Författare: Talbart.blog, helena_vianova@live.se

Solen lägger sig över Öresund och skapar glitterbälten dagen när vi är på väg till Niva.

Nivagaard målerisamling är ett privat konstmuseum som ligger i Niva, fem kilometer söder om Louisiana. Det ligger alldeles i utkanten av samhället. Vi promenerar dit och anländer strax innan museet öppnar. Det ligger ett gyllenvarmt sken över åkrarna. Medan vi väntar tar vi en tur i den vackra trädgården, charmigt vildvuxen på sina ställen buskage av rhododendron och azaleor som väntar på våren och försommaren. På sina ställen bänkar, till och med en kulle från vilken man kan blicka ut över ängsfält som sträcker sig ner mot havet. Vi går längs vindlande, labyrintiska stigar, stannar till vid ett vattendrag. En riktig sagopark, kommenterar min boendestödjare Elisabeth Nitescu. Glaeser heter arkitekten som skapade parken.

Vi promenerare drar oss inomhus. Museet har öppnat och jag köper min entrébiljett.  Jag är inne på specialutställningen ”Kunstnersbröder”. Den handlar om konstnärerna och nära vännerna L. A Ring och H. A Brendekilde.   Den permanenta utställningen på museet innehåller verk från renässans barock och dansk guldålder.

Tavlorna ackompanjeras av tydliga skyltar med information om konstnärerna.  Det förklaras att det inte var givet att de här två skulle bli konstnärer eftersom de båda kom från fattiga omständigheter.  Deras bakgrunder gjorde att de engagerade sig politiskt för lantarbetarna och bönderna. Landsbygden och dess människor stod i fokus för deras måleri. Jag läser i informationstexten att de upphörde med sitt engagemang för lantarbetarna och bönderna när dessa fick bättre villkor.

 Laurits Rings och Hans Brendekildes dopnamn var bådas Andersen, men när de båda kom in på Konstakademin i Köpenhamn där de också träffades bytte de ut sina efternamn mot Ring respektive Brendekilde. Namnen kommer från de samhällen som de växte upp i, Ring ligger i närheten av Naestved och Brendekilde på Fyn.

Hans Andersen Brendekilde föddes i april 1857 och 1877 antogs han vid den Kungliga konstakademin. Laurits Andersen Ring såg dagens ljus den i augusti 1854 och kom in på Konstakademin 1875.  L. A Ring kände sig aldrig riktig hemma på akademin och tog bland annat lektioner för målaren P. S Kroyer.

Jag läser vidare om att L.A Ring var inåtvänd och hans kamrat och ”Kunstnersbroder” H. A Brendekilde Extrovert. I början var ofta Rings målningar landskap utan människor, Brendekildes motiv med människor.

1883 dör L. A Rings far och tre år senare hans bror. När detta sker förlorar L. A Ring sin tro på Gud och på tillvarons djupare mening. Han målar då ”Den gamle kone och döde”, 1887, står det. Medan L. A Ring omtalas som melankoliker och tungsint och utan bestämt motiv i denna period sägs det om Brendekilde och att han var en ”lys-seer”. Hans landskap befolkades av människor och han beskrivs som optimist.

På ordrupgaard.dk/ läser jag att en vändpunkt kom för L: A ring 1896 när han gifte sig med Sigrid Kähler. Äktenskapet ”markerar ett nytt och lyckligare livsavsnitt förd en då 42-åriga Ring”, betonas det.

Det finns mycket mer att tillägga om de båda konstnärerna, men jag hänvisar den intresserade till att söka mer information på egen hand – inte minst att åka och se utställningen som pågår fram till den.

Mot slutet av deras liv är det L.A Ring som är den mer framgångsrika av dem, men deras respektive ”dalar och toppar” påverkar inte deras vänskap som består livet igenom. De var också trogna sina rötter, glömde inte var de kom ifrån som deras byte av efternamn redan tidigt inskärpte. Trots att oddsen var emot dem tog de sig till Konstakademin och blev några av Danmarks mest uppskattade konstnärer och är det fortfarande.

Utställningen visar också hur liv och motiv är sammanvävda för de båda konstnärerna. Även om ett verk kan stå på egna ben så att säga, och ska tolkas på sina egna villkor, så kan jag inte låta bli att tänka på årets Nobelpris i litteratur. Det är ju människan bakom verket som hämtar priset, inte boken eller böckerna i sig – var det verkligen nödvändigt att ge priset till en folkmordsförnekare?

Jag berörs av landskapen i olja som Ring och Brendekilde har målat fram, av vägarna som leder från och tillbaka, som leder bortom, försvinner bakom kröken. Jag fascineras av hur vägarna väcker min längtan och min nyfikenhet, hur jag skulle vilja vandra längs dem.

Under bussresan ner till Helsingborg far landskapet förbi.  Himlen är fortfarande rödstrimmig. På en äng ligger får med huvudena lyfta och öronen på skaft. På håll ser jag en hund och den förklarar fårens koncentrerade uppmärksamhet.

/ Helena Maria

Hans pappa lät besviken när han ringde. Som om han störde, och gav sin pappa mindre önskvärda känslor som dåligt samvete.

Han sparkade på stenarna på marken med foten. Han var otålig, det enda han ville nu vara att komma innanför dörren till McDonalds, beställa och sedan långsamt äta upp sin Dubbel Mac, och känna hur lugnet återvände. Se på de andra runtomkring och inte längre vara ensam.

Kanske skulle han mod till sig och ringa på hos tant Berta, fast han bar sig så konstigt åt sist han var där. Han tackade inte för maten utan bara reste sig upp från bordet så häftigt att stolen stöp i golvet.  Tallriken med köttfärsås och spagetti var bara halväten när han gick. En tanke hade nämligen slagit rot hos honom som inte ville släppa utan gnagde på om att hans mamma inte tyckte om honom.

Bara för att försäkra sig om motsatsen var han tvungen att springa hem för att kolla.  Se om hon var glad eller ledsen, om hon öppnade armarna för att ta emot honom i en kram eller inte, om hon överhuvudtaget kom ut i hallen. Om det så bara var för att se så han tog av sig skorna ordentligt och ställde dem på skohyllan så skulle han ta det som ett tecken på att hon älskade honom.

På väg hem mellan Bertas uppgång och uppgången där han bodde med sin mamma kilade sig nya tankar in, mer optimistiska:

Hon hade kanske lagat kvällsmat och satt hemma och väntade på honom medan han glömskt och glupskt åt av tant Bertas mat.

Så inte konstigt att han genast begett sig hem. Utan så mycket som vare sig ett tack eller hej då till Berta. Känslan i bröstet hade varit för akut.

Han rodnade vid minnet. Dessutom hade han inte alls varit väntad där hemma. Hans mamma hade inte lagat mat utan höll på att lackera sina tånaglar i badrummet.

När hon varse att han hade stormat in i lägenheten utan att ta av sig skorna, skrek hon elaka ord åt honom. Och då plötsligt hade han ångrat han att han hade sprungit ifrån den goda maten hos tant Berta. Han hade känt hur tårarna hade börjat pressa sig upp genom ögonen, men han hade tryckt dem tillbaka.

Han såg på familjerna runtomkring sig på McDonalds. Glassen smälte i sin plastbägare för han var så upptagen med att iaktta barnfamiljerna runtomkring sig. Allt insöp han.

Efter en timme gick han till köpcentret och kollade på olika grejor. Dels i sportaffären där han provade fotbollskor fast han aldrig hade spelat fotboll. Han kände med handen på dubbarna på undersidan, strök över dem. Snörade på sig skorna och gick några varv framför spegeln. Arne fotbollsspelaren, det skulle vara något det.

– Kan jag hjälpa dig med något? undrade ett affärsbiträde och mötte hans blick.

– Det behövs inte, sa han. Jag har precis provat klart, jag ska inte köpa något i dag.

Därefter gick han till klädesaffären ett par butiker bort och provade jackor. I en leksaksaffär gick han runt och tittade om det kommit in några nya elektroniska prylar sedan han var där sist. Han hade tjugo kronor över så på ett bageri köpte han en kanelbulle som expediten la ner i en papperspåse med konditoriets logga och sträckte fram till honom över disken.

Han knycklade ner bullen i jackfickan så länge. Han skulle äta den senare.  Han vandrade runt på Backaplan, och andades snabbt, en aning för snabbt.  För att försöka lugna ner sig gick han en sträcka utmed Svartebäcken. Dess strömhastighet var trög och tjockflytande och vattenytan helt utan vattringar. Bäckens färg var gulbrun, den var full av skräp och lukten vedervärdig. Det var som naturen vred sig av smärta under hans fötter upplevde han.

 På en loppis såg han mobila stånd i skåpbilar och alla slags bilar.  Några träd stod bildade en dunge längre bort. Han gick och ställde sig i trädens skugga. Den magiska förmågan hade förskingrats, runnit ut och lämnat honom. Det gick inte längre att låtsas för sig själv att allt var bra.

När han kom till området där han bodde såg han en gestalt i gul jacka på väg ut ur en port. Han var på väg att ropa hej när han såg hur figuren backade in i porten igen. Det var kanske inte Affe han hade sett.

Arne drog i kepsen, rättade till den.  Sedan tog han fram bullen och började äta av den medan han dröjande gick mot sin port.

/Helena Maria

Vi måste hitta en lagstiftning som tar det här med naturens rättigheter på allvar, säger Pella Thiel, ekolog och verksam inom  Naturens rättigheter i Sverige.

Hon framhåller att naturens rättigheter handlar om ett helt annat förhållningssätt och ett nytt synsätt.

För några veckor sedan var Pella Thiel på stadsbiblioteket i Göteborg och talade. Föredraget var ett led i ett samarbete mellan biblioteket och Chalmers ”Initiative for Innovation and Sustainable Transitions”.

Det finns länder som infört naturens rättigheter i sin grundlag. Bland dem fanns Ecuador och Bolivia. Exempelvis Nya Zeeland har gett rättigheter till en flod. Det pågår många initiativ på det här området, inte minst i USA där rörelsen Clean Water Action arbetar för att deras dricksvatten drickbart. Nu och i framtiden.

Pella Thiel betonade att samhället står inför förändringar utan motstycke som vi inte sett förut och som så väl behöver omvandlade idéer.

Enligt henne behöver vi också en djupare förståelse om vilka vi är.  Hon menar att det är en existentiell fråga som kan kopplas till naturens rättigheter. Just den existentiella frågan är viktigare hos ungdomarna, betonar hon.

Det finns röster i samhället påpekar hon som fortfarande säger att vi människor står över naturen.  En syn som spänner över århundraden: Över 1500-talet och inte minst upplysningstiden.

– Då funderade filosofer på hur vi skulle mäta upp världen för att använda resurserna för mänskligt bruk. Det är fortfarande den legitimerande rösten.

Det som brukar kallas det antropocentriska antagandet, förklarar hon och kastar ut frågan till publiken om vad det väcker inom oss när vi hör orden naturens rättigheter?

Frågan dök upp redan 1972 i en text ”Should Trees Have Standing”, skriven av juristen och författaren Christopher D. Stone

Pella Thiel tar också upp Elin Wägners ”Väckarklocka” och säger att med den boken ville författaren få oss att tänka djupare. Hon beskriver Wägner som den första ekofilosofen.

– Det är lite att gå vilse om vi bara har fokus på klimatfrågan i stort.  Där har storskaliga tekniska lösningar dominerat.

Utifrån den existentiella ingången som Pella Thiel tagit upp anses det att genom lagstiftning blir det mycket större hävstångseffekt i det arbete på att skifta system som krävs. Det behöver bli en fråga om rätt eller fel.  Det är så iden om vad utveckling kan ändras och den syn som hävdar att människan står över naturen förpassas till arkiven.

Pella Thiel berättar också om målet ”Coloradofloden versus staten Colorado”.  Man vill bland annat få till stånd en deklaration om att floden är en ”person” med tillhörande rättigheter och så vidare. Coloradofloden är USA:s mest exploaterade flod enligt Wikipedia.

Den 26 februari, 2019, röstade Toledoborna i en folkomröstning för en ”Lake Erie Bill of Rights” . De ställde krav på en ren och hälsosam sjö genom ”Toledoans for Safe Water”.  Genom att kämpa för Lake Eries rättigheter vill de försäkra sig om rent dricksvatten.

Redan 1969 började sjön bruna för den var så förorenad, berättade Pella Thiel. Ungefär de åren kom ”Clean Water Act” till, den första miljölagstiftningen i USA.

– Men trots bättre rening så blev kretsloppet inte bättre. Farlig algblomning blev en av konsekvenserna. Då blev invånarna så arga att de bildade ”Toledoans for Safe Water”.

I Sverige har ”Naturens rättigheter” planer på att driva ett testfall där nätverket vill arbeta på att göra Vättern till ett rättsligt subjekt och därmed tillförsäkras rättigheter.

Men frågan om naturens rättigheter är större än de juridiska spörsmålen, menar Pella Thiel.  Det handlar om ett annat sätt att vara i världen, om förståelsen att vi är en del av naturen.

I samtalet mellan Pella Thiel och en forskare från Chalmers efteråt, konstaterade forskaren att vi människor består av 62-63 procent vatten.

Naturens rättigheter

Vi måste hitta en lagstiftning som tar det här med naturens rättigheter på allvar, säger Pella Thiel, ekolog och verksam inom Naturens rättigheter i Sverige.

Hon framhåller att naturens rättigheter handlar om ett helt annat förhållningssätt och ett nytt synsätt.

För några veckor sedan var Pella Thiel på stadsbiblioteket i Göteborg och talade. Föredraget var ett led i ett samarbete mellan biblioteket och Chalmers ”Initiative for Innovation and Sustainable Transitions”.

Det finns länder som infört naturens rättigheter i sin grundlag. Bland dem fanns Ecuador och Bolivia. Exempelvis Nya Zeeland har gett rättigheter till en flod. Det pågår många initiativ på det här området, inte minst i USA där rörelsen Clean Water arbetar för att deras dricksvatten drickbart. Nu och i framtiden.

Pella Thiel betonade att samhället står inför förändringar utan motstycke som vi inte sett förut och som så väl behöver omvandlade idéer.

 Enligt henne behöver vi också en djupare förståelse om vilka vi är. Hon menar att det är en existentiell fråga som kan kopplas till naturens rättigheter.  Just den existentiella frågan är viktigare hos ungdomarna, betonar hon.

Det finns röster i samhället påpekar hon som fortfarande säger att vi människor står över naturen.  En syn som spänner över århundranden, 1500- talet och inte minst upplysningstiden.

– Då funderade filosofer på hur vi skulle mäta upp världen för att använda resurseran för mänskligt bruk. Det är fortfarande den legitimerande rösten.

Det som brukar kallas det antropcentriska antagandet, förklarar hon och kastar ut frågan till publiken om vad det väcker inom oss när vi hör orden naturens rättigheter?

Frågan dök upp redan 1972 i en text ”Should Trees Have Standing”, skriven av juristen och författaren Christopher D. Stone

Pella Thiel tar också upp Elin Wägners ”Väckarklockan” och säger att med den boken ville författaren få oss att tänka djupare. Hon beskriver Wägner som den första ekofilosofen.

– Det är lite att gå vilse om vi bara har fokus på klimatfrågan i stort.  Där har storskaliga tekniska lösningar dominerat. 

Utifrån den existentiella ingången som Pella Thiel tagit upp anses det att genom lagstiftning blir det mycket större hävstångseffekt i det arbete på att skifta system som krävs. Det behöver bli en fråga om rätt eller fel.  Det är så iden om vad utveckling kan ändras och den syn som hävdar att människan står över naturen förpassas till arkiven.

Pella Thiel berättar också om målet ”Coloradofloden versus staten Colorado”.  Man vill bland annat få till stånd en deklaration om att floden är en ”person” med tillhörande rättigheter och så vidare.

Den 26 februari, 2019, röstade Toledoborna i en folkomröstning för en ”Lake Erie Bill of Rights” som de fick igenom. De boende i Toledo, Ohio, ställde krav på en ren och hälsosam sjö genom ”Toledoans for Clean Water”.  Genom att kämpa för Lake Eries rättigheter vill de försäkra sig om rent dricksvatten.

Redan 1969 började sjön bruna för den var så förorenad, berättade Pella Thiel. Då kom ”Clive Water Act” till, den första miljölagstiftningen i USA.

– Men trots bättre rening så blev kretsloppet inte bättre. Farlig algblomning blev en av konsekvenserna. Då blev invånarna så arga att de bildade ”Toledoans for Clean Water”.

I Sverige har ”Naturens rättigheter” planer på att driva ett testfall där organisationen vill arbeta på att göra Vättern till ett rättsligt subjekt och därmed tillförsäkras rättigheter.

/Helena Maria

(inlägget har varit publicerat tidigare)

Länkar och tips:

”Lawsuit Filed Against State of Colorado Seeking Declaration That Colorado River Ecosystem Is “Person” Possessing Rights to Flourish”, se här

För cirka trettio år sedan, (1995), skrev jag om den ”andra” i en uppsats så som vi möter denna i reseskildringar, biografier och antropologiska verk. Uppsatsens titel är: Politisk fabrikation och Kolonial Imagination:

Konstruktionen av ”den andra” med utgångspunkt i Arabien och Mesopotamien.

I helgen var jag och lyssnade på en tibetansk lama, Khenpo Pema Wangdak, (med rötter i Tibet, numera New York), och lyssnade på beläringar som är tvåtusenfemhundra år gamla. Det handlar om ett andligt arv, ett kulturarv som går djupare än de västerländska filosofier, den kanon av filosofer, som omger oss, som vi är bekanta med. Och jag tror det är det som fascinerar oss västerlänningar; att vi kan känna igen så mycket ”lånegods” från de rika källor som bland annat Asien försett/förser oss med.

Egentligen ville jag skriva uppsats om Tibet – världens tak – men som alltid när något ligger en varmt om hjärtat så finns det ett ”mått av fruktan” i närmandet. Kanske skulle jag kanske också våga säga ”förblindelse”, för hänfördhet och hängivenhet kan lätt leda till förblindelse. Som Khenpo Pema sa:”You must transcend your obsession”.  Det är lättare sagt än gjort: De flesta av oss låter våra känslor, sinnesstämningar färga det vi ser, så är det i alla fall för mig. Men första steget är alltid att bli medveten om det.

I dag på morgonen återvände jag till min uppsats och kunde inte låta bli att tänka: Om jag skrev den här uppsatsen i dag, hur skulle jag reflektera kring ”den andra”? Och med uttrycket (eller begreppet) ”den andra” menar jag ”medmänniskan” vilket jag också förtydligar i uppsatsen. Akademiska uppsatser och avhandlingar har en tendens att åldras; nya ord och uttryck dyker upp, nivån på resonemangen förfinas och skärps till.

Det är de funderingarna som jag tog med mig efter mötet med Khenpo Pema.

 Här kommer första delen (inledning) av min uppsats:

Den handlar om den ”problematiska andra[1]” så som vi möter denna i reseskildringar, biografier och antropologiska verk.

Den andra har länge varit föremål för diskussion i antropologiska kretsar därför att denna så som den representeras inte är autentisk – verklighetstrogen om vi så vill. Bilden av den andra är just en bild; konstruerad av författaren. Om författaren överhuvudtaget bryr sig om den andra. Det finns exempel på avsaknad av den andra i etnografiskt skrivande. Vi kanske får lära oss mycket om kulturen vari denna ingår, exempelvis den materiella, om levnadsmönster, genealogi och så vidare, men den andra vägrar träda fram, är inte representerad.

Är det bara bilden av den andra man är intresserad av finns det otaliga exempel att hämta från exempelvis européernas syn på icke-européer. Man finner drivor av exempel sedan kolonialismens början som fortfarande lever i dag i form av klichéer, stereotyper och fördomar. Vårt medvetande är inte jungfrulig mark i det här avseendet, vi ingår i en tradition.

Tanken bakom den här uppsatsen är alltså att granska konstruktionen av den andra så som denna träder fram ur ett antal verk. Min ansats är inte att plocka ut exempel på rasism eller liknande överträdelser som anspelar på ”vi” och ”dom”-skillnader i exempelvis kultur utan att se på den andra såsom den är representerad utifrån den särskilda kontext där denna befinner sig.

För konstruktionerna är styrda utifrån det sammanhang där resenären eller antropologen ”fångat” den andra. Ofta blir de involverade i bestämda relationer som när en engelsk politisk officer blir stationerad i en liten stad i Kurdistan. Som vi förstår får hans biografi sin särskilda färg utifrån det perspektiv hans roll förser honom med.

Diskussionen inom antropologin har bland annat handlat om vårt behov av att revidera gammalt etnografiskt skrivande; att fylla igen de tomma hål som dessa utlämnade; att definiera den etnografiska världen på nytt och i takt med nya teorier och antropologiska grepp. Att misstänksamt granska de eventuella förbehåll och förutfattade meningar som fanns med från början där ute ”on the spot”. Något som för övrigt bekvämt kan göras från skrivbordet.

Det är i den fållan jag nu kommer att inrangera mig; men inte bara det. För diskussionen handlar också om vår förmåga att hänga fast vid gamla traditioner, att följa konventionerna, inte minst den sofistikerade versionen av det förflutna. Vi bygger exempelvis oftast på de lättast tillgängliga historieuppfattningarna utan att tillåta andra visioner av det förgångna.

Den ömmaste punkten är emellertid den som handlar om den andra, därför att observerandet av denna, eller studiet, var inte frikopplat från makt. Som exempel kan nämnas antropologins nära förhållande till kolonialismen. Fardon pekar på att etnografin var kolonialismens tvilling (Fardon, 1990:6). De politiska och ekonomiska relationerna var villkoren för de andra att bli konstruerade i specifika termer och som särskilda typer av kunskapsobjekt. Dynamiken i situationen involverade de villkor under vilka antropologin gjorde studiet av den exotiska andra möjlig (Ibid, 1990:6).

Och studiet har fortsatt. Det är bara det att det är en medvetnare och mer genomskådande etnograf som är ute på fältet:

”Subtly, not so subtly, and downright crassly, we produced our exemplar others; now we pride ourselves that we see through the mirrors we set up, no longer dazzled by the pleasing images of ourselves they reflected. The temporal transpositions have been rendered transparent for what they were: artifices of imagination in the service of power (Ibid, 1990:6)

Det betyder för min del att det är intressant att se tillbaka på ”produktionen” av den andra. Inte minst utifrån vissa specifika sammanhang, för dessa ”andra” återuppstår gång på gång; blir aldrig begravna och den etno grafiskt skrivna kontext där de en gång föddes används på liknande sätt gång på gång – även om inte alla författare ger erkännande åt vad som påverkat dem. Nya versioner av det förgångna är trots allt sällsynt och det är det Edward W. Saids diskurs om Orientalism handlar om, och från vilken jag lånat mitt kritiska perspektiv.

Som vi ska se döljer sig konstruktören och dess imagination bakom bilden av den andra. På så sätt blir studiet av den andra också studiet av oss själva.

Keesing, (1989:301), går så långt att han menar att den kulturellt konstruerade andra, så radikalt olik oss själva, fyller ett behov i det europeiska sociala tänkandet. Han förutspår att den andra kommer att fortsätta att utmana:

”But I believe we continue to overstate Difference, in search for the exotic and for the radical Otherness Western Philosophy, and Western cravings for alternatives, demand”.

Själv tror inte Keesing på någon radikal annorlundahet eller olikhet. Mycket av den är just konstruktion och som exempel tar han dem som ägnar sig åt att göra upp begränsande mallar för olika kulturers folk vad det gäller jag-uppfattningar, känsloliv och dylikt precis som biologin och kognitionen är något helt annat i icke-västerländska länder än vad det är i väst (Keesing, 1994:305). Ytterst handlar den här uppsatsen om den andra som förmedlare av informationsutbyte; oavsett om det sker mellan två svenska vänner på en restaurant, eller mellan en resenär och en infödd i det land där resenären befinner sig.

[1] Jag har valt uttrycket ”den andra” (medmänniska) i denna uppsats.

Oavsett vilka faser mentalsjukhusen har genomgått eller hur de har beskrivits har de i Sverige exempelvis förvandlats till attraktiva bostadsområden. I England har gamla mentalsjukhus också overgått till privata sådana, eller till privata vårdhem. De nya ägarna har tagit fasta på de vackra omgivningar som mentalsjukhusen historiskt förlades till eftersom de oftast var belägna utanför städer då rogivande omgivningar efterfrågades.

Vi ska nu ta en närmare blick på Lillhagens omgivning genom överläkaren och psykiatrikern George Punells ögon. Det vi ska betrakta är Lillhagens sjukhuspark och dess omgivningar.

Georg Punell var läkare och psykiatriker på Lillhagens sjukhus från 1952 till 1986. 1995 kom han ut med boken ”Farväl Lillhagen” och det är ur den citerar jag:

”Vår första bostad var en 4-rummare med jungfrukammare. På den tiden, innan storköket var byggt och innan vägen drogs förbi, gick man till sjukhuset på en smal, slingrande stig genom en dunge av spensliga aspar. Allt det är borta nu.

På husets framsida fanns- och finns fortfarande-några gamla ekar och en välskött gräsmatta, där vi kunde leka med barnen och spela krocket.” (Punell.1995:31).

Han beskriver omgivningarna på följande sida som en idyll.  Han beskriver det till och med som en äkta lantlig idyll. Skog och åkrar så långt ögat kan nå, det är så han målar upp det för vår inre syn. Det enda undantaget var en bondgård. Han poängterar att då fanns varken villabebyggelsen i Glöstorp eller Skogome, de omgivande samhällena. (ibid:32)

I hans skildring nämner han också att byggnaderna låg i harmoni med varandra, inbäddade i tilltalande grönska. På baksidan nämner han den vildvuxna parken, på framsidan en plantage med dussintals äppleträd och nyttoväxter som delvis odlades i stora drivhus. Här arbetade intagna för flitpengar, något som Punell var med att avskaffa.

Det var här som familjen Punell köpte sin julgran, berättar han. På våren köpte de tulpaner där.  Läsaren får också veta att trädgården brukade skicka färska blommor varje vecka till vårdavdelningarna, även läkarexpeditioner fick var sin bukett på skrivbordet, avslöjar han. Alla sinnen finns så gott som med i beskrivningen för från kapellet kunde höras klockringning som kallade till vesper på lördagskvällarna.

”Visst var det en idyll, men det var en idyll med förbehåll. Den gällde inte alla. Den gällde inte patienterna innanför avdelningsväggarna.

I alla fall inte på 50-talet. Och det tyngde våra samveten. (ibid:33)

Punell är medveten om ”dom” och ”oss. Att de intagna står utanför idyllen i dubbel bemärkelse.

I hela den här storslagna berättelsen saknar jag ordet trauma. Det nämns några få gånger i Punells bok i samband med någon föreläsare, men utan ordet trauma satt in i ett sammanhang.  Om det inte sätts in i patientsammanhanget, blir del av helandeprocessen, blir allt prat om mentalsjukhusens existensberättigande meningslöst. Människor är inte där utan en anledning; de är där på grund av trauma. Dylan Triggs ger ett förslag på vad trauma är:  Att ens “body memory occupy a liminal realm both revealing and concealing itself simultaneously”. (Trigg: 232) Han skriver bland annat om hur trauma “fails to ‘give’ itself to consciousness.”  Fonden fanns där, den fina naturen, men det ges inte tillräckligt med resurser till kvalificerad samtalsterapi på mentalsjukhusen, sanningen är att alltför få vår tillgång till den, bland annat för att motståndet bland de professionella mot samtalsterapi över huvud taget var ganska kompakt. (se bland annat Per Magnus Johansson)  Det är detta som där de stora mentalsjukhusens tragedi; att de inte kunde hjälpa patienterna med de trauman de kom med. Samhället är fortfarande dåligt rustat för trauma: det råder brist på leg. psykoterapeuter och psykologer.

Numera är det inte psykiatri patienterna, psykiatrin, det terapeutiska landskapet kommer till del. Lillhagsparken förvandlas till exklusivt bostadsområde mitt i det kulturhistoriska landskapet sedan dess slutliga rivning omkring 2013. Tvärtemot den vision om naturen som helande kraft som Georg Punell gav uttryck för i sin bok om Lillhagen, inspirerad av nya rön från Japan där man bland annat forskat kring ”skogsbad”.

Forskaren Antoinette Hetzler skriver i en artikel att det finns ett återkommande mönster i den historiska synen på och agerandet gentemot psykiskt sjuka i de flesta länder: isolering i celler eller på vindar, för observation, därefter uteslutning ur den lokala gemenskapen och bortforsling till hospital. (Hertzler:2008:122) Hon framhåller att det markerades tydliga gränser mellan de psykiskt sjuka och deras abnormitet, i förhållande till friska, normala människor. Att man byggde in och isolerade avvikande både (vår emfas) rumsligt och socialt. (ibid) Det bör även tilläggas att bli psykiatriker var inte den specialisering som stod högst i kurs.

När staten 1967 lämnade över ansvaret för mentalsjukvården till landstinget inleddes en ny era som tog till vara de nya tankegångarna i form av öppenvård, gruppboende och avinstitutionalisering, framhåller hon. Det kan exemplifieras med att rastgårdarna togs bort etc.

Vidare beskriver Antoinette Hertzler att sedan kommunerna fick det huvudsakliga ansvaret för psykiskt funktionshindrade 1996 innebär det att den rumsliga dimensionen åter dominerades av inklusion i samhället och social integration. Hertzler betonar att det hela tiden finns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården, och det sambandet är något för forskare att framgent ta sig an att utforska.

/Helena Maria

Referenser, länkar och tips:

Hertzler, A. 2008. Mental Health and the Importance of “Place”- a Sociological Perspective. Socialmedicinsk tidskrift 2/2008.

Punell, George. 1995. Farväl, Lillhagen. Sävedalen, Warne förlag.

Interpellationsdebatt 30 januari 2018. Vanvård inom svensk psykiatri. Interpellation 2017/18:304 Vanvård inom svensk psykiatri. Av Margareta Larsson, partilös (men påläst ) till Socialminister Annika Strandhäll (S), se här.

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellationsdebatt/unga-vuxna-med-psykisk-ohalsa_H510562

Our acquaintance started by me handing him some money now and then when he begged outside the local store, but it also happened that I saw him sitting at one of the benches at the bus stop. There was a rumour about him that he was homeless.

One day when I was split and angst ridden, I caught the eye of a man who’s face got confounded by the face of a person who had harassed me at a workplace and I got angst ridden and split. Then I saw Henning (a pseudonym) at the bus stop and started to talk to him. Often he was sitting drinking beer, but for me those occasions when I could speak to or listen to another human being then and there meant so much to me. My anxiety decreased instead of accelerating. He was really homeless and he waited for a barrack in the camp that was going to be put up at a nearby field close to the railway leading out to Lillhagen hospital and beyond. It was an alternative housing project for homeless people called Altbo that the City of Gothenburg long since has abandoned. It consisted of temporarily erected barracks. This was not long after the turn of the millennium. After moving in, Henning invited me to come and have a cup of coffee in his barrack. It was small and wooden and accompanied by at least 4-5 other barracks with other homeless people. He showed me in and immediately put on the kettle, and asked me to take a seat. Soon the penetrating aroma of

the coffee filled the air. Not long after he had prepared a tray complete with cups and spoons, biscuits, sugar bowl and a cream jug. A real coffee party. It redirected me to a kind of safety in my childhood, but also a longing after a life with more social rituals, conversations and talks. The safety to belong to a context I could take for granted the anticipation of human warmth and gathering. It may seem ironic that Henning who had been homeless could offer me a while of security and well-being. But one can never tell when and where one’s fellow human being shows up. And it is easy to miss the small things that make a difference.

Svenska:

”Henning” var en hemlös som höll till i området där jag bodde och som sedermera fick plats på ett så kallat ”Altbo”, baracker som slagits upp för att temporärt hysa hemlösa.

Det började med att jag stack till honom några slantar då han tiggde utanför den lokala mataffären, men det hände också att jag fick syn på honom vid hållplatsen.  Det ryktades om att han var hemlös.

En dag när jag var splittrad och ångestdriven efter att ha stött på en man som liknade en person som mobbat mig, och vars ansikte i sin tur gled ihop med en översittande vårdares, började jag för första gången tala med ”Henning”. (Hans namn är fingerat) Henning var i min ålder och lättsam att prata med och lyssna till. Ofta drack han folköl under tiden. För mig betydde den stunden där och då med en medmänniska mycket. Min ångest dämpades istället för att stegras till panik.

Han var verkligen hemlös och väntade på att få flytta in i ett barackläger i närheten. Altbo kallades den typen av alternativt boende som Göteborg stad numera har övergivit till förmån för en helt ny organisation. (Göteborgs Stad: Vårt Göteborg: 2018:02 :02 , https://vartgoteborg.se/ovrigt/nio-boendeformer-for -hemlosa-ersatter-altbo)

När Altbo-barackerna var på plats frågade han om jag ville följa med och dricka kaffe. Han visade mig in i en välstädad barack och började genast brygga kaffe medan jag visades till en stol vid ett soffbord. Henning gjorde iordning en kaffebricka komplett med koppar, kakor, sockerskål och gräddkanna. Att uppleva ett ”riktig kafferep” hos Henning återförde mig till en slags trygghet i barndomen men också en längtan efter ett liv med mer sociala ritualer, prat och samtal. Tryggheten i att tillhöra ett sammanhang, att eller sammanhang, där kaffet hemtrevligt står och brygger medan kaffedoften sprider sig och förväntan om trevlig samvaro. Det kan förefalla ironiskt att Henning som varit hemlös och fått sin barack kunde erbjuda mig en stunds återhämtning och hemkänsla genom sin fint dukade kaffebricka. Men det går aldrig att säga var ens nästa befinner sig, det finns ingen mall och det är kanske också därför att det är lätt att missa de små sakerna som gör skillnad.

Mentalsjukvården hamnade under en våldsam offentlig debatt i slutet av 1960- och 1970-talet, betonar Michael Helgesson i boken ”Gullberna sjukhus. Trettio år av ett mentalsjukhus historia 1950-tal till 1980-tal”, utgiven av Blekinge Museum, år 2000. Det nya tänkandet inom psykiatrin kan sammanfattas i något som kallades ”det terapeutiska samhället”. Detta bestod av nyckelord som frivillighet, gemensamhet, social träning, demokratiska och decentraliserade beslut och ett uppbrott från traditionella patient- och personalroller.  Denna period blev en omsvängning av den psykiatriska vården, man började arbeta efter ett nytt synsätt och så småningom anpassades samhällets vårdresurser till den nya ideologin. (ibid:116).

Redan i ”Den psykiatriska vårdens målsättning och program” som kom från socialstyrelsen 1973 stod det klart att de gamla mentalsjukhusens öde var beseglat (Helgesson: 2000:117) Målsättningen sades vara en total avveckling av dessa särskilda lasarett för psykisk vård i samtliga sjukhusområden inom högst 20-25 år. (ibid)

Den här kritiken kom ungefär när man under efterkrigstiden ville bygga mer moderna, gärna estetiskt tilltalande sjukhus, som skulle ersätta de gamla sjukhusen med låg hygienisk och materiell standard. Gullberna sjukhus var ett steg i den riktningen, Europas modernaste, (som stod klart så sent som 1958). Men utvecklingen gjorde så att planen aldrig fullföljdes skriver Helgesson, den blev helt enkelt omodern innan den fullföljdes. (ibid)

Helgesson understryker att steget var att betrakta som ett paradigmskifte, det vill säga det skedde ingen utveckling av det bestående utan det gamla ersattes av något helt nytt. (ibid).

För visst fanns det en baksida av psykofarmakan, skriver Helgesson. (ibid:115) Ibland talade man om att patienterna blev ”Hibernallikriktade.”  Tidigare så ”trots oron, trots skriken så hade de varit särpräglade, aldrig liknat varandra utan reagerat på olika sätt. Med medicinerna förvann mycket detta, patienterna blev utslätade, miste sin färg”. (ibid). Han skriver om hur resonemanget gick; att patienterna blev passiva genom nerdrogningen; att man dövade symtomet men inte gjorde något åt orsakerna till psykisk ohälsa. 

Helena Maria

Sommarloven hos farmor och farfar var sorglösa, men även sommarlovet hade rutiner, strikta sådana. En sådan var att med mina bröder gå till pumpen med skrindan och pumpa upp vatten. Det innebar att vi fick lämna tomten, gå en kortare sträcka och öppna grinden till hagen där gick kor och betade bland fridlysta växter som Adams nycklar. Det tog emot ibland att utföra det här uppdraget, att avbryta leken och sälla mig till mina två bröder för ”vattenexpeditionen”. Pumpstället var gemensamt för sommarstugeägarna i området, sammanlagt tre.

Mot kvällningen fanns en annan obligatorisk uppgift; att gå och hämta mjölk i granngården. Vi hade egna kärl med oss och mjölken kom direkt från de nymjölkade korna. Grädden på mjölkens yta fanns kvar. Ibland fick vi kalvdans med oss hem. Det var inget som jag var speciellt förtjust då. Gården låg ungefär en kilometer bort och promenaden dit var alltid välkommen.

 Det var okomplicerade somrar, en sommar som tedde sig oändligt lång i början. Dagar som sanddyner, den ena inbäddad i den andra. Och mamma och pappa som bara var med oss där under ett par veckor i början.

Jag kunde inte läsa och skriva i princip förrän jag började första klass. Så skolstarten hägrade. Vad jag längtade! När jag bläddrade i farfars bibel närde jag en djup önskan om att få lära mig läsa.

Det fanns få böcker och tidskrifter i sommarstugan, och ingen teve. Vi lyssnade på sjövädersrapporterna på radion och från vår utsiktsplats vid bordet i vardagsrummet där vi intog våra måltider kunde vi se fartygen stävja förbi vid horisonten. Det var väldigt tryggt hos farmor och farfar. Måltiderna var regelbundna, vi fick ofta fiskrätter eftersom farfar, och min pappa när han var där, tyckte mycket om att vara ute på sjön och fiska. Vid eftermiddagskaffet fick vi släta bullar, men oftast bara en. Vid festligare tillfällen fick vi bullar med fyllning. Alltid hembakat. Det stadigaste målet åt vi som lunch, dagens sista mål var enklare.

På kvällen stängdes fönsterluckorna om oss och det var som att sova i en kokong i det lilla rummet med våningssängar. (”Sjöboda” är fingerat).

Hursomhelst, när skolan väl började hade jag lärt mig skriva och läsa något lite med början i mitt namn. En bit in på terminen flyttade familjen och jag började in en ny skola. Jag var snabbt klar med mina uppgifter och jag var så ivrig att lära och få nya uppgifter att min fröken tog mig i handen och höll min hand i sin. Och hon var pedagogisk och konstruktiv för hon satte mig att hjälpa ett några av de klasskamrater som hade svårt att hänga med, exempelvis på grund av frånvaro.

/Helena Maria Ingeborg Lindbom & Abdelhamid

Jag tänkte att du skulle vara intresserad av den här artikeln jag hittade på MSN: Ukrainas 100 år gamla USA-vapen som Ryssland inte kan stoppa – https://www.msn.com/sv-se/teknik/allm%C3%A4nt/ukrainas-100-%C3%A5r-gamla-usa-vapen-som-ryssland-inte-kan-stoppa/vi-AA282wSj?ocid=socialshare

De höga dagskostnaderna inom sjukvården diskuterades flitigt både inom riksdag, fullmäktige och i pressen i början av 1940-talet.  Statens besparingsberedning gav klara besked 1942 om att sjukvårdskostnaderna måste sänkas.

Den elfte maj 1944 skrev sjukhusdirektör Hugo Höglund i Göteborg om en förändring i utspisningen vid sjukhusen. Den gällde sjukhusens barservering och direktivet kom från Socialstyrelsen. I Stockholm hade ett nytt serveringssystem utprovats och mer än 90 procent av befattningshavarna ville att det skulle införas även i Göteborg. Detta önskemål sammanföll med sjukvårdsberedningens rationaliseringssträvanden, konstaterar Hugo Höglund i skrivelsen och påpekar att det finns sjukhus i Sverige som har haft ända upp till ett tiotal matsalar. Enligt hävd har det på många håll inte ansetts passande att läkarna skulle äta i samma matsal som sjuksköterskorna och sjuksköterskor inte i samma matsal som biträden, kokerskor inte i samma matsal som sjukvårdspersonal och så vidare, skriver Höglund. Han berättar också att som en följd av det här systemet har det inte sällan inträffat, att en enda läkare kommit att disponera en egen matsal och ger ett exempel bland annat från innan bardisksystemets införande vid Lillhagens sjukhus. Det föll sig då att endast en läkare såsom regel intog sina måltider i läkarnas matsal, och vid Renströmska sjukhuset var det två läkare som åt i matsalen.

Hugo Höglund fortsätter:

”I samband med Patricias ombyggnation omtalades det att man där hade fem särskilda kök och matsalar för olika befattningshavarkategorier, så framfördes kritik häremot. Det talades vid det tillfället att det varit tradition inom flottan att så skulle vara förhållandet.”

 Det har också varit tradition inom sjukhusen, att de olika befattningshavare kategorierna haft sina egna matsalar och sin egen serveringspersonal. Det är uppenbart, att ett sådant system i ekonomiskt avseende verkar betungande för sjukhusets huvudman och i sista hand för skattebetalarna, understryker Hugo Höglund i skrivelsen och menar att han inte ser några problem med förändringarna.

Han framhåller också att Göteborg inte är en pionjär i det här avseendet, utan pekar på att både Stockholmssjukhusen och många andra sjukhus är redan har infört barsystemet och ordnat med gemensamma matsalar.

Det har klagats på att barsystemet innebär tidspillan för gästerna, men enligt Höglund stämmer inte det. Han berättar att det är uträknat att serveringstiden för varje gäst är tre minuter från det att den kliver in i matsalen tills de är serverade.

”Tre minuter måste betraktas som synnerligen snabb servering.”

Den 8 maj, 1944, inkommer läkarna med en skrivelse med önskemål till sjukhusdirektionen. Den är så lång att Höglund inte närmare vill gå in på den. Men ett av önskemålen tar han upp och det är att läkarna bland annat vill ha ett samlingsrum där de ”kunna intaga kaffe, röka och rådgöra med varandra angående patienter och andra sjukvårdsproblem.” Och Hugo Höglund är positivt inställd till den begäran; han skriver att det finns goda möjligheter härför. Han är också medveten om på att läkarnas matsal är i minsta laget och behöver utökas.

Men understryker han:

”…läkarna får lika lite som övriga befattningshavare göra anspråk på gratis förplägnad. Jag håller före, att sjukhusdirektionen kommer att göra allt vad rimligen kan begäras för att tillmötesgå önskemål från läkarnas sida, men syftar man på ett återinförande av en gammal tids kastindelning för det allmänna så vill jag i varje fall inte vara med härpå.”

Införandet av ”barserveringssystemet” blottlade hur klassamhället och dess hierarkier kunde avspegla sig inom sjukvården, men också på hur besparingar bidrog till att förminska klassamhällets hierarkier. Något som noterades med tillfredsställelse av sjukhusdirektören Hugo Höglund, som den socialdemokrat han var.

/Helena Maria

Källa: Regionarkivet, Göteborg. Ur Sjukvårdsdirektör Hugo Höglunds papper. Bild: Helena Maria