”Tio år efter det senaste folkmordet på yazidierna går fortfarande otaliga av gärningsmännen fria. En del har gömt sig i Europa.Men tyvärr lägger inte det internationella samfundet några större resurser på att ställa dem som begick folkmordet inför rätta. Hur länge ska vi svika de utrotningshotade yazidierna som är en viktig del av vår civilisations vagga?”
”När protesterna kräver att de svenska universiteten ska ‘avsluta allt akademiskt samarbete med Israel’, som det står på en av banderollerna på Stockholms universitet riskerar det att bli kontraproduktivt.”
Det skriver journalisten Somar Al Naher i dagens Aftonbladet. Snälla, bryt inte kontakten med israeliska akademiker, är hennes vädjan. Hon avslutar sin krönika väldigt klokt och insiktsfullt:
”Den israeliska och palestinska fredsrörelsen är alltför ofta osynliggjord, både i Israel och i Sverige. Vi riskerar att bidra ytterligare till att tysta de rösterna.”
[Hämtad: 24-05-16]
Även om det stycket nedan främst handlar om forskning om havets ekosystem kan det ha bäring på forskning och samarbete mellan forskare överhuvudtaget:
”Great progress has been made in promoting a more open scientific attitude. However, scientists are no much different from other people. Like most people, they seek personal and group benefits. The scientific process further includes many self-regulatory mechanisms to correct incorrect information. The most distinguishing characteristic of valid science is reproducibility. If researchers from different research groups cannot reproduce new results, they must conclude they are invalid. Therefore, open communication and free information flows are fundamental to all attempts to explore the unknown, which also applies toliterature, art and dreams ”
(Citat från oceanografen Anders Ormstedts bok ”A Philosophical view of the Ocean and Humanity”, 2:a upplagan 2024, Springer förlag, s. 37)
Källa, tips och länkar:
Anders Ormstedt. 2024. (2020). A Philosophical view of the Ocean and Humanity. Springer.
När jag var på bokrean i februari fick jag syn på fortsättningen på Cassandra Brunstedts berättelse om hur hon reste till Indien för att bota sin utbrändhet genom att bo på ett retreatcenter och lära sig yoga.
Uppföljaren ”Lyckliga gatan tur och retur” (2024) är utgiven på samma förlag som den första i serien Ella Frank, Louise Bäckelin förlag, och handlar om hur huvudpersonen Ella Frank har förverkligat sin dröm att överta föräldrahemmet och omskapa det till ett retreatcenter.
Romanen inleds med att huvudpersonen Ella Frank och hennes bästa vän Shirin (med iranska rötter) sitter och dricker vin i trädgården på den skärgårdsö där Ella vuxit upp bland bersåer, spröjsade fönster och äppleträd.
I den här delen av serien är rollerna ombytta när det kommer till Ella och Shirin; men rolldelningen är inte lika tydligt framhävd som i ”En enkel till Indien”. Det är inte så att Shirin är på ”dekis” eller är utbränd, eller har förlorat jobbet- hon har av egen fri vilja börjat frilansa och vill ägna tid åt att finna meningen med livet. Och det först genom att ha hjälpt Ella att hitta sin drömprins, eller ska jag kanske säga drömlärare?
När Amrit i egenskap av meditationslärare anländer till Ellas retreat är Ella väldigt upptagen och självupptagen, vilket hindrar dem från att få den här riktigt hjärtliga kontakten. Ella spelar ut den seglarfrälsta grannen Ruben mot honom och sårar således medvetet. Men Amrit låter inte sina eventuella manliga intressen överskugga sin lärarrollen och ställer också ultimatum till Ella: om hon inte upphör med sitt scrollande och upptagenhet med mobilen så kommer Amrit att lämna henne. Ella åtlyder Amrit för hon vet att han har rätt. Och hon ser hur alla deltagarna utvecklas under hans lektioner – något som blir alldeles uppenbart när han tvingas åka hem till Indien för att vara närvarande vid hans Gurus dödsbädd.
Citatet kommer från cirka 27-28 minuter in i den amerikanska podden ”This Jungian Life” med Joseph Lee, Lisa Marchiano & Deb Stewart. De samtalar med den tysk-judiska professorn och statsvetaren Yascha Mounk vid John Hopkins-universitetet, USA, i ett synnerligen intressant samtal som kretsar kring ”universalismen” – vad händer om den försvinner? Om vi människor på jorden överger ”the human endeaevour” och betraktar varandra – ytterst – som ”främmande entiteter”, oförmögna att förstå varandra eller läka tillsammans? (läka i en bredare mening; broader sense)
Kanske kan också några av de främsta buddhistiska tänkarna, som Tsongkhapa, vara oss behjälpliga här: att förstå världen, och varandra bättre och varifrån vi hämtar vårt tankegods eller vår styrka. Som dr. Edith Eger, se tidigare inlägg, betonar, att det spelar roll vad man fyller sitt inre med. Något som Edith Eger fick med sig från sin mamma under familjens väg till Auschwitz, förutom systern Klara som lyckades undkomma genom att hon vid tillfället för deportationen inte var hemma.
”Dicuka’, säger hon rätt ut i mörkret en natt, ‘lyssna nu. Vi vet inte vart vi är på väg. Vi vet inte vad som kommer att hända. Kom bara ihåg att ingen kan ta ifrån dig det som du fyller ditt inre med.” (s. 59)
Källa, tips och länkar:
Edith Eger. 2020. Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira. Nona förlag.
Thupten Jinpa. 2019. Tsongkhapa. A Buddha in the Land of Snows. Shambala.
Ibland när jag läser rubriker kan jag bli rädd för att världen eller tillvaron håller på att hamna i ett av de två diken, som ofta framhålls av tibetansk-buddhistiska lärare: antingen det nihilistiska: Att allt är meningslöst, att inget spelar någon roll. Som när en troende tänker att det är ingen idé att tro på Gud för han lyssnar ändå inte. Eller jag kan lika gärna strunta i att bära ut soporna för världen går ändå under…
Det andra diket är inte angenämare: Essentialismen. Att tro att allt är hugget i sten, det är som det är, lika bra att uppfinna hjulet gång på gång för allt är oföränderligt, har en given natur. Ett sådant synsätt är bekvämt och slentrianmässigt, men vågar man anamma ett nytt tänkesätt så rubbas något, den mänskliga nyfikenheten väcks…
Som när jag läser om Oved, 84, i en krönika på Expressen Kultur av statsvetaren och gästprofessorn vid Georgetownuniversitetet, David Schatz, läser om hur Oved blev kidnappad av Hamas. Oved, trots sin höga ålder, var aktiv inom israeliska fredsrörelsen och varje vecka körde han sjuka palestinier från Gaza, över gränsen, till läkarvård i Israel. Han är en av alla de människor som inte drabbats av nihilism, som varken kört i diket på ena eller andra sättet. Han hade inte fastnat i vare sig en nidbild eller fiendebild av palestinier (så som vi alltför lätt kan göra; som i kriget i forna Jugoslavien där grannar blev fiender i ett krig, som utmynnade i folkmord, praktiskt taget (till synes) över en natt på grund av olika etnicitet) eller i att fred mellan palestinier och och israeler var en omöjlighet. Hans gester och handlingar av medmänskliga, pålitliga som ett urverk, när han varje vecka tog sig an sjuka palestinier, körde dem till läkare så de får vård. Och jag är övertygad om att det finns israeler kan berätta om liknande handlingar från palestiniers sida.
Vad händer om människor som Oved inte finns längre? Om allt vi ser och hör handlar om brutalitet, bestialitet, krig och fasa? Om de små oaser av fridfullt agerande och medmänsklighet som Oved utgör försvinner? Om denna medmänsklighet och kärleksfulla vänlighet sinar?
Jag lyssnar till Godmorgon världen på SR.se p1 och hör en palestinsk röst, en palestinsk man som vägrar ge sig åt hatet, men som berättar för reportern Johan Mathias Sommarström, som han har så gott som daglig kontakt med sedan krigets början, hur han i många år levt under Hamas förtryck och upplevt flera krig, och att han upplever det pågående kriget annorlunda. Mannen uttrycker att de lever i ett tillstånd av bokstavligen ”debordering’, i det ”unknown”. Och han tycks mena det i dubbel bemärkelse: det handlar inte bara om hans eget mentala tillstånd eller övriga Gazabors…utan hela regionens, världens…
Vad är vi på gränsen av? Vilka krafter släpper vi in/loss? Speciellt som det finns israeliska röster, om än få, vad jag förstår, som återupprepar det som nazister sa om judar; judar som i Auschwitz gasades i hjäl med bekämpningsmedel som annars användes mot insekter och ohyra av olika slag. Det är som en ”skugga”, en skugga i jungiansk mening, väckts till liv och det är kusligt (uncanny) oroväckande. ”Debordering”, som att stå på randen till det ”okända”, (alien, unknown).
Samtidigt, det inte finns någon hierarki i lidandet. Det är Edith Eger, psykolog och Förintelseöverlevare och författare till boken ”Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira, som skriver det. I boken berättar hon om två till synes helt olika kvinnliga patienter:
”Båda kvinnors smärta var lika verklig.
[ ] Båda kvinnorna förtjänade min medkänsla. Båda hade potentialen att läka”.
(Eger:2020:23)
Kanske kan vi applicera det också på båda sidorna i kriget – palestinier och israeler?
Kanske är det viktigare än vad vi tror med fredsförhandlarnas synsätt och perspektiv? Att det inte handlar om att vinna ett krig utan att vinna en fred, som någon lär ha sagt. Kanske snarare skapa: I det lilla som i det stora.
Omkring 2013 läste jag en kort kurs i historia vid Göteborgs universitet som handlade om Förintelsen och dess historieskrivning. Bland annat läste jag Raul Hilbergs bok ”The Destruction of European Jews”, (se källa) . Jag har många gånger önskat att jag hade den till hands, de tre banden fanns i två låneexemplar vid den tiden, ett som referenslitteratur, ett som kunde lånas hem. Nu hittar jag en pdf på nätet, och för att återanknyta, hittar en passage – flera – där Raul Hilberg tar upp just det här som handlar om när det blir viktigare att vinna ett krig än att rädda människor, och hur han såg på det:
”During the war the rescue of dying Jewry interfered with the doctrine of victory first; after the war rectification in favor of Jewry conflicted with the attempts which both East and West were carrying on to woo the occupied German power sphere. Thus there developed from the beginning an ambiguity in the Allied position; the condemnations of persecutions, the freedom propaganda, the expressions of, sympathy for the oppressed, where hedged in by reservations which preserved more basic Allied interests. These reservations were responsible for the functional blindness which afflicted the Allies during decisive moments of the Jewry catastrophe and for some strange imputations which were levied against Jewry thereafter. ”
Att hålla någon levande, i sin existens, i sitt varande – beingkept in existence – är ett uttryck hämtat från psykoanalytikern D. W.Winnicott. Han använder det om en av sina analysander.
”In this case, for instance, the patient became able to cope with my absence because she felt (at one level) that she was now not being annihilated, but in a positive way was being kept in existence by having a reality as the object of my concern”. (Winnicott:1965:250)
Man kan ”hållas” av ett sammanhang, av nära anhöriga, en psykoterapeut och psykolog, et cetera. Man kan lära sig att ”hålla” sig själv, och det är en av effekterna av en lyckad terapi, skulle jag vilja säga. I bakhuvudet sitter terapeutens röst, gensvaret, empatin, allt detta. Och det bildar en helhet så småningom: klienten är med i ekvationen och är den som till syvendes och sist måste få den att gå jämnt ut: Det ansvaret kan jag inte lägga över på något annan. Inte om jag vill äga mitt eget liv. I terapi går man för att man vill förstå sig själv, hitta vägen till det inre, hitta en hållbar förbindelse till sig själv. Söker man svaren hos vad man tror är ett ”orakel”, i det externa, ska man inte gå till psykolog. Däremot om man vill hitta svaren i sig själv. Psykologen arbetar med dig, inte mot dig, är hans uppfattning generellt. För det senare gör en psykolog eller terapeut (eller andliga ledare, för den delen) som bara sitter och serverar dig en massa ”svar”, eller som inte tror på att du har en egen förmåga att söka i ditt inre.
Håll ut. Du kan hitta allt det du längtar efter inombords; på den inre vägen. Men du kan behöva hjälp och stöttning, speciellt om du befinner dig i kris, går i självmordstankar. (se nedan)
Källa, tips och länkar:
Edith Eger. 2020. Att välja. Även i helvetet kan hoppet spira. Bokförlaget Nona.
För mig betyder min Guru Ven. Ayang Rinpoche och en vän och lärare allt: inte minst för att alla människor, alla levande varelser har lika värde för dem. Jag behöver aldrig tvivla på dem eller deras värderingar. Men inte heller en Guru, lika lite som en psykolog, kan göra ”jobbet” åt dig; det måste jag göra själv. Bild: talbart.blog
TALBART 