TALBART

Advokaten och politikern Rasmus Paludans Koranbränning i påskas ledde till oaccetabelt våld mot polisen och mot andra människor som kom i vägen för våldet som uppstod i samband med valmötet, i vilket Koranbränningen ingick.

För ett par dagar sedan var det dags igen, bland annat i Frölunda vid dess torg. Som väl var skedde inget våld i samband med valmötet, men däremot fick det konsekvenser som inte är synliga med blotta ögat för större delen av allmänheten. En person som arbetar i socialtjänsten berättade att hen och hens kollegor fått anvisningar från chefsnivå att ringa och avboka sina klienter som bodde runt Frölunda torg som en säkerhetsåtgärd i fall det skulle uppstå våldsamheter.

– Vi fick lämna återbud till brukare som satt i sina lägenheter och var rädda.

Deras lagstadgade rätt till hjälp drogs in på grund av att Paludan fått tillstånd att hålla ännu ett valmöte.

Vikten av yttrandefrihet och dess grundförutsättning, demokrati är jätteviktig, inte minst när det på sina håll i Göteborg, finns inslag av ”otillåten påverkan och tystnadskulturer”. Men när högerextremisten Rasmus Paludan får tillstånd till sammankomst, som i Frölunda senast, inskränker andra människors lagstadgade rättigheter, önskar jag att man tänker ett varv till.

Jag kan lägga till flera skäl, argument som redan hörts i debatten och som har med religionsfrihet att göra. Men för att vidga kontexten vill jag referera lite till buddhismen och att heliga skrifter inom buddhismen, som sutras, aldrig bör läggas på golvet och alltid förvaras på en hög plats. Man ombeds, i den tradition jag är en smula förtrogen med, att betrakta all text som helig; att undvika att lägga böcker, tidningar et cetera på golvet. All text utgår från alfabetet utifrån vilket man i sanskrit exempelvis bildar sina heliga mantran. Man lyfter ofta en skriftrulle eller religiös bok till sitt huvud och låter den nudda vid huvudet för att betyga sin vördnad. Den respekten lever kvar och många nya hinduer eller buddhister får ta del av den traditionen, lära sig den och inte minst varför det är så (vilket jag inte är kunnig nog att ingående förklara). Men med detta vill jag säga att det finns en gräns för vad som borde vara tillåtet att göra med heliga skrifter: den borde definitivt gå vid bränning. Också på grund av associationen till bokbål och vad det symboliserar.

De resurser som Paludans valmöten hittils krävt skulle istället exempelvis ha kunnat gå till att arbeta bort den ”otillåtna påverkan och tystnadskulturer” som blivit känd(a) inom exempelvis Göteborgs stad under det senaste året. Den problematiken hänger också i högsta grad ihop med yttrandefrihet och demokrati. Lägg därtill personal inom socialtjänsten exempelvis som inte kan besöka sina klienter respektive klienternas uteblivna besök.

I boken ”A Brief History of Fascist Lies”, (2020) skriver Federico Finkelstein att författaren Jorge Luis Borges 1944 varnade för att fascismen så småningom skulle leda till förstörelsen (destruction) av kunskap. (s. 56). (Både Jorge Luis Borges och Sigmund Freud var tidigt ute i att kritisera fascismen) Borges jämställde fascism med ”intellektuella sluttande plan”, (tropezones intelectual), enligt Finchelstein, (s. 55) Och lite ironiskt från min sida, varför behövde nazister böcker när ledarens (Hitlers) vilja var lag på grund av allt han representerade? Det vill säga, enbart Hitlers ord var tillräckliga.

”; his ‘words had the force of law’ ”.

(sid. 47, Finchelstein har hämtat citatet från Arendt, 1965, där hon citerar Hans Frank )

Federico Finchelstein skriver också exempelvis om de tio budorden för en legionär 1935 i ”The Rumanian fascist legion”. (s. 42) Det första budordet handlar om vad legionären inte ska tro på och avslutas med orden:

”The legionnaire believes only in the orders and in the word of his leader”. (sid. 43)

Meningarna före består av uppmaningar att inte på något vis tro på information som läses i tidningar och som handlar om rörelsen – oavsett om tidningen tycks nationalistisk. Inte heller tro på information från agenter och till och med inte tro på information som kommer från hederliga människor. (sid. 43)

I förordet till boken skriver Federico Finchelstein, professor i historia vid The New school for Social Research och Eugene Lang College i New York , att han vill erbjuda ett historiskt ramverk till stöd för dem som vill fördjupa sig i lögnens historia i fascismen och hur man genom det kan förstå dagens politiska lögner.

Jag kommer att återkomma till boken i nästa inlägg, men vill tillägga att i bokens epilog ”Det populistiska kriget mot historien” frågar sig Federico Finchelstein om uppgången av ledare som Bolsonaro, Trump och Orban kommer att leda till ett tjugoförsta århundradets fascism? Han skriver att det ännu inte visat sig, att läget är oklart och skriver (boken publicerades 2020, min anmärkning):

”It is probably (and hopefully) unlikely that such a political turn will happen, but these politicians’ troubling embrace of increasingly extreme mythical lies should be a signal to those who believe in democracy that they must resist rising illiberalism and renewed fascist impulses not only with votes and demonstrations but also with the defense of history. ” (sid. 105)

En angelägen bok som inte minst kastar ljus över aspekter av Rysslands propaganda i det pågående kriget mot Ukraina.

/Helena Maria

Källa:

Federico Finchelstein. 2020. A Brief History of Fascist Lies. University of California Press.

http://www.gp.se/1.72538812

[Hämtad: 23-07-15]

Ny rapport: Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?

[Hämtad: 23-07-15]

”Är vi för rädda för vår mer filosofiska sida och det mörker i oss som kan finnas där?”

Det är en av de intressanta och tankeväckande frågor som journalisten och träningsprofilen Erika Kits Gölevik ställer till psykiatern Jörgen Herlofson i Wellness pod Revolutionskvarten: Andligheten behöver få plats i sjukvårds-sammanhang.

Vi är så matade med att allting är så enkelt att vi inte ens vågar öppna dörren dit, menar Jörgen Herlofson. Och jag tänker på uttrycket osökt på uttrycket ”lik i garderoben”, men också på bortträngda trauman och annat som varit för smärtsamt för människor att bli medvetna om.

Men det som åsyftas handlar mer om en tilltagande okunskap om att möta människan, understryker Herlofson. Han påpekar att det man inte ägnar sig åt blir man inte kunnig på. Och ägnar man sig inte åt att möta en människa utan bara möter personen som ett utredningsobjekt så blir man inte så bra på det, enligt Jörgen Herlofson. Han berättar för Erika Kits Gölevik att man numera till och med ersätter en del av intervjudiagnostiken med långa intervjuformulär istället, vilket ytterligare förminskar erfarenheterna av att möta en annan människa. Och han fortsätter med att säga att då blir det väldigt uppenbar envägskommunikation då och man tappar bort dialogen och de flesta klagomålen på vården är just dåligt bemötande. Här tar Jörgen Elofson upp synpunkter som att inte bli lyssnad på, inte bli sedd, inte bli förstådd, men tillägger att ibland är dt förstås klagomål på att man inte fick som man ville, men han tror att det ligger jättemycket i de uppräknade klagomålen. ”Man blir inte sedd om man är krånglig och komplicerad”, framhåller han.

Jörgen Herlofson menar att vi har byggt ett samhälle som undviker det komplicerade istället för att möta det och ta det med sig och ta in det.

Han påpekar att det finns ganska massiv propaganda mot att människor inte ska behöva känna ångest, inte behöva känna oro eller inte behöva känna smärta. Han menar att mycket går ut på att hindra sådana obehagligheter som i mindre uttalad grad absolut ingår i livets normala erfarenheter som man inte ska försöka få bort, utan att det mer handlar om att vara vilsen i tillvaron. Och att det inte är vårdens område för vårdens område är sjukdomar.  Jag tror jag förstår vad som avses, samtidigt efterlyser ju Jörgen Herlofson ett mer humanistiskt perspektiv, mer andlighet och öppenhet för vardagliga funderingar och livsfrågor inom psykiatrin, och någonstans upplever jag en vag motsägelse … (Men motsägelsen kan sägas få något av en upplösning i avsnittet som handlar om diagnoser, se här ) Kanske måste psykiatrin visa vägen här genom att visa på alternativa vägar och synsätt som kan möta den här vilsenheten innan den når psykiatrin… Och det gör faktiskt Jörgen Herlofson genom att illustrera med ett exempel från en helare inom Navajostammen.

Att vara ”connected” och att ”reconnect”.

Helaren berättade för Herlofson att sjukdom hos Navajofolket betraktas som att man har blivit ”disconnected”, avskuren från tillvaron och att till och med en psykotisk person genom att ”reconnectas”, återanknytas. Och det sker först genom sinnena, och det kan ske genom traditionella ritualer med rökelse, dans och så vidare. Traditionerna handlar om återanknytning, se om personen kan landa i nuet, förklarar Herlofson och påpekar att ”då är vi inne på mindfulness”.

När återanknytningen till sinnena är säkrad, handlar det om att personen i fråga ska återanknyta till sig själv, som ”vem är jag”, ”vem är den här personen”? betonar Herlofson.  Därefter till sin historia, sin närmaste familj, sin närmaste krets, och sedan återknyta till sitt arbete och komma tillbaka.

Herlofson kontrasterar det mot när någon hamnar i psykos i Sverige så förs vederbörande till akutmottagningen av polis.  Väl där vimlar det av diverse människor som är illa ute och protesterar man läggs man i bälte och får en spruta i rumpan.

”Det här är groteskt i jämförelse”, tänkte jag påpekar Herlofson.  Sedan hamnar man på en avdelning, förklarar han vidare, med en massa personalombyten

”Varför gör vi så”? utbrister Erika Kits Gölevik

Det är olika filosofier, är svaret hon får av Herlofson som poängterar att vi tänker sjukdomar och sjukdomar ska behandlas medicinskt. Och han tillägger att eftersom patienten inte kan ta hand om sig själv lägger vi in den på en avdelning där den får tillsyn.

I intervjun framhåller Jörgen Herlofson också att när de första sjukhusen för psykiskt sjuka kom till kallades de asyler, fristad. Att det fanns goda tankar bakom, en humanistisk syn. De låg naturskönt med parker runtomkring, lugn och stillhet. Men sedan kom det naturvetenskapliga synsättet och tog över, menar Jörgen Herlofson.

Jörgen Herlofson vill ha in de reflekterande processerna i psykiatrin igen.

”Vår förmåga att vrida och vända på saker, att filosofera, är inte det också det som står för hela människans utveckling”? är en annan fråga som Erika Kits Gölevik ställer till Jörgen Herlofson och får svaret ”jodå”.

”Vad skulle vi ha varit utan det”?

Det är också sant, svarar Herlofson och understryker att det är därför vi i någon mening behöver den filosofiska dialogen, reflekterande samtal med varandra. Han berättar för Erika Kits Gölevik att han försöker ta in den möjligheten i psykiatrin där man tagit bort den. Istället håller man på att konsultera varandra, säger Herlofson och betecknar det som så action inriktat.  Istället behöver de reflektera menar han och ställer de frågor som han saknar: ”Vad gör vi”? ”Vad finns det för etik i det här”? ”Gör vi rätt”? ”Gör vi fel”? ”Får vi fatt i människan patienten eller inte”?

Så tänker jag utifrån min bransch, avslutar Jörgen Herlofson och säger att reflekterandet behöver återupprättas. Och det har med det humanistiska perspektivet att göra, förtydligar han. En syn som har filosofiska rötter, en kunskapssyn.

Revolutionskvarten i sig illustrerar verkligen vad det humanistiska perspektivet, reflektionen och dialogen kan åstadkomma.

/Helena Maria

Källa: Erika Kits Gölevik. 2021. Revolutionskvarten, Wellness pod: Därför behöver andligheten få plats inom sjukvårdssammanhang, se här (publicerad: 21-11-11)

Erika Kits Gölevik: 2021. Revolutionskvarten, Wellness pod: Diagnoser – inkörsporten till att få hjälp. (publicerad 21-10-20)

”Det humanistiska perspektivet är starkt satt på undantag om vi har den naturvetenskapliga dominansen som vi har i dag.” Det säger psykiatern och författaren Jörgen Herlofson som intervjuas av journalisten och träningsprofilen Erika Kits Gölevik i Revolutionskvarten, Wellness, avsnittet Därför behöver andligheten ta plats i vården.

Erika Kits Gölevik har gjort flera podinslag med Jörgen Herlofson på tidsrymden av en kvart.

Jörgen Herlofson förklarar att det humanistiska perspektivet innebär att man försöker få patienten som en likvärdig part i en dialog där man faktiskt försöker förstå, se och i någon mening försöka lära känna vissa aspekter av den här människan som sitter framför mig.

Det extremt naturvetenskapliga synsättet som präglar dagens psykiatri i dagens Sverige som dessutom är ett väldigt sekulärt land, gör att man motar bort vissa frågor från sjukvårdssammanhang framhåller Herlofson. Frågor som handlar om vanliga livsfunderingar och andlighet, men som inte hör hemma där för ”här sysslar vi med sjukdomar”, och sjukdomar tar man det naturvetenskapliga perspektivet på för att få det rejält evidensbelagt så att man sedan kan utfärda riktlinjer och evidens som grund för det och att allting som inte är evidens på det sätt som riktlinjerna görs avfärdas, fortsätter Herlofson. Och där rök Freud, menar han för där finns inte den typen av studier som man anser ger den typen av evidens som man satsar på.

”Vad är problemet med det då”? frågar Erika Kits Gölevik i Revolutionskvarten.

Då blir ju patienten bara en mottagare av direktiv från vårdens sida, svarar Jörgen Herlofson och förklarar att patienten då är ganska anonymiserad och är inte en aktiv, delaktig part i arbetet. Han erkänner att han uttrycker sig lite tillspetsat, men det han vill få fram är att det är ganska mycket lutning åt det hållet. Och det som blir resultatet av det är att kommunikationen är ganska envägs, förklarar Jörgen Herlofson. Han säger vidare att om han tar sin egen roll som utgångspunkt så förväntas han som läkare att vara den som diagnosticerar, bedömer, tar fram behandling och ordinerar vad patienten ska göra. ”I den meningen blir patienten bara en mottagare”.

Om vården behandlar människor som om de var vandrande molekylanhopningar är det ett väldigt mekanistiskt och naturvetenskapligt präglat synsätt, framhåller Jörgen Herlofson och förklarar att han visserligen är det, men han har också upplevelser som han inte tycker beskrivs särskilt väl om man försöker beskriva hur hans molekyler är hopfogade. Det har inget med mina upplevelser att göra, understryker han.

Erika Kits Gölevik frågar hur vi kan hjälpa oss själva och andra att må bättre?

Jörgen Herlofson svarar att han vill efterlysa mer av det existentiella perspektivet inom psykiatrin, som han poängterar är hans område. Och då menar han både de vanliga funderingarna som alla har och det andliga.

/Helena Maria

Källa: Erika Kits Gölevik. 2021. Revolutionskvarten, Wellness: Därför behöver andligheten få plats inom sjukvårdssammanhang, se här (publicerad: 21-11-11)

”If we address stories as archeological sites, and dust through their layers with meticulous care, we find at some level there is always a doorway. A dividing point between here and there, us and them, mundane and magical. It is at the moments when the doors open, when things flow between the worlds that stories happen.”

(Alix E: Harrow i “The Ten Thousands Doors of January”, (2019:2)

– Det pågår ett haveri vad det gäller rätten till bostad i Sverige i dag, framhåller Tove Samzelius, tematisk rådgivare för Rädda barnen och är doktorand i socialt arbete vid Malmö universitet. Hon var en av föreläsarna vid seminariet ”Varför är sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden?” som ägde rum 2019 på Andra Lång i Göteborg (se här). Rubriken var ”Varför uppfylls inte välfärd vid hemlöshet?”

Innan Tove Samzelius inledde varnade hon för att det var en mörk bild som hon skulle måla upp.  Hon ville visa oss verkligheten bakom barnfattigdomen, den verklighet som hon forskar om, och detta sju månader innan Barnkonventionen träder i kraft och blir lag i Sverige. De människor hon följer i sin forskning är ensamstående mödrar i hemlöshet i så kallade utsatta områden.

Samzelius poängterar att dessa kvinnor lever utan välfärd. Hon definierar välfärd som att ha skydd, att ha trygghet, allt det som man inte har när man är hemlös.

Vad händer när alla inte är jämställda nog att lyckas? frågar hon,  och pekar på ökade klyftor: Barnfamiljer och särskilt ensamstående med barn som är utrikesfödda och som har låg inkomststandard har ökat med 40 procent. Ökad fattigdom och ökad hemlöshet hänger ihop. Det leder till en ond cirkel av informella boenden i Göteborg och Stockholm. Det finns företag som vill hjälpa till att lösa den här hemlösheten, berättar Samzelius. De hyr ut rum i villor till både ensamstående och familjer. Det finns även andra akuta boendeformer.

Den dolda hemlösheten – hur ser den ut?

Hon hänvisar till socialstyrelsens fem punkter om hemlöshet.

Socialstyrelsen tar bland annat upp att människors liv är mer komplicerade, de passar inte smidigt in i de vanliga kategorierna. Hur definierar man akut hemlöshet? En natt har man kanske boende och inte nästa?

Dold hemlöshet fångas inte riktigt upp, berättar Samzelius. Finns människor i hemlöshet när myndigheterna utför sin kartläggning fångas de inte upp.  Hon redogjorde för att det svårt att se hur många barnfamiljer som egentligen lever i hemlöshet. En hemlöshet som är Socialtjänstens ansvar enligt 1 & i Socialtjänstlagen.

Det finns en individualiserad syn på fattigdom i dag, hävdar hon, där du själv  är ansvarig, där du själv måste hitta ett boende. Barnfamiljer utan problem anses inte vara en utsatt grupp. Den vuxnes ansvar går före.

Individens ansvar eller barnens bästa?  frågar Samzelius. Vilket ser vi till? Hon menar att barnfamiljen hamnar i ett slags mellanrum.  Enligt biståndsbedömningen så ligger ansvaret på individen och dess aktivering. Människor som är arbetslösa och saknar bostad ska själva klara av uppgiften att fixa jobb som bådadera. Att applicera de här reglerna på aktivering är häpnadsväckande enligt de kollegor som Samzelius tidigare jobbat med i England.  Aktiveringskrav i samband med bostadslöshet har blivit svårare. Dessutom måste man visa att man söker bostad i hela Sverige.  De ska vara beredda att rycka upp sina barn från skolor för att flytta till en annan plats.  Personerna vet inte var man ska ta vägen. Vet inte var man ska ta vägen. De går till moskéer och församlingar och där finns ofta medkänsla och barmhärtighet mot främlingar så de här människorna hamnar sällan utomhus. Istället kan de bli hänvisade till lägenheter där de kan få bo, oftast hos någon. Men många gånger sover de i källare eller i tvättstugor.

Men vart tar de här barnen vägen? frågar sig Samzelius. De följs inte upp. Ofta flyter de runt utan myndigheters vetskap. Något som inte kan förekomma i England, jämför Samzelius, för där har man inrättat ett system så att människor inte ”flyter omkring” och kanske just försvinner.

Ofta har de här ensamstående kvinnorna en historia av våld i nära relationer.  Kringflyttandet, att inte veta var man ska sova nästa natt och så vidare får konsekvenser för barnen. Exempelvis för den psykiska utvecklingen och hälsan.  För utbildning, och för självkänsla och identiteten.

Även kvinnorna drabbas av psykisk ohälsa, och får svårigheter att arbeta och fullfölja sina livsplaner.

Tove Samzelius betonar att något fler kommuner nu har uppsökande verksamhet till personer som riskerar att förlora sitt boende men fortfarande har få kommuner en övergripande plan för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Barnens situation behöver uppmärksammas, fortsätter Samzelius. Knappt var fjärde kommun har en rutin om att söka och följa upp barnfamiljer med hyresskulder, för att förebygga avhysning. Grundläggande är att ett barn alltid behöver en bostad – en plats att kalla ett hem. Det är Tove Samzelius huvudbudskapet.

/Helena Maria

För oss är människan i centrum, framhöll Hyresgästföreningens verksamhetschef Rebecca Palosaari- Fogler på seminariet på Andra Lång i Göteborg 2019 som gick under rubriken ” Varför är inte sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden?” (se här) Hon var också en av de i raden av talare som tryckte på att bostaden är en mänsklig rättighet.

 – Jag vill försvara rätten att bo, underströk hon.

Flera talare refererade till ”tunga skrifter” som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Regeringsformen när det gäller rätten till bostad.

Palosaari-Fogler talade också om att människor måste ha råd att bo. Hon påpekade att det finns ett behov av billiga bostäder billiga bistäder, och menade att hyresrätter kan vara allt från villa, gård till höghus. Det ska också vara roligt att bo.  Som exempel på det senare poängterade hon vikten av levande mötesplatser i närheten av bostadsområdena, och ett levande centrum där människor också bor, inte bara arbetar eller vistas.

Hållbarhet var en annan aspekt som Palosaari-Fogler fokuserar på. Det är utifrån den aspekten hon vill se billigare bostäder med nyare upplåtelseformer, och skickade frågan vidare till Framtiden och CBA om de jobbar med det?

Ola Nylander, professor i bostadsplanering, CBA, Chalmers, gav också en kort historik över hur ”bostadsfrågan” sett ut i Sverige.  Detta för att vi enligt honom är tillbaka i en bostadsnöd: Sverige har numera sämst bostadsstandard i Europa.

Han skissade också upp hur bostaden började bli en politisk fråga omkring 1920. Dessförinnan hängde det på individen att fixa bostad. Staten var inte inblandad, och det här med bostad sågs inte som en välfärdsfråga, underströk han.

Att den blev det berodde på att svensk industri började bli världsledande på vissa områden och människor behövdes till industrin. Man kom framtill att marknaden inte kan styra infrastruktur och bostadsbyggande, berättar Nylander. Han redogör vidare för hur det cirka från 1930 till 1990 togs ett hårt grepp om bostadsbyggandet. Under den perioden föddes också tanken på bostaden som en rättighet, men också rätten till arbete och rätten till utbildning. Under den perioden byggde Sverige mest bostäder i världen. 1900-talets största fråga var att bygga bort bostadsbristen, framhöll Nylander och berättar att det var så Miljonprogrammet kom till. Det blev till och med ett överskott.  Professor Nylander lyfte fram att under 1990-talet förändrades bostadspolitiken. Bostaden blir en vara på marknaden som allra andra när regeringen Bildt kommer till makten. Byggnadskostnaderna accelererar. När Ingvar Carlsson blir statsminister fortsätter detta, framhåller Nylander, så det var inte så mycket en vänster-höger-fråga vid det laget.

Det var flera talare som under seminariets gång framhöll att det är dags med en ny bostadspolitik. Det var ganska tydligt bland åhörarna också att om bostaden ska vara en grundlagsskyddad rättighet och en mänsklig rättighet så kan inte bostaden tillåtas vara en vara på en marknad som nuläget är.

/Helena Maria

Solen lägger sig över Öresund och skapar glitterbälten dagen när vi är på väg till Niva.

Nivagaard målerisamling är ett privat konstmuseum som ligger i Niva, fem kilometer söder om Louisiana. Det ligger alldeles i utkanten av samhället. Vi promenerar dit och anländer strax innan museet öppnar. Det ligger ett gyllenvarmt sken över åkrarna. Medan vi väntar tar vi en tur i den vackra trädgården, charmigt vildvuxen på sina ställen buskage av rhododendron och azaleor som väntar på våren och försommaren. På sina ställen bänkar, till och med en kulle från vilken man kan blicka ut över ängsfält som sträcker sig ner mot havet. Vi går längs vindlande, labyrintiska stigar, stannar till vid ett vattendrag. En riktig sagopark, kommenterar min boendestödjare Elisabeth Nitescu. Glaeser heter arkitekten som skapade parken.

Vi promenerare drar oss inomhus. Museet har öppnat och jag köper min entrébiljett.  Jag är inne på specialutställningen ”Kunstnersbröder”. Den handlar om konstnärerna och nära vännerna L. A Ring och H. A Brendekilde.   Den permanenta utställningen på museet innehåller verk från renässans barock och dansk guldålder.

Tavlorna ackompanjeras av tydliga skyltar med information om konstnärerna.  Det förklaras att det inte var givet att de här två skulle bli konstnärer eftersom de båda kom från fattiga omständigheter.  Deras bakgrunder gjorde att de engagerade sig politiskt för lantarbetarna och bönderna. Landsbygden och dess människor stod i fokus för deras måleri. Jag läser i informationstexten att de upphörde med sitt engagemang för lantarbetarna och bönderna när dessa fick bättre villkor.

 Laurits Rings och Hans Brendekildes dopnamn var bådas Andersen, men när de båda kom in på Konstakademin i Köpenhamn där de också träffades bytte de ut sina efternamn mot Ring respektive Brendekilde. Namnen kommer från de samhällen som de växte upp i, Ring ligger i närheten av Naestved och Brendekilde på Fyn.

Hans Andersen Brendekilde föddes i april 1857 och 1877 antogs han vid den Kungliga konstakademin. Laurits Andersen Ring såg dagens ljus den i augusti 1854 och kom in på Konstakademin 1875.  L. A Ring kände sig aldrig riktig hemma på akademin och tog bland annat lektioner för målaren P. S Kroyer.

Jag läser vidare om att L.A Ring var inåtvänd och hans kamrat och ”Kunstnersbroder” H. A Brendekilde Extrovert. I början var ofta Rings målningar landskap utan människor, Brendekildes motiv med människor.

1883 dör L. A Rings far och tre år senare hans bror. När detta sker förlorar L. A Ring sin tro på Gud och på tillvarons djupare mening. Han målar då ”Den gamle kone och döde”, 1887, står det. Medan L. A Ring omtalas som melankoliker och tungsint och utan bestämt motiv i denna period sägs det om Brendekilde och att han var en ”lys-seer”. Hans landskap befolkades av människor och han beskrivs som optimist.

På ordrupgaard.dk/ läser jag att en vändpunkt kom för L: A ring 1896 när han gifte sig med Sigrid Kähler. Äktenskapet ”markerar ett nytt och lyckligare livsavsnitt förd en då 42-åriga Ring”, betonas det.

Det finns mycket mer att tillägga om de båda konstnärerna, men jag hänvisar den intresserade till att söka mer information på egen hand – inte minst att åka och se utställningen som pågår fram till den.

Mot slutet av deras liv är det L.A Ring som är den mer framgångsrika av dem, men deras respektive ”dalar och toppar” påverkar inte deras vänskap som består livet igenom. De var också trogna sina rötter, glömde inte var de kom ifrån som deras byte av efternamn redan tidigt inskärpte. Trots att oddsen var emot dem tog de sig till Konstakademin och blev några av Danmarks mest uppskattade konstnärer och är det fortfarande.

Utställningen visar också hur liv och motiv är sammanvävda för de båda konstnärerna. Även om ett verk kan stå på egna ben så att säga, och ska tolkas på sina egna villkor, så kan jag inte låta bli att tänka på årets Nobelpris i litteratur. Det är ju människan bakom verket som hämtar priset, inte boken eller böckerna i sig – var det verkligen nödvändigt att ge priset till en folkmordsförnekare?

Jag berörs av landskapen i olja som Ring och Brendekilde har målat fram, av vägarna som leder från och tillbaka, som leder bortom, försvinner bakom kröken. Jag fascineras av hur vägarna väcker min längtan och min nyfikenhet, hur jag skulle vilja vandra längs dem.

Under bussresan ner till Helsingborg far landskapet förbi.  Himlen är fortfarande rödstrimmig. På en äng ligger får med huvudena lyfta och öronen på skaft. På håll ser jag en hund och den förklarar fårens koncentrerade uppmärksamhet.

/ Helena Maria

Hans pappa lät besviken när han ringde. Som om han störde, och gav sin pappa mindre önskvärda känslor som dåligt samvete.

Han sparkade på stenarna på marken med foten. Han var otålig, det enda han ville nu vara att komma innanför dörren till McDonalds, beställa och sedan långsamt äta upp sin Dubbel Mac, och känna hur lugnet återvände. Se på de andra runtomkring och inte längre vara ensam.

Kanske skulle han mod till sig och ringa på hos tant Berta, fast han bar sig så konstigt åt sist han var där. Han tackade inte för maten utan bara reste sig upp från bordet så häftigt att stolen stöp i golvet.  Tallriken med köttfärsås och spagetti var bara halväten när han gick. En tanke hade nämligen slagit rot hos honom som inte ville släppa utan gnagde på om att hans mamma inte tyckte om honom.

Bara för att försäkra sig om motsatsen var han tvungen att springa hem för att kolla.  Se om hon var glad eller ledsen, om hon öppnade armarna för att ta emot honom i en kram eller inte, om hon överhuvudtaget kom ut i hallen. Om det så bara var för att se så han tog av sig skorna ordentligt och ställde dem på skohyllan så skulle han ta det som ett tecken på att hon älskade honom.

På väg hem mellan Bertas uppgång och uppgången där han bodde med sin mamma kilade sig nya tankar in, mer optimistiska:

Hon hade kanske lagat kvällsmat och satt hemma och väntade på honom medan han glömskt och glupskt åt av tant Bertas mat.

Så inte konstigt att han genast begett sig hem. Utan så mycket som vare sig ett tack eller hej då till Berta. Känslan i bröstet hade varit för akut.

Han rodnade vid minnet. Dessutom hade han inte alls varit väntad där hemma. Hans mamma hade inte lagat mat utan höll på att lackera sina tånaglar i badrummet.

När hon varse att han hade stormat in i lägenheten utan att ta av sig skorna, skrek hon elaka ord åt honom. Och då plötsligt hade han ångrat han att han hade sprungit ifrån den goda maten hos tant Berta. Han hade känt hur tårarna hade börjat pressa sig upp genom ögonen, men han hade tryckt dem tillbaka.

Han såg på familjerna runtomkring sig på McDonalds. Glassen smälte i sin plastbägare för han var så upptagen med att iaktta barnfamiljerna runtomkring sig. Allt insöp han.

Efter en timme gick han till köpcentret och kollade på olika grejor. Dels i sportaffären där han provade fotbollskor fast han aldrig hade spelat fotboll. Han kände med handen på dubbarna på undersidan, strök över dem. Snörade på sig skorna och gick några varv framför spegeln. Arne fotbollsspelaren, det skulle vara något det.

– Kan jag hjälpa dig med något? undrade ett affärsbiträde och mötte hans blick.

– Det behövs inte, sa han. Jag har precis provat klart, jag ska inte köpa något i dag.

Därefter gick han till klädesaffären ett par butiker bort och provade jackor. I en leksaksaffär gick han runt och tittade om det kommit in några nya elektroniska prylar sedan han var där sist. Han hade tjugo kronor över så på ett bageri köpte han en kanelbulle som expediten la ner i en papperspåse med konditoriets logga och sträckte fram till honom över disken.

Han knycklade ner bullen i jackfickan så länge. Han skulle äta den senare.  Han vandrade runt på Backaplan, och andades snabbt, en aning för snabbt.  För att försöka lugna ner sig gick han en sträcka utmed Svartebäcken. Dess strömhastighet var trög och tjockflytande och vattenytan helt utan vattringar. Bäckens färg var gulbrun, den var full av skräp och lukten vedervärdig. Det var som naturen vred sig av smärta under hans fötter upplevde han.

 På en loppis såg han mobila stånd i skåpbilar och alla slags bilar.  Några träd stod bildade en dunge längre bort. Han gick och ställde sig i trädens skugga. Den magiska förmågan hade förskingrats, runnit ut och lämnat honom. Det gick inte längre att låtsas för sig själv att allt var bra.

När han kom till området där han bodde såg han en gestalt i gul jacka på väg ut ur en port. Han var på väg att ropa hej när han såg hur figuren backade in i porten igen. Det var kanske inte Affe han hade sett.

Arne drog i kepsen, rättade till den.  Sedan tog han fram bullen och började äta av den medan han dröjande gick mot sin port.

/Helena Maria

Vi måste hitta en lagstiftning som tar det här med naturens rättigheter på allvar, säger Pella Thiel, ekolog och verksam inom  Naturens rättigheter i Sverige.

Hon framhåller att naturens rättigheter handlar om ett helt annat förhållningssätt och ett nytt synsätt.

För några veckor sedan var Pella Thiel på stadsbiblioteket i Göteborg och talade. Föredraget var ett led i ett samarbete mellan biblioteket och Chalmers ”Initiative for Innovation and Sustainable Transitions”.

Det finns länder som infört naturens rättigheter i sin grundlag. Bland dem fanns Ecuador och Bolivia. Exempelvis Nya Zeeland har gett rättigheter till en flod. Det pågår många initiativ på det här området, inte minst i USA där rörelsen Clean Water Action arbetar för att deras dricksvatten drickbart. Nu och i framtiden.

Pella Thiel betonade att samhället står inför förändringar utan motstycke som vi inte sett förut och som så väl behöver omvandlade idéer.

Enligt henne behöver vi också en djupare förståelse om vilka vi är.  Hon menar att det är en existentiell fråga som kan kopplas till naturens rättigheter. Just den existentiella frågan är viktigare hos ungdomarna, betonar hon.

Det finns röster i samhället påpekar hon som fortfarande säger att vi människor står över naturen.  En syn som spänner över århundraden: Över 1500-talet och inte minst upplysningstiden.

– Då funderade filosofer på hur vi skulle mäta upp världen för att använda resurserna för mänskligt bruk. Det är fortfarande den legitimerande rösten.

Det som brukar kallas det antropocentriska antagandet, förklarar hon och kastar ut frågan till publiken om vad det väcker inom oss när vi hör orden naturens rättigheter?

Frågan dök upp redan 1972 i en text ”Should Trees Have Standing”, skriven av juristen och författaren Christopher D. Stone

Pella Thiel tar också upp Elin Wägners ”Väckarklocka” och säger att med den boken ville författaren få oss att tänka djupare. Hon beskriver Wägner som den första ekofilosofen.

– Det är lite att gå vilse om vi bara har fokus på klimatfrågan i stort.  Där har storskaliga tekniska lösningar dominerat.

Utifrån den existentiella ingången som Pella Thiel tagit upp anses det att genom lagstiftning blir det mycket större hävstångseffekt i det arbete på att skifta system som krävs. Det behöver bli en fråga om rätt eller fel.  Det är så iden om vad utveckling kan ändras och den syn som hävdar att människan står över naturen förpassas till arkiven.

Pella Thiel berättar också om målet ”Coloradofloden versus staten Colorado”.  Man vill bland annat få till stånd en deklaration om att floden är en ”person” med tillhörande rättigheter och så vidare. Coloradofloden är USA:s mest exploaterade flod enligt Wikipedia.

Den 26 februari, 2019, röstade Toledoborna i en folkomröstning för en ”Lake Erie Bill of Rights” . De ställde krav på en ren och hälsosam sjö genom ”Toledoans for Safe Water”.  Genom att kämpa för Lake Eries rättigheter vill de försäkra sig om rent dricksvatten.

Redan 1969 började sjön bruna för den var så förorenad, berättade Pella Thiel. Ungefär de åren kom ”Clean Water Act” till, den första miljölagstiftningen i USA.

– Men trots bättre rening så blev kretsloppet inte bättre. Farlig algblomning blev en av konsekvenserna. Då blev invånarna så arga att de bildade ”Toledoans for Safe Water”.

I Sverige har ”Naturens rättigheter” planer på att driva ett testfall där nätverket vill arbeta på att göra Vättern till ett rättsligt subjekt och därmed tillförsäkras rättigheter.

Men frågan om naturens rättigheter är större än de juridiska spörsmålen, menar Pella Thiel.  Det handlar om ett annat sätt att vara i världen, om förståelsen att vi är en del av naturen.

I samtalet mellan Pella Thiel och en forskare från Chalmers efteråt, konstaterade forskaren att vi människor består av 62-63 procent vatten.

Naturens rättigheter

Vi måste hitta en lagstiftning som tar det här med naturens rättigheter på allvar, säger Pella Thiel, ekolog och verksam inom Naturens rättigheter i Sverige.

Hon framhåller att naturens rättigheter handlar om ett helt annat förhållningssätt och ett nytt synsätt.

För några veckor sedan var Pella Thiel på stadsbiblioteket i Göteborg och talade. Föredraget var ett led i ett samarbete mellan biblioteket och Chalmers ”Initiative for Innovation and Sustainable Transitions”.

Det finns länder som infört naturens rättigheter i sin grundlag. Bland dem fanns Ecuador och Bolivia. Exempelvis Nya Zeeland har gett rättigheter till en flod. Det pågår många initiativ på det här området, inte minst i USA där rörelsen Clean Water arbetar för att deras dricksvatten drickbart. Nu och i framtiden.

Pella Thiel betonade att samhället står inför förändringar utan motstycke som vi inte sett förut och som så väl behöver omvandlade idéer.

 Enligt henne behöver vi också en djupare förståelse om vilka vi är. Hon menar att det är en existentiell fråga som kan kopplas till naturens rättigheter.  Just den existentiella frågan är viktigare hos ungdomarna, betonar hon.

Det finns röster i samhället påpekar hon som fortfarande säger att vi människor står över naturen.  En syn som spänner över århundranden, 1500- talet och inte minst upplysningstiden.

– Då funderade filosofer på hur vi skulle mäta upp världen för att använda resurseran för mänskligt bruk. Det är fortfarande den legitimerande rösten.

Det som brukar kallas det antropcentriska antagandet, förklarar hon och kastar ut frågan till publiken om vad det väcker inom oss när vi hör orden naturens rättigheter?

Frågan dök upp redan 1972 i en text ”Should Trees Have Standing”, skriven av juristen och författaren Christopher D. Stone

Pella Thiel tar också upp Elin Wägners ”Väckarklockan” och säger att med den boken ville författaren få oss att tänka djupare. Hon beskriver Wägner som den första ekofilosofen.

– Det är lite att gå vilse om vi bara har fokus på klimatfrågan i stort.  Där har storskaliga tekniska lösningar dominerat. 

Utifrån den existentiella ingången som Pella Thiel tagit upp anses det att genom lagstiftning blir det mycket större hävstångseffekt i det arbete på att skifta system som krävs. Det behöver bli en fråga om rätt eller fel.  Det är så iden om vad utveckling kan ändras och den syn som hävdar att människan står över naturen förpassas till arkiven.

Pella Thiel berättar också om målet ”Coloradofloden versus staten Colorado”.  Man vill bland annat få till stånd en deklaration om att floden är en ”person” med tillhörande rättigheter och så vidare.

Den 26 februari, 2019, röstade Toledoborna i en folkomröstning för en ”Lake Erie Bill of Rights” som de fick igenom. De boende i Toledo, Ohio, ställde krav på en ren och hälsosam sjö genom ”Toledoans for Clean Water”.  Genom att kämpa för Lake Eries rättigheter vill de försäkra sig om rent dricksvatten.

Redan 1969 började sjön bruna för den var så förorenad, berättade Pella Thiel. Då kom ”Clive Water Act” till, den första miljölagstiftningen i USA.

– Men trots bättre rening så blev kretsloppet inte bättre. Farlig algblomning blev en av konsekvenserna. Då blev invånarna så arga att de bildade ”Toledoans for Clean Water”.

I Sverige har ”Naturens rättigheter” planer på att driva ett testfall där organisationen vill arbeta på att göra Vättern till ett rättsligt subjekt och därmed tillförsäkras rättigheter.

/Helena Maria

(inlägget har varit publicerat tidigare)

Länkar och tips:

”Lawsuit Filed Against State of Colorado Seeking Declaration That Colorado River Ecosystem Is “Person” Possessing Rights to Flourish”, se här

Oavsett vilka faser mentalsjukhusen har genomgått eller hur de har beskrivits har de i Sverige exempelvis förvandlats till attraktiva bostadsområden. I England har gamla mentalsjukhus också overgått till privata sådana, eller till privata vårdhem. De nya ägarna har tagit fasta på de vackra omgivningar som mentalsjukhusen historiskt förlades till eftersom de oftast var belägna utanför städer då rogivande omgivningar efterfrågades.

Vi ska nu ta en närmare blick på Lillhagens omgivning genom överläkaren och psykiatrikern George Punells ögon. Det vi ska betrakta är Lillhagens sjukhuspark och dess omgivningar.

Georg Punell var läkare och psykiatriker på Lillhagens sjukhus från 1952 till 1986. 1995 kom han ut med boken ”Farväl Lillhagen” och det är ur den citerar jag:

”Vår första bostad var en 4-rummare med jungfrukammare. På den tiden, innan storköket var byggt och innan vägen drogs förbi, gick man till sjukhuset på en smal, slingrande stig genom en dunge av spensliga aspar. Allt det är borta nu.

På husets framsida fanns- och finns fortfarande-några gamla ekar och en välskött gräsmatta, där vi kunde leka med barnen och spela krocket.” (Punell.1995:31).

Han beskriver omgivningarna på följande sida som en idyll.  Han beskriver det till och med som en äkta lantlig idyll. Skog och åkrar så långt ögat kan nå, det är så han målar upp det för vår inre syn. Det enda undantaget var en bondgård. Han poängterar att då fanns varken villabebyggelsen i Glöstorp eller Skogome, de omgivande samhällena. (ibid:32)

I hans skildring nämner han också att byggnaderna låg i harmoni med varandra, inbäddade i tilltalande grönska. På baksidan nämner han den vildvuxna parken, på framsidan en plantage med dussintals äppleträd och nyttoväxter som delvis odlades i stora drivhus. Här arbetade intagna för flitpengar, något som Punell var med att avskaffa.

Det var här som familjen Punell köpte sin julgran, berättar han. På våren köpte de tulpaner där.  Läsaren får också veta att trädgården brukade skicka färska blommor varje vecka till vårdavdelningarna, även läkarexpeditioner fick var sin bukett på skrivbordet, avslöjar han. Alla sinnen finns så gott som med i beskrivningen för från kapellet kunde höras klockringning som kallade till vesper på lördagskvällarna.

”Visst var det en idyll, men det var en idyll med förbehåll. Den gällde inte alla. Den gällde inte patienterna innanför avdelningsväggarna.

I alla fall inte på 50-talet. Och det tyngde våra samveten. (ibid:33)

Punell är medveten om ”dom” och ”oss. Att de intagna står utanför idyllen i dubbel bemärkelse.

I hela den här storslagna berättelsen saknar jag ordet trauma. Det nämns några få gånger i Punells bok i samband med någon föreläsare, men utan ordet trauma satt in i ett sammanhang.  Om det inte sätts in i patientsammanhanget, blir del av helandeprocessen, blir allt prat om mentalsjukhusens existensberättigande meningslöst. Människor är inte där utan en anledning; de är där på grund av trauma. Dylan Triggs ger ett förslag på vad trauma är:  Att ens “body memory occupy a liminal realm both revealing and concealing itself simultaneously”. (Trigg: 232) Han skriver bland annat om hur trauma “fails to ‘give’ itself to consciousness.”  Fonden fanns där, den fina naturen, men det ges inte tillräckligt med resurser till kvalificerad samtalsterapi på mentalsjukhusen, sanningen är att alltför få vår tillgång till den, bland annat för att motståndet bland de professionella mot samtalsterapi över huvud taget var ganska kompakt. (se bland annat Per Magnus Johansson)  Det är detta som där de stora mentalsjukhusens tragedi; att de inte kunde hjälpa patienterna med de trauman de kom med. Samhället är fortfarande dåligt rustat för trauma: det råder brist på leg. psykoterapeuter och psykologer.

Numera är det inte psykiatri patienterna, psykiatrin, det terapeutiska landskapet kommer till del. Lillhagsparken förvandlas till exklusivt bostadsområde mitt i det kulturhistoriska landskapet sedan dess slutliga rivning omkring 2013. Tvärtemot den vision om naturen som helande kraft som Georg Punell gav uttryck för i sin bok om Lillhagen, inspirerad av nya rön från Japan där man bland annat forskat kring ”skogsbad”.

Forskaren Antoinette Hetzler skriver i en artikel att det finns ett återkommande mönster i den historiska synen på och agerandet gentemot psykiskt sjuka i de flesta länder: isolering i celler eller på vindar, för observation, därefter uteslutning ur den lokala gemenskapen och bortforsling till hospital. (Hertzler:2008:122) Hon framhåller att det markerades tydliga gränser mellan de psykiskt sjuka och deras abnormitet, i förhållande till friska, normala människor. Att man byggde in och isolerade avvikande både (vår emfas) rumsligt och socialt. (ibid) Det bör även tilläggas att bli psykiatriker var inte den specialisering som stod högst i kurs.

När staten 1967 lämnade över ansvaret för mentalsjukvården till landstinget inleddes en ny era som tog till vara de nya tankegångarna i form av öppenvård, gruppboende och avinstitutionalisering, framhåller hon. Det kan exemplifieras med att rastgårdarna togs bort etc.

Vidare beskriver Antoinette Hertzler att sedan kommunerna fick det huvudsakliga ansvaret för psykiskt funktionshindrade 1996 innebär det att den rumsliga dimensionen åter dominerades av inklusion i samhället och social integration. Hertzler betonar att det hela tiden finns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården, och det sambandet är något för forskare att framgent ta sig an att utforska.

/Helena Maria

Referenser, länkar och tips:

Hertzler, A. 2008. Mental Health and the Importance of “Place”- a Sociological Perspective. Socialmedicinsk tidskrift 2/2008.

Punell, George. 1995. Farväl, Lillhagen. Sävedalen, Warne förlag.

Interpellationsdebatt 30 januari 2018. Vanvård inom svensk psykiatri. Interpellation 2017/18:304 Vanvård inom svensk psykiatri. Av Margareta Larsson, partilös (men påläst ) till Socialminister Annika Strandhäll (S), se här.

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellationsdebatt/unga-vuxna-med-psykisk-ohalsa_H510562