Andra natten mår jag illa och har ont i huvudet: ringer på roomservice. Jag ber att få ett par flaskor mineralvatten uppskickade till rummet. En kille kommer med tre flaskor kolsyrat vatten på en bricka. Han går fram till det skrangliga bordet vid fönstret och ställer ner flaska för flaska.
Du ser blek ut, säger han i förbifarten på väg ut genom dörren. Jag stirrar på honom.
Han ser min blick och stannar upp:
Du borde äta något. Följ med ner och sitt en stund i sällskapsrummet. Det är bättre för dig.
Jag håller mig för magen och grimaserar.
Men han ger sig inte. Han avfärdar mina protester, och går fram till mig och tar mig varsamt om ena armen och stänger dörren bakom oss. Han leder mig nerför trappan och räcker mig nyckeln halvvägs.
Du har inte visat dig på två dagar. Han skakar på huvudet.
Ja, jag har varit eländig, tänker jag.
Han placerar mig i en soffa utmed rummets ena kortsida och går fram till matsalsbordet, där tar han en bit omelett från ett stort fat som han placerar på en tallrik. Efter ett par minuter har jag omeletten framför mig tillsammans med ett glas mineralvatten. Han har tagit av personalens rester för att ge mig.
Övrig personal kommer in och sätter sig vid matsalsbordet, och han ansluter sig till dem.
Försiktigt börjar jag äta, men känner genast av illamåendet. Killen vänder sig om från sin plats vid bordet – och han rynkar ögonbrynen när han ser att jag har lagt ifrån mig besticken. Jag börjar om från början, och petar i mig små bitar av omeletten. Till min förvåning äter jag upp två tredjedelar.
Vill du ha mer? En äldre man, som jag förstår är killarnas chef, höjer fatet med omelett för att visa att det finns mer.
Jag tackar nej. Jag går ut och ställer mig en bit från entrén till hotellet Aden som ligger på en bakgata och tar ett djupt andetag. Sedan ser jag upp mot den stjärnbeströdda himlen och blundar. Jag vet att jag måste fatta något slags beslut om att gå vidare, börja handla. Ta mig ur chocken och de senaste dagarnas förlamning. I
När jag passerar salongen sitter killarna fortfarande vid matsalsbordet. De har övergått till att dricka kaffe och äta sötsaker. Killen som betjänat mig pekar på sitt kaffe när han får syn på mig. Jag skakar på huvudet och ler. Han ler tillbaka och räcker mig en ciggarett.
Jag går uppför trapporna tillbaka till mitt rum. Väl där klär jag av mig och tar på mig min pyjamas, kliver i säng och somnar genast.
När jag vaknar på morgonen känner jag en försiktig tillförsikt. Vänligheten som jag mötte under gårdagens kväll har fått det att ljusna betydligt. Tanken for genom mitt huvud att det finns nya möjligheter, att allt inte är kört.
/Abdelhamid och Helena
