I en beläring varför det är viktigt att bevara den tibetanska buddhistiska kulturen säger Khenpo Pema Wangdak, som bor i New York, USA, bland annat följande i ett videoinslag från youtubekanalen Embodied Philosophy:
”Our human concern cannot be complete if it is exclusive of itself. In other words, if it excludes other matters that are connected to us, meaning that everything …this culture is based on, Buddhas teaching, is fundamentally based on the concept, the point of view called interdependence, dependent origination in a philosophical sense”. (Khenpo Pema Wangdak, källa se nedan och en korrekt transkription)
Khenpo Pema continues and says that
”Meaning there is no one singular time, place, thing or idea or soul or consciousness but there is some totality in the sense that it is beyond singularity or plurality.”
He further explains that it is the complete in the sense everything that we as ordinary human beings can sense, can measure, recognize indirect and feel or be conscious about has to be dependent on everything else; dependent on something else, on something else, connected to something else, which in turn is connected to something else, to some other thing. That kind of philosophy or conception is what Buddhas teaching is based on, emphazises Khenpo Pema Wangdak.
”Ett litet barns dagbok” (2011, andra utgåvan, första tryckningen) av Daniel N. Stern, en av världens främsta spädbarnsforskare, läser jag i det svenska förordet av Pia Risholm Mothander, professor och specialist i klinisk psykologi:
”IEtt litet barns dagbokbeskriver Stern (för Stern se här, min anm) hur det skulle kunna vara för John (dagboken tar sin början när John är sex veckor och pågår tills han är fyra, min anm) i en rad känslomässiga situationer. Han vet inte med bestämdhet hur John upplever sin värld. Hur många forskningsrapporter vi än har om små barns beteende, finns inga data som förklarar hur det känns att vara ett litet barn. Vi har alla varit små, men våra minnen ger oss inte möjlighet att återberätta hur det kändes, och inte heller John har det verbala språket att kunna verifiera om det som Stern berättar faktiskt är korrekt. Samtidigt måste alla föräldrar tolka sina barns ordlösa beteenden som om de visste vad barnen upplevde och tänkte. De tolkningar som föräldrar gör utgör grunden för föräldraskapet och därmed ett barns hela utveckling, menar Stern.” (s. 11)
Stern skrev bland annat om intoningens betydelse. Hur viktigt samspelet mellan barn och mamma/förälder är. Det måste få ta tid att vara förälder/föräldrar. Tid för intoning och samspel. Hur viktiga de små ögonblicken av kontakt i vardagen kan vara, rentav avgörande. A l l a ögonblick av kontakt mellan barn och förälder.
(Håller vi på att tappa bort alla förgrundsgestalter- och forskarpionjärer?!)
Att införa ”förskoleplikt” för tvååringar som fallit i ”obligatorisk språktest” till förskolor där personalbristen är notorisk och barngrupperna alldeles för stora till följd av alla ”sparbeting” är förödande. Barn kräver tid, och arbete med barn tar tid och måste få få tid – oavsett om det sker i hemmet eller någon annanstans. Läs gärna författaren och chefredaktören Irena Pozars krönika i Expressen (om bland annat att barn måste få ha tillgång till sina språk via hemspråksundervisningen och utveckla dem även i fortsättningen, och inte heller tvingas in i rollen och i ansvaret av att vara sin familjs tolk), se länk nedan. Sverige har haft tillräckligt med tvång rörande rätten till föräldraskap, exempelvis som i samband med tvångssteriliseringar och när barn med intellektuella funktionsnedsättningar sattes på institution efter att delats upp i ”bildbara” och ”obildbara”. Allt i rasbiologins och rashygienens namn. Ofta godtyckligt, ofta långt hemifrån och utan möjlighet för föräldrarna att kommunicera med sina barn.
/Helena
Håller vi på att tappa bort alla förgrunds- och forskarpionjärer? Risken för ett samhälles kollektiva amnesia är överhängande om det inte kan ta vara på kunskaper och erfarenheter som det redan har som samhälle och individer. Samtidigt givetvis som ny forskning ständigt pågår, kunskapsinhämtning och erfarenheter görs. Bild: Helena Maria
Källa, tips och länkar:
Daniel N. Stern. 2011. Ett litet barns dagbok. Stockholm. Natur och Kultur. (originalutgåvan 1990)
Alltför ofta och alldeles för länge har vi stått på utsidan och betraktat hen (det autistiska barnet). Och det med stigande teoretisk förbryllning allt medan hens beteende fortsätter att överträda den ortodoxa psykopatologins lagar.
Vårt enda hopp är för närvarande att få tillträde till insidan och se på världen genom hens ögon.(James Anthony 1958, se Tustin 1990, s.1, fritt översatt)
/Helena Maria
Källa, se länk till tidigare inlägg om Francis Tustin och hennes pionjärarbete, se här
Ett samhälle kan välja att bli ett vist samhälle genom att låta alla traditioner och erfarenheter komma till tals och bli lyssnade på med djup och respekt. Bild: Helena Maria
Vi är alltid ”course correcting” på vår livsresa säger Mark Nepo i videointervjun med Alexandra Jerselius, utifrån sina seglarerfarenheter under barndomen. Ibland behöver vi ta hjälp av en terapeut, coach eller helt enkelt låta en metafor leda oss. Bild: Helena Maria
”Att acceptera innebär inte att ge upp, utan att lära sig saker som de verkligen är. När vi kan göra det klart och tydligt – det är så vi har möjlighet att välja vilket steg vi vill ta härnäst. Acceptans låter oss röra oss framåt.”
(Mark Nespo, intervjuad av Alexandra Jerselius)
Den inre monologen kan bara vändas till eller mynna ut i inre dialog via en annan människa, med en medmänniska. En inre dialog kan även föras med Gud, exempelvis, skulle jag vilja påstå. Som i bönens form. Men människan är också Guds gudomliga redskap, inte att förglömma. Vi behöver mänsklig dialog. Bild:Helena Maria
Självavslöjande (self-revealing) och själv-upptäckt (self-discovery) är en del av den inre processen. Naturen är viktig för helandeprocessen; bearbetning och integration av terapi och läsning et cetera är ett pågående arbete: Ibland behöver vi tystnaden och stillheten för att åter ”hitta tråden” och ”återkoppla” till livet och människorna. Men alla hittar inte dit. Barns naturkontakt behöver främjas på ett tidigt stadium precis som för läsning, se tidigare inlägg här: https://talbart.blog/2017/03/17/ar-barns-naturkontakt-i-sjunkande-eller-bara-ojamnt-fordelad/
Elisabeth Punzi. 2022. Reflections on the integration of poetry therapy and psychodynamic practice based on an analysis of the book ”Tribute to Freud” by the poet H.D. The Journal of Poetry Therapy, The Interdisciplinary Journal of Practice, Theory, Research and Education. Published online 22-06-22.
Jag tror att det kanske är viktigare än någonsin, och alltid viktigt, att arbeta på sin personliga autonomi. Det vill säga att arbeta på sin ”självdifferentiering”, (vars grund är självkänslan, (selfesteem) – om jag försått det rätt) för att använda ett uttryck av den amerikanske samtalsterapeuten Jerry Wise, och inte uppgå i ett ”supersjälv”, vare sig det rör sig om familjen och ”familjesystemet” eller någon annan gruppering, institution eller organisation. Jerry Wise betonar också att ”självdifferentiering” är en förutsättning att exempelvis jobba med ”medberoenden” av olika slag. Och i den här processen har samtalsterapin, som jag ser det, e n av sina huvuduppgifter, (se exempel på källhänvisning nedan)
/Helena Maria
Tips och länkar:
Youtube channel Jerry Wise Relationship Systems. 2017. Declaring Self: A Key to Self Differentiation.
Som göteborgare känner mig stolt om Göteborg är det näste eller rede för Sigmund Freud och hans läror; kunskaper och insikt, som det spekuleras i, se här. Jag är en av alla dem som tror på ”the talking cure”, som jag har mött den inom psykoterapin och genom min egen läsning av och om Freud: hans humanism, psykoanalysen och den psykologi som växt fram ur den, där fokus inte bara ligger på beteendet utan det mänskliga medvetandet är i fokus, tillerkänns och får komma till uttryck. Vad är människan utan sitt medvetande? (Se gärna tidigare inlägg här: https://talbart.blog/2018/05/11/hur-kommer-vart-medvetande-till/
Nödvändigheten och behovet av samtal och samtalskultur, i synnerhet inom psykiatrin är stort, enligt min erfarenhet. Och alla som vill gå i samtalsterapi får inte gå för det finns för få psykologer – och den bristen finns i hela Sverige och pekades ut av Ing-Marie Wieselgren så sent som förra året, se länk till svd-artikel av Fredrik Mellgren, se här och nedan. Det finns numera även andra sätt att läka trauman, som EMDR, se länk nedan, och som Besser van der Kolk tar upp i sin bok ”The body keeps the score”( s. 248). Men allting börjar med ett möte, med samtalssessioner. Det behövs någon att ”confide in”, att våga börja nysta. Att det finns alternativ och kompletteringar är bra, men hjärtat för mig ligger i helandet med en annan människa, den terapeutiska alliansen. Någon som är empatisk och med sin empati låter mig ”bada i det ljuset”. Att jag blir ”emottagen” i det jag varit med om, med alla mina trauman – även dem som skett inom vården eller vården orsakat.
TALBART 