(uppdaterad 230620)
Vid åsynen av professor Gardiner (Gardiner, är professor, inte general som jag påstod i förra inlägget) ser huvudpersonen major Leith genast att de tre åren och nio månader som professor Gardiner suttit fängslad i Japan har tärt på hans hälsa. Hans föräldrar var orientalister och födda i Tyskland, men hade undervisat vid brittiska universitet och sedan bosatt sig i Japan. När kriget bröt ut 1941 var professor Gardiner ombedd att ta tillbaka sitt tyska medborgarskap så att japanerna kunde erbjuda honom skydd under Axelmakterna. Men professor Gardiner vägrade och valde fängelse istället.
Nu ger den äldre professorn honom en introduktion till de närvarande omständigheterna i Japan, berättar lite om värdparet Barry och Melba Driscoll på vilkas anläggning han ska bo. Barry Driscoll är administratör av sjukhusanläggningar. De båda männen berättar också något om sina civila förhållanden. Leith är skild och Gardiners japanska fru är död. Hon hade försökt sitta fängslad tillsammans med honom, men hade nekats och istället förklarats ”utblottad” av de japanska myndigheterna och förskjutits av sina föräldrar. 1943 begick hon självmord.
”Gardiner said, ‘On the day of her death, she tried to send into safekeeping some copies of my earliest books, from the time we first knew one another. All she had left, my poor girl.’ He said, ‘You keep returning to these things. You can’t close them down, as one closes down the compartment of a damaged ship, just to keep the vessel going, or at least afloat.’ He said, ‘This difficulty of being.’
‘One reason men go on fighting is that it seems to simplify.
‘You done that, and know better. And you are young yet. Experience will reclaim you through the personal. Much more will happen for you. After much death, living may come as a surprise.” (s. 18)
Gardiner reflekterar över kriget; andra världskriget som utgör bakgrundskulissen till hela romanen. Han har tuberkulos, och strålskador från atombomben som föll över Hirooshima, och ska repatrieras till Storbritannien, fast han betraktar Japan som sitt hemland och inte vill.
”They are giving me a new drug from America which plays merry hell. Side effects, they said. Side effects, after-effects. Sending me back to Britain like this. Repatriation. In patria. But my territory has always been here.”
Det är märkvärdigt hur samtida eller tidlös air vilar över det som de båda männen konverserar, ”kverulerar” och filosoferar om. Man anar sår, kanske riktigt djupa, i det som sägs men det döljs så väl bakom en stoisk yta. Gardiner berömmer Aldred Leith för hans heroiska insats i kriget, men Aldred menar att sådan tapperhet och värdet av det kommer att förlora sitt innehåll.
”Young people are turning away from martial exploits. If we live long enough, such medals may seem as incrimination.
‘Don’t deprecate. You’re young yourself.’ ‘Gardiner said, ‘This is disgusting, indicating the pudding’. ”Somebody had to fight Hitler, I wanted to go back myself, in 1940, when I saw that they had to make a fight of it. However, a secret chap from England came to see me, said I ‘d be to more use to them here. Well, you see what came of that. But you, you’re inaugurating your ninth life.” (s. 16)
Gardiner blir abrupt avbruten av Leith som säger att i vissa länder är katter bara tillåtna att ha sju liv. Därefter byter han ämne helt och säger att han behöver en lärare som kan lära honom japanska. Gardiner har någon som han vet att han kan rekommendera och som fått licens av amerikanarna.
Nästa morgon får Aldred Leith veta att professor Gardiner har avlidit under natten.
Redan samma kväll sitter han vid middagsbordet hemma hos Driscolls, som är auktoritära och dysfunktionella som föräldrar, och betraktar dem och deras två barn, Benedict och Helen.
Vad det gäller värdparet, tänkte Aldred att det var som Gardiner hade påpekat föregående kväll att paret var ett oroande symtom på en ny makt (new power):
”that Barry and Melba should be in the ascendant was not what one had hoped from peace. It did not even seem a cessation of hostilities.
They had grasped early enough, at a future as yet unrevealed to Leith and to what they would have called his kind.” (s. 26)
Kanske representerar syskonen Benedict (som lider av en obotlig sjukdom) och Helen Driscoll den ungdom och oskuldsfulla gemenskap som major Leith själv inte fick uppleva när han tvingades ut i krig. Även om syskonen Driscolls liv naturligtvis också kringskurits och begränsats genom krigsutbrottet och kriget, så kan de emellertid läsa och diskutera alla de böcker om som han bara kunde drömma om medan han var ute och stred. Han längtar efter ett annat liv, starta om och slå sig ned i England igen. Gifta sig.
Så, det här syskonparet Benedict och Helen Driscoll är ytterligare en likhet med “The Transit of Venus”, (som jag upptäckt finns på svenska, utgiven av Brombergs förlag 1982), fast i den boken handlade det om två systrar, de föräldralösa barnen Caroline och Grace Bell. De växte upp i Australien under andra världskriget, upplevde det på avstånd men såg det också i flyktingar, lemlästade soldater som återvände och den evakuering som företogs. Det uppstod frågetecken kring kriget, det fanns ingen vuxen i deras närhet som kunde fylla igen luckor, berätta om vad ett krig innebar och vad det egentligen handlade om. Eller bidra med tid och ge dem emotionell omvårdnad. En sådan föräldrafunktion utgör egentligen Aldred för syskonen Driscoll. Det pekar på människans behov av att förstå, och därmed läkas. Utan förståelse finns det bara rädsla och grogrund för missuppfattningar, felaktiga bilder av världen. Aldred bidrar med bilder och förklaringar, något som syskonen Bell aldrig fick. Carro, exempelvis, sökte det på egen hand. Men på något sätt sker det en slags fullbordan av även detta tema i “The Great Fire”. Olycklig barndom, där syskonen är hänvisade till sig själva, förbyts till “lycklig barndom”, även om Benedict kommer att dö. Men han har inte levt förgäves, han dör i vetskap om att han har levt ett existentiellt meningsfullt liv och fått de svar han kunnat önska vad det gäller “livets stora gåtor”. Och kanske det viktigaste: att han är älskad av sin syster och några få vänner, som Aldred. Trots sin sjukdom dör han som en hel människa i slutet av romanen. Då har han skiljts från sin syster och förflyttats till USA för sjukvård.
Mot sin vilja blir Leith som förälskad i Helen Driscoll.
“Having expected, repeatedly, to die from the great fires into which his times had pitched him, he had discovered a desire to live completely; by which he meant, with her.“ (s. 167)
Han jagas av samvetskval över att hon är så mycket yngre, sjutton år mot hans trettiotvå. När han dryftar det här med sin vän Peter Exley som utreder japanska krigsbrott i Hongkong uppmuntrar denne honom. Och det visar sig att Helen också är förälskad i honom. Komplikationen i intrigen ligger i att föräldrarna inte vill se Leith som sin svärson. De har hyser antipatier, agg och vrede mot honom, inte minst för att han vägrar spela med i det ”koloniala spel” som fortfarande pågår och där de japanska tjänarna inte tillerkänns samma mänskliga värde som paret Driscoll själva. Sådant som får major Aldred Leith att se rött och förakta dem, och han har även anmält Barry Driscoll för han bär skuld till att en av tjänarna begick självmord. När han avslöjar sina giftermålsplaner för vägrar de att ge sin dotters hand till honom och han får använda sig av list, mer eller mindre, för att slutligen förenas med sin blivande brud. Det är utan tvekan en “kärlekssaga”, omgärdad av ett fantastiskt landskap: kulissen är så stark, inte minst scener från både asiatiskt och västerländskt liv, lite svepande uttryckt. I mitt tycke är det när Shirley Hazzard låter ”inhemskt” liv, asiatiskt liv, som från Hongkong och “västerländskt kvardröjande kolonialt” blandas som det verkligen bränner till och blir intressant. Och de karaktärer som får utgöra det ”mötet”- eller den brännpunkten – är just Peter Exley, och en av hans medarbetare Rita Xavier, som är maskinskriverska och från Hongkong. När de västerländska kvinnliga kontoristerna -kollegor-ser dem tillsammans skvallrar och skrattar de bakom deras ryggar. Peter Exley noterar det, men han sysslar med värre saker i sin vardag och låter sig inte påverkas av den trista eller ”laddade” atmosfären. En av kontoristerna upplyser honom exempelvis om att Rita Zavier är
“Eurasians” ( ) ‘maintain a castesystem of their own .” (s. 63)
I sitt anteckningsblock noterar han att Rita Zavier är obekväm med att tala kinesiska framför “européerna”.
Exley inbjuder Xavier till en drink och de går till ett café som karaktäriseras som ett sådant café som brukade spela hoppfulla sånger under kriget som ”When the Lights Goes on again” or ”There’s a Great Day Dawning”. Den allvetande berättaren målar upp scenen med distans och konstaterar lakoniskt:
”When that dawn came, it seemed that all Europe had died during the night.” (s. 159)
När Rita uttrycker att det är trevligt att sitta och ta en drink med honom, hoppas han att hon inte bara säger det för att ge sin uppskattning (be appreciative). Tillfället att sitta tillsammans ger Peter möjlighet att ställa frågan vad som hände henne under kriget. Det hade inte slagit honom att ställa den här ”off duty”-frågan tidigare. Rita berättar att de flyttade till sin farbror i Macao och att när japanerna kom så lämnade många Hongkong om de kunde eftersom de var rädda för lufträder, och andra bombardemang.
Exleys tankar kommenterar det hon sagt, distanserat, nästan som de stenograferas fram: Att Rita måste ha varit omkring tjugo år, från en from familj och som gömde sig för soldater. Implicerat i det här finns de krigsbrott som han jobbar med varje dag och handlar om unga flickor som henne och som kanske gömde sig, men hittades och blev utsatta för övergrepp och död. Läser man det mångbottnad, som här, kryper realiteterna in på skinnet .
”Many Chinese left, too, for the countryside.’ She was nursing her cup in both hands, a wintry gesture unfamiliar in that climate. ‘This island was never empty, but when there’s fear, there’s a kind of emptiness…’She looked in the cup, seeking her right to a complex notion.’I know said Peter. ‘Silence falls.
”So-we were at Macao, Portugal being neutral, Macao had many refugees. ( ) ‘We were crowded into my uncle’s house. We missed our home. Lonliness, but no privacy- a small thing to complain about in a war.” (s. 159-160)
Det här (vänskaps) paret utgör en parallellhandling i boken och vid ett annat tillfälle efter ett möte eller förhandling som Rita Zavier och Peter Exley varit på försöker den senare spontant rädda ett barn till ägarna av en liten butik dit han haft ett ärende. Han försöker få med Rita på noterna, men hon följer honom inte. Och tur var det, nästan som hon anade. Exley däremot kastar sig in i en taxi till närmaste sjukhus med flickan. Det visar sig att flickan har barnförlamning och Exley ådrar sig sjukdomen. Jag skulle vilja säga, med Donnel B. Sterns uttryck att Exley söker efter ett annat sätt att vara, att ”being-with-the other” – även om Sterns uttryck gäller terapirummet och jag sas överför det. (Stern, 2010). Exley inte bara betraktar sin omgivning och försöker ge en hjälpande hand där han kan som Aldred, utan söker ett aktivt sätt att vara med “den andra”, att kunna umgås på lika villkor. Något som hans hemland Australien vid den tiden fortfarande inte tillät med sin ”White Australia Policy” från 1901, då icke-européer, särskilt asiater, förbjöds immigrera. Något som började luckras upp 1949, enligt Wikipedia. Det är också Exley som bidrar med romanens ohyggliga bilder från andra världskriget, som han själv deltog i, och där vi lär att Aldred räddade livet på honom.
Det går upp för mig att vad jag läst är en antikrigsroman – en 278 sidor lång brinnande appell mot krig. Dessutom med ett kärlekstema inbakat, men med en ”uppfordran”, med sådan språkdräkt överlag, att min engelska inte räcker till för att fånga hela den nyansrikedom som detta verk glöder av. Samtidigt som professor Gardiner så insiktsfullt betonar i romanens inledning, att ledare som Hitler, kan man inte bara tyst sitta och beskåda hur han anställer krig och mord på industriell skala som Förintelsen var.
Frågan är kanske hur vi samtidigt kan rusta upp och jobba för fred – en fråga som jag vet sysselsatte den franske socialistledaren och antimilitaristen Jean Jaurès, på sin tid, och som han också skrivit om. Ungefär att värnplikt och ett starkt försvar inte behöver stå i motsats till att man förespråkar och jobbar för fred i alla lägen. Jean Jaurès försökte stoppa första världskriget, men mördades den 31 juli, 1914, bara några dagar efter krigsutbrottet.
Jag kan inte låta bli att fråga mig om det finns någon annan kvinnlig författare som så ingående skildrat mäns krigserfarenhet och krigströtthet? Av det jag läst av romaner kan jag inte komma på en enda.
Nästa inlägg ska jag visa hur temat kärlek i motsats till “The Transit of Venus” fullbordas i “The Great Fire” genom att Aldered och Helen möts igen efter en lång period av att ha varit åtskilda från varandra genom Barry och Melba Driscolls försorg.
Källa, tips och länkar:
Shirley Hazzard. 2003. The Great Fire. Farrar, Starus and Giroux.
Harvey Goldberg. 1962. The Life of Jean Jaurès. Madison. University of Wisconsin Press.
Samuel Bernstein. 1940. Jean Jaurès and the Problem of War. Science and Society, vol. 4, nr., 3 (summer 1940), s. 127-164. Guilford Press. (har inte läst)
se, https://www.jstor.org/stable/40399340
TALBART 