Inför Förintelsens minnesdag den 27 januari.

Auschwitz, en gammal kasern som de tyska nazisterna lät bygga om till ett koncentrationsläger och dödsfabrik. Bild: talbart. blog

Det är januari, kallt och dimma men redan åtta, en del så tidigt som sju, går turistbussarna i närheten av Westerplattegatan och Rynek Glowny i Krakow till Aschwitz- Birkenau. Jag vet inte om det alltid går så här många turistbussar per dag till Auschwitz fast det inte är högsäsong – högsäsongen inträffar under sommaren. Jag inbillar mig att med den ökade antisemitismismen i stora delar av världen, och inte minst mot bakgrund av Hamas fasansfulla terrorattack, (som i sig själv skulle kunna vara folkmord, enligt juridiken), och som ledde till folkmord, känner allt fler människor behovet av att påminna sig om Förintelsen och hur nazisterna i Tyskland med Hitler i spetsen systematiskt började ta sig an ”judefrågan” – ta den bekväma vägen, ”syndabocksmentaliteten”, och skylla allt ont på judarna, icke-arierna – och drog därmed in fler och fler i massmördandet och dess dödsmaskineri, som en del i andra världskriget.

Att se en plats som det till och med finns människor som förnekar, men som man läst om och vars existens följt en genom årtionden genom dokumentärer och andra skildringar, inte minst från överlevare, är oerhört, speciellt med vår kunniga guide som leder besöket. Utan min grupps guide och hennes kunskap och ibland beska ironi vet jag inte hur det skulle ha varit att gå bland tegelbyggnader och baracker, kika mot familjen Höss villla. Gå in i de byggnader där turister var tillåtna, uppför slitna stentrappor, allt i en lugn ström. Jag känner mig ordlös efter upplevelsen – och ingen i gruppen yttrar särskilt mycket under de fyra timmar som rundvandringen varade. Möjligtvis en fråga, ett förtydligande – som om man verkligen har hört rätt. Jag förlitar mig på orden från guiden som ännu är relativt färska och orden i de två böcker jag köper med mig från flygplatsens bokutbud.

Jag trodde nog inte att jag skulle få se de här platserna i verkligheten – mitt besök i Treblinka ligger så långt tillbaka i tiden som slutet av 1980-talet. Och där var så mycket mer utplånat. Guiden berättar att när de tyska nazisterna blev varse att de höll på att förlora kriget började de skyndsamt och skoningslöst förstöra och bränna alla bevis för vad som ägt rum – därav alla ensamma murade skorstenar som står kvar i Birkenau och sträcker sig mot himlen som kolonner. Nazisterna och deras tillskyndare ville utplåna vad de gjort, inte bindas till sitt mördande och sina grymheter, sin pennalism och tortyr: sina blodisande avskyvärdheter. Guiden stannade upp gruppen och lät oss betänka att de flesta som anlände till Auschwitz var mördade inom en timme, medan vår turistgrupp tillbringar ungefär en sjundedel av dygnet i Auschwitz-Birkenau på effektiv men samlad, andäktig promenad. Det slår mig med häpnad, som om jag fått en zenbuddistisk koan till mig. Jag som egentligen hade ett annat ärende i Krakow, som inte hade sett för mig besöket på den här platsen, men grep tillfället i flykten.

År 2024 besökte över 1, 83 miljoner människor Aschwitz-Birkenau minnesmärket och museet, enligt auschwitz.org och berättar att det är en ökning med nästan tio procent. Antalet besökare per år var emellertid högre till antalet före pandemin och har inte återgått till samma höga nivåer som före. Den ryska invasionen och konflikten i Mellanöstern påverkar också, läser jag.

Förra året, 2025, tog platsen för Auschwitz minnesmärke emot 1,95 miljoner besökare, en sjuprocentig ökning jämfört med 2024, konstaterar Auschwitz.org.

När så mycket är flytande när det kommer till källkritik och faktagranskning och det finns förintelseförnekare är det kanske en extra ”immunisering” mot förnekelse att ha varit på plats och hört guidens ord; sett resväskorna med namn, bönesjalar, hur Zyklon B ser ut, hur tillvägagångsättet var, minnesmärkena. Förhoppningsvis en vilja att gå djupare i det allvar som präglar vår värld med en antisemitism som accelererat de senaste åren – egentligen sedan slutet av 1990-talet i en oroväckande takt – och en ökande rasism överlag. Jag har själv varit med och bevittnat sådana situationer.

Det är till och med så drastiskt med förnekelse av Förintelsen att det har varit nödvändigt att från och med den 24 juli, 2024, göra Förintelseförnekelse straffbart. Det är sedan tidigare straffbart i bland annat Tyskland, Frankrike och Österrike.

Jag inbillar mig att den här situationen gör att många vill göra resan till Auschwitz-Birkenau, minnas, visa de mördade, i den mån man kan, vördnad och respekt, till exempel genom att klä sig och uppträda på minnesplatsen och bland minnesmärkena så som det föreskrivs. Och tänka på de levande, och alla dem som förlorat släktingar och vänner, kanske hela sin familj i Auschwitz-Birkenau. Reflektera över mig själv, min förmodade ynkedom och alla dem som under nazismen vågade sätta sitt liv på spel, riskerade sitt. Över stängda dörrar i vårt samhälle, den sjunkande tilliten som det rapporteras om och hur alla berättelser om människor i Aushwitz-Birkenau med flera koncentrationsläger griper in i våra nutida liv och skakar om oss, som berättelsen om David Wisnia och Helen ”Zippi” Zipora i ”true story”-boken ”Lovers in Auschwitz” av Keren Blankfeld från 2024.

David Wisnia ombads av sin pappa att täcka upp för honom på jobbet när han blev sjuk. (s.54) På hemvägen anade han att något är fel. Han hittade familjemedlemmar döda, och många andra, på innergården och bara femton år gammal förstod han att han måste fly. Han begav sig till Warsawa och sin vän Wanda, deras familjer hade bott grannar med varandra. Men Wanda kunde heller inte gömma honom, men gjorde det hon kunde: gick med honom till järnvägsstationen och köpte en biljett åt honom. Det enda ställe han kunde komma på att åka till var barndomsbyn, Sochaczew, och försent insåg han att alla judar redan har blivit ivägskickade till ghettot i Warsawa. De enda dörrar han nu kunde knacka på var kristna vänners, kristna som inte hade flytt. En gammal granne greps av panik när denna fick syn på David och viskade att han måste ge sig av för det bor tyskar i huset, och han kan ingenting göra. Näst i tur står kvinnan som brukade stryka familjens kläder. Han knackade på.

”I’m scared. Please find someone else because there are Germans living here.” (s.60)

Nästa hus tillhörde en kamrat som han spelat fotboll med. (s. 60) Mamman frågade var hans familj befann sig, och även hon svarade på samma sätt som de tidigare grannarna, men innan hon vinkade av honom försåg hon honom med ett mål mat. Hon förklarade att den gamla mannen som arbetat för David Wisnias farfar säkert skulle hjälpa honom bara han skyndade sig dit. Först öppnade den gamle mannen inte när han knackade på, men när han väl gjorde det vinkades David in i huset med hast. Han fick lov att stanna en natt.

”There was nothing left for Davi8d in Sochaczew. In the morning they would cross the bridge that spanned the Bzura river.The man would help David to the border to Czrwinsk nad Wisla, a small vilage twenty miles to the north, where there was a Jewish ghetto just a fraction of the size of Warsaws.

´I know you have a cousin there’, Fayge Leah’, the man said. ’You go to the ghetto and at least you’ll be able to live with family.’”(s.61)

David Wisnia nådde sina släktingar, men de behövde all mat för sig själva, så de kunde bara låta honom stanna hos dem i några dagar. Fayge Leah vädjade till ”The Jewish Council” att de skulle ge pojken ett ransoneringskort, men hjälpen uteblev och David förstod att han var utlämnad till sig själv. (s. 61)

Boken ”Lovers in Auschwitz” berättar i stort sett också om alla platser och ”befattningar” och allt slavgöra som tvångsarbetet innebar och som guiden i Auschwitz-Birkenau också berättade om. Inte minst om dem som utförde massutrotningen och som rengjorde och vädrade ut gaskamrarna, Sonderkommandot. De bodde avskilt och tillsammans, fick till och med lite mer i sin matranson, och mördades själva efter en tid för att de aldrig skulle få chansen att kunna berätta om vad de utförde för slags tvångsarbete för någon annan som kunde föra uppgifterna vidare, ut ur lägret. Jag lämnar den sanna historien om Helen Zipora och David Wisnia där. (Båda två överlevde Förintelsen som genom ett mirakel).

Många turistturer gick också till synagogerna i Kazimierz och Place Nowy, och jag åkte på ”golfbilstur” i kvällsskymningen med ett yngre par och såg de kvarvarande delarna av judiska ghettot på andra sidan floden, i stadsdelen Podgorze, som existerade mellan 1941 och 1943. Vi såg det mesta genom ”flimriga” plastfönster alltmedan den förinspelade speakerrösten talade.

Ghettot, byggdes upp, för att avskilja dem från övriga befolkningen, kasta dem in i glömska, separerade från sina vanliga liv – hur vanliga de nu kunnat och fått vara sedan Hitler kom till makten i grannlandet – och synagoger. Särskilt den andliga gemenskapen i synagogerna – även om det fanns rabbiner och religiösa ledare verksamma i Krakow ghettot. Ett ghetto där 20 000 människor pressades in på en yta beräknad för 3000, (wikipedia.org). Den polska sociologen Zygmunt Baumann har skrivit mycket om vad ett getto är, dess funktion och syfte. Vad det gör med en människa. Jag tänker främst på ”Auschwitz och moderniteten” från 1994. (Bilderna nedan togs på avresedagen, de är från Kaimierz som beskrivs som hjärtat i det judiska Krakow).

Enligt wikipedia org. deltog judar i Krakowgettot i en form av religiöst motstånd genom att fortsätta utöva judendom i hemlighet. Det är sorgesamt att det är nästan det som sker i nutid i Sverige, att judar måste utöva sin religion i hemlighet, och tvingas under jord med sina symboler mer eller mindre – i ett land, år 2026, med religionsfrihet. (Och frihet från religion. Ingen ska behöva pådyvlas någon troslära med tvång).

I allt det jag skriver känner jag stor samhörighet med den Hebreiska bibeln och den röda tråd som för mig och många kristna löper genom GT in i evangelierna, och jag tackar Gud för att han ledde mina steg i Krakow.