(Variation på temat hur man kan hjälpa bäst när någon behöver akut hjälp…Vi funderar på att ge Torben det profetiska namnet Elias istället)
”Niklas började skratta.
Jag tittade hastigt upp igen.
”Vad skrattar du åt?”
”Jag skrattar åt… jag vet inte vad jag skrattar åt om jag ska vara ärlig… kanske att det är typiskt. Du vet. Man vill väl och så skiter det sig för att man har underlåtit att inhämta bifall från högsta ort.”
Mina kinder blossade fortfarande. Jag var avslöjad. Han lade händerna på bordet.
”Ta det inte så hårt. Det var ett bra försök. Men jag har förstått att du inte står på särskilt god fot med din far – är det inte så”?
Jag stirrade på honom, sedan nickade jag jakande.
”Ja, erkände jag vemodigt. Han skulle aldrig tillåta att Elias bodde här, inte under nuvarande omständigheter i alla fall. Jag såg dystert på bordet framför mig. Plötsligt kände jag mig illamående på grund av alla wienerbröd som jag satt i mig.
”Det måste ordna sig på något sätt”, sade Niklas.
”Det kommer att ordna sig på något sätt. Du måste lita på det. Kanske kan han stanna hos oss över vintern, men saken är den att han vill hitta något eget, han vill inte vara beroende av andra. Men just nu tar min syster hand om honom.
Jag tänkte på bootsen jag fått av Niklas som varit hans syster. De stod hemma i skohyllan.
”Så bra, nästan viskade jag och stirrade ut genom köksfönstret. Jag önskade att det vore jag som tog hand om honom, jag med stor bokstav. Jag log för mig själv, gud vad fånig jag var. Vad spelade det för roll vem som tog hand om Elias och hjälpte honom? Huvudsaken var att han slapp ligga ute. Hemlöshet och lunginflammation var ingen bra kombination. Jag skakade på huvudet.
”Vad skakar du på huvudet för? undrade den observante Niklas.
”Åt världens besynnerligheter.”
”Åt världens besynnerligheter? Det var inte lite högtravande det.” Hans leende spräckte min allvarsamma min, tog sig igenom min fasad.
Jag sprack upp i ett stort leende.
”Nej, om det hade varit så väl. Jag gjorde en paus, men Niklas fyllde inte i, han bara fortsatte att se på mig.
Jag ruskade på mig och spände blicken i honom:
”Jag håller på att skriva på mitt specialarbete.”
Jag skruvade besvärat på mig, ovan vid den uppmärksamhet som jag just nu var föremål för från Niklas sida.
Jag har faktiskt suttit uppe praktiskt taget hela natten och skrivit och varit inne i en helt annan värld. Kan man kanske säga… Eller, det beror väl på att … det finns ju kopplingar till nutiden.”
/Abdelhamid and Helena
Länkar och tips:
