Kärleken i ”The Great Fire”, inlägg två.

När Shirley Hazzard var sexton år gjorde hon själv resan till Kure 1947, Hiroshimas hamn, 1947, i sällskap med sina föräldrar. De reste med ångbåten Taiping, en av få båtar tillåtna att segla till södra Asien vid den tiden, skriver Brigitte Olubas i ”Shirley Hazzard. A Writing Life”. (s. 54) I Kure möts de av en arméjeep och dess chaufför, precis som Aldred gjorde. De möter en plats i ruiner efter kriget.

”This vast body of water and the towns along the edges of the sea; we had nevers een that architecture, the Asian masts in the harbours. And then we came into Kure, and it was just full of sinken ships, lopsided, capsized.” (s. 55)

Brigitta Olubas skriver att familjen Hazzard stannade något mer än en vecka i Kure, men från denna flyktiga, men kraftfulla detour, hämtade Shirley Hazzard avgörande scener, bilder och andra betydelsefulla detaljer till både The Transit of Venus and The Great Fire. (s. 55)

I brevväxlingen mellan Aldred Leith och Helen Driscoll blixtrar bilder av kriget förbi: hur Aldred promenerar igenom ett London som vore det Pompeiji. Han skriver om hotet från Sovjetunionen som blir tydligt, inte minst när han är i Tyskland. Hotet från Sovjet som gör dem rädda och impotenta och som får Väst att tala om en union för att skapa nytt hopp.

”I find myself in an army of Occupation, and with less appetite than ever for the role of victor. Out of regard for your tender years, I shan’t describe the forms taken by victory in the ruined cities I’ve seen so far. How, with the evidence before them, men can contemplate more war is incomprehensible and terrifying. It is also completely beyond the the ability of people like ourselves to influence. I at last come to believe that, in man, the primitive prevails. My consuming anxiety is that war may seal you up in New Zealand. If war should come before I can reach you, I beg you to do all you can to get over here, where in spite of added dangers we will be together. My attitude to the war is puzzling even to myself: I belive I have become a pacifist, without any doctrinaire approach. Having had one go at setting the world right, I decline a second opportunity.” (s. 271)

Ben dör och Aldred beställer ett telefonsamtal till Nya Zealand, men får inte tag i Helen, men framför till hushållerskan att han är på väg. Och så sker ett tårfyllt återseende; ett återseende som var så nära att kapsejsa dels på grund av krigshot, men även på grund av paret Driscolls aversion mot Aldred. Men det senare gick att påverka genom att Aldred informerades om att Driscoll hade en älskarinna, vilket gick att utnyttja för att få honom att gå med på bröllop mellan Aldred Leith och dottern.

I boken berättar Brigitta Olubas också att Hazzards pappa blev sänd till Hongkong som handelskommissionär och handelskonsul för Kanton 1946. Året därpå kom familjen efter. Shirley Hazzard har beskrivit ett Kina, enligt Olubas, som det fortfarande gick att resa i: inbördeskriget pågick, men Mao hade ännu inte kommit till makten. (s. 58) Shirely Hazzard var begränsad till ett ”kolonialt liv”, men var en passionerad iakttagare:

”If you were sixteen…and living in an Eastern city with your parents, your main sensation would be probably have been, as mine was, one of enforced detachment, for, while encouraged to observe, you were forbidden to participate. Though constantly enjoined to appreciate your opportunity, you were forbidden to seize it. I spent a great deal of time leaning on the rail of our hotel balcony.” (Glouchester Hotel, min anm.) (s. 61)

Brigitta Olubas berättar att Shirley Hazzard fick ett jobb och en livlina bortom Glouchester Hotel när en brittisk officer, Claud Barry, erbjöd henne ”a junior position in a British interservices intelligence unit.” (s. 62) Det var också i det här sammanhanget som Shirely Hazzard mötte en officer inom den brittiska armén som kom att bli hennes ungdoms första kärlek, Alexis Vedeniapine. Vedeniapine rapporterade till britterna om inbördeskriget i Kina. De kom att arbeta tillsammans och det var under Vedeniapines påverkan som Hazzard först började utveckla politisk insikt och den envishet som under åren kom att karaktärisera hennes kritik, i synnerhet av FN.

”The views she developed here were informed not simply by Vedeniapine’s intricate understanding of local politics but also by his staunchly anti-Communist views and his fierce defence of the importance of individuals and individual acts. In other instances when she responds to the often dramatic events around her, we can see more than residual traces of her early colonial identifications. For instance, in January 1948 she records protests against the British response to an attempt by Hongkong government to evict residents and squatters from the then-infamous Kowloon Walled City, an enclave claimed by China: ( ) (s. 73)

Det är utifrån den här första kärleken som Shirely Hazzard skriver ”The Great Fire”.

Brigitta Olubas beskriver hur Shirley Hazzard började arbeta fram den huvudsakliga kärlekshistorien på Capri och berättar vidare hur Hazzard började läsa om sin dagbok från 1948 (Vedeniapine och hon möttes första gången 1947) och föll tillbaka i det förflutna och blev överväldigad av känslor; av hågkomster, kärlek och sorg. (s. 443) Nu fick hon tillfälle att skriva om ”livets manus” och istället ge kärleken en fiktiv upprättelse, ett gott slut.

Jag tror verkligen att man kan skriva sig hel, som genom att skriva dagbok exempelvis. Donnel B. Stern säger skriver att ”föreställda (imaginary) vittnen kan vara lika effektiva som verkliga”. (Stern:2010:114) Men min upplevelse är att hos Shirley Hazzard var det de stora ”världsfrågorna” som var i förgrunden, återuppbyggnaden av en ny värld, omdaningen efter kolonialismen. En ny världsordning låg och väntade på att få se dagens ljus. Kanske önskade hon att hon hade haft en mentor i allt detta som hon skrev senare, om FN exempelvis. Den mentor som hon faktiskt hade haft i sin ungdomskärlek, men som gick förlorad i samma stund som deras kärlek gjorde det.

Jag har läst ”bits and parts” av Shirley Hazzards bok ”Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of United Nations” från 1973, men den vittnar om ett genuint intresse för de brännande frågor som präglade hennes tid. (Shirley Hazzard levde mellan 1931-2016, och var både australisk och amerikansk medborgare).

I förordet skriver hon bland annat följande:

”During a twenty years’ interest in the fortunes of the United Nations, including ten years’ employment at it´s headquarters, I have read tens of thousands of United Nations documents, both perforce and by choice: of these, some have contributed directly, some indirectly, still others inadvertenly, to the present work; and all may be said to have made their collective, and cumulative, impression. As this work is an account of human affairs, however, many papers and books other than the ”official” have had a bearing on it; and many sources other than the documentary have been drawn upon, the first of these being experience. ( ) Invaluable assistance was given me by dedicated members in contrasting positions on the United Nations staff who never lost their grasp of, or belief, in the United Nations concept ( )” (1973, s. ziv-xv)

Jag har inte läst Shirley Hazzards bok från 1970, ”Countenance and Truth. The United Nations and the Waldheim Case” som handlar om hur Kurt Waldheim nazistiska förflutna avslöjas – och till vilket Hazzard var starkt bidragande. Shirley Hazzards engagemang överlag, i motstånd mot nazism och fascism och tendenser åt det hållet, hade inte minst, påverkats starkt (gjort starkt intryck) genom en vistelse hos en anti-fascistisk italiensk-judisk familj, The Vivantes, som Olubas, berättar utförligt om i ett av kapitlen, ”A Larger Life”. Romanen ”The Bay of Noon”, (1970), som utgår från Neapel under 1950-talet, är Hazzards ”love letter” till Italien, poängterar Olubas.

Innan jag avslutar vill jag helt kort återvända till parallellhandlingen kring Peter Exley och Rita Xavier.

Rita Xavier kom varje dag för att hälsa på Peter Exley på sjukhuset. När hans koncentration förbättrades började hon läsa för honom.

”When he spoke, responded; when he fell silent, was still. She came late in the afternoon, in her green dress or pleasing print, when the air was heaviest and the straw blind scarcely swayed against the breeze. Sat, without chatter or any arch greeting, in the singel chair: never officious, never bringing bogus good cheer, never staying too long. Since she could not soothe the wound, did nothing to inflame it.” (s. 197)

Peter Exley var bara förmögen till att ta en dag i sänder, hans medvetande var som de halvutgrävda uråldriga städer han hade sett i verkligheten, fragmentariskt och utan att kunna föreställa sig framtiden, bara ytterligare anhopning av det förflutna. (s. 197) Han upplevde tvånget att återvända till katastrofen med barnet som han tog till sjukhuset. För att begrunda, djupt beklaga, eller spela upp det igen, men med en lycklig utgång. (s. 197)

”Getting away with something – the narrow squeak – is, he had always realised, a strong theme of life and art: powerful because it creates suspense. One never quite loses hope that Hamlet will discard the poisoned foil, that Juliet will awake in time, Cavaradossi rise up living, and the royal family escape from Varennes. The world loves long odds – Marathon, Lepanto, the Armada; Dunkirk. As to that, he thought, I’ve had my share of rescue, first by Crindle at Florence, then from Leith in the desert. And than little with the reprieve. Good fortune is a prodigy whose occasion one must rise to. Unpracticed in such notions, I could not rescue Liu´s child, or saved myself. ” (s. 198)

Peter Exley vill inte ha någon ”ministering angel” vid sjuksängen. Han gör uppror, han älskar henne inte, och nu förväntar sig kanske människor att det måste bli något. Han ligger orörlig, med ett amputerat ben, och försöker ta in att han har en medmänniska sittande vid sängkanten, och som gör honom sällskap sena eftermiddagar. (s. 198)

Efter detta avslutande inlägg om Shirley Hazzards roman ”The Great Fire” gör jag nu uppehåll på några veckor.