Kap. 1
Det lätta regnandet hade övergått i skyfall. Mina kängor blev snabbt blöta och vatten läckte in. Nu var de tunga, och sista biten hem tycktes oändlig. Då såg jag att kyrkporten stod halvöppen. Jag drogs till ljuset som strömmade ut från den. Kyrkan var min räddning, där kunde jag skyla. Jag sprang snubblande uppför grusgången. För min inre syn möttes jag redan av den välbekanta altartavlan med Jesus och de tre vise männen i ett stall i Betlehem. De tre trapporna tog jag i ett par språng och sköt sedan upp den svartmålade trädörren in till kyrkan och steg över tröskeln. Först då blev jag medveten om hur regnet droppade från kläderna, jag ruskade på mig för att bli av med vätan och stampade med fötterna så vattnet skvätte.
Vattnet rann alltjämt från mina kläder när jag hastade genom vapenhuset med dess stenbeläggning och fortsatte in i altargången. Jag ryggade tillbaka och gnuggade ögonen för att kunna se ordentligt. En öppen kista med ett lik i stod i gången. Jag har sett alla möjliga människor sitta i bänkarna, en del i hörn, höljda i dunkel. Någon som knäböjt framför altarringen. Men ett lik i en kista? Aldrig. Jag blev rädd, rädd för döingen. Vad gjorde den där? Var det verkligen en död människa jag såg? Det var det: En man med kal hjässa, fårat ansikte, och slutna ögon. Med rädslan förändrades atmosfären med ens: den blev kallare och mer ödesdiger. Den isande kylan jag upplevde sipprade in i mig. Det var som om hjärtat höll på att stanna. Jag måste här ifrån. Jag vände mig om och skulle börja springa när det hördes steg bakom mig: främmande steg bastanta, ödesmättade som om de mätte ut tiden i denna kyrksal. Jag måste ta mig ut ur kyrkan till varje pris trots att mina fötter inte ville röra sig ur fläcken som i den återkommande mardröm som hemsökt mig ibland. Men än så länge befann jag mig i verkligheten och ryckte mig loss ur den kroppsliga försteningen och skulle just börja springa när…
Hjärtat for upp i halsgropen. Jag vågade inte springa, tänk om det var kyrkoherden? Men hade han verkligen så tunga steg? Andfådd däremot var han…
Två armar slöt sig om min midja. Det var dödgrävaren. Det förstod jag på hans jordiga stövlar. Han som försökt nästla sig in hos mamma. Jag skulle till att skrika men dödgrävaren lade sin fuktiga hand över min mun medan den högra gled ljud jag nedåt, tog mig hårt mellan benen. Han flåsade i mitt öra, viskade något onämnbart, (ord som jag bara hört när jag sprang vilse på skolans årliga orientering och hamnade utanför kartan. Orden kom inifrån ett tält intill den gamla skyttepaviljon strax över kommungränsen. Istället för att fråga vart på kartan jag befann mig sprang jag i vild panik nästan ner i en tjärn men hejdade mig i sista sekunden. Mårtensson tornade upp som en jätte bakom mig i sina styva, torra kläder och var omöjlig att göra motstånd mot. Instinkten sa mig att fly, men det var omöjligt. Han var den starkaste mannen i bygden, både i kulstötning, armbrytning och brottning. Dessutom var det som i drömmen, jag var jagad, men kunde inte röra mig. Inte röra mig. Jag vacklade, mina knän höll mig inte uppe så darriga och svaga som de var att jag fruktade att falla för Mårtenssons grepp hade lossat något då hans hand som pressats mot min mun nu var sysselsatt med att gräva innanför hans egen byxlinning och jag hotades att översköljas av ännu mer mörker, av något farligt.
Jag uppbådade alla mina sinnen, och med fötterna tog jag spjärn mot altargångens golv: Som om jag hämtade kraft från stengolvet samtidigt som jag inom vädjade till Gud att han inte skulle ta sin hand ifrån mig, inte överge mig här i sin egen kyrka inför en hädangången och en slags Goliat, utan stå mig bi.
Jag kom ur förstelningen och krängde till samtidigt som jag vrålade med hög röst.
Undret skedde, Mårtensson släppte mig som om han var rädd för att människor skulle ha hört mitt skrik och jag sprang som aldrig förr.
Rätt ut genom kyrkdörren sprang jag. Utanför kyrkogårdsmuren kräktes jag. Dödgrävarens tag om min midja, hans smutsiga hand över munnen och handen där nere och liket i kistan med uppslaget lock blandades ihop som i en tavla av Chagall där kor kan flyga och små flickor kan få änglavingar. Var fanns pappa? Hur hade jag kunnat inbilla mig att han skulle vara i kyrkan? Han som alltid satt på sitt lilla kontor som i en skamvrå borta i prästgården intill kyrkoherdens magnifika ljusa och storslagna rum, nästan som en balsal med sina bonade golv.
Jag förstod inte hur jag någonsin skulle bli förmögen till att kunna sätta min fot i kyrkan igen. Det som dödgrävaren hade gjort där inne var inte bara att skända mig, han hade skändat Guds rum, kyrkobyggnaden. Hur skulle jag någonsin kunna förknippa kyrkan med Gud igen? Det var som om Mårtenssons andedräkt kom farande efter mig, en rutten lukt, en lukt av as och förmultning. Jag kunde inte fort nog komma bort från kyrkan och dess domäner, ut ur byn, ut på landsvägen och vika av in på grusvägen som bar hemåt. Men vad skulle jag säga till mina föräldrar? Jag stannande upp. Nog skulle mamma se att något var i oordning? Jag skakade tänder, kroppen skälvde och darrade som toner från ett ostämt stränginstrument.
Jag försökte att blinka bort tårarna och förödmjukelsen som minnet bar med sig, men den blandade sig med skammen över det som nyss hänt i altargången: skammen över att ha blivit tagen på och tagen på stället mellan benen – det mest förbjudna stället av alla. Jag visste inte var jag skulle göra av mig… varför hade Gud låtit detta hända? I sitt eget hus dessutom? Jag var förblindad av tårar när jag öppnade trädgårdsgrinden, jag missade handtaget ett par gånger innan jag fick upp den.
När jag öppnat trädgårdsgrinden sprang upp jag längs den stenbelagda gången som ledde fram mot stugan. Det var först när jag skulle sätta foten på stentrappans första steg som jag blev varse mamma. Jag som hoppats på ett mirakel, att hon inte skulle vara hemma och möta mig i mitt utsatta och bedrövliga tillstånd. Men här stod hon i dörröppningen med en bekymrad min. ”Du är ju genomdränkt, flicka.”
Jag mötte mammas oroliga blick och svalde djupt. En envis tur hade just börjat leta sig ned för min ena kind och jag gjorde mitt bästa för att blinka bort den. Men regnet blandade sig med tårarna och det hade inte gått att se något om jag så hade gråtit, inbillade jag mig. För nu blev jag varse om hur vattnet rann från min fläta längs ryggen, och vattnet som sedan länge hade kilat sig innanför kragen på min jacka och klibbade mot huden.
”Bums ner i källaren och ta av dig alla kläder och sätt dig badkaret”, fortsatte mamma. ”Jag var så när på att gå och möta dig. Vad du måtte ha gått och sölat på vägen.”
Jag, jag… jag sökte efter orden, vad hade jag gjort egentligen? Jag såg in i mammas ögon, medan en del av mig ville kasta sig i famnen på henne, bli tröstad och omhändertagen som när jag var liten, på den tiden när det oftast räckte med att hon blåste på ett skrapsår för att det onda skulle gå bort. Men vid det här laget skakade jag och hackade tänder och mamma fick mig att ta av mig de våta ytterkläderna och skickade ner mig ner i källaren för ett varmt bad. Jag grät tyst medan jag lyssnade till hennes vänliga, omtänksamma, men oroliga röst. Grät av lättnad för att jag hade någonstans att ta vägen, att jag inte kördes ut ur huset, besudlad av Mårtensson som jag var. Jag hade hört historier om unga flickor som blivit körda på porten för att de råkat i omständigheter, som tanterna i syjuntan uttryckt det när mamma haft sammankomsten hemma hos oss.
Varför i all sina dagar tog du så lång tid på dig att komma hem i dag? muttrade mamma medan hon värmde upp tvättvatten och ställde fram tvål till mig.
Jag svarade inte.
Resolut tog hon tag i mitt hår och skulle börja tvätta det när jag skrek till henne att jag ville göra det själv.
Vad är det med dig? Du behöver väl inte skrika åt mig?
Nej, men jag tålde inga händer på mig. Jag slog ned ögonen, ville bara bli lämnad i fred. Mamma kastade ett badlakan på golvet och lämnade mig. Jag skrubbade mig, överallt. Utom där. Skämdes över att vara flicka för första gången. Över att vara så hjälplös. Hans stora grova, håriga händer med jord under naglarna. Fasan och illamåendet kom över mig igen. Det svartnade för ögonen.
Det var omöjligt att säga hur mycket försenad jag var på grund av att jag frestats att söka skydd undan regnet i kyrkan. Kanske hade jag hoppats få en skymt av pappa också. Kanske var det därför jag egentligen gått in. Fast jag var medveten om att han vid den här tiden på dagen oftast var upptagen på med att lägga sista handen vid ärendena på församlingsexpeditionen. Men visst hade Signe min bästis och jag stått och pratat tills vi var tvungen att springa åt varsitt håll med våra skolväskor som skydd över huvudet.
Badkaret i emalj stod på skrangliga fötter i ett hörn av tvättstugan. Vattnet rann från en slang vars munstycke var fastskruvat vid en av kranarna vid tvättstället där mamma utförde all handtvätt. När jag fått av mig alla kläder och försäkrat mig om att ingen objuden gäst stod dold i någon vrå klev jag i. Jag skulle vid bästa första tillfälle leta efter ett ställe där jag kunde knyckla in mina långbyxor och aldrig mer behöva se dem. Kanske jag rentav kunde elda upp dem. Jag ville ha bort dem från min syn, slippa påminnas om det obehagliga. Inte minst Mårtenssons andedräkt i nacken som luktade ruttet.
När vattnet börjat bli kallt lät jag det rinna ut, sedan fyllde jag på med nytt varmt.
”Du behöver inte göra av med allt varmvatten.” Det var mamma som kommit ner. Hon var inte så barsk som hon lät. I själva verket njöt hon av att kunna ge mig ett varmt bad sju gånger i veckan om det så skulle vara. Hon slängde sitt prickiga förkläde i tvättkorgen och bad mig skynda på eftersom maten stod och väntade på spisen.
När jag kom upp från källaren insvept i ett badlakan var dörren till köket stängd. Jag tackade mamma i mitt stilla sinne. Pappa satt vid köksbordet med Erling, Signes pappa. Jag hörde deras röster när jag kom upp från källaren och skyndade mig upp på övervåningen och till tryggheten på mitt rum. Mamma bar upp maten, potatisplättar med lingon, min favoriträtt till mig. Men jag rörde den knappt.
Mamma sa att pappa och Erling satt och skissade på kostnaderna för ett riktigt badrum en toalett inomhus. Signes pappa som var rörmokare vid sidan av lantbruket som han drev och var kunnig på det mesta. Vi skulle också byta ut gjutjärnsspisen. Det var tryggt och välbekant att lyssna till deras röster som då och då nådde upp till oss. Pappa hade stora planer för stugan och arbetet skulle ta sin början under novemberlovet. Det fanns en optimism som hade att göra med att kriget var över sedan ett par år och att saker och ting började bli bättre. Inte minst det politiska tillståndet enligt pappa. Men mitt hjärta dunkade oroligt i bröstet på mig. Mamma satt länge vid fotänden av sängen, ville höra vad som skakat mig för jag hade talat osammanhängande när jag kom. Talat om att skyla mig och att det funnits ett lik i kyrkan.
”Du har väl inte varit i kyrkan”? hade mamma frågat förvånat och jag hade skakat på huvudet: för feg för att säga att jag varit inne i kyrkan: för feg och rädd för att berätta vad som hänt. Den skurkaktige Mårtensson, farbrorn som mamma hade velat att jag skulle bjuda på karameller.
När jag var på väg ut till avträdet satt pappa, kyrkoherdens högra hand, fortfarande kvar vid köksbordet fast Erling gått hem. Pappa läste gårdagens Svenska Dagbladet som han lånade med sig hem, fortfarande klädd i kavaj och skjorta med manschetter. Pappa var en av de få män i samhället Rybäcka som arbetade i kavaj och finputsade skor. De flesta papporna i samhället var klädda för arbete i ladugården och på åkrar och i skog eller med reparationer av maskiner och byggnader. Men vid högtider och festligheter i bygdegården hade alla sina bästa kläder på sig, den ena kostymen finare än den andra och det var svårt att se vem som var vem när man såg bara ryggarna på dem.
Pappa såg upp och log när han fick syn på mig.
”Har du hämtat dig från ruskvädret? Det var en riktig rotblöta som kom. Jag hade bättre tur, fick skjuts med komministern hem.”
Den kvällen gick jag till utedasset i månens sken och balanserade på plankorna som var utlagda sista biten eftersom marken runt dasset brukade bli sankt och lerig och fullt med vattenpölar när det regnat. Jag var rädd för att jag skulle sakna rundorna till avträdet när vi fått badrum för det var något av en andhämtning att få komma ut kvällar eller tidiga morgnar och beskåda himlen och alla dess fenomen och uppleva ett en vederkvickande och porlande glädje under Guds väldiga himmel. Som nu, efter regnet. Luften var klar och jag tänkte att rädd ute i Guds fria natur var jag inte, jag litade på mina fötter och min kapacitet till att springa.
Pappa stod på förstutrappan och tittade efter mig när jag återvände.
”Glöm inte att be din aftonbön”, sa han. Det kändes överflödigt, som jag redan hållit min aftonbön där ute i trädgården. Jag visste att så fort jag stängt dörren om mig och hunnit upp på mitt rum skulle han gå till det bortersta hörnet av trädgården och tjuvröka. Jag hade sett det från mitt fönster av en slump i somras, men inte sagt något varken till honom eller mamma. Men jag skulle läsa den som jag gjorde varje kväll sedan mamma lärt mig den utantill. Tron behövde uttryckas med ord också, hade hon sagt hon.
Jag kommer aldrig mer att sätta min fot i den kyrkan, den förvissningen bär mig in i sömnen fast att jag anar att mitt beslut kommer att granskas, väcka anstöt och förbrylla. Det är inte Gud jag överger, tänker jag, utan en plats. Ett ställe som jag aldrig mer vill behöva nalkas, inträda i. Kyrkan är som förseglad för mig, ett rött skynke som jag inte vill gå nära, stångas mot. Att sedan Mårtensson fortfarande håller till där inte gör saken bättre. Han är själva huvudorsaken, inte att Gud råkade se bort när det skedde.Bild: talbart.blog
”Martin-Renaud flög upp. Jag kommer att behöva det här, ropade han och tog overheadkopian som låg på projektorn. Vänta, vänta chefen…Delano höjde en lugnande hand. Det där är bara en ungefärlig översikt, jag har räknat ut de exakta geografiska koordinatorerna för de två punkterna, det var en enkel sak eftersom jag hade koordinaterna från de första attentaten. Han rotade en stund i mappen medan Martin-Renaud såg på honom, darrande av otålighet.”
(Michel Houllebeqc, s. 484 ur ”Förinta”.
/Abdelhamid & Helena
”Hur som helst, fortsatte han uppgivet, var det längesedan jag slutade söka efter rationalitet i det mänskliga beteendet, det är ingenting vi behöver för att kunna arbeta, det räcker med att hitta strukturerna, och här han vände sig åter mot Delano Durand och såg honom stadigt i ögonen, är det ingen tvekan om att ni har hittat en struktur. Konsekvensen är att ni har räddat livet på några av världens viktigaste industriledare inom ny teknik, innerst inne vet jag inte om det var en bra sak, men det är vad ni har gjort.”
(Michel Houllebecq, s. 49 ur ”Förinta”).
”Without Elisabeth I would not have gone so deep, (and not without Pearson College and Berit Turner, Abdelhamid ben Alis anm.) but I am happy I did, even though I sometimes was overwhelmed with emotions, had taken in a bit too much, to soon. It is difficult to sort my feelings out, to sense what I really feel and what it represents and means to me. It is important to have time to breathe, and to reflect over what I read and how it connects to the society we live in. Me and many others, need a safe place within ourselves in order to take in everything. It is ongoing work.”
(Helena Lindbom (och Abdelhamid ben Ali), hämtat ur Lillhagen is still Elsewhere, s. 51)
Källa, Tips och länkar.
Elisabeth Punzi-Hansen & Helena Lindbom. 2025. Lillhagen is still elsewhere, in Narrating the Heritage of Psychiatry, (eds. Elisabeth Punzi-Hansen, Christoph Singer and Cornelia Wächter). Boston & Leiden. Brill förlag.
Irvin D. Yalom. 2010. The gift of therapy. Piatkus Books.
Michel Houllebeqc. 2023. Förinta. Albert Bonniers förlag.
Bildgalleri: Abdelhamid Fetsi & Saber ”Rezgar” Alipannah, Angeredsateljen.
Kap. 1
Det lätta regnandet hade övergått i skyfall. Mina kängor blev snabbt blöta och vatten läckte in. Nu var de tunga, och sista biten hem tycktes oändlig. Då såg jag att kyrkporten stod halvöppen. Jag drogs till ljuset som strömmade ut från den. Kyrkan var min räddning, där kunde jag skyla. Jag sprang snubblande uppför grusgången. För min inre syn möttes jag redan av den välbekanta altartavlan med Jesus och de tre vise männen i ett stall i Betlehem. De tre trapporna tog jag i ett par språng och sköt sedan upp den svartmålade trädörren in till kyrkan och steg över tröskeln. Först då blev jag medveten om hur regnet droppade från kläderna, jag ruskade på mig för att bli av med vätan och stampade med fötterna så vattnet skvätte.
Vattnet rann alltjämt från mina kläder när jag hastade genom vapenhuset med dess stenbeläggning och fortsatte in i altargången. Jag ryggade tillbaka och gnuggade ögonen för att kunna se ordentligt. En öppen kista med ett lik i stod i gången. Jag har sett alla möjliga människor sitta i bänkarna, en del i hörn, höljda i dunkel. Någon som knäböjt framför altarringen. Men ett lik i en kista? Aldrig. Jag blev rädd, rädd för döingen. Vad gjorde den där? Var det verkligen en död människa jag såg? Det var det: En man med kal hjässa, fårat ansikte, och slutna ögon. Med rädslan förändrades atmosfären med ens: den blev kallare och mer ödesdiger. Den isande kylan jag upplevde sipprade in i mig. Det var som om hjärtat höll på att stanna. Jag måste här ifrån. Jag vände mig om och skulle börja springa när det hördes steg bakom mig: främmande steg bastanta, ödesmättade som om de mätte ut tiden i denna kyrksal. Jag måste ta mig ut ur kyrkan till varje pris trots att mina fötter inte ville röra sig ur fläcken som i den återkommande mardröm som hemsökt mig ibland. Men än så länge befann jag mig i verkligheten och ryckte mig loss ur den kroppsliga försteningen och skulle just börja springa när…
Hjärtat for upp i halsgropen. Jag vågade inte springa, tänk om det var kyrkoherden? Men hade han verkligen så tunga steg? Andfådd däremot var han…
Två armar slöt sig om min midja. Det var dödgrävaren. Det förstod jag på hans jordiga stövlar. Han som försökt nästla sig in hos mamma. Jag skulle till att skrika men dödgrävaren lade sin fuktiga hand över min mun medan den högra gled ljud jag nedåt, tog mig hårt mellan benen. Han flåsade i mitt öra, viskade något onämnbart, tornade upp som en jätte bakom mig i sina styva, torra kläder och var omöjlig att göra motstånd mot. Instinkten sa mig att fly, men det var omöjligt. Han var den starkaste mannen i bygden, både i kulstötning, armbrytning och brottning. Dessutom var det som i drömmen, jag var jagad, men kunde inte röra mig. Inte röra mig. Jag vacklade, mina knän höll mig inte uppe så darriga och svaga som de var att jag fruktade att falla för Mårtenssons grepp hade lossat något då hans hand som pressats mot min mun nu var sysselsatt med att gräva innanför hans egen byxlinning och jag hotades att översköljas av ännu mer mörker, av något farligt.
Jag uppbådade alla mina sinnen, och med fötterna tog jag spjärn mot altargångens golv: Som om jag hämtade kraft från stengolvet samtidigt som jag inom vädjade till Gud att han inte skulle ta sin hand ifrån mig, inte överge mig här i sin egen kyrka inför en hädangången och en slags Goliat, utan stå mig bi.
Jag kom ur förstelningen och krängde till samtidigt som jag vrålade med hög röst.
Undret skedde, Mårtensson släppte mig som om han var rädd för att människor skulle ha hört mitt skrik och jag sprang som aldrig förr.
Rätt ut genom kyrkdörren sprang jag. Utanför kyrkogårdsmuren kräktes jag. Dödgrävarens tag om min midja, hans smutsiga hand över munnen och handen där nere och liket i kistan med uppslaget lock blandades ihop som i en tavla av Chagall där kor kan flyga och små flickor kan få änglavingar. Var fanns pappa? Hur hade jag kunnat inbilla mig att han skulle vara i kyrkan? Han som alltid satt på sitt lilla kontor som i en skamvrå borta i prästgården intill kyrkoherdens magnifika ljusa och storslagna rum, nästan som en balsal med sina bonade golv.
Jag förstod inte hur jag någonsin skulle bli förmögen till att kunna sätta min fot i kyrkan igen. Det som dödgrävaren hade gjort där inne var inte bara att skända mig, han hade skändat Guds rum, kyrkobyggnaden. Hur skulle jag någonsin kunna förknippa kyrkan med Gud igen? Det var som om Mårtenssons andedräkt kom farande efter mig, en rutten lukt, en lukt av as och förmultning. Jag kunde inte fort nog komma bort från kyrkan och dess domäner, ut ur byn, ut på landsvägen och vika av in på grusvägen som bar hemåt. Men vad skulle jag säga till mina föräldrar? Jag stannande upp. Nog skulle mamma se att något var i oordning? Jag skakade tänder, kroppen skälvde och darrade som toner från ett ostämt stränginstrument.
Jag försökte att blinka bort tårarna och förödmjukelsen som minnet bar med sig, men den blandade sig med skammen över det som nyss hänt i altargången: skammen över att ha blivit tagen på och tagen på stället mellan benen – det mest förbjudna stället av alla. Jag visste inte var jag skulle göra av mig… varför hade Gud låtit detta hända? I sitt eget hus dessutom? Jag var förblindad av tårar när jag öppnade trädgårdsgrinden, jag missade handtaget ett par gånger innan jag fick upp den.
När jag öppnat trädgårdsgrinden sprang upp jag längs den stenbelagda gången som ledde fram mot stugan. Det var först när jag skulle sätta foten på stentrappans första steg som jag blev varse mamma. Jag som hoppats på ett mirakel, att hon inte skulle vara hemma och möta mig i mitt utsatta och bedrövliga tillstånd. Men här stod hon i dörröppningen med en bekymrad min. ”Du är ju genomdränkt, flicka.”
Jag mötte mammas oroliga blick och svalde djupt. En envis tur hade just börjat leta sig ned för min ena kind och jag gjorde mitt bästa för att blinka bort den. Men regnet blandade sig med tårarna och det hade inte gått att se något om jag så hade gråtit, inbillade jag mig. För nu blev jag varse om hur vattnet rann från min fläta längs ryggen, och vattnet som sedan länge hade kilat sig innanför kragen på min jacka och klibbade mot huden.
”Bums ner i källaren och ta av dig alla kläder och sätt dig badkaret”, fortsatte mamma. ”Jag var så när på att gå och möta dig. Vad du måtte ha gått och sölat på vägen.”
Jag, jag… jag sökte efter orden, vad hade jag gjort egentligen? Jag såg in i mammas ögon, medan en del av mig ville kasta sig i famnen på henne, bli tröstad och omhändertagen som när jag var liten, på den tiden när det oftast räckte med att hon blåste på ett skrapsår för att det onda skulle gå bort. Men vid det här laget skakade jag och hackade tänder och mamma fick mig att ta av mig de våta ytterkläderna och skickade ner mig ner i källaren för ett varmt bad. Jag grät tyst medan jag lyssnade till hennes vänliga, omtänksamma, men oroliga röst. Grät av lättnad för att jag hade någonstans att ta vägen, att jag inte kördes ut ur huset, besudlad av Mårtensson som jag var. Jag hade hört historier om unga flickor som blivit körda på porten för att de råkat i omständigheter, som tanterna i syjuntan uttryckt det när mamma haft sammankomsten hemma hos oss.
Varför i all sina dagar tog du så lång tid på dig att komma hem i dag? muttrade mamma medan hon värmde upp tvättvatten och ställde fram tvål till mig.
Jag svarade inte.
Resolut tog hon tag i mitt hår och skulle börja tvätta det när jag skrek till henne att jag ville göra det själv.
Vad är det med dig? Du behöver väl inte skrika åt mig?
Nej, men jag tålde inga händer på mig. Jag slog ned ögonen, ville bara bli lämnad i fred. Mamma kastade ett badlakan på golvet och lämnade mig. Jag skrubbade mig, överallt. Utom där. Skämdes över att vara flicka för första gången. Över att vara så hjälplös. Hans stora grova, håriga händer med jord under naglarna. Fasan och illamåendet kom över mig igen. Det svartnade för ögonen.
Det var omöjligt att säga hur mycket försenad jag var på grund av att jag frestats att söka skydd undan regnet i kyrkan. Kanske hade jag hoppats få en skymt av pappa också. Kanske var det därför jag egentligen gått in. Fast jag var medveten om att han vid den här tiden på dagen oftast var upptagen på med att lägga sista handen vid ärendena på församlingsexpeditionen. Men visst hade Signe min bästis och jag stått och pratat tills vi var tvungen att springa åt varsitt håll med våra skolväskor som skydd över huvudet.
Badkaret i emalj stod på skrangliga fötter i ett hörn av tvättstugan. Vattnet rann från en slang vars munstycke var fastskruvat vid en av kranarna vid tvättstället där mamma utförde all handtvätt. När jag fått av mig alla kläder och försäkrat mig om att ingen objuden gäst stod dold i någon vrå klev jag i. Jag skulle vid bästa första tillfälle leta efter ett ställe där jag kunde knyckla in mina långbyxor och aldrig mer behöva se dem. Kanske jag rentav kunde elda upp dem. Jag ville ha bort dem från min syn, slippa påminnas om det obehagliga. Inte minst Mårtenssons andedräkt i nacken som luktade ruttet.
När vattnet börjat bli kallt lät jag det rinna ut, sedan fyllde jag på med nytt varmt.
”Du behöver inte göra av med allt varmvatten.” Det var mamma som kommit ner. Hon var inte så barsk som hon lät. I själva verket njöt hon av att kunna ge mig ett varmt bad sju gånger i veckan om det så skulle vara. Hon slängde sitt prickiga förkläde i tvättkorgen och bad mig skynda på eftersom maten stod och väntade på spisen.
När jag kom upp från källaren insvept i ett badlakan var dörren till köket stängd. Jag tackade mamma i mitt stilla sinne. Pappa satt vid köksbordet med Erling, Signes pappa. Jag hörde deras röster när jag kom upp från källaren och skyndade mig upp på övervåningen och till tryggheten på mitt rum. Mamma bar upp maten, potatisplättar med lingon, min favoriträtt till mig. Men jag rörde den knappt.
Mamma sa att pappa och Erling satt och skissade på kostnaderna för ett riktigt badrum en toalett inomhus. Signes pappa som var rörmokare vid sidan av lantbruket som han drev och var kunnig på det mesta. Vi skulle också byta ut gjutjärnsspisen. Det var tryggt och välbekant att lyssna till deras röster som då och då nådde upp till oss. Pappa hade stora planer för stugan och arbetet skulle ta sin början under novemberlovet. Det fanns en optimism som hade att göra med att kriget var över sedan ett par år och att saker och ting började bli bättre. Inte minst det politiska tillståndet enligt pappa. Men mitt hjärta dunkade oroligt i bröstet på mig. Mamma satt länge vid fotänden av sängen, ville höra vad som skakat mig för jag hade talat osammanhängande när jag kom. Talat om att skyla mig och att det funnits ett lik i kyrkan.
”Du har väl inte varit i kyrkan”? hade mamma frågat förvånat och jag hade skakat på huvudet: för feg för att säga att jag varit inne i kyrkan: för feg och rädd för att berätta vad som hänt. Den skurkaktige Mårtensson, farbrorn som mamma hade velat att jag skulle bjuda på karameller.
När jag var på väg ut till avträdet satt pappa, kyrkoherdens högra hand, fortfarande kvar vid köksbordet fast Erling gått hem. Pappa läste gårdagens Svenska Dagbladet som han lånade med sig hem, fortfarande klädd i kavaj och skjorta med manschetter. Pappa var en av de få män i samhället Rybäcka som arbetade i kavaj och finputsade skor. De flesta papporna i samhället var klädda för arbete i ladugården och på åkrar och i skog eller med reparationer av maskiner och byggnader. Men vid högtider och festligheter i bygdegården hade alla sina bästa kläder på sig, den ena kostymen finare än den andra och det var svårt att se vem som var vem när man såg bara ryggarna på dem.
Pappa såg upp och log när han fick syn på mig.
”Har du hämtat dig från ruskvädret? Det var en riktig rotblöta som kom. Jag hade bättre tur, fick skjuts med komministern hem.”
Den kvällen gick jag till utedasset i månens sken och balanserade på plankorna som var utlagda sista biten eftersom marken runt dasset brukade bli sankt och lerig och fullt med vattenpölar när det regnat. Jag var rädd för att jag skulle sakna rundorna till avträdet när vi fått badrum för det var något av en andhämtning att få komma ut kvällar eller tidiga morgnar och beskåda himlen och alla dess fenomen och uppleva ett en vederkvickande och porlande glädje under Guds väldiga himmel. Som nu, efter regnet. Luften var klar och jag tänkte att rädd ute i Guds fria natur var jag inte, jag litade på mina fötter och min kapacitet till att springa.
Pappa stod på förstutrappan och tittade efter mig när jag återvände.
”Glöm inte att be din aftonbön”, sa han. Det kändes överflödigt, som jag redan hållit min aftonbön där ute i trädgården. Jag visste att så fort jag stängt dörren om mig och hunnit upp på mitt rum skulle han gå till det bortersta hörnet av trädgården och tjuvröka. Jag hade sett det från mitt fönster av en slump i somras, men inte sagt något varken till honom eller mamma. Men jag skulle läsa den som jag gjorde varje kväll sedan mamma lärt mig den utantill. Tron behövde uttryckas med ord också, hade hon sagt hon.
Jag kommer aldrig mer att sätta min fot i den kyrkan, den förvissningen bär mig in i sömnen fast att jag anar att mitt beslut kommer att granskas, väcka anstöt och förbrylla. Det är inte Gud jag överger, tänker jag, utan en plats. Ett ställe som jag aldrig mer vill behöva nalkas, inträda i. Kyrkan är som förseglad för mig, ett rött skynke som jag inte vill gå nära, stångas mot. Att sedan Mårtensson fortfarande håller till där gör inte saken bättre. Han är själva huvudorsaken, inte att Gud råkade se bort när det skedde. (Fast får göra om här för Abdelhamid säger att Gud är Allseende och Allvetande; jag hade glömt bort det).
/Abdelhamid och Helena
Roland Poirier Martinsson – Kvartal
ou mentioned ”Talmudic Writing” – it is like ”kafkapaviljongen” the novel by Tony samuelsson?
Copilot said:
Ja, det finns faktiskt vissa likheter, men jag skulle inte säga att Talmudic writing och Kafkapaviljongen är samma sak.
Talmudic writing syftar oftast på en skrivstil där texten är uppbyggd av kommentarer, motkommentarer, olika röster, tolkningar och lager av resonemang snarare än en rak berättelse. Läsaren får följa ett pågående samtal där motsägelser och flera perspektiv får finnas samtidigt.
Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson är däremot en kontrafaktisk idéroman som utforskar ett alternativt Sverige där Nazityskland vunnit kriget. Romanen använder litterära, filosofiska och historiska diskussioner för att undersöka makt, kultur och skuld.wikipedia+1
Likheten är att båda kan vara:
- idédrivna snarare än handlingsdrivna,
- upptagna av tolkning och minne,
- intresserade av moral, historia och identitet,
- fulla av referenser till andra texter och författare.
Skillnaden är att Kafkapaviljongen fortfarande främst är en roman med karaktärer och berättelse, medan ”talmudisk” litteratur mer handlar om själva formen: dialogen mellan texter, kommentarer och perspektiv.
Om du tänker på den känsla man får som läsare, skulle jag snarare säga att Kafkapaviljongen ibland kan kännas mer borgesiansk, kafkask eller som en idéroman, medan talmudiskt skrivande är mer associerat med ett nätverk av röster och tolkningar än med alternativhistoria i sig.
Vad var det i Kafkapaviljongen som fick dig att tänka på talmudiskt skrivande? Formen, de många litterära referenserna eller de filosofiska resonemangen?
Källor
You said:
Is ”Talmudic writing” like having parasites in one´s head while on e is writing?
Copilot said:
Not really.
If by ”parasites in one’s head” you mean intrusive voices, competing thoughts, or the feeling that other minds are inhabiting your thinking while you’re writing, then that’s more of a psychological or metaphorical image.
”Talmudic writing” usually refers to a style of thinking and writing that:
- constantly questions itself,
- presents multiple interpretations,
- argues with previous opinions,
- leaves tensions unresolved,
- treats meaning as something discovered through dialogue rather than declared by a single authority.
So a writer working in a ”talmudic” mode might feel surrounded by many intellectual voices, commentators, predecessors, and counterarguments. But these are not ”parasites” in the sense of unwanted invaders. They’re more like conversation partners sitting around a table.
A metaphor some writers use is not ”parasites” but a chorus or crowded library inside the mind. Every statement immediately attracts a response: ”Are you sure?”, ”What about this exception?”, ”How would someone else read that?”
In that sense, yes, talmudic writing can feel like writing while being accompanied by many other voices. But traditionally those voices are seen as productive and interpretive rather than invasive.
You said:
It is Michel Hoelleubeqc qui a termed it like that, who ”coined” it so to speak
Copilot said:
Ah, I think I see what you’re referring to.
You’re probably not talking about ”Talmudic writing” as a literary-critical term, but about a remark by Michel Houellebecq where he compared writing to hosting or cultivating alien presences in one’s mind. I found a Louisiana Channel interview/video titled”Michel Houellebecq: Writing is Like Cultivating Parasites in Your Brain”.louisiana
If that’s the source, then your ”parasites in one’s head” image comes from Houellebecq’s metaphor for the writing process, not from the traditional meaning of ”Talmudic” writing.louisiana
In fact, the two ideas point in rather different directions:
- Talmudic writing traditionally suggests a dialogue among many interpretations and voices, where texts comment on texts and meaning remains open.
- Houellebecq’s parasite metaphor suggests that ideas, characters, obsessions, and recurring thoughts take up residence in the writer’s mind and develop a life of their own.louisiana
That said, I can imagine why one might connect them. A writer engaged in a highly dialogic, self-questioning mode may indeed feel as if there are multiple minds speaking through them. But calling those voices ”parasites” is much more Houellebecq’s dark, ironic style than anything inherent in Talmudic tradition.
Do you remember where Houellebecq used the phrase ”Talmudic writing”? I’m familiar with his parasite metaphor, but I’m not aware that he coined the expression ”Talmudic writing” itself. The source for that specific phrase would be interesting to track down.
Källor
You said:
Yes, you are clever AI
Copilot said:
Thank you. 😊
What you did was actually helpful: by mentioning Houellebecq’s ”parasites in the brain” metaphor, you clarified that you weren’t asking about the standard scholarly meaning of talmudic writing but about a specific literary image.
Houellebecq often describes writing in a rather biological or pathological way. Instead of the romantic idea of inspiration, he suggests that characters, ideas, and obsessions colonize the writer’s mind and demand attention. That is very different from how most literary scholars would describe Talmudic interpretation, but as a metaphor it can be strikingly similar: many voices inhabiting a single consciousness.louisiana
And now that you mention Kafkapaviljongen, I see why you connected them. Samuelsson’s novel can create the feeling that history, ideology, literature, and memory are all speaking through the protagonist at once. Not literally ”parasites,” perhaps, but certainly competing mental presences.wikipedia+1
In a way, Houellebecq’s image is darker:
- Talmudic writing: ”many voices in dialogue.”
- Houellebecq: ”many voices living inside your head.”
- Kafka: ”many voices and none of them can be trusted.”
That’s a very literary chain of associations, actually.
Källor
How does Kafka’s view differ from Houellebecq?Is Samuelsson influenced by Kafka or Talmudic style?Can this style be productive or only chaotic?
