Mentalsjukvården hamnade under en våldsam offentlig debatt i slutet av 1960- och 1970-talet, betonar Michael Helgesson i boken ”Gullberna sjukhus. Trettio år av ett mentalsjukhus historia 1950-tal till 1980-tal”, utgiven av Blekinge Museum, år 2000. Det nya tänkandet inom psykiatrin kan sammanfattas i något som kallades ”det terapeutiska samhället”. Detta bestod av nyckelord som frivillighet, gemensamhet, social träning, demokratiska och decentraliserade beslut och ett uppbrott från traditionella patient- och personalroller. Denna period blev en omsvängning av den psykiatriska vården, man började arbeta efter ett nytt synsätt och så småningom anpassades samhällets vårdresurser till den nya ideologin. (ibid:116).
Redan i ”Den psykiatriska vårdens målsättning och program” som kom från socialstyrelsen 1973 stod det klart att de gamla mentalsjukhusens öde var beseglat (Helgesson: 2000:117) Målsättningen sades vara en total avveckling av dessa särskilda lasarett för psykisk vård i samtliga sjukhusområden inom högst 20-25 år. (ibid)
Den här kritiken kom ungefär när man under efterkrigstiden ville bygga mer moderna, gärna estetiskt tilltalande sjukhus, som skulle ersätta de gamla sjukhusen med låg hygienisk och materiell standard. Gullberna sjukhus var ett steg i den riktningen, Europas modernaste, (som stod klart så sent som 1958). Men utvecklingen gjorde så att planen aldrig fullföljdes skriver Helgesson, den blev helt enkelt omodern innan den fullföljdes. (ibid)
Helgesson understryker att steget var att betrakta som ett paradigmskifte, det vill säga det skedde ingen utveckling av det bestående utan det gamla ersattes av något helt nytt. (ibid).
För visst fanns det en baksida av psykofarmakan, skriver Helgesson. (ibid:115) Ibland talade man om att patienterna blev ”Hibernallikriktade.” Tidigare så ”trots oron, trots skriken så hade de varit särpräglade, aldrig liknat varandra utan reagerat på olika sätt. Med medicinerna förvann mycket detta, patienterna blev utslätade, miste sin färg”. (ibid). Han skriver om hur resonemanget gick; att patienterna blev passiva genom nerdrogningen; att man dövade symtomet men inte gjorde något åt orsakerna till psykisk ohälsa.
Helena Maria
TALBART 