Framväxten av polikliniker och psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska.

Enligt lagen.nu (se här) började de första poliklinikerna sjukvårdsinrättningarna uppstå som en vid sidan om syssla som de läkare vars huvuduppgift var den öppna sjukvården ägnade sig åt. (s. 27)

Så småningom förlades viss öppenmottagning till sjukhusens lokaler. Redan tidigt 1700-tal skedde detta vid undervisningssjukhus i Uppsala och Stockholm. Det främsta syftet var att tillgodose den medicinska undervisningens behov. Men under senare hälften av 1800-talet fick även lasarettet i Lund samt de kommunala sjukhusen i Stockholm. I den senare anordnade de kommunala myndigheterna även fristående mottagningar i särskilda lokaler. Man skriver att ändamålet med de kommunalt anordnade mottagningarna vid och utanför sjukhuset var primärt att tillgodose de obemedlades och mindre bemedlades sjukvårdsbehov genom kostnadsfri vård. Oftast ställde läkaren upp ideellt mot att staden bidrog med lokaler. Läkarna stod till förfogande vissa timmar och arbetade utan betalning vissa timmar i veckan. Längre fram arvoderades de.

Det poängteras att under det sena 1800-talet upplevde den fristående typen av sjukvård en blomstringstid.

Det framkommer också i lagen.nu att de polikliniska mottagningarna som fram vid Stockholmssjukhuset hade en något annorlunda karaktär.

”Som läkare fungerade där i allmänhet sjukhusets underläkare, som var anställda för och i regel hade full sysselsättning med vården av de inneliggande patienterna”. (Lagen.nu sid. 27)

Eftersom lokalerna som inte var avsedda eller reserverade för poliklinisk vård, fick de olika patienterna trängas med varandra. Patienter som sökte öppen – ambulatorisk – vård med sådana som önskade intagning, och sådana som kommit för eftervård, eller utskrivning, samt olycksfall och jourfall. (s.27)

Men i början av 1900-talet skedde en förändring, som allt mer accentuerades. (s.27) Man började ordna för särskilda lokaler vid sjukhusen eller lät anordna eller bygga sådana vid sjukhusen för dessa anstalters polikliniska mottagningar. (ibid)

I Malmö infördes på allmänna sjukhuset kostnadsfri mottagning för medellösa först från år 1902.

Vad det gällde Norrköping så ombesörjdes vad som kan ses som en motsvarighet till poliklinikväsendet av fattigbyråns öppna mottagning för obemedlade. Dessa kunde också remitteras till öppenvård av lasarettsläkarna på lasarettets avdelningar, i överensstämmelse med stadens medgivande. (s.29)

Villkor och förutsättningar har skiljt sig lite över landet, men började regleras i sjukvårdslagarna. Man kan läsa att framväxten av polikliniker skedde långsamt, och att ”poliklinisk mottagning” hölls av lasarettsläkarna på sjukhuset. (s. 30)

”Det tillkom direktionen att medge sådan verksamhet och att bestämma den ersättning läkaren borde lämna lasarettet för nyttjande av dess resurser och biträde av personal. Detta stadgande går med i stort sett samma innehåll igen i 12 & 1928 års sjukhuslag och i 15 & 5 1940 års sjukhuslag. Dessemellan har emellertid ett anmärkningsvärt försök gjort att införa verkliga polikliniska mottagningar vid lasaretten under direktionens huvudmannaskap och med medicinalstyrelsens bestämda taxa. Förslaget återfinns i 1920 års lasaretts stadgekommittés betänkande.” (s. 30)

Först fick läkarna själva reglera den polikliniska varsamheten sedan kom det att bli en skyldighet som ålades dem. (s. 30) Det var den sjukvårdsbehövande allmänhetens synpunkt som sattes i första rummet. (s. 30)

För utskrivna psykiatri patienter fanns det en hjälpverksamhet dit även patienter som aldrig varit intagna kunde vända sig, enligt skriften ”Svensk Psykiatri på väg mot 2000-talet. En lägesbeskrivning.”, utgiven av Svenska Psykiatriska Föreningen, 1992. (s.4) Den första psykiatriska ”polikliniken” i Sverige öppnades 1917 i Stockholm. Hjälpverksamheten byggdes ut steg för steg de kommande decennierna och under trettio- och fyrtio-talen började psykiatriska kliniker byggas i anslutning till lasaretten, enligt Svenska Psykiatriska Föreningen.

”De första klinikerna byggdes som mentalsjukhus i miniatyr med därtill ägnad inredning (t ex golvfasta sängar i vissa rum), men ganska snart koncentrerades vården på lättskötta psykiskt sjuka som kunde vårdas utan tvångsmedel. Paramedicinsk personal började i tilltagande utsträckning knytas till sjukhusen, t ex kuratorer. Den öppna vården (hjälpverksamheten och poliklinikerna) byggdes successivt ut.” (s.4)

Sahlgrenska sjukhuset var det andra sjukhuset som byggde upp en psykiatrisk klinik i Sverige. (Johansson:2009: 96)

Svenska Psykiatriska Föreningen skriver att dåtidens psykiatriker arbetade aktivt på att avdramatisera inställningen till psykiska sjukdomar och hävdade att det inte fanns någon principiell skillnad mellan kroppslig och själslig sjukdom. För de många patienter som vårdats på mentalsjukhus men inte längre var i behov av sjukhusvistelsen, men som inte hade någon familj att återvända till och heller inte kunde klara sig på egen hand fanns det så kallad familjevård. I skriften berättas det att de psykiskt sjuka då inackorderades i familjer, vanligtvis lantbrukare, som mot en mindre summa svarade för deras omvårdnad. En del hem hade möjlighet att ta emot ett tiotal utskriva patienter som inte kunde klara sig på egen hand, men kanske hjälpa till med olika sysslor på en bondgård. Detta beskrivs som inackordering enligt ”pensionatstyp”. Hur utbyggd systemet av familjevård var varierade över landet.

”På vissa ställen fungerade systemet mycket väl, men på andra platser var bönderna ovilliga att ta emot dessa utskrivna som ”inackorderingar”. Det beskrivs hur det som centrum för verksamheten och som en sorts ”sluss” ofta fanns centrala familjevårdshem och dessa tog emot mellan tjugo och trettio tidigare patienter.” (s. 4)

(Se gärna tidigare inlägg här: http://t-alb-art.com/2022/02/04/vemdalen-nykterhetsexperiment-och-kolonialisering-myrmarker/)

Nils Anton Nilsson var överläkare vid polikliniken och familjevården för psykiskt sjuka i Göteborg från 1926. Han var även överläkare vid sinnessjukavdelningen på vårdhemmet Gibraltar och tillika sakkunnig vid organisationen av Göteborgs sinnessjukvård och vid byggandet av Lillhagens sjukhus. (1926-32) Dessutom var överläkare Nils Anton Nilsson medlem av beredningen för ordnandet av Göteborgs sinnessjukvård 1924-26 – för att nämna några av alla hans poster och befattningar.

I samband med byggandet av Lillhagens sjukhus ville byggnadskommittén att detta skulle kompletteras med en avdelning för de mera akut förlöpande och ömtåliga fallen som Nils Anton Nilsson framhöll och skrev i ett yttrande till Göteborgs hälsovårdsnämnd den 8 februari 1931. Sjukhusberedningen hade bifogat en skrivelse i ärendet till stadsfullmäktige den 3/5 1926 och byggnadskommittén till stadsfullmäktige den 22 maj, 1930. Nils Anton Nilsson framhåller att sjukhusberedningens avsikt hade varit att denna avdelning skulle förläggas till Sahlgrenska, men att planen hade stött på så stort motstånd att den fick överges. Motståndet kom från både överläkaren vid medicinska avdelningen på Sahlgrenska och Medicinalstyrelsen, men också från Hälsovårdsnämnden.

Mer om detta i kommande inlägg.

/Helena Maria