Jag har närmat mig min historia via engelskan, det är som om jag har behövt den omvägen. Anledningen tror jag är att det är det språket som jag kommunicerar med min guru på. Han som varit den ende jag litat på. Det låter så grymt i mina öron, litade jag inte på mina föräldrar? Jag vet inte. De litade på psykiatrin. Men jag tror att min pappa innerst inne gjorde det. Han bad om förlåtelse för att han bidrog till att jag hamnade inom psykiatrin genom att acceptera, inte argumentera. Jag bad honom om förlåtelse för att jag orsakat honom hans hjärtattacker.
När det sägs att man inte är i kontakt med verkligheten, när jag tappat förbindelsen till mig själv, är det snarare så att min kontakt med verkligheten varit alltför verklig, påtaglig och skrämmande – något har rört upp mina trauman igen till ytan.
Min första psykos fick jag när jag var tjugotre år och då kom jag in på psyket i staden Kristianstasdär jag haft min första identitetskris. När jag kom upp från IVA till avdelningen strax efter lunch så fanns det bara en patient på avdelningen: en medelålders man. Han satt i det kombinerade uppehållsrummet och matsalen och kastade ur sig könsord i en jämn ström. Hans röst följde oss nästan hela vägen till rummet som jag tilldelades, men som jag inte fick vistas i. Jag fick en bricka i mina händer och blev tillsagd att gå och sätta mig i matsalen och äta. Jag var redan störd och orolig över mannens beteende och frågade om jag inte kunde få äta inne på mitt rum i stället?
Jag var rädd för mannen som pratade för sig själv. Det var obehagligt. Speciellt orden han vräkte ur sig. Det var kvinnoförnedrande och påminde om min högstadietid när särskilt en kille i klassen använde ord som fick bröstet att kännas trångt och magen bli orolig. Högstadiet hade varit en plåga. Jag och min kamrat promenerade varje rast, jag ville inte vara i korridorerna och som tur var hon likadan.
– Nej, fick jag till svar. Jag skulle äta i matsalen.
Det naturliga var givetvis att vilja fly till sitt rum – även om det för närvarande var ett patientrum på ett psykiatriskt sjukhus.
Jag bönade och bad, men fick samma svar. Alla mina ord var meningslösa, som om jag pratade ett språk som skötaren, ett tiotal år äldre än jag, inte förstod. Hon försvann in i glasburen. In i sin gemenskap. Personalen var enig. Ingen som sa ”att det gör väl ingenting om hon får sitta och äta i lugn och ro på sitt rum? Och nog kan vi förstå henne att hon inte vill sitta och lyssna på en massa könsord och kränkningar när hon äter? Men nej.
När jag var på väg att gå in med brickan på mitt rum ändå hindrades jag av en skötare som kommenderade mig ut i matsalen. Alla stoppades jag. Personalen försvann in i sin glasbur. Där satt den innesluten sin glasbur, befriade från alla ljud på avdelningen. Jag gick, alltmer rädd och skräckslagen, från buren de få metrarna i korridoren tills uppehållsrummet tog vid. Jag vände. Jag kunde inte förmå mig att sitta och äta med de orden haglande över mig. inte sätta mig och äta med könsord haglande över hela stället. Men nu var det inte bara mannen jag var rädd för utan rädd och skräckslagen för personalen. Vad var det för ett ställe som jag hade hamnat på? Deras bemötande och oresonlighet fick det att vända sig i magen på mig av oro och fruktan. Det var som om jag mötts av en ordning som jag bara mött i böcker som Orwells ”1984” eller Boyes ”Kallocain.” Jag gick till buren igen. Frigjorde ena handen och knackade. Ingen reaktion. Personalen låtsades inte om mig. Jag var utestängd och paniken tilltog. Situationen blev för svår. Hur skulle jag kunna undvika mannen samlingsrummet? Tankarna virvlade runt i mitt huvud i en hopplös dans. Jag hade aldrig stött på en människa som kraftfullt satt och pratade högt för sig själv. Han kunde vara vilken som helst av alla de medelålders män som fanns ute i samhället på olika positioner. Att en av dem satt och pratade som en dåre och sa så otäcka saker var en gåta för mig, samtidigt som jag ville vara så långt ifrån den här mannen. Jag förstod inte att personalen inte såg det som ett problem, utan bara lät honom sitta där och kasta ur sig de grova orden. Förtvivlat, som en sista utväg släppte brickan i golvet mitt framför buren. Jag visste inget annat råd, även om jag skämdes för att behöva ta till en sådan drastisk åtgärd. Men vårdarna stormade ut och det blev liv. De var fast i sin övertygelse och ville fortfarande inte lyssna på min vädjan. Mat från tallriken hade stänkt på mina kläder, och jag gick för att duscha. Också för att det var ett sätt att få en frist, och som jag läst om senare, och för att bli ren, befriad från det som jag hade förträngt: våldtäkterna under min vistelse i Asien.
Mitt i duschandet kliver två manliga vårdare in i det lilla duschrummet och griper tag i mig. De har låst upp utifrån. I mitt sköra tillstånd utsattes jag för ännu ett övergrepp: ett psykiskt sådant. Också att inte kunna möta mitt behov av att äta i enskildhet på mitt rum var ett övergrepp. ”Ofredandet” som jag utsattes för var ett övergrepp som jag i mitt sköra tillstånd. De två männen låste upp från utsidan. Jag beordrades att klä på mig, och fick enbart veta att jag ska till en annan avdelning. Den avdelningen låg i centrum, på det gamla lasarettsområdet.
Arnhild Lauveng hänvisar till Alan Topors forskning om bemötande och vad som hjälper psykiskt sjuka människor i deras tillfrisknande och återhämtning (Borg och Topor, 2003, Topor 2004). Det handlar om att tas på allvar, skriver hon i sin bok ”Onyttig som en ros”: att behandlas som en medmänniska, inte som en patient eller arbetssökande, utan som en individ. Hon fortsätter:
”Ordet re-spekt kommer från de latinska orden re, som betyder om igen och spektare som betyder att se, och betyder helt enkelt att se om igen. Inte låta sig luras av första intrycket, fördomar eller stigmatiserande kategorier. Inte behandla andra som en arbetslös, en ensamstående mor eller en schizofren, utan se en gång till, bakom etiketterna för att se människan det rör sig om och ta reda på hur man ska möta just denna unika individ.” (s. 27–28, 25)
Arnhild Lauveng understryker också hur viktigt det kan vara med förmågan att förhålla sig till enskilda människor framför systemet – något som Hamid med sina olika erfarenheter ute i Europa, berättat mycket om. (Lauveng, s. 28)
Och det handlar om att tänka sig för en gång till för att ta reda på vad som egentligen är värdefullt för oss, och att behandla det värdefulla med den respekten det förtjänar. (Lauveng, s. 28)
Det visade sig vara en avdelning för narkomaner och alkoholister. Jag är ingetdera, vilket läkarna och skötarna snabbt kom underfund med. Men de behöll mig där. Jag hade förts till en avdelning för narkomaner och alkoholister (före detta BB där jag kom till världen, vilket jag förstod långt senare). I mitt stilla sinne undrade jag varför. Jag var förd in i en plågsam ovisshet, fick ingen hjälp med att orientera mig i mitt utsatta tillstånd. Ganska snart hade jag varit arbetsförmedlingen och fått jobb på en barnkoloni. Jag har alltid jobbat, det var det enda jag kunde, som jag verkligen var säker på. Min agens hade jag fortfarande i behåll. Tidigt på morgonen lämnade jag avdelningen för att åka buss ut till havet och öppna grinden in till barnkolonin. En stor del av jobbet bestod av att vara strandvakt: att hålla koll på barnen så att ingen plötsligt försvann under ytan. Jag hade en gång räddat en bror som försvunnit in i en virvel och dragits under havsytan. Jag spejade med örnblick. Så länge jag kunde jobba och inte blev beordrad medicin hade jag en viss kontroll över mitt liv. (tänk KASAM, Aaron Antonofsky)
Det är viktigt att minnas tillbaka och räta ut motsägelser eller frågetecken – eller låta de finnas men vara medveten om dem, framhåller Hamid.
På avdelningen klagade jag på brist på initiativ, att jag inte hade energi. Det är vanligt att våldtäktsoffer upplever denna totala energibrist. Arnhild Lauveng, psykolog, forskare och en gång i tiden diagnostiserad med schizofreni skriver i ”Onyttig som en ros” att det handlar om vad man väljer att fokusera på.
”Ser man en trotsig patient eller en livrädd ung vuxen? ” (s. 81)
Jag var 23 år fyllda när jag formligen kastades in på narkoman- och akoholistkliniken. Bara att jag varit i Nepal gjorde människor biased mot mig, säger Abdelhamid, jag var en suspekt figur i deras ögon. Det finns felaktigheter i min journal; där framställs det som om jag förde en ambulerande tillvaro i Indien och Nepal. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma.
Arnhild Lauveng berättar i boken att för många år sedan hörde hon en anekdot om en professor som visade dem ett vitt ark med enbart en svart prick på. Han frågade dem vad de såg och de svarade alla att de såg en svart prick. Professorn lät fråga igen och denna gång ifall de var helt säkra på det. Alla var övertygade. De såg en svart prick. Inget annat? Frågan hängde i luften, men samma svar återkom. Alla såg den svarta pricken, ingen såg den stora vida vita ytan som omgav den. Och det var naturligtvis poängen som professorn velat göra, och som också Lauveng vill vidarebefordra. (s. 81) För hon vill förtydliga att det är lätt att fokusera på något, men missa det som borde vara lika uppenbart och tydligt. Hon framhåller:
”Men människor har aldrig något facit, och det är aldrig helt givet vad som är det ”rätta” eller det ”viktiga” eller vad man helst bör koncentrera sig på. När man arbetar med människor som är sjuka, är det heller inte givet vad som är att ”bli bättre”. Ibland är det att bli på bättre humör, ibland är det att gråta eller att skrika eller att våga smälla i en dörr, ibland något helt annat”. (s. 81)
”Patienten saknar sjukdomsinsikt”. De orden läste Arnhild Lauveng i sin journal. Hur kunde vi vara så oeniga? Frågar hon sig i ”Onyttig som en ros” (2010). Men slår fast att de inte var det. De beskrev samma ark, men medan Arnhild Lauveng beskrev ytan för dem beskrev psykiatripersonalen med psykiatriker i spetsen pricken. För det är sant, intygar hon, att jag inte ville acceptera min diagnos. Precis som jag fått höra om min diagnos cykloid psykos fick hon höra att hon skulle få leva med sin diagnos livet ut. Men hon vägrade att köpa den ”insikten”, berättar hon för det skulle innebära att hon betalade med sitt hopp. Och hoppet ville hon behålla, inte låta det flyga sin kos. Och hon summerar;
”En stor yta med trots. Det är samma ark vi ser på, så det finns ingen anledning att gräla om verkligheten. Det är bara att börja samarbeta. För det är det som ger hopp.” (s. 81)
Hon relaterar också till något som bestämts på ett råd med patienter och personal men som aldrig kom med i det signerade protokollet. Det gällde en tv-apparat till avdelningen. En tv-apparat som stod outnyttjad på ett annat ställe. Men eftersom det inte stod med i protokollet var det inget avtal och helt ogenomförbart. Det hjälpte inte att alla som varit på mötet intygade att avtalet fanns. Ingenting hjälpte för det var inte bekräftat av en personal.
Hon skriver längre fram att de inskrivna aldrig fick en ursäkt, och det blev aldrig räknat som något problem att de inte hade blivit trodda. Hamid blir mörkrädd när han hör så lätt orden från en psykisk sjuk väger i Norden. Det Arnhild Lauveng fick höra när hon försökte säga något var att hon skulle må bra av att lära sig planering och tålamod.
”Jag hade varit länge nog i systemet för att ha lärt mig att det mesta var mitt fel och skyllde på min sjukdom, så jag sa inte mycket. Men i min dagbok noterade jag ett citat från en dikt av Inger Hagerup: Var otålig människa. Hon talar inte om hämtning av teveapparater. Hon talar om diskriminering, orättvisor, maktmissbruk och förtryck. Och det var egentligen det jag ville prata om också, om det hade varit möjligt.”
I min egen journal från Kristianstad stod det ingenting om att jag nekats att äta på mitt rum eller hur två manliga vårdare låst upp duschen utifrån och trängt sig in och grabbat tag i min nakna kropp och fört ut mig därifrån. Inte heller varför jag hade skickats med samma vårdare i bil till en narkoman- och alkoholistavdelning.
Minns en annan färd – i taxi med en sköterska och vårdare mot Sahlgrenska – som nästan viskande i framsätet att jag aldrig skulle komma ut från mentalsjukhuset. Detta var omkring 1992. Jag satt i baksätet och hörde hur jag skulle bli inspärrad för alltid medan klumpen i maggropen växte och växte. Men något annat gav sig också till känna inom mig: En förvissning, ett beslut som handlade om att jag måste ta mig ut ur mentalsjukhusens värld, bli fri från psykiatrin; dess förflutna och det förflutnas demoner. Det som forskaren Elisabeth Hansen långt senare kallade ”The heritage of psychiatry” och som jag inbjöds att vara en del av, också som en av dess ”narrators” – det jag väljer att berätta om min historia kan vidimeras, och jag vet att delar av den överlappar med min bosniske sambos yngsta systers historia, och vi bodde mycket riktigt till stor del på flyktingförläggning tillsammans med henne och hennes föräldrar och även en äldre syster och hennes make och deras dotter Selma.
För att illustrera hur förbuden på en avdelning kunde se ut, vilket också speglar dess godtycklighet, skildrar Lauveng en stängd avdelning, utan möjlighet att öppna fönstren och utan tillräckligt med personal för att man skulle få gå ut. Det känner jag igen. Jag har många gånger varit på en sådan avdelning. Ibland berodde utegångsförbudet på grund av att även patienter som egentligen tillhörde rättspsykiatrin var inskrivna på avdelningen.
Det som Arnhild Lauveng berättar nedan gäller en avdelning där en pojke bad om ett glas vatten. Det var sommar och värmen plågsam på avdelningen, enligt Lauveng. Pojken fick inte det glas vatten han bad om, utan skulle han ha vatten så fick han ta det från kranarna på toaletten. Det var förbjudet att äta mellan måltiderna och inte heller kunde man be om ett glas vatten och jag ler invärtes för jag tänker på den tid då människor kunde komma och knacka på hos oss på Brösarpsgården under sommaren och be om ett glas vatten och hur min mamma Evy glatt gav dem vad de bad om. Pojken gav med sig, men blev givetvis ledsen, ansatt av både hunger och törst som han var. Lauveng skriver att han var yngre än henne, och att hon inte protesterade berodde på att hon den veckan var inne i en period då hon överhuvudtaget inte talade. Men arg var hon, poängterar Lauveng. I det här fallet rörde sig det inte enbart om regler utan också om personalens lathet. Inom parentes vill Arnhild Lauveng hylla all den personal som faktiskt kan bre en smörgås eller ge en patient ett glas vatten – även om det skulle innebära att de bryter mot ett regelverk, formellt eller informellt. Men det finns mentalsköterskor som ”nurse Rachel” (Gökboet) än i dag:
”Likväl var det regeln som stod igen. Hon hade makten att bestämma. Att definiera, att förvalta regelverket och sanningen, Hon kunde tvinga oss till lydnad, men inte till enighet. För regler som inte är logiska, eller som bara är dumma, ger inte respekt. De skapar förödmjukelse, vanmakt och förakt. ( ) Goda regler däremot, ger trygghet.” (s. 92)
Min erfarenhet är, konstaterar Lauveng, (och pekar därmed på ett visst ”uppluckrat” eller delvis differentierat system, enligt Hamid) att förutsägbarheten och tryggheten var störst på de avdelningar med regler. Där var visserligen inte allt reglerat, men de regler som var, de gällde. Där kunde jag lita på att något var helt säkert, och det gjorde livet mer översiktligt. Men hon betonar också att på institutionerna där det fanns regler för allt fanns det ingen garanti för att reglementet följdes. (s. 94)
”Några vårdare förhöll sig till varenda paragraf, precis som det stod, och utan att tänka för mycket över logiken i det de gjorde, och i situationen som helhet. Andra valde att vara ”snälla”, med mer eller mindre lyckosamma resultat.” (s. 94)
Lauveng utvidgar resonemanget:
”För alla de små och stora reglerna som gäller annars i världen är det lite olika, någon är nerskriven, andra vet vi bara att det är klokt att följa. Det är regler för ansvar, omsorg, utbildning, begränsning av frihet och tillvaratagande av integritet. Det finns oändligt många regler, men egentligen handlar många om samma saker: människor måste ha utrymme att utveckla sig, vi måste ha värme, omsorg och gemenskap, och processer måste kontrolleras för att undvika att människor skadas. Om man har för mycket kontroll och för lite frihet och utrymme utvecklas inte alla chanser och man går miste om några möjligheter. Om friheten är för stor och kontrollen för svag kan allt förstöras, och i sämsta fall händer det olyckor. Och om det inte finns plats för att människor får utvidga sig gemensamt med andra människor, blir det bara fel, och är man riktigt oturlig, blir det farligt fel.” (s. 98–99)
”Skäll fungerar nästan aldrig om man vill att folk ska förändra sig. Det som fungerar är vissa alternativ, och ger hjälp och stöd i processen. Det är självklart också mer krävande. Det är mycket lättare att skylla på patienten.” (s. 128)
Tänk om mentalsköterskan på psykiatriska kliniken i Kristianstad hade lyssnat på mig och tagit mig på allvar, utbrister jag för Hamid. Tänk om hon inte hade sett på mig som hon förmodligen gjorde, genom en lins av fördomar och förutfattade meningar. Tänk om hon tänkt, reflekterat eller mentaliserat att här har jag en ung rädd kvinna framför mig, som troligtvis varit med om något traumatiskt. Och att hon sedan förstått att hon måste visa mitt då 23-åriga jag och det som jag varit med om respekt och satt sig för att försöka vinna mitt 23-åriga jags förtroende. Som Hamid sa: Jag ser att hon behöver lugn och ro och behöver komma till sans och förstå var hon befinner sig och att hon befinner sig i trygghet.
Men i stället bemöttes jag av en hård och tuff, dömande attityd. Av en tystnad som var ett slag i ansiktet. Jag var redan i en mer eller mindre i ett paralyserat, förvirrat och förbryllande tillstånd. Jag hade vaknat upp i källarvåningen på centrallasarettets PVA, eller vad det heter… där jag låg i dunklet på en brits och kunde ana en korridor utanför. Det var kylslaget och tyst och jag sjönk ner i dvala. Jag hade en dröm eller vakendröm, den var pockande och handlade om att jag måste bibehålla medvetandet, att jag inte fick sjunka ner under ytan och så att säga stanna där. Och något sa mig, hur motvillig jag än var – kalla det tvångsmässigt eller inte- att jag måste göra det. Det jag behövde göra var att koncentrera mig på fyra inre bilder. Bilder för det inre ögat bestående av fyra ansikten av lamor som jag skulle visualisera och koncentrera mig oavlåtligen på. Jag hade trots allt medan jag var i Nepal lärt mig att visualisera gudomar som Dorje Sempa. Visualisera honom i rymden framför mig och koncentrera mig på honom medan jag utförde Dorje Sempa-pujan. Det var mödosamt, det var som en dödskamp, men min dåvarande gurus ansikte var välbekant, och även ansiktet av Hans Helighet Karmapa som jag hade haft förmånen att träffa. Det fanns ytterligare en lama jag mött, men vem skulle jag mer koncentrera mig på? Kalu Rinpoche? Jag hade visserligen inte mött honom i verkliga livet, men jag hade sett honom på bild och Marianne, en dansk-kanadensisk vän, hade berättat mycket om honom. Han blev den fjärde för mig att koncentrera på. För mig var det på liv och död just då. Men ingen såg min kamp. Den skedde helt och hållet i mitt sinne, i mitt förkroppsligade (embodied) sinne. Allt är en enhet. När jag väl var redo att försiktigt sätta mig upp på bristen i det dunkla rummet visste jag inte vilken tid det var på dygnet, inte heller var jag befann mig: Det är ett bårhus, tänkte jag. Och jag blev medveten om att när jag hade legat där på bristen hade något varit och lyft på mina ögonlock. Det var nästan bisarrt.
Det var i det här tillståndet jag kom på avdelningen. Någon hade funnits på källarplanet som kunde föra mig upp på avdelningen. I någon mening var jag nyfödd: Jag hade kämpat för att inte förlora medvetandet. Uppe på avdelningen jag placerats på var det ljust, solen flödade in genom fönstren. Men atmosfären på avdelningen motsvarades inte av solen och dess strålande ljus.
Bemötandet är så viktigt, det betyder allt. Men då i början av 1980-talet fanns så mycket av det auktoritära kvar, de hårda tagen. Kanske också för att vården till största delen bestod av medicinering. Det handlade om att ”lugna patienter”, få dem spaka och fogliga. Jag visste inte något om detta. Hade inte den ringaste kunskap om vad som pågått inom sinnessjukhusens epok fram till dagens psykiatriska sjukhus. Ingenting om lobotomi eller hur människor som betraktades som asociala, som vagabonder et cetera skrevs in på sinnessjukhus för att befria samhället för dem. Ingenting om vilka som var oönskade, om steriliseringar. Min kunskap om samhället var så ringa, och jag hade bara läst några terminer juridik vid universitetet innan jag övergick till att läsa socialantropologi som i stort sett handlade om främmande samhällen. Nu hade mitt eget samhälle som jag ändå inbillat mig att jag kände, så som vi alla kan tycka att vi känner det samhälle som vi fötts och växt upp i, förfrämligats framför mina ögon och gjort mig infernalisk rädd och osäker på vad som egentligen pågick. Det började bli främmande på riktigt. Apotekaren på sjukhusapoteket var en bekant till min familj, men vad hjälpte det? Jag var åtskild från mina föräldrar och det relativt lugna liv jag levt med dem och inkastad i något helt nytt. Jag hade på riktigt vaknat upp till ett nytt kapitel i mitt liv där det handlade om överleva dag till dag. Särskilt som de höga doserna medicin som jag kom att få verkligen gjorde att jag fick kämpa för att hålla mitt medvetande vid liv. Det hände längre fram att jag försvann, men kom tillbaka. Alltid kom tillbaka.
Jag citerar Arnhild Lauveng igen:
”( ) när jag var orolig tog de hårt i mig, slängde ner mig på golvet och släpade mig ner för korridorerna, som man behandlar någon man är arg på, eller som man släpar en sopsäck efter sig. De var inte så angelägna om vad jag ville eller vad jag önskade, och hörde inte så ofta på vad jag sa, utan de var upptagna med att jag skulle vara lydig. De skonade mig aldrig för smärta, inte ens när vi visste att de kunde ha gjort det. Därför hjälpte det inte att de sa att jag var värdefull. Jag visste att det bara var en lögn. Och jag gjorde som de gjorde, jag fortsatte att behandla mig själv som om jag inte var något värd.”(s. 166)
Jag fick aldrig höra att jag var värdefull, och uppriktigt sagt så förväntade jag mig inte det. Jag visste att jag hade ett inneboende värde, ett värde oberoende av om någon uttryckte det eller inte. Inom den kristendom som jag växt upp inom var alla människor värdefull, psalmer och bibeltexter handlade om det och inom buddhismen var det likadant. Att en sådan visshet kan nötas bort, tas ifrån en var inget jag varit bekant med eller behövt ägna en tanke åt då. Jag hade växt upp med att Gud älskade mig, och Buddha gjorde detsamma. Hur hade mitt liv sett ut om jag hade blivit lyssnad på och min rädsla för det som utspelade sig i matsalen hade tagits på allvar?
Arhild Lauveng skriver små marginaler i relation till hopp och värde och om hur det skrämmer henne.
”Men det skrämmer mig att marginalerna är så små. Jag vet hur lätt det kunde gått helt annorlunda, hur lätt det kunde ha blivit ett helt annat resultat. Jag vet hur lätt det kunde gått fel. Jag vet att sannolikheten var stor för att möjligheterna skulle ha gått mig uppstått. Då skulle mitt liv ha varit helt annorlunda i dag. Men jag skulle fortfarande varit jag. Jag skulle fortfarande ha varit Arnhild. Och jag insisterar på att jag skulle ha varit exakt lika värdefull som det jag är i dag, varken mer eller mindre. För det är ju samma person. ” (s. 168)
Trots den initiala rädslan så kommer det att visa sig att den här avdelningen på gamla lasarettet i närheten av biblioteket, fängelset och Ahlströms konditori var mycket friare för ett par månader 1981 än någon av de övriga avdelningarna någonsin som jag i framtiden någonsin skulle hamna på. Men lite visste jag då om mitt framtida liv. Och kanske var sommaren 1981 inte så fri som jag inbillat mig, utan stämplade mig för livet,
Det kom aldrig fram under inskrivningen på psykiatriska kliniken och bortforslandet till alkoholist-och narkomanavdelningen att jag varit med om övergrepp i Nepal, och även ett brutalt övergrepp på väg hem på ett hotell i Indien (jag kunde inte börja prata om det förrän långt in på 2000-talet) bland annat om den polis som kom till mitt lerhus och knackade på och bad och se mitt pass och sa att jag måste följa med honom. Han tog mig till en lägenhet och förgrep sig på mig och det upprepades tre- fyra gånger tror jag. Han kom tillbaka förmiddag efter förmiddag och hämtade mig. Jag kunde knappt tro att jag hade sådan tur att han inte kom tillbaka, och efter några dagar av spänd ovisshet flyttade jag in på ett litet trevligt nybyggt familjehotell.
Det här var så förträngt, så förträngt och egentligen är det Hamid och ett antal restauranger nära Linnéplatsen som hjälp mig igenom retraumatiseringen
En dag i slutet av sommaren 1981 på avdelningen för narkomani- och alkoholism där föreslog läkaren att jag kanske skulle börja med Mallerol och påpekade att det egentligen var en medicin för barn. Jag gick med på det. Och det var ett fatalt misstag för neuroleptika gör något ens hjärna (med hela en). Och det som hänt göms ännu mer. Attityden inne på psyket i Kristianstad var tuff. Jag fattar den inte riktigt .Det kändes verkligen att ”här ska inte du komma och tro att du är någon, du kommer inte från en märkvärdig familj. Detta skrevs också in i journalen understryker Hamid som läst och tagit del av den till en viss gräns.
De två sista gångerna jag varit dålig omkring 2022 så gick det väldigt fort att tillfriskna och senast var det att jag från en dag till en annan sas kunde gå upprätt in i badrummet och duscha och inte behövde ha lampan släckt (och bara släppa in en liten ljusspringa) Detta är en av mina problempunkter, men denna gång har jag tvingat mig att duscha v a r je dag trots min fobi sas. Och när jag sa till min läkare och en kurator att det vände så snabbt den här gången så sa de att det var vanligt; att de hört andra berätta om ”snabba vändpunkter”. Jag tycker det är fascinerande och helt fantastiskt!
Jag vill avsluta med ännu några citat från Arnhild Lauveng:
”Jag väljer ofta att tro det bästa om andra människor. Jag vet att det kan vara riskabelt, men jag vet också att det är enda möjligheten att få ha något bra kvar. Jag vet att det kan göra mig sårbar för svek. Men det viktiga är inte att aldrig bli sviken. Det viktiga är att ha älskat.” (s. 170)
”Vi når inte in till henne”, säger vi ofta om folk som är mycket sjuka. Jag har hört det många gånger, både som patient och psykolog. Gärna kombinerat med resignation och hopplöshet: ”Det är ingen idé att ens försöka, vi har försökt förr, men det hjälper inte när hon är i det tillståndet. Det är bara att ge upp.” Men sanningen är ju att vi aldrig kan veta vad som har nått in. Vi registrerar bara vad vi har fått tillbaka, som svar, eller vad som inte kommer tillbaka. Som den morgonen jag inte svarade, inte reagerade- Jag gav inte något tillbaka. Men jag hade hört, jag hade mottagit och jag hade blivit berörd. (s. 77–78)
Jag vet att det finns länder som kedjar mentalsjuka, men min erfarenhet, och som jag delgett Hamid, är ändå att människor från Kurdistan och länder som Mahgreb (Algeriet) som han ändå kommer ifrån är väldigt toleranta, snälla och hjälpsamma mot mentalsjuka. Jag har aldrig känt mig diskriminerad av någon av mina tre sambos, exempelvis.
Som jag sagt många gånger, Elisabeth Hansen, med sitt respektfulla och noggranna sätt att bedriva ”forskning” och skrivarbete med mig, och med alla sina erfarenheter både å yrkets vägnar och personliga – inte minst hennes konverteringsresa till judendomen – gör henne till den mest lämpliga att berätta om mina svåraste upplevelser – de som började, långsamt, enbart långsamt, bli talbara en bra bit in på 2000-talet. Jag tror inte på att unga tjejer, eller äldre för den delen, ska tvingas ut – med eller utan tvång – på turné med sina övergrepp och bara gräva sig djupare och djupare ner i såren. Man får inte låta det onda överskugga det goda, som Khandro Rinpoche sa under en beläring på Karma Shedrup Ling, utanför Oslo, omkring 2000. Men min korta tid med psykologen Börje på PNO i Gamlestaden visade mig, att för mig i alla fall, är det lättare att tala med en manlig psykolog – även när det gäller svåra saker. ”Kanske för att de inte behöver borra så djupt,” föreslår Hamid, ”vi män är kanske mer av tankeläsare?”
”Ja, vissa män i alla fall.” (Som Hamid själv).
”Sjuka människor har rätt och krav på behandling, så långt det är möjligt eller önskvärt ska man ge en försvarlig medicinsk behandling för deras funktionsnedsättning. Men ingen människa är bara en sjukdom. Vi är alla något mer, och därför är behandling av sjukdom aldrig tillräckligt. Vi behöver också det som hjälper oss att leva det liv vi har just då, helt oberoende av hälsotillstånd. Vi behöver något som talar till de delar av oss som inte är sjuka. Vad det är, för just denna människa, varierar, och egentligen kan det vara nästan vad som helst. Av och till kan det vara lite vatten. ”(s. 40)
Det syns på mig att jag tar mycket medicin. Nej, sköterskan kramade mig och sa att det gjorde det inte. Jag tog hennes på orden. Hennes vita lögn hjälpte. Eller så var det kramen. Jag dög ändå.
/Abdelhamid och Helena
/
