Oavsett vilka faser mentalsjukhusen har genomgått eller hur de har beskrivits har de i Sverige exempelvis förvandlats till attraktiva bostadsområden. I England har gamla mentalsjukhus också overgått till privata sådana, eller till privata vårdhem. De nya ägarna har tagit fasta på de vackra omgivningar som mentalsjukhusen historiskt förlades till eftersom de oftast var belägna utanför städer då rogivande omgivningar efterfrågades.
Vi ska nu ta en närmare blick på Lillhagens omgivning genom överläkaren och psykiatrikern George Punells ögon. Det vi ska betrakta är Lillhagens sjukhuspark och dess omgivningar.
Georg Punell var läkare och psykiatriker på Lillhagens sjukhus från 1952 till 1986. 1995 kom han ut med boken ”Farväl Lillhagen” och det är ur den citerar jag:
”Vår första bostad var en 4-rummare med jungfrukammare. På den tiden, innan storköket var byggt och innan vägen drogs förbi, gick man till sjukhuset på en smal, slingrande stig genom en dunge av spensliga aspar. Allt det är borta nu.
På husets framsida fanns- och finns fortfarande-några gamla ekar och en välskött gräsmatta, där vi kunde leka med barnen och spela krocket.” (Punell.1995:31).
Han beskriver omgivningarna på följande sida som en idyll. Han beskriver det till och med som en äkta lantlig idyll. Skog och åkrar så långt ögat kan nå, det är så han målar upp det för vår inre syn. Det enda undantaget var en bondgård. Han poängterar att då fanns varken villabebyggelsen i Glöstorp eller Skogome, de omgivande samhällena. (ibid:32)
I hans skildring nämner han också att byggnaderna låg i harmoni med varandra, inbäddade i tilltalande grönska. På baksidan nämner han den vildvuxna parken, på framsidan en plantage med dussintals äppleträd och nyttoväxter som delvis odlades i stora drivhus. Här arbetade intagna för flitpengar, något som Punell var med att avskaffa.
Det var här som familjen Punell köpte sin julgran, berättar han. På våren köpte de tulpaner där. Läsaren får också veta att trädgården brukade skicka färska blommor varje vecka till vårdavdelningarna, även läkarexpeditioner fick var sin bukett på skrivbordet, avslöjar han. Alla sinnen finns så gott som med i beskrivningen för från kapellet kunde höras klockringning som kallade till vesper på lördagskvällarna.
”Visst var det en idyll, men det var en idyll med förbehåll. Den gällde inte alla. Den gällde inte patienterna innanför avdelningsväggarna.
I alla fall inte på 50-talet. Och det tyngde våra samveten. (ibid:33)
Punell är medveten om ”dom” och ”oss. Att de intagna står utanför idyllen i dubbel bemärkelse.
I hela den här storslagna berättelsen saknar jag ordet trauma. Det nämns några få gånger i Punells bok i samband med någon föreläsare, men utan ordet trauma satt in i ett sammanhang. Om det inte sätts in i patientsammanhanget, blir del av helandeprocessen, blir allt prat om mentalsjukhusens existensberättigande meningslöst. Människor är inte där utan en anledning; de är där på grund av trauma. Dylan Triggs ger ett förslag på vad trauma är: Att ens “body memory occupy a liminal realm both revealing and concealing itself simultaneously”. (Trigg: 232) Han skriver bland annat om hur trauma “fails to ‘give’ itself to consciousness.” Fonden fanns där, den fina naturen, men det ges inte tillräckligt med resurser till kvalificerad samtalsterapi på mentalsjukhusen, sanningen är att alltför få vår tillgång till den, bland annat för att motståndet bland de professionella mot samtalsterapi över huvud taget var ganska kompakt. (se bland annat Per Magnus Johansson) Det är detta som där de stora mentalsjukhusens tragedi; att de inte kunde hjälpa patienterna med de trauman de kom med. Samhället är fortfarande dåligt rustat för trauma: det råder brist på leg. psykoterapeuter och psykologer.
Numera är det inte psykiatri patienterna, psykiatrin, det terapeutiska landskapet kommer till del. Lillhagsparken förvandlas till exklusivt bostadsområde mitt i det kulturhistoriska landskapet sedan dess slutliga rivning omkring 2013. Tvärtemot den vision om naturen som helande kraft som Georg Punell gav uttryck för i sin bok om Lillhagen, inspirerad av nya rön från Japan där man bland annat forskat kring ”skogsbad”.
Forskaren Antoinette Hetzler skriver i en artikel att det finns ett återkommande mönster i den historiska synen på och agerandet gentemot psykiskt sjuka i de flesta länder: isolering i celler eller på vindar, för observation, därefter uteslutning ur den lokala gemenskapen och bortforsling till hospital. (Hertzler:2008:122) Hon framhåller att det markerades tydliga gränser mellan de psykiskt sjuka och deras abnormitet, i förhållande till friska, normala människor. Att man byggde in och isolerade avvikande både (vår emfas) rumsligt och socialt. (ibid) Det bör även tilläggas att bli psykiatriker var inte den specialisering som stod högst i kurs.
När staten 1967 lämnade över ansvaret för mentalsjukvården till landstinget inleddes en ny era som tog till vara de nya tankegångarna i form av öppenvård, gruppboende och avinstitutionalisering, framhåller hon. Det kan exemplifieras med att rastgårdarna togs bort etc.
Vidare beskriver Antoinette Hertzler att sedan kommunerna fick det huvudsakliga ansvaret för psykiskt funktionshindrade 1996 innebär det att den rumsliga dimensionen åter dominerades av inklusion i samhället och social integration. Hertzler betonar att det hela tiden finns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården, och det sambandet är något för forskare att framgent ta sig an att utforska.
/Helena Maria
Referenser, länkar och tips:
Hertzler, A. 2008. Mental Health and the Importance of “Place”- a Sociological Perspective. Socialmedicinsk tidskrift 2/2008.
Punell, George. 1995. Farväl, Lillhagen. Sävedalen, Warne förlag.
Interpellationsdebatt 30 januari 2018. Vanvård inom svensk psykiatri. Interpellation 2017/18:304 Vanvård inom svensk psykiatri. Av Margareta Larsson, partilös (men påläst ) till Socialminister Annika Strandhäll (S), se här.
TALBART 