Författare: Talbart.blog, helena_vianova@live.se

Talbart.blog gör uppehåll.

Andra natten mår jag illa och har ont i huvudet: ringer på roomservice. Jag ber att få ett par flaskor mineralvatten uppskickade till rummet. En kille kommer med tre flaskor kolsyrat vatten på en bricka. Han går fram till det skrangliga bordet vid fönstret och ställer ner flaska för flaska.

Du ser blek ut, säger han i förbifarten på väg ut genom dörren. Jag stirrar på honom.

Han ser min blick och stannar upp:

Du borde äta något. Följ med ner och sitt en stund i sällskapsrummet. Det är bättre för dig.

Jag håller mig för magen och grimaserar.

Men han ger sig inte. Han avfärdar mina protester, och går fram till mig och tar mig varsamt om ena armen och stänger dörren bakom oss. Han leder mig nerför trappan och räcker mig nyckeln halvvägs.

Du har inte visat dig på två dagar. Han skakar på huvudet.

Ja, jag har varit eländig, tänker jag.

Han placerar mig i en soffa utmed rummets ena kortsida och går fram till matsalsbordet, där tar han en bit omelett från ett stort fat som han placerar på en tallrik. Efter ett par minuter har jag omeletten framför mig tillsammans med ett glas mineralvatten. Han har tagit av personalens rester för att ge mig.

Övrig personal kommer in och sätter sig vid matsalsbordet, och han ansluter sig till dem.

Försiktigt börjar jag äta, men känner genast av illamåendet. Killen vänder sig om från sin plats vid bordet – och han rynkar ögonbrynen när han ser att jag har lagt ifrån mig besticken. Jag börjar om från början, och petar i mig små bitar av omeletten. Till min förvåning äter jag upp två tredjedelar.

Vill du ha mer? En äldre man, som jag förstår är killarnas chef, höjer fatet med omelett för att visa att det finns mer.

Jag tackar nej. Jag går ut och ställer mig en bit från entrén till hotellet Aden som ligger på en bakgata och tar ett djupt andetag. Sedan ser jag upp mot den stjärnbeströdda himlen och blundar. Jag vet att jag måste fatta något slags beslut om att gå vidare, börja handla. Ta mig ur chocken och de senaste dagarnas förlamning. I

När jag passerar salongen sitter killarna fortfarande vid matsalsbordet. De har övergått till att dricka kaffe och äta sötsaker. Killen som betjänat mig pekar på sitt kaffe när han får syn på mig. Jag skakar på huvudet och ler. Han ler tillbaka och räcker mig en ciggarett.

Jag går uppför trapporna tillbaka till mitt rum. Väl där klär jag av mig och tar på mig min pyjamas, kliver i säng och somnar genast.

När jag vaknar på morgonen känner jag en försiktig tillförsikt. Vänligheten som jag mötte under gårdagens kväll har fått det att ljusna betydligt. Tanken for genom mitt huvud att det finns nya möjligheter, att allt inte är kört.

/Abdelhamid och Helena

Herden är en urbild för det goda, vårdande och omsorgsfulla; den med omsorg, ansvar och kärlek till flocken såväl som det enskilda fåret eller lammet.

Katarina Barrling har i boken ”Världens mest protestantiska land” från 2024, understrukit att bilden (tropen om man så väl) av herden som god, så som Herden framställs i bibeln är mycket äldre än 2000 år och fanns långt före kristendomen, i de omgivande kulturerna.

Att läsa om hur bosättare likt attackerar beduiner på Västbanken gör ont. Dessa bosättare har drivit Israel till vägs ände.

”In addition to the overall rise in settler attacks, 2025 also saw an increase in the number of serious incidents that included shootings, arson and other violent crimes, with 128 compared to 83 in 2024 and 54 in 2023, according to the data.

Extremist Jewish attacks, which now occur on a near-daily basis, largely go unchecked. Prosecutions are rare, and convictions are even rarer. Critics have accused the government, the most right-wing in Israel’s history, of shrugging off the attacks.”

(The post Wave of settler attacks against Palestinian herders reported in central West Bank appeared first on The Times of Israel, the journalists name is Jeremy Sharon).

Källa, tips och länkar:

https://www.msn.com/en-us/news/world/wave-of-settler-attacks-against-palestinian-herders-reported-in-central-west-bank/ar-AA1XM7t9?ocid=socialshare

Världens mest protestantiska land : Sverige – det extrema landet lagom – Katarina Barrling – inbunden (9789189882331) | Adlibris Bokhandel

It have meant a lot to me to “show” Elisabeth Punzi Lillhagen, (and later Abdelhamid). That she too her time to go around with me and look at the place, the different buildings with their numbers. What had been the kiosque at the area, the surrounding forest and “Rödberget”, a name I learned only a few weeks after we had been around together. I wanted to show her the old water cistern, but I didn’t find the to way around to it.  I think I was a little nervous showing Elisabeth around. A role I never could had imagined myself in.

Instead, we ended up at Bagar- och Bykstugan.  It was bought by former employees at Lillhagen who went together in a n organization. They meet every month and most of them live in the area.

I was there in the evening in November last year. A fire was lit and it was warm and cosy. It is not often one is in such old houses nowadays with a history one can trace back to the 14^th century.

One of the woman who worked at Lillhagen told me that she struggle during a long time to get a lift to the bath. She had a patient that really wanted to take a bath and the personal was also tired of getting wet on when they were showering the patients. The patients were heavy. Eventually, she acquired the lift, allowing them to move the patients up and down from the bath with greater ease.  Her supervisor said to her with cider.

Another former employee told me about the time when the neuroleptic revolution came to the hospital.

“When was that?”  I asked.

 I think it was during the Korean war. It was that association that first came to her mind: The beginning of the 1950`s and the Cold war. The Korean war started in 1953. It was a time when the psychatrists didnt need to have official approval of the experiments they carried out on their patients. One former nurse said though that when Hibernal came she marvelled because that psycofarmic drug got the patients up from their beds. Before they had just been laying in bed 7/24.

The evening had  I visited the Bagar-and Bykstuga  had a subject, it was an employee high up in the administration who lectured about the sculptures at Lillhagen, mostly the absent one because  all the precious sculptures in bronze had disappeared long ago.  One suspect it to be thiefs who have taken them because of the high price on bronze.  We looked at pictures of the sculptures and there was a lively discussion about artists and the names of the sculptures and memories connected to them.

The woman who talked about neuroleptics remembered one of the artists who was hospitalized at Lillhagen several times  because of his dependence on alcohol. She spoke about a painting he had given to the dayroom. I heard some anecdotes, some numbers on the wards and I could detect sorrow and longing in their voices.  Det här om nostalgi. Gruvarbatearna. They talked about how Lillhagen for many patients was their home, they had no other. It was their destination. Others they could came back and visit the employees and sit down for a while – pay visits like this.

 I myself remember one old woman coming to a mental hospital I was patient at. She was like an old relic: the nurse told me that she came every day to look after and water the flowers, I looked at her and wondered if it was the future me I saw in her as she shuffled around with a water can in her hand? I have seen so many different persons at the psychiatric hospitals. I have seen the catatonic schizophrenics, I have seen the young mother who minutes before had had ECT, and I was frightened that a psychiatrist would come up with the idea that I somehow needed that treatment. I could see the change in her, how she became limp, like without personality y. At the same time, I could ask myself`? Did others look at me the same way.

You don’t only become docile you became humble, the psychiatric hospital teaches you something one hardly can learn at some other place; but that it is difficult to dress in words. Therefore, I am happy that researchers like Elisabeth Punzi Hansen start to look at the experiences patients have and have had through the years at mental hospitals. Surveillance. Places of surveillance, shame and incarceration. Ha trip to the mental hospital and look at the mad people, dårarna (in Swedish).

I really appreciated talking to Stefan whom I met during  walking around with Elisabeth Hansen.  I remembered his collegue vaguely. He showed me were the emergency intake was. We were in the tunnels underneath.  Elisabeth was showing me the art. I remembered it. Especially the forest of birch trees. It was close to the way to the emergency intake. I realized how much compassion and understanding he had. It was fantastic. It was fantastic and see and feel what I couldn’t see or feel with so much neuroleptics in my body. Not that I am entirely free of it; I have medicine at need. But since I have started to go to psychologist I have started to understand more of myself. I have talked to Elisabeth how much my psychologist at PNO means to me, and if it is something I really want to convey is it that the “talking cure” I s the revolution, not the neuroleptic. Unfortunately, there is scarcity when it comes to psychologist and I suspect there had been, and still is, difficult to get a psychologist to talk to at all.  Some patients are considered unfit for the talking cure, and it is mainly because they get so much neuroleptics that they cannot talk. I have ben in that place myself. And what I understand it is  also common knowledge (conveyed by curator Birgitta Elmqvist) that patients on heavy dozes medicine just don’t benefit from talks.

I met Elisabeth at the conference in the beginning of June 2019 and I started to feel that I could start to tell my story. My old psychologist had gone in pension but I hade already got one and felt confident. Elisabeth told me that it is important that people like me, the mad people “, write their own history. That it means much for identity and so on. I was at the conference two thirds of the day, then I had to go. A performance from an old hospital building was just too strong to see. I couldn’t see it to the end. The movements she did, like a metamorphose, remembered me of how it was when getting Haldol injected. It was just like that.

My friends and I belong to small group, Talbart in Swedish, it means Talkable. We have also a blog. It was through our leader, a teacher at the university who asked us if we would like to come to the heritage conference in the first place. (This “small group” dissolved in 2020).

It was amazing. The atmosphere of kindness and openness. Nevertheless, to hear the lecturers  talk about a world that I thought no one was interested and in principle was inexplicable (obegriplig in Swedish)  was even more amazing. That they could put words on things I had experienced but couldn’t but couldn’t put in language, couldn’t communicate. Then to get an invitation myself to get involved in this way was an opportunity I felt ready to grasp.

My trauma was not resolved at the hospital. It got worsened and I was retraumatized the same day I arrived.  What brought me to the hospital in the first place was “violations” (övergrepp på svenska) I have talked about elsewhereI, which I suffered during a half year stay in Asia. No one had a clue of what I had undergone or what was suppressed inside me. No one understood or asked. Instead one thought I had been taking drugs and my parents thought I hade become member in a sect. And the years went by.  Until I trusted a curator after many years of appointments with her, and started to talk and thus prepared the ground for psychological treatment (at least what I thought). Now my psychologist says that if I only had had a person I could have talked to when I came home from Asia, instead of quite soon being told I was worshipping the devil. Matters could have looked a whole lot different, in hindsight. Men som kristen (jag har återvänt till min barndomstro) måste jag tro att Gud har en plan med mitt liv, såväl med allas liv.

Jag har närmat mig min historia via engelskan, det är som om jag har behövt den omvägen. Anledningen tror jag är att det är det språket som jag kommunicerar med min guru på. Han som varit den ende jag litat på. Det låter så grymt i mina öron, litade jag inte på mina föräldrar? Jag vet inte. De litade på psykiatrin. Men jag tror att min pappa innerst inne gjorde det. Han bad om förlåtelse för att han bidrog till att jag hamnade inom psykiatrin genom att acceptera, inte argumentera. Jag bad honom om förlåtelse för att jag orsakat honom hans hjärtattacker.

När det sägs att man inte är i kontakt med verkligheten, när jag tappat förbindelsen till mig själv, är det snarare så att min kontakt med verkligheten varit alltför verklig, påtaglig och skrämmande – något har rört upp mina trauman igen till ytan.

Min första psykos fick jag när jag var tjugotre år och då kom jag in på psyket i staden Kristianstasdär jag haft min första identitetskris. När jag kom upp från IVA till avdelningen strax efter lunch så fanns det bara en patient på avdelningen: en medelålders man. Han satt i det kombinerade uppehållsrummet och matsalen och kastade ur sig könsord i en jämn ström. Hans röst följde oss nästan hela vägen till rummet som jag tilldelades, men som jag inte fick vistas i. Jag fick en bricka i mina händer och blev tillsagd att gå och sätta mig i matsalen och äta.  Jag var redan störd och orolig över mannens beteende och frågade om jag inte kunde få äta inne på mitt rum i stället?

Jag var rädd för mannen som pratade för sig själv. Det var obehagligt. Speciellt orden han vräkte ur sig. Det var kvinnoförnedrande och påminde om min högstadietid när särskilt en kille i klassen använde ord som fick bröstet att kännas trångt och magen bli orolig. Högstadiet hade varit en plåga. Jag och min kamrat promenerade varje rast, jag ville inte vara i korridorerna och som tur var hon likadan.

– Nej, fick jag till svar. Jag skulle äta i matsalen.

Det naturliga var givetvis att vilja fly till sitt rum – även om det för närvarande var ett patientrum på ett psykiatriskt sjukhus.

Jag bönade och bad, men fick samma svar. Alla mina ord var meningslösa, som om jag pratade ett språk som skötaren, ett tiotal år äldre än jag, inte förstod. Hon försvann in i glasburen. In i sin gemenskap. Personalen var enig. Ingen som sa ”att det gör väl ingenting om hon får sitta och äta i lugn och ro på sitt rum?  Och nog kan vi förstå henne att hon inte vill sitta och lyssna på en massa könsord och kränkningar när hon äter? Men nej.

När jag var på väg att gå in med brickan på mitt rum ändå hindrades jag av en skötare som kommenderade mig ut i matsalen. Alla stoppades jag. Personalen försvann in i sin glasbur. Där satt den innesluten sin glasbur, befriade från alla ljud på avdelningen.  Jag gick, alltmer rädd och skräckslagen, från buren de få metrarna i korridoren tills uppehållsrummet tog vid. Jag vände. Jag kunde inte förmå mig att sitta och äta med de orden haglande över mig. inte sätta mig och äta med könsord haglande över hela stället.  Men nu var det inte bara mannen jag var rädd för utan rädd och skräckslagen för personalen. Vad var det för ett ställe som jag hade hamnat på? Deras bemötande och oresonlighet fick det att vända sig i magen på mig av oro och fruktan. Det var som om jag mötts av en ordning som jag bara mött i böcker som Orwells ”1984” eller Boyes ”Kallocain.” Jag gick till buren igen. Frigjorde ena handen och knackade. Ingen reaktion. Personalen låtsades inte om mig. Jag var utestängd och paniken tilltog. Situationen blev för svår. Hur skulle jag kunna undvika mannen samlingsrummet? Tankarna virvlade runt i mitt huvud i en hopplös dans. Jag hade aldrig stött på en människa som kraftfullt satt och pratade högt för sig själv. Han kunde vara vilken som helst av alla de medelålders män som fanns ute i samhället på olika positioner. Att en av dem satt och pratade som en dåre och sa så otäcka saker var en gåta för mig, samtidigt som jag ville vara så långt ifrån den här mannen. Jag förstod inte att personalen inte såg det som ett problem, utan bara lät honom sitta där och kasta ur sig de grova orden. Förtvivlat, som en sista utväg släppte brickan i golvet mitt framför buren. Jag visste inget annat råd, även om jag skämdes för att behöva ta till en sådan drastisk åtgärd. Men vårdarna stormade ut och det blev liv. De var fast i sin övertygelse och ville fortfarande inte lyssna på min vädjan. Mat från tallriken hade stänkt på mina kläder, och jag gick för att duscha. Också för att det var ett sätt att få en frist, och som jag läst om senare, och för att bli ren, befriad från det som jag hade förträngt: våldtäkterna under min vistelse i Asien.

Mitt i duschandet kliver två manliga vårdare in i det lilla duschrummet och griper tag i mig. De har låst upp utifrån. I mitt sköra tillstånd utsattes jag för ännu ett övergrepp: ett psykiskt sådant. Också att inte kunna möta mitt behov av att äta i enskildhet på mitt rum var ett övergrepp.  ”Ofredandet” som jag utsattes för var ett övergrepp som jag i mitt sköra tillstånd. De två männen låste upp från utsidan.  Jag beordrades att klä på mig, och fick enbart veta att jag ska till en annan avdelning. Den avdelningen låg i centrum, på det gamla lasarettsområdet.

Arnhild Lauveng hänvisar till Alan Topors forskning om bemötande och vad som hjälper psykiskt sjuka människor i deras tillfrisknande och återhämtning (Borg och Topor, 2003, Topor 2004). Det handlar om att tas på allvar, skriver hon i sin bok ”Onyttig som en ros”: att behandlas som en medmänniska, inte som en patient eller arbetssökande, utan som en individ. Hon fortsätter:

”Ordet re-spekt kommer från de latinska orden re, som betyder om igen och spektare som betyder att se, och betyder helt enkelt att se om igen. Inte låta sig luras av första intrycket, fördomar eller stigmatiserande kategorier. Inte behandla andra som en arbetslös, en ensamstående mor eller en schizofren, utan se en gång till, bakom etiketterna för att se människan det rör sig om och ta reda på hur man ska möta just denna unika individ.” (s. 27–28, 25)

 Arnhild Lauveng understryker också hur viktigt det kan vara med förmågan att förhålla sig till enskilda människor framför systemet – något som Hamid med sina olika erfarenheter ute i Europa, berättat mycket om. (Lauveng, s. 28)

Och det handlar om att tänka sig för en gång till för att ta reda på vad som egentligen är värdefullt för oss, och att behandla det värdefulla med den respekten det förtjänar. (Lauveng, s. 28)

Det visade sig vara en avdelning för narkomaner och alkoholister. Jag är ingetdera, vilket läkarna och skötarna snabbt kom underfund med. Men de behöll mig där. Jag hade förts till en avdelning för narkomaner och alkoholister (före detta BB där jag kom till världen, vilket jag förstod långt senare). I mitt stilla sinne undrade jag varför.  Jag var förd in i en plågsam ovisshet, fick ingen hjälp med att orientera mig i mitt utsatta tillstånd. Ganska snart hade jag varit arbetsförmedlingen och fått jobb på en barnkoloni. Jag har alltid jobbat, det var det enda jag kunde, som jag verkligen var säker på. Min agens hade jag fortfarande i behåll. Tidigt på morgonen lämnade jag avdelningen för att åka buss ut till havet och öppna grinden in till barnkolonin. En stor del av jobbet bestod av att vara strandvakt: att hålla koll på barnen så att ingen plötsligt försvann under ytan. Jag hade en gång räddat en bror som försvunnit in i en virvel och dragits under havsytan. Jag spejade med örnblick. Så länge jag kunde jobba och inte blev beordrad medicin hade jag en viss kontroll över mitt liv. (tänk KASAM, Aaron Antonofsky)

Det är viktigt att minnas tillbaka och räta ut motsägelser eller frågetecken – eller låta de finnas men vara medveten om dem, framhåller Hamid.

På avdelningen klagade jag på brist på initiativ, att jag inte hade energi. Det är vanligt att våldtäktsoffer upplever denna totala energibrist. Arnhild Lauveng, psykolog, forskare och en gång i tiden diagnostiserad med schizofreni skriver i ”Onyttig som en ros” att det handlar om vad man väljer att fokusera på.

”Ser man en trotsig patient eller en livrädd ung vuxen? ” (s. 81)

Jag var 23 år fyllda när jag formligen kastades in på narkoman- och akoholistkliniken. Bara att jag varit i Nepal gjorde människor biased mot mig, säger Abdelhamid, jag var en suspekt figur i deras ögon. Det finns felaktigheter i min journal; där framställs det som om jag förde en ambulerande tillvaro i Indien och Nepal. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma.

Arnhild Lauveng berättar i boken att för många år sedan hörde hon en anekdot om en professor som visade dem ett vitt ark med enbart en svart prick på. Han frågade dem vad de såg och de svarade alla att de såg en svart prick. Professorn lät fråga igen och denna gång ifall de var helt säkra på det. Alla var övertygade. De såg en svart prick. Inget annat? Frågan hängde i luften, men samma svar återkom. Alla såg den svarta pricken, ingen såg den stora vida vita ytan som omgav den. Och det var naturligtvis poängen som professorn velat göra, och som också Lauveng vill vidarebefordra.  (s. 81) För hon vill förtydliga att det är lätt att fokusera på något, men missa det som borde vara lika uppenbart och tydligt. Hon framhåller:

”Men människor har aldrig något facit, och det är aldrig helt givet vad som är det ”rätta” eller det ”viktiga” eller vad man helst bör koncentrera sig på. När man arbetar med människor som är sjuka, är det heller inte givet vad som är att ”bli bättre”. Ibland är det att bli på bättre humör, ibland är det att gråta eller att skrika eller att våga smälla i en dörr, ibland något helt annat”. (s. 81)

”Patienten saknar sjukdomsinsikt”. De orden läste Arnhild Lauveng i sin journal. Hur kunde vi vara så oeniga? Frågar hon sig i ”Onyttig som en ros” (2010). Men slår fast att de inte var det. De beskrev samma ark, men medan Arnhild Lauveng beskrev ytan för dem beskrev psykiatripersonalen med psykiatriker i spetsen pricken.  För det är sant, intygar hon, att jag inte ville acceptera min diagnos. Precis som jag fått höra om min diagnos cykloid psykos fick hon höra att hon skulle få leva med sin diagnos livet ut. Men hon vägrade att köpa den ”insikten”, berättar hon för det skulle innebära att hon betalade med sitt hopp. Och hoppet ville hon behålla, inte låta det flyga sin kos. Och hon summerar;

”En stor yta med trots. Det är samma ark vi ser på, så det finns ingen anledning att gräla om verkligheten. Det är bara att börja samarbeta. För det är det som ger hopp.” (s. 81)

Hon relaterar också till något som bestämts på ett råd med patienter och personal men som aldrig kom med i det signerade protokollet. Det gällde en tv-apparat till avdelningen. En tv-apparat som stod outnyttjad på ett annat ställe. Men eftersom det inte stod med i protokollet var det inget avtal och helt ogenomförbart. Det hjälpte inte att alla som varit på mötet intygade att avtalet fanns. Ingenting hjälpte för det var inte bekräftat av en personal.

Hon skriver längre fram att de inskrivna aldrig fick en ursäkt, och det blev aldrig räknat som något problem att de inte hade blivit trodda. Hamid blir mörkrädd när han hör så lätt orden från en psykisk sjuk väger i Norden. Det Arnhild Lauveng fick höra när hon försökte säga något var att hon skulle må bra av att lära sig planering och tålamod.

”Jag hade varit länge nog i systemet för att ha lärt mig att det mesta var mitt fel och skyllde på min sjukdom, så jag sa inte mycket. Men i min dagbok noterade jag ett citat från en dikt av Inger Hagerup: Var otålig människa. Hon talar inte om hämtning av teveapparater. Hon talar om diskriminering, orättvisor, maktmissbruk och förtryck. Och det var egentligen det jag ville prata om också, om det hade varit möjligt.”

I min egen journal från Kristianstad stod det ingenting om att jag nekats att äta på mitt rum eller hur två manliga vårdare låst upp duschen utifrån och trängt sig in och grabbat tag i min nakna kropp och fört ut mig därifrån. Inte heller varför jag hade skickats med samma vårdare i bil till en narkoman- och alkoholistavdelning.

Minns en annan färd – i taxi med en sköterska och vårdare mot Sahlgrenska – som nästan viskande i framsätet att jag aldrig skulle komma ut från mentalsjukhuset.  Detta var omkring 1992. Jag satt i baksätet och hörde hur jag skulle bli inspärrad för alltid medan klumpen i maggropen växte och växte. Men något annat gav sig också till känna inom mig: En förvissning, ett beslut som handlade om att jag måste ta mig ut ur mentalsjukhusens värld, bli fri från psykiatrin; dess förflutna och det förflutnas demoner. Det som forskaren Elisabeth Hansen långt senare kallade ”The heritage of psychiatry” och som jag inbjöds att vara en del av, också som en av dess ”narrators”  – det jag väljer att berätta om min historia kan vidimeras, och jag vet att delar av den överlappar med min bosniske sambos yngsta systers historia, och vi bodde mycket riktigt till stor del på flyktingförläggning tillsammans med henne och hennes föräldrar och även en äldre syster och hennes make och deras dotter Selma.

För att illustrera hur förbuden på en avdelning kunde se ut, vilket också speglar dess godtycklighet, skildrar Lauveng en stängd avdelning, utan möjlighet att öppna fönstren och utan tillräckligt med personal för att man skulle få gå ut. Det känner jag igen. Jag har många gånger varit på en sådan avdelning. Ibland berodde utegångsförbudet på grund av att även patienter som egentligen tillhörde rättspsykiatrin var inskrivna på avdelningen.

Det som Arnhild Lauveng berättar nedan gäller en avdelning där en pojke bad om ett glas vatten. Det var sommar och värmen plågsam på avdelningen, enligt Lauveng. Pojken fick inte det glas vatten han bad om, utan skulle han ha vatten så fick han ta det från kranarna på toaletten. Det var förbjudet att äta mellan måltiderna och inte heller kunde man be om ett glas vatten och jag ler invärtes för jag tänker på den tid då människor kunde komma och knacka på hos oss på Brösarpsgården under sommaren och be om ett glas vatten och hur min mamma Evy glatt gav dem vad de bad om. Pojken gav med sig, men blev givetvis ledsen, ansatt av både hunger och törst som han var. Lauveng skriver att han var yngre än henne, och att hon inte protesterade berodde på att hon den veckan var inne i en period då hon överhuvudtaget inte talade. Men arg var hon, poängterar Lauveng. I det här fallet rörde sig det inte enbart om regler utan också om personalens lathet. Inom parentes vill Arnhild Lauveng hylla all den personal som faktiskt kan bre en smörgås eller ge en patient ett glas vatten – även om det skulle innebära att de bryter mot ett regelverk, formellt eller informellt. Men det finns mentalsköterskor som ”nurse Rachel” (Gökboet) än i dag:

”Likväl var det regeln som stod igen. Hon hade makten att bestämma. Att definiera, att förvalta regelverket och sanningen, Hon kunde tvinga oss till lydnad, men inte till enighet. För regler som inte är logiska, eller som bara är dumma, ger inte respekt. De skapar förödmjukelse, vanmakt och förakt. (   ) Goda regler däremot, ger trygghet.” (s. 92)

Min erfarenhet är, konstaterar Lauveng, (och pekar därmed på ett visst ”uppluckrat” eller delvis differentierat system, enligt Hamid) att förutsägbarheten och tryggheten var störst på de avdelningar med regler. Där var visserligen inte allt reglerat, men de regler som var, de gällde. Där kunde jag lita på att något var helt säkert, och det gjorde livet mer översiktligt. Men hon betonar också att på institutionerna där det fanns regler för allt fanns det ingen garanti för att reglementet följdes. (s. 94)

”Några vårdare förhöll sig till varenda paragraf, precis som det stod, och utan att tänka för mycket över logiken i det de gjorde, och i situationen som helhet. Andra valde att vara ”snälla”, med mer eller mindre lyckosamma resultat.” (s. 94)

Lauveng utvidgar resonemanget:

”För alla de små och stora reglerna som gäller annars i världen är det lite olika, någon är nerskriven, andra vet vi bara att det är klokt att följa. Det är regler för ansvar, omsorg, utbildning, begränsning av frihet och tillvaratagande av integritet. Det finns oändligt många regler, men egentligen handlar många om samma saker: människor måste ha utrymme att utveckla sig, vi måste ha värme, omsorg och gemenskap, och processer måste kontrolleras för att undvika att människor skadas. Om man har för mycket kontroll och för lite frihet och utrymme utvecklas inte alla chanser och man går miste om några möjligheter. Om friheten är för stor och kontrollen för svag kan allt förstöras, och i sämsta fall händer det olyckor. Och om det inte finns plats för att människor får utvidga sig gemensamt med andra människor, blir det bara fel, och är man riktigt oturlig, blir det farligt fel.” (s. 98–99)

”Skäll fungerar nästan aldrig om man vill att folk ska förändra sig. Det som fungerar är vissa alternativ, och ger hjälp och stöd i processen. Det är självklart också mer krävande. Det är mycket lättare att skylla på patienten.” (s. 128)

Tänk om mentalsköterskan på psykiatriska kliniken i Kristianstad hade lyssnat på mig och tagit mig på allvar, utbrister jag för Hamid. Tänk om hon inte hade sett på mig som hon förmodligen gjorde, genom en lins av fördomar och förutfattade meningar. Tänk om hon tänkt, reflekterat eller mentaliserat att här har jag en ung rädd kvinna framför mig, som troligtvis varit med om något traumatiskt.  Och att hon sedan förstått att hon måste visa mitt då 23-åriga jag och det som jag varit med om respekt och satt sig för att försöka vinna mitt 23-åriga jags förtroende. Som Hamid sa: Jag ser att hon behöver lugn och ro och behöver komma till sans och förstå var hon befinner sig och att hon befinner sig i trygghet.

Men i stället bemöttes jag av en hård och tuff, dömande attityd. Av en tystnad som var ett slag i ansiktet. Jag var redan i en mer eller mindre i ett paralyserat, förvirrat och förbryllande tillstånd. Jag hade vaknat upp i källarvåningen på centrallasarettets PVA, eller vad det heter…  där jag låg i dunklet på en brits och kunde ana en korridor utanför. Det var kylslaget och tyst och jag sjönk ner i dvala. Jag hade en dröm eller vakendröm, den var pockande och handlade om att jag måste bibehålla medvetandet, att jag inte fick sjunka ner under ytan och så att säga stanna där. Och något sa mig, hur motvillig jag än var – kalla det tvångsmässigt eller inte- att jag måste göra det. Det jag behövde göra var att koncentrera mig på fyra inre bilder. Bilder för det inre ögat bestående av fyra ansikten av lamor som jag skulle visualisera och koncentrera mig oavlåtligen på. Jag hade trots allt medan jag var i Nepal lärt mig att visualisera gudomar som Dorje Sempa. Visualisera honom i rymden framför mig och koncentrera mig på honom medan jag utförde Dorje Sempa-pujan. Det var mödosamt, det var som en dödskamp, men min dåvarande gurus ansikte var välbekant, och även ansiktet av Hans Helighet Karmapa som jag hade haft förmånen att träffa. Det fanns ytterligare en lama jag mött, men vem skulle jag mer koncentrera mig på? Kalu Rinpoche? Jag hade visserligen inte mött honom i verkliga livet, men jag hade sett honom på bild och Marianne, en dansk-kanadensisk vän, hade berättat mycket om honom. Han blev den fjärde för mig att koncentrera på. För mig var det på liv och död just då. Men ingen såg min kamp. Den skedde helt och hållet i mitt sinne, i mitt förkroppsligade (embodied) sinne. Allt är en enhet. När jag väl var redo att försiktigt sätta mig upp på bristen i det dunkla rummet visste jag inte vilken tid det var på dygnet, inte heller var jag befann mig: Det är ett bårhus, tänkte jag. Och jag blev medveten om att när jag hade legat där på bristen hade något varit och lyft på mina ögonlock. Det var nästan bisarrt.

Det var i det här tillståndet jag kom på avdelningen. Någon hade funnits på källarplanet som kunde föra mig upp på avdelningen. I någon mening var jag nyfödd: Jag hade kämpat för att inte förlora medvetandet. Uppe på avdelningen jag placerats på var det ljust, solen flödade in genom fönstren. Men atmosfären på avdelningen motsvarades inte av solen och dess strålande ljus.

Bemötandet är så viktigt, det betyder allt. Men då i början av 1980-talet fanns så mycket av det auktoritära kvar, de hårda tagen. Kanske också för att vården till största delen bestod av medicinering. Det handlade om att ”lugna patienter”, få dem spaka och fogliga. Jag visste inte något om detta. Hade inte den ringaste kunskap om vad som pågått inom sinnessjukhusens epok fram till dagens psykiatriska sjukhus. Ingenting om lobotomi eller hur människor som betraktades som asociala, som vagabonder et cetera skrevs in på sinnessjukhus för att befria samhället för dem. Ingenting om vilka som var oönskade, om steriliseringar. Min kunskap om samhället var så ringa, och jag hade bara läst några terminer juridik vid universitetet innan jag övergick till att läsa socialantropologi som i stort sett handlade om främmande samhällen. Nu hade mitt eget samhälle som jag ändå inbillat mig att jag kände, så som vi alla kan tycka att vi känner det samhälle som vi fötts och växt upp i, förfrämligats framför mina ögon och gjort mig infernalisk rädd och osäker på vad som egentligen pågick. Det började bli främmande på riktigt. Apotekaren på sjukhusapoteket var en bekant till min familj, men vad hjälpte det? Jag var åtskild från mina föräldrar och det relativt lugna liv jag levt med dem och inkastad i något helt nytt. Jag hade på riktigt vaknat upp till ett nytt kapitel i mitt liv där det handlade om överleva dag  till dag. Särskilt som de höga doserna medicin som jag kom att få verkligen gjorde att jag fick kämpa för att hålla mitt medvetande vid liv. Det hände längre fram att jag försvann, men kom tillbaka. Alltid kom tillbaka.

Jag citerar Arnhild Lauveng igen:

”(   ) när jag var orolig tog de hårt i mig, slängde ner mig på golvet och släpade mig ner för korridorerna, som man behandlar någon man är arg på, eller som man släpar en sopsäck efter sig. De var inte så angelägna om vad jag ville eller vad jag önskade, och hörde inte så ofta på vad jag sa, utan de var upptagna med att jag skulle vara lydig. De skonade mig aldrig för smärta, inte ens när vi visste att de kunde ha gjort det. Därför hjälpte det inte att de sa att jag var värdefull.  Jag visste att det bara var en lögn. Och jag gjorde som de gjorde, jag fortsatte att behandla mig själv som om jag inte var något värd.”(s. 166)

Jag fick aldrig höra att jag var värdefull, och uppriktigt sagt så förväntade jag mig inte det. Jag visste att jag hade ett inneboende värde, ett värde oberoende av om någon uttryckte det eller inte. Inom den kristendom som jag växt upp inom var alla människor värdefull, psalmer och bibeltexter handlade om det och inom buddhismen var det likadant. Att en sådan visshet kan nötas bort, tas ifrån en var inget jag varit bekant med eller behövt ägna en tanke åt då. Jag hade växt upp med att Gud älskade mig, och Buddha gjorde detsamma. Hur hade mitt liv sett ut om jag hade blivit lyssnad på och min rädsla för det som utspelade sig i matsalen hade tagits på allvar?

Arhild Lauveng skriver små marginaler i relation till hopp och värde och om hur det skrämmer henne.

”Men det skrämmer mig att marginalerna är så små. Jag vet hur lätt det kunde gått helt annorlunda, hur lätt det kunde ha blivit ett helt annat resultat. Jag vet hur lätt det kunde gått fel. Jag vet att sannolikheten var stor för att möjligheterna skulle ha gått mig uppstått. Då skulle mitt liv ha varit helt annorlunda i dag. Men jag skulle fortfarande varit jag. Jag skulle fortfarande ha varit Arnhild. Och jag insisterar på att jag skulle ha varit exakt lika värdefull som det jag är i dag, varken mer eller mindre. För det är ju samma person. ” (s. 168)

Trots den initiala rädslan så kommer det att visa sig att den här avdelningen på gamla lasarettet i närheten av biblioteket, fängelset och Ahlströms konditori var mycket friare för ett par månader 1981 än någon av de övriga avdelningarna någonsin som jag i framtiden någonsin skulle hamna på. Men lite visste jag då om mitt framtida liv. Och kanske var sommaren 1981 inte så fri som jag inbillat mig, utan stämplade mig för livet,

Det kom aldrig fram under inskrivningen på psykiatriska kliniken och bortforslandet till alkoholist-och narkomanavdelningen att jag varit med om övergrepp i Nepal, och även ett brutalt övergrepp på väg hem på ett hotell i Indien (jag kunde inte börja prata om det förrän långt in på 2000-talet) bland annat om den polis som kom till mitt lerhus och knackade på och bad och se mitt pass och sa att jag måste följa med honom.  Han tog mig till en lägenhet och förgrep sig på mig och det upprepades tre- fyra gånger tror jag. Han kom tillbaka förmiddag efter förmiddag och hämtade mig. Jag kunde knappt tro att jag hade sådan tur att han inte kom tillbaka, och efter några dagar av spänd ovisshet flyttade jag in på ett litet trevligt nybyggt familjehotell.

 Det här var så förträngt, så förträngt och egentligen är det Hamid och ett antal restauranger nära Linnéplatsen som hjälp mig igenom retraumatiseringen

En dag i slutet av sommaren 1981 på avdelningen för narkomani- och alkoholism där föreslog läkaren att jag kanske skulle börja med Mallerol och påpekade att det egentligen var en medicin för barn. Jag gick med på det. Och det var ett fatalt misstag för neuroleptika gör något ens hjärna (med hela en).  Och det som hänt göms ännu mer. Attityden inne på psyket i Kristianstad var tuff. Jag fattar den inte riktigt .Det kändes verkligen att ”här ska inte du komma och tro att du är någon, du kommer inte från en märkvärdig familj. Detta skrevs också in i journalen understryker Hamid som läst och tagit del av den till en viss gräns.

De två sista gångerna jag varit dålig omkring 2022 så gick det väldigt fort att tillfriskna och senast var det att jag från en dag till en annan sas kunde gå upprätt in i badrummet och duscha och inte behövde ha lampan släckt (och bara släppa in en liten ljusspringa) Detta är en av mina problempunkter, men denna gång har jag tvingat mig att duscha v a r je dag trots min fobi sas. Och när jag sa till min läkare och en kurator att det vände så snabbt den här gången så sa de att det var vanligt; att de hört andra berätta om ”snabba vändpunkter”. Jag tycker det är fascinerande och helt fantastiskt!

Jag vill avsluta med ännu några citat från Arnhild Lauveng:

”Jag väljer ofta att tro det bästa om andra människor. Jag vet att det kan vara riskabelt, men jag vet också att det är enda möjligheten att få ha något bra kvar. Jag vet att det kan göra mig sårbar för svek. Men det viktiga är inte att aldrig bli sviken. Det viktiga är att ha älskat.” (s. 170)

”Vi når inte in till henne”, säger vi ofta om folk som är mycket sjuka. Jag har hört det många gånger, både som patient och psykolog. Gärna kombinerat med resignation och hopplöshet: ”Det är ingen idé att ens försöka, vi har försökt förr, men det hjälper inte när hon är i det tillståndet. Det är bara att ge upp.” Men sanningen är ju att vi aldrig kan veta vad som har nått in. Vi registrerar bara vad vi har fått tillbaka, som svar, eller vad som inte kommer tillbaka. Som den morgonen jag inte svarade, inte reagerade- Jag gav inte något tillbaka. Men jag hade hört, jag hade mottagit och jag hade blivit berörd. (s. 77–78)

Jag vet att det finns länder som kedjar mentalsjuka, men min erfarenhet, och som jag delgett Hamid, är ändå att människor från Kurdistan och länder som Mahgreb (Algeriet) som han ändå kommer ifrån är väldigt toleranta, snälla och hjälpsamma mot mentalsjuka.  Jag har aldrig känt mig diskriminerad av någon av mina tre sambos, exempelvis.

Som jag sagt många gånger, Elisabeth Hansen, med sitt respektfulla och noggranna sätt att bedriva ”forskning” och skrivarbete med mig, och med alla sina erfarenheter både å yrkets vägnar och personliga – inte minst hennes konverteringsresa till judendomen – gör henne till den mest lämpliga att berätta om mina svåraste upplevelser – de som började, långsamt, enbart långsamt, bli talbara en bra bit in på 2000-talet. Jag tror inte på att unga tjejer, eller äldre för den delen, ska tvingas ut – med eller utan tvång – på turné med sina övergrepp och bara gräva sig djupare och djupare ner i såren. Man får inte låta det onda överskugga det goda, som Khandro Rinpoche sa under en beläring på Karma Shedrup Ling, utanför Oslo, omkring 2000. Men min korta tid med psykologen Börje på PNO i Gamlestaden visade mig, att för mig i alla fall, är det lättare att tala med en manlig psykolog – även när det gäller svåra saker. ”Kanske för att de inte behöver borra så djupt,” föreslår Hamid, ”vi män är kanske mer av tankeläsare?”

”Ja, vissa män i alla fall.” (Som Hamid själv).

”Sjuka människor har rätt och krav på behandling, så långt det är möjligt eller önskvärt ska man ge en försvarlig medicinsk behandling för deras funktionsnedsättning. Men ingen människa är bara en sjukdom. Vi är alla något mer, och därför är behandling av sjukdom aldrig tillräckligt.  Vi behöver också det som hjälper oss att leva det liv vi har just då, helt oberoende av hälsotillstånd. Vi behöver något som talar till de delar av oss som inte är sjuka. Vad det är, för just denna människa, varierar, och egentligen kan det vara nästan vad som helst. Av och till kan det vara lite vatten. ”(s. 40)

Det syns på mig att jag tar mycket medicin. Nej, sköterskan kramade mig och sa att det gjorde det inte. Jag tog hennes på orden. Hennes  vita lögn hjälpte. Eller så var det kramen. Jag dög ändå.

/Abdelhamid och Helena

/

(Variation på temat hur man kan hjälpa bäst när någon behöver akut hjälp…Vi funderar på att ge Torben det profetiska namnet Elias istället)

”Niklas började skratta.

Jag tittade hastigt upp igen.

”Vad skrattar du åt?”

”Jag skrattar åt… jag vet inte vad jag skrattar åt om jag ska vara ärlig… kanske att det är typiskt. Du vet. Man vill väl och så skiter det sig för att man har underlåtit att inhämta bifall från högsta ort.”

Mina kinder blossade fortfarande. Jag var avslöjad. Han lade händerna på bordet.

”Ta det inte så hårt. Det var ett bra försök. Men jag har förstått att du inte står på särskilt god fot med din far – är det inte så”?

Jag stirrade på honom, sedan nickade jag jakande.

”Ja, erkände jag vemodigt. Han skulle aldrig tillåta att Elias bodde här, inte under nuvarande omständigheter i alla fall. Jag såg dystert på bordet framför mig. Plötsligt kände jag mig illamående på grund av alla wienerbröd som jag satt i mig.

”Det måste ordna sig på något sätt”, sade Niklas.

”Det kommer att ordna sig på något sätt. Du måste lita på det. Kanske kan han stanna hos oss över vintern, men saken är den att han vill hitta något eget, han vill inte vara beroende av andra. Men just nu tar min syster hand om honom.

Jag tänkte på bootsen jag fått av Niklas som varit hans syster. De stod hemma i skohyllan.

”Så bra, nästan viskade jag och stirrade ut genom köksfönstret. Jag önskade att det vore jag som tog hand om honom, jag med stor bokstav. Jag log för mig själv, gud vad fånig jag var. Vad spelade det för roll vem som tog hand om Elias och hjälpte honom? Huvudsaken var att han slapp ligga ute. Hemlöshet och lunginflammation var ingen bra kombination. Jag skakade på huvudet.

”Vad skakar du på huvudet för? undrade den observante Niklas.

 ”Åt världens besynnerligheter.”

”Åt världens besynnerligheter? Det var inte lite högtravande det.” Hans leende spräckte min allvarsamma min, tog sig igenom min fasad.

Jag sprack upp i ett stort leende.

”Nej, om det hade varit så väl. Jag gjorde en paus, men Niklas fyllde inte i, han bara fortsatte att se på mig.

Jag ruskade på mig och spände blicken i honom:

”Jag håller på att skriva på mitt specialarbete.”

Jag skruvade besvärat på mig, ovan vid den uppmärksamhet som jag just nu var föremål för från Niklas sida.

Jag har faktiskt suttit uppe praktiskt taget hela natten och skrivit och varit inne i en helt annan värld. Kan man kanske säga… Eller, det beror väl på att … det finns ju kopplingar till nutiden.”

/Abdelhamid and Helena

Länkar och tips:

https://www.msn.com/en-us/news/world/the-day-after-deception-that-exploded-in-our-faces/ar-AA1WTAis?ocid=socialshare

https://tzin.bgu.ac.il/~mbarak/

Min mamma Evy fotograferade i bland av från teven, och särskilt när något fångade hennes fantasi som doktorand Oskar Ljungqvists forskning inom reglerteknik vid Linköpings universitet som UR samtiden presenterade för några år sedan; mönster och streck som mamma kunde omsätta i akvareller. Jag kommer att tänka på det när jag i januari läste journalisten David Stavrous artikel i Svenska Dagbladet där han efterlyste forskare som vill ha kontakt med oberoende forskare i Israel och jag hoppas att många liksom Hamid och jag läste det och förde/för efterlysningen vidare.

https://talbart344495154.wordpress.com/2026/01/31/en-vision-om-fler-linser

Källa, Tips och Länkar:

Doktorand Oskar Ljungqvist, 2019, Linköpings universitet: Föreläsning 18 minuter:

https://urplay.se/program/215551-ur-samtiden-popularvetenskapliga-veckan-2019-tunga-lastbilar-och-automatisk-manovrering

https://finance.yahoo.com/news/battered-gaza-war-israels-tech-011644266.html

Chapter 1.

Til was dozing behind the counter. The clock was three minutes slow. It was time to close the store. Stupid with fatigue, she did not want to go home to the room she was renting at Sherry`s apartment. Sherry`s mother, father and brother Eric had arrived from the hinterlands late Sunday night and despite the hour, started to unpack immediately.  Confidently speaking, it was like an invasion. The chest freezer was stuffed with steaks, home- baked bread, and berries. In an instant, the whole place became garrulous and glee. Til didn’t venture from her room. The starry-eyed Mrs. Jones made her feel nervous. As if she displaced some kind of guilt feelings in her. Jones had a hearty appetite and it was no surprise that Mrs. Jones was standing in the kitchen cooking when Til came home from work next day.

”Hi Til! How are you?”

It sounded like a war cry when mrs. Jones greeted her. The energetic woman had no time to wait for her reply as a bottle with a label puzzled her. Instinctively she held it up towards the light to see if she could figure out what kind of turbid fluid it contained.

”Some kind of mustard dressing isn`it?” she sniffed. Only then did she call for her husband and she and Eric said formally hello to Til. On closer inspection she wanted him to run down to the neighbourhoods grocery store and buy some more onions and an aubergine.   Several bangs and a slam were heard in a rapid succession as they went out the door. The television was on in the livingroom and occasionally Mrs. Jones glanced at the screen, keeping the kitchenwork running.

”You are eating with us, aren’t you?” she asked Til.

Til looked into Mrs. Jones ´pastry-white face. The able woman in her late forties, smiled reassuringly at her. It was tempting to say yes for Til, but she made a fast calculation and turned down the offer.

”I`m sorry, mrs. Jones, but I just had a snack on my way home from the store. Really, I wish I could join you, but I`m full.” Til laid her hand on her stomach to convince her.

”You cannot eat books”, Mrs. Jone’s thought, but without batting an eyelid she said:

”You see we have these chantarelles…I picked them myself this summer. I took them out from the chest freezer just before we left. Sherry loves mushroomsauce.”

It sounded sanctimonious to Til. Besides, she didn’t know that Sherry had a preference for chantarelles.

”I see”, was all that she said. Mrs. Jones stirred the saucepan.

Til knew she was unpolite, but she went into her room. She could at least have had a look at the sauce. How stupid she felt. But it didnt last that long because soon enough Sherry, her father and Eric was back from the grocery.

Here you go, she heard Mr. Jones say in a loud voice. She could imagine how he almost threw the onions at his wife who caught them in time with great difficulty. Jones`s movements were sweeping to say the least.

Mm, it smells nice was the next thing she heard him say, and Eric fell in with acklamation. Til pictured next how Mr. Jones, after having looked at the sauce and maybe tasted some of it, hugged his wife and with the giant arms of his lifted her up and carried her into the livingroom. There he put her down in the sofa in front of the television and said that he would fix the rest. And into the kitchen he went.

There was a gaiety in the Jones`s family she seldom had come across. Her family certainly lacked it.

Lucky Sherry, she thought. She couldn’t admit to herself that she was envious. It goes without saying that seeing Sherry`s family made her miss her own. It was like a diffuse ache within.

Eagerly she followed the kitchen scenes from behind the closed door. It is things that she heard everything. Only separated from their body language. But somehow she knew it from their former visits. At least their tendencies. The rest her imagination filled in; amplified.

As she listened she couldn’t help becoming cynical: Purely a defence. The fact of the matter is that she liked their banal, undramatized way. The Jones’s were all so secure with each other. No need to get cynical. She sat down on the bed and started to write a letter to her mother. After the first line she got stuck. There was nothing to tell. Or as the proverb goes: Nothing new under the sun.

*                                                                             *

A bell rang as Til entered a Thai restaurant down the street from the apartment.  A monk sitting at one of the tables caught her attention. He was surrounded by a group of people, probably his disciples. He was about to give his order to the waitress who was waiting patiently for him.

“Do you have any dumplings?”

”Yes, certainly.”

”With or without meat?”

”With meat.”

The monk was lean and obviously a vegetarian because he declined the dumplings and ordered a dish with mixed vegetables. He then politely asked for the eggs to be left out. His voice was soft and pleasing, yet distinct. Til guessed that he was a Tibetan; his rob readily revealed that. There was something else to the picture thought. His behavior indicated that he was a man of great self-composure.

Til seated herself at an empty table a few meters away. His religious status didn’t really impress her. She had seen them all, from different sects like John the Cross to ordinary churchgoers. To Til, spiritual people were the same everywhere. When stripped of their paraphernalia and their smooth talk, most are not spiritual at all.

But this monk seemed amazingly different. There was an air about him that she couldn’t identify. He was direct, he seemed to reveal the profundity that concealed behind the red robe camouflaging his body, The dynamic ´s between the monk and his students grew intense. He was beset with questions from all sides. Someone brought up President Clintons recent visit to Beijing and the discussion continued,

“Which year did Nixon visit Beijing?” A man with a strong voice interrupted.

It was during the Kissinger era, a man with spectacles responded. It was his comings and goings that prepared the way for Nixons visit, It must have been in 1973.

The monk was asked for his opinion about the new Panchen Lama chosen by Beijing, but the question got lost in the discussion. But some of the disciples sensed a hope for the Tibetan cause, that it was not impossible that Tibet would one day become a sovereign nation again.  The man who initiated the political discussion started to answer his own question.

If Tibet becomes independent, it will become a pawn in the struggle between the Great Powers again. The battle of Tibet is older than any one of us here. The man paused. He didn’t want to sound like a besserwisser. A whole horde of nations will want to patroniz it. Understandably, Muslim countries like Pakistan would be intent on conquering it, in one way or another. Keep in mind that we are talking about the ”roof of the earth”. The Himalayas belong to the most extensive mountain range in the world, the Kun-Lun. It extends far beyond the borders of Afghanistan.”

The geographical names sounded musical and exotic to Til`s ears. She had never been outside the western world. Countries like India, Tibet and Nepal she knew only from television and magazines like National Geographic. In some respects, she was happy to be sitting by herself. These people would probably find her a small-town bore as they talked about Third World-countries as if they were more familiar to them than places like Key West and the Niagara Fall. More tangible sites and spaces seemed erased from their minds as they moved in geographies evoked by the presence of the monk. There was no room for slowpokes with the monk as the frontal figure. He was quick on the uptake, not to say brilliant.

A lonely  woman, drinking wine at a side table started to blur. The red wine obviously had a relenting effect on her.

I`m feeling like a relic, she said. Her brown, intelligent eyes turned to the people around the monk. I have been sitting here in the spurts of your laughter and I am depressed. You only talk about the face of things. You know that the writer and student of Don Juan died some weeks ago?

The group knew about Castaneda. Not everyone was updated about his death though.

Listen, she said. It takes time to get into things, to shape one`s worldview. It isn’t ready made just because something provides a convenient label, a lifestyle and so on. I mean…I know there is content to. What I am trying to get at is that life is an anomaly. There is nothing we can do about it really. It has it`s sharp edges whether we want it or not and we have to turn with the road when we come to a curve? Isn`t it so?

She raised her glass and made a gesture as to make toast in the honour of the monk.

You will live and see the changes , she said. Maybe you will have an impact on them too.

The men and women sitting with the monk looked at her with abhorrence, a couple of them tried to disguise their aversion, but failed. None  of them  wanted to get disturbed by the stranger, the wine obviously had made her tipsy. She stole precious time from their gathering.

The woman got the feel and said:

Don’t bother about me. Sit in your ivory-towers and skip the ghettos! Keep your segregation and live on your buddhist campus – your islands in the sun.

There was a frozen silence. Everybody waited for the monk to say something.

To give a comment or whatever, as long as he rescued them all from the tight corner where they suddenly found themselves.

A woman seated next to the monk wanted to get back at the winedrinker, but the monk silenced her.

You get what you see, he said. To change the view is like changing a disc.

Ecxuse me, a young man finally said. I will withdraw.

/Abdelhamid and Helena

Patna ligger mitt ute på en slätt. Jag flyr undan den brännande solen och sätter mig vid det lilla skrivbordet på hotellrummet och börjar skriva ett brev hem till min familj. ( jag börjar skriva, men inser plötsligt att jag skriver något helt annat; brevet har omärkligt glidit över i något annat; en jag-berättelse, kanske självbiografi ; en berättelse med mig i centrum.) Jag önskar så att jag skulle kunna dela mina upplevelser med min familj, att de skulle vara med mig. Jag måste också berätta att jag skrinnlagt de uppgjorda planerna och nu följer mitt hjärta. Om sanningen ska fram så har jag nog vetat om det; att jag inte kommer att lyda mina föräldrars önskan som skulle föra mig söder ut till Mumbai istället norrut. Jag har fört dem bakom ljuset på sätt och vis, jag kan bara inte förmå mig till att resa till hettan i söder. Mina nyfunna vänner från Holland som kommit tillbaka från Nepal och som flugit hem till Amsterdam övertygade mig om att jag måste åka till Nepal och fotvandra i Himalaya. Och jag lät mig övertygas utan minsta motstånd. Var det ändå inte detta jag hade haft i bakhuvudet hela tiden – att föra mina föräldrar bakom ljuset? För att överhuvudtaget få åka gick jag med att göra upp en plan, den planen som är skrotad nu. Den innebar att jag skulle ha åkt till et katolskt center i Mumbai och studerat hur man inkorporerar delar av den hinduiska dansen i den katolska liturgin. Det lät väldigt högtidligt och fint. Allt var klappat och klart. Kontaktpersonen  hemma i Sverige på Adoptionscentrum hade hjälpt mig med alla detaljer (jag hade börjat på en C-uppsats om svenskar som gjorde utlandsadoptioner, främst från Indien och Pakistan, som min ena svägerskas syster. Det återstod bara att transportera mig själv dit så att säga. Men jag dröjde i Dehli. Åkte till Agra och besåg Taj Mahal  och vandrade runt till olika monument i New Dehli. Men det var svårt att hela tiden försöka avvärja tiggarnas anstormning och personer som ville hjälpa mig på ena eller andra sättet. De holländska flickorna blev min räddning. Det var lättare att vara i en grupp, om än på fyra, det var lättare att värja sig mot människor som envist hakade på. Det är lätt att bli av med reskassan om man inte ser upp. Inte minst för att det är så svårt att avspisa människor. Att hela tiden säga nej till allt som erbjuds turisten att köpa, eller alla  behövande händer. Det är lättare att ge efter, det kostar mindre energi.

Genom de holländska flickorna kom jag med på ett indiskt bröllop. De hade blivit inbjudna av brudens far. Vi gick i bröllopståget och beundrade den lilla elefanten som bruden satt uppflugen på.

Brudens bror kom fram till mig och började fråga ut mig om vad jag gjorde i Indien.

”Jag ska fotvandra i Nepal”, sa jag.

 Han skrattade.

”Så du flyr Indien?”

”Ja, skrattade jag.

”Jag förstår dig”, sa han. ”Det är hett i Dehli.”

Jag berättade om Holy-festivalen och vattenpåsen som kastats på mig och om min värdinna som frågat mig om jag hade västerländska tekniska attiraljer att sälja.

-”Nu bor jag på en lodge,” sa jag, ”mitt i Dehli känns det som. Det var tyst och lugnt i villaförorten, jag behövde de dagarna för att varva ner och fatta att jag är här.”

”Jag hade gärna visat dig Dehli,” sa han, ”men det går ju inte om du reser i morgon.”

”Det är på kvällen. Jag tar tåget till Patna. Jag har gjort mina bokningar här eftersom jag ändrade mina resplaner.”

”Kan jag inte åtminstone få visa dig runt i morgon eftermiddag?

Jag kan köra dig till tåget sedan. Tack sa jag, men det går inte. Jag är upptagen på annat håll.”

 Jag var tvungen att ta till en vit lögn. Jag ville inte göra honom ledsen genom att tacka nej direkt. Jag ville helt enkelt inte spendera min sista dag med honom i Dehli. Jag ville sitta på en restaurang med luftkonditionering och skriva brev hem till mina nära och kära.

Han insisterade. Jag avböjde. Att gå på dejt var det sista jag ville. Jag ville åt Indiens mysterier och till dem hörde inte ”kille möter tjej” – och kanske var det ett misstag, ett upprepat misstag. Kärlek  och hur den uppstår och bemöts , hur det bara händer eller kanske säger ”klick”. Kanske är ett av de största mysterierna i tillvaron om man är ung och ännu inte  riktigt har debuterat i kärlekens och förälskelsens under/mysterier/ förvandlingar /glädjeämnen och sorger.

Men hur det var, jag var oåtkomlig och nordiskt sval, ”comme Garbo naturellemente”, som Habibi skulle ha sagt,och helt uppfylld av mitt stundande äventyr. Killar fick vänta för här väntade större under, naturens och bergens under och mystik.

Det var andra gången gillt.

För de ville inte att jag skulle resa Nepal. Lite oklart på vilka grunder numera för det är snart 40 år sedan.

I Patna stannar jag över natten för att tidigt nästa morgon ta flyget till Kathmandu. Jag gick till sängs under myggnätet.  Satte knäet försiktigt i sängen och drog en suck av lättnad. Den höll. Och ingen ärta under madrassen heller. Tack gode Gud för Habibi och Anna som lärt mig känna efter.

Fläkten hade surrat hela dagen, äntligen slogs den av.

Hotellrummet gick i kolonial stil, och det var när jag tog detta i betraktande som jag insåg att jag faktiskt kunde ha ställt frågor till både Singh och Durban om den kolonialtiden; på vilket sätt den levde kvar i dag, hur de i deras generation upplevde det så att säga. Om hur det varit med medlöperi, exempelvis. Och jag tänkte på Indiens glansdagar, när det var meningen att Mesopotamien skulle införlivas med Indien, att man till och med hade infört rupien där. Massor av frågor började surra i mitt huvud, men då var det försent. Jag tycker att det är svårt att ansätta människor med en massa frågor, det är som om jag gömmer mig bakom frågor och inte vill visa mig själv, bjuda på mig själv.

Men jag var nog rätt nöjd med situationen som den var kom jag på. Jag hade inte velat bli utsatt för några närmanden. Det skulle ha känts väldigt fånigt och svårt att parera. Bättre att inte ge sig in i sådana potentiella situationer. Går man med på en dejt så finns risken.

**

Tänker på det här uttrycket: toppen av isberg. Att resten där under, det omedvetna, eller omformulerat, att det är så lite av vår hjärnas kapacitet som vi egentligen använder; det som ligger ovanför är det som vi använder (toppen). Att det ligger saker och ting och gror i det undermedvetna som kommer att slå ut med full växtkraft, kommer att blomma . Bara det får den tid det behöver.

Ibland undrar jag om inte skolläraren som Bianca S och jag besökte i Nepal, hade en diagnos. När han talade om att många av de unga i landet blev schizofrena av det politiska läget i landet.

Men man ska akta sig för att försöka sätta diagnos på någon annan, för förr eller senare kan man själv råka ut för en diagnos. Befinna sig diagnostiserad, behäftad med en diagnos och det kan vara svårare än man tror att bli av med den. Det är snarare så att svårigheterna att bli frisk tilltar för så mycket adderas ovanpå det som i förstone var utgångsläget: Inte minst hospitaliseringarna i sig .(John Reed).

*

Habibi vaknar upp med en känsla av att han vet precis vad han vill göra:  Skriva naturbetraktelser.

Naturvårdsbränning: Krattar ihop ris som ska brännas. Gullvivefjäril: Lägger sina ägg på gullvivan. Lite brunorangea med svarta prickar. Flyger bara i slutet av maj, början av juni. Kan sitta på hundkex och suga nektar. En riktig doldis. Kan sitta på ett hasselblad. De fjärilar som behöver ängar är de mest hotade. (uppgifter från Naturmorgon i P1, Sverige.

/Abdelhamid och Helena

Källa, tips och länkar:

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/trump-h%C3%A5nas-efter-att-ha-skrutit-om-att-ha-l%C3%B6st-ett-mattetal-f%C3%B6r-sm%C3%A5barn/ar-AA2egxYT?ocid=socialshare

https://www.studentapan.se/kurslitteratur/med-guds-hjalp-om-religion-och-politik-i-ryssland-ungern-och-polen-9789170379710?msclkid=46cd04d0c8551303e7cf6e002f5b

Trump: Ukraina behöver en ny president

(tyvärr var Abdelhamid och jag tvungna att byta lektör eftersom Henrik Widell var tvungen att hinna med sitt eget författarskap. Istället rekommenderade han en kvinnlig lektör som heter Anna-Carin Svanå och är fantastisk hon också. Vi rekommenderar starkt henens bok ”Det Blå Palatset”. I sitt lektörutlåtande om ”Lejontrappan” , som vi även skickat till vår släkting, författaren Lennart Hagenfors, skriver Anna-Carin Svanå bland annat:

”När Elias dyker upp under flaskinsamlandet i Köpenhamnsnatten är han beskriven med en precision och närvaro som genast får mig att förstå att han är viktig. Det är inte bara utseendet som beskrivs utan ännu mer vilket intryck han gör. Här vill jag ta upp den fråga du själv lyft, om han ska vara tibetan eller inuit. Ärligt talat tror jag att den frågan spelar mindre roll än du befarar. Elias har ingen kontakt med sina föräldrar, har aldrig själv levt som nomad, och hans ursprung beskrivs aldrig genom hur han ser ut, utan genom hans sätt att tänka och tala. Han skulle kunna ha nästan vilken bakgrund som helst utan att historiens kärna påverkades. Det läsaren däremot behöver är att förstå vad Elias betyder för Tea och att få känna djupet i det som växer mellan dem. Där finns mer att hämta, och jag återkommer till det under Gestaltning och Struktur. I originalversionen finns mycket mer skildrat om inuiterna och Elias bakgrund, men det har du tagit bort här utan att det inverkar på känslan och förståelsen för Elias”.

Övning 10

Jag hoppade av i Farum centrum, och istället för att vänta på en buss som tog mig och Egedals kommun och Ganlöse, började jag gå längs med Farums Huvudgata. Det var skönt att gå efter allt stillasittande. Vid kyrkan svängde jag in på en smal stig som löpte utmed en häck som gränsade till en husrad på min högra sida. På andra sidan böljande kullarna som utgjorde Prästegårdsjordarna. Landskapet var fruset, här och där låg fläckar av snö och is kvar som kristyr i landskapet

På långt håll såg jag Eskils gård. Den såg nedsläckt ut och hagarna låg öde. Jag slogs av tanken på att Eskil kanske inte bodde kvar, att han faktiskt kunde vara död.

Jag var varm och svettig i min parkas när jag svängde ner på Valdemar Atterdags väg, som den också kallas. Frosten gav växterna längs vägen en vit nästan genomskinliga hud.

De första gångerna jag besökte stugan upplevde jag avfartsvägen som svindlande lång. Men jag växte, fick längre ben och blev van vid betydligt vidare sträckor. Det som varit en ofantlig distans blev senare knappt en kilometer. Ändå kändes vägen som ledde ner till Karstens stuga längre än vanligt. Gruset knastrade under kängorna. Den råa luften bet mig i kinderna. Kråkorna kraxade, cirklade över skogen som tog vid längst bort i hagarna. Jag var på väg att göra något otillåtet. Ovanpå allt rörde jag mig tillbaka in i hågkomster och minnen.

Anblicken av stugan fick mig att stanna till och dra ett djupt andetag. Den låg så fridfullt i den fortfarande välbekanta omgivningen. Uppburen som ett gammalt väsen med kuddar bakom ryggen i all sin litenhet av skymningen runtomkring. Inne på gården gled min blick över på uthuset och ängen och vattensamlingarna på baksidan.

Den såg minsann mindre ut än jag mindes den, färgen hade flagnat på sina ställen. Men oavsett tidens spår väckte den många känslor till liv inom mig. Här var en plats, äntligen, där tiden tycktes stå stilla.

Jag kastade en blick på fåglarnas vattenbad på gårdsplanen i form av ett jättesnäckskal i betong. Det fick mig att tänka på Venus födelse.

Jag påmindes om hur trädgården brukade digna av rosor i början av juli. Det var bara häftiga regn som kunde få dem att fälla sina blad. Jag hade sett rosenbuskarnas grenar hänga på grund av skyfall. Sett grenarna med sina avfallna rosenblad vara böjda som i bön, en inre krets vid trädgårdsbordet som fortfarande stått mörkt av fukt efter ovädret.

Redan innan jag beträtt stugan visste jag precis hur det skulle kännas att stiga in över den knarrande tröskeln, och ställa ner ryggan på det slitna trägolvet i tamburen. Mina händer darrade lät när jag öppnade dörren och möttes av fukt och instängdhet. Jag stampade av mig på dörrmattan och tog av mig kängorna och parkasen. Luvtröjan behöll jag på.

Stugan hade stått obebodd länge så jag började med att gå från rum till rum och skruva upp elementen. I Karstens sovrum stod jag en stund och såg bort mot Eskils gård. Ytterlamporna var tända nu. Jag borde gå tillbaka och knacka på, tala om att jag var här, och att jag väntade besök av en vän. Det som höll mig tillbaka var rädslan för att han skulle ana att jag var här utan lov. Jag undslapp mig en suck.

På tröskeln till ateljén i stannade jag. Doften av oljefärg och terpentin svävade fortfarande omkring därinne, satt i väggar och tak. Jag fick en känsla av att någon lämnat rummet i brådrasket, men av någon anledning inte kommit tillbaka. Det var som om rummet fortfarande höll andan, väntade på att någon skulle kliva över tröskeln och ta tag i de rengjorda penslarna som stod i sina burkar, ta fram en av rullarna med duk, skära ut en bit, och sätta igång att måla.

Han ville åt ljusspelet, plocka fram det ur deras gömmor och upphäva dunklet. Få konturerna av det mörka och murriga bli mer utsuddat och mindre skrämmande, även om det innanför kunde vara både brutalt och fult. Det fanns tillfällen då jag suttit bredvid honom och sett hur han använde sig av tummen eller palettkniven och sa saker i stil med att allt hade en skugga, om det inte rådde totalt mörker vill säga.

– Vi ska vara rädda om skuggorna, också vår egen, hade han betonat och jag undrade så vad han menade med det. Jag hade så många frågor undanstoppade numera för att han aldrig lät mig prata. Det räckte med några få ord för att han skulle avbryta mig och rikta om uppmärksamheten.

Här i ateljén påmindes jag om hans mörker, dysterheten när han målade, som sprang fram ur det förhållandet att han inte kunde överbrygga gapet mellan sin intention och det som faktiskt blev.

Sally och jag och hästarna stämde heller inte in i den sinnesstämning som han befann sig i, i ”hans uppgående i konsten”. Vår närvaro lyckades aldrig riktigt driva bort hans mörker. Kanske förstärkte vi bara ytterligare bristen på överensstämmelse.

Men det fanns ljusglimtar också. Som när vi åkte in till Köpenhamn över dagen. Karsten och Sally svingade mig mellan sig på Ströget, tog tag i mina armar och lät mig virvla. Enligt dem var jag lätt som en plätt. Och lätt kände jag mig, lätt och luftig, och i ett lyckorus. Vi gick på Tivoli, åkte karusell och drakbåt.

De dagarna skrattade jag högt, upplevde mig som oövervinnelig. Det enda smolket var att tiden gick alldeles för fort. Ändå lämnade vi Köpenhamn långt efter mörkrets inbrott[V1] .

Vid de tillfällena var Karsten en typisk söndagspappa, en sådan som gör alla de roliga sakerna med en. Jag slapp till och med att borsta tänderna ibland, vilket så här i efterhand kanske inte var så klokt, men det var bara ett bevis på hans ouppmärksamhet när det gällde det mer närliggande små sakerna.

Sommardagarna som följde var underbara: landskapets godhet strålade emot mig i form av idel grönska och fågelkvitter. Spåren av vattenpölar, och åsynen av sniglar som bar sitt hus på ryggen. Jag ville bli som dem när jag var vuxen. Jag hade ett slags ide om vad det innebar som inbegrep självständighet och oberoende. Och kanske något mer svårfångat. Annorlunda formulerat: Det fanns krävande inslag också i barndomen.

Ibland lade sig de vuxnas föreställningar sig lager på lager över tingen, det var som om föremål skulle förtingligas i kvadrat. De var inte bara en form eller en kruka, utan det handlade om Höganäskrukor eller Arne Jacobsenstolar.

För mig räckte det med att det var en skål, möjligen att den hade blå mönster som vågor eller krusningar. Men där jag bara såg blått såg Karsten och hans vänner färger som väckte associationer till mosaik och kyrkomålningar. Ett streck var inte bara ett streck, särskilt inte beroende på vem som signerat konstverket eller konstföremålet i fråga. Vi for på museum och konstutställningar tills jag började längta efter en tid före pålagringarna.

Det var som om Karsten hade ett rutnät till hands, inte bara när han tecknade stilleben, utan ett som han kastade ut över hela tillvaron så bara det väsentliga kom med. Jag brukade tänka att det där rutnätet gjorde att han missade mycket.

Det hände att jag dröjde mig kvar i ateljén, som nu. Då kunde jag få en sådan lust att gripa tag i en pensel och påbörja något eget, men när min blick föll på hästarna ute i hagen försvann alla sådana impulser genast.

Men ibland när Karsten berättade om tecknandet var det som om han pratade om sina rötter – och mina. I den stunden betydde det ingenting om varifrån vi kom, heller inte vart vi var på väg tror jag. Vi var bara fångade av skissen och dess möjligheter, ögonblicket då den växte fram.

Jag hade gått omkring och vattnat krukväxter och nupit av vissnade blad. De stackarna var alldeles torra och törstiga. Vid det här laget är de säkert övervattnade. Att gå omkring med vattenkannan, från fönster till fönster, och se till de sparsamma krukväxterna, mest kaktusar, gav mig ett ypperligt tillfälle att spana ut och se om Torben var på väg eller befann sig därute någonstans.

Jag öppnade ett fönster på vid gavel för att vädra, men också som om det öppna fönstret i sig skulle kunna kalla honom hit, åstadkomma en känsla av välkomnande som strömmade emot honom oavsett var han befann sig. Klockan tickade på, om än förunderligt sakta, och ingen Torben syntes till. Ändå sprang jag ideligen upp för trappan för att spana efter honom på vägen från Karstens sovrumsfönster.

Allt jag såg var fortfarande bara det flacka, frusna landskapet och grusvägen som försvann bort mot Eskils och stora vägen. Vid det här laget var omgivningarna redan insvepta i mörker. Frosten har bäddat in de böljande kullarna och betesmarkerna runtomkring i skulpturala former, som fårorna i ängen som börjar vid trädgårdens slut på husets baksida.

Längre ned längs vägen breder naturreservatet ut sig med sin blandskog.

Jag kände igen Majas förtvivlan där på snöresan i mig själv här i stugan på jakt efter närvaro, efter alla mina fantasier och tillhörighet, gemenskap, vänskap, kärlek. Alla honnörsorden.

Från fönstret på framsidan blickade jag ut mot stenbumlingen som skulle finnas någonstans där ute i mörkret. Stenbumlingen som Sally och jag suttit på när hon berättade om sitt uppbrott från Karsten, och hur hon skulle ta Troll och Rising Star med sig. Landskapet låg tyst och öde. Jag sökte mig till fönstret ideligen, kunde inte sitta still. Jag letade med blicken efter Torben trots att jag insåg att det var meningslöst. Jag kunde inte låta bli att undra om han hade svårt att hitta.

Jag behövde något att fokusera på istället för att springa omkring och låta oron topprida mig.

Jag tog fram mitt specialarbete som jag påbörjat, lade anteckningarna bredvid mig och Baumans bok. Jag hade bestämt mig för att skriva om Förintelsen, men det var tyngre än jag föreställt mig. Jag hade gjort en disposition men ändå avvek jag hela tiden ifrån den som om jag innerst inne tvivlade på att jag hade tillräckligt med underlag för min uppsats.

Jag såg emellertid en tydlig upptrappning av antisemitismen i det jag läste nu. Först försvann de judiska lärarna från universiteten, sedan förbjöds de judiska studenterna att vara kvar och därefter förflyttade man alla judarna från deras hem. De försvann från sina våningsplan och från sina villor. Avskildes från sina grannar för att fråntas sin mänsklighet. De fördes till ghetton med höga murar, åtskildes från övriga tyskar. Dem man inte såg saknade man inte.

Efter tre-fyra timmar gick jag och lade mig, men det var omöjligt att somna. Det kändes som jag bearbetade mitt lilla onda mot ett större ont.

Jag var sårbar och utlämnad i natten och beredd att gripa efter ett halmstrå, hur skört det än tedde sig. Enligt Edith Södergrens dikt väger ett halmstrå ingenting. Nej, diktarjaget skrev att inte ens ett halmstrå kunde hon lyfta när allt är mörkt omkring henne.

Jag steg upp, kokade varm mjölk på spisen som jag drack stående i vardagsrummet. Jag blickade ut mot samma hage där Troll en gång gått och betat och där Sally hade mätt upp vår lilla volt.

Handen darrade till och mjölken nästan skvimpte över. Staketet var borta, det noterade jag först nu.

/Abdelhamid, Helena och Lovisa Snygg