På Fattigvårds- och barnavårdskongressen i Stockholm 1928 var ett av förslagen från medicinalrådet Stenbeck att snarast bringa steriliseringsfrågan till sin lösning (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1928-11-06) Ordförande för Fattigvårds- och barnavårdsförbundet var landshövding Johan Widen, som också omvaldes.
I dokumentären ”De icke önskvärda-Rashygien I Sverige”, (2002), av Agneta Bèrnardzon, och som visades på SVT, berättar historikern Maija Runci att den första rashygieniska steriliseringen i Sverige utfördes 1906 och var då ett av de första fallen i världen. 1934 får Sverige sin första steriliseringslag och studerar man den lagen ser man att den är lite diffus, påpekar Maija Runci i dokumentären. Hon säger att den i princip är frivillig, och man talar om samtycke samtidigt som man medger påtryckningar. I Medicinalstyrelsens tillämpningsföreskrifter uttalas det enligt Runci att läkare, socialarbetare och så vidare ska utöva påtryckningar. Och moderspenning et cetera blir ”villkorat”. Som exempel kan också nämnas att man inte blev utskriven från anstalt om man inte gick med på att steriliseras först. Det är en form av utpressning, menar Runci. Och fast steriliseringarna är svårare och mer riskfyllda är det i främsta rummet kvinnor som ska steriliseras, understryker hon. Men hon visar på att hela familjen blir indragen i processen om exempelvis en dotter blir steriliserad. Runci berättar nämligen att unga kvinnor dels tas från sina föräldrar, dels blir steriliserade och det stannar inte där: Föräldern blir också steriliserad. Och Runci sammanfattar det med att om en familjemedlem är föremål för social prövning eller social utredning eller ett annat sätt, så dras hela familjen in i den här processen och betraktas som ett socialt problem.
Vidare ansåg Medicinalstyrelsen att åldersgränsen 15 år inte var ett skäl, enligt speakerrösten. Det vill säga att även barn under femton år kunde steriliseras.
Runci berättar hur Medicinalstyrelsen runt 1939-1940 gick ut till ungdomsvårdsskolor och bad personalen att välja ut elever för sterilisering. Hon nämner Stetered utanför Göteborg (se här och här) som ett exempel. Fram till 1939 hade där inte förekommit steriliseringar. Men sedan 1939 utfördes massteriliseringar där varje år vid avgångsklassernas terminsslut.
Professorn i psykiatri, Viktor Wigert som också är med på kongressen, bemöter medicinalrådet; med en varning och jag citerar från tidningsartikeln från 1928:
”(…) varnade för att föreställningen, att man genom sterilisering skulle kunna ernå någon omedelbar minskning av nybyggnadsbehovet beträffande vårdanstalter.”
Dessförinnan tar artikeln upp borgarrådet Karlssons inlägg där han framhåller det goda resultat som uppnåtts i Stockholm med utackorderingar istället för anstaltsvård. I anslutning därtill redovisas landshövding Rodhes redogörelse för de goda resultat som uppnåtts med kontrollerad familjevård av psykiskt sjuka på Gotland, och han förordade utvidgning av de fria vårdformerna.
Medicinalrådet Stenbecks åsikt refereras sedan. Han hyste stora förhoppningar till familjevården, men trodde inte att den i någon större utsträckning skulle ersätta den slutna vården, enligt tidningsreferatet. Och han ville, som redan redogjorts för, skynda på steriliseringslösningen.
För en kompletterande bild till ”Anstaltens epok” som forskaren Mikael Eivergård beskriver åren i Sverige mellan 1850-1960 (Eivergård:2012:22) se gärna forskaren och lektorn i socialt arbete, Nika Söderlunds forskningsrapport i Socionomen, här. Forskningsrapporten visar på hur det tidiga kuratorsarbetet ledde fram mot den psykiatriska öppenvård som finns i dag
Det togs också upp något på kongressen som får mig att associera till ”social dumpning” (se här) och det handlade om en diskussion på konferensen om Hemortsrätt, (min kursivering).
Enlig kammarrättsrådet Norrman medförde kravet på ett års ”vistelse” (min kursivering) i mantalsskrivningskommunen stora svårigheter:
”Det gäller framförallt att definiera begreppet ”vistelse”, då det inte kan tänkas att vederbörande inte fick lämna mantalsskrivningskommunen under årets lopp.”
Talaren kunde för sin del inte föreslå någon bättre lösning av hemortsrättens huvudproblem än den som redan finns, framhöll Norrman, det vill säga att hemortsrätten grundas på den faktiska mantalsskrivningen. Däremot efterlyste han reformer i lagstiftningens mer perifera delar:
”Därför bör alla krafter inriktas på att erhålla skyndsamma förutsättningar av mantalsskrivningsväsendet.”
Norrman föreslår att mantalsskrivningsväsendet görs mereffektivt så att inte personer undgår att upptas i längderna i den utsträckning som råder. Kommunerna måste också se till att obehöriga personer utesluts från mantalsskrivningen i kommunerna, framför allt att personer som senast varit mantalsskrivna i kommunen blir mantalsskrivna på annat håll.
Det refereras i artikeln att en livlig diskussion uppstod. Bland annat rekommenderade kyrkoherde Ahlberg i Göteborg att uppehållsböcker skulle införas så att man kunde hålla reda på klientelet, (se betydelsen av ordet klientel här: https://www.saob.se/artikel/?unik=K_1101-0166.RKNS). Det är inte utsagt vilka som utgör ”klientelet” men ”lösdrivare” kanske, kanske människor som har svårt att ta hand om sig själva på grund av exempelvis psykisk sjukdom, alkoholism och så vidare som lever i en slags ambulerande ”utslagen” tillvaro i samhällets periferi. Men också luffare, resande eller romer kan vara några av de människor eller minoriteter som inryms i det förminskande begreppet – men jag vill reservera mig för att jag kan ha fel i mitt antagande eftersom jag ser med samtidens glasögon. (Se gärna under källor och tips Erika Perssons uppsats om romers kulturarv i Göteborg- en landskapsdimension)
Syssloman Andersson, Halmstad, påpekade under diskussionen att det kunde finnas personer som kunde vistas i en kommun i åtta-tio år utan att bli mantalsskriven där. Och menade att i en hel del fall tycks det bero på att man inte ville ha dem skrivna på orten.
”Om de sedan behöver fattigvård, är man inte sen att skicka räkningen till den kommun, där de, en gång i världen var mantalsskrivna.”
/Helena Maria
Källor och tips:
Fattigvårdskongressen om hemortsproblemet. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. 1928-11-06.
Youtubekanalen Gravvitner. De icke önskvärda-Rashygien I Sverige”, (2002), (se här) (Obs. Bör inte ses ensam)
Mikael Eivergård, Veronica Olofsson, Maria Wallström. 2012. På anstalt. Andra minnen av det moderna. Östersund. Jamtli förlag.
Nika Söderlund. 2022. Råd och dåd: Det tidiga kuratorsarbetet i svensk sinnessjukvård. Socionomens forskningssupplement nr 52, vt 2022. Tema: Socialt arbete inom hälso- och sjukvården – ett kunskapsfält i förändring.
Brigitte Ackerhans. Från skola för andesvaga till ett av landets största vårdhem. Mölndals-Posten. 2021-07-18.
Erika Persson. 2012. Romers kulturarv i Göteborg – en landskapsdimension. Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet. 2012:11.
Se gärna tidigare inlägg:
http://t-alb-art.com/2021/07/12/nagra-tankar-kring-romanen-av-ditt-liv-och-mitt/
http://t-alb-art.com/2021/08/07/kansliga-benamningar/
TALBART 