Patna ligger mitt ute på en slätt. Jag flyr undan den brännande solen och sätter mig vid det lilla skrivbordet på hotellrummet och börjar skriva ett brev hem till min familj. ( jag börjar skriva, men inser plötsligt att jag skriver något helt annat; brevet har omärkligt glidit över i något annat; en jag-berättelse, kanske självbiografi ; en berättelse med mig i centrum.) Jag önskar så att jag skulle kunna dela mina upplevelser med min familj, att de skulle vara med mig. Jag måste också berätta att jag skrinnlagt de uppgjorda planerna och nu följer mitt hjärta. Om sanningen ska fram så har jag nog vetat om det; att jag inte kommer att lyda mina föräldrars önskan som skulle föra mig söder ut till Mumbai istället norrut. Jag har fört dem bakom ljuset på sätt och vis, jag kan bara inte förmå mig till att resa till hettan i söder. Mina nyfunna vänner från Holland som kommit tillbaka från Nepal och som flugit hem till Amsterdam övertygade mig om att jag måste åka till Nepal och fotvandra i Himalaya. Och jag lät mig övertygas utan minsta motstånd. Var det ändå inte detta jag hade haft i bakhuvudet hela tiden – att föra mina föräldrar bakom ljuset? För att överhuvudtaget få åka gick jag med att göra upp en plan, den planen som är skrotad nu. Den innebar att jag skulle ha åkt till et katolskt center i Mumbai och studerat hur man inkorporerar delar av den hinduiska dansen i den katolska liturgin. Det lät väldigt högtidligt och fint. Allt var klappat och klart. Kontaktpersonen hemma i Sverige på Adoptionscentrum hade hjälpt mig med alla detaljer (jag hade börjat på en C-uppsats om svenskar som gjorde utlandsadoptioner, främst från Indien och Pakistan, som min ena svägerskas syster. Det återstod bara att transportera mig själv dit så att säga. Men jag dröjde i Dehli. Åkte till Agra och besåg Taj Mahal och vandrade runt till olika monument i New Dehli. Men det var svårt att hela tiden försöka avvärja tiggarnas anstormning och personer som ville hjälpa mig på ena eller andra sättet. De holländska flickorna blev min räddning. Det var lättare att vara i en grupp, om än på fyra, det var lättare att värja sig mot människor som envist hakade på. Det är lätt att bli av med reskassan om man inte ser upp. Inte minst för att det är så svårt att avspisa människor. Att hela tiden säga nej till allt som erbjuds turisten att köpa, eller alla behövande händer. Det är lättare att ge efter, det kostar mindre energi.
Genom de holländska flickorna kom jag med på ett indiskt bröllop. De hade blivit inbjudna av brudens far. Vi gick i bröllopståget och beundrade den lilla elefanten som bruden satt uppflugen på.
Brudens bror kom fram till mig och började fråga ut mig om vad jag gjorde i Indien.
”Jag ska fotvandra i Nepal”, sa jag.
Han skrattade.
”Så du flyr Indien?”
”Ja, skrattade jag.
”Jag förstår dig”, sa han. ”Det är hett i Dehli.”
Jag berättade om Holy-festivalen och vattenpåsen som kastats på mig och om min värdinna som frågat mig om jag hade västerländska tekniska attiraljer att sälja.
-”Nu bor jag på en lodge,” sa jag, ”mitt i Dehli känns det som. Det var tyst och lugnt i villaförorten, jag behövde de dagarna för att varva ner och fatta att jag är här.”
”Jag hade gärna visat dig Dehli,” sa han, ”men det går ju inte om du reser i morgon.”
”Det är på kvällen. Jag tar tåget till Patna. Jag har gjort mina bokningar här eftersom jag ändrade mina resplaner.”
”Kan jag inte åtminstone få visa dig runt i morgon eftermiddag?
Jag kan köra dig till tåget sedan. Tack sa jag, men det går inte. Jag är upptagen på annat håll.”
Jag var tvungen att ta till en vit lögn. Jag ville inte göra honom ledsen genom att tacka nej direkt. Jag ville helt enkelt inte spendera min sista dag med honom i Dehli. Jag ville sitta på en restaurang med luftkonditionering och skriva brev hem till mina nära och kära.
Han insisterade. Jag avböjde. Att gå på dejt var det sista jag ville. Jag ville åt Indiens mysterier och till dem hörde inte ”kille möter tjej” – och kanske var det ett misstag, ett upprepat misstag. Kärlek och hur den uppstår och bemöts , hur det bara händer eller kanske säger ”klick”. Kanske är ett av de största mysterierna i tillvaron om man är ung och ännu inte riktigt har debuterat i kärlekens och förälskelsens under/mysterier/ förvandlingar /glädjeämnen och sorger.
Men hur det var, jag var oåtkomlig och nordiskt sval, ”comme Garbo naturellemente”, som Habibi skulle ha sagt,och helt uppfylld av mitt stundande äventyr. Killar fick vänta för här väntade större under, naturens och bergens under och mystik.
Det var andra gången gillt.
För de ville inte att jag skulle resa Nepal. Lite oklart på vilka grunder numera för det är snart 40 år sedan.
I Patna stannar jag över natten för att tidigt nästa morgon ta flyget till Kathmandu. Jag gick till sängs under myggnätet. Satte knäet försiktigt i sängen och drog en suck av lättnad. Den höll. Och ingen ärta under madrassen heller. Tack gode Gud för Habibi och Anna som lärt mig känna efter.
Fläkten hade surrat hela dagen, äntligen slogs den av.
Hotellrummet gick i kolonial stil, och det var när jag tog detta i betraktande som jag insåg att jag faktiskt kunde ha ställt frågor till både Singh och Durban om den kolonialtiden; på vilket sätt den levde kvar i dag, hur de i deras generation upplevde det så att säga. Om hur det varit med medlöperi, exempelvis. Och jag tänkte på Indiens glansdagar, när det var meningen att Mesopotamien skulle införlivas med Indien, att man till och med hade infört rupien där. Massor av frågor började surra i mitt huvud, men då var det försent. Jag tycker att det är svårt att ansätta människor med en massa frågor, det är som om jag gömmer mig bakom frågor och inte vill visa mig själv, bjuda på mig själv.
Men jag var nog rätt nöjd med situationen som den var kom jag på. Jag hade inte velat bli utsatt för några närmanden. Det skulle ha känts väldigt fånigt och svårt att parera. Bättre att inte ge sig in i sådana potentiella situationer. Går man med på en dejt så finns risken.
**
Tänker på det här uttrycket: toppen av isberg. Att resten där under, det omedvetna, eller omformulerat, att det är så lite av vår hjärnas kapacitet som vi egentligen använder; det som ligger ovanför är det som vi använder (toppen). Att det ligger saker och ting och gror i det undermedvetna som kommer att slå ut med full växtkraft, kommer att blomma . Bara det får den tid det behöver.
Ibland undrar jag om inte skolläraren som Bianca S och jag besökte i Nepal, hade en diagnos. När han talade om att många av de unga i landet blev schizofrena av det politiska läget i landet.
Men man ska akta sig för att försöka sätta diagnos på någon annan, för förr eller senare kan man själv råka ut för en diagnos. Befinna sig diagnostiserad, behäftad med en diagnos och det kan vara svårare än man tror att bli av med den. Det är snarare så att svårigheterna att bli frisk tilltar för så mycket adderas ovanpå det som i förstone var utgångsläget: Inte minst hospitaliseringarna i sig .(John Reed).
*
Habibi vaknar upp med en känsla av att han vet precis vad han vill göra: Skriva naturbetraktelser.
Naturvårdsbränning: Krattar ihop ris som ska brännas. Gullvivefjäril: Lägger sina ägg på gullvivan. Lite brunorangea med svarta prickar. Flyger bara i slutet av maj, början av juni. Kan sitta på hundkex och suga nektar. En riktig doldis. Kan sitta på ett hasselblad. De fjärilar som behöver ängar är de mest hotade. (uppgifter från Naturmorgon i P1, Sverige.
(tyvärr var Abdelhamid och jag tvungna att byta lektör eftersom Henrik Widell var tvungen att hinna med sitt eget författarskap. Istället rekommenderade han en kvinnlig lektör som heter Anna-Carin Svanå och är fantastisk hon också. Vi rekommenderar starkt henens bok ”Det Blå Palatset”. I sitt lektörutlåtande om ”Lejontrappan” , som vi även skickat till vår släkting, författaren Lennart Hagenfors, skriver Anna-Carin Svanå bland annat:
”När Elias dyker upp under flaskinsamlandet i Köpenhamnsnatten är han beskriven med en precision och närvaro som genast får mig att förstå att han är viktig. Det är inte bara utseendet som beskrivs utan ännu mer vilket intryck han gör. Här vill jag ta upp den fråga du själv lyft, om han ska vara tibetan eller inuit. Ärligt talat tror jag att den frågan spelar mindre roll än du befarar. Elias har ingen kontakt med sina föräldrar, har aldrig själv levt som nomad, och hans ursprung beskrivs aldrig genom hur han ser ut, utan genom hans sätt att tänka och tala. Han skulle kunna ha nästan vilken bakgrund som helst utan att historiens kärna påverkades. Det läsaren däremot behöver är att förstå vad Elias betyder för Tea och att få känna djupet i det som växer mellan dem. Där finns mer att hämta, och jag återkommer till det under Gestaltning och Struktur. I originalversionen finns mycket mer skildrat om inuiterna och Elias bakgrund, men det har du tagit bort här utan att det inverkar på känslan och förståelsen för Elias”.
Jag hoppade av i Farum centrum, och istället för att vänta på en buss som tog mig och Egedals kommun och Ganlöse, började jag gå längs med Farums Huvudgata. Det var skönt att gå efter allt stillasittande. Vid kyrkan svängde jag in på en smal stig som löpte utmed en häck som gränsade till en husrad på min högra sida. På andra sidan böljande kullarna som utgjorde Prästegårdsjordarna. Landskapet var fruset, här och där låg fläckar av snö och is kvar som kristyr i landskapet
På långt håll såg jag Eskils gård. Den såg nedsläckt ut och hagarna låg öde. Jag slogs av tanken på att Eskil kanske inte bodde kvar, att han faktiskt kunde vara död.
Jag var varm och svettig i min parkas när jag svängde ner på Valdemar Atterdags väg, som den också kallas. Frosten gav växterna längs vägen en vit nästan genomskinliga hud.
De första gångerna jag besökte stugan upplevde jag avfartsvägen som svindlande lång. Men jag växte, fick längre ben och blev van vid betydligt vidare sträckor. Det som varit en ofantlig distans blev senare knappt en kilometer. Ändå kändes vägen som ledde ner till Karstens stuga längre än vanligt. Gruset knastrade under kängorna. Den råa luften bet mig i kinderna. Kråkorna kraxade, cirklade över skogen som tog vid längst bort i hagarna. Jag var på väg att göra något otillåtet. Ovanpå allt rörde jag mig tillbaka in i hågkomster och minnen.
Anblicken av stugan fick mig att stanna till och dra ett djupt andetag. Den låg så fridfullt i den fortfarande välbekanta omgivningen. Uppburen som ett gammalt väsen med kuddar bakom ryggen i all sin litenhet av skymningen runtomkring. Inne på gården gled min blick över på uthuset och ängen och vattensamlingarna på baksidan.
Den såg minsann mindre ut än jag mindes den, färgen hade flagnat på sina ställen. Men oavsett tidens spår väckte den många känslor till liv inom mig. Här var en plats, äntligen, där tiden tycktes stå stilla.
Jag kastade en blick på fåglarnas vattenbad på gårdsplanen i form av ett jättesnäckskal i betong. Det fick mig att tänka på Venus födelse.
Jag påmindes om hur trädgården brukade digna av rosor i början av juli. Det var bara häftiga regn som kunde få dem att fälla sina blad. Jag hade sett rosenbuskarnas grenar hänga på grund av skyfall. Sett grenarna med sina avfallna rosenblad vara böjda som i bön, en inre krets vid trädgårdsbordet som fortfarande stått mörkt av fukt efter ovädret.
Redan innan jag beträtt stugan visste jag precis hur det skulle kännas att stiga in över den knarrande tröskeln, och ställa ner ryggan på det slitna trägolvet i tamburen. Mina händer darrade lät när jag öppnade dörren och möttes av fukt och instängdhet. Jag stampade av mig på dörrmattan och tog av mig kängorna och parkasen. Luvtröjan behöll jag på.
Stugan hade stått obebodd länge så jag började med att gå från rum till rum och skruva upp elementen. I Karstens sovrum stod jag en stund och såg bort mot Eskils gård. Ytterlamporna var tända nu. Jag borde gå tillbaka och knacka på, tala om att jag var här, och att jag väntade besök av en vän. Det som höll mig tillbaka var rädslan för att han skulle ana att jag var här utan lov. Jag undslapp mig en suck.
På tröskeln till ateljén i stannade jag. Doften av oljefärg och terpentin svävade fortfarande omkring därinne, satt i väggar och tak. Jag fick en känsla av att någon lämnat rummet i brådrasket, men av någon anledning inte kommit tillbaka. Det var som om rummet fortfarande höll andan, väntade på att någon skulle kliva över tröskeln och ta tag i de rengjorda penslarna som stod i sina burkar, ta fram en av rullarna med duk, skära ut en bit, och sätta igång att måla.
Han ville åt ljusspelet, plocka fram det ur deras gömmor och upphäva dunklet. Få konturerna av det mörka och murriga bli mer utsuddat och mindre skrämmande, även om det innanför kunde vara både brutalt och fult. Det fanns tillfällen då jag suttit bredvid honom och sett hur han använde sig av tummen eller palettkniven och sa saker i stil med att allt hade en skugga, om det inte rådde totalt mörker vill säga.
– Vi ska vara rädda om skuggorna, också vår egen, hade han betonat och jag undrade så vad han menade med det. Jag hade så många frågor undanstoppade numera för att han aldrig lät mig prata. Det räckte med några få ord för att han skulle avbryta mig och rikta om uppmärksamheten.
Här i ateljén påmindes jag om hans mörker, dysterheten när han målade, som sprang fram ur det förhållandet att han inte kunde överbrygga gapet mellan sin intention och det som faktiskt blev.
Sally och jag och hästarna stämde heller inte in i den sinnesstämning som han befann sig i, i ”hans uppgående i konsten”. Vår närvaro lyckades aldrig riktigt driva bort hans mörker. Kanske förstärkte vi bara ytterligare bristen på överensstämmelse.
Men det fanns ljusglimtar också. Som när vi åkte in till Köpenhamn över dagen. Karsten och Sally svingade mig mellan sig på Ströget, tog tag i mina armar och lät mig virvla. Enligt dem var jag lätt som en plätt. Och lätt kände jag mig, lätt och luftig, och i ett lyckorus. Vi gick på Tivoli, åkte karusell och drakbåt.
De dagarna skrattade jag högt, upplevde mig som oövervinnelig. Det enda smolket var att tiden gick alldeles för fort. Ändå lämnade vi Köpenhamn långt efter mörkrets inbrott[V1] .
Vid de tillfällena var Karsten en typisk söndagspappa, en sådan som gör alla de roliga sakerna med en. Jag slapp till och med att borsta tänderna ibland, vilket så här i efterhand kanske inte var så klokt, men det var bara ett bevis på hans ouppmärksamhet när det gällde det mer närliggande små sakerna.
Sommardagarna som följde var underbara: landskapets godhet strålade emot mig i form av idel grönska och fågelkvitter. Spåren av vattenpölar, och åsynen av sniglar som bar sitt hus på ryggen. Jag ville bli som dem när jag var vuxen. Jag hade ett slags ide om vad det innebar som inbegrep självständighet och oberoende. Och kanske något mer svårfångat. Annorlunda formulerat: Det fanns krävande inslag också i barndomen.
Ibland lade sig de vuxnas föreställningar sig lager på lager över tingen, det var som om föremål skulle förtingligas i kvadrat. De var inte bara en form eller en kruka, utan det handlade om Höganäskrukor eller Arne Jacobsenstolar.
För mig räckte det med att det var en skål, möjligen att den hade blå mönster som vågor eller krusningar. Men där jag bara såg blått såg Karsten och hans vänner färger som väckte associationer till mosaik och kyrkomålningar. Ett streck var inte bara ett streck, särskilt inte beroende på vem som signerat konstverket eller konstföremålet i fråga. Vi for på museum och konstutställningar tills jag började längta efter en tid före pålagringarna.
Det var som om Karsten hade ett rutnät till hands, inte bara när han tecknade stilleben, utan ett som han kastade ut över hela tillvaron så bara det väsentliga kom med. Jag brukade tänka att det där rutnätet gjorde att han missade mycket.
Det hände att jag dröjde mig kvar i ateljén, som nu. Då kunde jag få en sådan lust att gripa tag i en pensel och påbörja något eget, men när min blick föll på hästarna ute i hagen försvann alla sådana impulser genast.
Men ibland när Karsten berättade om tecknandet var det som om han pratade om sina rötter – och mina. I den stunden betydde det ingenting om varifrån vi kom, heller inte vart vi var på väg tror jag. Vi var bara fångade av skissen och dess möjligheter, ögonblicket då den växte fram.
Jag hade gått omkring och vattnat krukväxter och nupit av vissnade blad. De stackarna var alldeles torra och törstiga. Vid det här laget är de säkert övervattnade. Att gå omkring med vattenkannan, från fönster till fönster, och se till de sparsamma krukväxterna, mest kaktusar, gav mig ett ypperligt tillfälle att spana ut och se om Torben var på väg eller befann sig därute någonstans.
Jag öppnade ett fönster på vid gavel för att vädra, men också som om det öppna fönstret i sig skulle kunna kalla honom hit, åstadkomma en känsla av välkomnande som strömmade emot honom oavsett var han befann sig. Klockan tickade på, om än förunderligt sakta, och ingen Torben syntes till. Ändå sprang jag ideligen upp för trappan för att spana efter honom på vägen från Karstens sovrumsfönster.
Allt jag såg var fortfarande bara det flacka, frusna landskapet och grusvägen som försvann bort mot Eskils och stora vägen. Vid det här laget var omgivningarna redan insvepta i mörker. Frosten har bäddat in de böljande kullarna och betesmarkerna runtomkring i skulpturala former, som fårorna i ängen som börjar vid trädgårdens slut på husets baksida.
Längre ned längs vägen breder naturreservatet ut sig med sin blandskog.
Jag kände igen Majas förtvivlan där på snöresan i mig själv här i stugan på jakt efter närvaro, efter alla mina fantasier och tillhörighet, gemenskap, vänskap, kärlek. Alla honnörsorden.
Från fönstret på framsidan blickade jag ut mot stenbumlingen som skulle finnas någonstans där ute i mörkret. Stenbumlingen som Sally och jag suttit på när hon berättade om sitt uppbrott från Karsten, och hur hon skulle ta Troll och Rising Star med sig. Landskapet låg tyst och öde. Jag sökte mig till fönstret ideligen, kunde inte sitta still. Jag letade med blicken efter Torben trots att jag insåg att det var meningslöst. Jag kunde inte låta bli att undra om han hade svårt att hitta.
Jag behövde något att fokusera på istället för att springa omkring och låta oron topprida mig.
Jag tog fram mitt specialarbete som jag påbörjat, lade anteckningarna bredvid mig och Baumans bok. Jag hade bestämt mig för att skriva om Förintelsen, men det var tyngre än jag föreställt mig. Jag hade gjort en disposition men ändå avvek jag hela tiden ifrån den som om jag innerst inne tvivlade på att jag hade tillräckligt med underlag för min uppsats.
Jag såg emellertid en tydlig upptrappning av antisemitismen i det jag läste nu. Först försvann de judiska lärarna från universiteten, sedan förbjöds de judiska studenterna att vara kvar och därefter förflyttade man alla judarna från deras hem. De försvann från sina våningsplan och från sina villor. Avskildes från sina grannar för att fråntas sin mänsklighet. De fördes till ghetton med höga murar, åtskildes från övriga tyskar. Dem man inte såg saknade man inte.
Efter tre-fyra timmar gick jag och lade mig, men det var omöjligt att somna. Det kändes som jag bearbetade mitt lilla onda mot ett större ont.
Jag var sårbar och utlämnad i natten och beredd att gripa efter ett halmstrå, hur skört det än tedde sig. Enligt Edith Södergrens dikt väger ett halmstrå ingenting. Nej, diktarjaget skrev att inte ens ett halmstrå kunde hon lyfta när allt är mörkt omkring henne.
Jag steg upp, kokade varm mjölk på spisen som jag drack stående i vardagsrummet. Jag blickade ut mot samma hage där Troll en gång gått och betat och där Sally hade mätt upp vår lilla volt.
Handen darrade till och mjölken nästan skvimpte över. Staketet var borta, det noterade jag först nu.
Det lätta regnandet hade övergått i skyfall. Mina kängor blev snabbt blöta och vatten läckte in. Nu var de tunga, och sista biten hem tycktes oändlig. Då såg jag att kyrkporten stod halvöppen. Jag drogs till ljuset som strömmade ut från den. Kyrkan var min räddning, där kunde jag skyla. Jag sprang snubblande uppför grusgången. För min inre syn möttes jag redan av den välbekanta altartavlan med Jesus och de tre vise männen i ett stall i Betlehem. De tre trapporna tog jag i ett par språng och sköt sedan upp den svartmålade trädörren in till kyrkan och steg över tröskeln. Först då blev jag medveten om hur regnet droppade från kläderna, jag ruskade på mig för att bli av med vätan och stampade med fötterna så vattnet skvätte.
Vattnet rann alltjämt från mina kläder när jag hastade genom vapenhuset med dess stenbeläggning och fortsatte in i altargången. Jag ryggade tillbaka och gnuggade ögonen för att kunna se ordentligt. En öppen kista med ett lik i stod i gången. Jag har sett alla möjliga människor sitta i bänkarna, en del i hörn, höljda i dunkel. Någon som knäböjt framför altarringen. Men ett lik i en kista? Aldrig. Jag blev rädd, rädd för döingen. Vad gjorde den där? Var det verkligen en död människa jag såg? Det var det: En man med kal hjässa, fårat ansikte, och slutna ögon. Med rädslan förändrades atmosfären med ens: den blev kallare och mer ödesdiger. Den isande kylan jag upplevde sipprade in i mig. Det var som om hjärtat höll på att stanna. Jag måste här ifrån. Jag vände mig om och skulle börja springa när det hördes steg bakom mig: främmande steg bastanta, ödesmättade som om de mätte ut tiden i denna kyrksal. Jag måste ta mig ut ur kyrkan till varje pris trots att mina fötter inte ville röra sig ur fläcken som i den återkommande mardröm som hemsökt mig ibland. Men än så länge befann jag mig i verkligheten och ryckte mig loss ur den kroppsliga försteningen och skulle just börja springa när…
Hjärtat for upp i halsgropen. Jag vågade inte springa, tänk om det var kyrkoherden? Men hade han verkligen så tunga steg? Andfådd däremot var han…
Två armar slöt sig om min midja. Det var dödgrävaren. Det förstod jag på hans jordiga stövlar. Han som försökt nästla sig in hos mamma. Jag skulle till att skrika men dödgrävaren lade sin fuktiga hand över min mun medan den högra gled ljud jag nedåt, tog mig hårt mellan benen. Han flåsade i mitt öra, viskade något onämnbart, (ord som jag bara hört när jag sprang vilse på skolans årliga orientering och hamnade utanför kartan. Orden kom inifrån ett tält intill den gamla skyttepaviljon strax över kommungränsen. Istället för att fråga vart på kartan jag befann mig sprang jag i vild panik nästan ner i en tjärn men hejdade mig i sista sekunden. Mårtensson tornade upp som en jätte bakom mig i sina styva, torra kläder och var omöjlig att göra motstånd mot. Instinkten sa mig att fly, men det var omöjligt. Han var den starkaste mannen i bygden, både i kulstötning, armbrytning och brottning. Dessutom var det som i drömmen, jag var jagad, men kunde inte röra mig. Inte röra mig. Jag vacklade, mina knän höll mig inte uppe så darriga och svaga som de var att jag fruktade att falla för Mårtenssons grepp hade lossat något då hans hand som pressats mot min mun nu var sysselsatt med att gräva innanför hans egen byxlinning och jag hotades att översköljas av ännu mer mörker, av något farligt.
Jag uppbådade alla mina sinnen, och med fötterna tog jag spjärn mot altargångens golv: Som om jag hämtade kraft från stengolvet samtidigt som jag inom vädjade till Gud att han inte skulle ta sin hand ifrån mig, inte överge mig här i sin egen kyrka inför en hädangången och en slags Goliat, utan stå mig bi.
Jag kom ur förstelningen och krängde till samtidigt som jag vrålade med hög röst.
Undret skedde, Mårtensson släppte mig som om han var rädd för att människor skulle ha hört mitt skrik och jag sprang som aldrig förr.
Rätt ut genom kyrkdörren sprang jag. Utanför kyrkogårdsmuren kräktes jag. Dödgrävarens tag om min midja, hans smutsiga hand över munnen och handen där nere och liket i kistan med uppslaget lock blandades ihop som i en tavla av Chagall där kor kan flyga och små flickor kan få änglavingar. Var fanns pappa? Hur hade jag kunnat inbilla mig att han skulle vara i kyrkan? Han som alltid satt på sitt lilla kontor som i en skamvrå borta i prästgården intill kyrkoherdens magnifika ljusa och storslagna rum, nästan som en balsal med sina bonade golv.
Jag förstod inte hur jag någonsin skulle bli förmögen till att kunna sätta min fot i kyrkan igen. Det som dödgrävaren hade gjort där inne var inte bara att skända mig, han hade skändat Guds rum, kyrkobyggnaden. Hur skulle jag någonsin kunna förknippa kyrkan med Gud igen? Det var som om Mårtenssons andedräkt kom farande efter mig, en rutten lukt, en lukt av as och förmultning. Jag kunde inte fort nog komma bort från kyrkan och dess domäner, ut ur byn, ut på landsvägen och vika av in på grusvägen som bar hemåt. Men vad skulle jag säga till mina föräldrar? Jag stannande upp. Nog skulle mamma se att något var i oordning? Jag skakade tänder, kroppen skälvde och darrade som toner från ett ostämt stränginstrument.
Jag försökte att blinka bort tårarna och förödmjukelsen som minnet bar med sig, men den blandade sig med skammen över det som nyss hänt i altargången: skammen över att ha blivit tagen på och tagen på stället mellan benen – det mest förbjudna stället av alla. Jag visste inte var jag skulle göra av mig… varför hade Gud låtit detta hända? I sitt eget hus dessutom? Jag var förblindad av tårar när jag öppnade trädgårdsgrinden, jag missade handtaget ett par gånger innan jag fick upp den.
När jag öppnat trädgårdsgrinden sprang upp jag längs den stenbelagda gången som ledde fram mot stugan. Det var först när jag skulle sätta foten på stentrappans första steg som jag blev varse mamma. Jag som hoppats på ett mirakel, att hon inte skulle vara hemma och möta mig i mitt utsatta och bedrövliga tillstånd. Men här stod hon i dörröppningen med en bekymrad min. ”Du är ju genomdränkt, flicka.”
Jag mötte mammas oroliga blick och svalde djupt. En envis tur hade just börjat leta sig ned för min ena kind och jag gjorde mitt bästa för att blinka bort den. Men regnet blandade sig med tårarna och det hade inte gått att se något om jag så hade gråtit, inbillade jag mig. För nu blev jag varse om hur vattnet rann från min fläta längs ryggen, och vattnet som sedan länge hade kilat sig innanför kragen på min jacka och klibbade mot huden.
”Bums ner i källaren och ta av dig alla kläder och sätt dig badkaret”, fortsatte mamma. ”Jag var så när på att gå och möta dig. Vad du måtte ha gått och sölat på vägen.”
Jag, jag… jag sökte efter orden, vad hade jag gjort egentligen? Jag såg in i mammas ögon, medan en del av mig ville kasta sig i famnen på henne, bli tröstad och omhändertagen som när jag var liten, på den tiden när det oftast räckte med att hon blåste på ett skrapsår för att det onda skulle gå bort. Men vid det här laget skakade jag och hackade tänder och mamma fick mig att ta av mig de våta ytterkläderna och skickade ner mig ner i källaren för ett varmt bad. Jag grät tyst medan jag lyssnade till hennes vänliga, omtänksamma, men oroliga röst. Grät av lättnad för att jag hade någonstans att ta vägen, att jag inte kördes ut ur huset, besudlad av Mårtensson som jag var. Jag hade hört historier om unga flickor som blivit körda på porten för att de råkat i omständigheter, som tanterna i syjuntan uttryckt det när mamma haft sammankomsten hemma hos oss.
Varför i all sina dagar tog du så lång tid på dig att komma hem i dag? muttrade mamma medan hon värmde upp tvättvatten och ställde fram tvål till mig.
Jag svarade inte.
Resolut tog hon tag i mitt hår och skulle börja tvätta det när jag skrek till henne att jag ville göra det själv.
Vad är det med dig? Du behöver väl inte skrika åt mig?
Nej, men jag tålde inga händer på mig. Jag slog ned ögonen, ville bara bli lämnad i fred. Mamma kastade ett badlakan på golvet och lämnade mig. Jag skrubbade mig, överallt. Utom där. Skämdes över att vara flicka för första gången. Över att vara så hjälplös. Hans stora grova, håriga händer med jord under naglarna. Fasan och illamåendet kom över mig igen. Det svartnade för ögonen.
Det var omöjligt att säga hur mycket försenad jag var på grund av att jag frestats att söka skydd undan regnet i kyrkan. Kanske hade jag hoppats få en skymt av pappa också. Kanske var det därför jag egentligen gått in. Fast jag var medveten om att han vid den här tiden på dagen oftast var upptagen på med att lägga sista handen vid ärendena på församlingsexpeditionen. Men visst hade Signe min bästis och jag stått och pratat tills vi var tvungen att springa åt varsitt håll med våra skolväskor som skydd över huvudet.
Badkaret i emalj stod på skrangliga fötter i ett hörn av tvättstugan. Vattnet rann från en slang vars munstycke var fastskruvat vid en av kranarna vid tvättstället där mamma utförde all handtvätt. När jag fått av mig alla kläder och försäkrat mig om att ingen objuden gäst stod dold i någon vrå klev jag i. Jag skulle vid bästa första tillfälle leta efter ett ställe där jag kunde knyckla in mina långbyxor och aldrig mer behöva se dem. Kanske jag rentav kunde elda upp dem. Jag ville ha bort dem från min syn, slippa påminnas om det obehagliga. Inte minst Mårtenssons andedräkt i nacken som luktade ruttet.
När vattnet börjat bli kallt lät jag det rinna ut, sedan fyllde jag på med nytt varmt.
”Du behöver inte göra av med allt varmvatten.” Det var mamma som kommit ner. Hon var inte så barsk som hon lät. I själva verket njöt hon av att kunna ge mig ett varmt bad sju gånger i veckan om det så skulle vara. Hon slängde sitt prickiga förkläde i tvättkorgen och bad mig skynda på eftersom maten stod och väntade på spisen.
När jag kom upp från källaren insvept i ett badlakan var dörren till köket stängd. Jag tackade mamma i mitt stilla sinne. Pappa satt vid köksbordet med Erling, Signes pappa. Jag hörde deras röster när jag kom upp från källaren och skyndade mig upp på övervåningen och till tryggheten på mitt rum. Mamma bar upp maten, potatisplättar med lingon, min favoriträtt till mig. Men jag rörde den knappt.
Mamma sa att pappa och Erling satt och skissade på kostnaderna för ett riktigt badrum en toalett inomhus. Signes pappa som var rörmokare vid sidan av lantbruket som han drev och var kunnig på det mesta. Vi skulle också byta ut gjutjärnsspisen. Det var tryggt och välbekant att lyssna till deras röster som då och då nådde upp till oss. Pappa hade stora planer för stugan och arbetet skulle ta sin början under novemberlovet. Det fanns en optimism som hade att göra med att kriget var över sedan ett par år och att saker och ting började bli bättre. Inte minst det politiska tillståndet enligt pappa. Men mitt hjärta dunkade oroligt i bröstet på mig. Mamma satt länge vid fotänden av sängen, ville höra vad som skakat mig för jag hade talat osammanhängande när jag kom. Talat om att skyla mig och att det funnits ett lik i kyrkan.
”Du har väl inte varit i kyrkan”? hade mamma frågat förvånat och jag hade skakat på huvudet: för feg för att säga att jag varit inne i kyrkan: för feg och rädd för att berätta vad som hänt. Den skurkaktige Mårtensson, farbrorn som mamma hade velat att jag skulle bjuda på karameller.
När jag var på väg ut till avträdet satt pappa, kyrkoherdens högra hand, fortfarande kvar vid köksbordet fast Erling gått hem. Pappa läste gårdagens Svenska Dagbladet som han lånade med sig hem, fortfarande klädd i kavaj och skjorta med manschetter. Pappa var en av de få män i samhället Rybäcka som arbetade i kavaj och finputsade skor. De flesta papporna i samhället var klädda för arbete i ladugården och på åkrar och i skog eller med reparationer av maskiner och byggnader. Men vid högtider och festligheter i bygdegården hade alla sina bästa kläder på sig, den ena kostymen finare än den andra och det var svårt att se vem som var vem när man såg bara ryggarna på dem.
Pappa såg upp och log när han fick syn på mig.
”Har du hämtat dig från ruskvädret? Det var en riktig rotblöta som kom. Jag hade bättre tur, fick skjuts med komministern hem.”
Den kvällen gick jag till utedasset i månens sken och balanserade på plankorna som var utlagda sista biten eftersom marken runt dasset brukade bli sankt och lerig och fullt med vattenpölar när det regnat. Jag var rädd för att jag skulle sakna rundorna till avträdet när vi fått badrum för det var något av en andhämtning att få komma ut kvällar eller tidiga morgnar och beskåda himlen och alla dess fenomen och uppleva ett en vederkvickande och porlande glädje under Guds väldiga himmel. Som nu, efter regnet. Luften var klar och jag tänkte att rädd ute i Guds fria natur var jag inte, jag litade på mina fötter och min kapacitet till att springa.
Pappa stod på förstutrappan och tittade efter mig när jag återvände.
”Glöm inte att be din aftonbön”, sa han. Det kändes överflödigt, som jag redan hållit min aftonbön där ute i trädgården. Jag visste att så fort jag stängt dörren om mig och hunnit upp på mitt rum skulle han gå till det bortersta hörnet av trädgården och tjuvröka. Jag hade sett det från mitt fönster av en slump i somras, men inte sagt något varken till honom eller mamma. Men jag skulle läsa den som jag gjorde varje kväll sedan mamma lärt mig den utantill. Tron behövde uttryckas med ord också, hade hon sagt hon.
Jag kommer aldrig mer att sätta min fot i den kyrkan, den förvissningen bär mig in i sömnen fast att jag anar att mitt beslut kommer att granskas, väcka anstöt och förbrylla. Det är inte Gud jag överger, tänker jag, utan en plats. Ett ställe som jag aldrig mer vill behöva nalkas, inträda i. Kyrkan är som förseglad för mig, ett rött skynke som jag inte vill gå nära, stångas mot. Att sedan Mårtensson fortfarande håller till där inte gör saken bättre. Han är själva huvudorsaken, inte att Gud råkade se bort när det skedde.Bild: talbart.blog
”Martin-Renaud flög upp. Jag kommer att behöva det här, ropade han och tog overheadkopian som låg på projektorn. Vänta, vänta chefen…Delano höjde en lugnande hand. Det där är bara en ungefärlig översikt, jag har räknat ut de exakta geografiska koordinatorerna för de två punkterna, det var en enkel sak eftersom jag hade koordinaterna från de första attentaten. Han rotade en stund i mappen medan Martin-Renaud såg på honom, darrande av otålighet.”
(Michel Houllebeqc, s. 484 ur ”Förinta”.
/Abdelhamid & Helena
”Hur som helst, fortsatte han uppgivet, var det längesedan jag slutade söka efter rationalitet i det mänskliga beteendet, det är ingenting vi behöver för att kunna arbeta, det räcker med att hitta strukturerna, och här han vände sig åter mot Delano Durand och såg honom stadigt i ögonen, är det ingen tvekan om att ni har hittat en struktur. Konsekvensen är att ni har räddat livet på några av världens viktigaste industriledare inom ny teknik, innerst inne vet jag inte om det var en bra sak, men det är vad ni har gjort.”
(Michel Houllebecq, s. 49 ur ”Förinta”).
”Without Elisabeth I would not have gone so deep, (and not without Pearson College and Berit Turner, Abdelhamid ben Alis anm.) but I am happy I did, even though I sometimes was overwhelmed with emotions, had taken in a bit too much, to soon. It is difficult to sort my feelings out, to sense what I really feel and what it represents and means to me. It is important to have time to breathe, and to reflect over what I read and how it connects to the society we live in. Me and many others, need a safe place within ourselves in order to take in everything. It is ongoing work.”
(Helena Lindbom (och Abdelhamid ben Ali), hämtat ur Lillhagen is still Elsewhere, s. 51)
Källa, Tips och länkar.
Elisabeth Punzi-Hansen & Helena Lindbom. 2025. Lillhagen is still elsewhere, in Narrating the Heritage of Psychiatry, (eds. Elisabeth Punzi-Hansen, Christoph Singer and Cornelia Wächter). Boston & Leiden. Brill förlag.
Irvin D. Yalom. 2010. The gift of therapy. Piatkus Books.
Michel Houllebeqc. 2023. Förinta. Albert Bonniers förlag.
Det lätta regnandet hade övergått i skyfall. Mina kängor blev snabbt blöta och vatten läckte in. Nu var de tunga, och sista biten hem tycktes oändlig. Då såg jag att kyrkporten stod halvöppen. Jag drogs till ljuset som strömmade ut från den. Kyrkan var min räddning, där kunde jag skyla. Jag sprang snubblande uppför grusgången. För min inre syn möttes jag redan av den välbekanta altartavlan med Jesus och de tre vise männen i ett stall i Betlehem. De tre trapporna tog jag i ett par språng och sköt sedan upp den svartmålade trädörren in till kyrkan och steg över tröskeln. Först då blev jag medveten om hur regnet droppade från kläderna, jag ruskade på mig för att bli av med vätan och stampade med fötterna så vattnet skvätte.
Vattnet rann alltjämt från mina kläder när jag hastade genom vapenhuset med dess stenbeläggning och fortsatte in i altargången. Jag ryggade tillbaka och gnuggade ögonen för att kunna se ordentligt. En öppen kista med ett lik i stod i gången. Jag har sett alla möjliga människor sitta i bänkarna, en del i hörn, höljda i dunkel. Någon som knäböjt framför altarringen. Men ett lik i en kista? Aldrig. Jag blev rädd, rädd för döingen. Vad gjorde den där? Var det verkligen en död människa jag såg? Det var det: En man med kal hjässa, fårat ansikte, och slutna ögon. Med rädslan förändrades atmosfären med ens: den blev kallare och mer ödesdiger. Den isande kylan jag upplevde sipprade in i mig. Det var som om hjärtat höll på att stanna. Jag måste här ifrån. Jag vände mig om och skulle börja springa när det hördes steg bakom mig: främmande steg bastanta, ödesmättade som om de mätte ut tiden i denna kyrksal. Jag måste ta mig ut ur kyrkan till varje pris trots att mina fötter inte ville röra sig ur fläcken som i den återkommande mardröm som hemsökt mig ibland. Men än så länge befann jag mig i verkligheten och ryckte mig loss ur den kroppsliga försteningen och skulle just börja springa när…
Hjärtat for upp i halsgropen. Jag vågade inte springa, tänk om det var kyrkoherden? Men hade han verkligen så tunga steg? Andfådd däremot var han…
Två armar slöt sig om min midja. Det var dödgrävaren. Det förstod jag på hans jordiga stövlar. Han som försökt nästla sig in hos mamma. Jag skulle till att skrika men dödgrävaren lade sin fuktiga hand över min mun medan den högra gled ljud jag nedåt, tog mig hårt mellan benen. Han flåsade i mitt öra, viskade något onämnbart, tornade upp som en jätte bakom mig i sina styva, torra kläder och var omöjlig att göra motstånd mot. Instinkten sa mig att fly, men det var omöjligt. Han var den starkaste mannen i bygden, både i kulstötning, armbrytning och brottning. Dessutom var det som i drömmen, jag var jagad, men kunde inte röra mig. Inte röra mig. Jag vacklade, mina knän höll mig inte uppe så darriga och svaga som de var att jag fruktade att falla för Mårtenssons grepp hade lossat något då hans hand som pressats mot min mun nu var sysselsatt med att gräva innanför hans egen byxlinning och jag hotades att översköljas av ännu mer mörker, av något farligt.
Jag uppbådade alla mina sinnen, och med fötterna tog jag spjärn mot altargångens golv: Som om jag hämtade kraft från stengolvet samtidigt som jag inom vädjade till Gud att han inte skulle ta sin hand ifrån mig, inte överge mig här i sin egen kyrka inför en hädangången och en slags Goliat, utan stå mig bi.
Jag kom ur förstelningen och krängde till samtidigt som jag vrålade med hög röst.
Undret skedde, Mårtensson släppte mig som om han var rädd för att människor skulle ha hört mitt skrik och jag sprang som aldrig förr.
Rätt ut genom kyrkdörren sprang jag. Utanför kyrkogårdsmuren kräktes jag. Dödgrävarens tag om min midja, hans smutsiga hand över munnen och handen där nere och liket i kistan med uppslaget lock blandades ihop som i en tavla av Chagall där kor kan flyga och små flickor kan få änglavingar. Var fanns pappa? Hur hade jag kunnat inbilla mig att han skulle vara i kyrkan? Han som alltid satt på sitt lilla kontor som i en skamvrå borta i prästgården intill kyrkoherdens magnifika ljusa och storslagna rum, nästan som en balsal med sina bonade golv.
Jag förstod inte hur jag någonsin skulle bli förmögen till att kunna sätta min fot i kyrkan igen. Det som dödgrävaren hade gjort där inne var inte bara att skända mig, han hade skändat Guds rum, kyrkobyggnaden. Hur skulle jag någonsin kunna förknippa kyrkan med Gud igen? Det var som om Mårtenssons andedräkt kom farande efter mig, en rutten lukt, en lukt av as och förmultning. Jag kunde inte fort nog komma bort från kyrkan och dess domäner, ut ur byn, ut på landsvägen och vika av in på grusvägen som bar hemåt. Men vad skulle jag säga till mina föräldrar? Jag stannande upp. Nog skulle mamma se att något var i oordning? Jag skakade tänder, kroppen skälvde och darrade som toner från ett ostämt stränginstrument.
Jag försökte att blinka bort tårarna och förödmjukelsen som minnet bar med sig, men den blandade sig med skammen över det som nyss hänt i altargången: skammen över att ha blivit tagen på och tagen på stället mellan benen – det mest förbjudna stället av alla. Jag visste inte var jag skulle göra av mig… varför hade Gud låtit detta hända? I sitt eget hus dessutom? Jag var förblindad av tårar när jag öppnade trädgårdsgrinden, jag missade handtaget ett par gånger innan jag fick upp den.
När jag öppnat trädgårdsgrinden sprang upp jag längs den stenbelagda gången som ledde fram mot stugan. Det var först när jag skulle sätta foten på stentrappans första steg som jag blev varse mamma. Jag som hoppats på ett mirakel, att hon inte skulle vara hemma och möta mig i mitt utsatta och bedrövliga tillstånd. Men här stod hon i dörröppningen med en bekymrad min. ”Du är ju genomdränkt, flicka.”
Jag mötte mammas oroliga blick och svalde djupt. En envis tur hade just börjat leta sig ned för min ena kind och jag gjorde mitt bästa för att blinka bort den. Men regnet blandade sig med tårarna och det hade inte gått att se något om jag så hade gråtit, inbillade jag mig. För nu blev jag varse om hur vattnet rann från min fläta längs ryggen, och vattnet som sedan länge hade kilat sig innanför kragen på min jacka och klibbade mot huden.
”Bums ner i källaren och ta av dig alla kläder och sätt dig badkaret”, fortsatte mamma. ”Jag var så när på att gå och möta dig. Vad du måtte ha gått och sölat på vägen.”
Jag, jag… jag sökte efter orden, vad hade jag gjort egentligen? Jag såg in i mammas ögon, medan en del av mig ville kasta sig i famnen på henne, bli tröstad och omhändertagen som när jag var liten, på den tiden när det oftast räckte med att hon blåste på ett skrapsår för att det onda skulle gå bort. Men vid det här laget skakade jag och hackade tänder och mamma fick mig att ta av mig de våta ytterkläderna och skickade ner mig ner i källaren för ett varmt bad. Jag grät tyst medan jag lyssnade till hennes vänliga, omtänksamma, men oroliga röst. Grät av lättnad för att jag hade någonstans att ta vägen, att jag inte kördes ut ur huset, besudlad av Mårtensson som jag var. Jag hade hört historier om unga flickor som blivit körda på porten för att de råkat i omständigheter, som tanterna i syjuntan uttryckt det när mamma haft sammankomsten hemma hos oss.
Varför i all sina dagar tog du så lång tid på dig att komma hem i dag? muttrade mamma medan hon värmde upp tvättvatten och ställde fram tvål till mig.
Jag svarade inte.
Resolut tog hon tag i mitt hår och skulle börja tvätta det när jag skrek till henne att jag ville göra det själv.
Vad är det med dig? Du behöver väl inte skrika åt mig?
Nej, men jag tålde inga händer på mig. Jag slog ned ögonen, ville bara bli lämnad i fred. Mamma kastade ett badlakan på golvet och lämnade mig. Jag skrubbade mig, överallt. Utom där. Skämdes över att vara flicka för första gången. Över att vara så hjälplös. Hans stora grova, håriga händer med jord under naglarna. Fasan och illamåendet kom över mig igen. Det svartnade för ögonen.
Det var omöjligt att säga hur mycket försenad jag var på grund av att jag frestats att söka skydd undan regnet i kyrkan. Kanske hade jag hoppats få en skymt av pappa också. Kanske var det därför jag egentligen gått in. Fast jag var medveten om att han vid den här tiden på dagen oftast var upptagen på med att lägga sista handen vid ärendena på församlingsexpeditionen. Men visst hade Signe min bästis och jag stått och pratat tills vi var tvungen att springa åt varsitt håll med våra skolväskor som skydd över huvudet.
Badkaret i emalj stod på skrangliga fötter i ett hörn av tvättstugan. Vattnet rann från en slang vars munstycke var fastskruvat vid en av kranarna vid tvättstället där mamma utförde all handtvätt. När jag fått av mig alla kläder och försäkrat mig om att ingen objuden gäst stod dold i någon vrå klev jag i. Jag skulle vid bästa första tillfälle leta efter ett ställe där jag kunde knyckla in mina långbyxor och aldrig mer behöva se dem. Kanske jag rentav kunde elda upp dem. Jag ville ha bort dem från min syn, slippa påminnas om det obehagliga. Inte minst Mårtenssons andedräkt i nacken som luktade ruttet.
När vattnet börjat bli kallt lät jag det rinna ut, sedan fyllde jag på med nytt varmt.
”Du behöver inte göra av med allt varmvatten.” Det var mamma som kommit ner. Hon var inte så barsk som hon lät. I själva verket njöt hon av att kunna ge mig ett varmt bad sju gånger i veckan om det så skulle vara. Hon slängde sitt prickiga förkläde i tvättkorgen och bad mig skynda på eftersom maten stod och väntade på spisen.
När jag kom upp från källaren insvept i ett badlakan var dörren till köket stängd. Jag tackade mamma i mitt stilla sinne. Pappa satt vid köksbordet med Erling, Signes pappa. Jag hörde deras röster när jag kom upp från källaren och skyndade mig upp på övervåningen och till tryggheten på mitt rum. Mamma bar upp maten, potatisplättar med lingon, min favoriträtt till mig. Men jag rörde den knappt.
Mamma sa att pappa och Erling satt och skissade på kostnaderna för ett riktigt badrum en toalett inomhus. Signes pappa som var rörmokare vid sidan av lantbruket som han drev och var kunnig på det mesta. Vi skulle också byta ut gjutjärnsspisen. Det var tryggt och välbekant att lyssna till deras röster som då och då nådde upp till oss. Pappa hade stora planer för stugan och arbetet skulle ta sin början under novemberlovet. Det fanns en optimism som hade att göra med att kriget var över sedan ett par år och att saker och ting började bli bättre. Inte minst det politiska tillståndet enligt pappa. Men mitt hjärta dunkade oroligt i bröstet på mig. Mamma satt länge vid fotänden av sängen, ville höra vad som skakat mig för jag hade talat osammanhängande när jag kom. Talat om att skyla mig och att det funnits ett lik i kyrkan.
”Du har väl inte varit i kyrkan”? hade mamma frågat förvånat och jag hade skakat på huvudet: för feg för att säga att jag varit inne i kyrkan: för feg och rädd för att berätta vad som hänt. Den skurkaktige Mårtensson, farbrorn som mamma hade velat att jag skulle bjuda på karameller.
När jag var på väg ut till avträdet satt pappa, kyrkoherdens högra hand, fortfarande kvar vid köksbordet fast Erling gått hem. Pappa läste gårdagens Svenska Dagbladet som han lånade med sig hem, fortfarande klädd i kavaj och skjorta med manschetter. Pappa var en av de få män i samhället Rybäcka som arbetade i kavaj och finputsade skor. De flesta papporna i samhället var klädda för arbete i ladugården och på åkrar och i skog eller med reparationer av maskiner och byggnader. Men vid högtider och festligheter i bygdegården hade alla sina bästa kläder på sig, den ena kostymen finare än den andra och det var svårt att se vem som var vem när man såg bara ryggarna på dem.
Pappa såg upp och log när han fick syn på mig.
”Har du hämtat dig från ruskvädret? Det var en riktig rotblöta som kom. Jag hade bättre tur, fick skjuts med komministern hem.”
Den kvällen gick jag till utedasset i månens sken och balanserade på plankorna som var utlagda sista biten eftersom marken runt dasset brukade bli sankt och lerig och fullt med vattenpölar när det regnat. Jag var rädd för att jag skulle sakna rundorna till avträdet när vi fått badrum för det var något av en andhämtning att få komma ut kvällar eller tidiga morgnar och beskåda himlen och alla dess fenomen och uppleva ett en vederkvickande och porlande glädje under Guds väldiga himmel. Som nu, efter regnet. Luften var klar och jag tänkte att rädd ute i Guds fria natur var jag inte, jag litade på mina fötter och min kapacitet till att springa.
Pappa stod på förstutrappan och tittade efter mig när jag återvände.
”Glöm inte att be din aftonbön”, sa han. Det kändes överflödigt, som jag redan hållit min aftonbön där ute i trädgården. Jag visste att så fort jag stängt dörren om mig och hunnit upp på mitt rum skulle han gå till det bortersta hörnet av trädgården och tjuvröka. Jag hade sett det från mitt fönster av en slump i somras, men inte sagt något varken till honom eller mamma. Men jag skulle läsa den som jag gjorde varje kväll sedan mamma lärt mig den utantill. Tron behövde uttryckas med ord också, hade hon sagt hon.
Jag kommer aldrig mer att sätta min fot i den kyrkan, den förvissningen bär mig in i sömnen fast att jag anar att mitt beslut kommer att granskas, väcka anstöt och förbrylla. Det är inte Gud jag överger, tänker jag, utan en plats. Ett ställe som jag aldrig mer vill behöva nalkas, inträda i. Kyrkan är som förseglad för mig, ett rött skynke som jag inte vill gå nära, stångas mot. Att sedan Mårtensson fortfarande håller till där gör inte saken bättre. Han är själva huvudorsaken, inte att Gud råkade se bort när det skedde. (Fast får göra om här för Abdelhamid säger att Gud är Allseende och Allvetande; jag hade glömt bort det).
ou mentioned ”Talmudic Writing” – it is like ”kafkapaviljongen” the novel by Tony samuelsson?
Copilot said:
Ja, det finns faktiskt vissa likheter, men jag skulle inte säga att Talmudic writing och Kafkapaviljongen är samma sak.
Talmudic writing syftar oftast på en skrivstil där texten är uppbyggd av kommentarer, motkommentarer, olika röster, tolkningar och lager av resonemang snarare än en rak berättelse. Läsaren får följa ett pågående samtal där motsägelser och flera perspektiv får finnas samtidigt.
Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson är däremot en kontrafaktisk idéroman som utforskar ett alternativt Sverige där Nazityskland vunnit kriget. Romanen använder litterära, filosofiska och historiska diskussioner för att undersöka makt, kultur och skuld.wikipedia+1
Likheten är att båda kan vara:
idédrivna snarare än handlingsdrivna,
upptagna av tolkning och minne,
intresserade av moral, historia och identitet,
fulla av referenser till andra texter och författare.
Skillnaden är att Kafkapaviljongen fortfarande främst är en roman med karaktärer och berättelse, medan ”talmudisk” litteratur mer handlar om själva formen: dialogen mellan texter, kommentarer och perspektiv.
Om du tänker på den känsla man får som läsare, skulle jag snarare säga att Kafkapaviljongen ibland kan kännas mer borgesiansk, kafkask eller som en idéroman, medan talmudiskt skrivande är mer associerat med ett nätverk av röster och tolkningar än med alternativhistoria i sig.
Vad var det i Kafkapaviljongen som fick dig att tänka på talmudiskt skrivande? Formen, de många litterära referenserna eller de filosofiska resonemangen?
Källor
You said:
Is ”Talmudic writing” like having parasites in one´s head while on e is writing?
Copilot said:
Not really.
If by ”parasites in one’s head” you mean intrusive voices, competing thoughts, or the feeling that other minds are inhabiting your thinking while you’re writing, then that’s more of a psychological or metaphorical image.
”Talmudic writing” usually refers to a style of thinking and writing that:
constantly questions itself,
presents multiple interpretations,
argues with previous opinions,
leaves tensions unresolved,
treats meaning as something discovered through dialogue rather than declared by a single authority.
So a writer working in a ”talmudic” mode might feel surrounded by many intellectual voices, commentators, predecessors, and counterarguments. But these are not ”parasites” in the sense of unwanted invaders. They’re more like conversation partners sitting around a table.
A metaphor some writers use is not ”parasites” but a chorus or crowded library inside the mind. Every statement immediately attracts a response: ”Are you sure?”, ”What about this exception?”, ”How would someone else read that?”
In that sense, yes, talmudic writing can feel like writing while being accompanied by many other voices. But traditionally those voices are seen as productive and interpretive rather than invasive.
You said:
It is Michel Hoelleubeqc qui a termed it like that, who ”coined” it so to speak
Copilot said:
Ah, I think I see what you’re referring to.
You’re probably not talking about ”Talmudic writing” as a literary-critical term, but about a remark by Michel Houellebecq where he compared writing to hosting or cultivating alien presences in one’s mind. I found a Louisiana Channel interview/video titled”Michel Houellebecq: Writing is Like Cultivating Parasites in Your Brain”.louisiana
If that’s the source, then your ”parasites in one’s head” image comes from Houellebecq’s metaphor for the writing process, not from the traditional meaning of ”Talmudic” writing.louisiana
In fact, the two ideas point in rather different directions:
Talmudic writing traditionally suggests a dialogue among many interpretations and voices, where texts comment on texts and meaning remains open.
Houellebecq’s parasite metaphor suggests that ideas, characters, obsessions, and recurring thoughts take up residence in the writer’s mind and develop a life of their own.louisiana
That said, I can imagine why one might connect them. A writer engaged in a highly dialogic, self-questioning mode may indeed feel as if there are multiple minds speaking through them. But calling those voices ”parasites” is much more Houellebecq’s dark, ironic style than anything inherent in Talmudic tradition.
Do you remember where Houellebecq used the phrase ”Talmudic writing”? I’m familiar with his parasite metaphor, but I’m not aware that he coined the expression ”Talmudic writing” itself. The source for that specific phrase would be interesting to track down.
Källor
You said:
Yes, you are clever AI
Copilot said:
Thank you. 😊
What you did was actually helpful: by mentioning Houellebecq’s ”parasites in the brain” metaphor, you clarified that you weren’t asking about the standard scholarly meaning of talmudic writing but about a specific literary image.
Houellebecq often describes writing in a rather biological or pathological way. Instead of the romantic idea of inspiration, he suggests that characters, ideas, and obsessions colonize the writer’s mind and demand attention. That is very different from how most literary scholars would describe Talmudic interpretation, but as a metaphor it can be strikingly similar: many voices inhabiting a single consciousness.louisiana
And now that you mention Kafkapaviljongen, I see why you connected them. Samuelsson’s novel can create the feeling that history, ideology, literature, and memory are all speaking through the protagonist at once. Not literally ”parasites,” perhaps, but certainly competing mental presences.wikipedia+1
In a way, Houellebecq’s image is darker:
Talmudic writing: ”many voices in dialogue.”
Houellebecq: ”many voices living inside your head.”
Kafka: ”many voices and none of them can be trusted.”
That’s a very literary chain of associations, actually.
Källor
How does Kafka’s view differ from Houellebecq?Is Samuelsson influenced by Kafka or Talmudic style?Can this style be productive or only chaotic?
”Inbördeskrig och folkmord uppstår inte över en natt. Historien visar oss att de föregås av retorik och propaganda som förbereder befolkningen på att bryta tabun, ignorera sitt samvete och sin egen moral. Små steg, små försämringar för den utpekade gruppen, försåtliga kommentarer om deras värderingar och sätt att leva som främmande och förkastligt bereder vägen för grymheter och omänsklighet.”
(Ann Heberlein, författare, teologie doktor i etik och krönikör i Expressen, 2025-01-21))
Känner inte Sverige tacksamhetsskuld? Eller Europa?
Författaren Reband Raza sätter frågan på sin spets i en debattartikel i Aftonbladet nyligen.
”Europa, Sverige, kan inte ha glömt hur kurdiska peshmerga-styrkor var de enda som stod kvar och försvarade hela världen mot IS. Medan Europa fortsatte att leva sitt trygga vardagsliv, offrade kurdiska kvinnor och män sina liv genom att kriga mot en av vår tids mest brutala terrororganisationer. Utan de kurdiska styrkornas modiga försvar hade vi aldrig kunnat skyddas från det mörker som hotade att sluka oss alla. Europa har om och om igen bevittnat behovet av kurdernas stöd, och har en moralisk skyldighet och ett ansvar att stå upp för dem när det verkligen gäller.”
(Reband Raza, författare, 2026-01-25, på Aftonbladets debattsida).
En nation bör inte att vara selektiv med sina moraliska skyldigheter och sitt ansvar: att i efterhand behandla sina ”hjältar och välgörare” som ”förspillt krut”.
Det gäller också alla flyktingar som Sverige tagit emot: ansvaret och den moraliska skyldigheten att se till att de inte far illa och att de behandlas på samma sätt som övriga medborgare i landet.
Vi går inte glömma Jesus rötter, vilket sammanhang och kultur Han kom i från, född som Han är i Betlehem och uppväxt i judendomen med dess profeter, den levande Gudens ådra. Bild: talbart.blog
”Herren är min Herde, mig skall intet fattas” [ ].
(Davids psalm nr 23, Psaltaren)
Jag har väldigt positiva erfarenheter av andra religioner och dess utövare och är väldigt tacksam för det och alla lärdomar jag fått. Men jag har, efter att varit buddhist i många år, känt behovet av Jesus, att svara an på kallet från min barndoms religion. Men inte utan viss bävan, som med all religion som också ställer oss inför den egna rannsakningen, inte bara den uppifrån: Kommer Han att kännas vid mig när Han återkommer eller kommer Han att säga ”Jag känner dig inte”, (Matteus 7:21-23), eftersom jag inte hörsammat eller levt efter Hans ord. Inte låtit Bibelns ord lysa som en lykta på min stig. Inte varit trogen i det lilla, inte sett min nästa.
Samtidigt varnar Jesus för falska profeter och villolärare, för ulvar i fåraskinn. Han ber oss vara vaksamma, inte lyssna på vad som helst. Här behöver vi även lära av våra trosfränder i andra samfund och religioner om vilka förvillelser som är i omlopp ute i världen, för bara Herren vår Gud, den Allomfattande (och som kristen tror jag på Treenigheten); bara Han har hela sanningen, outgrundlig som Han är.
I en predikan (finns på youtube) av pastor Dan Salomonsson, pingstkyrkan i Uppsala, betonas vikten av att sända vårt bröd över vattnet – för att få det igen, (från Predikaren, se här ).
När Jesus kommer åter, vilka av oss går han förbi, vilka trossamfund och bönehus? Är det där vi minst anar det; i just det bönehus som vi aktivt eller passivt medverkat till att kasta sten på?
Det går inte att ”äga”, ”kidnappa” eller ta patent på Jesus, det är Hans egna ord bevis nog på.
I en intervju med Kyrkans Tidnings Robert Tjernberg ger kulturreddaktör på tidningen Flamman, Paulina Sokolow på anmodan rådet till Svenska Kyrkan att stå fast vid Jesu nådebudskap. Att hålla fast vid nådebudskapet, förvalta den här förmågan att stå fast vid det och inte dras med i någon sorts förflyttning till en instängd och dömande kristendom utan fortsätta vara den öppna kyrkan för alla som Svenska kyrkan är, se nedan.
Kulturredaktör Amanda Sokolow, tidningen Flamman, visar på det enda hållbara receptet för Svenska kyrkan och dess framtid: att hålla fast vid Jesu nådebudskap, och inte försöka sig på någon förflyttning av budskapet, utan stå fasta.
Imamerna som skrev ett undertecknat upprop i Aftonbladet Debatt 2017 mot antisemitismen såg faran.
Men vad hände sedan?
Vad hände med Sverige?
Jag kommer fortfarande i håg det lågmälda men kraftfulla uppropet i Aftonbladet 2017-12-14 efter angreppen bland annat på Göteborgs synagoga och den judiska begravningsplatsen. Ibland frågar jag mig om alla av dem fortfarande är verksamma som imamer eller om några tvingats bort av hat och hot från extremister av olika slag? Fler trossamfund, buddhistiska, hinduiska med flera behöver berätta om vad de ser, hur de själva bemöts och vad de tänker om situationen att vissa av deras medmänniskor inte öppet kan visa sina religiösa symboler.
Sverige behöver kunna ge skydd till imamer, moskéer och muslimska troende, liksom till andra trossamfund, som vågar stå upp mot antisemitismen i landet.
Det är lätt att bli förblindad, att inte vilja se sambanden, den egna tystnaden eller antisemitiska medlöperi.
Jag vill be om ursäkt för mina egna övertramp.
”Förintelsen visar vad som kan ske när människovärdet monteras ned steg för steg och när hat normaliseras. Den lärdomen måste vara levande, särskilt nu när judar i Sverige beskriver ett samhällsklimat som hårdnat.
Om vi inte ger skolan förutsättningarna att bära minnet, bygga kunskap och stå emot antisemitism, vem ska då göra det?”
Auschwitz, en gammal kasern som de tyska nazisterna lät bygga om till ett koncentrationsläger och dödsfabrik. Bild: talbart. blog
Det är januari, kallt och dimma men redan åtta, en del så tidigt som sju, går turistbussarna i närheten av Westerplattegatan och Rynek Glowny i Krakow till Aschwitz- Birkenau. Jag vet inte om det alltid går så här många turistbussar per dag till Auschwitz fast det inte är högsäsong – högsäsongen inträffar under sommaren. Jag inbillar mig att med den ökade antisemitismismen i stora delar av världen, och inte minst mot bakgrund av Hamas fasansfulla terrorattack, (som i sig själv skulle kunna vara folkmord, enligt juridiken), och som ledde till folkmord, känner allt fler människor behovet av att påminna sig om Förintelsen och hur nazisterna i Tyskland med Hitler i spetsen systematiskt började ta sig an ”judefrågan” – ta den bekväma vägen, ”syndabocksmentaliteten”, och skylla allt ont på judarna, icke-arierna – och drog därmed in fler och fler i massmördandet och dess dödsmaskineri, som en del i andra världskriget.
Att se en plats som det till och med finns människor som förnekar, men som man läst om och vars existens följt en genom årtionden genom dokumentärer och andra skildringar, inte minst från överlevare, är oerhört, speciellt med vår kunniga guide som leder besöket. Utan min grupps guide och hennes kunskap och ibland beska ironi vet jag inte hur det skulle ha varit att gå bland tegelbyggnader och baracker, kika mot familjen Höss villla. Gå in i de byggnader där turister var tillåtna, uppför slitna stentrappor, allt i en lugn ström. Jag känner mig ordlös efter upplevelsen – och ingen i gruppen yttrar särskilt mycket under de fyra timmar som rundvandringen varade. Möjligtvis en fråga, ett förtydligande – som om man verkligen har hört rätt. Jag förlitar mig på orden från guiden som ännu är relativt färska och orden i de två böcker jag köper med mig från flygplatsens bokutbud.
Jag trodde nog inte att jag skulle få se de här platserna i verkligheten – mitt besök i Treblinka ligger så långt tillbaka i tiden som slutet av 1980-talet. Och där var så mycket mer utplånat. Guiden berättar att när de tyska nazisterna blev varse att de höll på att förlora kriget började de skyndsamt och skoningslöst förstöra och bränna alla bevis för vad som ägt rum – därav alla ensamma murade skorstenar som står kvar i Birkenau och sträcker sig mot himlen som kolonner. Nazisterna och deras tillskyndare ville utplåna vad de gjort, inte bindas till sitt mördande och sina grymheter, sin pennalism och tortyr: sina blodisande avskyvärdheter. Guiden stannade upp gruppen och lät oss betänka att de flesta som anlände till Auschwitz var mördade inom en timme, medan vår turistgrupp tillbringar ungefär en sjundedel av dygnet i Auschwitz-Birkenau på effektiv men samlad, andäktig promenad. Det slår mig med häpnad, som om jag fått en zenbuddistisk koan till mig. Jag som egentligen hade ett annat ärende i Krakow, som inte hade sett för mig besöket på den här platsen, men grep tillfället i flykten.
År 2024 besökte över 1, 83 miljoner människor Aschwitz-Birkenau minnesmärket och museet, enligt auschwitz.org och berättar att det är en ökning med nästan tio procent. Antalet besökare per år var emellertid högre till antalet före pandemin och har inte återgått till samma höga nivåer som före. Den ryska invasionen och konflikten i Mellanöstern påverkar också, läser jag.
Förra året, 2025, tog platsen för Auschwitz minnesmärke emot 1,95 miljoner besökare, en sjuprocentig ökning jämfört med 2024, konstaterar Auschwitz.org.
När så mycket är flytande när det kommer till källkritik och faktagranskning och det finns förintelseförnekare är det kanske en extra ”immunisering” mot förnekelse att ha varit på plats och hört guidens ord; sett resväskorna med namn, bönesjalar, hur Zyklon B ser ut, hur tillvägagångsättet var, minnesmärkena. Förhoppningsvis en vilja att gå djupare i det allvar som präglar vår värld med en antisemitism som accelererat de senaste åren – egentligen sedan slutet av 1990-talet i en oroväckande takt – och en ökande rasism överlag. Jag har själv varit med och bevittnat sådana situationer.
Det är till och med så drastiskt med förnekelse av Förintelsen att det har varit nödvändigt att från och med den 24 juli, 2024, göra Förintelseförnekelse straffbart. Det är sedan tidigare straffbart i bland annat Tyskland, Frankrike och Österrike.
Jag inbillar mig att den här situationen gör att många vill göra resan till Auschwitz-Birkenau, minnas, visa de mördade, i den mån man kan, vördnad och respekt, till exempel genom att klä sig och uppträda på minnesplatsen och bland minnesmärkena så som det föreskrivs. Och tänka på de levande, och alla dem som förlorat släktingar och vänner, kanske hela sin familj i Auschwitz-Birkenau. Reflektera över mig själv, min förmodade ynkedom och alla dem som under nazismen vågade sätta sitt liv på spel, riskerade sitt. Över stängda dörrar i vårt samhälle, den sjunkande tilliten som det rapporteras om och hur alla berättelser om människor i Aushwitz-Birkenau med flera koncentrationsläger griper in i våra nutida liv och skakar om oss, som berättelsen om David Wisnia och Helen ”Zippi” Zipora i ”true story”-boken ”Lovers in Auschwitz” av Keren Blankfeld från 2024.
David Wisnia ombads av sin pappa att täcka upp för honom på jobbet när han blev sjuk. (s.54) På hemvägen anade han att något är fel. Han hittade familjemedlemmar döda, och många andra, på innergården och bara femton år gammal förstod han att han måste fly. Han begav sig till Warsawa och sin vän Wanda, deras familjer hade bott grannar med varandra. Men Wanda kunde heller inte gömma honom, men gjorde det hon kunde: gick med honom till järnvägsstationen och köpte en biljett åt honom. Det enda ställe han kunde komma på att åka till var barndomsbyn, Sochaczew, och försent insåg han att alla judar redan har blivit ivägskickade till ghettot i Warsawa. De enda dörrar han nu kunde knacka på var kristna vänners, kristna som inte hade flytt. En gammal granne greps av panik när denna fick syn på David och viskade att han måste ge sig av för det bor tyskar i huset, och han kan ingenting göra. Näst i tur står kvinnan som brukade stryka familjens kläder. Han knackade på.
”I’m scared. Please find someone else because there are Germans living here.” (s.60)
Nästa hus tillhörde en kamrat som han spelat fotboll med. (s. 60) Mamman frågade var hans familj befann sig, och även hon svarade på samma sätt som de tidigare grannarna, men innan hon vinkade av honom försåg hon honom med ett mål mat. Hon förklarade att den gamla mannen som arbetat för David Wisnias farfar säkert skulle hjälpa honom bara han skyndade sig dit. Först öppnade den gamle mannen inte när han knackade på, men när han väl gjorde det vinkades David in i huset med hast. Han fick lov att stanna en natt.
”There was nothing left for Davi8d in Sochaczew. In the morning they would cross the bridge that spanned the Bzura river.The man would help David to the border to Czrwinsk nad Wisla, a small vilage twenty miles to the north, where there was a Jewish ghetto just a fraction of the size of Warsaws.
´I know you have a cousin there’, Fayge Leah’, the man said. ’You go to the ghetto and at least you’ll be able to live with family.’”(s.61)
David Wisnia nådde sina släktingar, men de behövde all mat för sig själva, så de kunde bara låta honom stanna hos dem i några dagar. Fayge Leah vädjade till ”The Jewish Council” att de skulle ge pojken ett ransoneringskort, men hjälpen uteblev och David förstod att han var utlämnad till sig själv. (s. 61)
Boken ”Lovers in Auschwitz” berättar i stort sett också om alla platser och ”befattningar” och allt slavgöra som tvångsarbetet innebar och som guiden i Auschwitz-Birkenau också berättade om. Inte minst om dem som utförde massutrotningen och som rengjorde och vädrade ut gaskamrarna, Sonderkommandot. De bodde avskilt och tillsammans, fick till och med lite mer i sin matranson, och mördades själva efter en tid för att de aldrig skulle få chansen att kunna berätta om vad de utförde för slags tvångsarbete för någon annan som kunde föra uppgifterna vidare, ut ur lägret. Jag lämnar den sanna historien om Helen Zipora och David Wisnia där. (Båda två överlevde Förintelsen som genom ett mirakel).
Många turistturer gick också till synagogerna i Kazimierz och Place Nowy, och jag åkte på ”golfbilstur” i kvällsskymningen med ett yngre par och såg de kvarvarande delarna av judiska ghettot på andra sidan floden, i stadsdelen Podgorze, som existerade mellan 1941 och 1943. Vi såg det mesta genom ”flimriga” plastfönster alltmedan den förinspelade speakerrösten talade.
Ghettot, byggdes upp, för att avskilja dem från övriga befolkningen, kasta dem in i glömska, separerade från sina vanliga liv – hur vanliga de nu kunnat och fått vara sedan Hitler kom till makten i grannlandet – och synagoger. Särskilt den andliga gemenskapen i synagogerna – även om det fanns rabbiner och religiösa ledare verksamma i Krakow ghettot. Ett ghetto där 20 000 människor pressades in på en yta beräknad för 3000, (wikipedia.org). Den polska sociologen Zygmunt Baumann har skrivit mycket om vad ett getto är, dess funktion och syfte. Vad det gör med en människa. Jag tänker främst på ”Auschwitz och moderniteten” från 1994. (Bilderna nedan togs på avresedagen, de är från Kaimierz som beskrivs som hjärtat i det judiska Krakow).
Enligt wikipedia org. deltog judar i Krakowgettot i en form av religiöst motstånd genom att fortsätta utöva judendom i hemlighet. Det är sorgesamt att det är nästan det som sker i nutid i Sverige, att judar måste utöva sin religion i hemlighet, och tvingas under jord med sina symboler mer eller mindre – i ett land, år 2026, med religionsfrihet. (Och frihet från religion. Ingen ska behöva pådyvlas någon troslära med tvång).
I allt det jag skriver känner jag stor samhörighet med den Hebreiska bibeln och den röda tråd som för mig och många kristna löper genom GT in i evangelierna, och jag tackar Gud för att han ledde mina steg i Krakow.
Freden måste få en chans. Så många människor hungrar eller lider på annat sätt medan världen rustar upp och anslagen till krigsmateriel och massförstörelsevapen, utplåning och dehumanisering skjuter i höjden. Bild: talbart.blog
”Nu när vi gått in i valåret 2026, och hot mot politiker är vardagsmat, har jag en önskan inte minst till kristna debattörer. Bemöt era motståndare som de är, skapa inte en karikatyr av dem och angrip karikatyren. Sanningen gör oss fria, inte AI.”
Enligt NE är karikatyren en porträttgenre, vanligen teckning eller gravyr, genom vilken karakteristiska drag i en (vanligen allmänt känd) persons utseende eller kroppsspråk överdrivs eller förstärks som ett led i en karaktärstolkning. Det var 1800-talets industrialiserade reproduktionstekniker och expansiva illustrationskonst som gav upphov till karikatyrens snabba etablering som publicistisk genre, betonar NE. Med hjälp av karikatyren förmedlades en lätt memorerad bild, enligt NE: Karikatyren förmedlade bilden av betydande personer i den sociala, politiska och kulturella världen i en psykologiskt form lätt att komma i håg.
Karikatyren ska inte förväxlas med stereotypen som NE inom socialpsykologin beskriver i termer av en förenklad, ofta allmänt omfattad föreställning om utmärkande egenskaper hos alla som tillhör en viss grupp som exempelvis nation, etnicitet, religion eller kön, också en där man själv ingår.
Karikatyren är som mest negativ när den använts/används i syfte att skapa opinion, ogillande och rentav hat för etniska och religiösa minoriteter – blir ett led i ett större propagandamaskineri, som med nationalistiska ambitioner. NE berättar också att i Sverige försåg Gustaf Wahlbom Lars Johan Hierta med rävsvans och Carl Jonas Love Almqvist med demonfysionomi i tidningar som Folkets röstoch Söndagsbladet.
Det är beklämmande om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Anderssons patos förväxlas med ilska varje gång hon kliver upp i talarstolen tack vare en ”lättmemorerad” AI-genererad form. Redan långt tidigare har hennes tårar stått i centrum och avfärdats som ”krokodiltårar”. Är det en socialdemokratisk stenstod man vill se i riksdagen vars politik man slipper förhålla sig till?
De flesta människor vill leva, det får vi aldrig glömma, säger Abdelhamid. Det är alltid någon som kommer att känna frånvaron (the absence) av ditt liv och önskar att du vore i livet och med i diskussionen – även om det skulle vara ¨franska eller Bibelhebreiska, fortsätter Abdelhamid.
