Sommarloven hos farmor och farfar var sorglösa, men även sommarlovet hade rutiner, strikta sådana. En sådan var att med mina bröder gå till pumpen med skrindan och pumpa upp vatten. Det innebar att vi fick lämna tomten, gå en kortare sträcka och öppna grinden till hagen där gick kor och betade bland fridlysta växter som Adams nycklar. Det tog emot ibland att utföra det här uppdraget, att avbryta leken och sälla mig till mina två bröder för ”vattenexpeditionen”. Pumpstället var gemensamt för sommarstugeägarna i området, sammanlagt tre.
Mot kvällningen fanns en annan obligatorisk uppgift; att gå och hämta mjölk i granngården. Vi hade egna kärl med oss och mjölken kom direkt från de nymjölkade korna. Grädden på mjölkens yta fanns kvar. Ibland fick vi kalvdans med oss hem. Det var inget som jag var speciellt förtjust då. Gården låg ungefär en kilometer bort och promenaden dit var alltid välkommen.
Det var okomplicerade somrar, en sommar som tedde sig oändligt lång i början. Dagar som sanddyner, den ena inbäddad i den andra. Och mamma och pappa som bara var med oss där under ett par veckor i början.
Jag kunde inte läsa och skriva i princip förrän jag började första klass. Så skolstarten hägrade. Vad jag längtade! När jag bläddrade i farfars bibel närde jag en djup önskan om att få lära mig läsa.
Det fanns få böcker och tidskrifter i sommarstugan, och ingen teve. Vi lyssnade på sjövädersrapporterna på radion och från vår utsiktsplats vid bordet i vardagsrummet där vi intog våra måltider kunde vi se fartygen stävja förbi vid horisonten. Det var väldigt tryggt hos farmor och farfar. Måltiderna var regelbundna, vi fick ofta fiskrätter eftersom farfar, och min pappa när han var där, tyckte mycket om att vara ute på sjön och fiska. Vid eftermiddagskaffet fick vi släta bullar, men oftast bara en. Vid festligare tillfällen fick vi bullar med fyllning. Alltid hembakat. Det stadigaste målet åt vi som lunch, dagens sista mål var enklare.
På kvällen stängdes fönsterluckorna om oss och det var som att sova i en kokong i det lilla rummet med våningssängar. (”Sjöboda” är fingerat).
Hursomhelst, när skolan väl började hade jag lärt mig skriva och läsa något lite med början i mitt namn. En bit in på terminen flyttade familjen och jag började in en ny skola. Jag var snabbt klar med mina uppgifter och jag var så ivrig att lära och få nya uppgifter att min fröken tog mig i handen och höll min hand i sin. Och hon var pedagogisk och konstruktiv för hon satte mig att hjälpa ett några av de klasskamrater som hade svårt att hänga med, exempelvis på grund av frånvaro.
/Helena Maria Ingeborg Lindbom & Abdelhamid
Jag tänkte att du skulle vara intresserad av den här artikeln jag hittade på MSN: Ukrainas 100 år gamla USA-vapen som Ryssland inte kan stoppa – https://www.msn.com/sv-se/teknik/allm%C3%A4nt/ukrainas-100-%C3%A5r-gamla-usa-vapen-som-ryssland-inte-kan-stoppa/vi-AA282wSj?ocid=socialshare
