Födslovåndor och motstånd – psykiatriska kliniken 1938 vid Sahlgrenska.

Innan byggandet av Lillhagens sinnessjukhus var påbörjat började hälsovårdsnämnden sondera terrängen för en psykiatrisk upptagningsanstalt/psykiatrisk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset.  

Det visade sig att planen stötte på patrull. Sjukvårdsdirektör Hugo Höglund berättar om klinikens svåra födslovåndor i ett av sina många föredrag. I samrådet med Medicinalstyrelsen  planerna och dess lämplighet  betraktades förslaget närmast som ett missfoster, konstaterar Hugo Höglund i ett av sina många föredrag. Men vi tog ändå hem spelet kunde han  konstatera i slutändan. Etablerande av en psykiatrisk klinik vid ett kroppssjukhus stämde inte överens med som var brukligt. Det överläkare Nils Anton Nilsson ville få till stånd, och som han skriver i den skrivelse från 1931-02-08, som jag refererat till ovan, var:

”(…) en friare intagning under friare former utan de handlingar och intyg, som omedelbart såväl i lagens som allmänhetens mening stämpla patienten som sinnessjuk. Synes mig ligga inom räckhåll, inte minst med hänsyn till att den psykiatriska kliniken i Lund fått sig sådana fria former beviljade.”

Det bör framhållas som bakgrund att under början av 1900-talet, och fram till dess första hälft, ökade antalet människor i som omhändertogs på sinnessjukhus stort. (Eivergård & Jönsson:1993:7) Det innebar att genom statens försorg byggdes nya sinnessjukhus runtom i landet för att öka behovet, också ett prognosticerat framtida behov. (se tidigare inlägg här)

Forskarna Eivergård och Jönsson illustrerar det med att det vintern 1943 vårdades sammanlagt 30 837 människor på svenska sinnessjukhus, ett antal som jämfört med 1900 ökat med 26 235. Då måste man också ta med rasbiologin och rashygienens frammarsch under 1920-talet som bland annat utmynnade i steriliseringslagen 1934 i Sverige och som gjorde att fler och fler människor, med psykiater Frey Svenssons ord ansågs ”samhällsomöjliga” (sinnessjukdom medförde samhällsomöjlighet, enligt Frey Svensson, sid 7) eftersom de var behäftade med sinnessjukdom. Människor med problem med alkohol hänvisades också till de stora sinnessjukhusen. (introduktionen, sid 7) Sjukhusdirektör Hugo Höglund framhöll för övrigt i en skrivelse att han inte hade för avsikt att skapa ett särskilt alkoholistsjukhus. Han skriver att han av många skäl anser att det bättre att inte renodla denna vårdform , utan låta behövlig vård ges på tillräckligt rymliga psykiatriska lasarettsavdelningar. I den mån en uppdelning av klientelet bör ske, menar han att ska göras av ansvarig  läkare inom respektive kliniker. (ur Hugo Höglunds papper, 1949, s. 76 )

Behovet av en psykiatrisk klinik kom ur behovet av differentiering/sållning av de psykiskt sjuka då man ville ha en klinik för de lättare fallen i anslutning till Sahlgrenska sjukhuset, Göteborgs stora kroppssjukhus. Nils Anton Nilsson förkastar också ett förslag att eventuellt förlägga den kliniken till Gibraltars ”hopgyttrade vårdkomplex”. Han hänvisar till att de stora avdelningarna inom byggnaderna för såväl oroliga som halv oroliga och lugna sjuka har konstruerats med hänsyn till billighet i drift och är lämpliga endast för människor som lider av psykisk ohälsa/sjukdom av mer kronisk karaktär. Nils Anton Nilsson fortsätter:

”Enligt mitt förmenande vore det synnerligt inhumant att vid dessa avdelningar inta akut insjuknande med risk att omedelbart ställas inför utsikten att träffa samman med patienter, vilkas uppträdande och sätt att vara på grund av långt framskriden sjukdom  ofta antagit former, som ägnade att inge missmod, ja kanske rädsla och skräck.”

Förslaget till en psykiatrisk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset röstades ner, och med siffrorna  12-38. Men med en ny hälsovårdsnämnd tog hälsovårdsnämnden åter upp frågan, skriver Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (1931-04-18) och bad stadsfullmäktige att riva upp beslutet att förlägga kliniken till Lillhagens sjukhus och återgå till det ursprungliga förslaget att förlägga kliniken till Sahlgrenska sjukhuset. Nils Anton Nilsson hade först varit inne på att få den förlagd till en viss del av Gibraltar, men när Hälsovårdsnämnden inhämtar ett utlåtande från professorn i psykiatri vid Karolinska institutet, Viktor Wigert anslöt sig Nilsson till dennes förordande av Sahlgrenska. Wigert, i sitt försvar för placeringen vid Sahlgrenska, där han backade upp sjukhusdirektionen, betonade bland annat enligt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att i föregångslandet USA förlades vårdhem av ifrågasatt typ till vanliga sjukhus. Han underströk vidare att det  också var vanligt på många håll ute i Europa. Och skulle förslaget om inte  gå igenom skulle Göteborg bli ensam om andra linjen i Skandinavien i den händelsen att vårdhemmet förlades till Lillhagen.

I ett föredrag i kommunalpolitiska och sjukvårdsfrågor  med tillhörande bildvisning nämner sjukhusdirektören Höglund den radikala omsvängning som  skedde. Och säger att även om den psykiatriska kliniken formellt sett är en främling  bland de övriga lasarettsbyggnaderna så är den en värdefull del av helheten.

Han nämner också att under den psykiatriska kliniken lyder Thamstorps vilo- och centralhem i Skaraborgs län. Dit kan de lättare fallen remitteras.

Texten till bild 15  som Höglund antecknat lyder:

 ”När KK togs i bruk, hade vi efter tyskt mönster en social avdelning. Denna blev emellertid undanträngd på grund av ökat tillströmning av barnaföderskor. En ersättning för avdelningen har vi fått i en villabyggnad i Frölunda, benämnd Dunkehall. Dena togs i bruk 1950 och den rymmer 12 platser för ensamstående blivande mödrar”.

Psykiatriska kliniken och öron-och ögonklinikerna invigdes vid Sahlgrenska hösten 1938.

Nya slags vårdhem eller kliniker låg i linje med vad den mentalhygieniska rörelsen förespråkade. NE beskriver mentalhygien som åtgärder som syftar till att behålla eller stärka psykisk hälsa med särskild tonvikt på att förebygga allvarligare störningar eller insjuknande, t ex genom att undvika stress, lära sig bemästra kriser och konflikter och utveckla goda mellanmänskliga relationer. 1909 bildades National Committé for Mental Hygiene i USA och den spreds till Europa efter första världskriget, enligt NE. Världskongresser hölls 1931 och 1937 i Washington respektive Paris.  1931 grundades Svenska Föreningen för Psykisk Hälsovård med syfte att verka inom hem, skola, socialvård och kriminalvård, enligt Wikipedia. (se tidigare inlägg http://t-alb-art.com/2022/06/20/1936-ars-forhoppningar-knots-bland-annat-till-rasbiologiska-atgarder/ där föreningen nämns i anslutning till Fattigvårds- och barnavårdskongressen 1928 och då bara som Föreningen för Psykisk Hälsovård)

Syftet med mentalhygien var först och främst utbildning, men när det projektet misslyckades enligt forskaren och professorn Anne Harrington i boken ”Mind Fixers”, (2019) skriver hon att

”(…) mental hygienists favored a range of early interventions- and the creation of new kinds of clinics to treat the less seriously mentally disordered.” (sid 78)

I det här projektet drog mentalhygien-rörelsen till sig stora donationer från förmögna och filantropiska stiftelser som Rockefeller och the Commonwealth,  skriver Harrington. (s. 78) De nya klinikerna som etablerades var kliniker för psykopater,  (psychopatic clinics), mentalhygieniska kliniker, (mental hygienen clinics,) psykiatriska dispensärer, (psychiatric dispensaries), barnavårdscentraler, (child guidance clinics). Några av dessa var bara för utevård medan andra kliniker kunde ha ett mindre antal bäddar för inneliggande patienter under kort tid.(s. 78)

Termen mentalhygien myntades av psykiatrikern Alfred Meyer som bildat Nationalkommittén för mentalhygien i USA tillsammans med en tidigare patient vid ett mentalsjukhus, Clifford Beers, som skrev en bok om sina erfarenheter på mentalsjukhus 1908, ”A Mind That Found Itself”.

Mentalhygien-rörelsen slog sig samman med andra rörelser som social hygien-, fysisk hygien- och rashygien rörelsen. Alfred Meyer var även aktiv inom eugeniken.  1916 tillät han sig själv att bli vald som den tredje presidenten i Eugenics Research Association, enligt Harrington. (s.51) Han satt också i den rådgivande styrelsen i the American Eugenics Society från 1923 till 1935. Och eftersom hans inflytande inom psykiatrin bara ökade satte detta sin prägling på denna. En ny patientgrupp tillkom poängterar Harrington, den så kallade maladjusted personen, kanske har vi här förebilden till Frey Svenssons  uttryck ”samhällsomöjlighet”…en person som är samhällsomöjlig.

”Maladjusted” var en term myntat av Meyer och han definierade en person som var missanpassad som inte verkligt psykiskt sjuk men löpte risk att bli psykiskt sjuk, det vill säga befann sig i någon slags farozon enligt min tolkning.

Vid ingången av 1930-talet hade mentalhygienrörelsen medverkat till att förändra den amerikanska psykiatrins mission, som Harrington uttrycker det. En förståelse hade konsolidariserats som innebar att psykiatrin inte bara skulle fokusera på människor som redan led av mentalsjukdom. Kanske skulle man kunna säga att fokuset också skulle inrymma ”potentiellt” psykiskt sjuka. Harrington beskriver det så här:

”(…) should also regard people who were distressed, troubled, dis-ordered or struggling to ‘adjust’ even  if they were not (or not yet) victims of disease. As this message spread, so did another one: namely, that there was not just ‘mental illness’ but also ‘mental health’ and mental health was something no one could afford to take for granted.”(s.80)

Så här långt får jag en något otäck förebådelse om McCarthy-eran under 1950-talet och politiska dissidenter överhuvudtaget, filmen ”Gökboet” och hur människor förpassas till mentalsjukhus och i all tysthet förvandlas till oigenkännlighet genom lobotomi eller kemisk lobotomi. Men i sak måste jag hålla med,  alla kan drabbas av psykisk ohälsa på olika sätt, genom trauma och så vidare om det vill sig illa. Det viktiga är här bemötandet, om hur man får hjälp. Och hjälp som samtal om det som hänt så tidigt som möjligt, Och ett förebyggande folkhälsoarbete är naturligtvis viktigt. Men hur man gör/genomför det är minst lika viktigt. Avgörande. Om människor får vara delaktiga själva i processen, exempelvis, tänk KASAM, (se här), eller bara ”serveras” uppifrån, exempelvis ”top-down-styrning.

Det bör också tillfogas, som Anne Harrington understryker, att efterkrigstiden mental-hälsovärld skiljde sig från tiden före andra världskriget ur en väldigt betydelsefull aspekt, nämligen att:

“It was far less tolerant of biology. The revelation of German Nazi atrocities, had tanked the reputation of eugenics, whose agenda had once been seen as complementary to  mental hygiene. Postwar psychoanalysts also regarded  the varied chock treatments being conducted in mental hospitals as palliative at best and destructive at worst, in contrast to their own methods, which they believed went to the heart of mental disorder in humane and effective ways.” (s. 88)

Till bilden hör också att det blev på modet  (the fashionable new way) efter andra världskriget att tala om ”mental health” när det gällde ämnen som det tidigare hade talats om under rubriken ”mentalhygien” (s.87) Men det gällde fortfarande att vara ”well-adjusted” och det skapade ängslan hos människor över att bli eller stämplas som ”maladjusted”. (s. 88)

Flera år senare pågår arbetet i Sverige med differentieringen av patienter. 1954 i ett bemötandet av motion från fr Högmark den tolfte maj betonar sjukhusdirektör Hugo Höglund att de målmedvetet arbetar på en differentiering av patienter och åstadkommande av nya vårdmöjligheter. De eller ”vi” som Hugo Höglund uttrycker förklarar han att i detta sammanhang betyder styresmannen för Lillhagens sjukhus Gayler White, docenterna Hakon Sjögren och Sten Eckerström, överläkaren Torsten S:son Frey och byråchefen Bunne, förutom honom själv. Det fr Högmark intresserade sig för var det eventuella åldersklientel som skulle kunna överflyttas från Lillhagens sjukhus till enklare vård på ett annat sjukhus.

Den ”differentierade” patienten och nya vårdmöjligheter innebar början på dödsstöten för den vårdideologi som mer eller mindre krävde att patienternas sociala band till det omgivande samhället skulle vara avklippta. (Eivergård och Jönsson, 1993:154)

Forskarna  Mikael Eidergård och Lars-Eric Jönsson skriver i ”Sidsjöns sjukhus 1943-1993” att modern psykiatri förutsätter öppna former inga sängplatser längre. (s. 153) Behov av fasta platser med slutna avdelningar kommer dock att finnas kvar under oöverskådlig framtid skriver de, 1993. Och gör följande reflektion:

”Men man har sagt adjö till de stora anstalterna och avskiljandet av patienten från dennes ursprungliga sociala miljö.  Denna betraktas, i mån den finns kvar, som en av förutsättningarna för tillfrisknande. Avskiljandets terapeutiska funktion har vänts till sin motsats. Samhället utanför sjukhuset ses snarare som en förutsättning för tillfrisknande än som ensidigt sjukdomsalstrande.” (s.153)

De anstalter som utgjorde ”anstalts-Sverige var bland annat fängelser,alkoholistanstalter, mödrahem, sinnessjukhus, arbetshem, sinnesslöanstaltet, skyddshem, tvångsarbetsanstalter och fattiggårdar. ( Eivergård, Olofsson, Wallström 2012:22)

Och professor Karl Grunewald skrev i Läkartidningen nr 13, 2007, volym 104, att bland annat var alla överens om behovet av institutioner av olika kategorier av vanart. De tre första decennierna på 1900-talet såg en aldrig tidigare skådad institutionsutbyggnad. Grunewald skriver:

”Det innebar kategorisering och avskiljning – framför allt skulle de lönsamma skiljas från de olönsamma, såsom de obildbara barnen.” (Grunewald: 2007:1069)

I början av 1920-talet uppgavs över 70 000 människor vara intagna på någon fattigvårdsinrättning. ( Eivergård, Olofsson och Wallström, 2012:14)

Under 1930-talet kom anstaltsbyggnaderna till nytta som ålderdomshem bland annat och ännu senare har de använts som fritidshus, sommarkoloni, vandrarhem och bostäder, skriver Eivergård, Olofsson och Wallström i boken ”På anstalt. Andra minnenav det moderna”. ( s. 13) Kanske också som flyktingförläggningar under de senaste årtiondena. Vid flera psykiatriska sjukhus som Lillhagen och Sidsjön togs byggnader i bruk som flyktingförläggning.

Det känns som en historia för sig hur staten, kommuner och exempelvis Göteborgs stad förvaltat och nyttjat alla dessa byggnader det rör sig om – tänker på vårdhemmen exempelvis – fram till nu. Som Thamstorp på tio mils avstånd från Göteborg. Faktum är att det är ett av de vårdhem som fullföljer traditionen att vårda dem med psykisk ohälsa, om än privat. Thamstorp i Grästorp, Västra Götaland, drivs som ett Behandlings- och rehabiliteringshem, (se här).

Thamstorps slott med tillhörande park och trädgårdar förvärvades 1928 av sjukvårdsförvaltningen och togs bruk året därpå efter omändringar .

Eller om vårdhemmen har sålts av? Och i så fall – vad händer med dessa kulturarv? Ett kulturarv som författarna till ”På anstalt” menar är en del av industrisamhällets historia och som har något väsentligt att säga om villkoren i det moderna samhället. (s. 6)

Familjevården som startade 1929 i Göteborg utackorderade psykiskt sjuka för vård i enskilda hem, belägna inom Grästorps köping samt Tengene, Trökörna, Bärebergs, Sals, Flo och Ås socknar i Skaraborgs län. (Föredrag av Hugo Höglund om sjukhusförhållandena)

Just Skaraborgs län förefaller att ha varit ”utsett” som ett ”helande” län. Var människor där mer benägna, villiga att ta emot utackorderingar? Eller var det bara tillfälligheter som styrde?

/Helena Maria

Källor:

Mikael Eivergård & Lars-Eric Jönsson. 1993. Sidsjöns sjukhus 1943-1993. Ur den moderna sinnessjukvårdens historia. Uddevalla. Bohusläningens Boktryckeri AB. Sundsvalls museum.

Mikael Eivergård, Veronica Olofsson, Maria Wallström. 2012. På anstalt. Andra minnen av det moderna.

Anne Harrington. 2019. Mindfixers. Psychiatry’s Troubled Search for the Biology of Mental Illness. New York: W.W Norton and Company, Inc.

ur Hugo Höglunds samling, Regionarkivet, Göteborg.

Vårdhem för själssjuka till Sahlgrenska. 1931. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1931-04-18.

Nationalencyklopedin, mentalhygien. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/mentalhygien (hämtad 2022-07-03)