Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag bloggar med stöd av min goda vän Abdelhamid Fetsi. Talbart.blog ligger i princip nere, men ett och annat inlägg till hoppas vi hinna med.
”Uppgiften att beskriva de mest privata upplevelserna kan liknas vid att sträcka sig ned i en djup brunn för att plocka upp små sköra kristallfigurer med tjocka läderhandskar”.
(Bessel van der Kolk i boken ”Kroppen håller räkningen. Hjärna, sinne och kropp vid läkning efter psykiskt trauma, 2021:251).
Det här, skriver professorn och psykiatriker Besser van der Kolk i boken var ungefär vad han en gång hörde psykologiprofessorn vid Harvard Jerome Kagan säga.
Fint uttryckt. Och jag tror att det har hög igenkänning för fler än mig.
Och har man tålamodet och modet att fortsätta blir utdelningen rik:
”Att upptäcka sig själv i språket är alltid en gudomlig upplevelse, även om det kan vara en upprivande process att finna ord för att beskriva sin inre verklighet.” (s.248)
Besser van der Kolk skriver också att ord kan vara hala men att vi kan komma förbi detta genom att ta hjälp av det självobserverande, kroppsbaserade självsystemet, som talar genom förnimmelser, röstläge, och spänningar i kroppen. (s.251) Dr van der Kolk, som är en av världens ledande traumaforskare betonar att en människas förmåga att kunna uppfatta inre kroppssensationer är själva grunden till emotionell medvetenhet. (s. 251) Och han exemplifierar det med att om en patient berättar för honom att han var åtta år när hans far lämnade familjen, brukar han stanna upp och be honom gå in i sig själv:
” ‘Vad händer inuti dig när du berättar om den där pojken som aldrig mer såg sin far? Var i kroppen registreras detta?’ När vi aktiverar våra magkänslor och lyssnar till hjärtats slag – när vi följer de interoceptiva stigarna till våra innersta skrymslen- börjar saker och ting förändras. ” (s. 251)
Författarna till artikeln skriver att det är ganska nyligen som forskningen uppmärksammat de interoceptiva processerna och människors förmåga till avläsning av sina kroppsliga förnimmelser, och refererar bland annat till van der Kolk. Interoceptionen har visat sig besitta en nyckelfunktion för att via hjärnan åstadkomma en självreglering i det autonoma nervsystemet, skriver Ödman, Olausson och Brageé i nättidningen fysioterapi.se.
När vi aktiverar våra magkänslor och lyssnar till hjärtats slag – när vi följer de interoceptiva stigarna till våra innersta skrymslen – börjar saker och ting förändras, skriver forskaren och professorn Besser van der Kolk i boken ”Kroppen håller räkningen”, 2021. Bild: Helena Maria
Innan byggandet av Lillhagens sinnessjukhus var påbörjat började hälsovårdsnämnden sondera terrängen för en psykiatrisk upptagningsanstalt/psykiatrisk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset.
Det visade sig att planen stötte på patrull. Sjukvårdsdirektör Hugo Höglund berättar om klinikens svåra födslovåndor i ett av sina många föredrag. I samrådet med Medicinalstyrelsen planerna och dess lämplighet betraktades förslaget närmast som ett missfoster, konstaterar Hugo Höglund i ett av sina många föredrag. Men vi tog ändå hem spelet kunde han konstatera i slutändan. Etablerande av en psykiatrisk klinik vid ett kroppssjukhus stämde inte överens med som var brukligt. Det överläkare Nils Anton Nilsson ville få till stånd, och som han skriver i den skrivelse från 1931-02-08, som jag refererat till ovan, var:
”(…) en friare intagning under friare former utan de handlingar och intyg, som omedelbart såväl i lagens som allmänhetens mening stämpla patienten som sinnessjuk. Synes mig ligga inom räckhåll, inte minst med hänsyn till att den psykiatriska kliniken i Lund fått sig sådana fria former beviljade.”
Det bör framhållas som bakgrund att under början av 1900-talet, och fram till dess första hälft, ökade antalet människor i som omhändertogs på sinnessjukhus stort. (Eivergård & Jönsson:1993:7) Det innebar att genom statens försorg byggdes nya sinnessjukhus runtom i landet för att öka behovet, också ett prognosticerat framtida behov. (se tidigare inlägg här)
Forskarna Eivergård och Jönsson illustrerar det med att det vintern 1943 vårdades sammanlagt 30 837 människor på svenska sinnessjukhus, ett antal som jämfört med 1900 ökat med 26 235. Då måste man också ta med rasbiologin och rashygienens frammarsch under 1920-talet som bland annat utmynnade i steriliseringslagen 1934 i Sverige och som gjorde att fler och fler människor, med psykiater Frey Svenssons ord ansågs ”samhällsomöjliga” (sinnessjukdom medförde samhällsomöjlighet, enligt Frey Svensson, sid 7) eftersom de var behäftade med sinnessjukdom. Människor med problem med alkohol hänvisades också till de stora sinnessjukhusen. (introduktionen, sid 7) Sjukhusdirektör Hugo Höglund framhöll för övrigt i en skrivelse att han inte hade för avsikt att skapa ett särskilt alkoholistsjukhus. Han skriver att han av många skäl anser att det bättre att inte renodla denna vårdform , utan låta behövlig vård ges på tillräckligt rymliga psykiatriska lasarettsavdelningar. I den mån en uppdelning av klientelet bör ske, menar han att ska göras av ansvarig läkare inom respektive kliniker. (ur Hugo Höglunds papper, 1949, s. 76 )
Behovet av en psykiatrisk klinik kom ur behovet av differentiering/sållning av de psykiskt sjuka då man ville ha en klinik för de lättare fallen i anslutning till Sahlgrenska sjukhuset, Göteborgs stora kroppssjukhus. Nils Anton Nilsson förkastar också ett förslag att eventuellt förlägga den kliniken till Gibraltars ”hopgyttrade vårdkomplex”. Han hänvisar till att de stora avdelningarna inom byggnaderna för såväl oroliga som halv oroliga och lugna sjuka har konstruerats med hänsyn till billighet i drift och är lämpliga endast för människor som lider av psykisk ohälsa/sjukdom av mer kronisk karaktär. Nils Anton Nilsson fortsätter:
”Enligt mitt förmenande vore det synnerligt inhumant att vid dessa avdelningar inta akut insjuknande med risk att omedelbart ställas inför utsikten att träffa samman med patienter, vilkas uppträdande och sätt att vara på grund av långt framskriden sjukdom ofta antagit former, som ägnade att inge missmod, ja kanske rädsla och skräck.”
Förslaget till en psykiatrisk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset röstades ner, och med siffrorna 12-38. Men med en ny hälsovårdsnämnd tog hälsovårdsnämnden åter upp frågan, skriver Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (1931-04-18) och bad stadsfullmäktige att riva upp beslutet att förlägga kliniken till Lillhagens sjukhus och återgå till det ursprungliga förslaget att förlägga kliniken till Sahlgrenska sjukhuset. Nils Anton Nilsson hade först varit inne på att få den förlagd till en viss del av Gibraltar, men när Hälsovårdsnämnden inhämtar ett utlåtande från professorn i psykiatri vid Karolinska institutet, Viktor Wigert anslöt sig Nilsson till dennes förordande av Sahlgrenska. Wigert, i sitt försvar för placeringen vid Sahlgrenska, där han backade upp sjukhusdirektionen, betonade bland annat enligt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att i föregångslandet USA förlades vårdhem av ifrågasatt typ till vanliga sjukhus. Han underströk vidare att det också var vanligt på många håll ute i Europa. Och skulle förslaget om inte gå igenom skulle Göteborg bli ensam om andra linjen i Skandinavien i den händelsen att vårdhemmet förlades till Lillhagen.
I ett föredrag i kommunalpolitiska och sjukvårdsfrågor med tillhörande bildvisning nämner sjukhusdirektören Höglund den radikala omsvängning som skedde. Och säger att även om den psykiatriska kliniken formellt sett är en främling bland de övriga lasarettsbyggnaderna så är den en värdefull del av helheten.
Källa: Regionarkivet, Göteborg. Ur Hugo Höglunds papper. Bild: Helena Maria
Han nämner också att under den psykiatriska kliniken lyder Thamstorps vilo- och centralhem i Skaraborgs län. Dit kan de lättare fallen remitteras.
Texten till bild 15 som Höglund antecknat lyder:
”När KK togs i bruk, hade vi efter tyskt mönster en social avdelning. Denna blev emellertid undanträngd på grund av ökat tillströmning av barnaföderskor. En ersättning för avdelningen har vi fått i en villabyggnad i Frölunda, benämnd Dunkehall. Dena togs i bruk 1950 och den rymmer 12 platser för ensamstående blivande mödrar”.
Psykiatriska kliniken och öron-och ögonklinikerna invigdes vid Sahlgrenska hösten 1938.
Nya slags vårdhem eller kliniker låg i linje med vad den mentalhygieniska rörelsen förespråkade. NE beskriver mentalhygien som åtgärder som syftar till att behålla eller stärka psykisk hälsa med särskild tonvikt på att förebygga allvarligare störningar eller insjuknande, t ex genom att undvika stress, lära sig bemästra kriser och konflikter och utveckla goda mellanmänskliga relationer. 1909 bildades National Committé for Mental Hygiene i USA och den spreds till Europa efter första världskriget, enligt NE. Världskongresser hölls 1931 och 1937 i Washington respektive Paris. 1931 grundades Svenska Föreningen för Psykisk Hälsovård med syfte att verka inom hem, skola, socialvård och kriminalvård, enligt Wikipedia. (se tidigare inlägg http://t-alb-art.com/2022/06/20/1936-ars-forhoppningar-knots-bland-annat-till-rasbiologiska-atgarder/ där föreningen nämns i anslutning till Fattigvårds- och barnavårdskongressen 1928 och då bara som Föreningen för Psykisk Hälsovård)
Syftet med mentalhygien var först och främst utbildning, men när det projektet misslyckades enligt forskaren och professorn Anne Harrington i boken ”Mind Fixers”, (2019) skriver hon att
”(…) mental hygienists favored a range of early interventions- and the creation of new kinds of clinics to treat the less seriously mentally disordered.” (sid 78)
I det här projektet drog mentalhygien-rörelsen till sig stora donationer från förmögna och filantropiska stiftelser som Rockefeller och the Commonwealth, skriver Harrington. (s. 78) De nya klinikerna som etablerades var kliniker för psykopater, (psychopatic clinics), mentalhygieniska kliniker, (mental hygienen clinics,) psykiatriska dispensärer, (psychiatric dispensaries), barnavårdscentraler, (child guidance clinics). Några av dessa var bara för utevård medan andra kliniker kunde ha ett mindre antal bäddar för inneliggande patienter under kort tid.(s. 78)
Termen mentalhygien myntades av psykiatrikern Alfred Meyer som bildat Nationalkommittén för mentalhygien i USA tillsammans med en tidigare patient vid ett mentalsjukhus, Clifford Beers, som skrev en bok om sina erfarenheter på mentalsjukhus 1908, ”A Mind That Found Itself”.
Mentalhygien-rörelsen slog sig samman med andra rörelser som social hygien-, fysisk hygien- och rashygien rörelsen. Alfred Meyer var även aktiv inom eugeniken. 1916 tillät han sig själv att bli vald som den tredje presidenten i Eugenics Research Association, enligt Harrington. (s.51) Han satt också i den rådgivande styrelsen i the American Eugenics Society från 1923 till 1935. Och eftersom hans inflytande inom psykiatrin bara ökade satte detta sin prägling på denna. En ny patientgrupp tillkom poängterar Harrington, den så kallade maladjusted personen, kanske har vi här förebilden till Frey Svenssons uttryck ”samhällsomöjlighet”…en person som är samhällsomöjlig.
”Maladjusted” var en term myntat av Meyer och han definierade en person som var missanpassad som inte verkligt psykiskt sjuk men löpte risk att bli psykiskt sjuk, det vill säga befann sig i någon slags farozon enligt min tolkning.
Vid ingången av 1930-talet hade mentalhygienrörelsen medverkat till att förändra den amerikanska psykiatrins mission, som Harrington uttrycker det. En förståelse hade konsolidariserats som innebar att psykiatrin inte bara skulle fokusera på människor som redan led av mentalsjukdom. Kanske skulle man kunna säga att fokuset också skulle inrymma ”potentiellt” psykiskt sjuka. Harrington beskriver det så här:
”(…) should also regard people who were distressed, troubled, dis-ordered or struggling to ‘adjust’ even if they were not (or not yet) victims of disease. As this message spread, so did another one: namely, that there was not just ‘mental illness’ but also ‘mental health’ and mental health was something no one could afford to take for granted.”(s.80)
Så här långt får jag en något otäck förebådelse om McCarthy-eran under 1950-talet och politiska dissidenter överhuvudtaget, filmen ”Gökboet” och hur människor förpassas till mentalsjukhus och i all tysthet förvandlas till oigenkännlighet genom lobotomi eller kemisk lobotomi. Men i sak måste jag hålla med, alla kan drabbas av psykisk ohälsa på olika sätt, genom trauma och så vidare om det vill sig illa. Det viktiga är här bemötandet, om hur man får hjälp. Och hjälp som samtal om det som hänt så tidigt som möjligt, Och ett förebyggande folkhälsoarbete är naturligtvis viktigt. Men hur man gör/genomför det är minst lika viktigt. Avgörande. Om människor får vara delaktiga själva i processen, exempelvis, tänk KASAM, (se här), eller bara ”serveras” uppifrån, exempelvis ”top-down-styrning.
Det bör också tillfogas, som Anne Harrington understryker, att efterkrigstiden mental-hälsovärld skiljde sig från tiden före andra världskriget ur en väldigt betydelsefull aspekt, nämligen att:
“It was far less tolerant of biology. The revelation of German Nazi atrocities, had tanked the reputation of eugenics, whose agenda had once been seen as complementary to mental hygiene. Postwar psychoanalysts also regarded the varied chock treatments being conducted in mental hospitals as palliative at best and destructive at worst, in contrast to their own methods, which they believed went to the heart of mental disorder in humane and effective ways.” (s. 88)
Till bilden hör också att det blev på modet (the fashionable new way) efter andra världskriget att tala om ”mental health” när det gällde ämnen som det tidigare hade talats om under rubriken ”mentalhygien” (s.87) Men det gällde fortfarande att vara ”well-adjusted” och det skapade ängslan hos människor över att bli eller stämplas som ”maladjusted”. (s. 88)
Flera år senare pågår arbetet i Sverige med differentieringen av patienter. 1954 i ett bemötandet av motion från fr Högmark den tolfte maj betonar sjukhusdirektör Hugo Höglund att de målmedvetet arbetar på en differentiering av patienter och åstadkommande av nya vårdmöjligheter. De eller ”vi” som Hugo Höglund uttrycker förklarar han att i detta sammanhang betyder styresmannen för Lillhagens sjukhus Gayler White, docenterna Hakon Sjögren och Sten Eckerström, överläkaren Torsten S:son Frey och byråchefen Bunne, förutom honom själv. Det fr Högmark intresserade sig för var det eventuella åldersklientel som skulle kunna överflyttas från Lillhagens sjukhus till enklare vård på ett annat sjukhus.
Den ”differentierade” patienten och nya vårdmöjligheter innebar början på dödsstöten för den vårdideologi som mer eller mindre krävde att patienternas sociala band till det omgivande samhället skulle vara avklippta. (Eivergård och Jönsson, 1993:154)
Forskarna Mikael Eidergård och Lars-Eric Jönsson skriver i ”Sidsjöns sjukhus 1943-1993” att modern psykiatri förutsätter öppna former inga sängplatser längre. (s. 153) Behov av fasta platser med slutna avdelningar kommer dock att finnas kvar under oöverskådlig framtid skriver de, 1993. Och gör följande reflektion:
”Men man har sagt adjö till de stora anstalterna och avskiljandet av patienten från dennes ursprungliga sociala miljö. Denna betraktas, i mån den finns kvar, som en av förutsättningarna för tillfrisknande. Avskiljandets terapeutiska funktion har vänts till sin motsats. Samhället utanför sjukhuset ses snarare som en förutsättning för tillfrisknande än som ensidigt sjukdomsalstrande.” (s.153)
De anstalter som utgjorde ”anstalts-Sverige var bland annat fängelser,alkoholistanstalter, mödrahem, sinnessjukhus, arbetshem, sinnesslöanstaltet, skyddshem, tvångsarbetsanstalter och fattiggårdar. ( Eivergård, Olofsson, Wallström 2012:22)
Och professor Karl Grunewald skrev i Läkartidningen nr 13, 2007, volym 104, att bland annat var alla överens om behovet av institutioner av olika kategorier av vanart. De tre första decennierna på 1900-talet såg en aldrig tidigare skådad institutionsutbyggnad. Grunewald skriver:
”Det innebar kategorisering och avskiljning – framför allt skulle de lönsamma skiljas från de olönsamma, såsom de obildbara barnen.” (Grunewald: 2007:1069)
I början av 1920-talet uppgavs över 70 000 människor vara intagna på någon fattigvårdsinrättning. ( Eivergård, Olofsson och Wallström, 2012:14)
Under 1930-talet kom anstaltsbyggnaderna till nytta som ålderdomshem bland annat och ännu senare har de använts som fritidshus, sommarkoloni, vandrarhem och bostäder, skriver Eivergård, Olofsson och Wallström i boken ”På anstalt. Andra minnenav det moderna”. ( s. 13) Kanske också som flyktingförläggningar under de senaste årtiondena. Vid flera psykiatriska sjukhus som Lillhagen och Sidsjön togs byggnader i bruk som flyktingförläggning.
Det känns som en historia för sig hur staten, kommuner och exempelvis Göteborgs stad förvaltat och nyttjat alla dessa byggnader det rör sig om – tänker på vårdhemmen exempelvis – fram till nu. Som Thamstorp på tio mils avstånd från Göteborg. Faktum är att det är ett av de vårdhem som fullföljer traditionen att vårda dem med psykisk ohälsa, om än privat. Thamstorp i Grästorp, Västra Götaland, drivs som ett Behandlings- och rehabiliteringshem, (se här).
Thamstorps slott med tillhörande park och trädgårdar förvärvades 1928 av sjukvårdsförvaltningen och togs bruk året därpå efter omändringar .
Eller om vårdhemmen har sålts av? Och i så fall – vad händer med dessa kulturarv? Ett kulturarv som författarna till ”På anstalt” menar är en del av industrisamhällets historia och som har något väsentligt att säga om villkoren i det moderna samhället. (s. 6)
Familjevården som startade 1929 i Göteborg utackorderade psykiskt sjuka för vård i enskilda hem, belägna inom Grästorps köping samt Tengene, Trökörna, Bärebergs, Sals, Flo och Ås socknar i Skaraborgs län. (Föredrag av Hugo Höglund om sjukhusförhållandena)
Just Skaraborgs län förefaller att ha varit ”utsett” som ett ”helande” län. Var människor där mer benägna, villiga att ta emot utackorderingar? Eller var det bara tillfälligheter som styrde?
/Helena Maria
Källa: Regionarkivet, Göteborg. Ur Sjukvårdsdirektör Hugo Höglunds papper. Historien ger mig också perspektiv på vilket samhälle jag skulle vilja ha, slår det mig så här i efterhand. Inte minst inför ett val. Genom att följa något av framväxten av det som blev ”Välfärdssverige” förstår jag något av den energi, kraft och vilja som gick åt. Men ”bygget” hade/ drogs också med ”defekter”, särskilt före 1946. Det var inte självklart att alla skulle med när rasbiologi och rashygien fick råda. Tankegångar om vem och vilka som var värda att satsas på, att få fortleva.” Eller vilka som skulle utlämnas eller inte, för den delen. Något som ett samhälle och dess medborgare alltid behöver vara vaksamma på; särskilt om det har betonats att ”alla ska med” som Göran Perssons gjorde inför ett val, jag tror det var i slutet av 1990-talet. Det stod nog till och med på valaffischerna. Bild: Helena Maria
Källor:
Mikael Eivergård & Lars-Eric Jönsson. 1993. Sidsjöns sjukhus 1943-1993. Ur den moderna sinnessjukvårdens historia. Uddevalla. Bohusläningens Boktryckeri AB. Sundsvalls museum.
Mikael Eivergård, Veronica Olofsson, Maria Wallström. 2012. På anstalt. Andra minnen av det moderna.
Anne Harrington. 2019. Mindfixers. Psychiatry’s Troubled Search for the Biology of Mental Illness. New York: W.W Norton and Company, Inc.
ur Hugo Höglunds samling, Regionarkivet, Göteborg.
Vårdhem för själssjuka till Sahlgrenska. 1931. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1931-04-18.
Enligt lagen.nu (se här) började de första poliklinikerna sjukvårdsinrättningarna uppstå som en vid sidan om syssla som de läkare vars huvuduppgift var den öppna sjukvården ägnade sig åt. (s. 27)
Så småningom förlades viss öppenmottagning till sjukhusens lokaler. Redan tidigt 1700-tal skedde detta vid undervisningssjukhus i Uppsala och Stockholm. Det främsta syftet var att tillgodose den medicinska undervisningens behov. Men under senare hälften av 1800-talet fick även lasarettet i Lund samt de kommunala sjukhusen i Stockholm. I den senare anordnade de kommunala myndigheterna även fristående mottagningar i särskilda lokaler. Man skriver att ändamålet med de kommunalt anordnade mottagningarna vid och utanför sjukhuset var primärt att tillgodose de obemedlades och mindre bemedlades sjukvårdsbehov genom kostnadsfri vård. Oftast ställde läkaren upp ideellt mot att staden bidrog med lokaler. Läkarna stod till förfogande vissa timmar och arbetade utan betalning vissa timmar i veckan. Längre fram arvoderades de.
Det poängteras att under det sena 1800-talet upplevde den fristående typen av sjukvård en blomstringstid.
Det framkommer också i lagen.nu att de polikliniska mottagningarna som fram vid Stockholmssjukhuset hade en något annorlunda karaktär.
”Som läkare fungerade där i allmänhet sjukhusets underläkare, som var anställda för och i regel hade full sysselsättning med vården av de inneliggande patienterna”. (Lagen.nu sid. 27)
Eftersom lokalerna som inte var avsedda eller reserverade för poliklinisk vård, fick de olika patienterna trängas med varandra. Patienter som sökte öppen – ambulatorisk – vård med sådana som önskade intagning, och sådana som kommit för eftervård, eller utskrivning, samt olycksfall och jourfall. (s.27)
Men i början av 1900-talet skedde en förändring, som allt mer accentuerades. (s.27) Man började ordna för särskilda lokaler vid sjukhusen eller lät anordna eller bygga sådana vid sjukhusen för dessa anstalters polikliniska mottagningar. (ibid)
I Malmö infördes på allmänna sjukhuset kostnadsfri mottagning för medellösa först från år 1902.
Vad det gällde Norrköping så ombesörjdes vad som kan ses som en motsvarighet till poliklinikväsendet av fattigbyråns öppna mottagning för obemedlade. Dessa kunde också remitteras till öppenvård av lasarettsläkarna på lasarettets avdelningar, i överensstämmelse med stadens medgivande. (s.29)
Villkor och förutsättningar har skiljt sig lite över landet, men började regleras i sjukvårdslagarna. Man kan läsa att framväxten av polikliniker skedde långsamt, och att ”poliklinisk mottagning” hölls av lasarettsläkarna på sjukhuset. (s. 30)
”Det tillkom direktionen att medge sådan verksamhet och att bestämma den ersättning läkaren borde lämna lasarettet för nyttjande av dess resurser och biträde av personal. Detta stadgande går med i stort sett samma innehåll igen i 12 & 1928 års sjukhuslag och i 15 & 5 1940 års sjukhuslag. Dessemellan har emellertid ett anmärkningsvärt försök gjort att införa verkliga polikliniska mottagningar vid lasaretten under direktionens huvudmannaskap och med medicinalstyrelsens bestämda taxa. Förslaget återfinns i 1920 års lasaretts stadgekommittés betänkande.” (s. 30)
Först fick läkarna själva reglera den polikliniska varsamheten sedan kom det att bli en skyldighet som ålades dem. (s. 30) Det var den sjukvårdsbehövande allmänhetens synpunkt som sattes i första rummet. (s. 30)
För utskrivna psykiatri patienter fanns det en hjälpverksamhet dit även patienter som aldrig varit intagna kunde vända sig, enligt skriften ”Svensk Psykiatri på väg mot 2000-talet. En lägesbeskrivning.”, utgiven av Svenska Psykiatriska Föreningen, 1992. (s.4) Den första psykiatriska ”polikliniken” i Sverige öppnades 1917 i Stockholm. Hjälpverksamheten byggdes ut steg för steg de kommande decennierna och under trettio- och fyrtio-talen började psykiatriska kliniker byggas i anslutning till lasaretten, enligt Svenska Psykiatriska Föreningen.
”De första klinikerna byggdes som mentalsjukhus i miniatyr med därtill ägnad inredning (t ex golvfasta sängar i vissa rum), men ganska snart koncentrerades vården på lättskötta psykiskt sjuka som kunde vårdas utan tvångsmedel. Paramedicinsk personal började i tilltagande utsträckning knytas till sjukhusen, t ex kuratorer. Den öppna vården (hjälpverksamheten och poliklinikerna) byggdes successivt ut.” (s.4)
Sahlgrenska sjukhuset var det andra sjukhuset som byggde upp en psykiatrisk klinik i Sverige. (Johansson:2009: 96)
Svenska Psykiatriska Föreningen skriver att dåtidens psykiatriker arbetade aktivt på att avdramatisera inställningen till psykiska sjukdomar och hävdade att det inte fanns någon principiell skillnad mellan kroppslig och själslig sjukdom. För de många patienter som vårdats på mentalsjukhus men inte längre var i behov av sjukhusvistelsen, men som inte hade någon familj att återvända till och heller inte kunde klara sig på egen hand fanns det så kallad familjevård. I skriften berättas det att de psykiskt sjuka då inackorderades i familjer, vanligtvis lantbrukare, som mot en mindre summa svarade för deras omvårdnad. En del hem hade möjlighet att ta emot ett tiotal utskriva patienter som inte kunde klara sig på egen hand, men kanske hjälpa till med olika sysslor på en bondgård. Detta beskrivs som inackordering enligt ”pensionatstyp”. Hur utbyggd systemet av familjevård var varierade över landet.
”På vissa ställen fungerade systemet mycket väl, men på andra platser var bönderna ovilliga att ta emot dessa utskrivna som ”inackorderingar”. Det beskrivs hur det som centrum för verksamheten och som en sorts ”sluss” ofta fanns centrala familjevårdshem och dessa tog emot mellan tjugo och trettio tidigare patienter.” (s. 4)
Nils Anton Nilsson var överläkare vid polikliniken och familjevården för psykiskt sjuka i Göteborg från 1926. Han var även överläkare vid sinnessjukavdelningen på vårdhemmet Gibraltar och tillika sakkunnig vid organisationen av Göteborgs sinnessjukvård och vid byggandet av Lillhagens sjukhus. (1926-32) Dessutom var överläkare Nils Anton Nilsson medlem av beredningen för ordnandet av Göteborgs sinnessjukvård 1924-26 – för att nämna några av alla hans poster och befattningar.
I samband med byggandet av Lillhagens sjukhus ville byggnadskommittén att detta skulle kompletteras med en avdelning för de mera akut förlöpande och ömtåliga fallen som Nils Anton Nilsson framhöll och skrev i ett yttrande till Göteborgs hälsovårdsnämnd den 8 februari 1931. Sjukhusberedningen hade bifogat en skrivelse i ärendet till stadsfullmäktige den 3/5 1926 och byggnadskommittén till stadsfullmäktige den 22 maj, 1930. Nils Anton Nilsson framhåller att sjukhusberedningens avsikt hade varit att denna avdelning skulle förläggas till Sahlgrenska, men att planen hade stött på så stort motstånd att den fick överges. Motståndet kom från både överläkaren vid medicinska avdelningen på Sahlgrenska och Medicinalstyrelsen, men också från Hälsovårdsnämnden.
Mer om detta i kommande inlägg.
/Helena Maria
Källa: Regionarkivet i Göteborg. Ur sjukvårdsdirektör Hugo Höglunds papper. Bild: Helena Maria.
Källa: Regionarkivet, Göreborg. Kopior.Källa: se ovan. Ur Sjukvårdsdirektör Hugo Höglunds papper. Hugo Höglund skrev mycket och var en flitig föredragshållare, inte minst för fackföreningar. Jag tycker mig ana ett bildningsideal bakom hans framträdanden, och han låg också på hårt för att Sahlgrenska skulle bli det universitetssjukhus det är i dag. Bland annat uppvaktade han partikamraten minister Eije Mossberg, som var inrikesminister från 1947 och som var välvilligt inställd och gav Höglund stöd i hans plan. Bilder: Helena Maria. Källa: Regionarkivet, Göteborg. Ur Hugo Höglunds papper. Bild. Helena Maria.
Källförteckning:
Per Magnus Johansson. 2009. Freuds psykoanalys. Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945–2009. Daidalos.
Lagen.nu/sou/1948:14
Svenska Psykiatriska Föreningen. 1992. Svensk Psykiatri på väg mot 2000-talet. En lägesbeskrivning.
”Our system is broken, and it’s time to put a stop to the death penalty. As my good friend Bryan Stevenson says, the moral arc of the universe bends toward justice – but justice needs help.”
Citatet kommer från författaren Anthony Ray Hinton som skrivit boken ”The Sun Does Shine” och det sker i en intervju med The Guardians journalist Charles Kaiser, 2018. Anthony Ray satt i fängelse, oskyldigt dödsdömd i trettio år, och boken som är handlar om den upplevelsen, erfarenheten och hans relation till mamman som genom sin uppfostran var hans räddande röst under alla dessa år, då han internaliserat den väl, jämte hans starka och oförstörbara gudstro. Jag hoppas återkomma med ett inlägg om denna boken som hittills är som en predikan så som en predika alltid borde vara: Full av tro och tillit och kärlek som övergår mänskligt förstånd. (jag lyssnar på ljudboken, men vill redan nu slå ett slag för denna angelägna bok. Jag beställde den faktiskt i vintras, men var för dålig för att läsa den så jag gav bort den till en vän!)
Och det Anthony Ray Hinton säger om rättssystemet är aktuellt inte minst med tanke på aborträtten och vad som händer med den i USA. (Se Francine Prose under ”Källor och tips”)
Men jag vill inte tappa fokuset som är inställt på Ray Hintons bok. I den berättar han bland annat om staten Alabama, där hans story utspelar sig, att alla svarta som lever där flyttar från staten till övriga USA, om de kan, därför det går inte att leva där och inte vara vit. Och han fäster blicken på det omänskliga: Att utdöma dödstraff. Inte bara för att det kan drabba oskyldigt dömda utan för ingen människa ska behöva uppleva det.
Alla människor behöver uppleva så mycket frid som möjligt i dödsögonblicken, enligt tibetansk buddhism. I den stunden. Pannans eventuella rynkor slätas ut. Och klarhet. Upplevelsen av klarhet, så mycket som möjligt. Giftinjektioner – gaskammare har också använts vid verkställighet av dödstraff – är förkastligt. Har inte världen haft nog av detta? Tänker också på napalm och annan kemisk krigföring.
Och på vikten av att få ha någon som närvarar tillsammans med en vid dödsögonblicket- om så bara en medmänniska, och ingen av ens nära och kära. En medmänniska som kanske ber för en. Det är ungefär vad den tibetanska buddhismen lär ut, kristendomen, ja, alla religioner vill jag tro. Om alla religioner skulle dela ut ett Nobelpris tillsammans i andlighet tror jag att de alla skulle kunna enas kring Anthony Ray Hinton.
/Helena Maria
Källor och tips:
Charles Kaiser. 2018. Pain and terror: America’s history of racism. Review: death row memoir spotlights judicial ‘lynching‘ ”. The Guardian 2018-04-29.
På Fattigvårds- och barnavårdskongressen i Stockholm 1928 var ett av förslagen från medicinalrådet Stenbeck att snarast bringa steriliseringsfrågan till sin lösning (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1928-11-06) Ordförande för Fattigvårds- och barnavårdsförbundet var landshövding Johan Widen, som också omvaldes.
I dokumentären ”De icke önskvärda-Rashygien I Sverige”, (2002), av Agneta Bèrnardzon, och som visades på SVT, berättar historikern Maija Runci att den första rashygieniska steriliseringen i Sverige utfördes 1906 och var då ett av de första fallen i världen. 1934 får Sverige sin första steriliseringslag och studerar man den lagen ser man att den är lite diffus, påpekar Maija Runci i dokumentären. Hon säger att den i princip är frivillig, och man talar om samtycke samtidigt som man medger påtryckningar. I Medicinalstyrelsens tillämpningsföreskrifter uttalas det enligt Runci att läkare, socialarbetare och så vidare ska utöva påtryckningar. Och moderspenning et cetera blir ”villkorat”. Som exempel kan också nämnas att man inte blev utskriven från anstalt om man inte gick med på att steriliseras först. Det är en form av utpressning, menar Runci. Och fast steriliseringarna är svårare och mer riskfyllda är det i främsta rummet kvinnor som ska steriliseras, understryker hon. Men hon visar på att hela familjen blir indragen i processen om exempelvis en dotter blir steriliserad. Runci berättar nämligen att unga kvinnor dels tas från sina föräldrar, dels blir steriliserade och det stannar inte där: Föräldern blir också steriliserad. Och Runci sammanfattar det med att om en familjemedlem är föremål för social prövning eller social utredning eller ett annat sätt, så dras hela familjen in i den här processen och betraktas som ett socialt problem.
Vidare ansåg Medicinalstyrelsen att åldersgränsen 15 år inte var ett skäl, enligt speakerrösten. Det vill säga att även barn under femton år kunde steriliseras.
Runci berättar hur Medicinalstyrelsen runt 1939-1940 gick ut till ungdomsvårdsskolor och bad personalen att välja ut elever för sterilisering. Hon nämner Stetered utanför Göteborg (se här och här) som ett exempel. Fram till 1939 hade där inte förekommit steriliseringar. Men sedan 1939 utfördes massteriliseringar där varje år vid avgångsklassernas terminsslut.
Professorn i psykiatri, Viktor Wigert som också är med på kongressen, bemöter medicinalrådet; med en varning och jag citerar från tidningsartikeln från 1928:
”(…) varnade för att föreställningen, att man genom sterilisering skulle kunna ernå någon omedelbar minskning av nybyggnadsbehovet beträffande vårdanstalter.”
Dessförinnan tar artikeln upp borgarrådet Karlssons inlägg där han framhåller det goda resultat som uppnåtts i Stockholm med utackorderingar istället för anstaltsvård. I anslutning därtill redovisas landshövding Rodhes redogörelse för de goda resultat som uppnåtts med kontrollerad familjevård av psykiskt sjuka på Gotland, och han förordade utvidgning av de fria vårdformerna.
Medicinalrådet Stenbecks åsikt refereras sedan. Han hyste stora förhoppningar till familjevården, men trodde inte att den i någon större utsträckning skulle ersätta den slutna vården, enligt tidningsreferatet. Och han ville, som redan redogjorts för, skynda på steriliseringslösningen.
För en kompletterande bild till ”Anstaltens epok” som forskaren Mikael Eivergård beskriver åren i Sverige mellan 1850-1960 (Eivergård:2012:22) se gärna forskaren och lektorn i socialt arbete, Nika Söderlunds forskningsrapport i Socionomen, här. Forskningsrapporten visar på hur det tidiga kuratorsarbetet ledde fram mot den psykiatriska öppenvård som finns i dag
Det togs också upp något på kongressen som får mig att associera till ”social dumpning” (se här) och det handlade om en diskussion på konferensen om Hemortsrätt, (min kursivering).
Enligkammarrättsrådet Norrman medförde kravet på ett års ”vistelse” (min kursivering) i mantalsskrivningskommunen stora svårigheter:
”Det gäller framförallt att definiera begreppet ”vistelse”, då det inte kan tänkas att vederbörande inte fick lämna mantalsskrivningskommunen under årets lopp.”
Talaren kunde för sin del inte föreslå någon bättre lösning av hemortsrättens huvudproblem än den som redan finns, framhöll Norrman, det vill säga att hemortsrätten grundas på den faktiska mantalsskrivningen. Däremot efterlyste han reformer i lagstiftningens mer perifera delar:
”Därför bör alla krafter inriktas på att erhålla skyndsamma förutsättningar av mantalsskrivningsväsendet.”
Norrman föreslår att mantalsskrivningsväsendet görs mereffektivt så att inte personer undgår att upptas i längderna i den utsträckning som råder. Kommunerna måste också se till att obehöriga personer utesluts från mantalsskrivningen i kommunerna, framför allt att personer som senast varit mantalsskrivna i kommunen blir mantalsskrivna på annat håll.
Det refereras i artikeln att en livlig diskussion uppstod. Bland annat rekommenderade kyrkoherde Ahlberg i Göteborg att uppehållsböcker skulle införas så att man kunde hålla reda på klientelet, (se betydelsen av ordet klientel här: https://www.saob.se/artikel/?unik=K_1101-0166.RKNS). Det är inte utsagt vilka som utgör ”klientelet” men ”lösdrivare” kanske, kanske människor som har svårt att ta hand om sig själva på grund av exempelvis psykisk sjukdom, alkoholism och så vidare som lever i en slags ambulerande ”utslagen” tillvaro i samhällets periferi. Men också luffare, resande eller romer kan vara några av de människor eller minoriteter som inryms i det förminskande begreppet – men jag vill reservera mig för att jag kan ha fel i mitt antagande eftersom jag ser med samtidens glasögon. (Se gärna under källor och tips Erika Perssons uppsats om romers kulturarv i Göteborg- en landskapsdimension)
Syssloman Andersson, Halmstad, påpekade under diskussionen att det kunde finnas personer som kunde vistas i en kommun i åtta-tio år utan att bli mantalsskriven där. Och menade att i en hel del fall tycks det bero på att man inte ville ha dem skrivna på orten.
”Om de sedan behöver fattigvård, är man inte sen att skicka räkningen till den kommun, där de, en gång i världen var mantalsskrivna.”
/Helena Maria
Källor och tips:
Fattigvårdskongressen om hemortsproblemet. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. 1928-11-06.
Youtubekanalen Gravvitner. De icke önskvärda-Rashygien I Sverige”, (2002), (se här) (Obs. Bör inte ses ensam)
Mikael Eivergård, Veronica Olofsson, Maria Wallström. 2012. På anstalt. Andra minnen av det moderna. Östersund. Jamtli förlag.
Nika Söderlund. 2022. Råd och dåd: Det tidiga kuratorsarbetet i svensk sinnessjukvård. Socionomens forskningssupplement nr 52, vt 2022. Tema: Socialt arbete inom hälso- och sjukvården – ett kunskapsfält i förändring.
Brigitte Ackerhans. Från skola för andesvaga till ett av landets största vårdhem. Mölndals-Posten. 2021-07-18.
Erika Persson. 2012. Romers kulturarv i Göteborg – en landskapsdimension. Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet. 2012:11.
Professorn i psykiatri, Viktor Wigert framhåller under intervjun i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1936 att:
”Med allt detta är det inte sagt att de psykiska sjukdomarna i vår tid visa en tilltagande frekvens”.
Och han fortsätter med att säga att det är en populär uppfattning att den ökande hetsen i livsföringen innebär en större påfrestning på nervsystemet och formerar de psykiska sjukdomarna. Därefter tillfogar han att man får tänka på att det finns mycket som kompenserar denna ökade påfrestning.
”I alla händelser är det inte bevisat, att de psykiska sjukdomarna blivit talrikare till följd av förhållanden, under vilka vi leva. Men vi har lärt oss att bättre känna igen dem. Och därmed blivit bättre i stånd att angripa dem från vår sida.”
Den kommunala vården för sinnessjuka nämns. Där adderas ytterligare 5 miljoner till totalkostnaden. Professor Wigert nämner också de intellektuellt funktionsnedsatta.
”Det finns cirka 16,000 sådana som vårdas på anstalt”.
”Sådana”- språket – demonstrativt pronomen- speglar hur den tiden såg på de så kallade ”sinnesslöa”.
Kapitalet som är nedlagda i anstalterna nämns också. Och vad det gäller anstalterna framhåller professor Wigert att man kan se det från en annan sida.
”Av de i vårt land år 1931 befintliga platser – undantaget epidemisjukhusen – var 40 procent förlagda till anstalter för psykiskt sjuka. Sedan dess har anstaltvårdplatser för psykiskt sjuka procentuellt stegrats.”
Wigert förklarar att av de i egentlig mening sinnessjuka är det många som inte vårdas på sjukhus. Han menar att det är ganska allmänt känt att det råder en platsbrist på sinnessjukhusen.
Det kan illustreras sjukhuset med att Göteborg en ny betydande resurs, den psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset. Den invigdes 1937 med 80 platser och ändå kunde man inte täcka behovet av platser för psykiskt sjuka. 1938 tvingades Lillhagens sjukhus hyra in patienter i olika privata hem i landet. (Gösta Carlson, 1982:138)
Det är en ordentlig framställning som professor Wigert gör och syftet med den är, underförstått, att staten ska satsa mer på forskning vad det gäller den psykiska sjukdomar och öka anslagen till den psykiatriska vården och det förebyggande arbetet.
För som det beskrevs i föregående inlägg av professor Wigert:
”Siffran innebär alltså att det finns 100, 000 människor som nu leva bland oss som under de närmsta tjugo åren undan för undan kommer att behöva sinnessjukvård”.
Det är alarmerande siffror som professor Wigert ger uttryck för, och jag undrar vilka slags ”chockvågor” eller oro som väcktes bland människorna i dåtidens Sverige som ganska nyligen genomlevt ”Den stora Depressionen” som började 1929 och stor arbetslöshet. Det var ”sortering” på gång. ”Eliminering”: Steriliseringarna var på tal. Redan 1928 hystes förhoppningar om att steriliseringarna skulle onödiggöra vidare anstaltsutbyggnad, (se kommande inlägg)
Förhoppningar som professor Wigert dock kunde bemöta genom att förklara att anstaltsutbyggnad krävdes för att möta behoven.
2000-talet har också visat innebära ”stor psykisk ohälsa”, det vill säga att den ökat mycket bland unga människor, men även bland äldre. Men i motsats till 1930-talet finns det väldigt mycket kunskap kring psykisk ohälsa i dag, bland annat hos forskare, egenerfarna och deras berättelser och psykiatrin. ( Psykologi och psykoanalys motarbetades till viss del av psykiatrin och var inte ”allmängods”) Det finns anledning till hopp för den psykiska ohälsan bland barn och unga – och givetvis också äldres- att det skulle gå att vända statistiken till nedåtgående kurvor istället för att den stiger. Framför allt genom ett idog, genomtänkt och villigt förebyggande arbete. Dessutom talar epigenetiken sitt allt tydliga språk, se här: https://www.vetenskaphalsa.se/epigenetik-sa-paverkar-genernas-dirigenter-var-halsa/
Vad är Sveriges politiker beredda att satsa? För en del av svaren eller de vettiga förslagen på hur man kan få statistiken att vända neråt finns det människor som sitter på i dag. Bland annat en av grundarna till Suicide Zero, Alfred Skogberg, som intervjuas i Drivkraftens podcast av Malin Rosèn, författare och coach, (avsnitt 69, Våga tala om självmord,se här). Deras initierade samtal pekar på viktiga lösningar, som förbättrad skolhälsovård, skolpsykologer och så vidare. Det har hörts förut, men behöver sägas igen för skolhälsovården är ett område som försummats under alltför många år – vilket också påpekas i podden. Det är mycket väsentligt som blir sagt i podcasten från 7 januari, 2019.
(se (här) inlägget om citatet av Siri Husvedt om ”en enda historia som hänger ihop...” för lite kontext)
”Många hyser stora förhoppningar till rasbiologiska åtgärder och förvisso är det riktigt att vi har medel (steriliseringslagarna, vilket jag förmodar det handlar om, se här) vår hand att i någon mån eliminera födelsen av mindre väl utrustade i arvsavseende”.
Det här svaret gav professorn i psykiatri, Viktor Wigert, till en medarbetare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, stockholmsredaktionen år 1936 (publicerad 1936-11-17) Det var en stor intervju som i tidningen fick rubriken ”Den psykiska ohälsans stora samhällsproblem. Upplysning och profylax högst av nöden, tarva bättre resurser”.
Frågan från journalisten kommer efter en rejäl genomgång med mycket statistik, bland annat om kostnader av vård av psykiskt sjuka, driftskostnader et cetera. Professor Wigert uppskattar exempelvis att man utifrån kända siffror kan prognosticera att under de närmaste 20 åren kommer 100 000 människor att inskrivas in på sinnessjukhus, det vill säga 5 000 människor om året fram till 1956. Han betonar att sifferexercisen till trots så är det dock främst en fråga om andra värden än pengar. Och den gedigna genomgången visar, underförstått, på att professor Wigert efterlyser mer pengar till bland annat forskning, medicinska experiment, utbyggnad av psykiatrin och förebyggande arbete. Men språkbruket röjer människosynen för den tiden.
I samtalet ses den psykiska ohälsan fullt jämförbar med tuberkulosen och menar att den i det hänseendet är ännu mer svårartad än cancern som i många fall har till följd livslång invaliditet i olika grad. Frågan journalisten ställde som föranledde Wigerts svar i detta inläggs ingress handlade om möjligheterna till förebyggande åtgärder:
”Kan man göra något i profylaktiskt syfte och vad kan man göra? Det är både för individerna och samhället oerhört viktig fråga.”
Det tas upp att de kroppsliga inflytelser som skulle kunna framkalla psykisk hälsa handhar hälso- och sjukvården bättre. Den allmänna hälsovården och den förbättrade allmänna hygienen ger ett krafttag åt den psykiska hälsovården, enligt medarbetaren.
På det svarar professor Wigert att den psykiska hälsovården har sina speciella uppgifter när det kommer till de andliga inflytelserna. Och här hänvisar han till en artikel som han skrivit. I denna artikel påpekar Wigert exempelvis att det inte är nödvändigt att melankolin, (se här) – en sjukdom som efter några månader går till hälsa – ska driva en mamma till självmord och genom det ”spränga ett hem” och kasta ut barnen i de mest ovissa förhållanden, ur vilka själssjukdomarna växer fram. Ett annat exempel han ger är paralysie génèrale, (se här) som Wigert nämner drabbade familjeförsörjare bland annat, men som psykiatrin också lärt sig bota om den sjuke enbart kom i tid för behandling – innan sjukdomstillståndet gått för långt. För får tillståndet fortskrida leder det till att en definitiv psykiskt defekt uppstår, understryker Wigert. Han säger vidare:
”Det är inte nödvändigt att ett säreget barn ska gå oförstått i hemmet eller skolan och utvecklas kanske till en dyster misantrop, kanske till en obändig trotsare”. Han tar också upp ungdomar och sexualitet och här tror jag att han bland annat syftar på homosexualiteten som var sjukdomsförklarad fram till 1979, (legaliserad 1944). Det är ruskig läsning. Och ruskig läsning därför att beteckningarna psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning drabbade så många bara genom att vara fattiga, ”lösdrivare” eller homosexuella.
Viktor Wigerts framhäver vikten av det förebyggande arbetet och upplysning om de psykiska sjukdomarnas orsaker och natur. Det viktigaste upplysningsområdet gäller barnpsykologin, betonar han. Och det är enda gången han nämner ordet psykologi, noterar jag.
Upplysningsverksamheten bedriver professor Wigert bland annat genom Föreningen för psykisk hälsovård tillsammans med andra eldsjälar. Han berättar i intervjun att den bildades fem år tillbaka i tiden.
Några av de siffror han nämner i intervjun är som sagt driftskostnaderna. Enbart driftskostnaderna vid statens sinnessjukhus uppgår till över två procent av statsverkets utgifter, informerar han. Våren 1936 anslogs till dessa driftskostnader i runt tal 25 miljoner. Medan totalbudgeten slutade bortåt 1400. Han framhåller att i de 25 miljonerna har inte medräknats tre miljoner som staten bidrar med till sinnessjukvården i Stockholm, Göteborg och Malmö. Kostnaderna för anstaltsvården i landet togs också upp.
Eventuella orsaker till den ”Stora psykiska ohälsan” som Wigert tar upp återger jag i nästa inlägg. Men innan jag avslutar kastar jag fram frågan om någon vet något om statistiken på mammor som begick självmord i slutet av 1920-talet och under 1930-talet? Professor Wigert tycks antyda att det inte var helt ovanligt eftersom han tar upp det i artikeln. Det vore intressant att veta något om de svårigheter som låg bakom, och på vilket sätt samhället inte var behjälpliga dessa mammor där de hade behövt hjälp och stöttning. Inte minst moraliskt.
/Helena Maria
Lillhagenområdet efter nedläggelsen av Lillhagens psykiatriska sjukhus. Bild: Helena Maria Gamla Lillhagenområdet byggs om. Vid Lillhagens psykiatriska sjukhus utfördes både steriliseringar och lobotomi. Bild: Helena Maria
Vi delar alla sjukdomen i att fiktionalisera vår värld, skriver den tibetanske läraren Geshe Tashi Tsering i boken ”Relative Truth, Ultimate Truth. The Foundation of Buddhist Thought, vol. 2, 2008, Wisdom Publications. Han beskriver vårt lidande som sprunget ur ren missuppfattning om verkligheten. Som att tillskriva människor egenskaper som god och ond och så vidare och därmed kan vi utsträcka vår medkänsla till enbart de människor som vi anser förtjänar medkänsla. (s. 145) Ytterst handlar det om att verkligheten, tingen, jaget, allt är tomhet (emptiness). Alltså, inte ens jaget har någon inneboende verklighet – vilket också vetenskapen mer eller mindre bekräftat, se här: https://psycnet.apa.org/record/2012-12731-000
Jag har väldigt lite hum om buddhistisk filosofi, men jag finner den här traditionen intressant just på grund av ”tomhetsbegreppet” och de två nivåerna av sanningar ”relativ sanning” (konventionell) och ”absolut sanning” som man måste förstå för att nå upplysning. Och för att den buddhistiska (och hinduistiska som den stammar från) traditionen erbjuder en kunskapsväg, där meditation är en grundpelare, för att förstå detta. Alltså i högsta grad mitt sinne/sinnen.
”Clearly, differentiating between the fiction our conceptual mind creates and the reality of our life will help us understand the processes of all things and events, how they go together, how they work together.” (s. 145)
Som exempel på detta kommer ytterligare ett citat från Geshe Tashi Tsering där han också för in begreppet ”valid cognition” och dess betydelse:
”Many tourists to London go to Baker Street looking for Sherlock Holme´s house. Although these people actually believe there was a Sherlock Holmes, and he is a very well known “object of cognition”, their belief is not valid. Although Sherlock Holmes is well known to the worldly mind, he does not exist. A valid consciousness is needed to actually see this crucial difference between what does and does not exist. Sherlock Holme´s existence can be disputed by a valid consciousness.” (s. 135)
Vad är giltig kognition? (se här för buddhistisk förklaring gällande konventionell valid kognition). Kognitionen kan vara nedsatt och därmed inverka på validiteten.
Utifrån min bakgrund inom psykiatrin är det ganska oundvikligt att inte fundera kring det här. Inte minst när jag tvivlat på mina sinnen efter psykos, eller valt att tro på varje tanke som kommer under psykosen, för säkerhets skull. Behöver jag säga mer?
/Helena Maria
Det är viktigt att ha kunskap om sinnnet och sinnets natur inom buddhismen. Att veta att vi alla har buddhanaturen inom oss. Bild: Helena Maria
I en intervju med norsk-amerikanska författaren Siri Husvedt gjord av professor Julienne van Loon tar Siri Husvedt upp många angelägna ämnen, bland annat om perception.
Men hon säger också att forskning kring rasbiologi, eugenik och beteendegenetik, (se här) har under lång tid utgjort ett av hennes ämnesområden och pekar på hur de konstituerar, utgör en enda historia. Hon visar också på hur historien fortsätter:
”It is linked to statistics, big data, and the popular notion of the gene as the determinant factor in our lives. This is bad biology but potent ideologi. The new version of scientific racism and sexism looks a little different, but it is something we should be really worried about.”
Mitt i allt det här spelar naturligtvis perceptionen roll.
Hur olika vi kan uppfatta en situation, företeelse eller ett fenomen speglas i det här exemplet från boken ”Klara och Solen” av nobelprisförfattaren Kazuo Ishigoru. Exemplet gäller något man ser med sinnena, för att markera att det finns olika betydelser av termen perception, se här:
”Men när jag försökte prata med Rosa om det vi hade sett såg hon förvånad ut och sa: ´Ett slagsmål? Det såg inte jag, Klara. ´Du kan inte ha missat det, Rosa. Det hände ju precis nu, mitt framför oss. De där två chaufförerna.´ ´Åh, du menar taximännen! Jag förstod inte att det var dem du menade, Klara. Åh, dem såg jag förstås. Men jag tror inte de slogs.`
´Men det är väl klart att de slogs, Rosa´.
´Åh, nej, de låtsades bara.´
´Rosa, de slogs.´
´Var inte fånig, Klara! Du tänker sådana konstiga tankar. De lekte bara. Och de hade riktigt roligt, och de hade de förbipasserande också.´
´Till slut sa jag bara: ´Du har kanske rätt, Rosa´, och jag tror inte att hon tänkte en sekund till på den incidenten´.
Men jag lyckades inte glömma taxichaufförerna så enkelt”.
(Ishiguro:2021:25-26)
När jag först läste passagen tänkte jag att Rosa var i förnekelse, (denial), (för att jag själv har anledning att titta närmare på det i mitt liv). Att slagsmålet som Klara såg väckte till liv en försvarsmekanism hos Rosa som gjorde att hon inte kunde ta in vad som utspelade sig framför henne på andra sidan gatan. Dessutom såg hon igenom en glasruta som kan betraktas som ytterligare ett ”filter” mot omvärlden. Men sedan insåg jag att att vi också kan uppfatta saker och ting väldigt olika och också tolkar det som sker i den fysiska verkligheten väldigt olika ibland. Med författaren och läkaren Gabor Mates ord: ”We don’t respond to what happens, we respond to our perception of what happens.”
Perception kommer från latinets perceptio, enligt Psykologuidens psykologilexikon,’uppfattande’, ‘begripande’; av förstavelsen per plus verbet capere, ‘fånga’, ‘inta’ (se här) Inte minst om hur ”konserverande” den är; om jag är villig att lära nytt, införliva nya erfarenheter och lärdomar eller förlita mig på enbart gammal skåpmat?
Perceptionens ”konserverande” förmåga är enligt Husvedt en idé som för närvarande är populär inom det neurovetenskapliga gemenskapen (community).
”The brain is a predictive organ. The idea is that through past experience, experiences codified in us through repetition become ”priors” that shape our present perception. Most of this is below our awareness. Only when we discover errors in those expectations because they are not borne out are we forced to change our predictions.”
För inte alltför många årtionden sedan delades människor upp i ”tärande” och ”närande” och det fästes hopp till rasbiologin och eugeniken att ”eliminera” oönskade människor som psykiskt sjuka, människor med funktionshinder et cetera.
Hur ser de ”kategorier” eller binärer eller ”predictions” ut som vi resonerar utifrån i dag angående vilka som är oönskade; vilka överför vi dem på – eller är det egentligen samma gamla kategorier, förutsägelser och/eller binärer som lever kvar?
Lyssna gärna också till Yongyur Mingyur Rinpoche som bland annat talar om neuroplasticitet, neurala vägar och meditation. Se här.
Advokaten och politikern Rasmus Paludans Koranbränning i påskas ledde till oaccetabelt våld mot polisen och mot andra människor som kom i vägen för våldet som uppstod i samband med valmötet, i vilket Koranbränningen ingick.
För ett par dagar sedan var det dags igen, bland annat i Frölunda vid dess torg. Som väl var skedde inget våld i samband med valmötet, men däremot fick det konsekvenser som inte är synliga med blotta ögat för större delen av allmänheten. En person som arbetar i socialtjänsten berättade att hen och hens kollegor fått anvisningar från chefsnivå att ringa och avboka sina klienter som bodde runt Frölunda torg som en säkerhetsåtgärd i fall det skulle uppstå våldsamheter.
– Vi fick lämna återbud till brukare som satt i sina lägenheter och var rädda.
Deras lagstadgade rätt till hjälp drogs in på grund av att Paludan fått tillstånd att hålla ännu ett valmöte.
Vikten av yttrandefrihet och dess grundförutsättning, demokrati är jätteviktig, inte minst när det på sina håll i Göteborg, finns inslag av ”otillåten påverkan och tystnadskulturer”. Men när högerextremisten Rasmus Paludan får tillstånd till sammankomst, som i Frölunda senast, inskränker andra människors lagstadgade rättigheter, önskar jag att man tänker ett varv till.
Jag kan lägga till flera skäl, argument som redan hörts i debatten och som har med religionsfrihet att göra. Men för att vidga kontexten vill jag referera lite till buddhismen och att heliga skrifter inom buddhismen, som sutras, aldrig bör läggas på golvet och alltid förvaras på en hög plats. Man ombeds, i den tradition jag är en smula förtrogen med, att betrakta all text som helig; att undvika att lägga böcker, tidningar et cetera på golvet. All text utgår från alfabetet utifrån vilket man i sanskrit exempelvis bildar sina heliga mantran. Man lyfter ofta en skriftrulle eller religiös bok till sitt huvud och låter den nudda vid huvudet för att betyga sin vördnad. Den respekten lever kvar och många nya hinduer eller buddhister får ta del av den traditionen, lära sig den och inte minst varför det är så (vilket jag inte är kunnig nog att ingående förklara). Men med detta vill jag säga att det finns en gräns för vad som borde vara tillåtet att göra med heliga skrifter: den borde definitivt gå vid bränning. Också på grund av associationen till bokbål och vad det symboliserar.
De resurser som Paludans valmöten hittils krävt skulle istället exempelvis ha kunnat gå till att arbeta bort den ”otillåtna påverkan och tystnadskulturer” som blivit känd(a) inom exempelvis Göteborgs stad under det senaste året. Den problematiken hänger också i högsta grad ihop med yttrandefrihet och demokrati. Lägg därtill personal inom socialtjänsten exempelvis som inte kan besöka sina klienter respektive klienternas uteblivna besök.
I boken ”A Brief History of Fascist Lies”, (2020) skriver Federico Finkelstein att författaren Jorge Luis Borges 1944 varnade för att fascismen så småningom skulle leda till förstörelsen (destruction) av kunskap. (s. 56). (Både Jorge Luis Borges och Sigmund Freud var tidigt ute i att kritisera fascismen) Borges jämställde fascism med ”intellektuella sluttande plan”, (tropezones intelectual), enligt Finchelstein, (s. 55) Och lite ironiskt från min sida, varför behövde nazister böcker när ledarens (Hitlers) vilja var lag på grund av allt han representerade? Det vill säga, enbart Hitlers ord var tillräckliga.
”; his ‘words had the force of law’ ”.
(sid. 47, Finchelstein har hämtat citatet från Arendt, 1965, där hon citerar Hans Frank )
Federico Finchelstein skriver också exempelvis om de tio budorden för en legionär 1935 i ”The Rumanian fascist legion”. (s. 42) Det första budordet handlar om vad legionären inte ska tro på och avslutas med orden:
”The legionnaire believes only in the orders and in the word of his leader”. (sid. 43)
Meningarna före består av uppmaningar att inte på något vis tro på information som läses i tidningar och som handlar om rörelsen – oavsett om tidningen tycks nationalistisk. Inte heller tro på information från agenter och till och med inte tro på information som kommer från hederliga människor. (sid. 43)
I förordet till boken skriver Federico Finchelstein, professor i historia vid The New school for Social Research och Eugene Lang College i New York , att han vill erbjuda ett historiskt ramverk till stöd för dem som vill fördjupa sig i lögnens historia i fascismen och hur man genom det kan förstå dagens politiska lögner.
Jag kommer att återkomma till boken i nästa inlägg, men vill tillägga att i bokens epilog ”Det populistiska kriget mot historien” frågar sig Federico Finchelstein om uppgången av ledare som Bolsonaro, Trump och Orban kommer att leda till ett tjugoförsta århundradets fascism? Han skriver att det ännu inte visat sig, att läget är oklart och skriver (boken publicerades 2020, min anmärkning):
”It is probably (and hopefully) unlikely that such a political turn will happen, but these politicians’ troubling embrace of increasingly extreme mythical lies should be a signal to those who believe in democracy that they must resist rising illiberalism and renewed fascist impulses not only with votes and demonstrations but also with the defense of history. ” (sid. 105)
En angelägen bok som inte minst kastar ljus över aspekter av Rysslands propaganda i det pågående kriget mot Ukraina.
/Helena Maria
Källa:
Federico Finchelstein. 2020. A Brief History of Fascist Lies. University of California Press.
TALBART 