För cirka trettio år sedan, (1995), skrev jag om den ”andra” i en uppsats så som vi möter denna i reseskildringar, biografier och antropologiska verk. Uppsatsens titel är: Politisk fabrikation och Kolonial Imagination:
Konstruktionen av ”den andra” med utgångspunkt i Arabien och Mesopotamien.
I helgen var jag och lyssnade på en tibetansk lama, Khenpo Pema Wangdak, (med rötter i Tibet, numera New York), och lyssnade på beläringar som är tvåtusenfemhundra år gamla. Det handlar om ett andligt arv, ett kulturarv som går djupare än de västerländska filosofier, den kanon av filosofer, som omger oss, som vi är bekanta med. Och jag tror det är det som fascinerar oss västerlänningar; att vi kan känna igen så mycket ”lånegods” från de rika källor som bland annat Asien försett/förser oss med.
Egentligen ville jag skriva uppsats om Tibet – världens tak – men som alltid när något ligger en varmt om hjärtat så finns det ett ”mått av fruktan” i närmandet. Kanske skulle jag kanske också våga säga ”förblindelse”, för hänfördhet och hängivenhet kan lätt leda till förblindelse. Som Khenpo Pema sa:”You must transcend your obsession”. Det är lättare sagt än gjort: De flesta av oss låter våra känslor, sinnesstämningar färga det vi ser, så är det i alla fall för mig. Men första steget är alltid att bli medveten om det.
I dag på morgonen återvände jag till min uppsats och kunde inte låta bli att tänka: Om jag skrev den här uppsatsen i dag, hur skulle jag reflektera kring ”den andra”? Och med uttrycket (eller begreppet) ”den andra” menar jag ”medmänniskan” vilket jag också förtydligar i uppsatsen. Akademiska uppsatser och avhandlingar har en tendens att åldras; nya ord och uttryck dyker upp, nivån på resonemangen förfinas och skärps till.
Det är de funderingarna som jag tog med mig efter mötet med Khenpo Pema.
Här kommer första delen (inledning) av min uppsats:
Den handlar om den ”problematiska andra[1]” så som vi möter denna i reseskildringar, biografier och antropologiska verk.
Den andra har länge varit föremål för diskussion i antropologiska kretsar därför att denna så som den representeras inte är autentisk – verklighetstrogen om vi så vill. Bilden av den andra är just en bild; konstruerad av författaren. Om författaren överhuvudtaget bryr sig om den andra. Det finns exempel på avsaknad av den andra i etnografiskt skrivande. Vi kanske får lära oss mycket om kulturen vari denna ingår, exempelvis den materiella, om levnadsmönster, genealogi och så vidare, men den andra vägrar träda fram, är inte representerad.
Är det bara bilden av den andra man är intresserad av finns det otaliga exempel att hämta från exempelvis européernas syn på icke-européer. Man finner drivor av exempel sedan kolonialismens början som fortfarande lever i dag i form av klichéer, stereotyper och fördomar. Vårt medvetande är inte jungfrulig mark i det här avseendet, vi ingår i en tradition.
Tanken bakom den här uppsatsen är alltså att granska konstruktionen av den andra så som denna träder fram ur ett antal verk. Min ansats är inte att plocka ut exempel på rasism eller liknande överträdelser som anspelar på ”vi” och ”dom”-skillnader i exempelvis kultur utan att se på den andra såsom den är representerad utifrån den särskilda kontext där denna befinner sig.
För konstruktionerna är styrda utifrån det sammanhang där resenären eller antropologen ”fångat” den andra. Ofta blir de involverade i bestämda relationer som när en engelsk politisk officer blir stationerad i en liten stad i Kurdistan. Som vi förstår får hans biografi sin särskilda färg utifrån det perspektiv hans roll förser honom med.
Diskussionen inom antropologin har bland annat handlat om vårt behov av att revidera gammalt etnografiskt skrivande; att fylla igen de tomma hål som dessa utlämnade; att definiera den etnografiska världen på nytt och i takt med nya teorier och antropologiska grepp. Att misstänksamt granska de eventuella förbehåll och förutfattade meningar som fanns med från början där ute ”on the spot”. Något som för övrigt bekvämt kan göras från skrivbordet.
Det är i den fållan jag nu kommer att inrangera mig; men inte bara det. För diskussionen handlar också om vår förmåga att hänga fast vid gamla traditioner, att följa konventionerna, inte minst den sofistikerade versionen av det förflutna. Vi bygger exempelvis oftast på de lättast tillgängliga historieuppfattningarna utan att tillåta andra visioner av det förgångna.
Den ömmaste punkten är emellertid den som handlar om den andra, därför att observerandet av denna, eller studiet, var inte frikopplat från makt. Som exempel kan nämnas antropologins nära förhållande till kolonialismen. Fardon pekar på att etnografin var kolonialismens tvilling (Fardon, 1990:6). De politiska och ekonomiska relationerna var villkoren för de andra att bli konstruerade i specifika termer och som särskilda typer av kunskapsobjekt. Dynamiken i situationen involverade de villkor under vilka antropologin gjorde studiet av den exotiska andra möjlig (Ibid, 1990:6).
Och studiet har fortsatt. Det är bara det att det är en medvetnare och mer genomskådande etnograf som är ute på fältet:
”Subtly, not so subtly, and downright crassly, we produced our exemplar others; now we pride ourselves that we see through the mirrors we set up, no longer dazzled by the pleasing images of ourselves they reflected. The temporal transpositions have been rendered transparent for what they were: artifices of imagination in the service of power (Ibid, 1990:6)
Det betyder för min del att det är intressant att se tillbaka på ”produktionen” av den andra. Inte minst utifrån vissa specifika sammanhang, för dessa ”andra” återuppstår gång på gång; blir aldrig begravna och den etno grafiskt skrivna kontext där de en gång föddes används på liknande sätt gång på gång – även om inte alla författare ger erkännande åt vad som påverkat dem. Nya versioner av det förgångna är trots allt sällsynt och det är det Edward W. Saids diskurs om Orientalism handlar om, och från vilken jag lånat mitt kritiska perspektiv.
Som vi ska se döljer sig konstruktören och dess imagination bakom bilden av den andra. På så sätt blir studiet av den andra också studiet av oss själva.
Keesing, (1989:301), går så långt att han menar att den kulturellt konstruerade andra, så radikalt olik oss själva, fyller ett behov i det europeiska sociala tänkandet. Han förutspår att den andra kommer att fortsätta att utmana:
”But I believe we continue to overstate Difference, in search for the exotic and for the radical Otherness Western Philosophy, and Western cravings for alternatives, demand”.
Själv tror inte Keesing på någon radikal annorlundahet eller olikhet. Mycket av den är just konstruktion och som exempel tar han dem som ägnar sig åt att göra upp begränsande mallar för olika kulturers folk vad det gäller jag-uppfattningar, känsloliv och dylikt precis som biologin och kognitionen är något helt annat i icke-västerländska länder än vad det är i väst (Keesing, 1994:305). Ytterst handlar den här uppsatsen om den andra som förmedlare av informationsutbyte; oavsett om det sker mellan två svenska vänner på en restaurant, eller mellan en resenär och en infödd i det land där resenären befinner sig.
[1] Jag har valt uttrycket ”den andra” (medmänniska) i denna uppsats.
TALBART 