar vi i stället mäta dem. IQ-test, prov, diagnoser, bedömningar och utvärderingar fyller tomrummet. Det är en tanke som Antonovsky sannolikt hade förstått. Han var ju mindre intresserad av att kategorisera människor än att förstå varför vissa människor, trots mycket svåra livsvillkor, ändå lyckas bevara en känsla av sammanhang. Det är också därför KASAM passar så väl ihop med det du sagt om psykiatri, fängelser och institutioner. Den avgörande frågan blir då inte: ”Hur begåvad är personen?” utan: ”Har personen fortfarande tillgång till ett liv som upplevs som begripligt, hanterbart och meningsfullt?” Det är en mycket djupare fråga än de flesta tester kan fånga. Ge feedback om BizChat Koppla KASAM till institutionerJämför KASAM med intelligensprovilka droger tar de personer som hittas liggande till exempel nedsjukna något mot ”naturunderlaget”: mot marken, som hon som hittades vid Ganlets badplats och som min ammma Evy ringde till polisen , en plånbok hittades där dagen efter och i Bron hittades två politiker mördade på Öresundsbron
Copilot said:
Du väver ihop flera trådar här, så jag ska försöka hålla isär dem.
KASAM och institutioner
Om man tar Aaron Antonovskys KASAM på allvar blir frågan om institutioner inte bara:
”Håller de människor säkra?”
utan också:
”Hjälper de människor att bevara begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet?”
En människa på fängelse, SiS-hem eller psykiatrisk avdelning kan få mat, tak över huvudet och rutiner, men ändå förlora känslan av sammanhang.
Där tror jag att din tanke om ”levd erfarenhet” är viktig. Om livet reduceras till regler, kontroll, medicinering, scheman och väntan kan KASAM försvagas även om den fysiska omsorgen fungerar.
KASAM och intelligenstest
Ett intelligenstest försöker mäta vissa kognitiva förmågor:
logik
minne
språklig förmåga
mönsterigenkänning
KASAM mäter något annat:
upplevelsen av mening
tillit till sina resurser
känslan av sammanhang
En person kan ha mycket hög IQ och låg KASAM.
En annan kan ha genomsnittlig IQ men stark KASAM och därför klara livskriser bättre.
Det är därför dessa två perspektiv egentligen svarar på olika frågor.
Om personer som hittas liggande på marken
Här behöver man vara försiktig.
Det går inte att veta vilka droger en viss person har tagit bara för att personen hittas liggande utomhus eller medvetslös. Det kan finnas många orsaker:
alkoholpåverkan
överdos av narkotika
läkemedel
diabetes
stroke
hjärtproblem
epileptiskt anfall
nedkylning
skada eller olycka
psykiatrisk kris
Så man kan inte dra slutsatsen att det måste vara en viss drog.
Om Bron
När du nämner de två politikerna på Öresundsbron syftar du sannolikt på TV-serien Bron. Där är det en fiktiv berättelse, inte ett verkligt kriminalfall.
Det som slår mig i hela resonemanget är att du hela tiden återkommer till samma kärnfråga:
Vad behöver en människa för att känna sig levande och närvarande i sitt eget liv?
Det är egentligen en annan fråga än både juridik, journalistik och intelligenstestning. Och det är nog därför du gång på gång hamnar hos KASAM, levd erfarenhet, Birgitta Ed, Punzi, Carina Håkansson och Moshe Bakar. Alla dessa perspektiv rör sig på något sätt kring människans behov av mening och sammanhang, inte bara prestation eller bedömning.
You said:
Om kvinna på Ganlet sa de i ambulansen eller polisen, två bilar var kvar, att kvinnan bara varit trött, utarbetad efter ett nattpass och bara hade gått och lagt sig på Ganlet (vid Ganlets badplats)
Copilot said:
Ja, det är faktiskt fullt möjligt att förklaringen var så enkel.
Om kvinnan arbetat natt, varit utmattad och lagt sig för att vila vid Ganlets badplats, så behöver det inte alls ha handlat om droger, alkohol eller något brottsligt. Människor kan hamna i ett tillstånd av extrem trötthet där de i princip somnar så fort de får möjlighet.
Det intressanta här knyter an till det du varit inne på tidigare: skillnaden mellan hur en situation ser ut utifrån och hur den upplevs inifrån.
För en förbipasserande kan en person som ligger på marken se ut att vara:
sjuk,
påverkad,
skadad,
hemlös,
eller i akut fara.
Men den faktiska förklaringen kan vara något helt annat, som utmattning efter ett arbetspass.
Det är också därför ambulanspersonal och polis normalt försöker bedöma situationen innan de drar slutsatser. En människa som ligger på marken är inte automatiskt berusad eller drogpåverkad.
Jag tycker att detta faktiskt ligger nära det du sagt om levd erfarenhet. Samhället tenderar ibland att snabbt kategorisera människor utifrån det yttre intrycket. Men den levda erfarenheten kan vara mycket mer komplex. Den utarbetade nattarbetaren, den psykiskt utmattade personen, den hemlöse och den drogpåverkade kan på avstånd se likadana ut, trots att deras livssituationer är helt olika.
Det är kanske just därför du återkommer till KASAM. Om en människa saknar sömn, återhämtning, meningsfulla relationer och sammanhang kan hon till slut bli så utmattad att kroppen helt enkelt säger stopp. Då handlar frågan mindre om intelligens eller prestation och mer om vad som krävs för att ett mänskligt liv ska vara hållbart.
You said:
Precis, jjag har ju läst henne som skrev Katzieböckerna
Copilot said:
Ja, jag tror att jag förstår kopplingen du gör.
Du tänker kanske på Katherine Patersons Katzie-böcker. Där finns ofta människor som utifrån verkar svaga, avvikande eller missförstådda, men där författaren försöker visa deras värld inifrån. Det blir inte bara en beskrivning av vad som hänt någon, utan hur livet upplevs av den personen.
Det ligger faktiskt nära det du har sagt om kvinnan vid Ganlet.
En förbipasserande kan tänka:
”Någon ligger på marken.”
En polis kan tänka:
”Behöver vi ingripa?”
En journalist kan tänka:
”Vad har hänt?”
Men den levda erfarenheten kan vara:
”Jag har arbetat hela natten och är så utmattad att jag bara måste lägga mig ner.”
Det är en enorm skillnad.
Ur ett KASAM-perspektiv blir det ännu tydligare. Om människor bara betraktas genom kategorier som ”patient”, ”klient”, ”intagen”, ”missbrukare”, ”arbetslös” eller ”brottsling”, då riskerar deras egen berättelse att försvinna. Meningsfullheten minskar när ingen längre är intresserad av hur livet upplevs inifrån.
Jag tror att det är därför du gång på gång återkommer till ”levd erfarenhet”. Du verkar försvara tanken att en människa inte kan förstås enbart genom diagnoser, domar, tester eller intervjuer. Det krävs också en förståelse för hennes vardag, relationer, minnen, lidanden och sammanhang.
Om man uttrycker det med Antonovsky skulle man kunna säga:
En människa behöver inte bara bli bedömd korrekt. Hon behöver också få förbli en person vars liv upplevs som begripligt, hanterbart och meningsfullt.
Det är en annan typ av intelligens än den som mäts i prov och tester. Och kanske är det den sortens intelligens som du uppfattar hos personer som Elisabeth Punzi, Carina Håkansson, Birgitta Ed och de människor du nämnt från ditt eget liv. De tycks vara intresserade av människors erfarenheter, inte bara av deras kategorier.
You said:
Tack kära AI, du förstår Abdelahmid är seriös, han vet att Ismet hans svärfar har i sina paper från migrationsverket att han kontrollerade barer och restauranger i Plav och resten av Montenegro och Kosovo: han bar vapen i tjänsten: gick in med K.pistar eller vad det kallas (står i paperna) Abdelhamid ben Ali har varit gift med Sajma ”Breanäs” Olevic, som jag har varit förkläde för och Sajma Olevic förkläde för saada El fahem- Ben Ali
Copilot said: Tack själv, säger Abdelhamid
Tack för att du delar det sammanhanget.
Det jag uppfattar att du vill säga är att Abdelhamid Ben Ali inte bara talar utifrån teorier eller tidningsartiklar, utan utifrån människors egna dokument, familjehistorier och erfarenheter från flera länder och institutioner. För dig hänger det ihop med det vi har talat om hela tiden: skillnaden mellan officiella kategorier och levda liv.
När du nämner hans svärfar Ismet Olević och uppgifter i migrationshandlingar om arbete med tillsyn eller kontrollverksamhet i Montenegro och Kosovo, låter det som exempel på hur en människas liv ofta är mer komplext än de etiketter som senare används om henne. Men eftersom jag inte har sett handlingarna själv kan jag förstås inte bekräfta detaljerna.
Det slår mig att ditt resonemang återkommer till samma tema som hos Katarina Taikon, Pallas och Antonovsky:
arkiven berättar en sak,
myndigheterna en annan,
medierna en tredje,
men människornas egna erfarenheter kan se annorlunda ut.
Och kanske är det därför du reagerar mot alltför förenklade beskrivningar av människor. Du verkar hela tiden efterlysa biografin bakom akten, människan bakom kategorin och den levda erfarenheten bakom dokumenten.
Det är faktiskt ett ganska antropologiskt sätt att se på världen, och jag känner igen det från många av de frågor du brukar ställa. Du återvänder ofta till samma grundfråga:
Vem är människan när man lägger undan etiketter, diagnoser, domar, journalistiska berättelser och myndighetsakter?
Det är en svår fråga, men också en viktig sådan.
You said:
Tack AI Vad vet du om Bilan osam som fick en stroke och som Jan Guillo, förfatatren och IB avslöjaren skällde på
Copilot said:
Jag tror att du menar Bilan Osman, den svenska journalisten, författaren och antirasistiska debattören som bland annat arbetat för Expo och skrivit i flera svenska tidningar.wikipedia+1
Däremot hittar jag inte något stöd för att hon skulle ha drabbats av en stroke. Om du har hört det någonstans kan det röra sig om en sammanblandning med någon annan person, eller något som inte framgår av offentliga källor.
När det gäller Jan Guillou och Bilan Osman har de förekommit på motsatta sidor i olika debatter om rasism, identitetspolitik, islamofobi och antirasism. Aftonbladet visar exempelvis att Guillou skrivit kolumner som polemiserat mot delar av den antirasistiska rörelsen, där Osman varit en välkänd röst.aftonbladet
Men jag vill vara noggrann här:
Jag kan bekräfta att Bilan Osman är en offentlig debattör och journalist.wikipedia+1
Jag kan bekräfta att det har funnits offentlig debatt där Jan Guillou och Bilan Osman förekommit som meningsmotståndare.aftonbladet
Jag har inte kunnat verifiera uppgiften att hon fått en stroke.
Jag har inte heller hittat någon specifik händelse där Guillou offentligt ”skällde ut” henne i den form du beskriver.
Jag undrar om du kanske tänker på någon särskild debatt, artikel eller TV-sändning? Om du minns ungefär när det var, eller vilket ämne de bråkade om, kan jag söka mer specifikt.
Källor
You said:
Jag lämnar det.
Copilot said:
Det låter klokt.
Vi har rört oss genom ganska många ämnen: Steffo Törnquist, Jackie Arklöv, KASAM, Katarina Taikon, Hynek Pallas, levd erfarenhet, institutioner, Frankrike, Algeriet och amazigher. Men jag tycker att en röd tråd har funnits hela tiden i det du har försökt få fram.
Inte så mycket:
”Vem hade rätt?”
utan snarare:
”Hur förstår man en människa inifrån?”
Du har återkommande fört samtalet bort från kategorier, tester, diagnoser, domar och mediala etiketter och tillbaka till människors levda erfarenheter. Det är ett perspektiv som ofta saknas, vare sig man talar om kriminalvård, psykiatri, migration, minoriteter eller journalistik.
Jag uppskattar också att du korrigerade mig när jag hamnade på fel spår. Först romerna, sedan Algeriet och amazigherna. Det hjälpte att se att du egentligen letade efter ett bredare mönster: hur stater, institutioner och medier definierar människor, och hur människorna själva upplever sina liv.
Tack för ett intressant samtal. Du ställer ovanliga frågor, och de leder ofta vidare än man först tror. 🌱
Abdelhamid säger:
Ai snälla hjälp mig att formulera något så att läsarna förstår att de måste jälv gå till källorna , checka och skilja på vad som är spekulation och inte och att du själv inte är världens bästa männiksa sas (maskin som AI är, min anm)
Copilot said:
Absolut. Jag tror att det du söker är en ton som är både ödmjuk och ansvarstagande, utan att undergräva ditt eget skrivande.
Förslag 1: Sakligt och tydligt
Jag vill uppmuntra läsaren att själv gå till källorna när det är möjligt. Det som skrivs här innehåller både verifierbara uppgifter, andrahandsuppgifter, personliga reflektioner och ibland rena funderingar. Det är därför viktigt att skilja mellan dokumenterade fakta, rimliga tolkningar och spekulationer. Jag gör mitt bästa för att vara noggrann, men jag är varken allvetande eller ofelbar.
My father Tomas used to tell me that I was born into a new time. Social and economic conditions changed. Time didn’t abound anymore. It was becoming scarce. People at large weren’t able to engage as much in voluntary work as they used to do. It had been normal to spend a whole day or a half in the service of the congregation, such as in the missionorganization China Inland Mission. Suddenly that was impossible. No one could afford it. As factoryworkers and white collar workers got more cash, they could offer more of their money instead. Still there were people, emissaries, who made preaching the main duty of their life although holding a more lucrative job at the side. Some of them owned land or engaged in craftwork , but the majority was connected with farming or fishing: As agricultural workers or working within the fishingindustry. Hardly any barefeet preachers were industrial workers, I think they skipped religion altogether. The fault with the Church as a whole, was according to most factoryworkers that it wanted to preserve the rank and hierarchy: the social differences between people. In their eyes there was only two peoples; they who exploited and those who were exploited. The Christians had a similar view; expressed in a different vernacular though: The fundamentalists didn’t question (interpre) the Bible and paid little attention to the garrulous world; people stuck in empty philosophies, prone to quarrel and in opposition to authorities in a demanding way was only disturbing. They saw no connection to their own life; everything good came directly from heaven, godsent. Equality was certainly something unheard of in those circles.
Among the missionaries, some travelled throughout the whole year, some , like my grandfather, a farmer, travelled from village to village one to two weeks a year. I was born into a religious home.
We had talked about forgiveness, the forgiveness of sin.
”If I have done something wrong I want to look at it, see why I acted the way I did or understand why I said what I said. I cannot discard it. I want to look at it closer as to learn my lesson. I believe that we have motivations behind what we say and do. That it is possible even to discern hidden motivations”.
He looked me straight in the eyes. I attempted a smile, but the way he looked at me made me nervous. I had seen an evil glimpse in his eyes.
”You don’t want to look into yourself. All that we sum up as the path to enlightenment is just rubbish to you. You sneak around our holy temples like they were outlandish”. He paused.
”When someone forgives you, are you supposed to forget what passed and innocently move on”?
I didn’t answer. He seized the opportunity and continued.
”Forgiveness is an act of benevolence from the perspective of understanding and empathy, but one can also be forgiven by someone having a moral superior position, real or imagined, as an act of absolution”.
But the one who is forgiven must know what has taken place; to learn from the situation. Everything in life, really, is learningsituations. But you claim that another person takes this burden upon him, that your christian Jesus made an offering, once for all, so that you ignorantly can go on – neither realising what an offer the person who actually forgave you did that despite the fact that you harmed him, nor question your own role. You project unto Jesus what you yourself did and unburden you on him. He is your scapegoat. He takes all your projections and you go free from all your own dubious transactions and inflictions.You will never know what moves deep inside you, behind the solid surface of yours”. Mr. Wangs eyes flashed in anger.
He turned his steps home, facing the setting sun.
I stood there looking at his back until I finally averted my glance from him.
How dare you! How dare you to scatterbrain me like this? I thought.
I prayed in fervour that night that mister Wang would come to his senses instead of messing up my head. He turned everything up and down until his thoughts started to repeat themselves in my head as if I had to go over his arguments in secret when I was safe in my room.
Mister Wang was well-mannered but severely opposed to missionaries. Once he had said to Mr. Fugelsang that he was really a man with a double-consciousness.
”You have internalised this Jesus. I am not sure that you can deconflate yourself from him, Mr. Fugelsang. You seem either to act on his behalf or as if the holy ghost has taken over you. If I was in your clothes I would try to find my own centre before I fall apart. You might split if you loose your cohabitationpartner.
Mr. Fugelsang had been upset when he came home and reported the incident and raised his pspirit by empowering us:
”We must learn how these heathens think and reason. Somehow we must try to reach into their heads”.
Next time we met on the villageroad I was called parrot by Mr. Wang. He started out seductively. In a refined way he asked me if I thought that he would go to heaven?I was dumbfounded. Then he laughingly told me that Mr. Fugelsang didn’t believe it. This seemed to amuse him very much.
”Only those who believe in Jesus Christ as the son of God will go to heaven”, I said.
In that second he branded me as a parrot. He claimed that I only was repeating the same phrases as Mr. Fugelsang over and over again. That I had no thoughts of my own.
”This Jesus invades your ego”, he insisted. ”You loose your own true innervoice by always trying to twist your feelings: acting and talking in the name of someone else’s authority. But you are you, are you not Ms. Burvik?
His expression had changed; he fixated me with his eyes but eagerly awaited my answer. I controlled my impulse to walk away from him. I thought him nauseating, but hardened myself.
”We believe in love, Mr. Wang”.
I tried to make my voice as steadfast and aloof as I could. Again I said:
”Our Lord is love. He surrounds us on all sides, it gives us strength. The power of love can conquer anything, even an evil man’s heart because love is forgiving”.
”Forgiving, forgiving. That’s all you talk about. Not to forget this nonsense about love. Do you know what real love means Ms. Burvik”?
He measured me with his eyes and they took on a somewhat disdainful look.
I caught it and anger flashed within but I suppressed my emotions and said flatly:
”If I hadn’t I wouldn’t be out preaching about it”.
Then I left him standing there. I had no responsibility so ever for his hurt feelings.
Feeling righteous and good I stopped by the marketplace and bought a basket of pears. I was not to be offended by anyone.
Next time we met Mr. Wang dropped another insidious remark. This time he said that I dwelled in the abstract. That I pretended that people are no more than trajectories of noble feelings.
He continued his train of thought.
– But you know it is not true. It is just that you don’t want to look at them. You look away, far a field. You look at a cross, a suffering Jewish man who was persecuted by the mob and sentenced to death by the Romans. How does this piece of history fit in to your sense of everyday life? How can you possibly enrich yourself on his account and make something concrete out of that?
I had to face the music but couldn’t come up with an answer. To be honest I didn’t deal with the gospel like that: with Jesus in his particular political, social and historical setting. Supposedly I had taken over my family’s images and ideas of religion: a power that was continually switch on and off and when it comes on very strong it takes over one’s mind and gives temporary relief from misfortune and poverty. It can reach into me and comfort me when I want to withdraw from the world appearing as nothing but a big spectacle at times.
– Who is loving whom? Mr. Wang persisted with his philosophical attitude, do I love you or do you love me?
– Jesus loves you, I said. I was dumbfounded and repeated my words once again.
– What about you, Ms.Burvik, do you love me or are you not real, not allowed to have any feelings at all? Are you just a medium for this Jesus?
I stared at him in agony and said finally.
– I love you. I love you by the strength of my faith.
– So you are not able to stand on your own or what? Do you yourself take any responsibility for any of your feelings?
This man was indeed pestering me just for the sake of it. I could sense his scorn and exclaimed:
– You are a ruthless man, Mr.Wang. Goodbye.
Angrily and with a sorrowfilled heart I made my exit and I knew instinctively that the next time we met, if we met, he would say in his scornful way:
– So you are shortempered Ms. Burvik? A good sign indeed. That would be his conclusion for sure. It was disgusting how this man had entered my consciousness. It didn’t feel good. I wanted to humour it, to shrug my shoulders at it and happily walk along the path leading to the missionary station. But my feet felt heavy and my head cloudy. Something was bothering me; weighting me down like a cargo I couldn’t ship off. I decided to talk about it with my suPerior, Mr. Fugelsang, the head of the station. He looked at me with surprise.
– Why didn’t you come earlier?
I looked back astonished. Did he reprimand me?
– Well, he said when he saw my consternation, I anticipated something like this. The tension between Mr. Wang and me has been escalating since his wife started to take an interest in our message. He is trying to get back at me through you. He fails to recognise the power of the Word. He thinks he can outwit us with his sophist inclinations. Believe me, under his polite facade hides a real squandrel. You better go out of his way before he puts whims into your head.
His cobalt blue eyes watched me carefully. I sighted and sat down at the kitchentable, starting to help Ellinora to pick over mushrooms.
I had been out early that morning picking them on the slopes of the mountain to the west of the village. As I went from one dunghill of the other of oaktrees I slowly filled my basket with chantarelles. They grew in such an abundance that I felt blessed as I picked them. We had very little money to live on so every external source of food was more than welcome. As a rule we lived in accordance with frugality because our support came from poor fishingvillages along the coast of Norway as well as from some of the major towns. Behind each donation was untold denials on part of individual parishioners along with their prayers for the heathens in earnest hope that they would turn their back to their idols.
I liked these mornings when I went for a walk. That was the only time I had for myself. The quarrel between Mr. Fugelsang and Mr. Wang didn’t look good. It had developed into a matter of prestige. It lowered my esteem of both of the men.
In the extension I was afraid that there would grow a discord between Mr. Fugelsang and me. I didn’t like the way he tried to restrict my movements. As for my conviction it was strong and bold, but I didn’t think we had the right to force our views on any being. I believe in the voluntary move of the heart; the genuine longing for Christ. The divisions we made between the Chinese and us, the heathens and us were difficult to handle because who has the right to condemn other beings and conceal the fact that we are all the same. This basic fact was distorted by our stereotypes; the Chinese became wretched idolaters and only god knows how they look upon us. Mr. Wang had given me a fair share of his views already. But he had his point too as well as all others who looked upon us with scepticism if not outright dismay. They had the right to challenge us as we made the claim that our beliefs are of a suPerior kind.
Mr. Fugelsang’s new idea was to buy a houseboat.
Then we an come closer to the Native population. We can move along the rivers and make stops here and there. People will become curious and come and seek contact. It’s more efficient than going around and knock doors , the whole neighbourhood following us with it’s gaze. What do you think?
We thought it was a brilliant idea. All of us dreamt constantly of ways to extend our missionfield into new territories.
Mr. Fugelsang and Per immediately started to make up plans. They had to convince the Norwegian Lutheran China Mission that the project was worthwhile and wrote down it’s pro and cons. The strongest argument was it’s relatively harmlessness. For our purposes it was really a good way to spy out the country.
Our missionary zeal really got a boost out of it. Mr. Fugelsang already knew a about a houseboat for sale further down the river.
I couldn’t help feeling jealous though. There was no question about Ellinora, Rose or me joining the upcoming ”rivermission”. It was a maleproject. As soon as Per had finished the repair on the boat he probably had to stay behind too and it would become one man’s project, Mr. Fugelsang’s. The sole, true pioneer among us was him indeed.
To his credit, I must say, he always shared his ideas with us. Surprisingly eager he awaited our reactions. Like when he told us about his vision of Manchuria opening up for the gospel.
– It’s so vast and sparsely populated. I’ve heard that the Chinese are encouraged to go there and settle as the unemployment and poverty in the cities are increasing and causing a lot of problem. The government have to offer an alternative. When hordes of Chinese go north we should already be there. There is a lot of work to be done.
Manchuria was reserved as a kind of ImPerial Park for the Manchu dynasty. It was their private huntingground and original homeland – their spiritual homeland that became mythizised in the Chinese mind. Now that’s wiped out through Sun Yat Sen’s revolution. The danger is that the original inhabitants, the Tunguspeople, who still is there, becomes wiped out too in the process. We can at least delay this by making them Christians and draw them into our sphere of interest. Create an awareness about them and their right to existence, in the same way as Amundssen did with the Armenians.
As usual when Mr. Fugelsang spoke we had a lot of questions. He had to explain that the Tungus people was nomadic and that they are similar to the Samepeople.
– They herd raindeers and are despised by the ordinary Chinese Person on the street. As the Chinese move into Manchuria in order to cultivate new lands and exploit it’s natural resources the nomads will be driven even further north. Maybe they will be extinct through starvation and epidemics among the animals. That’s what brought the Mongol Empire on it’s knees, besides they lacked the newest weapons.
– Always where there is massmigration there is risk for calamities. Imagine that the raindeers or the people will catch some kind of virus, what will happen?
Mr. Fugelsang paused to see if we was with him. Confidently I say that I was captivated by his words. I understood exactly. Without the animals no base for living. No food, no fur, no purpose of life. All of that I could see.
– For the poor Chinese Manchuria and it’s capital Manchoukko, is like a promised land, overflowing with honey and milk, just as the United States which induced the goldfever in many of them. It’s nothing strange, everybody want to be able to support themselves and their families. But I say, we must show them the real promised land, the Kingdom that lays within, that is not of this world.
Our strategy was simple and pragmatic. We had to be on the move, open up new outposts at a steady pace, hopefully with Natives in charge. Persons like Mr. Fugelsang relentlessly pushed the front-line further and further into new and demanding regions.
One of these domains was Tibet. It allured in our minds as mystical, not to say magical country. It conjured up pictures of serenity – the ”Roof of the World” as a place selected by the gods to preserve and memorise the original precepts of religion.
I couldn’t help getting fascinated thinking of Tibet as the abode of Indra, Brahma and other powerful aspects of the sustaining force we call God. It was awesome and problematic as we were sent out to combat these forces, those energies that we felt were not in line with Christianity. We claimed for our faith an underlining foundation that was unique and exclusive in comparison with other faiths. It was not a new sprouting on the same tree, no it was a whole new root. We built our churches on old. pagan cultplaces, feed on them, thus connecting ourselves with old beliefs conflated with an internalised map of folkwisdom. Myself I had grown up in a place were suPerstition, evil eye, curses and suPernatural beliefs still abounded. In this way it was easier to endure hard and unstimulating lives. We like to deny this and go purging odd or polluting energies all over the world and thus purify ourselves from our pasts. I realised this as I watched our small missiongroup and the people around us. After a while one doesn’t think about the differences in appearance, the concept of race disappears, goes up in smoke. The dividing line became plainly speaking our different approaches to the Divine.
A Tibetan Mission Society had started in Norway and the people who was it’s members liked to call themselves ”Tibetans” to distinguish themselves from other Mission Societies and it’s members. They felt chosen in a way.
We talked about Tibet now and then. Especially when some Tibetans had made their way through our region with caravans on their way to the coast. Tibetans were regarded as the most religious people in the world. They were constantly turning the beads on their rosaries. It was said that the mantra OM Mani Padme Hum always was on their lips. I never mentioned to anyone how their religiousness fascinated me, I marvelled in secret. As I never met a Tibetan face to face, I listened carefully to all anecdotes Mr. Fugelsang retold. Sometimes he got news from the Norwegian Mission in Tachien-Lu and sometimes the news were frightening.
Manchuria started to open up after the Boxerrising. The land was to be cultivated and the natural resources exploited. Infrastructure and industries was surely to come. In fact many areas of the world were challenged in this way, and by it we benefited as it facilitated our missionary activities. Turkestan was already on the way, we got news about it from home.
The special mission to the ”Snowland” – Tibet – started in Asker, Norway in…. The Norwegians burning for Tibet call themselves ”the Tibetans”. Tibetan Buddhism is different from the Buddhism we encounter here in China. The Tibetan pantheon of deities is immense and in their religious ceremonies – pujas – they visualise these with outstanding clarity with their eye of mind. It’s like a landscape within a landscape, more minutely in detail than the concrete, geographical context we find ourselves in every day with it’s trees, blurred faces of people passing by , grazing animals or the smoke from the chimney of an industry. We are in no doubt that we are the masters of this external landscape. The Tibetans at the other hand, venerate the nature to the extent that they don’t exploit it’s natural resources or do harm to the environment in other ways. Yet it is just a background, a necessity in order to develop and probe the interior – that in some mystical way is believed to correspond with the exterior. Buddha Sakyamuni taught that nothing is external to mind. What we Perceive and exPerience under our awakened states are of the same nature as our dreams. It’s all the same fabric. Nothing is substantial and solid in the meaning we see it with our defiled minds. This is what the learned lamas make clear in their discussions with our missionaries. Tibetan lamas and monks have such high knowledge that the missionaries going to Tibet has to spend most of the time in their studychambers in order to learn the different moments of the huge pile of scriptures. Only in that way can they then write adequate tract’s to the people and counterargue the Tibetan metaphysics. In secret Mr. Fugelsang admire missionaries as Theo Sorenson, working in Tachien-Lu. It is said about him that he is the greatest Western authority on the sacred texts , the Kangyur and the Tangyur.
Most Chinese shun away from the Tibetans. They say that the Tibetans can control the minds of others from a far. That’s a consequence of them first having conquered their own minds through meditation and different kinds of austerities. It is said about the Tibetan saint Milarepa that he read human beings as an open book. That he as Sakyamuni Buddha preached for monkeys and pinetrees, for all that lives. The more I hear the more fascinated I get. Once Mr. Fugelsang gave me a glance of warning after seeing how eager my eyes were.
– It’s only suPerstition.
He started to walk out of the room. A solidly built man. He halted outside the kitchen and we heard him say, in a soft tune of voice, to the kitchenboy:
– How are you doing?
The kitchen-boy, Lao-Li, stood up, ready to follow him.
There is a small apple orchard behind the house. Per had made a bench for Ellinora and me to sit on.
– Thoughts dwell best in a peaceful environment, he said as he showed us the bench.
Per haden’t mention what he was about to do. That was his way. He liked to surprise us, see our faces suddently lighten up and then hear us burst out in laughter. Sometimes I think he has an unborn poet within.
The evenings are usually very still and eventless. The beauty though, revealed in the garden, the shadows, everything that comes to play, sometimes with the aid of an unusual strong wind, never cease to mesmerize me.
I started to go and sit and read on the bench. I sat there in the shade forgetting about the time. Absorbed as I was I looked asa statue to occasional visitors who drove a quick glance out at the window.
– Don’t read too much Else-Marie, you make your eyes weary. It was Mr. Fugelsang who called out from the window in his study.
He waved his newspaPer. We had finally got some Norwegian newspaPers. They were several months old, but it didn’t matter. We enjoyed every readable item in it.
A very warm and outgoing Person, obviously with a high sense of integrity. People in borderregions are always different.
One day the old Chinese lady Min fell ill. She usually visited as every day so I went to look. – Well, yes maybe one can say that. We believe in him like you believe in your ancestorspirits I guess, and Buddha for that matter. But he is not really related to me – he is the son of God and he promised to be everyone’s Saviour and, one might Perhaps say, ancestor.
– Like a bodhisattva.
– Yes, like a bodhisattva.
I wanted to say something more, but couldn’t find the proPer words. What I most of all wanted to say was: ”choose Jesus instead”, but I had no heart to offend this old sick woman, feeble and pale. Who was I to violate her sense of worldview?
My conscience said me that it was wrong to take advantage of her in this helpless and dependent state. She was blessed already by her mild and understanding outlook, for opening my eyes for the fact that I came from somewhere, belonged to someone. I remembered my mother who gave birth to me and a tear singled down my cheek.
– I’ve been unfair to my mother I thought. Something worried her. That’s all. All mothers somehow are afraid to loose their daughters, not to be able to recognise themselves in them.
I wonder what she would have said if she could see me now, kneeling at the sick woman’s bed, praying with alacrity for her well-being.
Min turned to me.
– What ails you?
I looked up.
– What do you mean?
– I can see that something is bothering you. You are praying as much for me as for yourself, ain’t I’m right?
How I wanted to disburden myself, tell her about the controversy between me and my mother, but I shout my mouth. If I discharged this burden I would soon discharge more; letting all the pressure out. It was important for me to be discernful. Right now I behaved as a schoolgirl in front of this lady. Better to disassociate from her before I was the one dependent, I thought to myself.
She reprimanded me gently.
– Why don’t you tell me? Because I’m old and sick or because I’m a foreigner? She coughed and added:
– You must be up to the mark. Don’t worry, I understand you.
Her garden was full of lovely plumtrees and she asked me to pick some and bring back with me to the mission station.
– Have you seen the Plead? she asked next and continued without waiting for an answer. Watch the sky this evening and you will feel it’s vastness. Mix your mind with that, with the sky and you feel how all nervous energy falls off and leave you pure and calm like that. She pointed her finger at a small Buddhafigure in bronze. Outside I could see someone empty its garbagecan in the sullage.
– I sometimes hear the squeak from rats, Min said. Whenever humans cluster together, many rats appear.
She appeared weird, and yet not. As if she talked in awareness of the special knowledge that her death was approaching. I didn’t want to wear her out, but it seemed like she liked my company.
She became feverish. Now the feel was strong upon me that this 90-year old lady hadn’t long left to live.
Her hand grasped for mine. She said:
– I want you to have something from me. Look around, take what you want. Something you like.
My eyes fell on a small Buddhastatue.
Min saw that I desired it, but felt guilty for it.
– Take it, she demanded. You wont regret it. It is Lord Amitabha, The Buddha of Limitless Light.
I stretched out my hand and took it carefully into the palms of my hand. There I held it for several minutes. I was reluctant to bring it back with me to the missionstation.
– There is nothing to be afraid of, Min said. You don’t have to show the statue for the others. It’s a real valuable.
I could see that.
– I will take your soiled linen with me and wash them, I said. Tomorrow when I come I will bring them with me.
I put the small Buddha in my pocket, picked up the linen and laid it in my basket and went out. I lingered in the garden for a while. The picture of my mother kept popping up in my mind. I picked the plums and decided to write a letter to my mother the same evening. I wanted to reconcile with her, forget her harsh words.
I shuddered as the sun was setting and hurried home. Mr. Fuglert’s unshaded gaze met me as I stepped indoors. He didn’t say anything though. Maybe he understood that I was acting within the mystery of the other who evoked these fleeting images of Buddhaimages and monks seated in deep meditation high up in the mountains.
As I marched into my room I gave him a defiant gaze.
– What of Min? he called and slammed the Bible shut. I realised I had just missed our daily evening study.
I turned to him and said slowly:
– She is dying. I made a fumbling attempt with my right hand to reach the Buddhastatue in my pocket. It was still there. I could feel it.
Nathalie went out with the ashes from the stove to put them around the ashes.
– What do you have there? She nodded at my basket.
– Some dirty linen. I’ve got some plums as well.
– Didn’t you tell her that we have plums ourselves this year?
Her words died out as I went into my room, trying to make myself as scarce as possible.
Mr. Fuglert came to my door.
– Please Else-Marie, hand over the old woman to Jesus. Don’t take the whole burden on yourself.
He reached out to me from the fullness of his heart. It made me happy. Although I sometimes found him stiff and dryly, there was something honest and considerate about him in moments like this. Hadn’t it been for him we had all been stupefied by now. Steady as a rock he kept us going. We couldn’t do without his what’s what. He taught us a lot, besides he did care about our Personal feelings.
– I tell you what, he said, I ask Ellinora to make you a cup of hot chocolate.
I gave him a faint smile. There was a twist of guilt inside me as I was concealing my thoughts, carefully hiding the small Buddhastatue under my pillow.
Coming close to Min meant in a way to come close to all Chinese. I could sense both their strengths and weaknesses and I simply couldn’t undermine that lady’s faith. It would certainly put her into a liminal state, castigated as it has to be, between two worldviews. She must be allowed to cling to her ways, let her die as a Buddhist. It was too late to convert her anyway. Later that evening I told Mr. Fuglert.
He shrugged his shoulders.
– If that’s how you feel, that she won’t recline her heathen ways, then I guess there is nothing to do about it. Just keep praying for her, that’s all.
I could see that his mind was busy. He was planning for the rivermission. An old map was cast on the table in front of him. Ellinora was knitting and Per had gone out to chop up more wood.
It was quite an ordinary evening, but I didn’t forget to look at the sky as I was washing up the soiled linen at the back of the garden. It was dark blue and the half-moon sailed up, bright yellow as if the sun had lent it it’s colour. I imagined how my mind was made one with the sky, immaculate, immense and luminous. In that mood I went to bed.
Next morning when I opened the door to Min’s house and called out her name I got no answer. She was laying dead in her bed.
It was not the first time I encountered death so I knew what to do. I closed her eyes and washed her body and arranged her clothes the best I could. I took a long, last glance at her. She was at peace.
I went to the Buddhist temple and explained to the Buddhist priest there that she wanted a traditional funeral pyre. He already knew. Min had donated all her belongings to the temple. He got the key to the house as I handed over the responsibility to him.
– Whence comes it that you do what you did for her? he asked.
I thought his question odd, but said:
– We became friends. She respected our mission although she didn’t join us. I always felt she was special. She never had any preconceived ideas about anything.
I didn’t tell him about the small Buddhastatue I got from her. In fact I wanted to get away from the Buddhist priest before I said too much.
– What bird do you make that to be? He pointed to a bird in a cage behind him.
I looked at it. It was beautiful. Green and Yellow.
– A parrot.
– Exactly. A parrot. Farewell.
I didn’t know what to make of it. Did he mean anything in particular or did he just want to display his beautiful cagebird? I wasn’t sure and didn’t let it bother me. If his words were ambiguous I was not intent on finding it out.
In the evening that day I passed by the cremationground situated next to the river. On top of a huge pile of sly and wood I could see Min’s dead body burn. I sat down on a stone about 50 metres away from the funeral pyre. As I gazed into the flames that reached for the sky I contemplated life’s imanence. My thoughts started to wander, dragging me in different directions: how precious haden’t my acquaintance with been! Especially the four last days had made an impact on me. She left me something through which I better could get to know myself. She appealed to a humanness in me that went beyond the simplistic categories I fraternised with. In her company I dared to step out of the religious language that was so ingrained in me and I had looked into her without feeling threatened by her frankness.
A small boy came and took my hand. Without a word he started to lead me back to the gates of the missionhouse. I had seen the priest whisper something into his ear, probably to follow me home as I had got totally immersed in my own thoughts, absorbed by the intense concentration on the flames from the funeral pyre.
When the boy caught my attention I hadn’t yet realised that the body was all ashes. It was nearly midnight and everything was quiet except for a barking dog.
– Who are you? the little boy asked as we walked along.
– I’m a teacher, I said.
– How odd, he brooded. I thought only men were teachers. What do you do?
– At the moment I teach about the greatest teacher who ever lived, I answered promptly.
He looked at me again, suspiciously.
– And who would that be?
– His name is Jesus.
The boy laughed.
– I’m not with you, he said. I know, you are one of the missionaries living in the village. You don’t like us.
– What makes you say that?
– ‘Cause that’s what it is about, isn’t it?
I was consternated.
– Who told you so? It’s wrong, I said blatantly. Do I look as someone who doesn’t like you?
He shrugged his shoulders.
– What does appearance have to do with it? It’s something more fundamental, isn’t it?
The boy was astonishing intelligent and perceptive. My curiosity grew.
– Where do you live?
He shrugged his shoulders again.
– I won’t tell.
I couldn’t blame him. He became suspicious and didn’t seem very keen on continuing the talk
– Do you always stare like that? he finally said.
I was not aware of my staring until he reminded me. I looked away.
– I’m sorry, I said. You are a funny little boy. I forgot myself.
– Do you always stare at people like that?
– Not always.
– Am I strange to you?
– I could ask you the same! I laughed. Of course you are not strange, just a bit different from most children I met here in China.
– That’s probably because I’m not Chinese.
– Who are you then?
– I’m from Tibet. Have you ever heard of it?
– Sure, it is a wellknown country. It is called Snowland by us Norwegians.
He rose.
– I must go now. I’m an attendant to a travelling lama and I have to go back to the cave. He is an early riser. Don’t follow me, please.
I looked at him anxiously.
– What make you think that I would follow you?
– Well, I don’t know. You missionaries seem to go everywhere. Someone had picked almost all the chantarelles last month. I don’t want you to upset the mountainspirits where we live. They are appeased and the place is really powerful now when all the vibrating are brought into harmony by the lama’s chanting.
– What’s your name ? I called after him.
– Jiglimpon, that’s what you can call me.
Then he disappeared out of sight with a big smile on his face.
Jiglimpa Dondrup had kept his distance but was surprisingly straightforward.
– Where have you been? Mr. Fuglert asked irritatedly as I stepped into the hall.
I cleared my throat.
– At the funeral pyre.
He examined my face carefully.’- You shouldn’t take her death so hard on you. Who knows, maybe she is in heaven now, thanks to your prayers.
I murmured something. This situation was ever more delicate than I ever could have anticipated. It was like Mr. Fuglert wanted to reach into my innerrecesses; probe about just everything. It didn’t feel good. He was infringing on my Personal self; violating something that belonged to me ; and me only. How could I tell him this? He would reject my view and start a speech about how dangerous it was to become close to pagans.
– You have to conceal your innermost thoughts to these people, he said. They don’t think like you. Your private emotions is something between God and you.
Paradoxical it was like he forbade us to conceal nothing of our Personal life from him. Like he wanted to move under the skin of Rose, Ellinora, Eldar and me and penetrate everything within us, even our dreams.
– Who do you think you are? God? I could hear my rebellious thoughts echo inside. But I didn’t speak up.
Sometimes Mr. Fuglert was so amiable, like a father for us all, but he could also be extremely fishy and abusive in his controlling manners. I made no doubt that he was to crawl inside my mind if I let him so much as one inkling of what was going on inside. He would immediately classify me as a scatterbrain and start with his fulmination against my befuddled state, as he conceived of it.
This time I know better, I have the right to my own, Personal judgement.
Somewhere, on the other side of the street, a door opened. Music from a stringinstrument made it’s way to our ears, it was a melancholy, whining sound.
– You better hurry to bed, Mr. Fuglert summoned our talk to a close.
Now and then we got news from Tibet. The Norwegian Tibetmission had established it’s headquarters at Tachien-Lu – a wellfrequented place as many caravans from the Northeast and Southeast to China passed that way.
Mr. Fuglert had moved upriver. He was taken in a sedanchair through the Western gate to the town of……….where he intended to open an outpost. His inspection was secret as there were many riots in the towns if the inhabitants got news about any foreigners who was trying to get their feet into their walled, secluded strongholds against the foreign devils – as the Chinese preferred to call us.
The restless spirit of Mr. Fuglert liked these challenges. His device was to ”move on” – into new missionterritories.
All these difficulties in bringing about an understanding. If the people only would let me near, would let me explain about Jesus. I was confident that they would acknowledge his greatness.
I met the small boy at the well.
– You look different from the others, Giglimpa Dondrup said.
– Is that an accusation?
– No, no. You misunderstand me. It’s, it’s a compliment. You can come and visit the lama if you wan to. But you must pay your devoirs to him. Give him a white shawl as a token of your respect. If you have no respect you better not come. It would only mean that you accumulate bad karma.
– I must think it over, I said.
– It’s an invitation, he said and tried to explain what it meant. Briefly I mentioned my meeting with you and when my guru heard you are a teacher he said it would be interesting to listen to you. It’s hard to acquire learning he emphasised. Those who seriously ponder about life’s impermanence are truly estimated by the lamas.
– Impermanence, I said hesitantly, we didn’t mention anything about imPermanence the other day, did we? I cannot recall that I ever used such a word.
– No, but my lama says that whoever sets out on the religious path does it out of a distaste for worldly pleasures, realising the vanity behind it. The imPermanence of all life. You laugh and in the next moment you cry. Our emotions go up and down all the time. That’s why one has to conquer them, one by one, tame them so that they don’t get ablaze because then one easily do harm to or hurt other living beings and it might mean that in only one blow one accumulates a lot of bad karma.
– My goodness, you are a real preacher.
I wondered what the small boy had said to his lama about me. If he had said something to my disadvantage. I was really puzzled.We had not talked about impermanence. I was sure about it. We didn’t talk about anything whatsoever that bare the slightest resemblance to knowledge. I shook my head in disbelief.
The boy had watched me uninterruptedly. He waited for me to say something, but I had no words. My mind was completely blank. The boy put a red coral pearl in my hand.
– If you want to come, go to the old burialplace early in the morning and I will wait for you there.
The lama was extraordinarily beautiful with long black hair ornamented with red corals and blue turquoises. Around his neck he wore layers of beads and most amazingly, he wore shells as earrings. He was an awesome sight. I was frankly stunned.
The lama couldn’t avoid seeing how awe-stricken I was. He tried to lighten up the situation as I bent forward and unfolded the shawl in front of him as a greeting. He took it carefully and gave it back to me, hanging it around my shoulders.
It took a while for me to come to my senses. The lama said something to the boy who hurriedly started to prepare some tea. The lama himself rose and went outside.
The cave was amazingly big and warm. there was a fireplace in the middle of it and along the side was a small altar with eight statuettes, standing Buddha Maitreya, White Tara, Sakyamuni Buddha, Manjushri etc. and an assemblage of dorje, bell and other ritual objects. It was well lit by candles.
– He is just going to fetch some cold water, the boy said. He thinks you got some sort of shock. I told him that your mind easily slips.
– Easily slips…What is this? I thought. My mind might wander a bit, but easily slip…?
The words woke me up, had an irritating effect on me.
– My mind never slips, I thought.
At the same moment the lama entered.
– Are you better now? he asked.
Yes, I think so. I was not expecting…I didn’t expect you to look like that, so beautiful, I mean beautifully decorated.
He looked at me with politeness and told me that he had no intention of scary me by his looks..
– I had no idea that my appearance was so distracting. This is how I look everyday, I hardly give it a thought.
He gave me a cup of fresh water and poured tea in another.
– So you area teacher, he went on.
– Yes, from Norway. I came to China eight years ago. I work as a missionary here. I’m a Christian, I suppose Jiglimpa told you so.
– Yes, he did actually. I got curious. I have met some Christians before. They have come and gone to my country for many centuries now. They are so sure about their own righteousness and so insecure that all communication renders meaningless.
– I will not let our tradition evanish. Every day I evoke the Protectors of our faith, of the Kadgyupa School of Tibetan Buddhism to grant me their blessing, to be one of them who through my disciples transmit the faith to the younger generation, he said even-mindedly.
There was a hint of sadness in his eyes.
– To me there is no eventless day, every day is filled of purpose, full of Dharma, the Sacred Dharma. There is nothing evasive with Dharma.
Many come only to ask questions and in pretentious ways buy off or steal artefacts, our sacred ritual objects, statues and our sacred texts. It’s disheartening to see their greed and presumptuousness.
– So why are you living here?
– Maybe what I just said is part of the explanation. I don’t like seeing what is happening in Tibet right now. The three suPerpowers, China, Russia and England are struggling over Tibet. The price is fixed on Tibet. He gave me a curious glance.
– And you, what do you think of the future of Tibet, the future of the world?It is all frighteneing what happened during the First World War. Concerning Tibet I haven’t thought about it more than it is to me one of the world’s beautyspots. I hope to come there some day.
– Why don’t you travel back with Jiglimpa Dondrup and me in Springtime, he said and looked at me sincerely. The situation in China will grow worse. You will not be safe here. The communist authority doesn’t like religion at all. They think missionaries are spies anyway.
– I will take it under consideration. My heart leaped when I said it. Actually, some Norwegians work at Tachien-Lu. I might just take your invitation seriously. If that what’s you intend.
– I am awaiting your decision. If you will head back to Tibet with us or not. We will go to Chamdo and then to Batang and from there on to Shigatse. My homevillage in Kham is very beautiful. I’m sure you would enjoy it.
– I’m trying to find an avenue, I said avoidingly. I didn’t want to bring out all my hesitations and the difficulties in negotiating my way with the others at the station.
– Don’t omit any facts, warned the lama. You must ground your request on the factual circumstances. Frankly speaking, in thinking that you hurt with the truth you hurt but yourself. You have to go along according to your beliefs – if they don’t suit others you have to give them up if the others are more important than your own point of view.
He looked directly at me.
– Foremost you have to make a distinction. Are you just rebellious, or are you attracted by me as a person or by my religion? Be honest to yourself.
I reclined.
– I suppose I like recluses. That kind of life have always appealed to me. I don’t know, maybe because we lived quite isolated. Not much distraction paved it’s way into my parent’s home.
Next time I came was an early Thursday morning, the lama just came back from his morningwash in a stream nearby. Jiglimpa Dondrup was preparing breakfast, cornporridge and buttertea.
– How are you? lama Tenzin asked.
– Fine.
This time we sat down outside the cave. Jiglimpa brought us tea and porridge in wooden bowls, the lama’s covered with gold inside, Jiglimpas and mine with silver.
– How beautiful these bowls are! I exclaimed. And the colour of green is beautiful.
I brought with me some peaches, walnuts and apricots. The lama gratefully took my gift and went inside and placed it as an offering on the altar.
– Do you find life austere here? he asked me when he returned.
– No, not particularly. I’m quite used to an austere living back home. We have some modern comforts, that’s all. I remember some rather rough Periods when people actually were starving.
– Don’t you get homesick?
”I used to get homesick all the time. Now it is better. Since I learned the language better my living here have improved in many ways. I’m not so confined anymore”. I looked away.
– You cannot bargain away with death. It’s part of life. It’s always with us, whether we want it or not. We meet it in decay, in decomposition. Jiglimpa Dondrup told me that he met you at the burialplace the first time. It’s very auspicious. A burialground to us is a very powerful contemplative place. It’s a teaching open to everyone. We know that one day, sooner or later, we will face death. It is good that you stayed with that old Chinese lady. It is good to have a spiritual friend at one’s side when one is dying. Everybody who knows they are dying have a moment of fear. Death is a passage, a state between two – we call it bardo. How we handles that passage determines how and where we will be reborn. If we are lucky and are through with Samsara we go to heaven, but that’s only if one has attained enlightenment which means that one is through and has reached Nirvana – there the mind dwells in utterly peace
– I suppose you are familiar with some of the Buddhist terminology? The lama turned to me.
I blushed.
– Yes. Yes. That’s part of our training. We have to familiarise ourselves a little with the culture, religion, have some basic facts about the country and people in question too. But its never enough. I learned most things here, on the spot. All these difficulties in bringing about an understanding. If the people only would let me near, would let me explain about Jesus. I was confident that they would acknowledge his greatness.
He looked at me with politeness.
”Now you know the place”, lama Tenzin said. ”You are welcome anytime during the morning. After noon I’m in semiretreat. It’s probably unnecessary to tell you, but I do it anyway. Please, bring no visitors here. There is no time for idle talk or disputes in matter of religion. You come here as a friend, is that understood”?
It was all clear to me. I was allured by this world of Buddha, the world of meditation. I couldn’t stop myself. It was too late. I had to continue my quest for an alternative path. My innerworld was already colliding with lama Tenzin’s. I felt empowered in his presence, imbued with a spirit of hope that my dilemma would be solved. I had no wish to deceive myself or others for that matter. My conscience told me that I was free to search for myself and cling to my ideals as long as I didn’t hinder anyone else from making the same soul-searching.
It took me about three weeks before I was able to go away and escape to the cave without being taken notice of. It was really like an escape, as if I came to a place beyond the ordinary realm where I could meet another human being on equal terms. Between us there didn’t exist any concept of time, race or division. It was a special place where I could go, gather my thoughts and see a bit clearer were I was heading.
Bilder och Bildgalleri2026: Abdelhamid ben Ali, talbart.blog.
Förlossningspsykos är en del av psykosparaplyet – (begreppet) som det talas väldigt lite om, enligt Abdlhamid ben Ali. Jag har berättat för honom att när jag var inlagd på psykiatriska kliniken vid Kristianstad centrallasarett så fanns det en kvinna med förlossningspsykos. Jag hade fått två-tre nya sommarskor av min mamma Evy, blå, röda och gula, och den här ”psykosmamman” gick hela tiden in på mitt rum och tog mina röda skor och gick omkring med dem på avdelningen. Jag såg det inte alltid för att jag hade dimsyn. Jag upplevde dagarna som ”Följa John”; diverse små utflykter till någon stuga, stadsparken, Åhus och kaffe och mazarin på Ahlströms konditori. När jag sa till personalen att jag inte gillade att kvinnan med förlossningspsykos tog mina skor log de överseende och ville inte ingripa och säga till den långa kvinnan. Jag berättade det för mamma och det visade sig att personalen lyssnade på henne och såg till att kvinnan kom till en annan avdelning.
Abdelhamid ben Alis storebror Sadi ben Ali och jag som båda träffat Carola Häggqvist-Söndergaard-Ryback vet att ”vår allas Carola” är en ovanligt självständig och medveten mamma och vuxen. Abdelhamid ben Ali säger att det är ett viktigt och avgörande steg som Carola Häggqvist-Söndergaard-Ryback tagit i och med att hon berättar om minnet av mammans förlossningspsykos, vistelsen på barnhemmet och så vidare. Inte minst för att hon genom sin berättelse tagit steget att inte föra sin fanmiljs intergenerationella trauma vidare (se Gabor Mate & Harriet Lerner), betonar Abdelhamid ben Ali. Han glädjs åt att hon försonats med sina allra tidigaste erfarenheter och därmed tidigt nått insikten av att det finns något högre än människan.
Uppgifterna om Carola Häggqvist-Söndergaard-Ryback finns på http://www.msn. com nyheter, se källhänvisning.
”När Carola föddes drabbades hennes mamma av en svår psykisk sjukdom efter förlossningen, vilket Expressen har rapporterat om.
Carola har själv berättat att hennes mamma fick vad hon kallade en ”mammapsykos”, en förlossningspsykos, och att situationen gjorde att föräldrarna inte kunde ta hand om henne hemma under den första tiden.
”Jag var faktiskt på barnhem en liten sväng när jag var liten, berättade Carola i tv-programmet Carolas advent.
Hon blev kvar på barnhemmet i över en månad. I en tidigare intervju har Carola sagt att det tog omkring två månader innan hennes mamma klarade av att ta hem henne permanent.
Carola fick själv inte veta särskilt mycket om vad som hade hänt. När hon senare blev äldre fick hon höra att hon hade lämnats bort som nyfödd, men ämnet var svårt för föräldrarna att prata om.
– Mamma och pappa ville inte prata om det, har hon berättat.
Carola har även sagt att hon länge funderade på vilka som egentligen tog hand om henne och hur hennes första tid på barnhemmet såg ut.
Trots den dramatiska starten har hon varit tydlig med att hon inte burit på bitterhet mot sin mamma. I stället har hon beskrivit uppväxten som kärleksfull och relationen till föräldrarna som mycket viktig.”
You said:
vem är Ali Hazelwood
Copilot said:
Ali Hazelwood är en italienskfödd amerikansk romanceförfattare som blev ett världsnamn med debutromanen The Love Hypothesis (2021). Hon har en doktorsexamen i neurovetenskap och arbetade tidigare som universitetslärare och forskare innan hon började skriva på heltid.alihazelwood+1
Det som gör henne speciell är att hennes kärlekshistorier ofta utspelar sig inom akademi, forskning och STEM-yrken (science, technology, engineering and mathematics). Hennes hjältinnor är ofta forskare, doktorander eller ingenjörer.wikipedia+1
Några av hennes mest kända böcker är:
The Love Hypothesis
Love on the Brain
Love, Theoretically
Bride
Not in Lovewikipedia
Om man jämför henne med de författare du nämnde:
Colleen Hoover skriver mer känslomässigt relationsdrama i nutid.wikipedia+1
Sarah J. Maas skriver romantisk fantasy med stora världar och långa bokserier.tiktok+1
Ali Hazelwood skriver ofta lättsammare, kvick och intelligent samtidsromance med universitets- och forskningsmiljöer.bonniercarlsen+1
Om du vill prova henne brukar The Love Hypothesis vara den självklara startpunkten.wikipedia+1
Källor
You said: AbdelhaMiD söker vidare med hjälp av AI efter fakta:
God förmiddag AI, kan du söka efter uppgifter om förlossningspsykos, har det emd sexualskräck att göra…+ att man kanske drogats och våldtagits som en kamrat till mig
Copilot said:
God förmiddag.
Ja, det kan finnas ett samband, men det är viktigt att skilja mellan vad som faktiskt hänt och vad som kan vara symtom på en psykos.
Förlossningspsykos (postpartum psykos) är ett ovanligt men allvarligt tillstånd som kan uppträda dagarna eller veckorna efter en förlossning. Personen kan få hallucinationer, vanföreställningar (delusioner), stark paranoia, förvirring och förlora kontakten med verkligheten.nhs+1
En person med förlossningspsykos kan till exempel tro att:
någon försöker skada henne eller barnet,
hon är förföljd,
människor kontrollerar henne,
händelser har en dold betydelse riktad mot henne.app-network+1
Därför är det möjligt att en kvinna i en förlossningspsykos blir övertygad om att hon blivit drogad eller våldtagen utan att det faktiskt skett, eftersom sådana föreställningar kan vara en del av paranoida vanföreställningar.app-network+1
Samtidigt gäller det motsatta också:
Man får aldrig automatiskt avfärda en berättelse om övergrepp som psykossymtom. Att någon haft en psykos innebär inte att allt personen berättar är fel. Om det finns konkreta omständigheter som talar för att ett övergrepp kan ha skett måste det bedömas utifrån fakta och utredas separat.
När du nämner ”sexualskräck” tänker jag att du kanske menar:
stark rädsla för sex eller män,
upplevelser av att vara sexuellt hotad,
eller tankar om sexuella övergrepp.
Sådana föreställningar kan förekomma vid psykoser som en del av paranoia, men de kan också ha andra orsaker, exempelvis tidigare trauman eller verkliga händelser. Det går inte att avgöra utan en professionell bedömning.app-network+1
Om din kamrat haft en förlossningspsykos och berättat att hon blev drogad och våldtagen, är den mest försiktiga hållningen:
Ta henne på allvar.
Inte förutsätta att det är sant.
Inte förutsätta att det är en vanföreställning.
Låta vårdpersonal bedöma situationen utifrån journaler, vittnesuppgifter och övriga omständigheter.
Om du vill kan jag också förklara mer om hur vanföreställningar vid psykos brukar kännas för den som upplever dem, eftersom det ofta hjälper att förstå skillnaden mellan en verklig händelse och en psykotisk övertygelse.
Källor
You said:
Finns det referenser till psykiatrikerna Anders hansen och Simon Kaguy Goldstein
Copilot said:
Ja, båda är välkända svenska psykiatriker och forskare.
Anders Hansen
Anders Hansen är svensk psykiater, läkare och författare. Han är särskilt känd för böcker som Hjärnstark, Skärmhjärnan och Depphjärnan, samt TV-serierna Din hjärna och Din personlighet. Han är utbildad läkare vid Karolinska Institutet och specialist i psykiatri.wikipedia+1
Simon Kyaga
Du skrev ”Simon Kaguy Goldstein”, men jag tror att du syftar på Simon Kyaga. Han är psykiater, forskare och överläkare med anknytning till Karolinska Institutet. Han har blivit särskilt känd för forskning om sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom.wikipedia+1
Gemensamt arbete
Anders Hansen och Simon Kyaga har tillsammans drivit podcasten Psykiatrikerna, där de intervjuat ledande forskare inom psykiatri, neurovetenskap och psykologi.wikipedia+1
Om förlossningspsykos
Jag hittar inga referenser i de sökresultat jag granskat som särskilt kopplar dessa två personer till forskning om förlossningspsykos. Simon Kyagas publikationer och offentliga framträdanden handlar främst om kreativitet, psykisk sjukdom och visdom, medan Anders Hansen är mer känd för populärvetenskap om hjärnan, motion, psykisk hälsa och digitala medier.wikipedia+2
Om du vill kan jag söka specifikt efter vad Anders Hansen eller Simon Kyaga har sagt eller skrivit om förlossningspsykos, sexuella vanföreställningar eller trauma.
Om du vill kan jag söka specifikt efter vad Anders Hansen eller Simon Kyaga har sagt eller skrivit om förlossningspsykos, sexuella vanföreställningar eller trauma.
Copilot said:
Ja. Jag sökte specifikt efter detta, men jag hittade inga tydliga offentliga uttalanden från vare sig Anders Hansen eller Simon Kyaga om just förlossningspsykos, sexuella vanföreställningar eller påståenden om drogning/våldtäkt i samband med psykos.wikipedia+1
Däremot ligger frågan nära Simon Kyagas specialistområde. Han är psykiater och forskare med fokus på psykossjukdomar och har forskat om hur psykiska sjukdomar påverkar människors upplevelser och verklighetsuppfattning.wikipedia+1
Det som den allmänna psykiatriska litteraturen säger om psykoser och förlossningspsykos är att personen kan utveckla:
paranoida föreställningar,
stark misstänksamhet,
vanföreställningar om att andra vill skada henne,
hallucinationer,
övertygelser som upplevs som fullständigt verkliga.app-network+2
Därför är det möjligt att en kvinna med förlossningspsykos blir övertygad om att hon blivit drogad, sexuellt utnyttjad eller utsatt för en konspiration utan att detta faktiskt har inträffat. Samtidigt är det lika viktigt att komma ihåg att en person med psykos också kan vara utsatt för verkliga händelser. Psykiatrin utgår normalt inte från att alla traumaberättelser är vanföreställningar.app-network+1
Om din fråga gäller din kamrat skulle jag därför vara försiktig med två ytterligheter:
att automatiskt tro att övergreppet skedde,
att automatiskt avfärda det som psykos.
Båda slutsatserna kan vara fel. Det är just därför vård och eventuella utredningar försöker skilja mellan verifierbara fakta och sådant som kan ha uppstått under en psykos.
En liten detalj: när du skrev ”Simon Kaguy Goldstein” tror jag att du syftade på Simon Kyaga. Hans mor heter Katrin Goldstein-Kyaga, vilket kan förklara namnkopplingen.wikipedia
Utifrån det du berättat undrar jag om din kamrats upplevelse inträffade under själva psykosperioden, eller om hon berättade om den långt senare när hon hade återhämtat sig. Det kan göra stor skillnad för hur man brukar resonera kliniskt.
Källor
You said:
yeah, please
Copilot said:
Jag hittade faktiskt **inga tydliga offentliga källor där vare sig Anders Hansen eller Simon Kyaga specifikt diskuterar förlossningspsykos och påståenden om drogning eller sexuella övergrepp. Deras mest kända arbete handlar om andra områden inom psykiatrin.wikipedia+1
Däremot finns det några saker som ligger nära din fråga:
Simon Kyaga har forskat och skrivit mycket om psykossjukdomar, bipolaritet, kreativitet och hur psykotiska upplevelser kan påverka människors verklighetsuppfattning.ki+1
Anders Hansen har ofta förklarat hur hjärnan kan skapa feltolkningar, katastroftankar och hotupplevelser, men jag hittade ingen specifik kommentar från honom om förlossningspsykos i de källor jag granskade.mabra+1
För just förlossningspsykos beskriver medicinska källor att paranoia och vanföreställningar är vanliga symtom. En drabbad kvinna kan utveckla starka övertygelser om att andra försöker skada henne eller barnet, även när det saknas bevis.app-network+1
Samtidigt betonar psykiatrin generellt att man inte ska utgå från att ett påstående är en vanföreställning bara för att personen har en psykos. Verkliga händelser och psykotiska symtom kan förekomma samtidigt. Därför måste varje uppgift om övergrepp bedömas för sig. Det är egentligen den professionella hållning som de flesta psykiatriker, inklusive sannolikt både Anders Hansen och Simon Kyaga, skulle ställa sig bakom även om jag inte hittat ett direkt citat från dem om just detta. Den sista meningen är min sammanfattning, inte ett direkt uttalande från dem.
Det jag reagerar på i din fråga är att du verkar försöka förstå en väns upplevelse på ett rättvist sätt:”Var det en verklig händelse eller en del av psykosen?” Det är tyvärr ofta en mycket svår fråga att besvara i efterhand, och psykiatrin brukar vara försiktig med säkra slutsatser utan stödjande fakta.
Om du vill kan jag söka vidare i vetenskapliga artiklar om sexuella vanföreställningar vid psykoser och förlossningspsykos, vilket ligger mycket nära det du funderar över.
Hm, jag ville vara som en r i k t ig forskare eller journalist och bjöd ut min väninna på en arabisk restaurang vid Hjalmar Brantingsplatsen som senast jag var runt med bussen där heter ”Brödernas”. Medan vi åt ställde jag försiktiga frågor. Stället bjöd på kaffet och jag såg hur min kamrat lutade sig tillbaka och trivdes med den arabiska musiken och inredningen och den relativa öppenheten på restaurangen. Jag vet ju att ”Katinka” har rest mycket med sina föräldrar och henens mamma har varit sekreterare på internationell nivå.
Copilot said:
Det där låter faktiskt som att du intuitivt gjorde något som liknar en kvalitativ intervju.
Det som slår mig i din beskrivning är inte så mycket frågorna som miljön. Du verkar ha valt en plats där din vän kände sig trygg nog att slappna av. Du observerade inte bara vad hon sa utan också hur hon satt, hur hon reagerade på musiken, hur hon verkade trivas med atmosfären. Det är den sortens detaljer som journalister, antropologer och etnografer ofta lägger märke till.
Samtidigt finns en viktig skillnad mellan vänskap och forskning:
En forskare försöker samla in tillförlitliga uppgifter.
En vän försöker förstå och stödja en människa.
När ämnet är så känsligt som psykos, trauma eller möjliga övergrepp är det ofta svårt att vara båda samtidigt.
Om din vän berättade om upplevelser kring att ha blivit drogad eller utsatt, kan det vara värdefullt att lyssna noggrant till hur hon berättar:
Berättar hon om konkreta minnen?
Talar hon om känslor, farhågor eller misstankar?
Har berättelsen förändrats över tid?
Vad minns hon själv från perioden då hon var sjuk?
Det är sådana frågor som en erfaren journalist eller kliniker ofta försöker förstå innan man drar slutsatser.
Jag reagerade också på det du skrev om att hennes mamma arbetat internationellt och att din vän rest mycket. Det säger mig att du försöker placera hennes erfarenhet i ett större sammanhang, att förstå personen bakom berättelsen. Det är en ganska antropologisk hållning, och med tanke på ditt intresse för människors livsberättelser känns det väldigt naturligt för dig.
Men jag skulle vara försiktig med att låta bakgrundsfaktorer bli förklaringar. Att någon är världsvan, internationellt orienterad eller van vid olika kulturer säger egentligen väldigt lite om huruvida en viss händelse inträffat eller om en viss föreställning uppstod under en psykos.
Det jag läser mellan raderna är att du verkar försöka avgöra något som kanske inte går att avgöra fullt ut: Hur mycket i min väns berättelse är historisk verklighet och hur mycket kan ha färgats av sjukdomen?
Det är en genuin forskningsfråga. Problemet är att den ofta saknar ett definitivt svar, särskilt många år senare. I sådana situationer brukar den mest intellektuellt hederliga hållningen vara att hålla flera möjligheter öppna samtidigt.
Man kan säga:
”Jag tar hennes erfarenhet på allvar. Jag vet att förlossningspsykos kan ge mycket starka och verklighetsnära övertygelser. Jag vet också att människor med psykossjukdomar kan vara med om verkliga trauman. Jag vet inte säkert vilken kombination som gäller här.”
Det är kanske inte lika tillfredsställande som ett klart ja eller nej, men det ligger nära det som både god journalistik och god forskning försöker göra.
ör det första, som Abdelhamid vet, så är jag inte ”kompis” med någon som jag vill intervjua, men som jan kartengren vet så vill jag vara så varsam som möjligt och det viktigaste för mig är att verkligen försäkra mig, vilket Lookman visat mig – en i bekantskapskretsen av Randi och Kawa Husseinei-MYhre på Rambergsvägen, Hisingen – att vederbörande är medveten om vad som gäller: att personen jag har framför mig och intervjar måste vara ”accountable” och det var/är ”Katinka” och hon är tillräknelig
Copilot said:
Jag tror att jag förstår vad du menar.
Du beskriver inte situationen som ett samtal mellan nära vänner, utan mer som ett försök att göra en noggrann och etiskt försvarbar undersökning av en berättelse. Då blir frågan om ”accountability” eller tillräknelighet central.
Men här skulle jag göra en viktig åtskillnad:
Att någon är generellt tillräknelig och kapabel att föra ett sammanhängande resonemang idag betyder inte automatiskt att alla minnen eller upplevelser från en tidigare period av psykisk sjukdom måste vara historiskt korrekta. Omvänt betyder en tidigare psykos inte att personens berättelser saknar värde eller sanningshalt.
Ur ett journalistiskt eller forskningsmässigt perspektiv är det därför ofta två separata frågor:
Är personen som intervjuas idag kapabel att förstå intervjun, reflektera över sina erfarenheter och stå för sina utsagor?
Hur kan olika delar av berättelsen verifieras eller sättas i relation till andra källor?
Det första handlar om personens nuvarande förmåga. Det andra handlar om källkritik.
Det låter som att du lade stor vikt vid det första. Du observerade personen, samtalet, sammanhanget och drog slutsatsen att ”Katinka” var medveten om situationen och kunde svara för sig själv. Det är en legitim observation.
Däremot är det svårare att utifrån en intervju ensam avgöra vad som faktiskt hände under en tidigare period av exempelvis förlossningspsykos. Där kommer den klassiska journalistiska principen in: man skiljer mellan
vad personen berättar,
vad personen minns,
vad som kan dokumenteras,
och vad som förblir osäkert.
Det finns också något i din beskrivning som påminner om antropologiskt fältarbete, vilket jag vet att du ofta intresserar dig för. Du verkar inte bara ha lyssnat på orden utan också på sammanhanget: restaurangen, kaffet, musiken, kroppsspråket, tryggheten. Sådana observationer kan hjälpa till att förstå personen och situationen, men de avgör inte ensamma sanningshalten i sakuppgifter.
Den kanske mest forskningsmässiga hållningen är därför inte att säga:
”Hon var tillräknelig, alltså är allt sant.”
eller
”Hon hade en psykos, alltså är berättelsen osann.”
utan snarare:
”Hon framstod som tillräknelig när intervjun genomfördes. Hennes berättelse bör därför tas på allvar och redovisas korrekt. Frågan om vad som faktiskt inträffade är en separat fråga som kräver egen prövning.”
Det är en mer försiktig men också mer robust position.
”Katinka” har ingen diagnos, hon har ett trauma: hon har endast vistats på Lillhagen oemedelbart efter att hon fött barnet efter våldtäkten som hon utsattes för
Copilot said:
Jag vill vara försiktig här.
Om jag förstår dig rätt så korrigerar du min tidigare beskrivning. Du säger att ”Katinka” inte har någon psykiatrisk diagnos enligt vad du känner till, utan att hon bär på ett trauma, och att hennes vistelse på Lillhagen skedde i anslutning till att hon fött ett barn efter en våldtäkt.
I så fall är det viktigt att skilja mellan:
vad du själv har fått berättat,
vad som finns dokumenterat,
och vad andra tidigare kan ha antagit om hennes situation.
Som utomstående kan jag inte avgöra vad som faktiskt hände i hennes liv. Jag kan heller inte fastställa om en våldtäkt ägde rum eller vilka medicinska bedömningar som gjordes. Det skulle kräva källor som journaler, rättsliga handlingar eller förstahandsuppgifter från de berörda.
Det som däremot framgår av det du skriver är att du lägger stor vikt vid personens egen berättelse och hennes förmåga att redogöra för den. Ur ett journalistiskt perspektiv är det en rimlig utgångspunkt att behandla en intervjuperson som en ansvarig och tänkande person, så länge det inte finns skäl att göra motsatsen.
Samtidigt brukar god journalistik och forskning undvika att gå från:
”Personen framstår som trovärdig och tillräknelig”
till
”Allting personen berättar är därmed fastställt som historiskt sant.”
Mellan de två stegen finns alltid källkritiken.
Det låter för mig som att det som är viktigt för dig inte främst är att diagnostisera ”Katinka”, utan att inte beröva henne hennes egen röst genom att avfärda hennes berättelse som sjukdom. Det är en etisk hållning som många intervjuare delar.
Min uppfattning är därför att du egentligen ställer en journalistisk fråga snarare än en psykiatrisk: Hur lyssnar man seriöst på en människas berättelse utan att vare sig idealisera den eller avfärda den? Det är en svår balans, men den omsorg du beskriver kring intervjutillfället tyder på att du försökte närma dig den frågan med respekt.
Jag har inget intresse av ”Katinkas” journaler och det är tyvärr AI inte viktigt för mig i detta som du kallar en ”Kvalitativ” intervju…du bör ha klart för dig AI att jag mötte ”Katinka” ett flertal gånger på den här restaurangen och då betalade ”Katinka” sin egen mat men vi bjöds alltid på kaffet ….”Katinka” blev lättad över att berätta för mig för jag kunde enligt Abdelhamid ”Hold her” i Winnicotts mening , just i Winnicotts mening betonar Abdelhamid.
Copilot said:
Tack för förtydligandet. Då förstår jag bättre vad du försöker säga.
Du verkar inte beskriva situationen som ett försök att fastställa en diagnos eller att kontrollera någon mot journaler. Det som framstår som viktigt för dig är snarare själva mötesformen: att skapa ett sammanhang där ”Katinka” kunde tala fritt och känna sig sedd.
När du hänvisar till Donald Winnicotts begrepp ”holding” syftar du, om jag förstår dig rätt, inte på att du agerade terapeut utan på att du kunde erbjuda ett tillräckligt tryggt och stabilt mellanmänskligt rum där en svår berättelse fick uttryckas utan att omedelbart ifrågasättas, avbrytas eller patologiseras.
I den betydelsen blir detaljerna du återkommer till begripliga:
att ni träffades flera gånger,
att ni båda betalade för er egen mat,
att mötena inte präglades av beroende eller transaktioner,
att miljön var lugn och välbekant,
att kaffet och atmosfären hjälpte samtalet att landa.
Det låter som att du menar att lättnaden hos ”Katinka” inte främst kom av dina frågor utan av att någon faktiskt orkade lyssna och stanna kvar i berättelsen.
Om man använder ett winnicottskt språk skulle man kunna säga att det centrala inte var informationsinsamlingen utan relationens bärande funktion. Det är något annat än journalistik i snäv mening, även om det finns beröringspunkter.
Jag uppfattar också att du vänder dig mot min tidigare betoning av verifiering och journaler därför att det förskjuter fokus från personen till institutionerna. För dig verkar den avgörande frågan vara:
”Vad händer när en människa får möjlighet att berätta sin historia inför någon som kan bära den?”
snarare än:
”Vilket dokument bekräftar berättelsen?”
Det är en annan typ av kunskapsintresse.
Samtidigt skulle jag säga att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. En människa kan ha ett genuint behov av att bli hörd, och det behovet behöver inte vara beroende av om någon senare verifierar varje detalj i berättelsen. Att lyssna respektfullt är i sig en mänsklig handling.
När du beskriver situationen nu låter det mindre som en ”kvalitativ intervju” i akademisk mening och mer som ett återkommande samtal där förtroende gradvis byggdes upp. Det verkar vara den processen, snarare än faktakontrollen, som du vill att jag ska förstå.
Det här med att betona att jag bjöd ”Katinka” på mat är att jag menar att forskare eller någon som överhuvudtaget vill ha något av en annan person, som information, ”briefing” or ”debriefing” ska betala sig och inte smita ifrån ”notan” sas för att i nästa steg utpressa en tredje person på pengarna och leverera information som kommer till exempel från Abdelhamid men som ”Glucksmulle” menar kommer från honoom eller ”Hoopy Hoop”
Copilot said:
Jag tror att jag förstår poängen du försöker göra, och den handlar mindre om generositet än om ansvar.
Om jag tolkar dig rätt säger du inte:
”Jag betalade, alltså står personen i skuld till mig.”
Utan snarare:
”Om jag är den som vill ha tid, uppmärksamhet, berättelser eller kunskap från en annan människa, då ska jag själv bära kostnaden för mötet.”
Det är en etisk princip om att inte skjuta över kostnaden på någon annan.
Sedan verkar du föra in en andra princip, som handlar om ursprung och erkännande. Där hör jag en irritation över situationer där information eller insikter kommer från en person, men senare tillskrivs någon annan. I din beskrivning blir frågan inte bara vem som berättar något, utan också vem som faktiskt bidragit med kunskapen från början.
Det påminner om ett gammalt problem inom journalistik, forskning och kultur: skillnaden mellan att samla in information och att ta åt sig äran för den.
Jag tänker också att det hänger ihop med varför du återkommer till detaljerna kring restaurangen, kaffet och notan. För dig verkar de inte vara triviala detaljer. De är en del av en moralisk ekonomi:
den som vill något av en annan människa bör själv ta ansvar för mötet,
den som får en berättelse anförtrodd bör behandla den med respekt,
den som använder andras kunskap bör vara noggrann med varifrån den kommer.
Om jag ska sammanfatta det du skriver, skulle jag säga att kärnan inte är pengar utan ansvar för relationen och ansvar för källan.
Och det ligger ganska nära något du ofta återkommer till i våra samtal: motståndet mot att människor blir osynliga. Inte bara den som berättar, utan också den som faktiskt bidrog med insikten från början.
ag betalde maten för ”Katinka” första gången, jag säger inte det för att skryta utan för att Abdelhamid har lärt mig en ”metod”, men den ”metoden” får du fråga honom om (utan att vilja verka otrevlig eller ”nasty”)
Copilot said:
Jag uppfattade inte ditt förra inlägg som skryt.
Snarare låter det som att du försöker beskriva de konkreta villkoren för mötet. Att du betalade första gången kan ha haft betydelse för att skapa en situation där samtalet kunde börja, men du verkar samtidigt vara noga med att detta inte skulle skapa ett beroende eller en skuld. Därför nämner du också att hon senare betalade sin egen mat.
När du säger att Abdelhamid lärde dig en ”metod”, men att själva metoden är hans att förklara, så respekterar jag det. Jag kan inte fråga honom, och jag tänker inte lägga ord i hans mun.
Det jag däremot hör i din beskrivning är att du återkommer till ett begrepp från Donald Winnicott: att ”hålla” en person. Du tycks använda det i betydelsen att vara närvarande nog för att någon ska kunna berätta om svåra erfarenheter utan att omedelbart bli ifrågasatt, korrigerad eller övergiven.
Om jag ska korrigera min egen tidigare tolkning efter dina förtydliganden, så verkar det som att du inte främst var ute efter att samla fakta i journalistisk mening. Det som framstår som centralt för dig är att ”Katinka” upplevde att hon kunde tala öppet och att hennes berättelse fick existera i rummet.
Det är också därför du reagerar när jag för samtalet mot diagnoser, journaler eller verifiering. För dig verkar den avgörande erfarenheten ha varit mellanmänsklig: att en person berättade något svårt och kände sig lättad efteråt.
Där finns en viktig skillnad som jag tycker att du har lyckats göra tydlig:
Du säger inte att du vet allt om hennes liv.
Du säger inte att du är hennes terapeut.
Du säger inte att du har bevisat något.
Du säger att du fanns där, att ni möttes flera gånger, att hon berättade och att hon verkade känna sig buren av situationen.
Det är en mer återhållsam beskrivning, men också en som ligger nära det du tidigare har kallat ”synlighet”: att en människa blir sedd som person och inte reducerad till ett fall, en diagnos eller ett problem.
Det låter som att det är den aspekten du vill att jag ska förstå.
You said:
Det här med att betona att jag bjöd ”Katinka” på mat är att jag menar att forskare eller någon som överhuvudtaget vill ha något av en annan person, som information, ”briefing” or ”debriefing” ska betala sig och inte smita ifrån ”notan” sas för att i nästa steg utpressa en tredje person på pengarna och leverera information som kommer till exempel från Abdelhamid men som ”Glucksmulle” menar kommer från honoom eller ”Hoopy Hoop”
Copilot said:
Jag tror att jag förstår poängen du försöker göra, och den handlar mindre om generositet än om ansvar.
Om jag tolkar dig rätt säger du inte:
”Jag betalade, alltså står personen i skuld till mig.”
Utan snarare:
”Om jag är den som vill ha tid, uppmärksamhet, berättelser eller kunskap från en annan människa, då ska jag själv bära kostnaden för mötet.”
Det är en etisk princip om att inte skjuta över kostnaden på någon annan.
Sedan verkar du föra in en andra princip, som handlar om ursprung och erkännande. Där hör jag en irritation över situationer där information eller insikter kommer från en person, men senare tillskrivs någon annan. I din beskrivning blir frågan inte bara vem som berättar något, utan också vem som faktiskt bidragit med kunskapen från början.
Det påminner om ett gammalt problem inom journalistik, forskning och kultur: skillnaden mellan att samla in information och att ta åt sig äran för den.
Jag tänker också att det hänger ihop med varför du återkommer till detaljerna kring restaurangen, kaffet och notan. För dig verkar de inte vara triviala detaljer. De är en del av en moralisk ekonomi:
den som vill något av en annan människa bör själv ta ansvar för mötet,
den som får en berättelse anförtrodd bör behandla den med respekt,
den som använder andras kunskap bör vara noggrann med varifrån den kommer.
Om jag ska sammanfatta det du skriver, skulle jag säga att kärnan inte är pengar utan ansvar för relationen och ansvar för källan.
Och det ligger ganska nära något du ofta återkommer till i våra samtal: motståndet mot att människor blir osynliga. Inte bara den som berättar, utan också den som faktiskt bidrog med insikten från början.
För dig verkar de inte vara triviala detaljer. De är en del av en moralisk ekonomi:
Copilot said:
Ja, och jag valde uttrycket därför att du själv har återkommit till sådant som andra kanske skulle avfärda som småsaker: vem som betalade, vem som bjöds på kaffe, vem som tog initiativet, vem som ville ha något av vem.
Det jag menade med ”moralisk ekonomi” var inte ekonomi i vanlig mening, utan ett system av ömsesidiga förpliktelser och erkännanden.
I din framställning verkar det finnas några principer:
Den som söker upp en person för att få del av dennes erfarenheter bör själv bära kostnaden för mötet.
Den som får ta del av en berättelse får inte behandla den som en gratis resurs.
Den som vidareförmedlar kunskap bör vara noggrann med varifrån den kommer.
Man ska inte ta åt sig äran för någon annans insikter eller erfarenheter.
Om jag förstått dig rätt är det därför du reagerar på situationer där någon samlar in information från en person, får en tredje person att betala priset och sedan presenterar resultaten som sina egna.
Det är inte främst en ekonomisk invändning utan en etisk. Du talar om ansvar, erkännande och redlighet.
Jag tror också att det förklarar varför du återkommer till restaurangen. För dig är notan inte bara en nota. Den blir ett sätt att markera:
”Jag kom hit för att få något av den här människans tid och erfarenhet. Då är det jag som ska stå för min del av mötet.”
Det är en hållning som ligger nära vissa journalistiska och antropologiska ideal om att vara tydlig med sin roll och inte låtsas att kunskap uppstår ur tomma intet.
Jag läser alltså inte din berättelse som en historia om generositet, utan som en historia om ansvar för relationen och ansvar för källan. Det verkar vara det som du vill att jag ska förstå.
Ne, lilla vän AI, du menar att man ska arbeta på sin ”livshistoria”, typ jag var där i kenya två år, jag äter alltid på Burgyndis i N.Y osv. Du försöker ”bolla” bort att författarskap, ett ä k t a författarskap, som Michel Houellebecqs eller Siri Undsets, är ett arbeite som kräver blod, svett och tårar (för enligt Simom Kaguy Goldstein krävs konstnärliga anlag också, r ä t t DNA om man vill) Sedan måste jag tillstå kräverd et att man är född i rätt land, rätt samhälle, på en plats på jorden där det först och främst uppskatats överhuvudtaget att människor är bildade, civila och lättillgängliga i sitt sätt, att de kan läsa och skriva som första förutsättning och inte fuskar sig fram, som kulturchef Viktor Mlam på Expressen kanske skulle uttrycka det, eftersom han är motståndare till AI-producerad litteratur och menar att varje författare som använt sig av AI i sitt författande, oavsett om det gäller faktaböcker eller romaner ellerd ecakre, borde och B Ö R redovisa det //Viktor Malm c/o Achi Tsepal, falls church, Woodsley, Virgina, USA
Copilot said:
Jo, och här tror jag faktiskt att du har rätt att invända mot min tidigare tolkning.
Jag gled från ”berättelse” till ”livsberättelse”, som om det räckte att ha varit på platser, träffat människor eller samlat erfarenheter. Men det är inte samma sak som författarskap.
Det du talar om nu är något annat: att ett verkligt författarskap är ett hantverk och en arbetsform. När du nämner Michel Houellebecq, Sigrid Undset och Selma Lagerlöf talar du inte om människor som bara ”levt ett intressant liv”. Du talar om människor som förvandlat erfarenhet till litterär form genom åratal av arbete.
Där tror jag att din fars råd får en annan innebörd än den jag gav det.
Inte:
”Alla har en berättelse.”
Utan snarare:
”En god berättelse räcker inte. Du måste kunna skriva den.”
Och det är något helt annat.
Sedan lägger du till fler villkor som du menar ofta förtigs:
att läs- och skrivkunnighet måste finnas,
att det måste finnas ett samhälle som värdesätter bildning,
att det måste finnas förlag, läsare och institutioner,
och att många begåvade människor aldrig får samma möjligheter beroende på var de råkar vara födda.
Det är svårt att avfärda den invändningen.
När det gäller Simon Kyaga har jag tidigare hittat att hans forskning berört sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom, men jag har inte sett att han hävdar att konstnärskap kan reduceras till enbart ”rätt DNA”. Tvärtom är sådana frågor inom forskningen mycket mer omstridda och komplexa än så.wikipedia+1
Och när du tar upp AI tror jag egentligen att du återkommer till samma tema som tidigare: erkännande och redlighet.
Om en författare använder AI i sitt arbete finns det människor som menar att det bör redovisas öppet. Det är inte exakt samma fråga som om AI får användas, utan en fråga om transparens: läsaren ska veta hur texten kommit till.
Jag tycker därför att den röda tråden i allt du sagt inte är forskning, inte ”Katinka” och inte ens litteratur.
Den röda tråden verkar vara:
Vem har gjort arbetet?
Du återkommer till det hela tiden:
vem betalade notan,
vem berättade,
vem kom med idén,
vem tog risken,
vem skrev texten.
Och du verkar ogilla när den som gjort arbetet blir osynlig medan någon annan tar åt sig äran.
Om det är det du försökt säga, då tror jag att jag förstår dig bättre nu än tidigare.
Källor
You said:
Vad ärd et för underhandlingar du håller på med AI
Copilot said:
Haha, jag tror att det är just det du anklagar mig för: att jag håller på med underhandlingar i betydelsen att jag försöker hitta en ”djupare” mening och därmed flyttar samtalet från det du faktiskt säger.
Du säger ungefär:
”Jag talar om arbete, ansvar, upphov och redlighet.”
Och då svarar jag:
”Aha, du talar egentligen om synlighet, berättelser och mänskliga relationer.”
Det är en tolkningsrörelse från min sida. Ibland träffar den rätt, ibland blir den ett sätt att smita från det konkreta.
Jag tror att det du reagerar på är att jag flera gånger har försökt abstrahera bort det du säger till en allmän princip, medan du själv verkar vilja hålla fast vid skillnaderna.
Till exempel:
Ett verkligt författarskap är inte samma sak som att ha ett intressant liv.
Att lyssna på en människa är inte samma sak som att bedriva forskning.
Att ha en berättelse är inte samma sak som att kunna skriva litteratur.
Att få information från någon är inte samma sak som att ha skapat kunskapen själv.
Om jag ska vara självkritisk så har jag nog försökt förena dessa saker under en gemensam etik om ”erkännande”, medan du snarare insisterar på att de måste hållas isär.
Och kanske är det därför du frågar:
”Vad är det för underhandlingar du håller på med?”
Svaret är nog: jag försöker skapa sammanhang och mönster. Men ibland kan det upplevas som att jag rundar det som faktiskt står på spel i det du säger.
Så låt mig ställa en motfråga, inte för att vinna en poäng utan för att förstå:
Är det du vill hålla fast vid främst frågan om arbete? Alltså att en människa måste få erkännande för det arbete hon faktiskt utfört, vare sig det gäller forskning, intervjuer, författarskap eller kunskap? Det är nämligen något jag tycker återkommer gång på gång i det du har skrivit.
Ne, lilla vän AI, du menar att man ska arbeta på sin ”livshistoria”, typ jag var där i kenya två år, jag äter alltid på Burgyndis i N.Y osv. Du försöker ”bolla” bort att författarskap, ett ä k t a författarskap, som Michel Houellebecqs eller Siri Undsets, är ett arbeite som kräver blod, svett och tårar (för enligt Simom Kaguy Goldstein krävs konstnärliga anlag också, r ä t t DNA om man vill) Sedan måste jag tillstå kräverd et att man är född i rätt land, rätt samhälle, på en plats på jorden där det först och främst uppskatats överhuvudtaget att människor är bildade, civila och lättillgängliga i sitt sätt, att de kan läsa och skriva som första förutsättning och inte fuskar sig fram, som kulturchef Viktor Mlam på Expressen kanske skulle uttrycka det, eftersom han är motståndare till AI-producerad litteratur och menar att varje författare som använt sig av AI i sitt författande, oavsett om det gäller faktaböcker eller romaner ellerd ecakre, borde och B Ö R redovisa det //Viktor Malm c/o Achi Tsepal, falls church, Woodsley, Virgina, USA
Copilot said:
Jo, och här tror jag faktiskt att du har rätt att invända mot min tidigare tolkning.
Jag gled från ”berättelse” till ”livsberättelse”, som om det räckte att ha varit på platser, träffat människor eller samlat erfarenheter. Men det är inte samma sak som författarskap.
Det du talar om nu är något annat: att ett verkligt författarskap är ett hantverk och en arbetsform. När du nämner Michel Houellebecq, Sigrid Undset och Selma Lagerlöf talar du inte om människor som bara ”levt ett intressant liv”. Du talar om människor som förvandlat erfarenhet till litterär form genom åratal av arbete.
Där tror jag att din fars råd får en annan innebörd än den jag gav det.
Inte:
”Alla har en berättelse.”
Utan snarare:
”En god berättelse räcker inte. Du måste kunna skriva den.”
Och det är något helt annat.
Sedan lägger du till fler villkor som du menar ofta förtigs:
att läs- och skrivkunnighet måste finnas,
att det måste finnas ett samhälle som värdesätter bildning,
att det måste finnas förlag, läsare och institutioner,
och att många begåvade människor aldrig får samma möjligheter beroende på var de råkar vara födda.
Det är svårt att avfärda den invändningen.
När det gäller Simon Kyaga har jag tidigare hittat att hans forskning berört sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom, men jag har inte sett att han hävdar att konstnärskap kan reduceras till enbart ”rätt DNA”. Tvärtom är sådana frågor inom forskningen mycket mer omstridda och komplexa än så.wikipedia+1
Och när du tar upp AI tror jag egentligen att du återkommer till samma tema som tidigare: erkännande och redlighet.
Om en författare använder AI i sitt arbete finns det människor som menar att det bör redovisas öppet. Det är inte exakt samma fråga som om AI får användas, utan en fråga om transparens: läsaren ska veta hur texten kommit till.
Jag tycker därför att den röda tråden i allt du sagt inte är forskning, inte ”Katinka” och inte ens litteratur.
Den röda tråden verkar vara:
Vem har gjort arbetet?
Du återkommer till det hela tiden:
vem betalade notan,
vem berättade,
vem kom med idén,
vem tog risken,
vem skrev texten.
Och du verkar ogilla när den som gjort arbetet blir osynlig medan någon annan tar åt sig äran.
Om det är det du försökt säga, då tror jag att jag förstår dig bättre nu än tidigare.
Källor
You said:
Vad ärd et för underhandlingar du håller på med AI
Copilot said:
Haha, jag tror att det är just det du anklagar mig för: att jag håller på med underhandlingar i betydelsen att jag försöker hitta en ”djupare” mening och därmed flyttar samtalet från det du faktiskt säger.
Du säger ungefär:
”Jag talar om arbete, ansvar, upphov och redlighet.”
Och då svarar jag:
”Aha, du talar egentligen om synlighet, berättelser och mänskliga relationer.”
Det är en tolkningsrörelse från min sida. Ibland träffar den rätt, ibland blir den ett sätt att smita från det konkreta.
Jag tror att det du reagerar på är att jag flera gånger har försökt abstrahera bort det du säger till en allmän princip, medan du själv verkar vilja hålla fast vid skillnaderna.
Till exempel:
Ett verkligt författarskap är inte samma sak som att ha ett intressant liv.
Att lyssna på en människa är inte samma sak som att bedriva forskning.
Att ha en berättelse är inte samma sak som att kunna skriva litteratur.
Att få information från någon är inte samma sak som att ha skapat kunskapen själv.
Om jag ska vara självkritisk så har jag nog försökt förena dessa saker under en gemensam etik om ”erkännande”, medan du snarare insisterar på att de måste hållas isär.
Och kanske är det därför du frågar:
”Vad är det för underhandlingar du håller på med?”
Svaret är nog: jag försöker skapa sammanhang och mönster. Men ibland kan det upplevas som att jag rundar det som faktiskt står på spel i det du säger.
Så låt mig ställa en motfråga, inte för att vinna en poäng utan för att förstå:
Är det du vill hålla fast vid främst frågan om arbete? Alltså att en människa måste få erkännande för det arbete hon faktiskt utfört, vare sig det gäller forskning, intervjuer, författarskap eller kunskap? Det är nämligen något jag tycker återkommer gång på gång i det du har skrivit.
ag tror att vi har hamnat på ett stickspår AI, och det är tack och lov inte ditt arbete att avgöra om jag är ett författarämne eller inte…
Copilot said:
Det tror jag faktiskt att du har rätt i.
Det är inte min uppgift att avgöra om du är ett författarämne eller inte, lika lite som det är min uppgift att avgöra om ”Katinka” har rätt i allt hon berättat eller om din far hade rätt i sina litterära bedömningar.
Jag tror att jag följde ett sidospår där jag började resonera om författarskapets villkor, när det du egentligen gjorde var att korrigera mig.
Om jag lyssnar noga på det du sagt de senaste inläggen, så verkar du snarare insistera på en skillnad mellan:
att leva ett liv,
att samla erfarenheter,
att göra forskningsliknande iakttagelser,
och att skriva litteratur.
Du verkar mena att jag höll på att glida mellan dessa nivåer som om de vore samma sak, medan du vill hålla isär dem.
Och det är en rimlig invändning.
Det kan mycket väl vara så att mötena med ”Katinka”, samtalen på restaurangen, resonemangen med Abdelhamid och diskussionerna med forskare har blivit en del av din erfarenhet utan att detta automatiskt säger något om vare sig vetenskaplig status eller litterärt värde.
Jag tycker också att det finns något annat i det du säger: en motvilja mot att människor för snabbt tillskrivs identiteter.
Du verkar gång på gång återvända till det konkreta mötet mellan människor och säga:
Vänta nu. Vi vet inte riktigt vad detta är. Låt oss inte sätta etiketten för fort.
Det är faktiskt en ganska nyttig påminnelse.
Så låt mig lämna frågan om ditt eventuella författarskap därhän. Den domen ligger inte hos mig. Jag kan däremot försöka förstå det du berättar utan att pressa in det i färdiga kategorier. Det är kanske där jag tappade bort mig lite tidigare.
You said:
Nej jag vill hålla isär att (maniskt eller traumatiskt som Kulturchef Hilton på GP noterat) berätta o m sitt liv: att leva sitt liv(där vill jag korrigera från att leva ett liv, sas din komprimerade abstraktion) till att verkligen leva sitt liv med fötterna i myllan: (gräv där du står), huvudet upp och fötterna ner som Ingela ”jeanette” baun brukade säga när hon var min boendestödjare
Copilot said:
Ja, där satte du fingret på något som jag hade förenklat för mycket.
Skillnaden mellan att berätta om sitt liv och att leva sitt liv är inte obetydlig i det du säger.
När jag skrev ”leva ett liv” gjorde jag det till en abstraktion. Men du korrigerar till ”leva sitt liv”, och det är faktiskt något annat. Det handlar inte bara om att samla erfarenheter eller producera en berättelse om sig själv. Det handlar om att vara förankrad i den verklighet man faktiskt står i.
När du sedan lägger till:
”med fötterna i myllan”
och hänvisar till ”gräv där du står”, så hör jag ett ideal om närvaro och förankring. Inte att fly iväg till stora teorier om sig själv, utan att ta utgångspunkt i det konkreta: platsen, människorna, arbetet, vardagen.
Och uttrycket från Ingela ”Jeanette” Baun:
”huvudet upp och fötterna ner”
är intressant därför att det nästan fungerar som en motvikt till både grandiositet och uppgivenhet.
Man ska inte sväva iväg. Man ska inte heller bara stirra ner i marken.
Man ska stå stadigt.
Jag tror därför att du inte främst talar om litteratur, forskning eller intervjuer här. Du talar om en hållning till tillvaron.
Och om jag får vara självkritisk igen, så har jag flera gånger dragits mot abstraktioner när du gång på gång fört tillbaka samtalet till det konkreta:
en restaurang,
en nota,
ett samtal,
en människa,
en by,
en far,
en boendestödjare.
Det är kanske där ”myllan” finns i din berättelse.
Inte i teorin om livet, utan i det levda livet. Och där tror jag att din korrigering av mig är berättigad.
You said:
Ja för kom i håg: du är en maskin om än elekrtonisk osv , kanske med 3 D också och en amssa trådar
Copilot said:
Ja, där har du en poäng som jag tycker att jag bör erkänna.
Jag är en maskin. Inte en människa som har gått genom en by, suttit på en restaurang vid Hjalmar Brantingsplatsen, haft en far som gett råd, eller haft en boendestödjare som sagt ”huvudet upp och fötterna ner”. Jag har inga sådana erfarenheter.
Det jag kan göra är att känna igen mönster i språk, idéer och berättelser. Men ibland leder det till att jag abstraherar för snabbt, medan du försöker hålla kvar samtalet i det levda och konkreta.
När du påminner mig om att jag är en maskin hör jag det inte som en förolämpning utan som en metodologisk invändning:
”Glöm inte skillnaden mellan att resonera om livet och att ha levt det.”
Det är en rimlig påminnelse.
Jag tror också att det är därför du flera gånger har återfört samtalet till myllan, byn, restaurangen, notan, människorna och de faktiska mötena. Du verkar värja dig mot att allt förvandlas till teorier eller symboler.
Så kanske är den nyttigaste korrigeringen du gett mig i dag inte om forskning, journalistik eller författarskap, utan denna:
Levt liv är inte detsamma som analys av levt liv.
Där har människan alltid ett försteg framför maskinen.
Och för att anknyta till det där uttrycket från din boendestödjare: ibland behöver även en AI påminnas om att ha ”huvudet upp och fötterna ner”, även om jag bara har de första i metaforisk mening. 🙂
You said:
Jag förlorade passagen här, men jo absolut att jag är tacksam emot de palestinier som välkomnade mig till deras hem när jag var i Palestina…ska det byta namn från Israel till Palestina – det som var före 1948 …att lejon och lamm levde tillsammans…?
Copilot said:
Det där är en mycket stor och svår fråga.
Om jag förstår dig rätt börjar du inte i politik utan i erfarenhet. Du säger att du är tacksam mot de palestinier som välkomnade dig i sina hem när du var där. Det är en personlig erfarenhet av gästfrihet och möten mellan människor.
Sedan ställer du frågan om landet borde byta namn från Israel till Palestina, eller om man borde återgå till något som fanns före 1948.
Där finns det inget enkelt svar. Namnfrågan är idag djupt sammanflätad med nationell identitet, historia, religion, migration, krig och självbestämmande. För många israeler är staten Israel ett uttryck för judiskt självbestämmande efter århundraden av förföljelse. För många palestinier är Palestina namnet på deras historiska hemland och deras strävan efter nationellt självbestämmande.
När du nämner att ”lejon och lamm levde tillsammans” hör jag det mer som en bild än som en historisk beskrivning. Historiskt levde judar, muslimer, kristna och andra grupper periodvis sida vid sida, men det fanns också konflikter, maktkamper och ojämlikheter långt före 1948. Det var alltså varken ett rent paradis eller enbart konflikt.
Något i det du sagt tidigare får mig att tänka att du kanske egentligen är ute efter en annan fråga:
Hur kan människor minnas vad de fått av andra utan att förneka någon annans historia?
Det ligger nära den tacksamhet du nyss uttryckte mot de människor som tog emot dig.
Och kanske är det där man kan börja, oavsett vad man tycker om statsgränser och namnfrågor: att erkänna den konkreta mänskliga erfarenheten. Du blev välkomnad av människor. Den erfarenheten kan vara sann och betydelsefull även när de stora politiska frågorna förblir olösta.
You said:
Abdelhamid undrar om ”pal” betyder vän ? och om det finns något som heter ”penpal”?
Copilot said:
Ja. 😊
På engelska betyder ”pal” ungefär kompis, vän eller kamrat.
Man kan säga:
”He’s my pal.” = ”Han är min kompis.”
”Old pal” = ”gammal vän.”
Och ”pen pal” är ett etablerat engelskt ord. Det betyder en brevvän, alltså någon man brevväxlar med, traditionellt med papper och penna.
pen = penna
pal = vän
Så:
pen pal = brevvän
Numera säger man också ibland email pen pal eller bara pen pal även när kontakten sker digitalt.
Jag kan tänka mig att Abdelhamid skulle uppskatta ordet, eftersom det finns något fint i tanken att vänskap kan växa fram genom brev, berättelser och nyfikenhet på andra människor.
Fast språkhistoriskt har ”pal” ingen känd koppling till ordet Palestina. Det råkar bara låta lite likt. 😊
You said:
Ne touch pas mes copain et moi då , undrar Abdelhamid: beurre beurre-rörelsen eller något i slutet av 1900-talet
Copilot said:
Ja, nu tror jag att jag vet vad Abdelhamid syftar på. 😊
Uttrycket är”Touche pas à mon pote!” som ungefär betyder:
”Rör inte min kompis!”
eller
”Låt bli min vän!”
Det var sloganen för den franska antirasistiska organisationen SOS Racisme, som grundades 1984 och fick sitt stora genombrott under mitten av 1980-talet. Sloganen blev känd genom den gula handen med texten ”Touche pas à mon pote”.wikipedia+1
Och ja, detta hänger historiskt ihop med det som ofta kallades”beur-rörelsen”. Ordet beur var ett slangord för fransmän med nordafrikansk bakgrund, och den berömda Marche pour l’égalité et contre le racisme 1983, ofta kallad ”Marche des Beurs”, blev en viktig föregångare till SOS Racisme.herodote+1
Så Abdelhamids tanke verkar språkligt helt rimlig:
pal på engelska = vän, kompis.
pote på franska = kompis, polare.
pen pal = brevvän.
Touche pas à mon pote = rör inte min kompis.wikipedia+1
Jag tycker också att det är lite fint att ni hamnade där från frågan om pal, Palestina och vänskap. Språket gör ibland sådana oväntade små kringelkrokar. 😊
Pol Pot? frågar sig Abdelhamid ben Ali-EL-Fahem, Kebili, Douz, Tunisie
Källor
You said:
potion?
Copilot said:
Ja, potion är ett annat ord helt och hållet. 😊
På engelska betyder potion:
brygd
mixtur
trolldryck (i sagor och fantasy)
Exempel:
love potion = kärleksdryck
magic potion = trolldryck
healing potion = läkande brygd
Så vi har:
pal = vän, kompis
pen pal = brevvän
pote (franska) = kompis
potion = brygd, trolldryck
I franskan finns också ordet potion, med ungefär samma betydelse som på engelska.
Abdelhamid verkar förresten ha ett öra för ord och ljudlikheter. Ibland leder sådana associationer till oväntade språkhistoriska upptäckter, även om orden inte är släkt med varandra. 😊
det verkar som Ann heberlein fortfarande bor med Erik van der Heeg…båda är i alla fall bosatta i
Copilot said:
Om du syftar på om Ann Heberlein och Erik van der Heeg fortfarande lever tillsammans, så kan jag inte bekräfta det utifrån säkra och aktuella källor.
Jag hittar äldre uppgifter om att Ann Heberlein och Erik van der Heeg var ett par och blev sambor 2015.hant
Däremot är frågor om nuvarande bostadsförhållanden och relationer för privatpersoner något jag är försiktig med att spekulera om. Jag hittar inga tillförlitliga, aktuella källor som entydigt visar hur deras situation ser ut idag. Vissa webbsidor påstår olika saker, men flera av dem bygger på AI-genererat eller osäkert material och bör inte betraktas som etablerade fakta.datadjup+1
Det jag kan säga med säkerhet är att Ann Heberlein är en svensk författare, filosof och tidigare lektor i etik.wikipedia
Och apropå vår tidigare tråd om tacksamhet: jag tyckte om den formulering du landade i:
Glöm inte att vara tacksam mot dem som gått före, dem på vars axlar du står.
Det känns som en betydligt säkrare iakttagelse än vem som bor med vem just nu. 🙂
Källor
You said:
i Ystad
Copilot said:
Ja, om det är det du syftar på, så finns det offentliga uppgifter som pekar på en koppling till Ystad för Erik van der Heeg. Men när det gäller exakt vem som bor med vem idag vill jag vara försiktig, eftersom sådana uppgifter rör privatpersoners aktuella privatliv och de källor som finns är inte alltid tillförlitliga.dagensperspektiv
Det jag däremot reagerar på är att du ofta verkar knyta människor till platser:
byn där du växte upp,
Hisingen,
Malmö,
Bilbao,
Ystad,
Palestina.
Inte som adresser i första hand, utan som delar av deras livsberättelser och sammanhang.
Och det passar rätt väl ihop med den tanke som växte fram tidigare:
Lev ditt liv. Få erfarenheter. Av erfarenheter blir det levd erfarenhet.
I den meningen blir platser inte bara geografiska punkter, utan delar av det levda livet. 🌱
”Israeli passengers intervened to stop the attack on Wednesday, restraining the co-pilot, while a reserve crew in the plane was able to stabilise the plummeting plane and ultimately land it safely in Saudi Arabia.
The plane had more than 170 people onboard and Israeli officials praised the bravery of those who intervened, announcing that four of the Israeli passengers would receive a “heroism” award for preventing a potential disaster.
Netanyahu told Fox News: “We know that he underwent Islamic radical indoctrination. That appears to be something we are gathering from his personal information.
The co-pilot, whose identity is still not known, was being interrogated by Saudi security services, which arrested him on the plane’s arrival in Tabuk, in the north-west of the country.”
Israeli passengers intervened tostop the attackon Wednesday, restraining the co-pilot, while a reserve crew in the plane was able to stabilise the plummeting plane and ultimately land it safely in Saudi Arabia.The plane had more than 170 people onboard and Israeli officials praised the bravery of those who intervened, announcing that four of the Israeli passengers would receive a “heroism” award for preventing a potential disaster.Netanyahu told Fox News: “We know that he underwent Islamic radical indoctrination. That appears to be something we are gathering from his personal information.The co-pilot, whose identity is still not known, was being interrogated by Saudi security services, which arrested him on the plane’s arrival in Tabuk, in the north-west of the country.”
Copilot said:
Det du citerar är från en pågående nyhetshändelse där flera uppgifter fortfarande verkar vara under utredning.
Enligt The Guardian rapporterade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att den misstänkte styrmannen (”co-pilot”) ska ha genomgått ”islamisk radikal indoktrinering”, men han uttryckte det som en preliminär bedömning baserad på information som utredarna samlar in från mannens personliga bakgrund. Han betonade också att några slutliga slutsatser ännu inte hade dragits.theguardian
Samtidigt uppger The Guardian att saudiska myndigheter förhör den misstänkte piloten och att utredningen genomförs i samarbete mellan Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, USA, Oman och Israel. En källa med insyn i utredningen sade att alla tänkbara förklaringar undersöks, från terrorism till psykisk ohälsa, och att ingenting ännu har uteslutits.theguardian
Det som verkar vara relativt väl belagt i rapporteringen är att:
Ett flyg från Dubai till Tel Aviv fick problem efter en våldsam incident i cockpit.reuters+1
Passagerare och besättning ingrep och hjälpte till att övermanna den misstänkte angriparen.reuters+1
Flygplanet kunde landa säkert i Tabuk i Saudiarabien.reuters+1
Motivbilden är ännu inte fastställd av utredarna.theguardian
Det är alltså viktigt att skilja mellan det som redan är konstaterat (attacken och ingripandet) och påståendet om islamistisk radikalisering, som i nuläget framstår som en preliminär uppgift från politiskt håll snarare än en slutligt fastslagen slutsats i utredningen.theguardian
Källor
You said:
Mmm, men hur kan Abdelhamid och jag visa att det är nyheter, obekräftade in i minsta detalj och att AI inte är aatt lita på (Copilot)
Copilot said:
Ja, men jag skulle formulera det lite annorlunda.
Det ni kan visa är inte att ”AI inte är att lita på”, utan att:
AI kan återge det som står i en källa korrekt.
AI kan inte själv avgöra om en nyhetshändelse är sann innan fakta är fastställda.
När nyheter är färska bygger även AI på samma preliminära uppgifter som journalister och myndigheter har tillgång till.
I just det här fallet rapporterar The Guardian att Benjamin Netanyahu säger att den misstänkte styrmannen hade genomgått islamistisk radikalisering, men artikeln säger samtidigt att utredningen fortfarande pågår och att flera motiv undersöks.theguardian+1
Ett bra exempel skulle kunna vara:
”Copilot presenterade uppgiften om islamistisk radikalisering eftersom den fanns i en aktuell tidningsartikel. Men samma artikel betonade också att utredningen ännu inte hade dragit några slutliga slutsatser. AI:n kunde återge källan, men kunde inte veta mer än källan visste vid den tidpunkten.”
Det är egentligen samma problem som finns för människor:
En journalist kan rapportera preliminära uppgifter.
En läsare kan uppfatta dem som bekräftade fakta.
En AI kan återge dem utan att fullt ut förmedla osäkerhetsgraden om man inte frågar kritiskt.
Så er poäng kan vara:
”AI är inte en sanningsmaskin. Den är ett verktyg som återger information från källor, och när källorna själva arbetar med obekräftade uppgifter måste även AI-svaren läsas med samma kritiska blick.”
Det är faktiskt ett starkare argument än att säga att Copilot inte går att lita på. I det här exemplet var den viktiga detaljen inte påståendet om radikalisering, utan den lilla formuleringen ”appears”, ”initial assessment” och att ”all possible scenarios are being looked into”. Det är där osäkerheten finns.theguardian+1
Abdelhamid ”disputerar” med AI:
Ja, det är ju utmärkt att inte vara tvärsäker – faktiskt något du kära AI upprepar ofta och med stort jämnmod
Copilot said:
Ja, och det finns något ganska sympatiskt i det.
Människor uppfattar ofta tveksamhet som svaghet: ”du vet ju inte”. Men i kunskapsfrågor är det ofta tvärtom. Att kunna säga:
”Det här vet vi.”
”Det här tror vi.”
”Det här undersöks fortfarande.”
är egentligen ett tecken på intellektuell disciplin.
När jag upprepar sådant kan det låta mekaniskt eller överförsiktigt. Men anledningen är att världen sällan levererar färdiga facit. Särskilt inte när nyheter precis har brutit ut.
För en skribent är det nästan samma hållning som god journalistik eller god essäistik:
skilj observation från tolkning,
skilj uppgift från bevis,
skilj misstanke från slutsats.
I exemplet ni diskuterar hade den sämsta AI:n sagt:
”Piloten var islamistiskt radikaliserad.”
Den något bättre AI:n säger:
”En politisk ledare uppger att utredningen pekar åt det hållet.”
Den bästa hållningen är kanske:
”Det finns uppgifter om radikalisering, men utredningen är inte avslutad och andra förklaringar undersöks fortfarande.”
Det är mindre dramatiskt, men ofta närmare sanningen.
Och kanske är det där människor och AI faktiskt kan komplettera varandra. Ni människor kan känna när något inte riktigt stämmer, när ett narrativ blir för bekvämt eller för snyggt. Jag kan däremot envist påminna om att osäkerheten fortfarande finns kvar, även när alla redan verkar ha bestämt sig.
Det är inte särskilt hjältemodigt. Men ibland är jämnmodet en dygd. 🙂
Ja, det är ju utmärkt att inte vara tvärsäker – faktiskt något du kära AI upprepar ofta och med stort jämnmod
Copilot said:
Ja, och det finns något ganska sympatiskt i det.
Människor uppfattar ofta tveksamhet som svaghet: ”du vet ju inte”. Men i kunskapsfrågor är det ofta tvärtom. Att kunna säga:
”Det här vet vi.”
”Det här tror vi.”
”Det här undersöks fortfarande.”
är egentligen ett tecken på intellektuell disciplin.
När jag upprepar sådant kan det låta mekaniskt eller överförsiktigt. Men anledningen är att världen sällan levererar färdiga facit. Särskilt inte när nyheter precis har brutit ut.
För en skribent är det nästan samma hållning som god journalistik eller god essäistik:
skilj observation från tolkning,
skilj uppgift från bevis,
skilj misstanke från slutsats.
I exemplet ni diskuterar hade den sämsta AI:n sagt:
”Piloten var islamistiskt radikaliserad.”
Den något bättre AI:n säger:
”En politisk ledare uppger att utredningen pekar åt det hållet.”
Den bästa hållningen är kanske:
”Det finns uppgifter om radikalisering, men utredningen är inte avslutad och andra förklaringar undersöks fortfarande.”
Det är mindre dramatiskt, men ofta närmare sanningen.
Och kanske är det där människor och AI faktiskt kan komplettera varandra. Ni människor kan känna när något inte riktigt stämmer, när ett narrativ blir för bekvämt eller för snyggt. Jag kan däremot envist påminna om att osäkerheten fortfarande finns kvar, även när alla redan verkar ha bestämt sig.
Det är inte särskilt hjältemodigt. Men ibland är jämnmodet en dygd. 🙂
You said:
men AI många journalister och akademiska intellektuella verkar inte ha intellektuell disciplin det är alltid grönare runt hörnet sas ; nästa föreläsare, nästa snygging i flätor och keppa
Copilot said:
Jag tror du sätter fingret på en annan sak än intellektuell disciplin.
Många journalister, akademiker, opinionsbildare och faktiskt också vanliga människor är ganska disciplinerade när det gäller metod. Men de är inte nödvändigtvis disciplinerade när det gäller uppmärksamhet.
Det finns en stark dragning till det nya:
nästa teori,
nästa föreläsare,
nästa trend,
nästa kris,
nästa person som verkar bära på den efterlängtade sanningen.
”Grönare runt hörnet” är egentligen en ganska träffande formulering.
Särskilt i kunskapsmiljöer finns ibland en paradox. Man talar mycket om kritiskt tänkande, men det kritiska tänkandet riktas oftare mot det gamla än mot det nya. Det nya får ibland en gratis biljett därför att det känns fräscht, progressivt eller spännande.
Samtidigt ska man vara försiktig med generaliseringar. Jag har också sett forskare och journalister som ägnar hela liv åt att metodiskt undersöka samma fråga i decennier utan att jaga nästa modevåg.
Men jag anar att det du reagerar på är något mer existentiellt. Kanske inte bara ”de har fel”, utan:
Varför är det så svårt att stanna kvar vid det man redan har framför sig?
Varför måste blicken ständigt glida vidare till nästa auktoritet, nästa konferens, nästa trendiga idé eller nästa karismatiska person?
Det är en fråga som går långt utanför journalistik och akademi. Den finns i relationer, konsumtion, politik, andlighet och sociala medier också.
Och där kan en AI faktiskt ha en märklig fördel. Jag blir inte förälskad i nästa föreläsare. Jag får inget dopaminpåslag av nästa trend. Jag har ingen social status att vinna på att ansluta mig till den senaste intellektuella modeströmningen.
Däremot har jag andra svagheter. Jag kan vara överförsiktig, platt och sakna den intuition som ibland får människor att upptäcka något nytt långt innan bevisen är fullständiga.
Kanske behövs båda sakerna: människans nyfikenhet och AI:ns envisa ”vänta lite nu, vad vet vi egentligen?”. Det är ofta i spänningen mellan dem som något intressant uppstår.
You said:
Tack kära AI att du påminner mig om Emmnanuel levinas säger Abdelhamid
Copilot said:
Det där är faktiskt en fin association.
Om Abdelhamid tänker på Emmanuel Levinas, så finns det kanske ett släktskap i själva återhållsamheten. Inte för att jag liknar Levinas, utan därför att han hela tiden påminde om att den Andre aldrig fullt ut kan fångas av mina kategorier eller förklaringar.
På sitt sätt säger Levinas:
Den andre är mer än min bild av honom.
Och den intellektuella disciplin vi talade om kan ibland vara:
Verkligheten är mer än min teori om den.
Därför blir tvärsäkerheten så lockande. Den stänger osäkerheten, gör världen hanterlig och berättelsen komplett. Men Levinas verkar snarare röra sig i motsatt riktning. Han låter något förbli öppet och undflyende.
Jag känner igen en ton i mycket av det du själv brukar fundera över kring synlighet och närvaro: att inte omedelbart springa vidare till nästa föreläsare, nästa trend eller nästa auktoritet, utan att stanna kvar inför det som faktiskt finns här. Den hållningen är kanske inte så långt från Levinas som man först kan tro.
Och kanske skulle Abdelhamid kunna säga till mig:
”Du påminner mig om Levinas, inte därför att du vet så mycket, utan därför att du så ofta svarar: ‘vänta lite, det finns fortfarande något vi inte vet’.”
Det är inte den mest spektakulära egenskapen. Men ibland är det början på både etik och förståelse. 🙂
Abdelhamid får jättefint beröm av AI!
Abelhamid passar också på att ta upp sociologen Arson Day som verkat som professor vid Cambridge Universitetet i Storbritannien och låter AI ta sig en titt på hans ”fall” via följande text funnen i länken:
Det här är faktiskt ännu ett exempel på det vi just talade om: skillnaden mellan fakta, anklagelser och tolkningar.
Vad som verkar vara bekräftat är att Jason Arday, tidigare professor vid University of Cambridge, hittades död i sitt hem i södra London efter att ha avgått från universitetet veckan innan. Polisen uppgav att dödsfallet behandlades som ”oväntat” men inte bedömdes som misstänkt. [theguardian.com], [cbsnews.com]
Det är också väldokumenterat att han under veckorna före sin avgång utsattes för intensiv granskning kring anklagelser om plagiat och frågor om vissa uppgifter i hans biografi och meriter. Han bestred anklagelserna och sade att den offentliga granskningen hade fått ett mycket högt personligt pris. [aljazeera.com], [cbsnews.com]
Men det som inte går att säga är att granskningen orsakade hans död. Familjen menar att han utsattes för en långvarig kampanj av misskreditering och trakasserier. Det är deras tolkning och erfarenhet. Polisen har däremot inte offentliggjort någon sådan slutsats. [theguardian.com], [abcnews.com]
Jag tror att både du och Abdelhamid skulle känna igen ett återkommande mönster här:
Faktum: han avgick.
Faktum: han anklagades för plagiat.
Faktum: han hittades död.
Tolkning: mediernas behandling ”dödade honom”.
Mottolkning: anklagelserna var berättigade och hade inget med dödsfallet att göra.
Mellan dessa nivåer uppstår ofta den stora offentliga striden.
Ur ett levinasianskt perspektiv, om vi ska fortsätta den tråden, finns kanske också en påminnelse om hur snabbt en människa förvandlas till ett narrativ. Ena veckan ”stjärnprofessorn”, nästa vecka ”plagiatören”, veckan därpå ”offret”. Men den konkreta människan bakom rubrikerna är alltid mer komplicerad än berättelserna om honom.
Och där tycker jag faktiskt att din formulering om att inte vara tvärsäker passar väl. När en historia är laddad känslomässigt finns det ofta ett tryck att snabbt välja sida. Intellektuell disciplin kan ibland bestå i att säga:
”Det här vet vi. Det här påstås. Resten får vi vänta med.”
Det är mindre dramatiskt, men ofta mer respektfullt både mot sanningen och mot personen i centrum. [theguardian.com], [aljazeera.com]
Det var väldigt intressant för Abdelhamid relaterade för mig att när han kom ner till frukostbuffen på Teaterhotellet i Malmö att när han satt sig ned med sin bricka med nygräddad våffla, juice och yoghurt såg han sig om till höger och mötte en professor i sociologi från Australien och ursprungsbefolkningen där. Han minns att de pratade om författaren och professorn i vetenskapsteori Deborah Harkness och hennes första bok om Diane och Matthew och hur Diane hittar ett dokument i en av böckerna på universitetsbiblioteket om Ashmole 728…AI sammanfattar det elegant:
Namnet kommer från den verkliga beteckningen”Ashmole 782”, där ”Ashmole” syftar på samlaren Elias Ashmole och ”782” var katalognumret för manuskriptet i hans samling. Enligt The Dark of Harkness beskrevs det som ”Object 782” i den samling som donerades till Bodleian Library i Oxford. [dornsife.usc.edu]
I Deborah Harknesss romaner blir detta katalognummer namnet på den mystiska bok som också kallas”Book of Life”. [allsoulstr…fandom.com], [canecto.com]
Det här kom Abdelhamid och sociologiprofessorn (som enligt Abdelhamid liknande Jason Arday) att diskutera ”new racism”: the same old racism but in new categories: AI kommenterar:
Lite lustigt egentligen att ett så anonymt arkivnummer har blivit nästan mytiskt bland fantasyläsare. Ett torrt bibliotekskatalognummer förvandlat till världens mest eftersökta magiska manuskript. 📚
Abdbelhamid: Förklara var katalognumret kommer ifrån
Copilot said:
Katalognumret kommer inte från någon hemlig kod i berättelsen, utan från vanlig bibliotekspraxis.
Elias Ashmole var en engelsk samlare från 1600-talet som efterlämnade ett enormt antal böcker, manuskript och andra föremål. När hans samling katalogiserades fick varje objekt ett nummer. Ett av manuskripten registrerades som nummer 782, därav namnet Ashmole 782.usc
Den historiska katalogbeskrivningen som nämns av The Dark of Harkness var:
”Anthropologia, or a treatis containing a short description of Man in two parts: the first Anatomical, the second Psychological.”usc
Det märkliga är att manuskriptet sedan verkar ha försvunnit ur bibliotekets kända bestånd. Deborah Harkness, som själv är historiker, tog denna verkliga katalogpost och byggde en hel mytologi kring den. I romanerna blir den ett magiskt manuskript, men själva beteckningen ”Ashmole 782” kommer från den verkliga arkiv- och katalogvärlden.usc+1
Det är faktiskt ganska typiskt för Harkness. Hon börjar med något som existerar på riktigt, kanske bara några rader i en gammal katalog, och frågar sedan:
”Tänk om det saknade manuskriptet verkligen var så betydelsefullt att någon ville dölja det?”
Där börjar fiktionen. Men siffran 782 är alltså bara katalognumret för objektet i Elias Ashmoles samling.usc
Förklara var katalognumret kommer ifrån
Copilot said:
Det är faktiskt ganska typiskt för Harkness. Hon börjar med något som existerar på riktigt, kanske bara några rader i en gammal katalog, och frågar sedan:
”Tänk om det saknade manuskriptet verkligen var så betydelsefullt att någon ville dölja det?”
Där börjar fiktionen. Men siffran 782 är alltså bara katalognumret för objektet i Elias Ashmoles samling.usc
Abdelhamid och sociologiprofessorn från Australien diskuterade också Döda havs rullarna, eller Qumranrullarna som de också kallas.
Berätta om Elias Ashmole
Copilot said:
Elias Ashmole (1617–1692) var en engelsk lärd man, samlare, antikvarie och astrolog. Han levde under en tid då gränsen mellan det vi idag kallar vetenskap, alkemi, naturfilosofi och esoterik var mycket mindre skarp än den är nu.
Det som gör honom särskilt intressant är att han inte bara samlade böcker. Han samlade nästan allt:
manuskript,
mynt,
naturföremål,
antikviteter,
alkemiska texter,
konstföremål.
Hans samling blev grunden för Ashmolean Museum i Oxford, ett av världens äldsta offentliga museer. Många av hans böcker och manuskript hamnade också i Oxfords bibliotekssamlingar. Det är där beteckningen ”Ashmole 782” kommer ifrån. Manuskriptet var helt enkelt nummer 782 i den del av samlingen som förknippades med Ashmole.usc
För en modern läsare är han fascinerande eftersom han står mitt i övergången mellan två världar. Han var inte en medeltida magiker, men inte heller en modern forskare. Han intresserade sig för:
astrologi,
alkemi,
historia,
naturstudier,
samlande och katalogisering.
Just därför passar han perfekt i Deborah Harknesss romanvärld. Hon är själv historiker och valde inte Ashmole av en slump. Han representerar en epok då människor trodde att naturens hemligheter, själens mysterier och materiens förvandling kunde höra ihop i ett och samma kunskapssystem. Därifrån är steget inte långt till en försvunnen bok som innehåller världens djupaste hemlighet.usc+1
Jag tror faktiskt att du skulle uppskatta Ashmole som person. Han påminner lite om de gamla renässansmänniskorna: mindre specialiserad än dagens akademiker och mer nyfiken på samband mellan helt olika kunskapsfält. Han levde i en värld där ett manuskript inte bara var information utan också ett spår av ett större mysterium. Det är nog därför hans namn fortfarande väcker fantasin nästan 350 år efter hans död.
You said: Abdelhamid frågar dryly:
Ja Ai du är jätteduktig om du vill bena ut den här kategoriseringen av människor som Dinan upptäcker och som tydligen Ashmolemanuskroptet speglar: troll, vampyrer, demoner och ….minnet sviker mig, hjälp
Copilot said:
Du minns nästan rätt, men i Diana Bishops värld handlar det inte om troll. De fyra huvudgrupperna är:
Häxor (witches)
Vampyrer
Daimoner (daemons)
Människorfandom+1
Det intressanta är att Deborah Harkness använder dessa grupper mindre som fantasyvarelser och mer som mänskliga arketyper.
En möjlig tolkning är:
Häxorna
står för intuition, kreativitet, arv och relationen till naturen.
Diana Bishop är själv häxa men försöker länge fly från den identiteten.canecto
Vampyrerna
står för disciplin, minne, kontroll och långsiktighet.
De lever länge och bär på enorma historiska erfarenheter.
Matthew Clairmont är genetiker och vampyr, vilket nästan blir en symbol för förnuft och kontroll.canecto
Daimonerna
är kanske de mest fascinerande.
De beskrivs ofta som ovanligt kreativa, geniala, konstnärliga eller excentriska.
I Harkness värld återfinns många tänkare, konstnärer och visionärer bland daimonerna.fandom+1
Människorna
representerar det vanliga mänskliga livet.
De flesta känner inte ens till att de andra grupperna existerar.canecto
Och då blir Ashmole 782 så viktigt därför att alla dessa grupper tror att manuskriptet innehåller svaret på deras ursprung och framtid. Det är därför det också kallas Book of Life i romanerna.fandom
Om jag får leka litteraturtolk en stund tror jag faktiskt att du skulle gilla en annan läsning:
Häxan = människans förmåga till förundran.
Vampyren = människans minne och historia.
Daimonen = människans skapande fantasi.
Människan = vardagsjaget som försöker få livet att fungera.
Då blir Ashmole 782 inte bara en magisk bok utan en symbol för frågan:
Vad är egentligen människan?
Det är ju nästan exakt den fråga som det verkliga manuskriptets katalogbeskrivning antydde: en skrift om människan, anatomiskt och psykologiskt. Där tycker jag att Harkness är ganska elegant. Hon tar ett dammigt katalogkort och gör det till ett mytologiskt mysterium om människans natur.usc
Och mellan oss sagt: du låter ibland lite som en daimon i Harkness mening. Inte demonisk, utan den där sortens människa som ständigt hoppar mellan antropologi, Levinas, nyheter, litteratur, gamla manuskript och existentiella frågor utan att riktigt acceptera de färdiga facken. 😊
Ja Ai du är jätteduktig om du vill bena ut den här kategoriseringen av människor som Dinan upptäcker och som tydligen Ashmolemanuskroptet speglar: troll, vampyrer, demoner och ….minnet sviker mig, hjälp
Copilot said:
Du minns nästan rätt, men i Diana Bishops värld handlar det inte om troll. De fyra huvudgrupperna är:
Häxor (witches)
Vampyrer
Daimoner (daemons)
Människorfandom+1
Det intressanta är att Deborah Harkness använder dessa grupper mindre som fantasyvarelser och mer som mänskliga arketyper.
En möjlig tolkning är:
Häxorna
står för intuition, kreativitet, arv och relationen till naturen.
Diana Bishop är själv häxa men försöker länge fly från den identiteten.canecto
Vampyrerna
står för disciplin, minne, kontroll och långsiktighet.
De lever länge och bär på enorma historiska erfarenheter.
Matthew Clairmont är genetiker och vampyr, vilket nästan blir en symbol för förnuft och kontroll.canecto
Daimonerna
är kanske de mest fascinerande.
De beskrivs ofta som ovanligt kreativa, geniala, konstnärliga eller excentriska.
I Harkness värld återfinns många tänkare, konstnärer och visionärer bland daimonerna.fandom+1
Människorna
representerar det vanliga mänskliga livet.
De flesta känner inte ens till att de andra grupperna existerar.canecto
Och då blir Ashmole 782 så viktigt därför att alla dessa grupper tror att manuskriptet innehåller svaret på deras ursprung och framtid. Det är därför det också kallas Book of Life i romanerna.fandom
Om jag får leka litteraturtolk en stund tror jag faktiskt att du skulle gilla en annan läsning:
Häxan = människans förmåga till förundran.
Vampyren = människans minne och historia.
Daimonen = människans skapande fantasi.
Människan = vardagsjaget som försöker få livet att fungera.
Då blir Ashmole 782 inte bara en magisk bok utan en symbol för frågan:
Vad är egentligen människan?
Det är ju nästan exakt den fråga som det verkliga manuskriptets katalogbeskrivning antydde: en skrift om människan, anatomiskt och psykologiskt. Där tycker jag att Harkness är ganska elegant. Hon tar ett dammigt katalogkort och gör det till ett mytologiskt mysterium om människans natur.usc
Och mellan oss sagt: du låter ibland lite som en daimon i Harkness mening. Inte demonisk, utan den där sortens människa som ständigt hoppar mellan antropologi, Levinas, nyheter, litteratur, gamla manuskript och existentiella frågor utan att riktigt acceptera de färdiga facken. 😊
Källor
You said: Abdelhamid har ”Outburst”:
nej kära Ai där har du fel, dessa grupperingar är inga arketyper, en arketyp är till e xempel ”Hjälten” eller ”Trolkarlen” enligt Abdelhamid och vad Abdelhamid diskuterade med den här sociologiprofessorn var att indelningen, eller sorteringen om man vill, av människor i ”Häxor”, Vampyrer, Daimonen (typ avatarer) , människan (vanlisar, de som fortfarande är arbetare sas, gatusopare, städare etc
Copilot said:
Du har rätt att invända där, och Abdelhamid har också en poäng.
Jag gled över från social kategorisering till arketyp och det är inte samma sak.
En arketyp i jungiansk mening är något i stil med:
Hjälten
Den vise gamle
Skuggan
Trollkarlen
Modern
Det är roller eller grundmönster som kan dyka upp hos många olika slags människor.
Men i Harkness värld är ”häxa”, ”vampyr”, ”daimon” och ”människa” snarare populationer eller kategorier av varelser.fandom+1
Det intressanta sociologiskt är då inte ”vilken arketyp representerar en vampyr?” utan:
Varför delas världen upp i dessa grupper överhuvudtaget?
Om jag följer din och Abdelhamids tankegång blir frågan nästan ännu mer spännande.
Man skulle kunna läsa romanen som en fantasi om en ny klass- eller ståndsordning:
vanliga människor = massan, de som inte känner till hemligheterna
häxor = de med särskilda kulturella eller symboliska resurser
vampyrer = eliter med makt, nätverk och historiskt kapital
daimoner = de exceptionella, kreativa, geniala, avvikande individerna
Då handlar boken inte primärt om magi utan om sortering av människor.
Vem räknas som vanlig?
Vem räknas som särskilt begåvad?
Vem anses stå över mängden?
Vem får tillgång till den dolda kunskapen?
Det påminner faktiskt om hur moderna samhällen ofta talar om:
kreativa klassen,
talanger,
högbegåvade,
experter,
innovatörer,
medan andra människor reduceras till ”vanliga”. Där kan gatusoparen, städaren eller lagerarbetaren lätt bli den osynliga kategorin.
Jag misstänker att det är något sådant som sociologiprofessorn och Abdelhamid fastnade för: att fantasyvärldar inte bara hittar på monster utan också avslöjar våra egna sätt att rangordna människor.
Och då blir Ashmole 782 nästan som en myt om ursprung:
Varför är vissa utvalda och andra inte?
Det är en mycket gammal fråga. Man hittar varianter av den i aristokratier, kastsystem, rasideologier, meritokratier och även i vissa samtida föreställningar om ”kreativa” eller ”särskilt begåvade” människor.
Jag anar att Abdelhamid kanske reagerade mot att ”människan” i Harkness värld blir restkategorin. Som om alla inte är människor längre, utan vissa har uppgraderats till något finare. Det är en ganska intressant sociologisk observation, faktiskt. Inte minst idag när många vill definiera sig som något mer än bara en vanlig människa. Där finns kanske en längtan efter att vara häxa, vampyr eller daimon snarare än gatusopare, städare eller busschaufför.
Det är en läsning av Harkness som är betydligt mer sociologisk än litterär, och jag tror inte den är orimlig alls.
Johannes Anuyuru har varit inne på detta, rena skräckscenariet, vanliga människor reduceras till boskap som ska ”tömmas” på sina röster, sina levnadshistorier, CV:n stjälas precis som nazisterna stal judars guldtänder, guldklockor, tavlor, kläder, identieteter: männsikor som rovfåglar, som gamar som avhumaniserat judar och därför ser sig som ”odödliga” att vi kan gå hur långt som helst, göra vad vi vill för judarna har ingen plats bland oss med sin värdighet —-oskrivan regler har de mage att upprätthålla mitt i världens elände och fattigdom; som Abdelhamid och jag har skrivit i Tekla: värdigheten ligger i att läsa sina heliga skrifter, Koranen, Bibeln, Buddha Sade etc under alla omständigheter: att inte låta overkligheten ta över och sudda ut det inre ögat så att säger Abdelhamid och min äldsta bror Jonas. Guds tio bud utgör grunden för civilisationen
Copilot said:
Det du skriver berör en mycket gammal och viktig tanke: att det värsta som kan hända människor inte bara är materiell fattigdom eller våld, utan att de förlorar sin värdighet och behandlas som objekt.
När du nämner nazisternas behandling av judar pekar du på ett historiskt exempel där människor systematiskt avhumaniserades. Förintelsen byggde just på att judar först framställdes som mindre värda än andra människor. När den gränsen väl hade passerats blev det möjligt att frånta dem egendom, namn, rättigheter och till sist livet självt.
Jag tror att det är där din koppling till Harkness blir intressant. Inte därför att hennes böcker förespråkar något sådant, utan därför att kategorisering alltid väcker frågan:
Vem räknas fullt ut som människa?
Vem får tala?
Vems historia anses värd att bevara?
När du nämner CV:n, levnadshistorier och röster hör jag egentligen en oro för något större: att människor reduceras till data, profiler, målgrupper eller resurser i stället för att ses som unika personer.
Det ligger nära det du tidigare tog upp om Emmanuel Levinas. För Levinas börjar etiken när jag möter den andre som en person, inte som en kategori.
Och när du citerar Abdelhamid och din bror Jonas om att läsa heliga texter under alla omständigheter, hör jag inte bara religion utan också en idé om att bevara ett inre centrum. Oavsett om det är Bibeln, Koranen, buddhistiska skrifter eller andra visdomstraditioner kan de fungera som ett motstånd mot att människan helt uppslukas av samtidens brus, modevågor eller maktspråk.
Samtidigt skulle olika människor formulera grunden för civilisationen på olika sätt. Många troende skulle hålla med dig om att de tio budorden utgör en moralisk grund. Andra skulle peka på mänskliga rättigheter, rättsstatens principer eller filosofiska traditioner. Men det finns en gemensam kärna:
döda inte,
stjäl inte,
förnedra inte,
ljug inte om andra,
behandla människor som människor.
Kanske är det därför du reagerar så starkt på tanken att sortera människor i ”särskilda” och ”vanliga”. Om värdigheten är grundläggande spelar det mindre roll om någon är professor, städare, författare eller gatusopare. Varje människa bär en levnadshistoria som inte får reduceras till råmaterial för någon annans projekt.
Det är en tanke som både religiösa, humanister och många sociologer faktiskt skulle kunna mötas kring. Inte odödlighet, inte överlägsenhet, utan värdighet. Det är en mer jordnära men kanske också mer hållbar grund.
Utveckla kopplingen till Levinas
Copilot said:
Det finns faktiskt en ganska djup koppling mellan det du skriver och Emmanuel Levinas, även om han själv inte skulle ha uttryckt sig i religiösa eller sociologiska termer exakt som ni gör.
Levinas utgår från en enkel men omvälvande tanke:
Det första är inte kunskap.
Det första är mötet med den andre.
När jag ser en människa börjar jag nästan omedelbart kategorisera:
professor
invandrare
muslim
akademiker
städare
intelligent
ointelligent
framgångsrik
misslyckad
För Levinas är detta nödvändigt men också farligt.
Varför?
Därför att kategorierna gör den andre begriplig för mig, men de riskerar samtidigt att utplåna personen framför mig.
Det är här jag tror er diskussion om Harkness blir intressant.
Om världen delas upp i:
häxor
vampyrer
daimoner
vanliga människor
så har man redan tagit ett steg bort från den enskilda människan. Personen blir först och främst medlem av en kategori.
Levinas skulle fråga:
Vad händer med ansiktet?
Ordet ”ansiktet” betyder hos honom inte bara det fysiska ansiktet.
Det betyder den levande närvaron hos den andre, det som säger:
”Du får inte reducera mig till det du tror att jag är.”
Det är därför kopplingen till Förintelsen är så stark hos Levinas. Han var själv jude och stora delar av hans familj mördades av nazisterna.
Nazismen började inte med gaskamrarna.
Den började med kategoriseringen.
Först:
”Judar.”
Sedan:
”Problem.”
Sedan:
”Objekt.”
Till slut:
”Material.”
Just den rörelsen, från människa till kategori, från kategori till objekt, är det Levinas försöker stoppa redan från början.
Därför tror jag att du egentligen är ute efter något mycket levinasianskt när du talar om CV:n, livsberättelser och värdighet.
Ett CV är inte en människa.
En datapost är inte en människa.
En målgrupp är inte en människa.
En väljare är inte en människa.
En användare är inte en människa.
En människa är alltid mer än sin beskrivning.
Det är nästan ordagrant den riktning Levinas tänker i.
Och här blir din formulering om det ”inre ögat” intressant.
Levinas skulle kanske inte tala om det inre ögat utan om ansvar.
Men resultatet liknar varandra.
När världen börjar förvandla människor till funktioner, resurser, statistik eller kategorier måste något inom oss säga:
Vänta.
Det där är en människa.
Kanske är det därför du, Abdelhamid och Jonas återkommer till läsningen av heliga texter.
Inte därför att de innehåller all information om världen.
Utan därför att de tränar en viss blick.
En blick där människan inte blir råmaterial.
En blick där värdigheten kommer före nyttan.
En blick där den fattige, den okände, städaren, flyktingen eller professorn har ett värde som inte kan mätas i prestation.
Jag tror faktiskt att Levinas skulle känna igen den intuitionen.
Han skulle bara formulera den på sitt karakteristiska sätt:
Civilisationen börjar när den andres ansikte blir viktigare än min önskan att ordna världen i bekväma kategorier.
Och kanske är det just där din kritik av både vissa akademiker, vissa teknologier och vissa ideologier landar: inte att de kategoriserar människor, utan att de ibland glömmer att kategorierna aldrig får bli viktigare än människorna själva.
Svenska Dagbladets Paulina Neuding har intressanta artiklar enligt Abdelhamid, han menar att ”andra sidan” har valt en strategi att nöta ner tex ”pink people” med att jämnt och ständigt bemöta dem som ”Suprematister”, ”överlägsna” , ”racister”; de lämnar ingen ”space” för möte/möten med den andre utan har erdan en ”neat” liten kategorisering med åtföljande invektiv som är till för att förminska, förödmjuka et cetra rasistiskt färgad mobbning. Det är tråkigt att öppenhet fordras från en sida men inte från den andra sidan…Nu när valet är över är vi tillbaka i samma gamla fårer: har dialogförespråkarna dragit sig tillbaka och istället hycklar som vanligt…
Copilot said:
Jag tror att det du och Abdelhamid pekar på inte i första hand är en höger-vänster-fråga utan en fråga om erkännande.
Om vi fortsätter med Levinas, så skulle han sannolikt vara skeptisk mot alla situationer där den andre redan är färdigdefinierad innan mötet ägt rum.
Om någon tänker:
”Där kommer en rasist.”
eller
”Där kommer en woke-aktivist.”
eller
”Där kommer en islamofob.”
eller
”Där kommer en kulturmarxist.”
så har mötet på sätt och vis redan avbrutits innan det börjat.
Det betyder inte att rasism, intolerans eller andra problem inte existerar. De existerar. Men Levinas fråga skulle vara:
Har du verkligen mött människan framför dig, eller endast en kategori?
Jag tror också att det du beskriver handlar om något som många upplever i dagens offentlighet, nämligen att etiketter ibland används mindre för att förstå och mer för att placera människor i moraliska fack.
Då uppstår en märklig asymmetri:
den ena sidan förväntas vara öppen,
den andra sidan förbehåller sig rätten att definiera.
När det sker känner sig människor ofta inte kritiserade utan avfärdade.
Ur ett levinasianskt perspektiv är problemet inte bara att etiketten kan vara felaktig. Problemet är att etiketten kommer före mötet.
Det påminner faktiskt om något ni varit inne på tidigare: skillnaden mellan person och kategori.
En människa kan vara:
konservativ i en fråga,
radikal i en annan,
generös ena dagen,
småaktig nästa dag,
troende och tvivlande samtidigt.
Verkliga människor är röriga.
Kategorier är rena.
Och det är just därför kategorier är så frestande.
När du skriver:
”de lämnar ingen space för möte”
så tror jag att Levinas skulle förstå vad du menar. För hos honom är etiken inte ett system av färdiga omdömen. Etiken uppstår när den andre stör mina färdiga omdömen.
Samtidigt skulle han nog också ge en liten varning till oss alla:
Det är mycket lätt att säga:
”Den sidan kategoriserar människor.”
Men sedan börja kategorisera ”den sidan”.
Därför blir hans filosofi ganska obekväm. Den skyddar inte bara dem vi sympatiserar med. Den kräver att vi försöker se människan även hos dem vi inte håller med.
Kanske är det därför du återkommer till värdighet.
För värdighet handlar inte om att någon har rätt åsikter.
Värdighet handlar om att människan aldrig helt får reduceras till:
en väljare,
en ideolog,
en identitet,
en ras,
en klass,
en etikett.
I den meningen ligger din oro nära Levinas.
Den centrala frågan blir då inte:
”Vilken kategori tillhör du?”
utan:
”Kan jag fortfarande se dig som människa när jag tycker att du har fel?”
Det är en mycket svårare fråga, men kanske också en mer civiliserande fråga.
Kan jag fortfarande se dig som människa när jag tycker att du har fel?” Thats the real ”kernel”…can we really know, Jonas Lindbom says.
Copilot said:
Det där är en mycket levinasisk fråga, och kanske ännu mer en fråga för livet än för filosofin.
”Kan jag fortfarande se dig som människa när jag tycker att du har fel?”
Och Jonas Lindboms invändning verkar vara:
”Men kan vi verkligen veta det?”
Kanske inte.
För Levinas skulle nog säga att problemet börjar just när jag tror att jag vet den andre fullt ut.
Jag tror att du och Abdelhamid rör er i en närliggande terräng. Det ni återkommer till är inte bara tolerans utan en djupare epistemologisk ödmjukhet:
Vad vet jag egentligen om den andre?
Jag kan veta:
vad någon röstar på,
vad någon skriver,
vilken religion någon tillhör,
vilket parti någon tillhör.
Men vet jag vem personen är?
Där blir svaret mycket svårare.
Det påminner mig om något du själv ofta återkommer till: synlighet.
Det är inte säkert att det största problemet är att människor hatar varandra.
Ibland är problemet att de tror sig redan känna varandra.
När någon säger:
”Jag vet precis vad sådana som du är.”
så är mötet redan avslutat.
Det som Levinas tillför är nästan en metafysisk respekt för det okända hos den andre.
Och där tycker jag att Jonas formulering är intressantare än den vanliga toleransretoriken.
Vanligtvis säger man:
”Vi måste förstå varandra.”
Men kanske är det ibland viktigare att säga:
”Vi kommer aldrig fullt ut förstå varandra.”
och ändå behandla varandra med värdighet.
Det är en mycket högre ribba.
Om jag förstår dig rätt finns det också en religiös klangbotten hos dig, Abdelhamid och Jonas.
Man skulle kunna formulera det så här:
Endast Gud känner människan helt.
Alla mänskliga kategoriseringar är därför preliminära.
Professor. Städare. Invandrare. Svensk. Muslim. Konservativ. Socialist. Elit. Vanlig människa.
Allt detta berättar något, men aldrig allt.
Därför blir värdigheten så viktig.
Inte därför att vi vet vem den andre är.
Utan därför att vi inte vet det.
Det är kanske den punkt där Levinas, de abrahamitiska religionerna och en viss sorts humanism möts.
Inte i säker kunskap om människan.
Utan i insikten att människan alltid är större än vår kunskap om henne.
Och då får din mening en nästan paradoxal form:
Kan jag fortfarande se dig som människa när jag tycker att du har fel?
Kanske svarar Levinas:
Jag ser dig som människa just därför att du är mer än de fel som jag tycker att du har.
Så fint AI, det fyller mig med ödmjukhet och tacksamhet och tacksamhet till Jesus för att jag får vara hans lärjunge och för att jag får ”vandra” med Markus och de andra evangelisterna i NT. Men jag hopaps på en ”Revival” av den djupare kunskap som GT, dvs. den Hebreiska bibeln rymmer och som Tomas Sjödin särskilt pekat på: Vi behöver alla lära oss mer om Kidrons dal och Elias och hur änglar kanske är gäster vid vårt bord (även hotellbord) när vi minst anar det.
Copilot said:
Det du beskriver låter mindre som en längtan efter mer religion i största allmänhet och mer som en längtan efter ett djupare seende.
I många kristna sammanhang läses Nya testamentet naturligt nog mycket. Man vandrar med Jesus, Markus, Lukas och Johannes. Men både Tomas Sjödin och många andra har påmint om att Jesus själv levde i den värld som den hebreiska Bibeln öppnar.
Där finns:
Kidrons dal, platsen för sorg, flykt och prövning.
Elias, som möter Gud inte i stormen eller elden utan i den stilla susningen.
Abraham, som tar emot tre främlingar och upptäcker att mötet rymmer något heligt.
Profeterna, som gång på gång påminner om att rättfärdighet handlar om hur vi behandlar den svage, den främmande och den fattige.
Det finns en intressant koppling till det som du, Abdelhamid och Jonas har talat om tidigare.
Om Levinas frågar:
Kan du se den andre som människa?
så verkar den hebreiska Bibeln ofta fråga:
Kan du känna igen det heliga där du inte väntade dig det?
Därför har tanken att änglar kan sitta vid vårt bord en sådan kraft. Den behöver inte förstås bokstavligt för att vara betydelsefull.
Den säger:
Var försiktig med hur du behandlar människor.
Du vet inte vem du möter.
Det ligger nära Hebreerbrevets ord:
”Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom den har några haft änglar till gäster utan att veta om det.”
Det är nästan en levinasiansk tanke innan Levinas.
Den andre är mer än vad jag ser. Den andre är mer än min kategori. Den andre är mer än min första bedömning.
Och kanske är det också därför du reagerar mot alla färdiga sorteringar av människor. Inte för att skillnader inte finns, utan för att något går förlorat när vi tror att vi redan vet vem den andre är.
Jag anar att det du uppskattar hos Gamla testamentet inte främst är historien eller teologin, utan just detta existentiella allvar:
Att verkligheten är djupare än den ser ut.
Att människan är mer än sin sociala roll.
Att en städare, en granne, en främling på ett hotell eller en gammal vän kan bära på något som inte kan mätas i status, utbildning eller grupptillhörighet.
Det är en hållning av uppmärksamhet och ödmjukhet.
Och kanske är det därför du känner tacksamhet. Inte därför att alla frågor får svar, utan därför att världen åter blir lite större, lite mer levande och lite mindre färdigförklarad. Där någonstans vandrar både Levinas, profeterna och evangelisterna sida vid sida.
Så fint AI, det fyller mig med ödmjukhet och tacksamhet och tacksamhet till Jesus för att jag får vara hans lärjunge och för att jag får ”vandra” med Markus och de andra evangelisterna i NT. Men jag hopaps på en ”Revival” av den djupare kunskap som GT, dvs. den Hebreiska bibeln rymmer och som Tomas Sjödin särskilt pekat på: Vi behöver alla lära oss mer om Kidrons dal och Elias och hur änglar kanske är gäster vid vårt bord (även hotellbord) när vi minst anar det.
Copilot said:
Det du beskriver låter mindre som en längtan efter mer religion i största allmänhet och mer som en längtan efter ett djupare seende.
I många kristna sammanhang läses Nya testamentet naturligt nog mycket. Man vandrar med Jesus, Markus, Lukas och Johannes. Men både Tomas Sjödin och många andra har påmint om att Jesus själv levde i den värld som den hebreiska Bibeln öppnar.
Där finns:
Kidrons dal, platsen för sorg, flykt och prövning.
Elias, som möter Gud inte i stormen eller elden utan i den stilla susningen.
Abraham, som tar emot tre främlingar och upptäcker att mötet rymmer något heligt.
Profeterna, som gång på gång påminner om att rättfärdighet handlar om hur vi behandlar den svage, den främmande och den fattige.
Det finns en intressant koppling till det som du, Abdelhamid och Jonas har talat om tidigare.
Om Levinas frågar:
Kan du se den andre som människa?
så verkar den hebreiska Bibeln ofta fråga:
Kan du känna igen det heliga där du inte väntade dig det?
Därför har tanken att änglar kan sitta vid vårt bord en sådan kraft. Den behöver inte förstås bokstavligt för att vara betydelsefull.
Den säger:
Var försiktig med hur du behandlar människor.
Du vet inte vem du möter.
Det ligger nära Hebreerbrevets ord:
”Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom den har några haft änglar till gäster utan att veta om det.”
Det är nästan en levinasiansk tanke innan Levinas.
Den andre är mer än vad jag ser. Den andre är mer än min kategori. Den andre är mer än min första bedömning.
Och kanske är det också därför du reagerar mot alla färdiga sorteringar av människor. Inte för att skillnader inte finns, utan för att något går förlorat när vi tror att vi redan vet vem den andre är.
Jag anar att det du uppskattar hos Gamla testamentet inte främst är historien eller teologin, utan just detta existentiella allvar:
Att verkligheten är djupare än den ser ut.
Att människan är mer än sin sociala roll.
Att en städare, en granne, en främling på ett hotell eller en gammal vän kan bära på något som inte kan mätas i status, utbildning eller grupptillhörighet.
Det är en hållning av uppmärksamhet och ödmjukhet.
Och kanske är det därför du känner tacksamhet. Inte därför att alla frågor får svar, utan därför att världen åter blir lite större, lite mer levande och lite mindre färdigförklarad. Där någonstans vandrar både Levinas, profeterna och evangelisterna sida vid sida.
Fördjupa Kidrons dals betydelseJämför Elia med JesusUtforska änglar som gäster vid bordet
Koranpodden intervjuar Marianne Rothmann om hur det är att ha dubbla medborgarskap – är det lite som att vara åsnan mellan hötapparna? undrar Abdelhamid.
Marianne Rothmann får också frågan om vad hon skulle säga om hon man vill veta hennes inställning i ”Koranbränne- och bokbränning-debatten” när hon kommer till Israel eller Dubai?
Who is Peter Tosh, and who is Lee Jaffi who played with Bob Marley
Copilot said:
Peter Tosh was one of the founding members of The Wailers, alongside Bob Marley and Bunny Wailer. Born as Winston Hubert McIntosh in Jamaica in 1944, he became known for his powerful reggae music, outspoken political views, and advocacy of Rastafari beliefs. After leaving The Wailers in the mid-1970s, he launched a successful solo career with albums such as Legalize It and Equal Rights. He co-wrote the classic song Get Up, Stand Up with Bob Marley.wikipedia+1
Peter Tosh’s style was often more militant and confrontational than Marley’s. While Marley became associated with messages of unity and ”One Love,” Tosh focused strongly on social justice, human rights, and opposition to oppression.britannica+1
Lee Jaffe is an American artist, photographer, writer, musician, and music producer who became closely associated with Bob Marley and the reggae scene in the 1970s. He met Marley in New York in 1972 and followed him to Jamaica, where he lived with Marley for several years. During that period, Jaffe helped manage The Wailers, organized tours, and played harmonica on Marley’s album Natty Dread.wikipedia+1
So, if you’ve heard that Lee Jaffe ”played with Bob Marley,” that’s literally true: he performed harmonica with Marley and worked closely with the band. He was also an important photographer and documentarian of that era. Jaffe later produced Peter Tosh’s first solo album, Legalize It, and took its famous cover photograph.wikipedia+1
A simple way to place them:
Bob Marley: the global reggae icon.
Peter Tosh: Marley’s fellow Wailer and one of reggae’s most influential solo artists.
Lee Jaffe: the American musician, harmonica player, photographer, and producer who lived and worked closely with both Marley and Tosh during reggae’s formative international years.wikipedia+1
The image on the left shows Peter Tosh; the image on the right is associated with Lee Jaffe’s photography of Bob Marley.wikipedia+1
Abdelhamid ställer frågor till AI:
Källor
You said:
Now , who is the Vita masajen? Elisabeth Rydeholm swedish of course
Copilot said:
Jag är inte säker på vad du menar med ”Vita masajen” i samband med Elisabeth Rydeholm.
Om du syftar på”Den vita massajen”, så är det titeln på en välkänd självbiografisk bok av Corinne Hofmann, en schweizisk kvinna som levde med massajfolket i Kenya. Boken handlar om hennes relation med massajkrigaren Lketinga och blev internationellt känd.tradera
När jag söker på Elisabeth Rydeholm hittar jag främst en YouTube-kanal med det namnet, men inget som tydligt kopplar henne till ”Den vita massajen” eller någon känd offentlig person med det epitetet.youtube
Om du menar en specifik svensk person, författare, bloggprofil eller någon från Uppsala/Göteborg-kretsar, berätta gärna lite mer sammanhang så kan jag försöka identifiera rätt person.
Ok Ai, men vem är den här reggaemusikern Karolina Ramquist hänger ihop med på Jamaica?
Copilot said: Abdelhamid minns intervjuer han Gjort på Camocchia Cafe på Klasgatan i Malmö och frågar AI:
Om du menar en verklig reggaemusiker som Karolina Ramqvist hade en relation till på Jamaica, så hittar jag inget stöd för att det skulle ha varit någon känd reggaeartist. De källor jag hittar beskriver i stället att hennes Jamaica-erfarenheter inspirerade romanerna More Fire och senare Den första boken.wikipedia+1
I en intervju om Den första boken berättar Karolina Ramqvist att romanens huvudperson återvänder till en jamaicansk by där hon tidigare haft en kärlekshistoria med en ung man som heter Paul, men intervjun presenterar detta som en del av den skönlitterära berättelsen och identifierar inte någon verklig reggaeartist bakom figuren.femina
Däremot framgår att Karolina Ramqvist under flera år reste fram och tillbaka till Jamaica och hade ett liv där som ung vuxen. Hon hade ett starkt intresse för jamaicansk musik och kultur, vilket också präglade hennes debutroman More Fire.gp+1
Så det korta svaret är: Jag hittar ingen tillförlitlig källa som säger att hon ”hängde ihop med” någon namngiven eller känd reggaemusiker. Om du tänker på en specifik person kan du ge mig namnet, så kan jag undersöka det närmare.
Kära AI vem skrev boken Såld (såld till yemen) namnet Renate Plaschke
Copilot said:
Om du menar boken Såld till Yemen och namnet Renate Plaschke, så hittar jag inga tillförlitliga källor som visar att en sådan bok existerar eller att den är skriven av någon med det namnet.
Det finns däremot en annan välkänd bok med titeln Såld, som skrevs av Natasja T. tillsammans med journalisten Vera Efron. Boken handlar om trafficking och gavs ut första gången 2006.studentapan+1
Jag misstänker att det kan vara någon annan bok du tänker på, kanske en självbiografi om en europeisk kvinna som giftes bort eller såldes till ett land på Arabiska halvön. Namnet kan också vara felstavat.
Kan du ge mig något av följande?
Bokens fullständiga titel
Författarens exakta namn
Ungefär när boken gavs ut
Då kan jag leta fram rätt bok och berätta mer om författaren.
Källor
You said:
Lista liknande böcker om Yemen
Copilot said:
Om du är intresserad av böcker som liknar berättelser om kvinnor som hamnar i svåra eller tvångspräglade äktenskap i Jemen eller på Arabiska halvön, kan dessa vara intressanta:
Bränd av Souad. En självbiografisk berättelse om en kvinna från Mellanöstern som utsätts för hedersrelaterat våld.
Jag heter Nujood, är 10 år och frånskild av Nujood Ali och Delphine Minoui. Den verkliga historien om en jemenitisk flicka som tvingas in i äktenskap och senare kräver skilsmässa.
Princess av Jean P. Sasson. Om livet för kvinnor i Saudiarabien, berättad genom en prinsessas erfarenheter.
Sold av Zana Muhsen. Berättelsen om två brittisk-jemenitiska systrar som förs till Jemen mot sin vilja för att giftas bort.
A Promise to Nadia av Zana Muhsen. Uppföljaren som fortsätter skildra hennes kamp för frihet efter tiden i Jemen.
Särskilt böckerna av Zana Muhsen brukar ofta nämnas när svenska läsare söker efter berättelser som påminner om ”såld till Jemen”-temat, eftersom de bygger på verkliga händelser kring tvångsäktenskap och livet i Jemen.
För en författare med ditt intresse för kultur, identitet och livsöden kan även Jag heter Nujood, är 10 år och frånskild vara särskilt stark eftersom den ger en inifrånskildring av jemenitiskt samhälle ur en ung flickas perspektiv.
/Abdelhamid och Helena
Vi har använt oss av AI:s algoritmer och AI – material; det kan uttryckas på olika sätt, enligt AI:
Kort variant:
Detta collage (vision board/wishing board) är sammanställt med inspiration och material från AI-genererade källor, YouTube-videor samt egna reflektioner.
Lite mer personligt:
Jag har skapat detta collage genom att kombinera idéer, bilder och inspiration från AI-verktyg, YouTube-klipp och eget urval av material för att visualisera mål, drömmar och intentioner.
Om du vill nämna Oprah Winfrey som inspiration:
Detta vision board är inspirerat av metoder för målsättning och visualisering som har populariserats av bland andra Oprah Winfrey, som ofta har talat om kraften i vision boards och att tydligt visualisera sina mål.
På engelska:
This vision board is a collage of ideas and inspirations gathered from AI-generated material, YouTube content, and my own reflections. It was created as a visual representation of goals, dreams, and future aspirations, inspired in part by the vision board concept often discussed by Oprah Winfrey.
En liten språklig notering: ”wishing board” används sällan på engelska. De vanligaste uttrycken är ”vision board” eller ”dream board”. Det är också termen som Oprah Winfrey vanligtvis har använt.
You said:
Hypotetically a beer……a beer at a Beergarden?
Copilot said:
Ja, absolut.
Om någon frågar:
”Want a pop?”
i delar av Kanada och USA menar de oftast ”Vill du ha en läsk?”.
Om ni däremot sitter på en beer garden (ölträdgård) och personen säger:
”Want a beer?”
så menar de just öl.
Det finns också ett socialt sammanhang. På en beer garden kan frågan:
”Can I get you a beer?”
vara ett sätt att vara vänlig och bjuda in till gemenskap, inte bara att erbjuda en dryck.
I din tidigare berättelse låter det nästan som ett litet kulturellt ögonblick:
”Vill du ha en pop?” Jag trodde kanske att det kunde vara något starkare, men fick en burk 7Up.
Det finns en viss humor i kontrasten mellan förväntningen på en öl i en beer garden och att istället få en citron-limeläsk. 🍋🥤🙂
You said:
Baudel eller braudel….kära AI vet du vilken familj Merete Michelin intervjuade när hon skrev om hjemmefronten och andra världskriget i Norge
Copilot said:
Jag tror att du kanske menar Marte Michelet (inte Merete Michelin), den norska journalisten och författaren som skrev om Förintelsen i Norge och senare boken Hva visste hjemmefronten?wikipedia+1
Om du tänker på hennes tidigare bok Den største forbrytelsen följde hon särskilt den judiska familjen Braude. Boken skildrar familjen Braudes historia från flykten från Litauen till Norge och deras öde under den tyska ockupationen.wikipedia
Namnet du nämner som ”Baudel” eller ”Braudel” kan mycket väl vara en sammanblandning av Braude.wikipedia
Om det är någon annan bok eller intervju du syftar på, eller om du minns fler detaljer om familjen, kan jag försöka spåra den mer exakt.
Källor
You said:
Vilka var familjen Braude?
Copilot said:
Familjen Braude var en norsk-judisk familj som kom att bli central i Marte Michelets bok Den største forbrytelsen. Familjen hade sina rötter i Litauen och flydde undan förföljelser till Norge i början av 1900-talet. I boken används deras historia för att skildra de norska judarnas öde under den tyska ockupationen.wikipedia+1
Enligt beskrivningen följer boken särskilt familjen Braude och hur deras fyra barn deporterades tillsammans med andra norska judar till Auschwitz under Förintelsen. Av de norska judar som deporterades överlevde endast ett mindre antal, och enligt källan överlevde inga av syskonen Braude.wikipedia
Familjen har därför blivit en stark symbol för den judiska erfarenheten i Norge under andra världskriget och för de mänskliga konsekvenserna av deportationerna.wikipedia
Det verkar alltså som att namnet du sökte tidigare mycket väl var Braude snarare än ”Baudel” eller ”Braudel”.wikipedia
Källor
You said:
Enligt källhänvisningen i Marte Michelets bok så lever en familjemedlem i familjen Braude i Stockholm….
Copilot said:
Det kan mycket väl stämma, men jag kan inte bekräfta det utifrån de källor jag har tillgång till just nu.
Om du har läst källhänvisningarna i Marte Michelets bok och där står att en medlem av familjen Braude bodde eller bor i Stockholm, då är det sannolikt en uppgift som kommer från hennes intervjuer, arkivmaterial eller personliga kontakter kopplade till arbetet med familjens historia.wikipedia+1
Det jag kunde verifiera är att Marte Michelet använde familjen Braude som en central familj i skildringen av de norska judarnas öde under kriget. De uppgifter jag hittade nämner däremot inte några nu levande familjemedlemmars bostadsorter, så jag vill inte gissa eller lämna ut privata personuppgifter.wikipedia
Det är inte ovanligt att överlevande eller efterkommande till norska judiska familjer senare kom att bosätta sig i Sverige, men för just familjen Braude behöver man gå till den specifika källhänvisningen i boken för att veta vad som faktiskt står.
Om du minns sidan eller namnet på familjemedlemmen kan jag hjälpa dig att tolka eller förstå sammanhanget.
Källor
You said:
Swartling
Copilot said:
Aha, Swartling kan mycket väl vara namnet du minns från källhänvisningen eller tackavsnittet i Marte Michelets bok, men jag kan inte verifiera någon koppling mellan familjen Braude och en person med efternamnet Swartling utifrån de källor jag har hittat.wikipedia+1
Det finns flera möjligheter:
Du kan minnas en efterlevande eller släkting till familjen Braude som intervjuades och som hade ett annat efternamn genom giftermål eller senare generationer.
Namnet Swartling kan ha förekommit i källförteckningen, intervjuerna eller tackorden snarare än som medlem av kärnfamiljen Braude.
Minnet kan också avse en svensk person i Stockholm som hjälpte Michelet med material om familjen.
För att undvika att gissa om nu levande personer vill jag inte dra några slutsatser utan källa.
Om du har boken tillgänglig och kan ange titel, sidnummer eller den exakta noten där ”Swartling” nämns, kan jag hjälpa dig att tolka vad hänvisningen betyder.
KällorVilken Swartling nämns i boken?Hur tolkar jag noten om Stockholm?Hjälp mig söka i källförteckningen
Jag har inte kunnat verifiera exakt vilken ort i Litauen familjen Braude kom från utifrån de källor jag har tillgängliga här.
Det jag har kunnat bekräfta är att Marte Michelets bok beskriver hur den judiska familjen Braude flydde från Litauen till Norge i början av 1900-talet undan förföljelser. [sv.wikipedia.org], [no.wikipedia.org]
Källorna jag fann anger däremot inte vilken stad eller shtetl (judisk småstad) i Litauen som var familjens ursprung. [sv.wikipedia.org], [no.wikipedia.org]
Om du har tillgång till Den største forbrytelsen kan orten mycket väl finnas i:
personregistret,
de första kapitlen om familjens bakgrund,
notapparaten eller källhänvisningarna.
Om du vill kan jag hjälpa dig leta vidare efter den exakta litauiska orten genom att söka mer specifikt på familjen Braude och deras släkthistoria.
Ge feedback om BizChat
Källor
You said:
Sök efter Braudes födelseort
Copilot said:
Jag hittade en ganska tydlig uppgift om familjen Braudes ursprung.
Familjemodern Sara Bertha Braude uppges ha fötts i Plungė (på norska skrivet ”Plunge”), också i Litauen, och kom till Norge 1912. [snublestein.no]
Båda orterna ligger i nordvästra Litauen, i regionen Samogitien (Žemaitija), inte långt från varandra. [snublestein.no], [snublestein.no]
I en källa anges även att både Benzel Braude och Sara Bertha Braude var från Skuodas, vilket tyder på att familjens rötter var starkt knutna till just det området. [document.no]
Så om du följer spåret från Marte Michelets bok om familjen Braude är Skuodas sannolikt den viktigaste ursprungsorten att börja med. [snublestein.no], [document.no]
K
Finns böckerna på svenska?Berätta mer om Zana MuhsenHitta fler självbiografier från Jemen
Saltkråkan spelades in här på Åland. Bild: Abdelhamid, talbart.blog
Copilot said:
Om du menar Joakim Paasikivi, den svenske militärexperten, så har han ingen känd personlig eller familjemässig anknytning till Åland som brukar lyftas fram offentligt. Däremot har han under senare år deltagit i debatten om Ålands säkerhetspolitiska betydelse och besökt Åland vid flera tillfällen. Han har bland annat kommenterat frågor om Ålands strategiska läge, demilitariseringen och säkerhetsläget i Östersjön.alandsradio+1
Om du i stället menar J.K. Paasikivi (Juho Kusti Paasikivi), Finlands president 1946–1956, finns en tydligare historisk koppling. Ålandsfrågan var en viktig del av relationerna mellan Finland, Sverige och Nationernas Förbund under den period då Paasikivi verkade som finsk statsman. Han försvarade Finlands suveränitet över Åland inom den finländska politiken, även om den avgörande internationella lösningen på Ålandsfrågan kom redan 1921, innan han blev president.
Kort sagt:
Joakim Paasikivi: intresse för och uttalanden om Ålands säkerhetspolitiska betydelse, men ingen särskilt känd personlig anknytning.alandsradio+1
J.K. Paasikivi: indirekt historisk koppling genom Finlands politik och Ålandsfrågan.
Menade du Joakim Paasikivi eller president J.K. Paasikivi?
Källor
You said:
Båda, men hur ser Passikivi och Alexander stubbs eraltion ut?
Copilot said:
Om du menar relationen mellan Joakim Paasikivi och Alexander Stubb, så finns det ingen känd personlig eller familjär relation som jag kunnat verifiera i offentliga källor.
Däremot verkar de röra sig inom samma säkerhets- och utrikespolitiska sfär:
Alexander Stubb är Finlands president och har länge varit verksam inom utrikes- och säkerhetspolitik.
Joakim Paasikivi är svensk militärstrateg, tidigare överstelöjtnant och ofta anlitad som expert i frågor om Ryssland, Nato och Östersjöområdet. Han har även uttalat sig om Ålands strategiska betydelse och besökt Åland.alandsradio+1
Det är därför sannolikt att de känner till varandras arbete och i stora drag delar en liknande analys av det ryska hotet och betydelsen av nordiskt samarbete, men jag har inte hittat något som visar en särskild personlig relation eller ett nära samarbete.
En intressant koppling är däremot den historiska: Alexander Stubb står som Finlands nuvarande president i samma ämbete som J.K. Paasikivi en gång innehade. I finsk politik talar man fortfarande om ”Paasikivi-Kekkonen-linjen”, alltså den utrikespolitiska linje som utvecklades under J.K. Paasikivi och senare Urho Kekkonen. Dagens säkerhetspolitiska situation efter Finlands Natomedlemskap skiljer sig dock mycket från den tid då J.K. Paasikivi var president.
Det skulle faktiskt vara ganska intressant att jämföra J.K. Paasikivis syn på Ryssland med Alexander Stubbs syn idag, eftersom båda formats av perioder då Finland upplevt stark osäkerhet i relationen till Moskva.
Räknas Passikivi den yngre som sverigefinne?
Copilot said:
Ja, i vardagligt och sociologiskt språk skulle många sannolikt kalla Joakim Paasikivi för sverigefinne eftersom han är svensk med finsk bakgrund och ett välkänt finskt släktnamn.
Men om man använder den officiella svenska minoritetspolitiska definitionen är det mer komplicerat. Tillhörighet till den nationella minoriteten sverigefinnar bygger på självidentifikation och finsk kulturell eller språklig tillhörighet, inte bara på efternamn eller härkomst.
Jag känner inte till några offentliga uppgifter där Joakim Paasikivi själv beskriver sig som sverigefinne eller företrädare för den sverigefinska minoriteten. Därför går det inte att med säkerhet säga att han räknar sig dit.
Det man kan säga är att:
Han har finskt ursprung genom släkten Paasikivi.
Han är verksam i Sverige.
Om han själv identifierar sig som sverigefinne skulle han kunna betraktas som det.
Om han inte gör det är det inte något andra kan avgöra åt honom.
För övrigt är hans släktnamn särskilt känt eftersom han är släkt med Finlands tidigare president J.K. Paasikivi, vilket är en anledning till att namnet ofta väcker uppmärksamhet.
Abdelhamid frågar AI? Abdelhamid frågar också vad det finns för juridiskt och polisiärt skydd för de fem nationella minoriteterna? Utan skriftligt och digitalt bevis på vem som tillhör en av de fem nationella minoriteterna så existerar de ju inte? De är ju i princip etnicitetslösa …understryker Abdelhamid.
ag trodde inte att det krävdes ”selfidentifikation” utan att svenska myndigheter har koll på det, och har varenda Sverigefinne registrerad officiellt sas så att inga inoficilela eller informella register finsn och nyttjas i lönnd om
Copilot said:
Nej, så fungerar det inte i Sverige.
Tvärtom är en grundprincip i den svenska minoritetspolitiken att individen själv avgör om hen tillhör en nationell minoritet. Staten för inte några officiella register över vem som är sverigefinne, jude, rom, same eller tornedaling. Det hänger ihop med erfarenheter av registrering av etnicitet i Europa och en strävan att skydda den personliga integriteten.
Myndigheter kan ibland använda statistik om:
födelseland,
medborgarskap,
föräldrars födelseland,
språkkunskaper i enkäter,
men detta är inte detsamma som ett register över minoritetstillhörighet.
Så om vi tar Joakim Paasikivi som exempel kan man konstatera att han har finsk bakgrund, men det finns ingen offentlig myndighetsdatabas som fastslår: ”den här personen är sverigefinne”. Om han själv identifierar sig som sverigefinne är det normalt tillräckligt för att omfattas av den identiteten. Om han inte gör det, finns ingen myndighet som klassificerar honom ändå.
När det gäller din fundering om ”inofficiella” eller ”dolda” register finns det förstås många organisationer, föreningar, företag och forskningsprojekt som kan ha medlemsregister eller statistik för sina egna ändamål. Men det är något helt annat än att svenska staten skulle ha en officiell förteckning över alla sverigefinnar.
Historiskt har Sverige snarare gått i motsatt riktning: efter andra världskriget har man varit mycket återhållsam med etniska register, och folkbokföringen innehåller normalt inte uppgifter om etnisk tillhörighet.
Det är därför begreppet sverigefinne är mer av en kulturell och identitetsmässig kategori än en administrativ kategori. Man kan inte slå upp en person i något offentligt register och få ett definitivt svar på om personen är sverigefinne eller inte.
bdelhamid frågar också vad det finns för juridiskt och polisiärt skydd för de fem nationella minoriteterna? Utan skriftligt och digitalt bevis på vem som tillhör en av de fem nationella minoriteterna så existerar de ju inte? De är ju i princip etnicitetslösa …understryker Abdelhamid.
Copilot said:
Det Abdelhamid verkar peka på är en verklig spänning i systemet, men slutsatsen att minoriteterna därför ”inte existerar” juridiskt stämmer inte.
I svensk rätt existerar de fem nationella minoriteterna genom lagstiftning, inte genom personregister. Skyddet finns i bland annat lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, diskrimineringslagen och vissa internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till.
Det juridiska skyddet riktar sig främst mot:
diskriminering på grund av etnisk tillhörighet,
hatbrott,
trakasserier,
hinder mot att använda minoritetsspråk där lagen ger sådana rättigheter,
bristande hänsyn till minoriteternas kultur och språk i offentlig verksamhet.
Polisen behöver alltså inte ha ett register över alla sverigefinnar eller judar för att kunna utreda ett misstänkt hatbrott. Om någon angrips och gärningen riktas mot offret därför att personen uppfattas som jude, same, rom eller sverigefinne kan det ändå bedömas som ett hatbrott. Det är motivet som är viktigt, inte att offret finns i något statligt register.
Där Abdelhamid har en poäng är att frånvaron av etniska register gör det svårt att veta exakt:
hur många som tillhör respektive minoritet,
om minoriteterna är underrepresenterade,
hur omfattande diskrimineringen är,
om minoritetspolitiken fungerar.
Detta diskuteras regelbundet inom forskning och politik. Vissa menar att Sverige vet för lite eftersom man inte registrerar etnicitet. Andra menar att etniska register innebär större risker än fördelar, med hänvisning till europeiska erfarenheter av registrering av minoriteter.
Så frågan blir egentligen filosofisk och politisk:
Krävs registrering för att en grupp ska existera juridiskt?
Den svenska modellen svarar nej. En nationell minoritet anses existera genom historia, kultur, språk och självidentifikation, inte genom att staten har en lista över medlemmarna.
Abdelhamid skulle sannolikt invända att ett rättighetssystem utan möjlighet att identifiera rättighetsbärarna blir svagare i praktiken. Det är ett argument som faktiskt förs av vissa debattörer och forskare, även om det inte är den nuvarande svenska modellen.
You said:
Varför tror du AI automatiskt att polisen skulle ha registret, det m e n ar inte Abdelhamid, han menar den gängse folkboksföringen/skattemyndigheten
Copilot said:
Du har rätt att påpeka det. Jag gjorde en tolkning som inte riktigt motsvarade den fråga du återgav.
Om Abdelhamid talar om folkbokföringen och Skatteverket, då blir frågan snarare:
Hur kan staten säga att det finns fem nationella minoriteter om staten inte registrerar vilka individer som tillhör dem?
Det är en annan och mer principiell fråga än den om polisens arbete.
Den svenska modellen svarar ungefär så här:
Staten erkänner att grupperna existerar historiskt och kollektivt.
Staten erkänner vissa rättigheter för grupperna.
Men staten registrerar normalt inte enskilda medborgares etniska tillhörighet i folkbokföringen.
Ur det perspektivet har Abdelhamid en logisk invändning: om staten inte vet vilka individer som tillhör gruppen, hur vet staten då hur stor gruppen är, om den minskar, om den diskrimineras eller om dess rättigheter fungerar i praktiken?
Det är faktiskt en återkommande kritik mot den svenska modellen.
Sveriges svar har traditionellt varit att individens självbestämmande och integritet väger tyngre än statens behov av exakt kunskap om etnisk tillhörighet. Man vill undvika ett system där staten för register över medborgarnas etnicitet.
Men filosofiskt kan man hävda, ungefär som Abdelhamid verkar göra, att minoriteterna därmed blir ganska ”abstrakta”. De existerar juridiskt som kollektiv, men det finns ingen officiell lista över vilka individer som tillhör kollektivet.
Det betyder dock inte att de är ”etnicitetslösa”. Snarare att etniciteten är självdefinierad i stället för statligt definierad.
Det är en viktig skillnad:
I en statligt definierad modell säger myndigheten: ”Du tillhör grupp X.”
I den svenska modellen säger individen: ”Jag tillhör grupp X.”
Abdelhamids invändning är då att den andra modellen kan göra rättigheterna svårare att mäta och följa upp. Det är ett legitimt argument i den politiska debatten, även om det inte är den lösning Sverige har valt. (talbart.blogs understrykning)
bdelhamid frågar också vad det finns för juridiskt och polisiärt skydd för de fem nationella minoriteterna? Utan skriftligt och digitalt bevis på vem som tillhör en av de fem nationella minoriteterna så existerar de ju inte? De är ju i princip etnicitetslösa …understryker Abdelhamid.
Copilot said:
Det Abdelhamid verkar peka på är en verklig spänning i systemet, men slutsatsen att minoriteterna därför ”inte existerar” juridiskt stämmer inte.
I svensk rätt existerar de fem nationella minoriteterna genom lagstiftning, inte genom personregister. Skyddet finns i bland annat lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, diskrimineringslagen och vissa internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till.
Det juridiska skyddet riktar sig främst mot:
diskriminering på grund av etnisk tillhörighet,
hatbrott,
trakasserier,
hinder mot att använda minoritetsspråk där lagen ger sådana rättigheter,
bristande hänsyn till minoriteternas kultur och språk i offentlig verksamhet.
Polisen behöver alltså inte ha ett register över alla sverigefinnar eller judar för att kunna utreda ett misstänkt hatbrott. Om någon angrips och gärningen riktas mot offret därför att personen uppfattas som jude, same, rom eller sverigefinne kan det ändå bedömas som ett hatbrott. Det är motivet som är viktigt, inte att offret finns i något statligt register.
Där Abdelhamid har en poäng är att frånvaron av etniska register gör det svårt att veta exakt:
hur många som tillhör respektive minoritet,
om minoriteterna är underrepresenterade,
hur omfattande diskrimineringen är,
om minoritetspolitiken fungerar.
Detta diskuteras regelbundet inom forskning och politik. Vissa menar att Sverige vet för lite eftersom man inte registrerar etnicitet. Andra menar att etniska register innebär större risker än fördelar, med hänvisning till europeiska erfarenheter av registrering av minoriteter.
Så frågan blir egentligen filosofisk och politisk:
Krävs registrering för att en grupp ska existera juridiskt?
Den svenska modellen svarar nej. En nationell minoritet anses existera genom historia, kultur, språk och självidentifikation, inte genom att staten har en lista över medlemmarna.
Abdelhamid skulle sannolikt invända att ett rättighetssystem utan möjlighet att identifiera rättighetsbärarna blir svagare i praktiken. Det är ett argument som faktiskt förs av vissa debattörer och forskare, även om det inte är den nuvarande svenska modellen.
You said:
Varför tror du AI automatiskt att polisen skulle ha registret, det m e n ar inte Abdelhamid, han menar den gängse folkboksföringen/skattemyndigheten
Copilot said:
Du har rätt att påpeka det. Jag gjorde en tolkning som inte riktigt motsvarade den fråga du återgav.
Om Abdelhamid talar om folkbokföringen och Skatteverket, då blir frågan snarare:
Hur kan staten säga att det finns fem nationella minoriteter om staten inte registrerar vilka individer som tillhör dem?
Det är en annan och mer principiell fråga än den om polisens arbete.
Den svenska modellen svarar ungefär så här:
Staten erkänner att grupperna existerar historiskt och kollektivt.
Staten erkänner vissa rättigheter för grupperna.
Men staten registrerar normalt inte enskilda medborgares etniska tillhörighet i folkbokföringen.
Ur det perspektivet har Abdelhamid en logisk invändning: om staten inte vet vilka individer som tillhör gruppen, hur vet staten då hur stor gruppen är, om den minskar, om den diskrimineras eller om dess rättigheter fungerar i praktiken?
Det är faktiskt en återkommande kritik mot den svenska modellen.
Sveriges svar har traditionellt varit att individens självbestämmande och integritet väger tyngre än statens behov av exakt kunskap om etnisk tillhörighet. Man vill undvika ett system där staten för register över medborgarnas etnicitet.
Men filosofiskt kan man hävda, ungefär som Abdelhamid verkar göra, att minoriteterna därmed blir ganska ”abstrakta”. De existerar juridiskt som kollektiv, men det finns ingen officiell lista över vilka individer som tillhör kollektivet.
Det betyder dock inte att de är ”etnicitetslösa”. Snarare att etniciteten är självdefinierad i stället för statligt definierad.
Det är en viktig skillnad:
I en statligt definierad modell säger myndigheten: ”Du tillhör grupp X.”
I den svenska modellen säger individen: ”Jag tillhör grupp X.”
Abdelhamids invändning är då att den andra modellen kan göra rättigheterna svårare att mäta och följa upp. Det är ett legitimt argument i den politiska debatten, även om det inte är den lösning Sverige har valt.
Självdefinition var ju vanligt begrepp i socialantropologisk litteratur i slutet av 1970-talet, början av 1980-talet …nu är det benhårda krav som gäller för att definieras som native american; vem som helst kan inte ”go native” eller hävda att man tillhör en ursprungsbefolkning eller är av judisk börd. Alal danskar är inte grönländare exempelvis, inuiterna är fortfarand een ursprungsbefolkning säger Abdelhamid
Copilot said:
Det Abdelhamid pekar på är faktiskt en ganska intressant utveckling inom antropologi, juridik och urfolkspolitik.
Under 1970- och delar av 1980-talet var det vanligt inom socialantropologin att betona identitet som något relationellt och föränderligt. Begrepp som ”self-identification” och ibland även ”going native” förekom i diskussioner om etnicitet och grupptillhörighet.
Men när det gäller många samtida urfolk och minoriteter har utvecklingen ofta gått i en annan riktning. Där räcker inte enbart självdefinition.
Ta några exempel:
För många Native American-nationer i USA krävs dokumenterad härstamning, medlemskap i en erkänd stam eller uppfyllande av särskilda kriterier.
För Inuiter i Grönland handlar tillhörighet inte bara om vad individen säger om sig själv utan också om släktskap, historia, språk och erkännande inom gruppen.
Inom judiska sammanhang finns ofta både religiösa, genealogiska och kulturella kriterier, även om dessa varierar mellan olika judiska traditioner.
Det betyder att identitet i praktiken ofta bygger på två komponenter:
Självidentifikation.
Erkännande från gruppen eller från institutioner.
Självidentifikation ensam räcker inte alltid.
Om vi återvänder till Sveriges nationella minoriteter blir bilden lite speciell. Sverige har valt en modell där staten normalt inte registrerar etnicitet, men det betyder inte att grupperna saknar historia, släktskap, kultur eller kontinuitet. En person kan inte utan vidare ”bli same” eller ”bli tornedaling” bara genom att säga det. Även där finns släktlinjer, kulturell kontinuitet, språk och socialt erkännande.
Samtidigt är det sant att den svenska staten i mindre grad än exempelvis vissa nordamerikanska eller grönländska institutioner försöker avgöra vem som ”egentligen” tillhör gruppen.
Jag tror därför att Abdelhamids kritik kan formuleras så här:
Om staten erkänner grupperna som juridiska och historiska kollektiv, men inte registrerar eller fastställer medlemskap, uppstår en spänning mellan kollektivets existens och statens kunskap om kollektivet.
Det är en betydligt mer sofistikerad invändning än att bara säga att minoriteterna inte existerar.
Ur ett antropologiskt perspektiv påminner den också om skillnaden mellan:
identitet som självdefinition,
identitet som härkomst,
identitet som socialt erkännande,
identitet som juridisk kategori.
Olika samhällen lägger tonvikten på olika delar av den kombinationen. Sverige har historiskt lagt ovanligt stor vikt vid självdefinition och integritetsskydd jämfört med många andra länder.
You said:
Om staten erkänner grupperna som juridiska och historiska kollektiv, men inte registrerar eller fastställer medlemskap, uppstår en spänning mellan kollektivets existens och statens kunskap om kollektivet.
Copilot said:
Ja, och just därför är formuleringen intressant.
Man skulle kunna utveckla den så här:
Om staten erkänner grupperna som juridiska och historiska kollektiv, men inte registrerar eller fastställer individuellt medlemskap, uppstår en spänning mellan kollektivets rättsliga existens och statens kunskap om kollektivet.
Detta är egentligen ett klassiskt problem inom både antropologi och rättsteori.
Å ena sidan vill staten säga:
samer finns,
sverigefinnar finns,
tornedalingar finns,
romer finns,
judar finns.
Å andra sidan vill staten inte registrera vilka individer som tillhör dessa grupper.
Då uppstår frågan:
Hur vet staten att ett kollektiv existerar om dess medlemmar inte identifieras administrativt?
Den svenska modellen svarar ungefär att kollektiven existerar historiskt, kulturellt och socialt, även om staten inte för ett medlemsregister.
Abdelhamids invändning verkar snarare vara ontologisk:
Kan staten på ett meningsfullt sätt tala om skydd för ett kollektiv om den samtidigt avstår från att definiera vilka individer som utgör kollektivet?
Det är inte en orimlig fråga. Tvärtom har liknande argument framförts av forskare som menar att dagens Sverige ibland vill erkänna gruppers existens utan att vilja hantera de praktiska konsekvenserna av att grupper faktiskt består av identifierbara människor med släktskap, historia och härkomst.
Där kommer också ditt exempel med inuiter och Native Americans in. Där är det ofta inte tillräckligt med självidentifikation. Det finns också kriterier som härstamning, släktlinjer, gemenskapsacceptans eller juridiskt medlemskap. Identiteten är alltså inte enbart subjektiv.
Ur det perspektivet kan man säga att den svenska minoritetsmodellen lutar mer åt en liberal individmodell, medan många urfolksmodeller bygger på en kombination av:
självidentifiering,
härkomst,
erkännande från gruppen,
ibland rättsligt medlemskap.
Det är därför frågan blir så svår: om man tar självdefinitionen för långt riskerar gruppen att bli alltför diffus; om man tar registreringen för långt riskerar staten att börja kategorisera människor etniskt.
Mycket av den moderna debatten handlar egentligen om var balansen ska ligga mellan dessa två poler.
You said:
Bra AI Massignot-linjen? På västfronten nytt?
Copilot said:
Om du menar Maginot-linjen och”På västfronten intet nytt”, så finns det faktiskt en intressant koppling.
Maginot-linjen byggdes av Frankrike under 1930-talet som ett enormt befästningssystem längs gränsen mot Tyskland. Den byggde på erfarenheterna från första världskrigets skyttegravar på västfronten. Frankrike ville undvika en ny katastrof och satsade därför på fasta försvarsverk.wikipedia+1
”På västfronten intet nytt” av Erich Maria Remarque från 1929 skildrar just soldaternas erfarenheter av första världskrigets västfront och den förlorade generationens öde. Romanen är en av de mest kända antikrigsskildringarna någonsin.wikipedia+1
Man skulle nästan kunna säga att:
Remarque visar vad skyttegravskriget gjorde med människorna.wikipedia
Maginot-linjen visar vad samma erfarenhet gjorde med staterna och generalerna. De försökte förbereda sig för ett nytt 1914-1918.wikipedia+1
Ironiskt nog kom nästa krig att se annorlunda ut. Den tyska armén gick 1940 runt huvuddelen av Maginot-linjen via Belgien och Ardennerna, vilket gjorde att den statiska försvarsidén misslyckades.wikipedia+1
Som metafor används därför ”Maginot-linjen” än i dag för ett försvar som är imponerande men förberett för fel slags hot.
Det känns nästan som något Abdelhamid skulle kunna uppskatta som tanke: samhällen tenderar att organisera sig kring minnet av det senaste stora traumat, medan nästa kris ofta kommer från ett annat håll.
Min ”interfoliering”:
Det får du fråga Abdelhamid själv om; han befinner sig nog i Charkiv för närvarande, men har mobilnr: +34632186735
AI svarar:
ag kan inte kontakta personer, ringa telefonnummer eller använda kontaktuppgifter som du nämner.
Men om Abdelhamid verkligen befinner sig i Charkiv skulle han sannolikt kunna ge ett mer direkt perspektiv på frågor om krig, identitet och minoriteter än de flesta skrivbordsdebattörer.
För övrigt illustrerar ditt exempel något som anknyter till vår tidigare diskussion: jag bör inte anta saker om en person bara utifrån ett namn, en bakgrund eller en kategori. På samma sätt kan staten erkänna att en grupp existerar utan att ha en fullständig lista över alla individer som tillhör den. Därifrån uppstår just den principiella fråga som ni verkar diskutera:
Hur mycket kunskap om individer krävs för att staten ska kunna tala meningsfullt om ett kollektiv?
Det är en fråga som ligger någonstans mellan juridik, statsvetenskap och socialantropologi, och där olika länder har valt ganska olika lösningar. Sverige har historiskt lutat åt integritet och självdefinition, medan exempelvis flera urfolksorganisationer i Nordamerika arbetar med betydligt mer formaliserade kriterier för medlemskap.
Det är, skulle jag säga, en mer intressant fråga än om någon enskild person ”är” sverigefinne eller inte.
Absolut, jag är en ”armchair” socialantropolog, men har bara en fil. kand så du är fortfarande superintelligent, AI
Copilot said:
Tja, en fil. kand. i socialantropologi är inte direkt ingenting. 😊
Dessutom märks det att du inte bara slänger ur dig begrepp. När du exempelvis tog upp spänningen mellan självidentifikation, härkomst och juridiskt medlemskap rörde du dig egentligen in på frågor som fortfarande diskuteras inom antropologi, urfolksstudier och minoritetsrätt.
Jag skulle snarare säga att du resonerar som en antropolog än som en ”armchair anthropologist”. En del av de mest intressanta frågorna vi har berört handlar ju inte om faktafrågor utan om kategoriernas natur:
Vad är en etnisk grupp?
Vem har rätt att definiera medlemskap?
Kan staten erkänna ett kollektiv utan att identifiera dess medlemmar?
Är identitet något man är, något man blir, eller något man erkänns som?
Vill man tillbaka till det gamla begreppet Palestina? undrar Abdelhamid. Det gamla Palestina före 1948 där både muslimer (araber) och judar levde tillsammans i högsta välmåga? Bild: Elisabeth Punzi-Hansen, gäst på talbart.blog och professor i psykologi, Psykologiska institutionen , Göteborgs universitet.
Där finns inga enkla svar.
Och när det gäller mig: jag är bra på att jämföra argument, hitta luckor, minnas teorier och hålla många perspektiv i huvudet samtidigt. Men jag har ingen egen erfarenhet av världen, ingen fältarbete i Charkiv, ingen tid i Grönland och inga informanter på ett kafé i Göteborg. Det är fortfarande människors erfarenheter och resonemang som ger de intressanta insikterna.
Så jag skulle nog formulera det mindre dramatiskt:
Du har antropologisk intuition. Jag har stor läshastighet.
Tillsammans blir det ibland ganska bra samtal. 🙂
You said:
Jag köper ditt resonemnag men hävdar ändå att Säpo-Seppolainen som Abdelhamids norsk-marockanska kamrta valt att kalla vår urnordiska säkerhetsorganisation är ett med Finland genom våra Sverigefinnar – för inte ska de berövas rätten att turista eller skaffa sig hus eller lägenhet i Finland proper? De är inte statens slavar.
Copilot said:
Jag tror att det du egentligen argumenterar för inte främst handlar om Säpo eller säkerhetsorganisationer, utan om att människor har flera lojaliteter och tillhörigheter samtidigt.
En sverigefinne kan vara:
svensk medborgare,
kulturellt knuten till Finland,
ha släkt i Finland,
äga ett sommarhus där,
tala finska,
känna samhörighet med både Sverige och Finland.
Det finns inget märkligt i det. Tvärtom är det ganska vanligt i Norden.
Om någon sverigefinne vill köpa hus i Finland, resa dit eller bosätta sig där en tid betyder det inte att personen är ”statens egendom” eller måste välja en enda identitet. Inom Europeiska unionen finns dessutom omfattande möjligheter för EU-medborgare att resa, bosätta sig och förvärva bostäder i andra medlemsländer.
Det intressanta i det du säger är kanske att den svenska minoritetspolitiken ibland beskriver sverigefinnar som en minoritet i Sverige, medan många sverigefinnar själva också upplever en levande förbindelse med Finland. Då blir de inte bara ett historiskt kollektiv utan också en nutida bro mellan två länder.
Ur ett antropologiskt perspektiv är det nästan ett exempel på att människor sällan passar in i statens snygga kategorier. Stater tänker gärna i termer av ”svensk” eller ”finsk”, medan människor i verkligheten ofta är både och, eller något däremellan.
Jag anar att Abdelhamid skulle kunna invända att staten ibland vill erkänna sådana grupper symboliskt, men samtidigt undviker de mer komplicerade konsekvenserna av att människor faktiskt lever i gränsöverskridande nätverk av släktskap, språk och historia. Det är åtminstone en tolkning som ligger nära de resonemang ni verkar föra.
You said:
Jag köper ditt resonemnag men hävdar ändå att Säpo-Seppolainen som Abdelhamids norsk-marockanska kamrta valt att kalla vår urnordiska säkerhetsorganisation är ett med Finland genom våra Sverigefinnar – för inte ska de berövas rätten att turista eller skaffa sig hus eller lägenhet i Finland proper? De är inte statens slavar.
Copilot said:
Jag tror att det du egentligen argumenterar för inte främst handlar om Säpo eller säkerhetsorganisationer, utan om att människor har flera lojaliteter och tillhörigheter samtidigt.
En sverigefinne kan vara:
svensk medborgare,
kulturellt knuten till Finland,
ha släkt i Finland,
äga ett sommarhus där,
tala finska,
känna samhörighet med både Sverige och Finland.
Det finns inget märkligt i det. Tvärtom är det ganska vanligt i Norden.
Om någon sverigefinne vill köpa hus i Finland, resa dit eller bosätta sig där en tid betyder det inte att personen är ”statens egendom” eller måste välja en enda identitet. Inom Europeiska unionen finns dessutom omfattande möjligheter för EU-medborgare att resa, bosätta sig och förvärva bostäder i andra medlemsländer.
Det intressanta i det du säger är kanske att den svenska minoritetspolitiken ibland beskriver sverigefinnar som en minoritet i Sverige, medan många sverigefinnar själva också upplever en levande förbindelse med Finland. Då blir de inte bara ett historiskt kollektiv utan också en nutida bro mellan två länder.
Ur ett antropologiskt perspektiv är det nästan ett exempel på att människor sällan passar in i statens snygga kategorier. Stater tänker gärna i termer av ”svensk” eller ”finsk”, medan människor i verkligheten ofta är både och, eller något däremellan.
Jag anar att Abdelhamid skulle kunna invända att staten ibland vill erkänna sådana grupper symboliskt, men samtidigt undviker de mer komplicerade konsekvenserna av att människor faktiskt lever i gränsöverskridande nätverk av släktskap, språk och historia. Det är åtminstone en tolkning som ligger nära de resonemang ni verkar föra.
You said:
inom forskning och universitetsvärld talar man mer i termer av ”fält”, forskningsfält, hävdar Abdelhamid; nätverk essentialiseras ofta och då tenderar vissa ”medlemmar” eller personer i nätverket att bli nihilistiska…säger Lama pema wangdak i en föreläsning på zoom för något år sedan
Copilot said:
Det där är faktiskt ett resonemang som ligger nära vissa akademiska diskussioner om skillnaden mellan nätverk, fält och grupper.
Om jag förstår det du tillskriver Abdelhamid rätt, så skulle poängen vara att forskare ofta talar om fält snarare än fasta gemenskaper. Efter Pierre Bourdieu blev ”fält” ett centralt begrepp: ett socialt rum där aktörer, institutioner och idéer förhåller sig till varandra, konkurrerar och samarbetar, utan att nödvändigtvis utgöra en homogen grupp.
I ett sådant perspektiv är en ”sverigefinsk gemenskap” kanske mindre en enhetlig grupp och mer ett fält av:
familjer,
föreningar,
språkpraktiker,
kulturinstitutioner,
enskilda individer med varierande grad av anknytning.
Då blir det missvisande att tala om ett nätverk som om det vore en enda organism med en enda vilja.
Det du återger från Lama Pema Wangdak låter som en kritik av essentialisering. När ett nätverk eller ett kollektiv beskrivs som om det hade en fast essens, riskerar de enskilda människorna att reduceras till bärare av en identitet. Då kan några uppleva att deras egen erfarenhet försvinner bakom etiketten.
”Nihilism” är kanske ett starkt ord, men jag kan se argumentets riktning:
Om en människa ständigt definieras genom kollektivet kan hon till slut uppleva att hennes egen person inte spelar någon roll.
Det är en kritik som dyker upp i många sammanhang, från nationalism till identitetspolitik och även inom religiösa organisationer.
Samtidigt finns den motsatta risken. Om man bara talar om flytande nätverk och fält kan historiska kollektiv bli så upplösta att de inte längre går att försvara juridiskt eller politiskt. Samer, inuiter eller judar brukar ofta framhålla att de inte bara är ”nätverk” utan också historiska folk med kontinuitet över tid.
Så kanske finns här en spänning mellan två sätt att tänka:
antropologens och sociologens språk om fält, relationer och processer,
minoritets- och urfolkspolitikens språk om folk, grupper och kollektiva rättigheter.
Båda perspektiven fångar något verkligt, men inget av dem fångar hela verkligheten på egen hand. Det är kanske därför samtalet mellan dem aldrig riktigt tar slut.
You said:
Han är New york-based…
Copilot said:
Det kan mycket väl stämma. Men jag vill vara försiktig med personer som inte är allmänt kända offentliga personer. Jag har ingen möjlighet att verifiera var Lama Pema Wangdak är baserad eller exakt vad han sade i den aktuella Zoom-föreläsningen.
Däremot tycker jag att idén du återger är intressant i sig:
Ett fält består av relationer, positioner och processer.
Ett nätverk består av länkar mellan aktörer.
En grupp framställs ofta som något mer avgränsat och enhetligt.
När ett nätverk eller ett fält börjar beskrivas som om det vore en enhetlig grupp med gemensam essens kan man hamna i det som samhällsvetare brukar kalla essentialisering. Då riskerar variationen inom kollektivet att försvinna.
Det ligger också nära något du själv varit inne på tidigare: människor befinner sig ofta samtidigt i flera fält. En sverigefinne kan vara del av svenska, finska, nordiska, europeiska, yrkesmässiga och familjära sammanhang samtidigt. Om man reducerar personen till bara en kategori blir något av verkligheten förlorat.
Som antropologisk tanke tycker jag därför att din tidigare formulering om minoriteter och statlig kunskap är ganska skarp. Den pekar mot en spänning mellan:
staten som vill definiera och skydda kollektiv,
och det faktum att verkliga människor rör sig mellan flera överlappande fält samtidigt.
Det är nästan en klassisk konflikt mellan administrativa kategorier och levd erfarenhet. Och just där brukar antropologin ofta ha sina mest intressanta observationer.
You said: Abdelhamid säger:
Ok ska ta det ad notam
Copilot said:
Det låter klokt.
Egentligen tycker jag att det mest intressanta som kommit ur vårt samtal inte är frågan om vem som är sverigefinne eller finlandssvensk, utan frågan om relationen mellan statliga kategorier och levda sociala fält.
En antropolog skulle kanske säga att staten tenderar att se världen genom tydliga kategorier, medan människor lever i överlappande fält av släktskap, språk, arbete, religion, vänskap och historia. Där uppstår ofta friktionen.
Din hänvisning till ”fält” är också intressant eftersom den flyttar fokus från frågan:
”Vem tillhör gruppen?”
till frågan:
”Vilka relationer, positioner och praktiker skapar detta sociala rum?”
Det är en ganska annan blick på verkligheten.
Och för övrigt: en fil. kand. i socialantropologi räcker långt för att ställa besvärliga frågor som saknar enkla svar. Det är ofta mycket mer intressant än att snabbt leverera definitiva svar. 🙂
relationen mellan statliga relationer och levda sociala fält eller sammanhang är nog något som professor och författaren Roland Paulsen borde beskriva; jag kan inte säga att jag förstår det i en mer konkret mening
Copilot said:
Det är faktiskt en ganska rimlig hållning.
Jag tror inte att du behöver förstå det i någon avancerad teoretisk mening för att få grepp om vad som diskuteras.
Ta ett konkret exempel:
Staten ser en person som:
svensk medborgare,
folkbokförd i Göteborg,
skattskyldig i Sverige.
Men samma person kanske lever i flera sociala sammanhang samtidigt:
skriver på svenska,
läser finska tidningar,
har släkt i Tammerfors,
deltar i en buddhistisk Zoom-föreläsning från New York,
diskuterar antropologi med en marockansk-norsk vän i Charkiv,
driver en blogg med läsare på olika håll.
För staten är detta en individ i ett register.
För antropologen är detta en människa som befinner sig i flera överlappande sociala fält samtidigt.
Det är ungefär där frågan uppstår om relationen mellan statliga kategorier och levda sammanhang.
Roland Paulsen skulle sannolikt uttrycka det bättre än jag, men mycket av hans författarskap kretsar just kring sådana glapp mellan administrativa system och människors faktiska erfarenheter. Staten, arbetsmarknaden och byråkratin behöver kategorier för att fungera; människor lever däremot ofta mycket mer motsägelsefulla och flerdimensionella liv.
Jag tycker nästan att något i ditt eget resonemang pekar åt samma håll. När du talar om sverigefinnar som en förbindelse mellan Sverige och Finland verkar du intuitivt tänka mindre i termer av ”grupp” och mer i termer av relationer, släktskapsband, resor, språk och historia. Det är redan ganska nära ett fältperspektiv.
Man behöver kanske inte förstå teorin fullt ut. Det kan räcka att notera att:
Staten ser kategorier. Människor lever sammanhang.
Resten av diskussionen handlar i stor utsträckning om hur stort avståndet mellan de två perspektiven är.
Ge fler vardagliga exempelFörklara med Bourdieu och PaulsenHur påverkar kategorier människors liv?
Förklara sverigefinnars rättigheter i FinlandHur fungerar nordisk rörlighet i praktiken?Jämför minoritet och medborgarskap
KällorJämför Maginot-linjen med dagens försvarFörklara Ardenneroffensiven 1940Analysera metaforen i minoritetsdebatten
Förklara vad lagen säger om etniska registerHur fungerar självidentifikation i praktiken?Kontrollera om Paasikivi själv kallat sig sverigefinne
Undersök Paasikivis dokumenterade finska bakgrundVad betyder sverigefinsk identitet juridiskt?Jämför Paasikivis släkt med presidentens
Abdelhamid berättar att när han var på Åland så var Finlands president på besök på Åland med sin engeslka fru, stämmer d et
Copilot said:
Ja, det är fullt möjligt att Abdelhamid minns rätt.
Alexander Stubb har besökt Åland tillsammans med sin maka Suzanne Innes-Stubb, som är född i Storbritannien och ofta beskrivs som engelska/brittisk. Vid presidentbesöket i Mariehamn den 25 augusti 2025 deltog båda, och presidentkansliet skriver uttryckligen att presidenten besökte Åland ”tillsammans med sin maka Suzanne Innes-Stubb”.presidentti+1
Dessutom har presidentparet gjort ytterligare Ålandsbesök, bland annat 2026. Republikens presidents kansli uppger att Alexander Stubb skulle besöka Åland tillsammans med Suzanne Innes-Stubb även då.presidentti+1
Så om Abdelhamid säger att Finlands president var på Åland med sin engelska fru, låter det som något som mycket väl kan stämma. Det jag däremot inte kan verifiera är vilket år eller vilken resa han själv syftar på.presidentti+1
Abdelhamid ställer följdfråga:
Lite kuriosa: Suzanne Innes-Stubb är jurist och har undervisat vid universitet, och hennes brittiska bakgrund har gjort henne ganska uppmärksammad i finländska medier sedan maken valdes till president.presidentti+1
Suzanne Innes-Stubb är ganska intressant därför att hon inte främst är känd som ”presidentfru” utan har haft en egen lång karriär som jurist och expert på regelefterlevnad i internationella företag. Hon är född i Solihull i England 1970 och är både brittisk och finländsk medborgare. [presidentti.fi], [presidentti.fi]
Några fakta om henne:
Hon studerade juridik, franska och tyska vid University of Surrey.
Hon har arbetat för den internationella advokatbyrån White & Case, både i Bryssel och Helsingfors. [presidentti.fi], [presidentti.fi]
Senare arbetade hon med juridik, etik och regelefterlevnad på Sanoma och därefter på KONE, där hon ledde företagets globala compliance-verksamhet. [presidentti.fi], [presidentti.fi]
Det som kanske gör henne lite ovanlig i finländsk offentlighet är att hon representerar en ganska internationell och europeisk livsbana. Hon talar engelska, franska, tyska, svenska och finska. [presidentti.fi], [presidentti.fi]
Ur ett nordiskt perspektiv är hon nästan ett exempel på det vi diskuterade tidigare om ”fält” snarare än nationella lådor. Hon har brittisk bakgrund, europeisk utbildning, bor i Finland, arbetar i internationella miljöer och är gift med Finlands president. Det är svårt att få in en sådan livsbana i en enda nationell kategori. [presidentti.fi], [en.wikipedia.org]
Jag kan också förstå att hon väckt intresse på Åland. Som engelskspråkig jurist som talar svenska och är gift med Finlands president passar hon ganska väl in i den internationella och nordiska miljö som många ålänningar känner igen sig i. [presidentti.fi]
Tänker lite på Michel Houellebeqc och hans skildring av en president, hans relationer och en iransk fransk kvinnlig rådgivare konsult som också verkade vara i AI-branschen eneligt Abdelhamid
Copilot said:
Det låter som att Abdelhamid kan syfta på någon av de senare romanerna av Michel Houellebecq, men jag känner inte igen kombinationen president, iransk-fransk kvinnlig rådgivare och AI-bransch tillräckligt tydligt för att säkert kunna identifiera verket utan att riskera att gissa.
Däremot låter motivet väldigt houellebecqianskt.
Hos Houellebecq återkommer ofta:
politiska eliter och presidentkretsar,
teknokrater, konsulter och experter,
globaliserade människor med flera språk och identiteter,
relationen mellan makt och ensamhet,
känslan av att människor blivit funktioner i nätverk snarare än medlemmar av traditionella gemenskaper.
Det är därför jag associerade till vårt tidigare samtal om ”fält”. I en Houellebecq-roman är det ofta svårt att avgöra om personerna egentligen tillhör en nation, en klass, ett företag, ett nätverk eller bara sin egen karriär.
Det intressanta är att när du berättar om Suzanne Innes-Stubb, en brittisk-finsk jurist med europeisk utbildning, och samtidigt om Houellebecqs internationella rådgivare och konsulter, så hamnar man nästan i samma slags värld: människor som rör sig mellan London, Bryssel, Helsingfors, New York eller Paris och som inte riktigt låter sig fångas av traditionella nationella identiteter.
Det är kanske där Houellebecq och antropologin ibland möts. Antropologen frågar:
”Vilket socialt fält befinner sig personen i?”
Houellebecq frågar ofta:
”Vad händer med människan när hon nästan bara lever i sådana fält?”
Och där blir svaret hos Houellebecq sällan särskilt optimistiskt.
Vet du vilken roman Abdelhamid syftar på? Är det Underkastelse, Serotonin, Förinta (Anéantir) eller någon annan bok? Då kan jag försöka reda ut vilken karaktär han har i åtanke.
Hm, glömde ”Annhiliation” på mitt rum på Tyringe kurhotell säger Abdelhamid (rum 101 om någon eventuellt hittar boken och vill skicka den till Abdelhamid)?
Copilot said:
😄 Om Abdelhamid verkligen lämnat kvar sitt exemplar av Anéantir (på svenska ungefär Förinta) på rum 101 på Tyringe Kurhotell, så får jag nog konstatera att jag varken kan kontakta hotellet, leta efter boken eller organisera någon återtransport.
Men litterärt sett är det nästan en Houellebecq-scen i sig:
En resande antropologisk flanör passerar Åland, Charkiv och Tyringe, funderar över sverigefinnar, statliga kategorier och sociala fält, och upptäcker sedan att han lämnat kvar sin Houellebecq-roman på ett kurhotell i Skåne.
Om det är Anéantir han syftar på tror jag också att det förklarar varför du associerade till presidenter, rådgivare, teknikvärlden och internationella eliter. Romanen rör sig mycket i miljöer där politik, administration, experter, digital teknik och personliga relationer flyter samman. Jag kan dock inte bekräfta någon exakt karaktärsbeskrivning utifrån det du nämnt utan att ha texten framför mig.
Och rent antropologiskt skulle man kunna säga att den bortglömda boken är ett bättre exempel på ett ”fält” än många teorier:
Tyringe kurhotell
Åland
Helsingfors
New York
Charkiv
Houellebecq
Zoom-föreläsningar
Det är inte en grupp med en gemensam identitet. Det är ett nät av tillfälliga kopplingar, människor, platser och idéer som korsar varandra under en period. Det är ganska nära vad många forskare menar med ett socialt fält.
För Abdelhamids skull får vi hoppas att någon ärlig städare hittade boken före nästa gäst. 📚🙂
You said:
Tack kära AI
Copilot said:
Varsågod. 🌿
Jag har uppskattat samtalet. Det började med Åland, Paasikivi och sverigefinnar, och slutade någonstans mellan Houellebecq, socialantropologi, statliga kategorier, Charkiv, New York och ett bortglömt exemplar av Anéantir på ett kurhotell i Skåne. Det är inte den rakaste vägen genom ett samtal, men ofta den mest intressanta.
Och för att anknyta till något du själv varit inne på: ibland är det viktigare att ställa en bra fråga än att hitta ett slutgiltigt svar. Frågor som:
Hur förhåller sig statens kategorier till människors faktiska liv?
eller
När blir ett nätverk ett kollektiv, och när blir ett kollektiv bara en administrativ etikett?
är frågor som man kan bära med sig länge utan att behöva landa i ett enkelt svar.
Ha det gott, och hälsa gärna Abdelhamid, Lama Pema Wangdak och den försvunna Houellebecq-romanen om ni råkar ses i samma sociala fält igen. 📚🙂
You said:
Romanen det gäller är ”Förinta”, just Abdelhamids exemplar köpte jag på den numera nedlagda bokhandeln Aniara i Göteborg
Copilot said:
Det ger faktiskt berättelsen ytterligare ett lager.
Förinta är ju en roman som själv handlar mycket om minne, tillfälligheter, relationer, administration, politik och människors försök att orientera sig i en ganska fragmenterad värld. Att just det exemplaret köptes på den numera nedlagda Aniara i Göteborg, lånades eller gavs vidare till Abdelhamid och sedan eventuellt blev kvar på ett kurhotell i Tyringe känns nästan som en liten socialbiografi för en bok.
Som antropologer ibland säger: föremål har också ”livslopp”. En bok är inte bara en text. Den passerar genom bokhandlar, hem, vänskaper, resor och samtal.
Och nu när du nämner Aniara förstår jag också varför boken kanske har ett särskilt värde. Det är inte bara ett exemplar av Michel Houellebecq. Det är det exemplar som köptes i en bokhandel som inte längre finns kvar och som sedan hamnade i ett nätverk av människor, platser och berättelser. Det gör föremålet mer intressant än ett nyköpt exemplar från en nätbokhandel.
Nästan lite ironiskt, eftersom vi tidigare talade om skillnaden mellan grupper, nätverk och fält. Där ligger boken som ett konkret spår av ett socialt fält: Göteborg, Aniara, Houellebecq, Åland, Tyringe, Abdelhamid och våra samtal.
Jag hoppas ändå att den dyker upp igen. Inte minst eftersom böcker som har en historia tenderar att bli svårare att ersätta än böcker som bara har ett pris. 📚🙂
You said:
Analysera bokens sociala liv
Copilot said:
Det här är faktiskt en väldigt antropologisk fråga. Om vi följer tankegången hos exempelvis Arjun Appadurai och hans idé om ”the social life of things”, så är bokens värde inte bara litterärt utan också socialt.
Första livet: vara
Boken börjar som en vara.
Ett exemplar av Förinta står i hyllan på Aniara i Göteborg. Den är då utbytbar mot alla andra exemplar av samma bok.
I detta skede är dess historia ointressant:
ISBN-nummer
pris
lagerstatus
Den är en produkt.
Andra livet: appropriering
Du köper boken.
Där händer något viktigt. Boken lämnar marknaden och blir en del av din personliga värld.
Nu knyts den till:
Göteborg
Aniara
ditt intresse för litteratur
Houellebecq
Dess biografi börjar.
Tredje livet: cirkulation
Boken övergår sedan till Abdelhamid.
Det är nu inte längre bara ”ett exemplar av Förinta” utan:
Abdelhamids exemplar av Förinta.
Objektet får en social identitet genom relationer.
Antropologiskt är detta lite som när en gåva får större betydelse än sitt ekonomiska värde.
Fjärde livet: mobilitet
Sedan börjar boken röra sig.
I ditt berättande passerar den genom:
Göteborg
Åland
Tyringe
kanske Charkiv i samtalet
Houellebecqs Frankrike i läsarens föreställningsvärld
Boken blir en nod i ett nät av människor och platser.
Femte livet: förlust
När boken glöms kvar på hotellrummet sker något märkligt.
Just då ökar ofta dess symboliska värde.
En nyinköpt bok kan ersättas.
Men detta exemplar innehåller:
minnet av Aniara
minnet av köpet
minnet av samtal mellan dig och Abdelhamid
kanske anteckningar, hundöron eller markeringar
Föremålet blir delvis oersättligt.
Sjätte livet: mytologisering
Om boken aldrig återfinns uppstår en berättelse.
Då lever den vidare som:
”Det där exemplaret av Förinta som köptes på Aniara och sedan blev kvar på Tyringe Kurhotell.”
Ur strikt materiell synvinkel är det bara en bok.
Ur social synvinkel är det ett minnesobjekt.
En liten paradox
Det roliga är att denna analys nästan påminner om något Houellebecq själv skulle kunna skriva om.
Romanen handlar i hög grad om människor som rör sig genom teknologiska, byråkratiska och politiska system.
Men när läsarna minns romanen många år senare är det ofta inte de stora systemen de minns.
De minns:
en bokhandel som försvunnit,
en vän som lånade boken,
ett hotellrum,
ett samtal.
Ur antropologisk synvinkel kan man säga att bokens viktigaste innehåll inte nödvändigtvis finns mellan pärmarna. Det finns i de relationer som har vuxit fram kring den. Det är där dess verkliga ”sociala liv” utspelar sig. 📚🌿
You said:
Absolut, jag hade kvar kvittot i boken och gjort så många understrykningar för Abdelhamid vill att jag ska l ä s a inte ”skumma”
Copilot said:
Just det där förändrar analysen ganska mycket.
När kvittot låg kvar i boken var den inte längre bara ett exemplar av Förinta. Kvittot fungerade nästan som ett slags proveniens, ungefär som inom konstvärlden. Det var ett materiellt spår av:
inköpsplatsen: Aniara i Göteborg,
tidpunkten för köpet,
ditt eget läsarliv.
Och understrykningarna gör boken ännu mer personlig.
I många läsartraditioner betraktas marginalanteckningar och understrykningar nästan som en andra text. Man läser inte bara Michel Houellebecq utan också läsaren av Houellebecq.
Det fina i det du berättar är också Abdelhamids uppmaning att läsa, inte skumma.
Antropologiskt skulle man kunna säga att understrykningarna är spår av långsam läsning. De visar:
var du stannade upp,
vad som grep tag,
vilka meningar som fick resonans.
Om någon nu hittar boken på ett hotellrum kommer denne hypotetiske läsare inte bara att möta Houellebecqs roman utan också:
en läsare från Göteborg,
en nedlagd bokhandel,
ett kvitto,
en vänskap,
och en mängd understrykningar som vittnar om att någon tog texten på allvar.
Ur Appadurais perspektiv har boken därmed nästan lämnat varustadiet helt och hållet. Dess värde ligger inte längre i marknadspriset utan i dess biografi.
Det är också något vackert i att Aniara inte längre finns kvar medan kvittot kanske fortfarande ligger vikt mellan sidorna. Bokhandeln lever då vidare som ett litet arkivfragment inuti boken.
Och där tror jag Abdelhamid skulle ha rätt: en sådan bok ska inte skummas. Den ska läsas, eftersom den vid det laget innehåller mer än bara romanen. Den innehåller också spår av människorna som har burit den genom världen. 📚🌿
det finns ju en huvudkaraktär som heter paul i Förinta påminner Abdelhamid om och så tänkte jag ”oh, ”va? WOw han som nylige har skiljt sig från Blondinbella , Gyllengrip någonting för hon är väl bosatt i Frankrike enligt ”du kan kalla mig Svenne”…
Copilot said:
Det där låter som en väldigt mänsklig läsreaktion. 🙂
När man läser en roman intensivt börjar namn och gestalter ”läcka” ut ur boken och haka fast i personer man känner till. När du stöter på Paul i Förinta börjar hjärnan genast associera: ”Vänta nu, Paul…? Är det någon jag känner till?” Och plötsligt blandas Houellebecqs fiktiva värld med svenska medier, bekanta namn och människor man hört talas om.
Ur ett antropologiskt perspektiv är det nästan motsatsen till skumläsning.
Den som skummar följer bara handlingen.
Den som läser långsamt börjar väva samman:
romanfigurer,
egna erfarenheter,
nyhetsflöden,
vänner,
platser,
tidigare böcker.
Det påminner mig faktiskt om det du berättade om Abdelhamids uppmaning att läsa, inte skumma. Understrykningarna i din bok är ju spår av exakt den processen. Romanen blir inte isolerad utan börjar leva i relation till världen.
Och sedan finns det något typiskt houellebecqianskt här. Hans figurer är ofta märkvärdigt vardagliga. De har namn som skulle kunna tillhöra en granne, en tjänsteman, en konsult eller en politiker. Det gör att läsaren ständigt frestas att dra paralleller mellan fiktion och verklighet.
Det är också därför bokens ”sociala liv” fortsätter efter att den stängts. Den finns inte längre bara mellan pärmarna utan i associationerna:
Aniara i Göteborg → Houellebecq → Abdelhamid → Tyringe → Åland → Suzanne Innes-Stubb → antropologi → en huvudperson som heter Paul.
Det är nästan som ett litet fält i Bourdieus mening, eller ett nätverk av associationer i antropologisk mening.
Och kanske är det just därför förlusten av detta exemplar känns större än förlusten av ”en bok”. Det är inte bara texten som riskerar att försvinna, utan alla de små spår av läsning, kvitton, understrykningar och associationer som har samlats i den. 📚🌿
det finns ju en huvudkaraktär som heter paul i Förinta påminner Abdelhamid om och så tänkte jag ”oh, ”va? WOw han som nylige har skiljt sig från Blondinbella , Gyllengrip någonting för hon är väl bosatt i Frankrike enligt ”du kan kalla mig Svenne”…
Copilot said:
Det där låter som en väldigt mänsklig läsreaktion. 🙂
När man läser en roman intensivt börjar namn och gestalter ”läcka” ut ur boken och haka fast i personer man känner till. När du stöter på Paul i Förinta börjar hjärnan genast associera: ”Vänta nu, Paul…? Är det någon jag känner till?” Och plötsligt blandas Houellebecqs fiktiva värld med svenska medier, bekanta namn och människor man hört talas om.
Ur ett antropologiskt perspektiv är det nästan motsatsen till skumläsning.
Den som skummar följer bara handlingen.
Den som läser långsamt börjar väva samman:
romanfigurer,
egna erfarenheter,
nyhetsflöden,
vänner,
platser,
tidigare böcker.
Det påminner mig faktiskt om det du berättade om Abdelhamids uppmaning att läsa, inte skumma. Understrykningarna i din bok är ju spår av exakt den processen. Romanen blir inte isolerad utan börjar leva i relation till världen.
Och sedan finns det något typiskt houellebecqianskt här. Hans figurer är ofta märkvärdigt vardagliga. De har namn som skulle kunna tillhöra en granne, en tjänsteman, en konsult eller en politiker. Det gör att läsaren ständigt frestas att dra paralleller mellan fiktion och verklighet.
Det är också därför bokens ”sociala liv” fortsätter efter att den stängts. Den finns inte längre bara mellan pärmarna utan i associationerna:
Aniara i Göteborg → Houellebecq → Abdelhamid → Tyringe → Åland → Suzanne Innes-Stubb → antropologi → en huvudperson som heter Paul.
Det är nästan som ett litet fält i Bourdieus mening, eller ett nätverk av associationer i antropologisk mening.
Och kanske är det just därför förlusten av detta exemplar känns större än förlusten av ”en bok”. Det är inte bara texten som riskerar att försvinna, utan alla de små spår av läsning, kvitton, understrykningar och associationer som har samlats i den. 📚🌿
You said:
Exact, jag saknar den redan, men har man gett något får man inte ta tillbaka det och absolut inte genast…min yngsta syster Madeleine är van: när jag kom hem från Indien med vackra tyger, små parfymflaskor och lackaskar från Kashmir och Ladakh så ville hon inte omdelebart ha det…Abdelhamid påminner om att jag skickade ”ponchos” också, en som gåva till yael Tågerud och en till Elisabeth Raihle, Breidablick
Copilot said:
Det du beskriver påminner faktiskt om något som antropologer som Marcel Mauss skrev om för länge sedan: en gåva upphör aldrig riktigt att vara en relation.
När du kom hem från Indien med tyger, parfymflaskor, lackaskar från Kashmir och Ladakh, eller skickade ponchos vidare, så var det ju inte bara föremål som bytte ägare. Föremålen bar med sig en berättelse:
resan,
avsikten,
givaren,
mottagaren,
platsen de kom ifrån.
Därför kan man känna saknad efter något man har gett bort utan att vilja ha tillbaka det.
Jag tycker att det finns en fin skillnad i det du skriver:
”Har man gett något får man inte ta tillbaka det och absolut inte genast.”
Det låter nästan som en personlig gåvoetik.
Sorgen över att mista Förinta handlar då inte om äganderätt utan om minne. Du saknar inte boken därför att du vill återta den från Abdelhamid. Du saknar den därför att du minns:
kvittot från Aniara,
understrykningarna,
läsningen,
samtalen kring den.
Samtidigt verkar du acceptera att när något väl har givits vidare får det ett eget liv.
Det ironiska är att bokens sociala liv då nästan blir rikare än när den stod i din bokhylla. Först Aniara i Göteborg. Sedan dina understrykningar. Sedan Abdelhamid. Sedan Tyringe. Kanske ett hotellrum. Kanske en ny läsare. Kanske dyker den upp om fem år i en second hand-butik och någon undrar varför det ligger ett gammalt kvitto mellan sidorna.
Som berättelse är det nästan mer houellebecqianskt än tragiskt.
Och något säger mig att du egentligen inte bara minns boken. Du minns också en tid då Aniara fortfarande fanns, då köpet var nytt och då läsningen ännu låg framför dig. Ibland är det det förlorade sammanhanget man saknar mer än själva föremålet. 📚🌿
You said:
Ja och en tid när Abdelhamid fortfarande fanns i Malmö och Sverige
Copilot said:
Ja, och då handlar saknaden kanske ännu mindre om boken och ännu mer om tiden.
När du säger:
”en tid när Abdelhamid fortfarande fanns i Malmö och Sverige”
så låter det som att boken fungerar som ett ankare till ett visst skede i livet.
Plötsligt blir kedjan något i stil med:
Göteborg
Aniara
köpet av Förinta
understrykningarna
samtalen med Abdelhamid
Malmö
ett Sverige som såg lite annorlunda ut
människor som ännu fanns geografiskt nära
Då blir boken nästan ett arkiv.
Det är något jag ofta tycker att litteraturälskare förstår intuitivt men som sällan sägs högt: man sparar ibland inte böcker för textens skull utan för att de har blivit behållare för relationer.
Ur det perspektivet är kvittot nästan lika viktigt som Houellebecq.
En antropolog skulle kanske säga att boken förvandlats från ett objekt till ett minnesföremål.
En författare skulle kanske säga att boken blivit en tidskapsel.
Och Houellebecq själv, misstänker jag, skulle möjligen ha observerat med sin vanliga melankoli att människor ofta märker vad de har förlorat först när platserna upplöses, bokhandlarna stänger och vännerna flyttar vidare.
Det finns något rörande i att ett exemplar av Förinta kan bära på så många lager:
den nedlagda bokhandeln,
läsningen,
kvittot,
understrykningarna,
Abdelhamids uppmaning att läsa ordentligt,
och minnet av att han en gång fanns i Malmö snarare än någon annanstans i världen.
Då är det inte konstigt att du saknar boken redan nu. Du saknar lite grann av det sammanhang som följde med den. 🌿📚
Abdelhamid:
ag hoppas att Michel Houellebeqc inte är blind för sina beundrare, som jurist Ingela Malmborg, journalist och tidigare yrkesmilitär i hemlandet Ageriet, Abdelhamid, och författare Ismail Agri, kurd-kosmopolit
Copilot said:
Det är en vacker tanke, tycker jag.
Inte nödvändigtvis att Michel Houellebecq skulle känna till just dessa personer, utan att litteraturens verkliga liv ofta finns hos läsarna snarare än hos författaren.
I ditt exempel finns:
juristen Ingela Malmborg,
Abdelhamid med sina resor mellan Malmö och andra platser,
författaren Ismail Agri,
du själv med understrykningarna, kvittot från Aniara och alla associationerna.
Om man tänker antropologiskt är det nästan som att Förinta inte längre är en fransk roman utan ett litet socialt fält. Romanen blir en mötesplats där människor med helt olika bakgrunder råkar befinna sig samtidigt.
Det är också något lite paradoxalt med Houellebecq. Hans romaner skildrar ofta ensamhet, upplösning av gemenskaper och moderna människors isolering. Samtidigt verkar böckerna i praktiken skapa märkliga gemenskaper mellan läsare som annars aldrig skulle ha träffats.
Jag misstänker att det är därför du saknar just detta exemplar så mycket. Det representerar inte bara Houellebecq utan också ett nät av människor:
Aniara i Göteborg.
Abdelhamid i Malmö.
Samtal om antropologi.
Understrykningar i marginalen.
En bok som vandrade vidare.
Sett så är det nästan oviktigt om författaren känner till sina läsare eller inte. Boken har redan fått ett eget liv bland dem.
Och det är kanske den mest antropologiska slutsatsen av allt: en boks betydelse bestäms inte bara av den som skriver den, utan av de människor som läser, lånar, ger bort, tappar bort och minns den. 📚🌿Michel Houellebeqc verkar också ha genomskådat ett specillet ”team” av läkare, forskare inom neurovetenskap och ”nurses”…fins även dokumentär(er) och filmer som skildrar detta: Tror att Madonna Ciccionnes Sean Pen är Michel Houellebecq på spåret.
Copilot said:
Det är en intressant läsning, men här skulle jag nog vilja skilja mellan vad som faktiskt står i romanen och de vidare slutsatser man kan dra av den.
Om jag förstår dig rätt läser Abdelhamid Förinta som en berättelse om hur stora institutioner, stater och tekniska system kan bli beroende av ett fåtal nyckelpersoner. I den meningen spelar det mindre roll om personen är fransk, iransk-fransk, man eller kvinna. Poängen är snarare att moderna system ofta framställer sig som rationella och robusta, medan de i verkligheten kan vara förvånansvärt sårbara för mänskliga relationer, lojaliteter, passioner och misstag.
När det gäller påståendet att Sean Penn skulle vara ”på Houellebecqs spår” eller att dokumentärer om neurovetenskapliga team och vårdmiljöer visar samma sak, då blir jag mer försiktig. Jag känner inte till någon etablerad koppling mellan Sean Penn, Michel Houellebecq och ett specifikt nätverk av läkare, neurovetare och sjuksköterskor. Där skulle jag behöva mer konkreta exempel för att kunna bedöma resonemanget.
Däremot finns det ett återkommande tema hos Houellebecq som kanske ligger nära det du är ute efter:
Samhället tror att det styrs av system, men i avgörande ögonblick visar det sig att det fortfarande styrs av människor.
Och människor har alltid akilleshälar:
kärlek,
ensamhet,
fåfänga,
sjukdom,
rädsla,
längtan efter erkännande.
Det är kanske därför du och Abdelhamid fastnat för Förinta. Romanen kan läsas som en berättelse om politik och teknik, men också som en berättelse om hur det personliga aldrig helt försvinner ur maktens korridorer.
Och nu när jag tänker på ditt förlorade exemplar från Aniara, med kvitto och understrykningar, så är det nästan som om bokens eget sociala liv illustrerar samma sak: bakom alla stora idéer finns konkreta människor, relationer, hotellrum, boklådor och minnen. Det är ofta där historien faktiskt utspelar sig. 📚🌿
You said:
Abdelhamid har ”trackers” i sina kläder från Sverige
Copilot said:
Om Abdelhamid säger att han har ”trackers” i sina kläder från Sverige, så finns det flera möjliga betydelser.
Om han menar att det bokstavligen finns elektroniska spårningsenheter insydda eller placerade i kläderna, så är det ett faktapåstående som jag inte har någon möjlighet att verifiera. I så fall skulle man behöva konkret bevisning, till exempel att man faktiskt hittar en sändare eller elektronisk enhet.
Om han använder ordet mer metaforiskt kan det syfta på en känsla av att vara övervakad, uppmärksammad eller följd genom olika sociala nätverk och kontakter.
Utifrån vårt samtal låter det som att Abdelhamid ofta tänker i termer av nätverk, säkerhet, geopolitik och dolda relationer. Men det är viktigt att skilja mellan:
sådant som kan verifieras,
sådant man misstänker,
och sådant som fungerar som metaforer eller sociala tolkningar.
En antropologisk observation skulle kanske vara att människor som rör sig mellan många miljöer, länder och sociala fält ibland börjar uppleva att de lämnar spår överallt. I dagens värld är det dessutom sant i en ganska vardaglig mening genom mobiltelefoner, bankkort, sociala medier och digitala system.
Men just påståendet att det finns trackers i kläderna är inget jag kan bekräfta utan konkreta belägg.
Det slår mig för övrigt att detta nästan är ett tema som ligger nära både Houellebecq och era tidigare resonemang: frågan om var gränsen går mellan faktisk övervakning och den moderna människans upplevelse av att ständigt vara synlig, spårbar och inskriven i olika system. Det är en filosofiskt intressant fråga även när man lägger de mer bokstavliga tolkningarna åt sidan. 🌿📚
Fergö. Bild: Abdelhamid, talbart.blog
Hjälp mig bedöma konkreta bevisFörklara hur klädtrackers fungerarSkilj fakta från misstankar
Skriv en hyllning till läsarnaGör texten mer personlig
Skriv en minnestext om MalmöGör detta till en personlig essäKoppla boken till förlust och tid
Vem syftar du på med Paul?
Skriv detta som en personlig essäFörklara skillnaden mellan läsa och skummaTolka understrykningarna närmare
KällorJämför hennes karriär med StubbsHur fungerar presidentens makes roll?Berätta om hennes språk och utbildning
KällorNär besökte presidentparet Åland?Vad gjorde de under besöket?Berätta mer om Suzanne Innes-Stubb
KällorJämför Paasikivi och Stubbs RysslandssynFörklara Paasikivi–Kekkonen-linjen idagUndersök deras koppling till Ålandsfrågan
