”Må alla människor ha mat på bordet, frid i sinnet och en plats de kan kalla hem.”
Böner kan se väldigt olika ut: Från väldigt enkla till mer elaborerade. En suck kan kan innehålla en bön; en bön om hjälp, förbarmande eller tröst. Böner kan utgöra fromma förhoppningar, vara specifika eller mer universella. De kan också vara glädjefyllda, uttrycka tacksamhet och lovsång. Inom buddhismen och de flesta religioner och trosinriktningar är det vanligt och kutym att önska gott inte bara för sig själva utan för alla levande varelser. Och tibetanska lärare uppmuntrar en ofta när det kommer mer till konkret handling att börja med en person, en människa. Det kan vara en tiggare jag ger en slant eller det extra vetemjöl paket jag lägger i en särskild kundvagn i anslutning till kassan när kyrkan har insamling tillsammans med ICA. Den ”ringa begynnelsen” den räknas, oavsett det handlar om generositet, vänlighet som att hålla upp dörrar. Det är så de medmänskliga musklerna tränas; även om de är, eller har varit upptränade, sedan barnsben så är de musklerna också färskvara precis som den fysiska konditionen. Ler vi aldrig mot någon eller aldrig säger ”tack” då försvinner den ”reflexen”. Det blir allt lättare, till slut ”normalt” att aldrig le, aldrig säga tack. Den som gör det förvisar sig själv till en kal och kall plats, där hjärtat hårdnar. Bön mjukar upp hjärtat, gör det stort. Öppnar upp kommunikationsvägen: den vi människor alltid har att tillgå, den vi alltid borde ha: till Gud, till Buddha, till Universum, (Man kan bara säga ”hjälp”, utan en massa attribut), till något större än oss själva. Om så alla kommunikationsvägar vore blockerade, är den den viktigast. För den utgör samtidigt förbindelsen med mig själv. Är den inre vägen blockerad bottnar jag inte i mig själv.
Oavsett vad vi kallar det; oavsett hur jag eller andra når ”bottenfrusna” eller depressiva tillstånd så finns det vägar ut. Ofta genom närvaron av en medmänniska: Som kan vara nära och kära, vänner, det kan vara en psykolog, en ”förbipasserande”, det kan vara en andlig lärare. Förmågan att mentalisera kan också ta en långt om den är fungerande. Det kan även vara en text, en bok som kommer i ens väg. Något du lyssnat på.
Inom buddhismen talas det också om ”förklädda bodhisattvor” – vi vet aldrig på förhand vilka de är. Den potentialen finns hos oss alla. Men först och främst kan vi vara medmänniskor; en medmänniska som finns där för någon annan.
Inom buddhismen lär man ut att vi alla har buddhanaturen inom oss. Vårt mänskliga liv är dyrbart, (precious), alltid dyrbart. Det behöver vi vara rädda om; vårt eget såväl som andras. E n enda människa kan betyda så mycket. Som en guru.
Jag vill påminna om Lakha Rinpoches undervisning på Youtube under ”rubriken” Do we value, that we got a human life”? En fråga som vi alla lite till mans borde ställa oss.
Undervisningen gavs på Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg för fem år sedan.
Dessa äldre läromästare, (och mästarinnor), som flydde från det av kineserna annekterade Tibet 1959 har ovärderlig kunskap, bevandrade i en obruten tradition som de är. Lakha Rinpoche har hjälpt ett oändligt antal människor i sitt liv. Merparten i det fördolda. Och så är det oftast med andliga lärare, oavsett varifrån de kommer eller vilken tradition de representerar.
”Må vi ta vara på de lärare och andliga lärare som kommer i vår väg”.
”What matters”
Länkar och tips:
https://www.svd.se/a/m6Xwv1/lat-yogans-urtext-tanja-tankens-muskler
https://www.svd.se/a/15eboB/nar-buddha-blev-en-grekisk-gud
https://www.dn.se/kultur/herbie-hancock-buddismen-forandrade-min-syn-pa-livet-och-musiken/
TALBART 