TALBART

I den lilla skriften ”På anstalt. Andra minnen av det moderna”, 2012, berättar forskarna Mikael Eivergård, Veronica Olofsson, Maria Vallström om hur en ”kolonialisering” på svensk mark höll på att ta form – ett slags ”anstaltsreservat” för element ur befolkningen som inte var önskvärda ute i samhället. Skriften är publicerad med stöd av länsstyrelsen i Jämtlands län, kulturmiljöfunktionen, och boken ingår i den informella skriftserien Moderna minnen. Kolonialisering i betydelsen (NE) kolonialism, erövring, kontroll och erövring, och exploatering av områden utanför kolonialisatörens primära områden. Termen används ibland om till exempel antikens Grekland och det romerska riket. (https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kolonialism)

Grundidèn kom från Tyskland där arbetskolonier av olika slag hade varit i bruk under 1800-talet med syfte att avskilja alkoholister, brottslingar och sinnessjuka från samhället samtidigt som man kunde tillgodogöra sig deras arbetskraft, skriver författarna. (s.11) Det fanns också kopplingar till den samtida egnahemspolitiken emd småbruk och eget jordägande som både ett socialt och moraliskt ideal, betonas det.

I Floda, utanför Vemdalen hade prästen Erik E:son Hammar , som var den drivande, och Sällskapet för kristlig nykterhetsversamhet köpt 80 tunnland mark, merparten myrmark som skulle koloniseras.

”Målsättningen var att genom kolonisation knyta samman de möjligheter som fanns i den outnyttjade myrmarken och ´ ´de tusentals människor, som genom dryckenskap och brott blivit en börda för sig själva och samhället´”. (s.11)

Experimentet i Floda gick emellertid i stöpet i och med att annexet brann ned till grunden 1921. Hammar beklagade sig också över att de människor som kom till ”kolonin” var i ett sådant skick att de måste betraktas som förlorade. (s. 12) Det gick därmed inte att få kolonierna självförsörjande genom de intagnas arbete. Meningen hade varit att de i sinom tid skulle ha fått ett eget kolonat” med mark att bruka för sig och sin familj mot ett arrende i natura. (s. 12) I förlängningen, om personen i fråga visat sig duglig och pålitlig, kunde han få hjälp att skaffa ett egnahem utanför kolonin.

Landsbygden och ett lantligt läge på behörigt avstånd från stadens faror kom att bli idealet för de anstalter som skulle återuppfostra människor till ett skötsamt liv, enligt författarna (s. 44) Exemplen de anger är Östersunds hospital, eller Frösö sjukhus som det senare kom att heta. Nära staden, men avskilt av skog åt ena hållet och vatten åt det andra var läget fritt och överblickbart, och med plats för både park, trädgårds- och jordbruksodling. Redan i slutet av 1800-talet var det självklart att placera de stora sinnesslöanstalterna i på landsbygden med jordbruk runt omkring som kunde bereda de så kallade sinnesslöa arbete. Människor med funktionsnedsättningar ansågs också vara bäst skyddadde genom att isoleras från en ”oförstående omvärld”. Men i och med inträdet av 1900-talet kom de ”sinneslöa” alltmer att betraktas som en fara, som något samhället måste ”beskyddas” ifrån. Med andra ord så inverterade man begreppet. Det faktum att anstalterna och ”kolonierna” låg bortom stadens hank och stör, tjänade då också det nya syftet väl: att invånarna i bosättningarna, kolonierna i myrmarkerna, det vill säga de anstaltsförvisade levde så isolerat att de inte utgjorde något hot mot den övriga befolkningen med sin rashygieniska och moraliska ”undermålighet”.

Alkoholistanstalera placerades oftast på rena landsbygden så långt från stadens krogar och frestelser som möjligt, betonar Eivergård, Olofsson och Vallström. Fattiggårdarna placerades i utkanten av samhällen, dels för att de som inte kunde försörja sig skulle hållas för sig själva, dels för att det skulle finnas ett jordbruk på vilket de omhändertagna kunde arbeta. (s.44)

I samband med att det var på gång att staden Göteborg, under vissa villkor, skulle överta vården för alla Göteborgs sinnessjuka som ett led i en omfattande planerad omläggningen ingick även kolonitanken för familjevården. I ett utskick den åttonde december 1926 där trakt söktes för 30 patienter förklarar beredningen för sinnessjukvårdens ordnande att man ”såsom i Oslo och en mängs större städer redan ordnat söka åvägabringa kolonier för så kallad familjevård”. Denna beredning var tillsatt av stadsfullmäktige och skrivelsen gick ut till provinsialläkare i Skaraborgs, Hallands och Älvsborgs län.

Herr provinsialläkare Göteborgs stad, som med staten träffat överenskommelse därom, att staden på vissa villkor skall övertaga vården av alla Göteborg tillhörande sinnessjuka har för närvarande under realiserande en omfattande plan för omläggning av sinnessjukvården. Ett led i denna plan är att, såsom i Oslo och en mängd andra större städer redan är ordnat, söka åvägabringa kolonier för så kallad familjevård.  En vård som det betonas endast ska omfatta lugna och för omgivningen ofarliga patienter:

”Man har här tänkt sig möjligheten av att inköpa någon större herrgård eller annars en rymlig huvudbyggnad eller ock nybygga en anstalt, där en central, med ett mindre patient antal, högst 30, och skolad vårdpersonal skulle förläggas, varefter utackordering i trakten däromkring skulle försökas med lämpliga patienter. Första förutsättningen för ett dylikt försök ska kunna slå väl ut är givetvis, att man lyckas uppspåra en trakt där ortsbefolkningen kan anses äga såväl intresse som lämplighet för en dylik vårduppgift.

Sexton svar inkom till beredningens sekreterare. Bland annat från Töreboda där provinsialläkaren i ett brev daterat den 18 december skrev:

”Jag ska icke direkt påstå, att ortsbefolkningen hyser något intresse eller kan anses lämplig för dylik vårduppgift. Här, som säkert i större delen av vårt land har befolkningen en viss rädsla för alla sinnessjuka kanske mest beroende på den utbredda tron om de sinnessjuka oerhörda kroppskrafter.- – – -”

Det har ofta refereras till sinnessjukas kroppskrafter, särskilt innan neuroleptikan, som Hibernal, kom i början av 1950-talet. Samtidigt var det just kroppskrafterna som efterlystes inom jordbruket. Men oftast är det så att några få våldsamma psykiskt sjuka människor fick beteckna en hel grupp. ”Ofarligheten” kan illustreras med följande utdrag ur Andrew Sculls bok ”Madhouse: A Tragic Tale of Megalomania and Modern Medicine” där det är patienterna som behöver räddas från chefpsykiatern Henry Cotton. Doktoranden Jane Greencroft beskriver sitt möte med Cottons patienter på Trenton State Hospital, USA under sin i början av 1920-talet i Maryland så här:

”…fylld med mer eller mindre kroniska långvarigt intagna patienter stod och hängde eller gick omkring i ett tillstånd av nästan suspenderad animering – inte de rasande galningar som allmänt spökade i populärföreställningsvärlden.” (Min ungefärliga översättning)

(Scull: 2005:165)

(Originalet:” …filled with chronic, long-stay patients lolling about in a state approximating suspended animation – not the raving madmen that haunted the popular imagination.”

Enligt Stefan Sjöström, professor i socialt arbete, lever fortfarande föreställningen om den psykisk sjukes farlighet fortfarande kvar:

”Jag tror att den offentliga debatten är oerhört präglad av föreställningar av farlighet ( )…” (https://sverigesradio.se/avsnitt/tvangsvard-en-omodern-rest-i-en-tid-av-okad-individualism-och-autonomi) (hämtad: 21-12-27).

Provinsialläkaren i Töreboda pekar emellertid på att det i hans distrikt finns en herrgård som skulle kunna vara lämplig. Den är belägen i Fägred socken, 6 km från Moholms järnvägsstation vid Statens järnvägar, har 24 rum och med en stor park på 3-4 hektar.

Provinsialläkaren i Sollerbrun skriver att det finns en vad han tror ett lämpligt ställe för en anstalt inom sitt distrikt och det är Backa säteri som tillhör Nödinge Aktiebolag. Stället är i gott skick, och med kraftiga fruktträd, poängterar provinsialläkaren. Han gör också en bedömning av hur ortsbefolkningen skulle tänkas engagera/s sig i saken:

”Beträffande ortsbefolkningens intresse ock lämplighet för den tillämnade vårduppgiften är ju vanskligt att yttra sig i, men där finnes ju i närmaste omgivningarna ca. ett 30 tal hemmansägare, hyggliga människor i övrigt, varför jag förmodar den saken också skulle ordna sig bra”.

I tidningen Arbetet den 29 november, 1951, har en notis från TT rubriken ”Sinnessjuka i burar ända fram till 1850″. Äldre tiders omhändertagande av sinnessjuka betraktades så gott som uteslutande som en säkerhetsåtgärd, berättas det. Hospitalens uppgift var väsentligen att förvara farliga och störande sjuka och behandlingen bestod av straff och korrigeringar. Detta uppger kommittèn för sinnessjukvårdspersonalens utbildning, enligt TT. Exempel hämtas bland annat från Göteborgs hospital och Nyköpings hospital.

Jönsson skriver i inledningen till i Berättelser från Insidan bland annat så här:

”Idéhistoria, sociologi, historia och etnologi är de vanligaste disciplinära hemvisterna hos forskare som tagit sig an uppgiften att undersöka psykiatrins historia. Det ligger i sakens natur att ingen forskare ligger inne med den totala bilden av denna historia. Alla ger sin version med utgångspunkt i de källor som undersöks, vilka frågor som ställs, undersökningsmetoder som används samt vilka teoretiska perspektiv som anläggs”. (s. 12)

Ju mer vi vet desto skickligare blir vi som enskilda och samhälle förhoppningsvis på att vara vaksamma på tendenser som ekar av den människosyn som betraktade en ganska stor del av befolkningen som undermåligt folkmaterial.

Eivergård, Olsson och Vallström poängterar att det inte är lätt att ge något exakt svar på hur många människor som har suttit på anstalt. (s. 14) Men de uppger att ungefär 100 000 barn beräknas ha varit omhändertagna på olika slags institutioner i Sverige bara under åren 1950 till 1980. De uppskattar också, en blygsam uppskattning framhåller de, att åtminstone över 100 000 människor var inskrivna under en längre eller kortare tid på sinnessjukhus. (s. 14)

”Anstalter och hem för sinnesslöa, fängelser , arbetshem och alkoholistanstalter hade tillsammans flera 10 000- tals platser. Lägg därtill fattigvårdens ofta ganska små men till antalet många institutioner. I början av 1920-talet uppgavs över 70 000 personer vara intagna på någon fattigdomsinrättning.”

1930 hade Sverige en befolkning på strax över sex miljoner människor. 1950 hade Sverige omkring 7 miljoner invånare.

I det här sammanhanget vill jag också passa på och ta upp att under den europeiska kolonialismens dagar byggdes ”Lunatic asylums”, det vill säga sinnessjukhus runt om i bland annat Indien och Sydafrika. Madras fick exempelvis sitt sinnessjukhus 1852. Sinnesjukhusen var inte enbart för människor från den inhemska befolkningen utan även människor från ”moderländerna”. I boken ”The Mad Raj of India” betonar författaren att människorna i de europeiska ”community” på olika ställen i landet i slutet av 1700-talet och som administrerades av ”East India Company” inte bara hade engelsk, skottsk, irländsk eller welshisk regional bakgrund utan var var också bemängt med människor av

”…mixed race, and nationals of European countries who had been taken on in recruiting depots on the Continent, but also a large number to what could be called the poor, or lower classes”. (Waultarud: 2010:8)

Sinnessjukhusen som byggdes handlade både om klass och rasifiering. den senare riktad mot den inhemska befolkningens medborgare. Psykiskt sjuka eller på andra sätt marginaliserade vita i den koloniala världen skrevs in på sinnesjukhusen för att sedan skeppas hem. Inget som kunde kompromettera eller äventyra den koloniala makten fick förekomma. Den skulle visa upp sitt ”oklanderliga” ansikte. Uppkomsten av mentalsjukhus i Indien snabbades på speciellt efter Sepoyrevolten 1857. Från början var det kanske på sina håll både vita och den inhemska befolkningen blandade, men det blev snabbt segregrerat. Nämnas kan också att Robin Island var platsen för ett mentalsjukhus från början, ön där Nelson Mandela satt fängslad i 27 år.

En annan illustration av liknande ”distansering” skissar Sathnam Sanghera (2021) fram genom att referera till ”The Infidel within: Muslims in Britain since 1800” :

”…Humayan Ansari, observes that sexual relations between Muslims and white women were taboo because they challenged nations of British racial superiority essential to maintain empire. ‘Social distance was necessary to sustain the charisma of British character and its resulting prestige and authority in the minds of subjugated people, which familiarity would dissipate’. It was generally believed that Muslims lusted after white women, would lose control around them, and that white women were ‘therefore in need of protection from them…At the turn of the twentieth centrum Indian students, who were coming to Britain in growing numbers, were described as ‘raw youths’ who were in ”no way fitted to encounter the temptations to which many of them succumb.” (s. 66-67)

Ernst Waultarud betonar:

”Any account of the way in which the mentally ill members of the European community in British India were treated during the days of the East India Company will consequently have to go beyond the idealized and one-sided popular image of the British Raj. Similarly, it will have to open up the narrow and ”myopic ‘medical gaze’, and attempt to lend a voice to what Foucault called mental institutions’ ‘silent inmate inventories’, by squarely locating medical and psychological treatment and patients’ life stories within their wider, socio-cultural and economic context”. (s.10)

Jag associerar också till de Amerikaemigranter som kom hem med Amerikabåtarna och var sjuka, de flesta schizofrena, enligt boken ”Sjukvården i Göteborg 200 år. (1782-1982)”, redaktör Gösta Carlson. De togs in på Lillhagens psykiatriska sjukhus och på St. Jörgen. Se här. Sedan skickades de hem till respektive hemort. Deras livsberättelser skulle vara intressanta att ta del av. Boken beskriver 1930-talet som en brytningstid. Arbetslösheten var hög och den politiska oron stor. Byggandet av psykiatriska sjukhus gjorde att många arbetslösa kunde få jobb.

Jag utgår ifrån att det finns förbindelselänkar mellan olika vårdformer beskrivna ovan och inspärrningar av olika slag, som fängelser, genom att hänvisa till forskaren Christina Petterssons utsaga i introduktionen till sin bok ”The Missionary, The Catechist and the Hunter. Foucault, Protestantism and Colonialism.”, (2017), (som handlar om Grönland) och där hon bland annat skriver om:

“the interconnectedness of institutions and powers that we usually regard as discret and unconnected.” (s. 1)

(En ”interconnectedness”, som även kan uppfattas utsträckas (extend to) till föreningar för exempelvis mentalhygien och så vidare under de första årtiondena av 1900-talet, se här: https://talbart.blog/2022/07/03/fodslovandor-och-motstand-psykiatriska-kliniken-1938-vid-sahlgrenska/)

En förbindelse som också Sathnam Sanghra understödjer med sin bok ”Empireland. How Imperialism Has Shaped Modern Britain” , som kom ut 2021, när han skriver:

”These concerns peaked around the time of the Boer wars, when a national scandal erupted over the poor physical and educational quality of the recruits , more than a third of whom had been dismissed as unfit. This converged with the growing acceptance of eugenics – the idea that the success of the nation depended on breeding and maintaining a healthy Anglo-Saxon ‘stock’. Horrified by the idea that poor housing, adulterated food, malnuitrition, lack of healthcare and deficits in both literacy and moral and religious education may be causing the British race to degenerate until it resembled the races it was born to rule over, politicians introduced a raft of measures from the state pension to compulsory schools…( )” (s. 9)

Sanghera fortsätter att räkna upp medicinska inrättningar, sjukförsäkringar, moderskapspenning, och den sistnämnda betalades ut direkt till de vårdombesörjande mödrarna istället för att gå genom deras män, och en ny ”Mental Health Act” kom 1913, vilken tillät den ofrivilliga segregationen av ‘mental defectives’ som därmed spärrades in på institutioner. (s. 9) Människor som bedömdes ha kognitiva/intellektuella funktionsnedsättningar, som ”inte höll måttet”, som var ”samhällsomöjliga” et cetera togs helt enkelt in på mentalsjukhus och andra institutioner. Han påpekar också att exempelvis de fria skolluncherna i England är ett arv från det Brittiska imperiets dagar. (s. 8)

Sanghera understryker nämligen att det finns historiker som vidmakthåller att de sociala reformer som ledde fram till dagens ”the modern -day welfare state” kom till på grund av att de nyligen urbaniserade klasserna hotade Englands förmåga att upprätthålla sitt imperium och hålla emot den ökade konkurrensen från Tyskland, Amerika och Japan. (s. 8-9)

(inlägget uppdaterat 22-07-24 och 22-08-20)

Källförteckning, tips och länkar:

Gösta Carlson (red.). 1982. Sjukvården i Göteborg 200 år. (1782-1982). Göteborgs sjukvårdsstyrelsen.

Mikael Eivergård, Veronika Olofsson och Maria Vallström. 2012. På anstalt. Andra minnen av det moderna.

Lars-Eric Jönsson. 2010. Berättelser från insidan. En essä om personliga erfarenheter i psykiatrins historia. Falun. Carlssons.

Christina Pettersson. 2017. The Missionary, the Catechist and the Hunter. Foucault, Protestantism and Colonialism. Haymarket Books. (först publicerad 2014)

Sathnam Sanghera. 2021. Empireland. How Imperialism Has Shaped Modern Britain. Penguin Random House UK.

Andrew Scull. 2005. Madhouse: A Tragic Tale of Megalomania and Modern Medicine. Yale University Press.

Ernst Waultraud, 2010. Mad Tales of the Raj. Colonial Psychiatry in South Asia 1800-58. Anthem.

Källa ”Trakt sökes”: Sjukhusdirektörernas konferens i Göteborg 1938. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvårds 1937.

Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser.

”1936 års förhoppningar knöts bland annat till rasbiologiska åtgärder”

https://www.svd.se/a/rloVG3/recension-inte-sa-svartvitt-av-kenan-malik

[Hämtad: 24-03-06]

https://jacobin.com/2023/07/kenan-malik-not-so-black-and-white-interview-race-class-identity-politics-universalism

[Hämtad: 24-03-06]

Ildefonso Falcones ”Katedralen vid havet”.

Fixpunkter som utgångspunkter för det kollektiva minnet i Falcones ”Katedralen vid havet”.

Som fixpunker för det kollektiva minnet har jag valt staden Barcelona och kyrkan Santa Maria del Mar.

Det är främst Bernat som representerar den första fixpunkten; det är han som hört alla historier om staden och som för sin son Arnau dit när han är helt liten.

 Den andra fixpunkten Santa Maria del Mar, kyrkan som byggs och betalas av folket (s.96) är Arnaus ”hemvist” – av olika skäl – se samtalet mellan far och son sid. 89-90. Bland annat för att Arnau blir baxtait och tas upp i deras brödraskap.

Barcelona har en speciell dragningskraft på människor för det är staden där man kan bli fri man. Att vara fri var väsentligt i en tid då feodalherrar härskade och genom sina olika rättigheter – och nycker – kunde föröda människors liv. Det är i stora drag vad som händer Bernat, en av huvudpersonerna.

På hans bröllop dyker Llorenc de Bellera och hans följe upp och de Bellera kräver sin rätt till intestia (se sid. 9, 16). Allt detta har Bernats pappa berättat om innan han dog – vilket skedde innan romanen tar sin början.

När de Bellera utnyttjat sin rättighet är Francesca, totalt knäckt:

”Francesca gick omkring på gården som en vilsen själ. Hon utförde sina husliga sysslor, men hon gjorde det under absolut tystnad, och utstrålade en sorg som inom kort hade lagt sig över de mest avlägsna hörn av familjen Estanyols hem”. (s. 22)

Bernat hade drömt om att dela morgnarna med sin hustru, att de skulle luta sig ut genom fönstret om morgnarna som han hade gjort med sin far och förutspå vilket typ av dag som låg framför dem.  Det var så mycket som han skulle vilja dela med henne av arbetet, och så mycket som han skulle vilja berätta för henne om, nämligen allt det som han själv hade fått höra från sin fars läppar, och på så sätt från generation till generation. (s. 23)

De hade varit fria, att den bördiga jorden en gång varit allodial (historisk term (jord) egendom som man besitter med fullt ägande- och arvsrätt) och tillhört familjen Estanyol. Nu hade de förvandlats till livegna och deras liv låg händerna på feodalherren.

Även kyrkans män hade fadern varnat för. Han hade sagt till Bernat att aldrig lita på dem som sa sig tjäna Gud. Och för att understryka det berättade han för sonen vad prästrockarna sa om dem som brukade jorden:

”- De säger att vi är åsnor, korkade och inte äger förmåga att förstå vad hövlighet är. De säger att vi är fasansfulla, gemena och avskyvärda, fräcka och okunniga. De säger att vi är grymma och motsträviga, att vi inte förtjänar någon värdighet eftersom vi inte kan uppskatta den och att vi bara kan förstå saker genom våld. De säger att…(s.25-26)

– Far, är vi allt det där? frågar då Bernat sin far och hans far replikerar med att ”allt det där är vad de vill göra dem till” (s. 26)

Bernat kan inte släppa det här med tron och påpekar att fadern ber varje dag och börjar säga ”och när mamma dog”. Fadern klipper av sonen och betonar att det är till Jungfru Maria han ber, och understryker att hon inte har något med klosterbröder och präster att göra. Att de tryggt kan fortsätta att tro på Jungfru Maria.

Francesca föder en son och det är tydligt att Bernat och inte de Bellera är fadern för sonen bär, precis som sin far och många i släkten, ett födelsemärke vid sitt högra ögonbryn.

de Bellera kräver att Francesca och barnet ska lämna gården och komma till godset. De får en usel tillvaro där och Bernat förstår att hans son kommer att dö. För att förhindra det stjäl han tillbaka sin son, och har ihjäl en smedlärling som försöker hindra honom.

Han tar sin tillflykt till en grotta uppe i bergen som hans far har visat honom. Hela tiden försäkrar han sin son Arnau ”Vi kommer att klara det här”.

När provianten var slut och vintern närmade sig övergav Bernat gömstället i Estanyolgrottan och begav sig mot Barcelona. När han ser staden på avstånd säger han till barnet som ligger tryckt mot hans bröst:

– Titta Arnau, Barcelona. Där ska vi bli fria.

Sedan han lämnat grottan hade han inte tänkt på något annat än Barcelona, alla trälars hopp. Han hade hört folket prata om staden när han utförde olika slags jobb på de Belleras gods. Som läsare förstår jag att han var uppväxt med drömmen om frihet, närhelst trälarna var ensamma och fick chansen att prata med varandra berättade de historier om Barcelona, Barcelona var mer än en stad, det var själva symbolen för frihet och frihetslängtan: ”’Om man lyckas leva där ett år utan att herren får tag på en’, hade han hört, ’då blir man mantalsskriven där och man blir fri”’. (s. 40) ”Barcelona behövde arbetare, fria arbetare”, det var vad Bernat hade hört en gamling berätta. (s.41)

Bernat tar sig in i Barcelona med sin son och uppsöker sin syster som är gift med en hantverkare där. Utan att gå in på allt som händer, så blir Bernat och hans son fria men Bernat hinner inte njuta av friheten så länge.

Men innan Bernat dör så har Arnau och hans kamrat funnit kyrkan Santa Maria del Mar. För Arnau var det viktigt att hitta jungfruns kyrka för Bernat har sagt honom att moderlösa barn (vilket han uppgett till Arnau att han var) får en ny mamma av Gud och det är jungfru Maria. Så hans hela tillvaro går nu ut på att hitta hennes kyrka och därmed henne själv.

”Framför dem reste sig en mäktig och solid, stram, karg och slätputsad kyrka utan stora fönster och imponerande tjocka murar.” De ser också byggnadsställningar, att den inte är färdigbyggd.

En man som bär på en sten på ryggen, en bastaix, (se sid. 104), säger:

”Katedralen betalas av adeln och staden, men den här kyrkan som ska bli mer betydelsefull och vackrare än katedralen, betalas och byggs av folket.” (s.96)

 Mannen nämner jungfrun och han Arnau hör inte längre. Han har fått höra det han längtat efter att få höra: Inne i kyrkan finns hans jungfru. Det är till hennes ära kyrkan byggs.

– Skulle jag kunna få se henne? frågade Arnau den svettige mannen.

Arnau och hans vän får gå in i kyrkan. De träffar också prästen Angel. Sedan återkommer Arnau dit varje dag med sin vän. För Arnau är det sin mamma han pratar med när han ber och knäböjer framför altaret.

En dag träffar de också arkitekten till kyrkan, Berenguer de Montagut, som håller i bygget.

– Älskar du havets jungfru? frågade Berenguet.

Arnau och hans vän Joanet nickar.

Berenguet säger till Arnau att när kyrkan är färdigbyggd kommer den jungfrun som Arnau älskar så mycket att ha mer ljus än någon annan jungfru i hela världen. Han berättar också om bastaixernas brödraskap, det är det som har nyckeln till faderns kapell där jungfrun finns, och det är det som utövar tillsynen över jungfrun.

Mads Rosendahl Thomsen skriver att den franske sociologen Maurice Halbwachs införde begreppet kollektivt minne för att för att peka på att det finns minnen som lever sitt eget liv oberoende av individernas personliga minnen (s.316). Han påpekar att litteraturen ständigt undersöker den grundläggande konflikten mellan det personliga och det kollektiva.

I Barcelona fallet är det relevant att ta upp det som Halbwachs framhävt enligt Rosendahl Thomsen att det kollektiva minnet av något förändras när de generationer som har upplevt något går bort och inte längre själva kan berätta om det förflutna. (ibid)

Gällande andra fixpunkten finner jag Edward S. Caseys

artikel  ”At vaere på kanten av stedt – Moderne, antikke og postmoderne refleksioner” i boken ”Stedsvandringar” användbar.  Jag vill argumentera för att Santa Maria del Mar fungerar som ett ”stedt”  (plats, ställe, hem), för Arnau:

”[ ]der er flere af stedets hovedtraek, som bidrager til dets pålidelighet, f.eks. dets dybt orienterande virkekraft, (livskraft, verksamma kraft, handlingskraft , mitt förslag på översättningar) igennem hvilken stedet viser vej, var vi annars skulle ha gått vilse; at det forsyner  (förser) os med et sted at bo (derudaf udtrykket ”hjem-stedt”) ((huvud)säte) og at det fastholder den personlige och kollektive historie.”(2013:295)

Mest imponerande, fortsätter Edward S. Casey är kanske att plats stedt ofta utgör basen grundlaget för den personliga identiteten. Så citerar han Gary Snyder i ”The Practice of the Wild” från 1990 som skriver att vår stedt är en del, av vad vi är”. (ibid)

Casey för ett intressant resonemang kring plats och identitet som är användbart på Arnau och hans djupa koppling till kyrkan, dess jungfru som han talar med och ber till som om hon verkligen vore hans mor.

Arnaus fasta punkt i Barcelona är Santa Maria del Mar. Arnau har inte den förbindelse till plats, till landsbygden, och ett (kollektivt) minne av att ha varit fria bönder som Bernat hade. Arnaus förbindelse med födelseplatsen blev abrupt avbruten i och med att mamman tvångskommenderades till godset och var tvungen att ta sitt spädbarn med sig. Sedan bodde han en tid med sin far i grottan.

Det är i kyrkan, i förbindelse med kyrkan som Arnau hittar sina betydelsefulla andra som fader Angel och bastaixerna, och han blir själv så småningom del av brödraskapet och blir del av deras kollektiva minnen. Men också stadens kollektiva minnen, exempelvis när slutstenen till kyrkan skulle hissas upp till Santa Marias absid (s. 110-113), krig, som i maj 1343 när stadens klockor ringde utan uppehåll och inifrån Santa Maria, med sina öppna murar, lyssnade Arnau bestört till dem (s. 277), pesten, (331-333), judeförföljelsen (s.339-341) och Santa Maria del Mars invigning 15 augusti 1384: ”I sällskap av sin familj, medan klockorna fortsatte ringa, gick Arnau in i Santa Maria. Folket som precis var på väg in stannade upp och släppte förbi honom. Det här var Arnau Estanyols kyrka. Som bastaix hade han burit de första stenarna på sin rygg; som valutahandlare och havskonsul hade han gynnat den med stora donationer [ ] (s. 654)

 Februari 1373 hade en jordbävning som ödelade Barcelona, rivit ner kyrkans klocktorn och Arnau, december sex år senare hade en brand förstört mycket av kyrkan och vid båda tillfällena bidrog Arnau med mycket pengar,

Den tredje november 1383 sattes sista stenen i centralskeppet på plats, den närmast huvudporten som bar byggnadskommitténs emblem för att hedra alla de anonyma invånare som gjorde byggandet av kyrkan möjligt, skriver Falcones.  Arnau följer det hela med sin son och blir föranlåten att säga:

”– Det här är folkets kyrka min son. Många män har gett sitt liv för den och deras namn står inte inristade någonstans.

Då återvände Arnaus minne till pojken som bar stenar från det kungliga stenbrottet till Santa Maria. ”(s. 655)

Här sammanfaller det kollektiva minnet och det personliga. Och samtidigt förblir de män som burit sten till kyrkan just anonyma, upptagna i ett anonymt kollektiv, om inte de här männen ihågkoms av sina närmaste, att historien går vidare från far till barn exempelvis.  Mar är med och fyller i och intygar. (s.656)

Kyrkan Santa Maria del Mar finns kvar, likaså stadsdelen Ribero.  Falcones ”Katedralen vid havet” är en bestseller, och vad jag har förstått lockar kyrkan därmed många bokläsare till densamma. Man vill se kyrkan med egna ögon. I författarens efterord skriver Falcones bland annat att Santa Maria del Mar är en av världens vackraste kyrkor, att den är som en stor katalansk bondgård, och att ”Medelhavets ljus är dess främsta särskiljande element. (663)

1966, anför han vidare, upptäcktes en romersk begravningsplats under Santa Maria och därefter är det många som i dag hävdar att de efter varandra följande Santa Maria-kyrkorna alltid har legat på samma plats, den ena byggnaden över den andra som han skriver.  Det är på den begravningsplatsen som man antar att Barcelonas skyddshelgon, Santa Eulalia, begravdes och vars kvarlevor fördes från Santa Maria till katedralen av kung Peter. (ibid)

Hur Barcelona står sig som ”frihetens stad” i det kollektiva minnet av i dag är svårare; kanske är det snarare så att Barcelona står för det upproriska, Katalonien vill ju bryta sig ur Spanien så att säga och vara ett eget land. Kanske hämtar man identitet och styrka ur det förflutna för att våga – och kunna – sticka upp?

Kanske återuppväcker romaner” som ”Katedralen vid havet” det kollektiva minnet, om det nu råkat slumra till vad det gäller Barcelona.  Ulf Eriksson, 2008, skriver att Barcelona just är spelplats i många fina litterära verk, exempelvis hos Carlos Ruiz Zafon.

Eriksson menar att Falcones romanbygge består av ett recept av historia-mysterium-kulturfernissa.  Ingredienser som pekar framåt mot Francotiden. Jag har läst Ruiz romaner och när Falcones beskriver exempelvis berget Montjuic (sid. 41) så för de tankarna till det Montjuicborgen och det beryktade fängelset som Ruiz Zafon beskriver.  (2012:419) Det är som jag läser de båda romanerna/epokerna, bitvis, parallellt.  1300-talets Barcelona ligger ”nedbäddat” i det Barcelona som Ruiz Zafon berättar om.

Enligt Mads Rosendahl Thomsen är historia och minne olika sätt att beskriva ett förhållande till det förflutna. Han påtalar att historisk kunskap uppnås genom studier av källor i syfte att skaffa sig visshet om hur det förflutna utspelades sig (Falcones har använt sig av Peter den III:s krönika, men betonar att han inte följt den slaviskt, s.659, vilket till viss del påminner om hur Perec använder sig av det kollektiva minnet av Förintelsen för att rekonstruera sin egen familjs historia, s. 312- 315) och man försöka på så vis närma sig sanningarna om vilka händelser som ägt rum. Rosendahl Thomsen understryker att kollektiva minnen fungerar annorlunda och skapar fixpunkter som kanske inte berättar hela historien utan bildar fokus för minnet, på samma sätt som händelser vid en viss tidpunkt tycks väsentliga glider ur minnet eftersom de inte har samma betydelse för senare generationer, vilket jag har nämnt tidigare, men det tål att upprepas (s. 316)

Litteraturens bruk av minnen utvecklas hela tiden, framhåller Rosendahl Thomsen, också i takt med att nya medier förändrar vår tillgång till det förflutna, men centralt i denna process står förmågan att föra samman personliga och kollektiva minnen och att använda spänningen mellan medvetandets oförutsägbarhet och framspringande minnen och skriftens uttryckande av just dessa minnen. (s. 319)

Jag återvänder till Casey och hans resonemang om plats som ett centrum, som något som stabiliserar och jordar, men också som något som gränsar, har en periferi, för mot en kant.

”Vid första ögonkastet tycks de ha väldigt lite med varandra att göra:

Platser, antar vi, existerar under våra fötter, det verkar som det, att de lokaliserar och stabiliserar oss, de förser oss (bokstavligt talat) med en jordförbindelse, det är där, vi kan fästa vår tillit de placerar oss i världen, de utgör ett terra firma under våra omtumlande liv, de skapar en förankring som motvikt till de differentierade, en bas mot den glömska som konstant verkar underminerande för våra mer eller mindre trygga varanden i världen; de förser oss med ett centrum i våra decentraliserade världar[ ] Försåvitt platsen drar oss in likväl ned, drar kanten –—–oss ut- ut till gränserna för vår energi och tålmodighet, i sista instans själva vårt liv. Emellertid kommer vi vid närmare eftertanke upptäcka att platser/ställen och kanter har större sammanträffanden än vi först föreställde oss. Pröva bara att begrunda dessa grundläggande förhållanden [  ] (s. 291-2929) är uppmaningen Casey ger.

Casey ger prov på det som Frederik Tygstrup beskriver som ”vändningen mot rummet”, nämligen att denna ”gett anledning till långt flera och mer komplicerade sätt att beskriva och förstå rum”. ( s 303)

Referenser:

Casey, S. Edward,  2010,  At vaere på kanten af sted- Moderne, antikke og postmoderne refleksioner , s. 291-309. I: Breunig, M, Frank, S, Brandrup Kortbek, H och Pultz Moslund, S. (red.),  Stedsvandringer – Analyser af stedets betydning i kunstr, kultur og medier. 2013. Odense M. Syddansk Universitetsforlag.

Ericsson, Ulf. (2008-07-21) Ildefonso Falcones: Katedralen vid havet. Litteraturrecensioner. Ulf Eriksson läser en spansk bestseller och urskiljer ett tydligt framgångsrecept. Göteborgsposten.

Falcones, Ildefonso. 2018. Katedralen vid havet. Stockholm. Bazar Förlag AB. 9 uppl.

Rosendahl Thomsen, Mads. (2017). Minne. I: Lasse Horne Kjaeldgaard, Lis Moller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen & Mads Rosendahl Thomsen (red.), Litteratur – Introduktion till teori och analys. Lund: Studentlitteratur. Uppl. 1:2.

Ruiz Zafon, C. 2012. Vindens skugga. Stockholm. Norstedts förlag.

Inlägg 2:

Spanien har existerat som löst sammanhållen union sedan 1400-talet, enligt Christian Claesson. De olika ingående kungadömena hade olika lagar, skattesystem och valuta fram till 1800-talet. (s.1)

Dessutom fanns det en sorts imaginär enhet och hemland som etablerades långt från den iberiska halvön i de fjärran krigen och erövringen av Amerika. Detta inleddes under senare hälften av 1400-talet. (s.1-2)

Dock, understryker Claesson, fanns det inga belägg för att landet funnits som politisk och administrativ enhet förrän den första konstitutionen skrevs 1812. (s.2)

Jag kommer att argumentera för att dagens splittring inte är igenkännbar i det 1300-tal som Falcones roman skildrar, för det finns inte något ”landets okränkbara enhet” (s. 2) att tala om. Och det beror kanske på att som Claesson skriver, att det som främst definierade nationalkaraktären var katolicismen (sedan 1898 är det Kastilien)och den utgjorde det sammanbindande kittet och romanen visar också hur judar och morer var utestängda från samhällsgemenskapen, de tillhörde exempelvis inte Barcelonas fria medborgare. Guillem, slaven som är muslim, får dölja sin tro och utge sig för att vara kristen, judarna är ”kungens egendom”, de är garanterade sin säkerhet och existens av kungen i ett särskilt dekret genom att de betalar honom pengar (s. 343, 350-357) Ändå lyckas inte kronan skydda judarna. Många dör i det upplopp som skildras i boken.

Med Ramón Menéndez Pidal (som omfattat Gottfried Herders idéer från slutet av 1700-talet) kom filologin in och kom att bli nationens sekulära legitimering.

Pidal är litteraturhistorikern som format spansk litteraturvetenskap ”fastställt ”vad som ska ingå i begreppet spansk litteratur och systematiskt utestängt alla de uttryck från en spansk verklighet som inte varit på kastilianska.”

Kungen hade stor makt (i dagens Spanien har kungen ingen reell makt) och hans beslut och nycker påverkade folket. Kungen söndrade och härskade, använde folket mot feodalherrarna och vice versa, när det behövdes.

Kyrkans makt var väldigt stor, inte minst genom inkvisitionen som skildras mot slutet av romanen. Det är Arnau som råkar ut för den, men som också lyckas bli fri, bland annat för att hans vänner ställer upp för honom. Hans vän Guillem betalar en stor summa pengar för att honom fri.

Barcelona framstår som en stadsstat:

”- Via fora, skrek Joanet i hans öra.

– Vad betyder…?

Joanet tystade honom och pekade mot den gamla Storporten under kronans ställföreträdares palats.” (s.119)

”Alla attacker mot Barcelonas rättigheter eller mot en medborgare kan innebära att folkarmén ger sig av. Om någon kidnappar en Barcelonabo till exempel, kommer folkarmén att ge sig ut för att befria den personen.”  (s.124)

”Vem vågar sätta sig upp mot Barcelonas host? ” (s.125) (host kallades den folkarmé som utgjordes av stadens alla skrån och brödraskap, sid. 120)

”Ni måste se det på ett annat sätt: ni är invånare i den största och mäktigaste staden i furstendömet och alla är rädda för att strida mot oss. Arnau och Joanet lyssnade på Ramon med uppspärrade ögon. Gå och hämta vinet, pojkar. Ni ska också skåla för den här segern.

Sant Jordis fana återvände till Barcelona med ära och tillsammans med den de två pojkarna, stolta över staden, över dess invånare och över att vara Barcelonabor. Fångarna från Creixell leddes in i kedjor och visades upp på Barcelonas gator.” (s.127)

Falcones skriver att Jakob II alltsedan början på sin regeringstid, 1291, försökt göra något åt den feodala oligarkin i Katalonien. Han hade sökt hjälp från de fria städerna och dess invånare, med Barcelona i täten. Sicilien tillhörde redan kronan sedan Peter den stores tid; när påven beviljade Jakob II rätten att erövra Sardinien, finansierade därför Barcelona och dess invånare företaget. (s. 64)

Invånarna i Barcelona har skänkt pengar till kungarna i utbyte mot speciella privilegier (s. 40-41)

För att summera så är det tydligen olika handelskrig som pågår och för att de ska lyckas behöver kungamakten påvens tillåtelse. Kungarna är bara påvemaktens utsträckta hand, vi är ännu långt från upplysningen och ”Solkungen”.

Guillem förklarar för Arnau:

”Varje handelsbod är som en del av Katalonien på utländsk mark. De är extraterritoriella. Den som styr där är konsuln, inte myndigheterna i de länder de ligger i.” 

 (s. 373)

Den enda referens till katalanska är på s. 46 då det står: ”För att hedra sitt efternamn, som på katalanska betyder berg, valde Gru en figur formad som ett berg”. Att det existerade olika språk och dialekter framkommer inte i boken, det är snarare mynten som visar på ”heterogeniteten”:

 ”Det är en croat av katalanskt silver. Den präglas i Barcelona, inte långt härifrån. [ ] ”Det här, fortsatte han och tog fram ett nytt mynt och lade det bredvid det första, är en aragonisk florin av guld.

– Någon sådan har jag aldrig haft, sa Arnau och tog upp florinen. [ ] Men inom handeln cirkulerar många andra myntslag, sa han, och du måste känna till dem alla. De muslimska: besanter, mazmudina rexedie, guldbesanter. Guillem placerade alla mynten på rad framför Arnau. Franska tornese, kastiliansk gulddobla guldflorinen präglad i Florens; florinen präglad i Genua, venetiansk ducado, mynter från Marseaille, och allaq de övriga katalanska mynten: den valencianska realen och den från Mallorca, gros från Montpellier, melgurienses från östliga delen av Pyreneerna och jaquesa präglad i Jaca och använd framför allt i Llérida.

– Heliga jungfru! utbrast Arnau när moren var färdig.

– Du måste känna dem alla, insisterade Guillem.” (s. 369-370)

Spanien i dag är enspråkigt, framhåller Claesson i sin artikel i DN.  Han går vidare med att framhålla att det inte går att läsa något av minoritetsspråken (de officiella minoritetsspråken är katalanska, baskiska och galiciska, s. 1) på grundskole- och gymnasienivå, och inom parentes betonar han att det knappast ens går att göras inom den högre utbildningen. Detta trots, hävdar Claesson, att en större kunskap om regionernas specificitet sannolikt har fördjupat den respekt som så högtidligt omtalas i grundlagen. (s.3) Artikel 3 i konstitutionen slår fast att ”rikedomen hos de olika språkliga uttrycken i Spanien är ett kulturarv som ska vara föremål för särskild respekt och skydd, framhåller Claesson (s.1).

Jag vet inte om det är någon skillnad i det här avseendet att läsa boken på ”originalspråk”…det vill säga om det då skulle framträda en större språklig och dialektal variation.

Det som Falcones så levande gestaltar är de enorma sociala och ekonomiska skillnaderna mellan olika kategorier av människor, inte minst bauxaiternas och de prostituerades.

/Helena Maria och AH

Referenser:

Claesson,  Christian  (2017-11-06).  Litteraturen speglar dagens spanska splittring. DN.SE   (hämtad: 2019-02-10  10:26)

Falcones, Ildefonso. 2018. Katedralen vid havet. Stockolm. Bazar Förlag AB. 9 uppl.

Socialt utsatta grupper i det danska samhället får hjälp av naturvägledare för att komma ut i naturen, skriver Sveriges Lantbruksuniversitet på sin externwebb slu.se.

Att Danmark är det land i Skandinavien som kommit längst med arbetet med natur och hälsa framhävs.

Som exempel på detta berättas att det finns naturvägledare anställda vid kommunerna och inom hälsovård och skola för att ge olika grupper möjligheter att ta del av naturens hälsobringande effekter.

 Enligt slu.se samlar forskningen allt mer kunskap om naturens positiva effekter på vår hälsa, såväl fysiskt som psykiskt.

I slu:ses intervju med Eva Skytte, Sundhedsnetvaerkets (den danska Naturvejlederforeningens netverk) samordnare betonar hon att arbeta med hälsa i naturen är en särskild disciplin inom naturvägledningen. Syftet inte är att lära ut någonting, utan naturvägledning med hälsosyfte fokuserar på vad deltagarna får ut av att vara i naturen, eller blir uppfyllda av mötet med naturen.

 På slu. se framhävs också att Sundhetsvearket har ett brett synsätt på hälsa, som omfattar såväl psykiska, fysiska som sociala dimensioner och varje enskild naturvägledare kan välja att utgå från en eller flera av de här dimensionerna. De flesta som väljer att utbilda sig till naturvägledare inom vård och hälsa har oftast till exempel en socionomexamen eller någon annan lämplig utbildning som de bygger på. Den här satsningen på socialt utsatta grupper innebär också att man i Danmark kan få natur på recept. Det pågår för övrigt försök med natur på recept även i Sverige: Täby kommun var först ut med denna variant på FaR® 2014.

Brist på naturkontakt/upplevelser

På slu.se ges vidare också exempel på de olika grupper i samhället som de danska naturvägledarna jobbar med och jag ska nämna några av dem i det här referatet: det är projekt för äldre, barn och ett projekt som översatt till svenska heter Vågar du kyssa paddan där personer med ångest, depression, schizofreni eller ADHD deltagit i olika naturvägledda aktiviteter.

Det står att läsa attunder år 2013 gjordes 128 turer med 1 845 patienter, studenter och anställda inom psykiatrin. Resultaten, framhåller slu.se visade att naturvistelser kan ge oss psykiskt sjuka en bättre självkänsla, vilket underlättar vår vardag.

Vid Lantbruksuniversitetet i Ultuna utanför Uppsala finns Centrum för naturvägledning i Sverige.

På deras hemsida läser jag att 1990 kom Nordiska ministerrådet med en definition av naturvägledning, (heritage interpretation på engelska), och den definitionen betonade bland annat just förmedling av kunskap och förbättrad möjlighet till ökad miljömedvetenhet hos den enskilde och i samhället.

Numera finns ett modernare sätt att se på naturvägledning som bland annat innebär att:

Naturvägledningens mål kännetecknas av en kombination av lärande och positiva upplevelser hos deltagaren samt stimulans av deltagarens tänkande. Naturvägledning har ett budskap och syftar alltid till att i viss mån påverka deltagarens attityder och/eller beteenden. Naturvägledning är mer kommunikation än information. Med natur menar vi både natur‐ och kulturelement i landskapet (www.slu.se).

Förbättra folkhälsan och öka tillgängligheten

En av de forskare i Sverige som intresserat sig för miljöns roll för hur vi mår är Matilda van den Bosch, läkare och forskare inom landskapsplanering med inriktning på folkhälsa, enligt en artikel av Lovisa Fey på www.vetenskaphalsa.se.

Matilda van den Bosch säger i artikeln att dagens hälsovård måste förändra sättet att arbeta på inom vården för att kunna förbättra folkhälsan. Som exempel betonar hon att det går att påverka andra instanser i samhället för att öka människors mentala hälsa i Sverige och hon vill se ett ökat samarbete mellan exempelvis stadsplanerare och hälsosektorn (www.vetenskaphalsa.se).

Naturvårdsverket sedan några år tillbaka aktivt med att bland annat tillgängliggöra naturreservat och nationalparker. 2013 kom handboken Tillgängliga natur- och kulturvärden – en handbok för planering och genomförande av tillgänglighetsåtgärder i skyddade utomhusmiljöer. Handboken är ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Handisam. Huvudskribenter är Jenny Lindman, Fabian Mebus, Camilla Näsström och Mikael Wahldèn.

En grupp de vill nå är gruppen med funktionsnedsättningar. De invånare i Sverige som har en bestående funktionsnedsättning uppskattar de till 1,5 miljoner, lågt räknat.

Funktionsnedsättningar kan vara nedsatt hörsel eller syn vilket ofta är en följd av åldrandet, betonas det. Men det kan också vara psykisk ohälsa och man redovisar siffror från Socialstyrelsen som beräknar att ungefär 20–40 procent av befolkningen lider av någon form av psykisk ohälsa, och att cirka 10–15 procent av dessa kräver någon form av behandling. Så här resonerar man kring gruppen med psykisk ohälsa:

För människor med psykisk ohälsa kan förutsättningarna för tillgänglighet variera från individ till individ. Det är på flera sätt önskvärt att fler människor med psykisk ohälsa använder sig av möjligheten att ta sig ut i natur – och kulturmiljön. Bland annat eftersom forskningsstudier visar på ett samband mellan fysisk aktivitet och hälsa

Hinder undanröjas

Arbetet på tillgänglighet ska också ses som en del i arbetet mot diskriminering enligt rapporten. Till exempel ska utomhusvistelse för den som är född i ett annat land och är ovan att vistas i det svenska natur- och kulturlandskapet underlättas.

Att naturen kan berika barns upplevelser konstateras, och rapporten slår fast att med tanke på barnperspektivet är det särskilt viktigt att ta reda på vilka behov och önskemål barn med funktionsnedsättningar har så att hindren för deras naturvistelse kan undanröjas.

Margareta Söderström, docent vid Köpenhamns universitet i allmänmedicin och distriktsläkare i Lund, har skrivit en rapport för Naturvårdsverket som heter Medicinska perspektiv på barns naturkontakt, (2011). Rapporten ingår i en större rapport som har titeln Den nyttiga utevistelsen?

Söderström är kritisk mot generaliseringar men skriver att barn som aldrig kommer ut ofta mår dåligt. Hon anser att medikaliseringen är ett världsomfattande problem och menar att allt fler av vardagslivets trubbel omvandlas till en medicinsk diagnos. Att natur och friluftsliv också ska komma på recept ser  hon risker med:

 Vi bör inte kolonisera naturen med en nytto-hälsoideologi. Jag tror att naturens hälsopotential beror på ett barnsligt förhållande mellan människan och naturen. [ ] Istället för att göra en barnvänlig tablett av naturen bör vi koncentrera oss på faktor p (politik) i hälsoekvationen. Därför bör politiker arbeta för att bevara naturen, så att den är tillgänglig för barn och unga även i tätorter [ ] (www.naturvardsverket.se).

Helhetssynen viktig

Naturens och motionens betoning för vår psykiska hälsa, understödd av forskningen, banar väg för mer av en helhetssyn inom psykiatrin. Men dessa får inte slå ut det terapeutiska samtalet, där det behövs, eller den viktiga terapeutiska alliansen, utan ses som ett komplement. Naturen kan inte ersätta anknytningens betydelse till exempel. Jag kommer att återkomma om samtalets, och/eller dialogens betydelse, i nästa nummer.

/Helena Maria

Om du är intresserad av att läsa vidare finns länkarna till artiklarna här nedan i sin helhet:

https//:www.slu.se/centrumbildningar- och- projekt/centrum-for-naturvagledning/naturvagledning/definition.

www.slu.se/centrum-bildningar – och projekt/centrum-for-naturvagledning/naturvagledning/teman/natur-och-halsa/

www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6562-1.pdf.

http://www.vetenskaphalsa.se/njut-av – naturen-och-bli-fri-fran-stress-samtidigt/ .

http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6407-5.pdf?pid=3715

Bildtext 1: En studie (Hartig mfl 2003) visar att landskap är viktiga för att vi ska må bra. Studien handlar om så kallade restorativa, (återhämtande), miljöer. Källa: Naturvårdsverkets rapport 5468, Planering och förvaltning för friluftsliv – en forskningsöversikt.

Bildtext 2: Personer som är slutkörda och psykiskt överansträngda har ett betydligt större behov av att vistas i naturen eller blicka ut över natur (källa: se föregående).

Bildtext 3: Löpning är bland det bästa man kan göra för att bli hjärnstark enligt boken Hjärnstark- hur motion och träning stärker din hjärna av överläkaren och psykiatrikern Anders Hansen. Boken kom ut förra året på Fitnessförlaget.