Några data i anslutning till förteckningen över epidemisjukhusets arkivalier.
Den person som omnämns som att ha utfärdat den första författningen, (1374), rörande avspärrning av smittad ort är visconten Bernado av Reggio. Detta berättas av en bibliotekarie inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg i ”Förteckningen över epidemisjukhusets arkivalier ” som finns på Riksarkivet.
Det framkommer att problemet med hur mycket av samhället, som handeln, ska stängas ner vid en epidemi, inte är något nytt spörsmål.
I förteckningen berättas det att man har diskuterat nyttan av karantäns- och avspärrningsåtgärderna för att hindra spridningen av smittsam sjukdom. Det poängteras att ”olika mening har framförts”. Exemplet som nämns är Per Erik Svedbom, som i sin bok ”Om karantänanstalten mot kolera”, (1854) var mycket betänksam mot de hitintills använda avspärrnings- och karantänanstalterna. Han anförde många exempel då sådana vidtagits utan att de förmått att hindra smittans spridning, och han påtalade svårigheter som uppstå för, speciellt handeln, tongångar som vi känner igen från coronaepidmin.
Han anför:
[ ]”oerhörda, utarmande kostnader i ett glest befolkat land, så som vårt glest befolkat land, så som vårt, vida överstigande mindre samhällens förmåga att bära (Vi tala här om naturligtvis om spärrningar , sådana som de måste vara för att såvitt möjligt uppfylla sitt ändamål, icke egentligen om de ändamålsvidriga tillställningar, som i vårt land bära detta namn, ehuru visserligen även dessa medföra rätt ansenliga kostnader, vilka med allt skäl kunna anses desto mer tryckande som de här uppoffras utan allt förnuftigt ändamål; hängivande handelsförbindelser och i följd därav näringarnas och all livligare rörelsers avstannande; såsom följd därav, arbetslöshet för en mångbehövande och ökad fattigdom såsom följd av hämmad eller minskad tillförsel , dyrhet och stegrande priser på de nödvändigaste förnödenheter, vanligen om näringslösheten blir ännu mer tryckande. Större oro och förstörelse och sämre sjukvård, om koleran ändå omsider, spärrningarna oaktat, dyker upp”.
Den första egentliga karantänförfattningen fick Sverige den 7 november 1806 och den första karantänsanstalten 1807 vid Kansö i Göteborgs skärgård.
Vi får också veta att anstalten löd under en särskild karantänskommission i Göteborg, vilken upplöstes 1869, varefter övervakningen övertogs av länsstyrelsen. Dylika kommissioner i Malmö och Stockholm som samtidigt tillsattes, upphävdes 1857. Genom hälsovårdsstadgan som antogs 1857 upphävdes alla tillfälligt inrättade karantänskommissioner. Anstalten å Kansö fick dock vara kvar och erhöll nytt reglemente 1882.
I Stockholms skärgård fanns en karantänsanstalt som dock endast togs i bruk vid behov. Den hade sängplatser för hundra personer.
De epidemiska sjukdomarna betecknades förr i allmänhet såsom pest, vilken benämning numera endast gäller den specifika infektionssjukdomen, b.pestis.
Vidare betonas att numera sammanfattas de epidemiska sjukdomarna under följande: pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, (fläcktyfus), tyfoidfeber paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnsjukdom, (hjärninflammation), rödsot, återfallsfebersömnsjuka, frossa, denguefeber, och så kallad undulatfeber.
De sista sjukdomarna ha inordnats i epidemilagen efter 1919 under paragraf, som tillägger Konungen rätt att besluta, att lagens Stadgan den skola tillämpas även på annan smittsam sjukdom, ändå i själva lagen uppräknande, betonas det.
Dr Albert Lindström, vid Lunds universitet betecknar på epidemi på följande sätt:
”Med epidemi förstår vi var och en sjukdom, som inom viss begränsad tidrymd uppträder på en viss ort i så stor utbredning, att den trycker sin egendomliga prägel på, det i denna ort härskande sjukdomstillståndet, antingen denna sjukdom för övrigt äger sin motsvarighet i någon bestämd, även sporadiskt uppträdande, patologisk process eller endast i form av epidemi iakttagits”.
Det var först under 1800-talet, som pesten äntligen syntes minska i omfattning, och som dess kraft syntes bruten. Enligt nedteckningen rasade den som värst under 1300 århundrandet då dess framfart åstadkom en oerhörd förödelse. Vidare berättas att under namn av digerdöden, storkdöden och svarta döden- härjade den väldiga i Sverige. I det som nedtecknats ges exempel på hur i Stockholm gatorna betäcktes med lik, och bland socknarna ute i landet träffades Färnebo socken så svårt att när farsoten var över, återstod av socknens befolkning endast en husfru, en dräng och två pigor.
Svårigheterna att ge en mer uttömande skildring av farsoterna, hävdar bibliotekarien, i Sverige under tidigare århundranden beskrevs av O.T. Hult sålunda:
”Därtill är de befintliga källorna alltför ofullständiga. Förteckningen pekar på hur dödsböckerna för denna tid saknas på många ställen, och där de finns, företeer de ofta luckor just för ifrågavarande period, beroende på att prästerna dött eller under stora dödligheten ej hunnit med anteckningarna i böckerna.”
/Helena Maria
Källa:
Sjukhusdirektörernas konferens i Göteborg 1938. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvårds 1937.
Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser.
TALBART 