Perspektiv på religion och icke-tro hos elever.

Författaren och lektorn i religionspedagogik och religionsdidaktik vid Stockholms universitet, Fredrik Jahnke, skriver i sin avhandling bland annat att barn och unga ogärna pratar med varandra om religion, något som begränsar deras chans till att skapa mening i förhållande till religionen.

En grupp i materialet är så kallade ”in betweens”, de är inte helt icke-religiösa, men betecknar sig inte heller som tillhörande en klart uttalad religion.

Det här berättar Fredrik Jahnke i en intervju med Skolportalens Åsa Larsson och Susanne Sawander, (se källa nedan).

Avhandlingen från 2021 har titeln ”Toleransens altare och undvikande hänsynsfullhet. Religion och meningsskapande bland svenska grundskoleelever.”

Mer specifikt har han undersökt hur elever i årskurs 3,6 och 9 pratar om, skapar relation till och begripliggör religion i sin vardag tillsammans med sina skolkamrater.

Innan Jahnke påbörjade sin avhandlingsarbete hade han arbetat som lärare i femton år.

Enligt Åsa Larsson och Susanne Sawander visar hans forskning att elever har tankar kring religion och icke-tro, som sällan eller aldrig lyfts i undervisningen. Också att många elever tar hjälp av begrepp från populärkulturens sfär och repertoar när de talar om religion. Jahnke menar att eleverna behöver ha tillgång till fler tolkande repertoarer att använda sig av när det gäller religion. Och framhåller i intervjun med Skolportalen att eleverna i undersökningen saknar språket för att tala om religion eller beskriva vad det är. Och det begränsar deras möjligheter att skapa mening i förhållande till religion och förstå sig på andras sätt att tänka och resonera.

Eleverna har behov av att förstå och begripa vad religion handlar om i det vardagliga, som vad kompisarna i skolan tror på eller inte, understryker Jahnke för Åsa Larsson och Susanne Sawander. Samtidigt vill man inte trampa någon på tårna, säger han. Därför väljer eleverna då att vara hänsynsfulla i stället för att stilla sin nyfikenhet. Enligt Jahnke offras samtalen i religion i skolan ofta på toleransens altare. Man vill inte riskera att bli osams. Jag har inte ha läst avhandlingen, men tänker att ju mer man förstår sig på varandras sätt att tänka att resonera, som Jahnke efterlyser, och ju mer man har språket/språken, desto lättare är det att inte hamna i ”låsta positioner” i samtal om religion, andlighet, ateism och icke-tro. Givetvis spelar det roll hur föräldrar, andra viktiga personer i barn och ungas närhet, samhället och så vidare pratar om religion: hur öppna vi är när det kommer till kritan. Som Jahnke säger i intervjun, skolan kan bara ge ett begränsat perspektiv. (Och det är en införstådd med; att skolan har sina förutsättningar, med läroplan och så vidare). Det vidgade perspektivet måste alla vi andra bidra med, i synnerhet de andliga företrädarna från de olika trossamfunden och andliga rörelserna, et cetera.

Sedan, bör det tilläggas, så är ens tro oftast något privat, en hjärtats angelägenhet. Särskilt, funderar jag, om man har förföljts eller förföljs för sin tro. Men generellt sett finns det naturligtvis många sätt berätta om sin tro för andra människor på: tillfällen då man kan välja att dela. Jag tror också på att de så kallade ”in betweens” kan leda till nya sätt att tala och resonera om religion utan att man därmed som ”gammeltroende”, (tillhörande en av världsreligionerna) upplever att man ”förlorar” sitt eget ”core” eller gör ”avkall” på sin tro. Vilket i sig kan vara en process, en mognad som jag kanske kan återkomma till någon gång. För först när man är väl förankrad och trygg i sin egen religion kan man vara öppen för andras: också så kallade världsliga tankeströmningar. Som ekofilosofi. Det finns mycket att mötas i och samarbeta om. Om viljan finns. Även religionsutövare kan hamna i nihilism.

Den mest kända nihilisten från romankonsten, som jag känner till, är Raskolnikov i Dostojevskis ”Brott och straff”. Hans ånger och ”omvandlings”- eller ”transformeringsprocess är nog det starkaste jag läst. Jag var fortfarande tonåring vid den tiden. Vid sin sida i den här processen hade han ingen Sancho Panza, utan den unga ömjuka karaktären Sonja – en prostituerad som inte släppt sin tro och förtöjningsplats hos Gud – som ledde honom fram mot ljuset; att försonas med Gud och människor och bli hel igen.