Patna ligger mitt ute på en slätt. Jag flyr undan den brännande solen och sätter mig vid det lilla skrivbordet på hotellrummet och börjar skriva ett brev hem till min familj. ( jag börjar skriva, men inser plötsligt att jag skriver något helt annat; brevet har omärkligt glidit över i något annat; en jag-berättelse, kanske självbiografi ; en berättelse med mig i centrum.) Jag önskar så att jag skulle kunna dela mina upplevelser med min familj, att de skulle vara med mig. Jag måste också berätta att jag skrinnlagt de uppgjorda planerna och nu följer mitt hjärta. Om sanningen ska fram så har jag nog vetat om det; att jag inte kommer att lyda mina föräldrars önskan som skulle föra mig söder ut till Mumbai istället norrut. Jag har fört dem bakom ljuset på sätt och vis, jag kan bara inte förmå mig till att resa till hettan i söder. Mina nyfunna vänner från Holland som kommit tillbaka från Nepal och som flugit hem till Amsterdam övertygade mig om att jag måste åka till Nepal och fotvandra i Himalaya. Och jag lät mig övertygas utan minsta motstånd. Var det ändå inte detta jag hade haft i bakhuvudet hela tiden – att föra mina föräldrar bakom ljuset? För att överhuvudtaget få åka gick jag med att göra upp en plan, den planen som är skrotad nu. Den innebar att jag skulle ha åkt till et katolskt center i Mumbai och studerat hur man inkorporerar delar av den hinduiska dansen i den katolska liturgin. Det lät väldigt högtidligt och fint. Allt var klappat och klart. Kontaktpersonen hemma i Sverige på Adoptionscentrum hade hjälpt mig med alla detaljer (jag hade börjat på en C-uppsats om svenskar som gjorde utlandsadoptioner, främst från Indien och Pakistan, som min ena svägerskas syster. Det återstod bara att transportera mig själv dit så att säga. Men jag dröjde i Dehli. Åkte till Agra och besåg Taj Mahal och vandrade runt till olika monument i New Dehli. Men det var svårt att hela tiden försöka avvärja tiggarnas anstormning och personer som ville hjälpa mig på ena eller andra sättet. De holländska flickorna blev min räddning. Det var lättare att vara i en grupp, om än på fyra, det var lättare att värja sig mot människor som envist hakade på. Det är lätt att bli av med reskassan om man inte ser upp. Inte minst för att det är så svårt att avspisa människor. Att hela tiden säga nej till allt som erbjuds turisten att köpa, eller alla behövande händer. Det är lättare att ge efter, det kostar mindre energi.
Genom de holländska flickorna kom jag med på ett indiskt bröllop. De hade blivit inbjudna av brudens far. Vi gick i bröllopståget och beundrade den lilla elefanten som bruden satt uppflugen på.
Brudens bror kom fram till mig och började fråga ut mig om vad jag gjorde i Indien.
”Jag ska fotvandra i Nepal”, sa jag.
Han skrattade.
”Så du flyr Indien?”
”Ja, skrattade jag.
”Jag förstår dig”, sa han. ”Det är hett i Dehli.”
Jag berättade om Holy-festivalen och vattenpåsen som kastats på mig och om min värdinna som frågat mig om jag hade västerländska tekniska attiraljer att sälja.
-”Nu bor jag på en lodge,” sa jag, ”mitt i Dehli känns det som. Det var tyst och lugnt i villaförorten, jag behövde de dagarna för att varva ner och fatta att jag är här.”
”Jag hade gärna visat dig Dehli,” sa han, ”men det går ju inte om du reser i morgon.”
”Det är på kvällen. Jag tar tåget till Patna. Jag har gjort mina bokningar här eftersom jag ändrade mina resplaner.”
”Kan jag inte åtminstone få visa dig runt i morgon eftermiddag?
Jag kan köra dig till tåget sedan. Tack sa jag, men det går inte. Jag är upptagen på annat håll.”
Jag var tvungen att ta till en vit lögn. Jag ville inte göra honom ledsen genom att tacka nej direkt. Jag ville helt enkelt inte spendera min sista dag med honom i Dehli. Jag ville sitta på en restaurang med luftkonditionering och skriva brev hem till mina nära och kära.
Han insisterade. Jag avböjde. Att gå på dejt var det sista jag ville. Jag ville åt Indiens mysterier och till dem hörde inte ”kille möter tjej” – och kanske var det ett misstag, ett upprepat misstag. Kärlek och hur den uppstår och bemöts , hur det bara händer eller kanske säger ”klick”. Kanske är ett av de största mysterierna i tillvaron om man är ung och ännu inte riktigt har debuterat i kärlekens och förälskelsens under/mysterier/ förvandlingar /glädjeämnen och sorger.
Men hur det var, jag var oåtkomlig och nordiskt sval, ”comme Garbo naturellemente”, som Habibi skulle ha sagt,och helt uppfylld av mitt stundande äventyr. Killar fick vänta för här väntade större under, naturens och bergens under och mystik.
Det var andra gången gillt.
För de ville inte att jag skulle resa Nepal. Lite oklart på vilka grunder numera för det är snart 40 år sedan.
I Patna stannar jag över natten för att tidigt nästa morgon ta flyget till Kathmandu. Jag gick till sängs under myggnätet. Satte knäet försiktigt i sängen och drog en suck av lättnad. Den höll. Och ingen ärta under madrassen heller. Tack gode Gud för Habibi och Anna som lärt mig känna efter.
Fläkten hade surrat hela dagen, äntligen slogs den av.
Hotellrummet gick i kolonial stil, och det var när jag tog detta i betraktande som jag insåg att jag faktiskt kunde ha ställt frågor till både Singh och Durban om den kolonialtiden; på vilket sätt den levde kvar i dag, hur de i deras generation upplevde det så att säga. Om hur det varit med medlöperi, exempelvis. Och jag tänkte på Indiens glansdagar, när det var meningen att Mesopotamien skulle införlivas med Indien, att man till och med hade infört rupien där. Massor av frågor började surra i mitt huvud, men då var det försent. Jag tycker att det är svårt att ansätta människor med en massa frågor, det är som om jag gömmer mig bakom frågor och inte vill visa mig själv, bjuda på mig själv.
Men jag var nog rätt nöjd med situationen som den var kom jag på. Jag hade inte velat bli utsatt för några närmanden. Det skulle ha känts väldigt fånigt och svårt att parera. Bättre att inte ge sig in i sådana potentiella situationer. Går man med på en dejt så finns risken.
**
Tänker på det här uttrycket: toppen av isberg. Att resten där under, det omedvetna, eller omformulerat, att det är så lite av vår hjärnas kapacitet som vi egentligen använder; det som ligger ovanför är det som vi använder (toppen). Att det ligger saker och ting och gror i det undermedvetna som kommer att slå ut med full växtkraft, kommer att blomma . Bara det får den tid det behöver.
Ibland undrar jag om inte skolläraren som Bianca S och jag besökte i Nepal, hade en diagnos. När han talade om att många av de unga i landet blev schizofrena av det politiska läget i landet.
Men man ska akta sig för att försöka sätta diagnos på någon annan, för förr eller senare kan man själv råka ut för en diagnos. Befinna sig diagnostiserad, behäftad med en diagnos och det kan vara svårare än man tror att bli av med den. Det är snarare så att svårigheterna att bli frisk tilltar för så mycket adderas ovanpå det som i förstone var utgångsläget: Inte minst hospitaliseringarna i sig .(John Reed).
*
Habibi vaknar upp med en känsla av att han vet precis vad han vill göra: Skriva naturbetraktelser.
Naturvårdsbränning: Krattar ihop ris som ska brännas. Gullvivefjäril: Lägger sina ägg på gullvivan. Lite brunorangea med svarta prickar. Flyger bara i slutet av maj, början av juni. Kan sitta på hundkex och suga nektar. En riktig doldis. Kan sitta på ett hasselblad. De fjärilar som behöver ängar är de mest hotade. (uppgifter från Naturmorgon i P1, Sverige.
/Abdelhamid och Helena
Källa, tips och länkar:
