Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag bloggar med stöd av min goda vän Abdelhamid Fetsi. Talbart.blog ligger i princip nere, men ett och annat inlägg till hoppas vi hinna med.
Regimer som låter dissidenter genomgå psykiatriska undersökningar och spärrar in människor på psykiatriska kliniker vet vad de gör. De berövar människor deras identitet genom att ta ifrån dem människorna i deras sammanhang och ta ifrån dem deras verklighetsförankring. De förs in i ett helt okänt system. På sikt, och det är det verkligt skrämmande, berövas de sitt sinnes agens och bryts ner. Syftet är att få fogliga medborgare. Dissidenters och aktivisters ”brott” är oftast enbart att de utnyttjat den mänskliga rättighet som heter yttrandefrihet men som går stick i stäv med vissa regimers styrelseskick. Man tillåts inte uttrycka sitt hjärtas mening, stå för sina värderingar och visa solidaritet med andra människor. Gör man det så är repressalierna fasansfulla, (så kallad ”punitive psychiatry”) skulle jag vilja säga mot bakgrund av mina erfarenheter inom just psykiatrin. I ett av de ”worst case- scenarios” kommer man ut som det som brukar benämnas som ”grönsak”.
Jag är tacksam för att jag lever i en demokrati som inte tvekar att lyfta vikten av yttrandefrihet, gång på gång. (Vi bör dock hålla i minnet att som ”grönsak” är det svårt att föra sin talan även om det skulle finnas yttrandefrihet). Och där, gällande yttrandefrihet, har Sverige en tradition som förpliktigar att även främja den i länder med vad som kan ses som förkastliga styrelseskick, (odemokratiska eller skendemokratier). Det är inte fel för ett land, som Sverige, att ha ideal, (precis som vi människor som individer och det är ju vi som utgör nationen) och försöka leva upp till dem. Jag hoppas att ordet solidaritet får tillbaka något av sin kraft, och inte bara blir ett honnörsord som ekar tomt ju djupare in på 2000-talet vi kommer.
Medan jag skriver detta slår det mig att demokrati innebär att kunna se sina meningmotståndare i ögonen, att sakligt kunna möta dem och diskutera. Inte göra sig av med dem eller gömma undan dem, inte droga ned dem med neuroleptika så att sinnet blir töcknigt och blicken flackande. Kroppen underdånig, med försämrad motorik och utan sin vanliga resning. Allt för att försöka ta deras mänsklighet ifrån dem.
Det här inlägget föddes efter att flera gånger ha sett en rubrik i nyhetsflödet som handlade om en rysk journalist, Julia tror jag hon heter, som protesterat mot kriget och skrivit om solidaritet med det ukrainska folket, om jag inte missminner mig. Hon fördes emellertid till psykiatrisk klinik och det stod i rubriken att ”Jag är stark”, (trots det som händer, ungefär). Och jag tror henne, men…
För hur länge?
Tvångsmedicineras du?
Julia, du måste ut därifrån!
Så går mina tankar:
Du måste ut därifrån.
Men hur möjliggörs det i Putins Ryssland?
Tyvärr hittar jag inte tillbaka till artikeln fast jag sett rubriken i flödet under närmare två veckors tid och därför kan jag inte ange källan. Men jag håller utkik.
Och det finns fler som behöver ut.
/Helena Maria
”Och det är fler som behöver ut ur ”punitive psychiatry”. Som väl är finns inte den praktiken i Sverige.
Psykiatri och dissidenter – en fasansfull ”reform” och ”reglemente” som inte går ihop med mänskliga rättigheter och ett demokratiskt styrelseskick. Det är Orwells ”1984” och ”Grisfarmen” och Boyes ”Kallocain” i en skräckfylld blandning.” Ändå övergår psykiatrin allt det tänkbara; helheten som blir större än delarna, eller som jag tror är den korrekta versionen; att helheten är större än summan av delarna, se här. Bild: Helena Maria.
Elisabeth Punzi. 2014. ”These are the things I may never learn from books”. Clinical psychology students experiences of their development of practical wisdom.Multidisciplinary Perspectives, 16 205, Årg. 3, s. 347-360. Publicerad online 2015.
Ibland får vi en glimt av det som ligger latent i oss själva och i andra. Bild: Helena Maria
”Våra gåvor är latenta tills de tvingas fram av det vi går igenom. Stor kärlek och stort lidande är det som väcker oss, säger han. Vi behöver varandra för att kunna ta fram våra gåvor, ingen kan klara av allt själv. ”
(Mark Nepo intervjuad av Alexandra Jerselius)
Källa:
Alexandra Jerselius (intervju) & Sofie Ekholm (text). ”Våra gåvor är latenta tills de tvingas fram av det vi går igenom.” livsenergi.se
”En enkel till Indien” är en debutroman delvis baserad på journalisten och författaren Cassandra Brunstedts egna erfarenheter. Den är uppdelad i tre akter: ”Drömmen”, ”Hemligheten” och ”Förändringen”. Romanens huvudperson är Ella Frank. Hon jobbar som moderedaktör på Dagbladet och tempot är högt. När ägarna köper rättigheterna till LaVie Scandinavia, det världsberömda modemagasinet, vill de att Ella Frank blir dess chefredaktör och lanserar tidningen i Sverige. Men på en modevisning svimmar hon av utmattning och måste uppsöka läkare. Läkaren konstaterar att hennes system går på högvarv och ställer frågor om hennes livsstil och hur mycket hon arbetar. Han säger åt henne att om hon vill hålla hela arbetslivet ut måste hon prioritera sin hälsa. Och betonar att unga ambitiösa kvinnor är en riskgrupp i sig. Han sjukskriver henne i två veckor.
På väg ut från läkarbesöket får hon ett mejl om att hon blivit nominerad till årets journalist. Hon får också priset, men på tillställningen möter hon inte bara gratulationer utan också avundsjuka och något som liknar mobbning.
Pressen med LaVie blir för stor och hälsan undermineras ytterligare både fysiskt och psykiskt, och det slutar med att Ella säger upp sig. Hennes bästa vän Shirin som också är journalist ringer och berättar att hon köpt in ett reportage om ett yoga ashram, Rishikeshi, i Indien och menar att det stället kunde vara något för Ella som börjat dricka för mycket vin och tillbringa alltmer tid i tevesoffan. Komma bort från allt och hitta sig själv. När pappan kommer in till Stockholm en dag på en snabbvisit prövar Ella idén på honom. Pappan bejakar idén och det stärker Ella i hennes övertygelse att ashramet kan vara något för henne. Hon bokar biljett utan att rådgöra med sin make Erik. De två har föga umgänge eftersom så mycket i deras liv kretsar kring deras respektive arbeten. Och jag läser mellan raderna att Ellas pappa ser Indien också som ett sätt för Ella att komma på avstånd från Erik och få upp ögonen för att deras relation kanske inte är så bra som den ger sken av att vara.
Pappan dör och det är nära ögat att Ella inte kommer i väg till Indien. Men hennes farföräldrar manar på henne och understryker att det var vad hennes pappa skulle vilja.
Första delen av boken är kanske något för summarisk för min del. Jag skulle vilja veta mer om Ella och hennes närmaste. Samtidigt tycks Shirin vara en slags motor för Ella, hon är pådrivande och ger råd, försöker stötta henne under jobbkaoset och sorgen. (Kommer att tänka på teveserien ”Moa och Dilan.) Dialogen mellan Shirin och Ella löper som en röd tråd genom boken. Shirin är nästan som Ellas alter ego. Men som läsare förstår man att situationen också kan vara det omvända: Att det är Ella som ger råd och stöttar Shirin. Och jag tänker att i en uppföljare av ”En enkel till Indien” kanske man får se mer prov på det…
Så landar Ella i Indien, närmare bestämt på ashramet. Och det som jag gillar så mycket med boken är att de visdomsbeläringar som meditationsläraren i form av karaktären Amit ”levererar” kommer så naturligt i den kontext som Cassandra Brunstedt målar upp. De gör sig mycket bättre i en naturlig miljö, i ett samtal mellan två människor eller under undervisningen i shalan, (yoga- och meditationssalen) än på sidorna i en självhjälpsbok, enligt mitt sätt att se. Här har Brunstedt verkligen lyckats. Jag tänkte medan jag läste e-boksversionen ”att den här kommer jag att köpa i pocket och sticka ner i bakfickan eller väskan och läsa avsnitt ur under ”perioder” då jag behöver mer av ”reinforcement” av visdomsord än annars”. I alla fall nöta ut den tills någon annan bok tar dess plats.
Vad sägs om det fyra lagarna enligt gammal hinduisk spirituell lära som Ravi, yogamästaren på ”Bliss Ashram”, lever efter och delar med sig av till eleverna?
”De som dyker upp är alltid den rätta.
Det som händer är alltid det enda som kunde ha hänt.
Allt börjar alltid vid precis rätt tidpunkt.
När något tar slut, tar det slut”. (s. 290-291)
Enkelt? Kanske allt för enkelt för några? Men ibland behövs det enkla, inte en massa grubblerier eller bryderi. I alla fall inte när det psykiska måendet inte är på topp. Och för att dra till med en plattityd: Ibland har det till synes enkla ett oanat djup.
Eller scenen när Ella och Amit dricker te och talar om yoga?
Amit säger till Ella att det inte handlar om antalet pass i veckan, och Ella undrar vad det handlar om då? Och Amit förklarar bland annat att det handlar om själens och kroppens behov och att våra behov kan se väldigt olika ut i olika perioder av livet.
Att en kärlekshistoria också hinner utspela sig mellan Ella och Amrit förtar inte heller läsningen, tvärtom. Sexuella relationer är dessutom förbjudna på ashramet där det råder strikt avhållsamhet, vilket komplicerar. Utflykten de gör till ett vattenfall påminner mig om E. M Forsters bok ”En färd till Indien”, (1924) som utspelar sig under 1920-talet när Indiens självständighetsrörelse höll på att växa sig allt starkare i inflytande gentemot den brittiska kolonialmakten. Också där gjordes en utflykt men med helt andra förutsättningar, (se här).
Egentligen får jag som läsare inte reda på om relationen mellan Amit och Ella landar i en kärlekshistoria eller inte. Den kan lika gärna mynna ut i en vänskapsrelation eller dö ut. Och det är inte det som är det viktiga utan själva gestaltningen av förälskelsen i förälskelsen som Ella till en början upplever, men som hon sedan identifierar som kärlek när hon väl börjar bearbeta sorgen efter sin pappa och inser att hon vill återvända till sin barndoms Lyckliga gatan – platsen som var lyckan innan föräldrarna skiljde sig och hon och syskonen flyttade med sin mamma från äppleträden och släktens musteri till Bromma. Jag undrar lite över övertydligheten i plats- och gatunamn, men det är ju trots allt en feel-good roman så det är väl i sin ordning, resonerar jag.
I en ”tid av lovescams, (kärleksbedrägerier på nätet) känns det uppfriskande att läsa en historia som utspelar sig mot en tydlig fond, och där var och en får tänka över sina känslor och ta ansvar för dem. Både Amit och Ella tvingas släppa sina känslor på grund av omständigheterna, och att de helt enkelt inte var redo. Vad som händer sedan avslöjar jag inte!
Läs gärna föregående inlägg där Cassandra Brunstedt intervjuas i Holy Crap-podden av Mathilda Ritzén, se här: https://talbart.blog/2022/07/24/ett-samtal-kring-romanen-en-enkel-till-indien/?preview_id=11977&preview_nonce=16147ed459&preview=true. I samma podd förs också ett lågmält och fint samtal om spiritualitet enligt Holy crap- grundarna Mathilda Ritzéns och Amanda Miklins uppfattning, (vilket de betonar), och hur man kan leva nära sin själ, vara medveten och sätta kärleksfulla gränser så man kan hitta tillbaka till sig själv, se här:
För ett par inlägg sedan nämnde jag något om en bok som gett upphov till många tankar hos mig. Boken är ”En enkel till Indien”, (2022, Louise Bäckelin Förlag) av Cassandra Brunstedt och jag hörde först talas om den i ett podcast samtal i Holy-Crap-podden, se här, mellan Matilda Ritzén och Cassandra Brunstedt. Det fick mig att vilja läsa boken, vilket jag gjorde, fast i E-format. Romanen nådde genast försäljningsstoppen, enligt Matilda Ritzén och jag förstår varför; jag blev också förtjust i den och den andlighet som förmedlas. ”En enkel till Indien” var också finalist i Årets feelgood 2022.
Men det här inlägget vill jag gå tillbaka till samtalet i podcasten mellan Matilda Ritzén och Cassandra Brunstedt som belyser vikten av att hitta sig själv, att gå inåt och vara den som bestämmer i sitt eget liv. Det som jag skulle vilja beskriva som personlig autonomi, se här.
Samtidigt visar boken hur högpresterande kvinnor, särskilt unga kvinnor, fastnar i ett högt arbetstempo som bara rullar på, ofta med event och mingel vissa kvällar i veckan. Hur det till slut kan bli ohållbart och att man som Cassandra Brunstedt gjorde, till slut får säga upp sig för att rädda sig själv sin egen fysiska och mentala hälsa – vilket Brunstedt också berättar om i podden. Romanen som hon skrivit är delvis baserat på hennes eget liv. Och enligt Matilda Ritzén och Cassandra Brunstedt landar många högpresterande kvinnor just i den spirituella verkligheten för att verkligen vara trygga och kunna ta hand om sig själva.
Cassandra Brunstedt berättar hur hon blivit trött på att yttre omständigheter ska göra henne lycklig och att nästa grej alltid ska vara den stora.
Både hennes hälsa och allt annat såg utifrån ut att vara bra, men när hon nått så högt som man kunde nå på företaget som hon jobbade på, VD, dröjde det inte länge förrän hon fick uppsöka läkare bland annat på grund av håravfall.
Matilda Ritzén som själv varit högpresterande och upplevde hur det tog ut sin rätt inflikar hur hon också landade i det spirituella och hur det är väldigt tröstande att ha hittat den verkligheten. Brunstedt instämmer och berättar hur hon levde mycket i framtiden. Hur det handlade om nästa jobb, nästa hem, men att hon levde i en illusion.
När Cassandra Brunstedt nått VD-posten så gick det så där, företaget började också gå dåligt och väldigt många människor drog i henne. Hon var övertygad om att om hon bara åt hälsosamt och tränade – hon började till och med springa under lunchen – så skulle allt bli bra. Men hon började må allt sämre, berättar hon i podden. Som om hon aldrig kunde andas. Hon säger att livet gick för fort och att det inte går att leva ett spirituellt liv i det höga tempot. Hennes inre röst dövades av allt brus som hon ständigt befann sig i och hon säger att hon aldrig var närvarande utan ständigt i nästa projekt. I absolut sista sekunden sa hon upp sig berättar hon och läkaren som hon gått till bekräftade att hon var till hundra procent utmattad, men inte till den grad att hon inte kunde fungera som människa.
Cassandra Brunstedt förklarar också att nästa smäll efter uppsägningen var att hon inte hade en titel att sätta framför sitt namn. Detta var 2019. Hon kände att hon inte var någon. Mitt i den identitetskrisen dog hennes pappa berättar hon i poddintervjun. En kamrat fick med henne till en föreläsning av Björn Natthiko Lindeblad, skogsmunken som avled i sjukdom tidigare i år, och förtydligar att hon var så nedbruten att hon hade svårt att lyssna. Men just i slutet säger Björn Natthiko Lindeblad något som får henne att vakna till och det är ungefär att det är viktigt med tillit för när allt är som det ska då är det ju väldigt enkelt att ha tillit för vem som helst och känna tillit till saker och ting. Men när ingenting är som det ska är det som svårast att ha tillit. Och hon berättar vidare att han sa att i det läget är den enda uppgift du har som person att ha tillit. Och de orden tog hon med sig hem och framhåller att efter det skedde ett stort skifte: Hon beställde en biljett till Indien och ett yoga ashram och hennes man gav henne sitt fulla stöd. Och Cassandra Brunstedt betonar att det var möjligt eftersom de vid den tiden inte hade barn. På ashramet var det strikt. Långa dagar men ändå tid för egentid. Hon berättar att hennes liv tog en vändning där och då. Cassandra Brunstedt hade satt värde i prestation men konfronterades nu med att inte kunna presentera sig utifrån det hon jobbade med inför de andra deltagarna, understryker hon. Och fortsätter att berätta för Matilda Ritzén att hon var trettio år men kunde inte presentera sig på några få meningar. Men funderade i banor att vi människor inte är statiska, att livet ständigt är i förändring och vi med det. Hon berättar att hon landade i att inte behöva vara svaret på svaret. Och fortsätter att berätta att hon kom till insikt att det är hon som bestämmer över sitt liv och hur hon vill leva. Matilda Ritzén flikar in att hennes insikt är att det är hon själv som attraherat in människor som behandlat henne illa, och att den insikten behöver landa innan man kan ta den till sig, men att det är väldigt stärkande och viktigt att få den.
Cassandra Brunstedt berättar också att hon efteråt sett att hon inte hade behövt åka till Indien för att få de här svaren, det kunde lika gärna ha skett i Sverige, eller någon annanstans runt om i världen. Hon förmedlar också hur hon hade förväntningar på att åka till Indien och träffa gurus och få leva den livsstilen och det spirituella livet. Att hon skulle hitta sig själv som hon säger och sedan skulle det vara klappat och klart. Och betonar att det finns inget spirituellt uppvaknade som håller i sig utan vi människor behöver hela tiden utvecklas och behöver vara närvarande i det som sker. Hon säger att hon hade allt inom sig, alla svaren men att hon bara behövde tiden och utrymmet som yoga ashramet erbjöd. Och förklarar för Matilda Ritzén att det inte var yogaläraren som sa allt det här till henne utan det var hon själv som satt på alla svaren som hon sökte efter. Och de hade hon kunnat få varsomhelst i världen. Matilda Ritzén som leder podden Holy Crap framhåller att det finns en vits med att plocka bort sig från en energi och sätta in sig i ett nytt sammanhang och Cassandra Brunstedt håller med. Hon säger att hon kan göra samma sak i Sverige under en helg som hon gjorde i Indien. Hon vet att hon själv sitter på alla svaren bara hon ger sig tid. Matilda Ritzén påpekar att hon inte behöver gå till psykolog eller medium för hon vet. Hundra procent, instämmer Cassandra Brunstedt, och säger att om man går till ett medium så lägger man sitt liv på andra, och menar att det spirituella livet handlar om något helt annat än att hon går till en viss person eller har en viss sorts kristaller och säger med emfas att det är hon som bestämmer riktningen framåt på något sätt. Och att det är en sådan frihetskänsla att inte behöva något utanför sig själv. Att hon är alldeles hel inom sig.
Efter Indien började Cassandra Brunstedt skriva på sin bok som är hennes debutbok. Jag tycker mycket om den och jag ska berätta varför i ett kommande inlägg. Men jag ville återge något av poddintervjun för den säger något viktigt om behovet av personlig autonomi som jag gärna återkommer till i mina inlägg, (och som på något vis är förutsättningen för att hitta sin mening), men som också säger något om arbetsmarknaden och dess höga tempo och svårigheterna det bereder med att ha barn och familj och hela det livspusslet. Men också hur utbytbar arbetstagarna är; hur lätt det är att hamna i utmattning för högpresterande unga kvinnor och unga kvinnor överhuvudtaget, alla kvinnor och män. Även om varken Matilda Ritzén eller Cassandra Brunstedt är kritiska mot hur arbetsmarknaden ser ut kan jag tycka det är problematiskt att unga kvinnor och mammor ska lägga hela bördan på sig själva för hur det ser ut i arbetslivet eller vad som sker där. Deras resonemang om att hitta svaren inom sig är i linje med vad både psykologin och andliga lärare säger. Men att stå i sin sanning borde också kunna vara att uttrycka sig kritiskt, och visst, indirekt anar jag kritiken mot det höga tempot i samhällslivet. Det borde vara hög tid för en arbetstidsförkortning. För ett perspektiv på arbetstidsförkortning, läs exempelvis https://www.expertvalet.se/blogg/2016/11/vaegen-till-aattatimmars-arbetsdag. Det skulle också, inom parentes sagt, vara ett sätt att tillämpa barnperspektivet då barn får mer tid med sina föräldrar på det sättet, och förmodligen mindre stressade.
Det är så befriande att höra vad Matilda Ritzén och Cassandra Brunstedt säger om medium. Jag tror att det är väldigt lätt att bli beroende eller ”uppbunden” till medium om man börjar gå till ett eller skulle börja ringa till tarotlinjer eller något. Det talas för lite om detta, att det kan finnas/uppstå andliga beroenden också, inte bara spelberoende och så vidare. Överhuvudtaget får religion och andlighet väldigt lite utrymme i samhällsdebatten, och i diskussioner och samtal. Är inte den/de verkligheterna värda att ta på lika stort allvar och den moraliska reserv eller motståndskraft som finns där eller hur ärkebiskopen Ante Jackelen uttryckte det i en debattartikel? Jag tänker specifikt på den etik som ryms inom andlighet och religion; att göra gott mot andra, hjälpa sina medmänniskor – kan vi få för mycket av det?
(Därmed inte sagt att inte ateister gör gott, och har sin etiska och moralisk hållning, och inte heller att religiösa eller andliga människor är fullkomliga).
/Helena Maria
När Matilda Ritzén säger i poddinslaget med Cassandra Brunstedt att det är hennes eget (Matildas) fel när hon attraherar (enligt attraktionslagen) in människor i sitt liv som behandlar henne illa tycker jag att det blir problematiskt. Om det rör sig om övergrepp exempelvis, innebär det då att hela metoo-rörelsen var förgäves? Eller handlar det om att hon såg ett mönster eller en ”programmering” hos sig själv, att hon lät fel människor komma in i sitt liv? Jag tycker inte att man ska skuldbelägga sig själv för att man blivit felbehandlad. Bild: Helena Maria
”Though I don’t recommend that a person abandon his or her native religion, I believe that a follower of one tradition can certainly incorporate into his or her own spiritual practice certain methods for spiritual transformation found in other traditions.”
(citat från His Holiness Dalai Lama och hans bok ”The Essence of the Heart Sutra. The Dalai Lama’s Heart of Wisdom Teachings”, sid. 17).
/Helena Maria
Källa:
His Holiness Dalai Lama. 2005. The Essence of the Heart Sutra. The Dalai Lama’s Heart of Wisdom Teachings”. Boston. Wisdom Publications
”One conversation at the table with a wise man is better than ten years of reading books”.
(APJ Abdul Kalam)
Jag studsade till första gången jag läste citatet. Jag behövde läsa det en gång till. Det var inte helt självklart för mig. Men sedan, ja.
Med tillägget, apropå tidigare inlägg om Khandro Rinpoche och mitt möte med henne: Det kan lika gärna vara en vis kvinna.
Och, ja. När jag mötte min nuvarande guru, min rootguru Ven. Ayang Rinpoche. Han höll kurs i Köpenhamn på centret där, jag tror det var omkring 1983. Nästa gång vi möttes var i Aachen 1999 då Rinpoche höll kurs och invigde centret där, se bland annat https://drikung-aachen.de/audio-cds/.
Men där emellan var jag tillbaka i kristendomen några år, ungefär mellan 1984 -1988. Så min väg har inte varit rak, särskilt inte med tanke på min diagnos.
Jag tror att coronapandemin har inskärpt hos många av oss hur betydelsefullt det är med möten och andra människor. Och under pandemin, bland annat genom att lyssna på poddar har jag hittat fram till en kvinna, Solkarina, som jag har lyssnat till lite. Det är fascinerande att lyssna till hennes möte med Hans Helighet Dalai Lama och hur öppen och mottaglig hon har varit och hur intressant hon kan beskriva sitt möte med honom, och ett par andra andliga föreläsare.
Det är väldigt nytt för mig, men Solkarina verkar vara en jordnära och bra guide och lärare i detta nya andliga Sverige som håller på att växa fram. Ett framväxande som säger något om globaliseringen, men också om hur etablerade religioner har, här menar jag kristendomen som är den religion jag bäst känner till eftersom jag är uppvuxen med den, inte förmått att kommunicera med människors hjärtan, och möta inre behov. I det vacuumet har det uppstått andra behov. Och kanske är det inte en ”enskild faktor”, som kristendomen eller kyrkan som är ”boven i dramat”? Utan samhället i stort och dess bristande visioner och förståelse för ett samhälle där ungas psykiska ohälsa ökar, men också äldres. Och kanske är det så att man inte längre ser kristendomen och andra religioner som samarbetspartners i det offentliga samtalet, utan vill hålla det fritt från ”konfessionalitet”, religion och andlighet? Och lägga ned verksamheter som Stigbergskliniken som var ett samarbete med Stadsmissionen. Se här: https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/stigbergsklinikens-patienter-livr%C3%A4dda-inf%C3%B6r-nedl%C3%A4ggningen-1.57631685
Bristen på inkludering och bostadsbrist löper som en röd tråd genom det offentliga samtalet, och har gjort det länge.
Samtidigt drar jag öronen åt mig inför allt som låter som konspirationsteorier, som något som kan tänkas vara tankegods från exempelvis rörelsen Qanon. Och då menar jag exempelvis vad Solkarina förmedlar från föreläsningen med David Icke.
Jag har beställt en bok av Solkarina där jag varje dag fyller i exempelvis vad som gjorde mig glad, vad jag är tacksam för och vad jag lärt mig denna dag. Boken heter ”Träna dina känslor och lev i flöde”. Jag tar det väldigt enkelt, och håller mig till buddhismen, fortfarande nybörjare. Samtidigt måste jag erkänna att jag får en massa frågor i huvudet. Som de här blåblodiga reptilerna som Solkarina nämner Vaughan Icke talar om. I mina öron låter det som om man talar om nagas som förekommer i den hinduiska mytologin, se: https://www.britannica.com/topic/naga-Hindu-mythology. I ordförklaringarna om nagas i ”Words of My Perfect Teacher” av Patrul Rinpoche (som jag mött på föreningen här i Göteborg) står det: ”Naga -klu, a kind of snakelike being living in the depths of water or under the ground. Although they have miraculous powers they are classified as belonging to the animal realm.”
Kan det ha skett en förvrängning av något slag eller är jag för ”lösningsfokuserad?” För otålig i min vilja att räta ut det frågetecken som har formats i min hjärna?
/Helena Maria
Bild: Helena Maria
Tips och länkar:
Patrul Rinpoche. 1998 (1994). Words of my Perfect Teacher. A Complete Translation of a Classic Introduction to Tibetan Buddhism. Translated by the Padmakara Translation Group with a foreword of the Dalai Lama. Walnut Creek, AltaMira Press.
Vi är i grunden samma, mentalt, emotionell, fysiskt, påpekar His Holiness Dalai Lama i youtubeklippet nedan. Han benämner oss alla, sju biljoner, som systrar och bröder, med andra ord familj. Och vi alla vill vara lyckliga och slippa trubbel, vara problemfria, säger han vidare. Det är ord som tål att höras om och om igen, inte minst mot bakgrund av att det fortfarande pågår krig i världen: Oförsonlighet, fiendeskap och maktanspråk. Som om vi inte vore samma, inte vore systrar och bröder för att använda Hans Helighet Dalai Lamas ord.
Det är med andra ord ingen slump att Hans Helighet fick Nobels fredspris 1989. Han har gjort och gör ofantligt mycket för forskningen vad det gäller psykologi och neurovetenskap, inte minst bidragit till förståelsen för nyttan och fördelen med mindfulness och meditation.
Jag tror att det är bra med både kvinnliga och manliga lärare eftersom vi alla har både maskulina och feminina aspekter inom oss; anima och animus i Jungs terminologi.
/Helena Maria
Bild: Helena Maria
Tips och länkar:
Roland Paulsen. 2021. Tänk om. En studie i oro. Pocket. Albert Bonniers förlag.
”Be wise. Treat yourself, your mind symphatetically, with loving kindness. If you are gentle with yourself, you will become gentle with others”.
(Lama Yeshe, citerad av Geshe Tashi Tsering i ”The Awakening Mind. The Foundation of Buddhist Thought. Volume 4, s. 55)
Om Lama Yeshe har jag läst att han tog hand om och undervisade bland annat många narkotikaberoende västerlänningar i Nepal. Västerlänningar fulla av existentiella frågor, nyfikenhet på buddhismen och trauman i bagaget. När de sökte Lama Yeshes och Lama Zopas (se här: https://fpmt.org/teachers/yeshe/jointbio/) undervisning kunde dessa två lamor se bortom deras narkotikaberoende och fångade deras uppmärksamhet med en undervisning som innebar att många fick den insikt och styrka att de reste sig ur sitt beroende.
”Inte heller är västerlänningar de enda som dragit nytta av lamormnas medkänsla, omsorg och energi. Lama Thubten Zopas föregångare blev ombedd av Solo Khumbus tibetaner och sherpainvånare att bygga ett kloster i närheten av hans meditationsgrotta. Han avböjde och ursäktade sig med sin höga ålder. men lovade att grunda ett kloster för dessa människor i sitt nästa liv. När lama Thubten Zopa Rinpoche återvände till Nepal 1967, beslöt han att hedra detta löfte som den föregående Lawudo-Laman avlagt.” (s. 13)
Jag tänker att ”emptinessbeläringarna” har gett de västerländska studenterna mycket hopp och tillförsikt, men också lamornas vänliga bemötande, omsorg och förståelse. Det är fascinerande tycker jag; ibland måste människan ”resa över haven” för att finna de svar som den egna kulturen inte har eller misslyckas med att ge. I det här fallet till Asien och tibetansk buddhism.
Hur man sedan förvaltar det eller använder det är en annan sak. Några av de här ungdomarna är i dag själva lärare och ger tillbaka något av den stora gåva och medkänsla de själva fick genom undervisning och samtal och bandet med laman. Jag har mött några av dem i Sverige och Danmark. Och givetvis är jag tacksam även gentemot dem. För deras mod och intresse och vilja att dela med sig och ge vidare. Modet att underkasta sig/med öppet hjärta gå in i en annan tradition. Det är bara att hoppas att utbytet med våra lärare i Asien (eller Asien födda eller överhuvudtaget lärare utanför den gängse så kallade västerländska sfären) fortsätter, mer bokstavligen tagandet av ”tillflykt” och att inte vi i väst som fått ta del av buddhismen av traditionella visdomslärare eller gurus (dit jag räknar mig själv; min första guru var Tenga Rinpoche, se här https://images.app.goo.gl/pvJcmsiAKHkkVufJ6 och hans nuvarande reinkarnation har jag inte mött ) blir oss ”själva nock”. Eller ”likriktade”. Något som kan hända alla.
Kanske behöver jag tillägga att jag inte är i färd med att kasta det judiskt-kristna kulturarvet överbord. Det är och förblir en del av mitt DNA, så att säga, oomtvistligen för rötter går inte att klippa av (om man inte vill begå våld mot sig själv) Istället har jag nått insikt om att hade det kulturarvet, eller den kristna religionen i sig, inte varit i samklang med vissa buddhistiska lärosatser et cetera (i vissa avseenden) hade det varit omöjligt att ta tillflykt. Den samklang jag upplevde möjliggjorde den.
Med detta inlägg vill jag också något ”problematisera” hållningen att ”jag är min egen guru”. Absolut, (och underförstått), att vi som människor ska bli (utvecklas till) autonoma (se här: https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=autonom) och sträva efter kontakt med vår inre guru och så småningom smälta samman med den – men vad betyder det egentligen?
Är jag/vi människor självtillräckliga? (Enligt buddhismen är vi alla interdependent). Hursomhelst, är det ett stadium? När i så fall vet jag/vi det? Eller kan jag stanna kvar i ett växande, belärande och mognad med en guru hela livet? Eller har jag svårt för en sådan relation som svensk och ”westerner” speciellt om jag inte kan resa till Indien årligen? Blir gurun (som kan vara man eller kvinna) mer som ett slags ”limerent objekt” som jag slutligen måste avvisa för att det håller inte att försöka ha ena foten, helst båda fast det är en illusion, i en buddhism med rötter i den ursprungliga traditionen eller kontexten? Eller någon som i själva verket kan bli ett hinder för mig om jag inte söker svaren inom mig själv, som det är tänkt, utan vill ha och använder gurun som en slags rådgivare och ett ”medium”? Med detta sagt att det inte kan finnas charlataner även i den ursprungliga traditionen.
Är mitt eget sinne den enda och slutgiltiga läraren? Det är vad buddhismen i alla fall tycks peka mot. Samtidigt som man behöver den yttre läraren, i alla fall om man inte är upplyst. Men de upplysta mästarna inom den tibetanska traditionen är inte ”isolat” eller självtillräckliga. De ingår i en tradition av vördnad och bhakti, av att ge respekt tillbaka till sina mästare och även sina föräldrar, som jag tror ter sig ganska främmande för många av oss födda i väst. Speciellt också för att åldringar, som i Sverige inte värderas särskilt högt. Som om själva åldrandet skulle devalvera människovärdet.
De här tankarna har jag umgåtts med en tid, men några av dem fick ny aktualitet genom en roman som jag läst ganska nyligen. Jag återkommer till den.
/Helena Maria
Källa, tips och länkar:
Yeshe Lama Rinpoche och Lama Zopa. 2005. Visdomens energi. Stockholm. Bokförlaget Natur och Kultur.
Medkänsla och ”loving kindness, ” inte minst till sig själv, är några av den tibetanska buddhismens beläringar längs meditationens väg. Ytterst handlar den om altruism. Bild: Helena Maria
Jag läser eller hör det sägas; att en värld som inte resonerar är stum, där sker inga dialogiska möten.
Och jag tänker på Ing-Marie Wieselgren och Johan Cullberg, några av svensk psykiatris starka, empatiska och kunniga röster, när jag påminner mig om de orden. Båda bortgångna i år, Ing-Marie Wieselgren genom så brutala och tragiska omständigheter bara för några dagar sedan.
Två människor som på olika sätt betytt mycket för psykiatrin. Psykiater, psykoanalytiker och författaren Johan Cullberg genom att ”avförfrämliga” psykosen, detta yttersta försvar som människan har när allt annat rämnar. Han ville inte lämna människan där, i sin yttersta belägenhet, han ville förstå. Och han talade och skrev om att utveckling kommer ur kriser; att det kan komma något gott ur kriser. Men att man behöver hjälp. Att Cullberg hade en nära anhörig med psykiatrisk diagnos bidrog säkert också till hans djupa syn och förståelse. Han var kanske till och med lite före sin tid.
Ing-Marie Wieselgren var inbegripen i ett ständigt arbete för att psykiskt sjuka människor skulle få hjälp och bemötas med värdighet inom vården. Bara sättet hon talade om psykiskt sjuka var avstigmatiserande. Hon gav hopp. Hopp är allting, som författaren och den oskyldigt dödsdömde Anthony Ray Hinton skriver i sin bok ” The Sun Does Shine”.
När jag först medvetet lyssnade på psykiatrikern och senare den nationella samordnaren för psykiatrin, Ing-Marie Wieselgren i ett radioinslag om psykisk ohälsa bodde jag vid Wieselgrensplatsen på Hisingen, och den associationen gjorde det lättare att minnas hennes namn. Jag minns att jag slogs av att hon var så klar och tydlig. Det gick inte att missförstå henne. Hon stod på min sida. På allas sida med psykisk ohälsa. Jag minns att vid något tillfället tänkte att ”henne skulle jag vilja intervjua” eftersom jag varit journalist. Hon visste att behoven var stora, och gjorde allt hon kunde. Bättre kan man inte.
/Helena Maria
Utan människor som Ing-Marie Wieselgren och Johan Cullberg riskerar världen att bli stummare. De vacklade aldrig i sin tro på människan, på det mänskliga i möten och dialog. Deras humanism kan ingen ta ifrån dem. Bild: Helena Maria
TALBART 