Jag har svårt att lita på mina sinnen, men jag läser rätt. Enligt en artikel i the Guardian av Jonathan Freedland ”Step back and take it in: the US is entering full authoritarian mode”. Jonathan Freedland frågar sig hur han annars ska tolka (read the words) president Donald Trumps nyckelrådgivare Stephen Millers ord till Fox News, (i förra veckan, min anm.): ”The Democrat party is not a political party; it is a domestic extremist organisation.”
Jonathan Freedland avslutar sin fristående kolumn i the Guardian bland annat med (ungefär översättning) att varken Storbritannien eller EU kan fortsätta ”låtsas” för oöverskådlig tid att USA är en stabilt ledande, demokratisk nation. Mindsetet att ”Det kan inte hända här” kommer sig delvis av att människor drar sig för att acceptera en verklighet som kräver – av utländska regeringar speciellt – att man måste tänka om vad det gäller det mesta, resonerar Jonathan Freedland. Han menar att de flesta har inga problem med att tala om Ungern på det sätt som de gör, (om dess auktoritära styre), varken i USA eller utanför, m e n som redan poängterats, det kan ju inte hända här. Enligt Jonathan Freedland är USA för närvarande under omständigheter som akademiker skulle kunna benämna som “unconsolidated authoritarianism”
”The trouble is, people still don’t talk about it the way they talk about Hungary, not inside the US and not outside it. That’s partly the It Can’t Happen Here mindset, partly a reluctance to accept a reality that would require, of foreign governments especially, a rethink of almost everything. If the US is on its way to autocracy, in a condition scholars might call “unconsolidated authoritarianism”, then that changes Britain’s entire strategic position, its place in the world, which for 80 years has been predicated on the notion of a west led by a stable, democratic US. The same goes for the EU. Far easier to carry on, either pretending that the transformation of the US is not, in fact, as severe as it is, or that normal service will resume shortly. But the world’s leaders, like US citizens, cannot ignore the evidence indefinitely. To adapt the title of that long-ago novel, it can happen here – and it is.”
Källa:
Jonathan Freedland. 2025. ”Step back and take it in: the US is entering full authoritarian mode”. The Guardian. 2025-08-29.
Får jag ta med min hund till himmelen? Det var en slagdänga i början av 1980-talet och jag minns den tydligt. Det var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson som ställde frågan i låten ”Änglahund”.
Frågan har konkretiserats betydligt sedan dess och det inom kyrkopolitiken. Det läser jag i en gästledare i Kyrkans tidning från den 12 augusti, 2025, skriven av Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan, Stockholm.
Hon beskriver hur inför höstens kyrkomöte (efter kyrkovalet den 21 september) det ligger en motion från Marcus Romedahl (Fisk) som vill att kyrkomötet ska låta kyrkostyrelsen få utreda frågan om ”Gemensamma gravplatser för människor och djur.” Det är välkommet eftersom många människor har nära relationer till sina husdjur, samtidigt som det är viktigt att respektera exempelvis en hunds (canis lupus familiaris) integritet och dess ”art”, se under källa mm.
Den är trots allt närmare sin hundkompis (om den har en) än sin husse eller matte. En hund är till syvende och sist beroende av människan och kan inte kommunicera sitt medgivande till att begravas med sin ägare eller tala om hur den vill bli begravd. Men det här är aspekter som behöver ventileras och utredas, särskilt som folkkyrkan utmanas från högerpopulister som vill styra bort från den öppna folkkyrkan och kanske göra ändringar i kyrkans ”förvaltarskap” så det blir till något krasst ”mammonskt.”
Kanske är det också ett logiskt led med gemensamma begravningsplatser för människor och ett husdjur eftersom att i dödsannonserna är det inte obligatoriskt med ett kors längre utan man kan ha en segelbåt, en hund, en blomma eller något som uttrycker något om den avlidna, och som denna, utgår jag ifrån, oftast har fått välja själv. Tro eller tillhörighet behöver inte alltid uttryckas explicit med korset: behöver inte alltid redovisas. Däremot, om man vill deltaga i nattvarden, ett av kyrkans sakrament, måste man vara döpt i Svenska kyrkan. Som odöpt får man del av välsignelsen. Vi får ha ”hjärtats” tro i Svenska kyrkan. Av nåd är vi frälsta, inte genom lagen.
Så här resonerar Susanne Wigorts Yngvesson, bland annat:
”Särskilda djurkyrkogårdar och minnes-lunder för döda husdjur finns det alltså en praxis kring i Sverige, men att människa och djur skulle vila i samma grav på en kyrkogård är olagligt. Men vad är egentligen den stora invändningen? Det är en fråga som Marcus Romedahl (Fisk) hoppas att höstens kyrkomöte ska besluta om att låta kyrkostyrelsen utreda enligt motionen ”Gemensamma gravplatser för människor och husdjur”. Personligen hoppas jag att kyrkomötet beslutar enligt Romedahls förslag. Frågan rymmer en rad teologiska och filosofiska utmaningar kring människans relation till andra djur, här specifikt husdjur vilka enligt Nationalencyklopedin definieras som ”djur som lever under människans vård och kontroll och som tillgodoser ekonomiska, sociala, estetiska och andra behov”. Redan nu kan man dock ana att vissa frågeställningar i så fall kommer att väckas som handlar om distinktioner och relationer mellan människa och djur, men kanske övervägande frågor av praktisk art såsom begränsningar av antal djur och vilka djur som ska räknas in.Vissa djur har människan kulturellt sett en närmare emotionell relation till, såsom hund, katt och häst, men mindre till fiskar och reptiler som också räknas till kategorin husdjur. Men människan kan också ha en djup relation till kor, som inte räknas in i definitionen för husdjur. Ska de uteslutas på grund av sin storlek, även om den inte har betydelse efter kremering? Det kan också finnas religiösa invändningar på kyrkogårdar där även judar eller muslimer begravs eftersom vissa djur, exempelvis minigrisar, anses som orena. Utan att ha en aktuell empirisk studie att hänvisa till vill jag ändå påstå att svenskars relationer till sina husdjur, särskilt hund, katt och häst, är djupt personlig. Det finns människor som föredrar vänskap med sitt djur snarare än med människor, hundar som räddar livet på husse eller matte och som, var och en, utvecklar sitt eget kynne. ”
I gästledaren i Kyrkans Tidning ger Susanne Wigorts Yngvesson en berättelse om en kvinna och hennes dotter.
”De förstår inte varför det är olagligt att begravas med de husdjur de ser som familjemedlemmar. Det är också därför kvinnan och hennes dotter har anonymiserats. Om jag vore ledamot i kyrkomötet skulle jag ha stött Romedahls förslag om att utreda frågan, för att på sikt få till stånd en förändring i begravningslagen.”
Det här visar också varför det är viktigt att gå och rösta i kyrkovalet. Det handlar om vilken kyrka vi vill ha. Ska den vara till för allt levande eller för bara några få utvalda? Vi får inte glömma Noahs ark. För Noah var inget levande främmande, och så heller inte för Gud. Därför bör alla som är medlemmar i Svenska kyrkan använda sin demokratiska rätt att rösta.
Kyrkan står inför nya frågor om människans relation till djuren och till skapelsen. Frågan om gemensamma gravplatser för människor och husdjur är en sådan fråga som förtjänar både eftertanke och vidare utredning.
För den som vill fördjupa sig i kyrkovalsdebatten rekommenderas även samtalet mellan Amanda Carlshamre (POSK) och Jesper Eneroth (S) i podden Makten och härligheten samt Felicia Ferreiras ledare i Dagen om extremism i kyrkan.
”Det ligger i populisters intresse att minska förtroendet för vår rättsbaserade ordning. Men deras utopi, en värld med färre rättigheter, gör världen osäkrare för oss alla.”
När jag läser Max Hjelms ledare i DN:s nätversion – som jag hämtat citatet från – förs mina tankar till ”Milgramexperimentet”, se under källa, tips och länkar. Hur långt vi är beredda att gå för att vi bara lyder?
Experimentet fick ny aktualitet för mig efter att ha sett den indiska filmen Santosh från 2024 som innehåller en outhärdlig och förvånande lång tortyrscen. Jag satt med bortvänt ansikte till slut, men man hör ju. Det var poliser som torterade och och den unge mannen som torterades var dessutom oskyldig. Men han var muslim, och inte lika mycket värd som en hindu och kunde därför offras. Filmens huvudkaraktär, den unga änkan som fick ta över sin makes tjänst som polisassistent i denna thriller ser på och det är så tydligt att hon vill gå in och sätta stopp för det som pågår, men grupptrycket är för stort: hon måste tortera hon också. Men hennes vånda, skräck och avsky är så tydlig; hur känsloskiftningarna går: jag tror igen och igen att hon kommer att gå in och stoppa tortyren men det sker inte. Det är så skickligt regisserat. Filmen visar hur det inte finns inte utrymme för ”olydnad”, hur närmast omöjligt det är att bryta skeendet som satts i gång, inom det system som råder där alla inte är lika inför lagen och mutor och korruption brukas som styrmedel.
Max Hjelm påpekar vidare i ledaren att:
”Varningsklockorna borde ringa när avskaffandet av skydd mot tortyr beskrivs som något bra.”
Ledaren berättar om hur den rättighetsbaserade världsordningen som växte fram efter andra världskriget håller på att falla sönder när populister vill växa till sig. Sådant som människor kämpat för i årtionden, i sekler. Drömt om.
Som skola för alla. I filmen ”Flätan”, (2023) får man bland annat följa en dalitisk familj. Kvinnan i familjen har ingen annan dröm än att hennes dotter ska få lära sig läsa och skriva och övertalar mannen att gå till brahminen, ge honom alla sparpengarna som skulle gå till hennes läkarundersökning och be att dotter får börja skolan. Han tar emot pengarna och säger att dottern kan börja skolan. Brahminen förödmjukar flickan under första lektionen, brännmärker henne som kastlös och vill ha henne att sopa golvet med en kvast för att illustrera vad han nyss sagt till henne. När hon vägrar piskas hon och kläderna rivs sönder- detta visas barmhärtig nog inte i bild, vi förstår det efteråt. Det är upprörande scener i familjen, föräldrarna är chockade när de förstår vad som skett i skolan, men (i all korthet) mamman tar flickan med på en resa till den landsända där hon kommer ifrån för där får daliter gå i skolan.
Det behövs både ”varningsklockor” och ”väckarklockor” lite nu och då för att inte falla i sömn, vaggad av populismens ”sirensång”.
Källa, tips och länkar:
Max Hjelm. 2025. Tortyr ska accepteras för att vi ska kunna utvisa fler – vart är vi på väg. Dagens Nyheter, ledare. 25-08-27.
Den 21 september är det kyrkoval och vill du försäkra dig om att Jesus får förbli judisk och den sociala revolutionär han är så rösta på det parti som låter Jesus vara den han är och som inte försöker sminka över hans sociala patos: hur han står på de svagas sida, och hjälper och tar strid för de utsatta och utstötta.
Delar av det högkyrkliga Nazityskland ”arifierade” Jesus: gjorde honom till en del av fantasirasen arier. Det var för otänkbart och stötande att han var jude – samma rötter som dem de började mörda på en industriell skala för att utrota.
Själv röstar jag på socialdemokraterna som står för en bred folkkyrka där alla är välkomna – inte minst hbtq-förkämpar och personer har bidragit till detta och hållit folkkyrkan levande – och som har en lång tradition av att stå upp för de svaga i samhället och som genom bland annat Göran Persson började stämma i bäcken inför den accelererande antisemitismen I slutet av 1990-talet.
Det innebär inte att det inte finns törnen på vägen. DN:s kulturchef Björn Wiman sammanfattar det bra i Dagens DN Kultur, 25-08-25, (jag citerar):
”Judar i Sverige har inget ansvar för de illdåd som begås av Israels högerextrema regering eller dess militärmakt. Det går alldeles utmärkt att fördöma landets krigsbrott utan att uttrycka fördomar mot judar. Det går till och med utmärkt att göra det och samtidigt glädjas över att den judiska kulturen funnits i Sverige i ett kvarts årtusende. Den judiska kulturen har bidragit till att göra det moderna Sverige till vad det är. Det är allas ansvar att se till att det fortsätter så. ”
Fördomar och hat mot judar ger ingen mat åt de svältande i Gaza, hjälper inga mördade i kriget, inga fångar. Det bara skymmer det faktum att miljontals judar, i Sverige och i hela världen och medborgare inne i Israel, protesterar och demonstrerar mot kriget i Gaza, svälten, det ofattbara som pågår och som river upp fruktansvärda trauman på båda sidor.
Jesus levde och lärde och stod för för allas lika värde, så ”förråd” inte Honom med din röst den 21 september.
På Sydsvenskan Opinion i dag, 25-08-25, skriver den fristående kolumnisten och författaren Louise Bringselius, docent i organisation och ledning vid Handelshögskolan i Stockholm, om expertkunskapen i Sverige, om hur den värdesätts allt mindre och därför marginaliseras. Hon ställer till och med frågan om regering och riksdag lyssnar om experter slår larm – det kan ju gälla allt om förorenat vatten och vattenbrist och dåliga ledningar till en statlig myndighet som upphört att fungera enligt hur det var tänkt… Kolumnen i fråga tar sin utgångspunkt i det som nyligen hänt på Folkhälsomyndigheten och Louise Bringselius frågar bland annat:
”Tar vi verkligen vara på expertkunskapen på alla beslutsnivåer? Finns de representerade i ledningsgrupper och styrelser? Lyssnar beslutsfattare när de slår larm? Kan vi inte svara ja på dessa frågor så kommer välfärdsstaten på sikt att vackla.”
Louise Bringselius skriver att hon märker av en allmänt auktoritär trend även utanför politiken och som hon ser hylla handlingskraft och toppstyrning framför kunskap och förankring. Bringselius påpekar att till detta hör krav på rättning i ledet och bestraffning av oliktänkande, vilket är skrämmande att läsa: Det känns som Sverige håller på att regrediera in i något som liknar fascism eller åtminstone anstruket av något från det hållet. Enligt Louise Bringselius utmanar experterna dessa auktoriteter med sin kunskap.
Hur står det till med ”mantrat” om evidensbaserad kunskap egentligen, regering och riksdag? Har det fått stryka på foten för något mer populistiskt?
Louise Bringselius menar också att organisationer i dag kan fråga sig varför de ska ha dyra människoexperter som ställer krav när de istället kan välja AI? AI som varken visselblåser eller larmar.
En av de experter som jag läst lite extra om – hans bok ”Från idiot till medborgare” – och även gjort inlägg om på bloggen är barnpsykiatern Karl Grunewald. Han gjorde en enorm och banbrytande insats för barn och människor med funktionshinder och olika funktionsvarianter, de så kallade sinneslöa. I Grunewalds olika befattningar som överinspektör, medicinalråd, chef för byrån för handikappfrågor och professor, lärde han känna människors vardag och elände utifrån olika synvinklar. Han fäste blicken på en misär och vanvård som de flesta i vårt samhälle ”accepterade” eller inte såg. Kanske för att man lyssnat för mycket på en ”auktoritär och avhumaniserande auktoritet” som styrt och genomsyrat samhällsandan. Karl Grunewald stred på sin post: inledde förändringsarbete och vidtog åtgärder som numera naggas i kanten av indragna assistansbidrag och så vidare. Om Karl Grunewald än inte visste, så hade han en vision om vad en medborgare är, och den visionen genomförde han också (aktualiserade) för dem som redan dömts ut som undermåliga av rasbiologiska och ras- hygieniska skäl – den tidens människosyn. Historien sitter fortfarande som en bjälke i ögat.
Mitt i Berlins hjärta pågår ett interreligiöst fredsprojekt mellan protestanter, judar och muslimer, skriver journalisten. Rebecca Bornlid Lesseur i tidningen Dagen (25-08-09). Projektet har pågått i många år, och ledare för de tre religionerna träffas regelbundet för att be tillsammans. Just nu ligger fokus på att be för krigets offer på båda sidor i Gaza. Man är också i färd med att skapa ett gemensamt bönehus för kristna, judar och muslimer, House of One. Rabbinen Andreas Nachama säger i en artikel att han vill förmedla att människor kan samexistera trots olika religiösa övertygelser. Var och en av de tre abrahamitiska religionerna kommer att få ett eget rum för tillbedjan, samtidigt som man delar samma tak. De övriga företrädarna för House of One-projektet är imamen Kadir Sanci och prästen Gregor Hohberg. Dessa tre är ljuspunkter på den interreligiösa dialogens väg och visar genom sitt exempel att människor med olika tro kan leva och verka tillsammans i ömsesidig respekt.
Kanske kommer det i framtiden även att finnas utrymme för fler religioner i projektet. Men redan i dag visar House of One att människor med olika trosuppfattningar kan leva sida vid sida, samtala och be för fred under samma tak.
Källa, tips och länkar:
Rebecca Bornlid Lesseur. 2025. Här ber judar och muslimer för fred i Gaza. Dagen. 2025-08-09.
En ensam människa kan åstadkomma mycket. Som Saengduean Lek Chailert som har skapat en fredad plats för elefanter i norra Thailand. Hon är känd som ”Elefantviskaren” i hela världen, och prisbelönad för sitt tålmodiga arbete med att rädda elefanter från djurplågeri och utrotning. Hennes fristad för elefanter, ”Elephant Nature Park” började i blygsam skala 2003, men hyser för närvarande 120 elefanter.
Patrick Greenfield i tidningen Guardian, (250808), berättar i sin artikel om och intervju med Lek Chailert att Lek Chailert var fem år första gången hon såg en elefant, men hade inget personligt förhållande till det stora djuret. Det var bara ett djur i människans tjänst som drog timmer från skogen. Men när hon var sexton år och såg hur en elefant plågades och misshandlades och hörde dess förtvivlade skrik även sedan hon lämnat platsen och kommit hem för att äta förändrades hennes relation till elefanterna. Hon hade mött den plågade elefantens ögon och kunde inte sluta fråga sig varför, varför den skulle behöva plågas så, berättar hon i intervjun för Patrick Greenfield.
Privatpersoner stöder Lek Chailert i hennes arbete för elefanterna och djuren kommer från hela Thailand. Lek Chailert som är 64 år reser ibland i över femtio timmar med elefanter som har räddats, framgår det av artikeln.
”Some arrive with huge mental issues. Some stand like a zombie; some are aggressive, they swing their head back and forth. When they arrive, we do not allow our staff to use any tools or do anything that might make them feel threatened.“We are gentle. We have to give them our love to make them trust us. We have to be patient,” she says.”
Det är en fin bild att ta in, fina ord vid kvällens slut.
(min ungefärliga översättning):
”Några elefanter anländer med stora mentala problem. Några står som en zombies; några är aggressiva och svänger sina huvuden fram och tillbaka. När de kommer till fristaden tillåter vi inte våra anställda att använda sig av några verktyg eller göra något som kan få dem att känna sig hotade. ”Vi är varsamma. Vi måste vara kärleksfulla för att få dem att lita på oss. Vi måste vara tålmodiga.”
”Sveriges kommuner behöver satsa på smarta äldrebyggen. Hellre kokvrå än kök och hellre gemensam terrass än ensliga balkonger till alla, och mycket modern robothjälp för att skona personalen. Kommunerna borde inte komma undan med att snåla på äldre för att ha råd med annat som röststarka väljargrupper vill ha, eller hitta på skrytbyggen som ska ”sätta oss på kartan”. De som behöver äldreomsorg nu är inte röststarka. Men svenskar mitt i livet borde intressera sig mer för frågan, för snart nog är deras föräldrar där. Då är det lite för sent att börja hojta om äldres värdighet och rättigheter.”
Församlingen väntade med spänning på att prästen skulle uppenbara sig. Dörren intill sakristian öppnades som med tordön och vi drog efter andan…In kom Mårtensson. Uppklädd i svart kostym och blänkande nya skor. Förläget rörde människor på sig i bänkraderna, en nervös stämning uppstod. Den övergick i besvikelse som lade sig som ett täcke över församlingen.
”Han har väl inte redan hunnit ha ihjäl prästen? ”viskade Aron i mitt öra. Jag rös till och huden knottrade sig under kläderna.
När den nya prästen gled genom sakristians dörr lade jag inte märke till honom genast. Bara den vita alban som inramade ett blekt ansikte. Men med ögon som kolbitar. Sådana som pappa och jag brukade placera ut till ögon på snögubben. Men så fort han började predika gnistrade det, hela han gnistrade. Det var som han bars fram av ett inre ljus. Täcket av besvikelse som Mårtensson åstadkommit gled av församlingen, och jag tänkte med Selma Lagerlöf: Äntligen stod prästen i predikstolen.
”Enda värdigheten man hade: Att öppna sin bibel (som den hebreiska, Koranen, eller Nya testamentet). Hur smutsig och fattig man än var kunde man följa varje bokstav med sitt finger som man lärde sig vid katekesundervisningen i skolan et cetera .”
