I en artikel i DN av Martin Fransson & Malena Johansson läser jag att Uefa överger sin plan om att ryska ungdomslag ska få spela i Europa. Därmed berövas de en chans att åtminstone under en kort period träda in i några veckor av fred och stillhet; frikopplade från krig och elände.
Men enlig Sky Sports och New York Times har nu förbundet tvingats överge planerna eftersom ingen ”teknisk lösning kunde hittas”.
En tråkig nyhet för därmed stängs den dörr som också hade kunnat stå öppen för unga och äldre judar att ta sig ut ur det allmer antisemitiska forna Sovjetunionen och från antisemitismen i USA, i väster till antisemitismen i öster, får vi återigen se mäktiga krafter, ånyo som vill eliminera judar och därmed hot mot andra grupper och etniciteter, för att associera till Niemöller. Vi måste värna alla kontaktytor som finns mellsn människor, grupper, organisationeroch stater medan tid är.
Talet om struktur: att få struktur ,ordning på saker och ting. Att ha den ”struktur”, som uppfostran och bildning ger; av att våga ”experimentera” med tankarna; tänka utanför boxen. Lika gärna som att rabbla siffror, eller varför inte konjugera verb?
Lärdom hjälper alltid, är ingen belastning. Men det behövs en parallell ”katekes” till skolan som den ser ut i dag:
Kalla det ”guruinstitutionen, imam, rabbin, präst, vad du vill, men de vilar mot århundraden, om inte tusentals år av traditionellt lärande, etik och moral. Sådant ingår som en naturlig ”ingrediens” i allt lärande: De sex paramitas, exempelvis inom buddhismen, Guds tio bud inom kristendomen.
Jag kom till bokmässeeventet i synagogan den 28:onde med en kamrat.
Det var en underbar och närmast fantastisk upplevelse att få gå in i en synagoga: En synagoga med en omisskännlig doft av gamla böcker, pergament och papyrus, mosaik som flödade längst fram i taket; utan rutmönster: som ett fönster mot världen. Hebreiska bokstäver i guld.
På den kullerstensbelagda innergården stod en konstruktion som bär tältet efter lövhyddohögtiden kvar och det var en speciell upplevelse för mig eftersom min pappa har berättat för mig hur han stått vid fönstret i sina föräldrars våning och sett hur troende judar firade lövhyddohögtiden nedanför på innergården. Sådana minnen värmer.
”Må alla människor ha mat på bordet, frid i sinnet och en plats de kan kalla hem.”
Böner kan se väldigt olika ut: Från väldigt enkla till mer elaborerade. En suck kan kan innehålla en bön; en bön om hjälp, förbarmande eller tröst. Böner kan utgöra fromma förhoppningar, vara specifika eller mer universella. De kan också vara glädjefyllda, uttrycka tacksamhet och lovsång. Inom buddhismen och de flesta religioner och trosinriktningar är det vanligt och kutym att önska gott inte bara för sig själva utan för alla levande varelser. Och tibetanska lärare uppmuntrar en ofta när det kommer mer till konkret handling att börja med en person, en människa. Det kan vara en tiggare jag ger en slant eller det extra vetemjöl paket jag lägger i en särskild kundvagn i anslutning till kassan när kyrkan har insamling tillsammans med ICA. Den ”ringa begynnelsen” den räknas, oavsett det handlar om generositet, vänlighet som att hålla upp dörrar. Det är så de medmänskliga musklerna tränas; även om de är, eller har varit upptränade, sedan barnsben så är de musklerna också färskvara precis som den fysiska konditionen. Ler vi aldrig mot någon eller aldrig säger ”tack” då försvinner den ”reflexen”. Det blir allt lättare, till slut ”normalt” att aldrig le, aldrig säga tack. Den som gör det förvisar sig själv till en kal och kall plats, där hjärtat hårdnar. Bön mjukar upp hjärtat, gör det stort. Öppnar upp kommunikationsvägen: den vi människor alltid har att tillgå, den vi alltid borde ha: till Gud, till Buddha, till Universum, (Man kan bara säga ”hjälp”, utan en massa attribut), till något större än oss själva. Om så alla kommunikationsvägar vore blockerade, är den den viktigast. För den utgör samtidigt förbindelsen med mig själv. Är den inre vägen blockerad bottnar jag inte i mig själv.
Oavsett vad vi kallar det; oavsett hur jag eller andra når ”bottenfrusna” eller depressiva tillstånd så finns det vägar ut. Ofta genom närvaron av en medmänniska: Som kan vara nära och kära, vänner, det kan vara en psykolog, en ”förbipasserande”, det kan vara en andlig lärare. Förmågan att mentalisera kan också ta en långt om den är fungerande. Det kan även vara en text, en bok som kommer i ens väg. Något du lyssnat på.
Inom buddhismen talas det också om ”förklädda bodhisattvor” – vi vet aldrig på förhand vilka de är. Den potentialen finns hos oss alla. Men först och främst kan vi vara medmänniskor; en medmänniska som finns där för någon annan.
Inom buddhismen lär man ut att vi alla har buddhanaturen inom oss. Vårt mänskliga liv är dyrbart, (precious), alltid dyrbart. Det behöver vi vara rädda om; vårt eget såväl som andras. E n enda människa kan betyda så mycket. Som en guru.
Jag vill påminna om Lakha Rinpoches undervisning på Youtube under ”rubriken” Do we value, that we got a human life”? En fråga som vi alla lite till mans borde ställa oss.
Undervisningen gavs på Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg för fem år sedan.
Dessa äldre läromästare, (och mästarinnor), som flydde från det av kineserna annekterade Tibet 1959 har ovärderlig kunskap, bevandrade i en obruten tradition som de är. Lakha Rinpoche har hjälpt ett oändligt antal människor i sitt liv. Merparten i det fördolda. Och så är det oftast med andliga lärare, oavsett varifrån de kommer eller vilken tradition de representerar.
”Må vi ta vara på de lärare och andliga lärare som kommer i vår väg”.
”I dag står de muslimer som lever i Europa under starkt tryck”. (Tariq Ramadan, s. 13)
Det skriver Tariq Ramadan i introduktionen till sin bok ”Att vara europeisk muslim” som kom ut först i Lyon, 1999, men som nu ges ut på Alhambra förlag. Den immigrationsvåg som började efter andra världskriget innebar att det femtio år senare bor minst 15 miljoner muslimer i Västeuropa länder. Då talar vi alltså mitten av 1990-talet.
Vidare förklarar författaren och den skriftlärde Tariq Ramadan att även om han och de övriga europeiska muslimerna försöker fortsätta leva som muslimer trots detta ständiga tryck påverkar situationen ändå deras sätt att tänka och handla. (s. 13) Han menar att de lägger sig till med en reaktiv mentalitet; och även om vi alla lite till mans känner till vad det och ”affektladdningar” betyder så vet alla inom vården vad det betyder, både bildligt och bokstavligt. Man är utlämnad i sitt reaktiva tillstånd till ett intet; till att uppleva sig vara instängd i en husvagn med en tickande bomb bredvid sig och alla fönster plomberade; jag ser en scen ur kriminalserie ”Shetlands” framför mig. I ett av seriens sista avsnitt höll den kvinnliga kommissarien Tosh på att stryka med. Perez var långt borta och kunde inte hjälpa henne, men hon överlevde mirakulöst för hon var med i nästa avsnitt.
Tariq Ramadan tar också upp svårigheter som kommer av bristande kunskap, av en ignorans som menar att vissa ”kunskaper” eller frågeställningar, kan man stå över; behöver man inte befatta sig med. Och att läsa de olika paragraferna ”Om de mänskliga rättigheterna” som en slags besvärjelse fungerar inte; man måste läsa vad som verkligen står, sätta sig in i kontexten, i förarbetena, i det tänkta:
”Bristande kunskaper om islam leder i förening med speciella omständigheter, sådana som en ofta besvärlig exil, en känsla av främlingskap, ekonomiska problem och så vidare, till den reaktiva hållning som vi ser i dag. Denna hållning var naturligt nog mycket utbredd inom den första generationen, men man finner fortfarande tydliga ärr efter den hos de yngre generationerna: självhävdelse, mycket ofta tillsammans med total okunnighet om det egna ursprunget, och försök att förbli trogen mot islamiska synsätt omsätts. Både i tanke och handling, i reaktion, förkastande, vägran och ibland aggression. (s.15)
Bild: talbart.blog
Källa, tips och länkar:
Tariq Ramadan. 1999. Att vara europeisk muslim. Alhambra förlag.
Ett tag framöver kommer jag bara att skriva sporadiskt på min blogg (men hittar jag en ”tråd” brukar jag följa den så långt jag orkar och kan). Under den tiden kommer jag att ta bort en hel del youtubeinslag då de tar upp mycket utrymme på datorn. Istället kommer jag att referera till titeln på inslaget och varifrån inslaget kommer.
Bön; att be är inte passivt. Jag måste göra det jag kan och förmår själv för att infria bönesvaret; få bönen uppfylld. Den Högste, Gud, Gurun är ingen betjänt. Bön är relation.
Jag skulle vilja fortsätta lite på den interreligiösa linjen och betydelsen av interreligiös dialog. Det finns så många gemensamma nämnare: som vikten av godhet, vikten av rötter, och medveten närvaro. Och betydelsen av att tänka, att verkligen kunna använda den kognitiva förmåga som är vår fullt ut, (med tanke exempelvis på hur kemisk lobotomisering verkar) och använda den till det som är gott och till gagn för alla levande varelser.
Inom religionerna såsom exempelvis judendom, buddhism, islam, hinduism, sikhism och kristendom finns (oftast) ett holistiskt perspektiv på hälsa, på hela människan och (oftast) en bevarad hälsosam tro på mirakler och under.
Min bön är att vi ska tro på och lita på det som förenar, samtidigt som vi har förmågan att uppskatta även det som skiljer oss åt. För mig personifierar skådespelaren Barbara Sukowa i Margareta von Trottas film om Hanna Arendt något av den autonoma personen; den människa som utvecklats till en självständig och ansvarstagande person och i Hannah Arends fall känns det som de orden faller platt för hon var en sådan stor människa och tänkare. Men med det sagt, är det slående hur skådespelaren Barbra Sukowa inleder scenen med en bön eller vädjan: att studenterna i bänkraderna ursäktar att hon röker. Skådespelaren skildrar i sin tolkning av Hannah Arendt en människa som vågar visa sin anspänning, sin sårbarhet och som från djupet av sitt väsen kan mana fram det som för många biobesökare et cetera blivit ett oförglömligt ”brandtal”. För mig handlar andlighet bland annat om självbehärskning (tämjandet av sinnet) men också att kunna stå upp för mig själv och det jag tror på, när det krävs, utifrån just min förmåga. Vi behövs alla i mosaiken, likväl som vi behöver förebilder.
Bild: Helena Maria
Hur vi vuxna, äldre och samhälle, talar om religion och andlighet och icke-tro spelar roll. Bild: Helena Maria
