Havet ligger stilla, sköljer in mot kobbar och skär. Stararna och småfåglarna kvittrar under den låga himlen. Vi sträcker oss mot ett Gott Nytt År! Lämnar allt det gamla därhän; i vår Faders händer.
Jag bör nämna något om nazismen inom Göteborgs stift som pekats ut i förra inlägget. Det är Martin Lind i sin ”Kristendom och nazism” , från 1975, som skriver:
”Den sedan 1789 I Göteborg utkommande veckotidningen Göteborgs Stifts-Tidning tog under åren 1933-1945 klart ställning till den tyska nazismen. Detta kan främst utläsas av de i nästan varje nummer införda ledarartiklarna, men även av artiklar i övrigt, notiser och det selektiva urvalet av utlandsnyheter.” (s. 154)
Jag tänker inte uppehålla mig i alla teologiska och religiös-politiska spörsmål och turneringar av Bibelns ord som Martin Lind visar på utgör ett ”försvar” för tidningens beundran för och tillit naziledaren i Tyskland. (Något, onödigt att säga, som är omöjligt för en Kristusanhängare, för det är Kristus allena, och inget annat som gäller; lojaliteten till Gud och Hans Enfödde Son på korset.)
Martin Lind skriver att tidningen flitigt citerade Fuhrerns tal och dess uppmärksamhet fäst på hans påstådda fromhet ger vidare uttryck för förtroende för den tyske ledaren. (s. 154)
”Inställningen härvidlag ändrades icke vid Hitlers misslyckanden och stora militära förluster. Efter hans död och efter den tyska kapitulationen i Europa hävdar tidningen explicit att man icke ändrat åsikt och anger därtill endast en bibelhänvisning till 2 Sam. I, 25-27.” (s. 154)
Martin Lind framhåller att Göteborgs Stifts-Tidning under åren 1933-1945 intog en klart positiv hållning till nazismen, genom att bland annat bejaka den nazistiska folk-partikularistiska principen och ledarprincipen. (s. 155) Men helt kritiklöst skedde det inte enligt Martin Lind. Göteborgs Stifts-Tidning avvisade den biologiska grundade rasismen inom nazismen men också tendenser till avgudar (ras och blod). Men tidningen är mycket beskyddande när det kommer till Fuhrerns roll i den tyska kyrkoherden för den menar, enligt Lind, att Adolf Hitler vilseletts av dåliga rådgivare varför kritiken måste riktas till kyrkopolitiken i sig. (s. 155)
Kristendomen började som en inomjudisk sekt, men efterhand hade de troende behov av att skilja ut sig från judendomen, enligt historikern Henrik Bachner, (se föregående inlägg). Särskilja sig på ett alltmer markerat och otäckt sätt; bland annat genom att så och plantera de första fröna till antisemitism i Mellanöstern. Det gjordes när det visade sig att den från början inomjudiska sekten inte fick respons för Jesus som Messias från merparten av den judiska befolkningen och därmed blev antagonistiskt inställda till sina tidigare trosfränder. Relationen mellan judar och kristna har inte varit okomplicerad genom tvåtusen år, c:a, inte minst för att kyrkan och vi kristna i vid mening, svek judarna under nazismens välde, en nazism som eldades på och hämtade bränsle från antisemitismen. Antisemitismen var dessutom mer eller mindre legio i Europa sedan slutet av 1800-talet, då ordet antisemitism, som för övrigt är ett nonsensord också ”myntades”, enligt Henrik Bachner.
Spåren av det judisk-kristna kulturarvet i Israel lever kvar. Betlehem, Jesus födelstad, är fortfarande något av en vallfartsort. Och Israel har under de senaste decennierna varit mötesplats för fredsarbete, arbete för mänskliga rättigheter och interreligiös dialog. Kyrkornas världsråd, Vatikanstaten med påven, Svenska kyrkan med flera har varit aktiva bland både palestinier och judar i Israel och i Gaza och med kyrkor och verksamheter för de kristna i området, som dock för en alltmer tynande tillvaro, enligt yle.fi, se nedan. Hoppas att det kan komma något gott ur det, så här i elfte timmen.
För jag tror många kristna, i likhet med mig, (jag har sökt mig tillbaka, tillbaka till tryggheten i barndomens rötter) undrar om det är möjligt att exempelvis Kyrkornas världsråd är med och försöker medla fram en fred? (Och internationella organisationer för interreligiös dialog) Går det att reducera frågan om varför kriget fortfarande pågår till brister i diplomatin?
Att ”diplomati” ändå spelar in visar den här meningen, skriven av författaren och journalisten Kurdo Baksi i Dagens Nyheter, 24-11-20:
Hade vi haft en Harald Edelstam i vår samtid hade Dawit Isaak antagligen varit en fri man för länge sedan.
Slutligen skänker jag en tanke åt juristerna Hersch Lauterpacht och Rafael Lemkin, som arbetade fram och drev på om formuleringarna om brott mot mänskligheten respektive folkmord och såg till att dessa skrevs in i den internationella juridiken. Tala till oss, vill jag säga. Tala in i vår tid.
Källa, tips och länkar:
William Egginton. 2011. InDefense of Religious Moderation. Columbia University Press.
Jag tror att det är av oerhörd vikt att vi inte slutar tro på samtalet; att vi kan samtala med varandra. För ett ögonblick dröjer jag vid om jag kanske skulle skriva det goda samtalet istället, men gör det inte. Kan man verkligen bestämma sig i förväg om hur samtalet kommer att bli? Vill jag inte samtala förutsättningslöst? Vad definierar ett gott samtal? Det viktigaste är väl att man respekterar varandra? Att man erkänner varandras människovärde. Sedan finns det också vissa underförstådda regler som turtagning et cetera med i bilden. Och ett gott samtal känns väl? Att man känner sig väl till mods, att man fått något med sig? Någon slags ”färdkost” eller känsla av gemenskap eller ”mellanmänskligt möte”?
Det viktiga är att våga samtala. Ur det kommer oftast något gott. Kanske första försöket inte gick så bra, men det är bara att försöka igen. Ingen är en ”fullfjädrad” samtalare från födseln.
Enligt Nykterhetsrörelsen, (NBV), lyder definitionen av det ”goda samtalet” som nedan:
”Inom folkbildningsrörelsen brukar vi tala om ’det goda samtalet’ – ett samtal där alla är lika inkluderade. Det goda samtalet ger alla deltagare en chans att tala till punkt, och innebär att alla aktivt lyssnar på varandra. I det goda samtalet stressar man inte framåt utan lämnar utrymme för reflektion och ger därmed deltagarna en möjlighet att ändra ståndpunkt. Det goda samtalet är med andra ord vad som sker i en studiecirkel.”
Jag läste en rubrik i en kulturkrönika härförleden. Den löd ”Jag är konservativ – därför har jag gett upp om samtalet”. Författaren, vet jag, är också kristen och jag undrar: skulle Jesus ha gett upp att samtala med människor? Var det inte i själva verket så att Jesus vågade gå på stigar som ingen annan gått? Som vågade samtala med människor som ingen annan, som inte själv tillhörde denna grupp, ville eller vågade samtala med? Som talade till den tidens ”kastlösa” – ”kastlösa” som även finns i vår samtids samhällen fast vi har andra benämningar på dem som ”skuggpersoner”, (som lever i ”skuggsamhällen”), som lever i pereferin, ”beroendesjuka” och ”tiggare.” De organisationer som försöker hjälpa dem får inga medel längre av staten eller kommunen, det stryps till, till och med i medmänsklighetens led. Se länken till artikeln om Frihamnskyrkan i Göteborg.
Vilka förebilder har vi när det kommer till ”det goda samtalet” och främjande av dialog?
När det kom till koranbränningarna var det många av oss som förfasades, både trossamfund och organisationer som Civil Right Defenders, se källhänvisningen. Det är av största vikt att alla troende kan utöva sin religion i Sverige och inte behöva utöva den underjordiskt eller leva i rädsla eller under terrorhot. ”Dissenterfrågan” tog lång tid på sig innan den utmynnade i Religionsfrihetslagen 1951. Bland annat utjämnades skillnader mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund.
Här har de övriga trossamfunden en stor uppgift att vara solidariska och likväl som deras medlemmar i relativ trygghet kan ikläda sig sina religiösa symboler och speciella attribut verka för att judar kan göra sammalunda. Förstår vi egentligen hur långt det har gått när judar inte kan bära Davidstjärnan längre i offentligheten?
Hur kan vi tala om historien om vad som hände under andra världskriget och samtidigt ”acceptera” och vara nöjda med att judar inte kan bära Davidstjärna eller kippa? Vad säger de imamer, buddhistiska och hinduiska och kristna företrädare som kan ikläda sig sina speciella klädnader och religiösa symboler, och sedan uppleva och förstå att judar inte kan?
Borde vi inte vara mörkrädda?
När det kommer till koranbränning, skrev exempelvis Civil Right Defenders på DN debatt den 2023-07-22, bör ses som symbolisk avhumanisering mot den muslimska minoriteten.
Men avhumaniserar vi inte oss själva, men inte bara symboliskt om vi blundar för antisemitismen och inte aktivt försöker göra mer? Som något liknande ett följeslagarprogram – om tilliten finns eller är möjlig? Som grupper av olika tro och inriktningar och har vi människor ett ansvar att gå samman, inte låta grupp ställas mot grupp eller låta sig förledas till det.
Om tilliten finns hos de utsatta. När judar över hela Europa fördes bort till ghetton- ut ur folks åsyn och till glömska, till koncentrationsläger eller ställdes upp för arkebusering var det ingen som vågade kedja sig fast vid sin judiska medmänniska eller satt och vakade utanför sina judiska grannars dörr för att försöka förhindra nazisterna att tränga in och föra bort dem. Det hade gått för långt med propagandan, med tillvänjningen av antisemitismen och rasbiologin – vi talar om årtionden- och dess infattning i diskurser och ideologi. Med de nazistiska diskurs- och ideologiindränkta glasögonen på var det lätt att blunda eller tycka att det som skedde ändå var rätt och riktigt för den judiska grannen, läraren och så vidare var redan så dehumaniserad, fråntagen sitt människovärde. Och det var ingen svårighet att utöka skaran, som också gjordes under 1930-talet, listan på inte önskvärda tilltog i omfång.
Det är viktigt att skyndsamt kontra antisemitism och andra rasismer, och föreställningar som ”höjer” eller ”sänker” vissa människor i system av vådlig över- och underordning. En dag är många av oss, och det har historien visat, så rädda eller hjärntvättade eller likgiltiga och oempatiska att vi låter det ske som vi sagt att vi aldrig skulle låta få ske. Kanske så rädda att vi inte ens undslipper oss en förtvivlad suck.
I oktober 2020, röstade rådsmedlemmarna i Global Imams Council (GIC) för att anta den definition av antisemitism som organisationen International Holocaust Remembrance Alliance har enats om, enligt Johannes Ottestig, Tidningen Dagen.
Den säger att ”Antisemitism är en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.”
Det är där vi måste börja i Sverige. Igen. Efter flera försök förut att inte hamna här… igen.
I Indien, denna ”urgamla andliga högborg”, så pågår förföljelse och attacker på kristna och muslimer. Det är tyvärr lättare att fördöma det som sker långt bort ibland, istället för att se det som pågår mitt framför ögonen. Båda seendena behövs.
Något hände under coronaepidemin 2019-2022; som om konspirationsteorier intensifierades och därmed antisemitismen. Det här nyhetsinslaget visades på tågstationen i Kristianstad. Jag hann inte fotografera av inslaget där texten hade motsatt budskap: konspirationsteorien att judar som grupp var målet för coronaepidemin. Men vi var två som läste vad där stod på den digitala bildpelaren och skakade på huvudet. Det kändes som att befinna sig inuti en orwellsk paradox. Kineser, och asiater överhuvudtaget som grupp, råkade också illa ut under coronavirusets första tid. Den förvirring som rådde kan närmast liknas vid aidsepidemins början: drevet efter syndabockar. Jag söker på om det har gjorts några vetenskapliga undersökningar kring det hat, den skuldbeläggelse och rasism och antisemitism som uppstod i samband med coronaepidemin och hittar bland annat följande titel: ”Digital explosion av antisemitism under Corona- Hur vaccineras dagens ungdomar mot alla konspirationsteorier?Analys av antisemitism på svenska sociala medier under pandemiåren” – en rapport från Raul Wallenberg Institutet. Bild: talbart.blog, mars 2020.
Det är svårt att omfatta hjärtats betydelse i hela dess vidd – och kanske är det omöjligt. Men att ta del av något av allt det som forskats fram om hjärtat och hjärtats påverkan, inte minst på hjärnan är fantastiskt. Men också om hur hjärtats elektromagnetiska fält påverkar en själv och ens omedelbara omgivning. Det stämmer till eftertanke.
Den icke-vinstdrivande organisationen ”Heartmath” ger forskningsfakta om det mänskliga hjärtat som får mitt att slå lite extra.
På deras hemsida under rubriken ”Mysteries of the heart” står det, fritt översatt ”att föreställningen att hjärtat bär på sanningar om existensens natur har dröjt sig kvar genom tiderna.”
Heartmath har forskat om det mänskliga hjärtats natur under många år, framhålls det, och avslöjar dess häpnadsväckande kapacitet.
I institutets videogalleri presenteras forskning om hjärtat i korta slagkraftiga avsnitt. Det finns också forskningsrapporter att tillgå.
”Do you know
…the human heart’s magnetic field can be measured up to several feet away from your body.”
Horisontlinjen används som ett stöd vid teckning för att exempelvis avgöra formers, som träds, förhållande till varandra. Men den hjälper även på andra sätt.
Häromdagen gick jag ännu en gång till en av sommarens badplatser. Eller kanske ska jag sägas sensommarens, för jag kom igång sent med badandet. Och precis som förra sommaren var det milda upprepande påtryckningar som fick mig att ta första doppet en tidig morgon. Brittsommaren bidrog till att det blev fler.
När jag nu återser den välbekanta platsen med sina stenbryggor, stegar och sand är det inte badets själva sensationer, lättheten i vattnet, mina försök till crawl eller ett stilla plaskande jag uppsöker. Det är horisontlinjen: behovet av att vidga mitt synfält och komma från ”skärmarnas” påverkan på mitt seende, ”närsyntheten” och ögontröttheten. Lustigt nog betyder horisont, ett ord som kommer från grekiskan, begränsning, enligt Wikipedia.
Horisonten, där himmel och hav möts långt därute blir platsen där musklerna i ögonen kan vila och slappna av. Jag söker den medvetet. Men inte bara i pragmatisk mening, horisonten är en del av rymden, det vida blå över mitt huvud. Rymden som är så viktig för inre rymd: hela naturen, skog som dungar som fjäll är nödvändiga för välbefinnande och återhämtning.
Jag önskar att vi värnar extra om horisontlinjen, om att kunna se bortom och därför exempelvis inte göra avkall på strandskyddet – inte minst för djur och andra arter än oss själva – utan låta en mångfald av platser ge oss möjlighet att åtminstone skymta horisonten, om inte se den i hela dess vidd. Att kunna gå längs hav och sjöar borde tillhöra oss alla, i alla tider. Följa med oss som en mänsklig rättighet att värna. Inte som något som späds ut eller uppluckras genom en massa dispanser, undantag eller en nytt synsätt på vad allemansrätt innebär.
Kanske är det bara genom att vistas i naturen, vid vattendrag och skog, och i och på hav som vi verkligen kan förstå naturen och hur den inverkar livgivande – också hur den lider under oss, under antropocen. Därför bör vi i ut i naturen, vistas i naturen. Allt hänger ihop. Och för att förstå det behövs platserna där det finns rymd, där himmel och hav möts.
Hässleholms kommun tar initiativet till fackeltåget till minne av Kristallnatten den 9-10 november 1933 då tusentals judars affärer, hus och synagogor förstördes i Nazityskland.
Hässleholms kommun kommer att manifestera för fred, tolerans och medmänsklighet till minne av Kristallnatten, och alla de judar som miste livet eller drabbades på andra sätt den 9 november i år.
”Var med och visa att alla människor kan mötas i Hässleholms kommun för att leva, uppleva, arbeta och lära. Här accepterar vi inte våld, rasism eller mobbing. Vi står upp för fred, tolerans och medmänsklighet. Tillsammans verkar vi för ett öppet, tryggt och välkomnande samhälle.”
Fackeltåget avslutas på kyrkbacken och kyrkan är öppen mellan 17 och 19 då det spelas stillsam musik. Det betonas att det är en opolitisk manifestation.
Att Fackeltåget avslutas på kyrkbacken i Hässleholm har en särskild innebörd för mig då det fanns prästerliga krafter i Nazityskland som ville skapa en ”arisk bibel”, det vill säga slopa gamla testamentet, den mosaiska bibeln och därmed kapa rötterna till judendomen och dess profetiska tradition som löper in i evangelierna, enligt min tro. Som på så sätt ville ”arifiera” Jesus, göra honom hemlös och rotlös, som ett ”rö för vinden” utan kontext och tradition, ”berövad” uppväxten i ett judiskt hem, som jag föreställer mig det. Göra sig av med GT på samma sätt som man gjorde sig av med allt judiskt, allt som påminde om det judiska och alla som inte passade in i den nazistiska ideologin och frälsarläran där Fuhrern var frälsaren.
Det är anledningen till att jag anser det speciellt viktigt att Svenska kyrkan, men också andra trossamfund är med och visar solidaritet med de judiska församlingarna i den accentuerade antisemitism som ännu inte gett prov på att avta; visa att de inte står ensamma.
Martin Lind belyser Anders Nygrens kritik av nazismen i sin bok Kristendom och nazism bland annat
…Hitlers ingripande i kyrkovalen i juli 1933 till förmån för de tysk-kristna; händelserna i samband med de tysk-kristnas möte i Sportpalatset i Berlin den 13 november 1933, där de ca 20 000 deltagarna bl.a. krävde gamla testamentets avskaffande, ett nya testamente i överensstämmelse med den tyska andan…” [s. 156]
Källa, tips och länkar:
Martin Lind. 1975. Kristendom och nazism. Frågan om kristendom och nazism belyst av olika ställningstaganden i Tyskland och Sverige 1933- 1945. Håkan Ohlsons förlag.
Syftet med bloggen är inte riktigt färdigreflekterat, men talbart.blog kommer att fortsätta med att ha antisemitismens ondska, och vikten av allas lika värde, som någon slags röd tråd för det börjar med judarna, som i den berömda dikten som tillskrivs prästen Martin Niemöller, men slutar inte där. Vi alla, oavsett etnisk tillhörighet, hindu, muslim, kristen eller buddhist, om vi arbetar inom facket, är homosexuell, (hbtq), eller tillhör ett litet samfund eller en fackförening kan vi drabbas av förföljelsen, av de totalitära krafternas makt och vansinne, som nazismen utgör.
Se nedan youtubeinslaget från Rabbi Jonathan Sachs Legacy.
Det här inlägget kommer att ta upp Lewi Pethrus igen och hans eventuella nazistsympatier eller status som nazist. I boken Pingströrelsen och tidningen Dagen – från sekt till kristet samhälle 1907-1963 för författaren Carl-Erik Sahlberg en diskussion om detta på några sidor i boken. Han menar att det inte är görligt att framställa Pethrus som en nazistsympatisör under andra världskriget. (s. 113) Bland annat därför att han mitt under nazismens glansdagar i september 1940 indirekt i Evangeli Härad uttalade sig om nazismens gudlösa karaktär. (s. 113) I oktober 1941 påtalades i samma tidskrift av andra skribenter Österrikes tyska judepolitik. Sahlberg tar också upp ett exempel från sommaren 1943 då en artikel redogör för antipatier mot judarna. (s. 113) Gång på gång betonade samtidigt det judiska folket som Guds egendomsfolk, vars återvändande till Palestina utgjorde ett ytterst fundamentalt eskatologiskt tecken. (s. 113)
I Expressen-artikeln ”Detta blir fel om antisemitismen” den 18 oktober 2024 tar Göran Rosenberg upp den viktiga frågan om dagens ”eskatologism”, som riktat in sig på en etnonationalism:
”Gärna också av företrädare för teologiskt antijudiska ”kristna” partier och rörelser som i judarnas återvändande till det heliga landet (i synnerhet de heliga platserna på ockuperad mark) ser förspelet till Jesu återkomst och judarnas omvändelse till Kristus.”
Pingströrelsens renodlade independentism och voluntarism rimmade inte med totalitarianism, enligt Sahlberg. (s. 105) Och han skriver att uppfattningen om judarna som egendomsfolket och som ett eskatologiskt tecken omöjliggjorde varje form av antisemitism. Det betonas att inställningen var att Palestina tilhörde judarna och inte araberna och judarna sades vara araberna överlägsna. (s. 105) Den beskrivning som ges här handlar inte om orientalism, andrefiering, utan rasbiologi. Rasbiologin och rashygienen hade starkt fäste i Sverige under de första årtiondena av 1900-talet. (Resandefolket, exempelvis, och andra svenskar som inte passade in i mallarna, tvångssteriliserades eller spärrades in och förföljdes på olika sätt.) Sahlberg hänvisar här till Evangelisk tidskrift, men citerar även ET 4/35 där, som han skriver, användes formuleringar som låg nära den nazistiska rasläran. (s. 105) Det som användes här var dubbla måttstockar.
Sahlberg framhåller att Pethrus personliga avståndstagande från nazismen uppbars emellertid inte av någon större intensitet. Vidare att Pethrus förhöll sig ganska strikt till den svenska neutralitetspolitiken.
”Enda nyansskillnaden skulle vara, att Petrus i högre utsträckning lade tonvikten vid det nationellt-monarkistiska och kung Gustaf V:s personliga kvalifikationer att lotsa Sverige på fredliga banor genom kriget”. (s. 114)
Vintern 1941 besökte Lewi Pethrus Berlin, men det besöket föranledde ingen kritik över de förhållanden som rådde där, enligt Carl-Eric Sahlberg som fortsätter:
”När de svenska nazisterna år 1943 utgav en förteckning över svenska naziopponenter, var det i sin ordning att Pethrus inte fick plats där.” (s. 113)
Denna förteckning är Folkkalendern 1943, enligt Sahlberg. Levi Pethrus nära medarbetare förnekar nazistsympatier hos honom, Nils G. Andersson 17/9-74 och Hilding Ekman 4/5-76. Sahlberg noterar att det fanns pingstvänner som hyste vissa nazistsympatier och det hävdas av Holmberg 1966, s. 137 och SvD 24/2-49. Levi Pethrus var för övrigt i USA i Chicago en tid, som föreståndare för en församling, han tackade ja i september det 1940.
Sahlberg tar i boken upp exempel på att pingströrelsen inte var anstruken av nazism. Det märktes i innehållet i Evangelisk Tidskrift och Evangeli Härad under 1930-talet att den politiska utvecklingen, särskilt i Tyskland efter Hitlers maktövertagande i januari 1933 i första hans, bidragit till Levi Pethrus nya politiska engagemang. (s. 104) Trycket från de totalitära staterna märktes i de enskilda församlingarna, betonar Sahlberg. Han skriver att Pethrus på ett mycket tidigt stadium tog avstånd från den nazistiska politiken exempelvis. Framför allt var det religionspolitiken och förföljelsen av judar som återkom i predikningarna.
I en fotnot illustrerar han det med ett par som begär utträde ur filadelfiaförsamlingen: ”Vi är för övrigt nationalsocialister och dessa passa ju inte riktigt samman med församlingen.” (s. 105, fotnot 10)
Nils-Eric Sahlberg tipsar dessutom om en boks av Zander Åberg från 1942 som ger exempel på pingstvänner, som mycket klart tog avstånd från nazismen. (s. 114) Det framgår att hösten1939 bistod filadelfiaförsamlingen i Stockholm karitativt de polska medborgare, som flytt undan Tysklands ockupationsarmeer. (s. 112)
”Pethrus själv då?” Sahlberg ställer den frågan i boken, det vill säga om Pethrus själv var nazist.
Författaren Sven Lidman anklagade Levi Pethrus under lidmansstriden 1948 för att omkring 1940 haft pronazistiska sympatier, berättar Nils-Eric Sahlberg.
”Lidman menade även, att Pethrus efter läsningen av ”Mein Kampf” skulle uttala sympati för Hitler. Det är inte otroligt att anta, att Pethrus inspirerats av Hitler som folkbildare. Möjligt är även, att USA-resan till en del kan förklaras, inte utifrån pronazistiska sympatier utan snarare utifrån en rädsla för den sovjetiska statsmakten. USA-resan får dock även förklaras mot bakgrund av det motstånd, som Pethrus mötte inom filadelfiaförsamlingens äldstekår bland annat i dagstidningsfrågan.” (s. 113)
Levi Pethrus startade tidningen Dagen för 1930-talet hade lärt honom att som kristen och samfund kan man inte blunda för vad som sker i samhället och världen. Han ville att pingströrelsen skulle vara med och påverka.
Jag har försökt läsa på lite mer, inte bara ”kasta” mig in i frågan så att säga. Jag tror det är nyttigt för alla samfund och kyrkor, oss alla att skärskåda vårt förhållande till nazismen: det är inte bara Levi Pethrus och pingströrelsen som ska vara under lupp.
Om vi förflyttar oss framåt, från 1930-talet och 1940-talet, till nu: var står vi i dag när det kommer till allas lika värde och till antisemitismen när judar i Sverige inte kan utöva den religionsfrihet som vi övriga utövar?
Vilka i Sverige ställer sig bakom religionsfrihet för alla i praktiken? Vilka trossamfund och kyrkor?
Eller väljer man att blunda?
Det är lätt att allt man skriver om sitt eget arv och tradition, som utifrån ett kristet håll, blir en partsinlaga eller bara belyser en enda aspekt av en mångfald. Därför behöver vi som kulturellt kristna, kristna och så vidare förhålla oss till den antisemitism som kyrkan utövat genom tiderna och se till att inte upprepas. Och även se på de goda exemplen där de finns; bevisen på motsatsen som hos Eivind Berggrav i Norge under den nazistiska tyskockupationen. Men framför allt ha modet att lyssna på dem, som Göran Rosenberg, när han kritiserar kristendomen och dess omvändelseanspråk och dess utövare. Dessutom, visst har och är Israel, om inte ett reellt så ett imaginära hemland, (eller plats), för många kristna kyrkor och kristna, oavsett det eskatologiska perspektivet? Ett vet jag dock: vi är många som behöver upphöra med den ”tystnadskultur” som råder kring antisemitismen i Sverige och Europa – eller är vi redan skrämda till tystnad?
Källor, länkar och tips:
Nils-Eric Sahlberg. 2009. Pingströrelsen och tidningen Dagen – från sekt till kristet samhälle 1907-1963. Skrifter utgivna av Insamlingsstiftelsen för pingstforskning Nr 4.
TALBART 