Our acquaintance started by me handing him some money now and then when he begged outside the local store, but it also happened that I saw him sitting at one of the benches at the bus stop. There was a rumour about him that he was homeless.
One day when I was split and angst ridden, I caught the eye of a man who’s face got confounded by the face of a person who had harassed me at a workplace and I got angst ridden and split. Then I saw Henning (a pseudonym) at the bus stop and started to talk to him. Often he was sitting drinking beer, but for me those occasions when I could speak to or listen to another human being then and there meant so much to me. My anxiety decreased instead of accelerating. He was really homeless and he waited for a barrack in the camp that was going to be put up at a nearby field close to the railway leading out to Lillhagen hospital and beyond. It was an alternative housing project for homeless people called Altbo that the City of Gothenburg long since has abandoned. It consisted of temporarily erected barracks. This was not long after the turn of the millennium. After moving in, Henning invited me to come and have a cup of coffee in his barrack. It was small and wooden and accompanied by at least 4-5 other barracks with other homeless people. He showed me in and immediately put on the kettle, and asked me to take a seat. Soon the penetrating aroma of
the coffee filled the air. Not long after he had prepared a tray complete with cups and spoons, biscuits, sugar bowl and a cream jug. A real coffee party. It redirected me to a kind of safety in my childhood, but also a longing after a life with more social rituals, conversations and talks. The safety to belong to a context I could take for granted the anticipation of human warmth and gathering. It may seem ironic that Henning who had been homeless could offer me a while of security and well-being. But one can never tell when and where one’s fellow human being shows up. And it is easy to miss the small things that make a difference.
Svenska:
”Henning” var en hemlös som höll till i området där jag bodde och som sedermera fick plats på ett så kallat ”Altbo”, baracker som slagits upp för att temporärt hysa hemlösa.
Det började med att jag stack till honom några slantar då han tiggde utanför den lokala mataffären, men det hände också att jag fick syn på honom vid hållplatsen. Det ryktades om att han var hemlös.
En dag när jag var splittrad och ångestdriven efter att ha stött på en man som liknade en person som mobbat mig, och vars ansikte i sin tur gled ihop med en översittande vårdares, började jag för första gången tala med ”Henning”. (Hans namn är fingerat) Henning var i min ålder och lättsam att prata med och lyssna till. Ofta drack han folköl under tiden. För mig betydde den stunden där och då med en medmänniska mycket. Min ångest dämpades istället för att stegras till panik.
Han var verkligen hemlös och väntade på att få flytta in i ett barackläger i närheten. Altbo kallades den typen av alternativt boende som Göteborg stad numera har övergivit till förmån för en helt ny organisation. (Göteborgs Stad: Vårt Göteborg: 2018:02 :02 , https://vartgoteborg.se/ovrigt/nio-boendeformer-for -hemlosa-ersatter-altbo)
När Altbo-barackerna var på plats frågade han om jag ville följa med och dricka kaffe. Han visade mig in i en välstädad barack och började genast brygga kaffe medan jag visades till en stol vid ett soffbord. Henning gjorde iordning en kaffebricka komplett med koppar, kakor, sockerskål och gräddkanna. Att uppleva ett ”riktig kafferep” hos Henning återförde mig till en slags trygghet i barndomen men också en längtan efter ett liv med mer sociala ritualer, prat och samtal. Tryggheten i att tillhöra ett sammanhang, att eller sammanhang, där kaffet hemtrevligt står och brygger medan kaffedoften sprider sig och förväntan om trevlig samvaro. Det kan förefalla ironiskt att Henning som varit hemlös och fått sin barack kunde erbjuda mig en stunds återhämtning och hemkänsla genom sin fint dukade kaffebricka. Men det går aldrig att säga var ens nästa befinner sig, det finns ingen mall och det är kanske också därför att det är lätt att missa de små sakerna som gör skillnad.
TALBART 